Det är 42 grader i Vegas idag.

42.

Jag är således glad att jag inte behöver stå ute vid Röda Mattan. Efter den natt som varit skulle det kunna sluta med ambulansfärd,

De spelare som nu börjat paradera förbi Joan Rivers Roenick verkar dock inte bekommas nämnvärt. Jag kan inte spåra svettdroppar i den endaste panna.

Men det är klart, efter senaste veckan är en sån som Danne Sedin van vid att få heat…

* * *

Några kändisar ni som tittar kommer att få se under kvällen:

Den fryntlige Kevin Smith, Criss Angel, Jay Mohr, Donny Osmond (!), Jerry Bruckheimer, Jason Reitman och Jon Hamm från ”Mad Men”.

Det är inte direkt Hollywoods förstafemma.

* * *

Barry Trotz stiger i aktning när han under röda mattan-intervju berättar att han är stort John Hiatt-fan.

Sedan förstör han allting genom att säga:

– Men jag gillar Nickelback också.

Vad fan.

 

Det börjar dra ihop sig på The Palms.

Röda mattan är utrullad, Jeremy Roenick har intagit den klassiska Joan Rivers-positionen och vi murvlar sitter på våra platser i ett ballroom ovanför The Pearl – showrummet där NHL Awards äger rum.

Jag hade tänkt värma upp med Biffen Awards men har beslutat mig för att fyra av dem allra sist istället – annars kommer det inlägget bara att försvinna i mängden. Här ska nämligen uppdateras kontinuerligt i natt.

Så:

Ha tålamod.

Biffen Awards kommer sist.

* * *

Nej, Fru Fortuna ville inte dansa med Bjuppe igår heller.

Tvärtom, hon gav mig en serie hårda örfilar och jag befinner mig nu i samma underläge som Capitals gjorde efter de tre första slutspelsmatcherna mot Tampa.

Men nej, defeat is still not an option…

* * *

Snart står Lidas på röda mattan. Då återkommer vi här.

 

 

 

Jag hoppas Lidas, Daniel och Loui Loui har mer flyt under Awards-galan i morgon natt än vad jag hade på casino-golven under gårdagsnatten.

Fru Fortuna var en riktig satkärring och nobbade varenda dans, utom en på slutet och då fick jag bara hålla handen – inte kramas.

Men vi har lärt oss av de hockeyspelare vi följer i den här bloggen och ger aldrig upp.

Om några timmar går vi åter till hård attack mot crapsborden igen.

Håll en tumme för Bjuppe The Gambler.

* * *

De nominerade spelarna har nu samlats på The Palms, omsusad resort strax bortanför Strippen, och håller under tisdagseftermiddagen ett informellt och väldigt avslappnat pressmöte i ett ballroom av klassiskt amerikanskt snitt.

Ja, Loui Loui är så avslappnad att han glömt kostymen hemma. Istället kör han t-shirt, shorts och Converse – utan skosnören.

Punk!

* * *

Jodå, Hank. Jag har allt träffat Hockeysverige-Bodin. Det är hur stort som helst att plötsligt få höra mer dalmål . Och det är inget dåligt dalmål heller. Det är dalmål med Ludvika-vibe – vilket innebär att det är ett outtalat hot i lika hög grad som en dialekt.

* * *

Vegas verkar inte ha mycket frukta av de svenska hockeystjärnorna.

Lidas säger att han inte spelar alls – och Loui Loui har enligt egen utsago varit mycket försiktig vid borden.

Det är ju typiskt – de som verkligen spränga banken, de försöker inte ens.

Men till Danne Sedin kan vi i alla fall sätta lite hopp.

– Ja, det är klart jag ska gambla. Det är ju Vegas!

Härligt, vi ses vid crapsborden på Bellagio framåt tvåtiden. Jag behöver en finansiär…

* * *

Alla spelar står, eller sitter, på små podium under pressmötet.

Utom Chara.

Det behövs inte i hans fall…

* * *

Loui Loui börjar grimasera när ämnet Brad Richards kommer upp till diskussion.

Han är inte glad över att, förmodligen, förlora sin radarpartner.

– Men jag och några andra andra, till exempel Jamie Benn, får kliva fram och axla ett större ansvar om det skulle bli så, klargör han.

* * *

Sverige börjar locks nu. Lidas med familj hinner hem till Detroit och vända efter det här äventyret; redan på midsommarafton går flyget mot Stockholm.

Daniel Sedin väntar dock till första juli.

