Det är mer av samma vara.

Wings trycker på i princip hela tiden, skapar en ocean av chanser – men gör inga mål.

Och man behöver inte vara Leif Boork – eller Ken Hitchcock, för den delen… – för att läsa psykologin i det här:

Snart kontrar Sharks in ett skitmål. Så slutar det alltid såna här gånger. Och Krominator har alldeles rätt: Förmodligen avgör skägget Wallin…

* * *

Fan vad mycket snabbare en periodpaus går framför tv:n än i pressboxen.

Det känns som jag inte alls hinner få lika mycket skrivet – och det bevisar ju bara att jag håller för låga varvtal här i soffan.

Så fuck det här bekväma upplägget, bloggen måste ut och hustla igen.

* * *

Matchen har två superstars:

Annti Niemi, som plötsligt håller ren pekkarini-klass, och poeten från Sverdlovsk. Och han är alltså skadad i en hand. Kan ni fatta det?

* * *

The Joe rockar ikväll. Det krävs såna här matcher för att det ska hända.

* * *

Streaky Dan Claery alltså, vilket märkligt fall.

Antigen gör han hat trick – eller så lyckas han med den imponerande bedriften att missa lägen som det i den här perioden.

Och gör man inte mål där…ja, ni vet.

* * *

Jo, Toko – slips är viktiga saker. Dom ska man alltid bry sig om. Jag vet inte om det är den här styggelsen, men Babs har en ultratur-slips, använd i Game 6 2008 och i OS-finalen förra året.

Såna får såklart se ut hur de vill.

* * *

– Happy good night, sa tjommen som kom hit med delivery-pasta mitt under andraperren.

Det var en originell hälsningsfras.

* * *

Dom säger förstås att det inte spelar nån roll vem dom får möta, men vilka tror ni att the twins och de andra Vancouver-spelarna egentligen håller på när de nu sitter tillbakalutade i sina tv-soffor och bara har det gött?

* * *

Babs, jag sjunger för dig nu:

Do you know the way to San Jose?

I’ve been away so long, I may go wrong and lose my way.

Do you know the way to San Jose?

I’m going back to find some peace of mind in San Jose.

* * *

Ja, happy good night på er då.

Ojvoj, så Red Wings kör första tio. Eller femton. Det är som när en orkan drar in över land nere vid mexikanska gulfen.

Men flodvallen Niemi håller och ett lugna, behärskade hajar rider ut stormen.

Så nu?

Well, man måste göra mål när man iscensätter såna där forceringar – annars kontrar en såpass raffinerad motståndare som San Jose förr eller senare in ett förödande mål.

Det är följaktligen min briljanta rekommendation till hemmalaget:

Gör mål…

* * *

Avery, du använde lite väl nedlåtande omdömen om Kesler bara – och med tanke på vilket nick du använder borde du veta hur orättvisa såna öknamn kan vara…

* * *

Mad Mike Keenan, dagens gäst i Versus-studion, tycker att Detroit saknar – Francis.

Hm.

* * *

Lite skakande att se Octopus Al in action. Han verkar ju inte alldeles… tillräknelig.
* * *

Apropå Versus: Var har dom gömt JR? Det är ju just ikväll han ska vara med och utveckla sina synpunkter på gamle polaren Marleau.

* * *

Dogges hit i ryggen på Cleary var inte så farlig som den såg ut. Detroit-veteranen stod fel – eller snarare rätt – och hjälpte till bra i den situationen.

* * *

Det är, som dom själva konstaterar, lite jobbigt för Hockey News att ge ut ett nummer mitt under brinnande slutspel enär the story lines ändras praktiskt taget dagligen. Det gör att ett blad som kommer ut var fjortonde dag ofelbart känns daterat.

Just nu har den vanligtvis förträfflige krönikören Ken Campbell särskild otur. Han har nämligen ägnat en hel spalt åt att berätta om vilken lysande general manager Paul Holmgren är.

Ja, Ken, det var bara det där med målvakterna…

* * *

Ruslan Salei är en ny Brett Lebda. Och det är inte tänkt som en komplimang.

* * *

Jag