Och det är klart, han måste vara kvar här och hjälpa mig att hämnas på Sin City.

* * *

Nu ska jag och Eken ut och göra en Hangover.

Väl mött till galan i morrn.

Vi börjar med Biffen Awards…

Idag, lördag, är det segerparad i centrala Boston.

Canucks-spelare – och fans – rekommenderas att titta åt annat håll.

Det lär bli en oförglömlig fest i den sanna City of Champions.

Själv har jag landat vid en poolkant i Palm Springs i öknen i södra Kalifornien och ägnar mig inte något annat än att stirra upp i en knallblå himmel dagarna i ända.

Det är förstås just så ett två månader långt Stanley Cup-race ska sluta.

I en lång utandning, utan tankar på något alls och en strawberry daiquiri i näven.

Fast jag erkänner:

Under sena eftermiddagen i dag började jag undra över när NHL egentligen släpper spelschemat för nästa säsong…

* * *

Stan var visserligen helt belägrad så busschauffören fick ta en saftig omväg, och tårgasen stack lite i halsen, men ni kan sluta oroa er nu:

Vi kom hem helskinnade från Rogers Arena.

Jag är dock fortfarande beklämd över vad som hände i den där makalösa staden

Som Billy påpekar i kommentatorsspåret verkar det vara klarlagt att upploppen utlöstes av känd troublemakers som redan på förhand hade bestämt sig för att utnyttja situationen, men det råder ju inga tvivel om att de fick med sig tusentals helt ”vanliga” fans också – främst packade snorungar som plötsligt fick leva ut sin besvikelse.

Värst tycker jag det var att se de anständiga människor som försökte stoppa vansinnet bli brutalt misshandlade. Som den här mannen utanför The Bay – varuhuset som fick varenda skyltfönster smashat. http://www.huffingtonpost.ca/2011/06/17/man-beaten-vancouver-riot_n_879228.html

Nu var det emellertid inte direkt intelligentian som var ute och härjade. Merparten av vandalerna visade sig ogenerat på bild och åtskilliga rapporteras redan ha förlorat sina jobb. Andra – som de som helt öppet tänder eld på bilar – kommer att hittas av polisen och lär dömas till långa fängelsestraff.

Grattis. Det var en förlorad hockeymatch värd, va?

Dessbättre hann Vancouver visa sin bättre, sanna sida redan dagen efter. Jag promenerade genom stridszonen under torsdagen och fick inte bara se en armé av frivilliga städa upp gator som Georgia och Granville Street efter förödelsen. Plywoodskivorna som satt för de kraschade skyltfönstren på The Bay förvandlades snabbt till en Wall of Shame där Vancouver-borna skrev av sig vrede och sorg över den meningslösa katastrofen.

Så den fantastiska stadens image – enormt boostad efter OS-festen – har fått sig en törn, men den lär återupprättas snart.

* * *

Ni som undrar var det sista, korta inlägget om hånet mot bröderna Sedin tog vägen:

Nej, det var ingen ”censur”. Jag tyckte bara själv att det var för argt och negativt och jag ville inte riktigt avsluta säsongen på det sättet, så jag tog bort det.

Men åsikten är fortfarande densamma:

Jag tycker det är helt okej att kritisera tvillingarna som hockeyspelare, men fanimig inte som människor.

* * *

Jaha, Red Wings fortsätter satsa ungt.

På väg in nu – Jaromir Jagr!

Fast grejen är att jag tror att han skulle vara en perfect fit i Hockeytown – bara han inte begär för mycket pengar och sabbar lönetakssituationen.

* * *

Nja, murvellotteriet under finalen gällde tydligen sista målet i matchen, så Marchand robbade mig på potten när han satte fyran i tom kasse.

Men jag känner mig ändå peppad inför nästa veckas Vegas-tango. Fru Fortuna har visat att hon vill dansa…

* * *

Glen Gulutzan låter som namnet på någon som spelar dragspel med Sir Douglas Quintet och Mike Yeo som ditot på en hip designer i London.

Men det är de som tar över coach-sysslorna i Dallas respektive Minnesota.

Blir nog bra, men när fan ringer någon till Pirro Alexandersson…?

* * *

Nä, ZDavid, det enda jag hört om Rangers är att de köper ut Drury – och att de räknar med att lill-x:et tar en plats i laget redan i höst. Dessutom hoppas Stealth-flygaren fortfarande på att kunna återförena Brad Richard med Tårtan; som att det som hände för sju år sedan alldeles självklart generar succé nu också.

Många stora beslut ska tas de närmaste veckorna.

* * *

Jag börjar bli klar över vem eller vilka som ska föräras den gloriösa utmärkelsen ”årets kommentator” i den här bloggen, men som sig bör får ni vänta tills de övriga stora priserna delas ut på onsdag…

* * *

Nä, nu går jag tillbaka till poolen.

Vi hörs från Sin City.

Vancouver – Boston 0-4 (Slut – Boston Stanley Cup-mästare)

* * *

Jaha, nu har det gått någon timme sedan Chara lyft den vackra bucklan mot plåttaket i Rogers Arena och lugnet har lagt sig igen – i alla fall inne i hallen.
Den siste, extatiske Boston-spelaren lämnade isen för ett tag sedan, zamboni-föraren spolade isen för sista gången i år och nu har de hissat ner hela jävla jumbotronen i mittcirkeln.

Så:

Säsongen är över.

Och jag säger det igen:

Grattis, Boston Bruins. Ni är värdiga Stanley Cup-mästare.

* * *

Nu är frågan om man kan ta sig härifrån.

Av tv-bilderna som rullar på monitorerna framför oss att döma är det fullständig kalabalik ute på gatorna.

Bilar är välta, skyltfönster krossade, bränder rasar och tårgasen tycks ligga tung över hela downtown.

Jisses.

Dom sa här under dagen att nä, i år blir det inga problem. Stan har vuxit upp, vi är mycket mognare än 1994.

Men det kommer nya dårar med varje generation…

* * *

Mer än något annat vill jag gratulera storbjörn och Lillbjörn.

Jag tror aldrig jag stött på två fans som på en och samma gång lyckats vara så passionerade – och sympatiska.

Ni är verkligen värda den här framgången. Hoppas hela sommaren blir en dröm nu.

* * *

Det är generaldepp i Canucks omklädningsrum.

Förstås.

Men tvillingarna står där, vid sina platser, med tomma ögon – men fast beslutna att svara på alla frågor, även de mest kritiska och de dummaste.

– Står man här när allt är bra får man se till att stå här när allt är dåligt också, säger Danne Sedin.

Det tycker jag är mycket stort.

* * *

Ah, det är klart att det kastas lite skit på Bjuppe i kommentatorsspåret en sån här gång. Det kommer lite i mailen också, kan jag meddela.

Det får man stå ut med. Jag hade fel och ska ha kritik, jag också.

* * *

Brad Marchand alltså. Han var bra även under grundserien, men med det här slutspelet och – framförallt – den här finalen har han fått ett monumentalt genombrott.

* * *

Mja, jag vet inte om publiken här inne var så fin efteråt. Canucks fick en standing och det var ju fint, men det buades utav helvete när Chara tog emot bucklan.

Förståeligt kanske, men inte så snyggt.

* * *

Kommentar-rekord i kvadrat i natt, i varje inlägg. Stort, rungande tack. Ni är de bästa läsare man kan ha.

* * *

Danne och Henke tar sig på stor del av ansvaret för fiaskot också.

– Det är vi som ska göra målen. När vi inte gör det kan vi inte vinna och vi får ta på oss det. Vi har stor skuld, säger bägge två.

* * *
Vi ska också gratulera Jonas Reinholdsson, Niclas Schaub och Magnus Hägerborn.

Av 107 deltagare i stora finaltipset var det alltså bara de tre som satte det här resultatet.

Bloggen lyfter på hatten.

* * *

Och Timmy Thomas, den givna Conn Smythe-vinnaren…vad ska man säga? Han stod för några av finalhistoriens bästa målvaktsinsatser, det bara är så.

* * *

Edler spelade med två brutna fingrar. Då är det inte så lätt att hålla i klubban, nej.

* * *

Bucklan kommer förresten tillbaka till Vancouver snart. Lucic kommer härifrån och har hela familjen kvar, så det är förmodligen hit han tar den senare i sommar.

Vad populärt det ska bli…

* * *

Okej, sista livebloggen för säsongen kommer härmed till sin ände; sista pressbussen tillbaka till hotellet går närsomhelst och jag vill inte gärna missa den när de slår sönder hela stan.

Men hav förtröstan:

Jag återkommer från NHL Awards (med det egna priset till årets kommentatorer!) i Vegas nästa vecka och tänker sen hålla bloggen kokande under sommaren.

Så vi hörs snart.

Tack så oerhört mycket tills dess. Det här var verkligen fantastiskt.

Vancouver – Boston 0-4 (Slut)

Grattis, Boston Bruins. Mycket värdiga Stanley Cup-segrare.

Mer följer såsmåningom.

Vancouver – Boston 0-3

* * *

Ja, nu är det kört för Canucks.

De ligger ju inte bara under med oerhörda 3-0 mot ett lag som det är oerhört svårt att ligga under mot överhuvudtaget.

De ser inte ut att ha några vapen mot det sätt på vilket motståndarna tar dem och manövrerar ut dem och håller dem kort.

Eller så här:

Boston är bättre, punkt och slut.

Det enda som kan hindra dem från att dricka champagne ur bucklan efter nästa period är ett totalt mentalt sammanbrott, men det verkar inte vara något som kan drabba detta mäktiga lag.

* * *

Stämningen i Rogers är lätt panikartad nu.

Fansen försöker peppa med ramsor, men de är för tagna och för knäckta och för rädda för att få nåt tryck i dem.

* * *

Canucks har chansen när de får sitt PP, men då blir det som i TD Garden.

Baklängesmål.

Morsning korsning.

* * *

Potten vore fin, det är den tummen man ska ha med Fru Fortuna – den gamla haggan – när man är på väg mot Vegas.

Men det var skitsamma, jag vill ha spänning och dramatik och – gärna sudden.

* * *

Jack, drog Thomas iväg ett skott mot Thomas? Det låter lite egenartat. Hur var det nu?

* * *

173 inlägg på första inlägget till sist.

Snyggt jobbat, mina vänner.

* * *

Det fanns de i Vancouver som hoppades att Conn Smythe-TT skulle göra åtminstone EN halvdan finalmatch.

Not so.

Och när han själv är borta hoppar Big Chara in och räddar istället.

Men Burra Burrows ska sätta den pucken. Missar man såna lägen får man inte pussa pokal.

* * *

Storbjörn och Lillbjörn, hur är det i er värld nu? Kom ihåg att ni måste andas också.

* * *

Skrummelrummel! Vad fantastiskt roligt att höra av dig. Wish you were here.

* * *

Men fan, vi passerar ju 100 på andra inlägget också! Det här då verkligen aldrig hänt. Bloggens största natt pågår…

* * *

Och minus tre för The Twins.

Det blir kul att gå in och prata efteråt…

* * *

Allra bäst med Marchans match tycker jag segerskuttet efter 2-0-målet.

Det kommer vi att få se några gånger på NHL-kanalen under sommaren…

* * *

Vad säger dom inne hos Canucks nu?

Såvitt jag förstått inte så mycket.

Någon, jag tror det var Kesler, berättade i nån intervju häromdagen att det bara är i filmer coacher eller ledare i laget ställer sig upp och håller såna där riktigt teatraliska och högtravande tal.

Synd, det som jag alltid har fantiserat så mycket om…

* * *

Huh, törs man ta sig hem till hotellet efter det här?

Jag vill ha polisskydd, dårarna där ute kan ju tro att man är från Boston.

* * *

Bobby Lous agerande på sista målet är oacceptabelt.

In med Läck!

* * *

Börjar bli sugen på de där ölen på efterfesten nu…jävlar anamma vad gott det ska bli.

* * *

Det blir extremt mycket för Bjuppe Biff att göra efteråt, så slutrapport kan komma att dröja väldigt länge.

Hoppas ni ursäktar.

Ha en fin tredjeperre nu.

 

Vancouver – Boston 0-1 (Period 1)

* * *

Ojvoj, vilken underbar hockeyperiod.

Det är knappt så jag hinner andas, för fan.

Så HÄR ska det se ut när allt står på spel.

Och Boston leder alltså med 1-0, efter mål av Patrice Bergeron.

Det hängde, som någon snabbt påpekade i spåret, lite i luften just då. Gästerna hade bitit sig fast i anfallszonen ordentligt några gånger och när de gör det, då känns de väldigt tunga.

Nå, nu känner Bruins-spelarna smaken av champagne i munnen, vare sig de vill eller inte.

De vet ju, precis som ni. Den som gör första målet i Game 7 vinner nästan alltid…

* * *

Mm, tinnitus-läkaren får besök nästa vecka. Det var inte en nationalsång, det var en orkan som drabbade Rogers.

* * *

Nog är det väl egendomligt att varje utblåsning i TD Garden följs av ett kniveggsdrama här borta.

Men jag klagar inte, det är som sagt så här det ska se ut.

* * *

Inga utvisningar so far – och jag gillar det. Men Higgins ska ju vara väldigt glad att han inte åker för interference när han fäller jätten från Slovakien precis i slutet.

* * *

Fram till målet känns hemmalagets defensiv riktigt tajt och het, men jag vet inte – ska Bergeron få nå den pucken när han har två canucker, inklusiv Henke, mot sig?

Fast det är klart, det är bra gjort av bostoniten också.

* * *

Ah, Mason Raymond hann hem – och står plötsligt, i en konstig korsett, och vinkar till fansen i jumbon.

Reaktionen är lika tung, lika känslomässigt mäktig, som när Horton visade sig hemma i TD Garden.

Själv är jag framförallt glad att han slipper ligga på sjukhuset i Boston och se matchen på tv.

* * *

Ja, nog är Edler lite skakig. Frågan är om det beror på skada – eller The Stanley Cup Stage Fright.

* * *

Men hur sitter man på ett flygplan i en sån där korsett? Det vill man helst inte tänka på.

* * *

Ha ha, hann ni verkligen läsa hela det där första inlägget innan matchen började?

Det var sinnessjukt långt. Men vad fan, man blir ju lite peppad när man får vara med om sånt här.

* * *

Bobby Lou tog i alla fall första strumprullaren han fick på sig…

* * *

Inte för att jag är något Phil Collins-fan, men ”In The Air Tonight” sitter som ett smäck just som värmningen slutar.

I can feel it coming, in the air tonight…oh yes.

* * *

Det räcker att speaker, mellan uppvärmning och matchintro, helt kort säger:

– The cup is in the house.

En hundradel senare kommer ett vrål…

* * *

Och ett störtregn av kommentarer kom det också! Tack, jag hann knappt trycka på godkänt-knappen förrän det kom en lavin till – och ett tag verkade hela bloggfan bryta samman, som en telefonväxel på SVT efter någon Hyland-skandal.

* * *

Åh, Linnégatan! I love you guys, hoppas ni har det underbart.

* * *

Hur låter Holmgren då?

När jag var över till deras mysiga kommentatorsbås strax före matchen var han ohyggligt laddad.

– Nu är det all in, nu ska jag skrika, lovade han.

* * *

The Odds är här ikväll också och tyvärr – jag tycker de suger monumentale nu också.

* * *

Nu rapporteras det att svartabörsplåtarna strax innan matchen började gick loss på – 14 000 dollar.

Småsurt för det Canuck-fan som hostar upp de stålarna och får se sitt lag torska…

* * *

Ja, du som frågade – Hansen har chansen att bli förste danske Stanley Cup-mästaren genom tiderna.

* * *
Titta, nu gick plexit sönder igen. Jag säger ju det, alltid i den här hallen…

* * *

Sådärja, 162 kommentarer senast jag kollade.

Tack och bock.

* * *

Nästa mål – om det nu blir nåt; annars är potten min! – blir ohyggligt viktigt.

Nu ska jag försöka hämta andan några minuter.

 

Som det heter i den röda sången:

Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är…

Sista striden indeed.

Jag behöver inte pumpa er inför det här, ni vet precis vad som gäller denna magiska juninatt nådens år 2011.

Hela finalen, hela slutspelet, hela säsongen kulminerar i en enda direkt avgörande all or nothing-match.

The winner takes it all, the loser standing small.

Det blir magiskt.

Det blir oerhört.

Det blir något av det största vi som gillar hockey någonsin varit med om.

* * *

– We’re at the eve of game 7, sa de ödesmättat på kvällsnyheterna igår.

Och som det märktes.

Det var alldeles stilla i downtown Vancouver efter sju. Alldeles tyst. Alldeles folktomt.

Det kändes nästan kusligt – som att hela stan höll andan.

Men idag har stämningen långsamt stegrats mot hysteri igen och nu, ett par timmar före det sista nedsläppet NHL-säsongen säsongen 2010-2011, är Vancouver – ja, hela British Columbia, faktiskt – bara en ständigt pågående explosion.

* * *

Vi fick in över 150 kommentarer på första inlägget inför match 6.

Det slår vi nu, va?

Det här är som sagt säsongens sista liveblogg och jag hoppas att vi därför ska ha säsongens party i kommentatorsspåret också.

* * *

I morse skippade Henrik Sedin korsordet och tränade istället.

– Ja, det var ju inte optional. Jag var tvungen, flinar han.

Att det, oavsett utgången i kvällens monsterdrama, var säsongens sista träning verkar tvillingarna från Domsjö för övrigt inte ha något emot.

– Nej, träna gillar man inte, så det är bara skönt, skrockar Danne.

* * *

Nathan Horton har inte bara följt med sitt lag över kontinenten för den här matchen, trots att huvudvärken såklart inte släpper för en sekund.

De har hänt upp utrustning och matchtröja vid hans plats i omklädningsrummet också.

Det är ju emotionell genialitet.

* * *

Igår var svartabörspriserna uppe i fem tusen – och idag närmar de sig tio tusen.

Dollar alltså.

Och naturligtvis är det as som försöker utnyttja efterfrågan.

Lokaltidningarna rapporterar om en snubbe som nappade på en Craiglist-annons igår, åkte hem till den påstådde försäljaren – och blev rånad på fyra tusen dollar.

Förövaren ska ha dödsstraff – och offret för fan bjudas på match av Canucks.

* * *

Stackars, stackars Raymond Mason. Han har inte bara brutit en kota i ryggen – en åkomma som tar minst ett halvår att läka och enligt uppgift gör för jävla ont.

Han ligger fortfarande kvar på sjukhus i Boston.

Hur kul tror ni det är, att alltjämt befinna sig på fiendemark, i en sjukhussäng, när kompisarna är hemma i Vancouver och spelar Game 7?

* * *

När de ex-spelare som vunnit titeln förut går på såna här matcher tarvar traditionen att de sätter på sig sina Stanley Cup-ringar.

Tro mig, när man ser en sådan pjäs glittra på ett stadigt hockeyfinger, då drar man efter andan.

* * *

Alex Edler åkte tydligen på något slags skada i slutet av sjätte matchen och deltar inte i den sista morgonvärmningen.

Men Vigge Vigneault försäkrar att han spelar ikväll.

– He’s good to go, heter det.

Vad för skada han har?

Ha ha, just nu är det lättare att lura av Vita huset kärnvapenkoderna än att få ett sanningsenligt svar om vad för skador spelarna i finalen har.

* * *

Ikväll går jag The Full Vigilante Carlstroem on your asses.

Svarta skor, svarta byxor, svart skjorta, svartvit slips. Och så är den legendariska vita kavajen på – den som inte varit på match sedan Wings tog titeln i den sjätte finalen 2008.

Watch it Bruins, den skänker magi åt blågula stars…

* * *

Timmy Thomas säger som alla andra som finns på isen i natt:

Han har spelat den här matchen tusentals gånger under sin uppväxt.

– Men när vi spelade hemma i vårt garage var jag alltid Steve Yzerman. Lite konstigt kanske, men så var det. Och ja, det var den här matchen man spelade. Man sa aldrig ”okej, det här är Game 6 i Stanley Cup-finalen”. Man sa Game 7.

Precis.

Game 7.

Bara orden har magisk klang…

* * *

Visst, det är som sagt sista livebloggen för säsongen ni läser just nu, men inte ska ni behöva vara så här vemodiga.

Ridån går inte ner för det.

När det här är klart sticker jag till Southern California och sen blir det bloggfest från NHL Awards i Vegas.

Så inga farväl tas i natt, det här är bara starten på a wonderful friendship…

* * *

Bruins kör ingen sista morgonvärmning. De tar istället sovmorgon och har sen en liten mediaträff hemma på luxuösa Westin Bayshore.

– Det är dags att gå ut där och put everything on the line, säger den store Lucic.

Och så mycket mer behöver inte sägas.

* * *

Får nervösa sms från Marco Polo-Persson. Han är, som väntat, inte helt nöjd med att han tippade 4-3 till Canucks innan serien började…

* * *

Vancouver Suns förstasida idag, som ni kunde se från min nybäddade hotellsäng i förra inlägget, är en klassiker.

Det står alltså, i grönt och blått.

Our Town.

Our Team.

Our Turn.

Mäktigt.

Man behöver inte undra över vad som är det största som någonsin hänt i den här staden.

Det är den här matchen.

* * *

Viasat-fotografen Tony har lärt sin läxa och när jag är i närheten gör han alla intervjuer med offret med ryggen mot en vägg.

Calle Johansson tycker ändå att jag ska tränga mig in bakom hans gamle vän Keith Jones när han står och trycker mot teglet utanför Canucks omklädningsrum.

– Han bryr sig inte, han är till och med dummare i huvudet än vad jag är, skrockar Johansson.

* * *

Danne Sedin rycker, som vanligt, på axlarna när det kommer kritik om att han inte skulle ha låtit den elake Marchand slå honom på hakan sju gånger i rad.

– Om vi inte gör något är vi mesiga. Om vi göra något är vi frustrerade. Det är inget att bra sig om, menar han.

* * *

Vancouvers spritbutiker tvingas stänga en timme före matchstart idag.

Det är ett fåfängt försök av myndigheterna att dämpa lite av den helt elektriska laddningen i stan.

Framgången är begränsad, kan jag konstatera redan när jag tre och en halv timme före matchstart tar mig mot Rogers Arena.

Det är fullt på barerna, det är skanderade massor på trottoarerna, det är tutande kaos i trafiken.

Den här stan står inför en svettig kväll och natt. Vinner Canucks blir det fest för livet. Förlorar de blir det upplopp.

* * *

Bröderna Sedin har familjen på plats, inklusive mamma och pappa och bröder.

– Fast en brorsa var tvungen att åka hem igår. Jobbet kallade, berättar Henke.

Oh, my heart goes out till den Sedin-brodern. Att missa denna match…

* * *

Hanad, kolla bland övriga kommentarer. De kan hjälpa dig med streams. Jag har ingen koll på det där.

* * *

The heat is on i Boston också. Bland annat rapporteras att alla skolbarn just dag uppmanats att bära Bruins-färger.

Däremot blir det inget viewing party på TD Garden.

Är inte det lite beige?

* * *

Bobby Lou lär ha genomfört en kontemplativ promenad längs den vackra strandpromenaden strax bortom Rogers timmarna innan den här matchen också – precis som han, till Vancouver-reportrarnas totala chock, gjorde inför Game 5.

Och han behöver all inspiration han kan få, målvaktsstjärnan. Han har själv försatt sig i en situation som innebär att i princip allt hänger på honom och sättet han genomför den här matchen på kommer att definiera hela hans karriär.

Fansen hoppas bara att det är home-Lou och inte away-Lou som dyker upp på isen till sist…

* * *

Det är många som börjar flina när de ser Bjuppe i den vita kavajen.

De tycker förmodligen, som Andreas Liljas svåger i Pittsburgh för tre år sedan, att jag ser ut som en fryntligare Bosse Larsson.

Men det bjuder jag på, är det Game 7 så är det Game 7. Då SKA man ha sin mest spektakulära kavaj.

* * *

Gött att se att Patrik Sundström har så många fans i min eminenta läsekrets.

Jag blir ofta bedrövad över att Sverige har så dåligt idrottsminne och oftast bara kommer ihåg de som når Björn Borg-status.

”Sunny” var fenomenal och borde nämnas i samma andetag som Foppa och Sudden och Alfie och BJ och Lidas.

Den som inte håller med kan ju kolla med Brendan Shanahan. Han har spelat med några av de allra största stjärnor, men anser fortfarande att Patrik är den bäste lagkamrat han haft.

* * *

Även Niklas Holmgren har förstått man måste klä upp sig så mycket man bara förmår när det är Game 7 och uppträder ikväll i gnistrande manschettknappar.

Ja, inte bara förstås – det hade annars varit rätt klassiskt – men det är de som står ut.

* * *

Jamen John J, vad tror du? Skulle du få sitta och fnissa över Clitsome på egen hand nästa säsong? I’m in – hela säsongen 2011-2012.

Men dessutom avser jag att hålla bloggen kokande även över sommaren. Det är bara att titta in emellanåt.

* * *

Jeff Tambellini ersätter Mason Raymond och ni vet vad jag tycker om gamla Islanders-spelare.

Men det är lite med speciellt med honom. Han råkar nämligen komma härifrån. Han är uppvuxen i själva Vancouver – och nu får han alltså kliva rakt in i en Game 7, i Stanley Cup-finalen, på mammas gata.

Skulle inte förvåna om han avgör hela skiten. Det är sånt som brukar hända såna här kvällar, är det inte?

* * *

Nä, MN Johan, draften måste jag tyvärr skippa. Efter Vegas dundrar Bjuppe hem till Dalarna och Peace & Love.

Men hälsa Adam Larsson, han kan mycket väl gå som nummer ett.

* * *

Upplägget på Sportbladet är detsamma som senast. Den som vill ha kontinuerliga uppdateringar hänger hos Jarkko Superstar på www.sportbladet.se – och så kommer jag med mina förvirrade utläggningar i pauserna.

* * *

Tippa?

Nä, jag kan inte. En gäjm sävven kan sluta precis hur som helst. All bets are off nu. Det handlar inte vad som hänt tidigare. Det handlar om vilka som har mest tur och minst Stanley Cup-frossa.

Men jag kan ju i alla fall berätta att de flesta här i environgerna – kommentatorerna, experterna och åsiktsmaskinerna – tror att Bruins vinner.

* * *

Åh, bucklan.

Jag ser när Mike Bolt – The Keeper of The Cup – kommer dragande på lådan i vilken hockeyns heliga graal ligger, nyputsad och glänsande och fin.

Jag är en gammal man nu, men erkänner – det ilar till i solar plexus som på en liten knatte.

Fan vad stort.

* * *

Det är en på isen ikväll som vunnit en Stanley Cup-final tidigare.

Old Man Recchi.

Det kommer Bruins att ha nytta av, det kan ni hoppa upp och sätta er på.

Och på samma sätt kommer Canucks att sakna Micke Samuelsson. Han vann ju med Wings 08 och den erfarenhet man bär med sig då, den vetskap om vad som väntar och hur det känns i en sån här match, och den auktoritet med vilken man kan lugna sina lagkamrater…all that shit är ovärderligt de här full pressure-kvällarna.

* * *

Har samma underbara plats i ena hörnet av den reguljära pressläktaren och känner mig som the king of the world.

Det är sån lyx, sån ynnest, en nåd att få sitta här och vara med om detta.

* * *

Man undrar ju, hur ljus är natten i Ångermanland och hur många är ni som sitter där och svettas till den här matchen?

Let us know.

* * *

När Bruins spelade Game 7 mot Tampa drog de inte på sig en enda utvisning på hela matchen.

Den sortens disciplin kan betyda allt ikväll.

* * *

Ja, rapporter från den likaledes ljusa natten i Jämtland är naturligtvis också välkomna.

* * *

Jag håller med fifthybagpipes:

Låt det, vad som än händer, bli en riktig hockeymatch. Hård. Välspelad. Dramatisk. Rolig.

Det är, faktiskt, allt jag begär av den här kvällen.

* * *

Drar namnet Patric Bergeron i avgörande-målskytt-lotteriet här på pressläktaren.

Var det inte någon som av er som sa att han gör sitt livs match? En fet pott kan alltså bli min.

* * *

Öronpropparna är i isatta – eller skulle varit om jag haft några med mig (…).

När så här enormt starka känslor byggts upp får man nog räkna med att den kanadensiska nationalsången spränger ljudvallen.

* * *

Om jag inte ser fel är de två svenska vikingarna här igen – och precis innan värmningen står de längst ner vid sargen och trycker sina Tre Kronor-tröjor mot plexit.

* * *

Det är fullt ös på läktarna redan under värmningen. Fullt, säger jag. Fullt.

* * *

Nej, hörrni. Nu är det dags att publicera det här introt – det är sedan några tusen tecken sedan det längsta jag någonsin skrivit; vi sprängde nyss 11 000-teckensvallen…

Som vanligt återkommer jag i pausen.

Håll i hatten nu.

Game 7 är här.

This is it.

Ojvoj.

 

 

Lite bilder från sista morgonen i Vancouver som uppladdning inför ett av tidernas Stanley Cup-draman, hur låter det?

Kommer här.

Den här är man inte alldeles ledsen över att ha nu. Svarta börs-priserna för en plåt till kvällens matchbörjar närma sig tio tusen dollar…

Canucks allra sista träning för säsongen…

TV4-Max och Don Cherry.

Fin flagga i Rogers Arena-taket.

En puck från Canucks sista träning för säsongen! Den håller på att träffa gamle Bjuppe i skallen, men nu ska jag kramar några E Bay-miljoner ur den istället…

Den sista förhandsintervjun…

Det är inte bara på isen man hittar svenska legendarer i Vancouver. De finns på väggarna också.

Här är en till – svensk hockeys kanske mest underskattade någonsin.

Pucken får vara med hela dagen idag!

HHögt däruppe, precis under takåsarna, sitter Bjuppe Biff ikväll.

Vancouver Suns etta idag…

* * *

OK, vi hörs sådär en halvtimme första nedsläpp. Då börjar säsongens sista liveblogg.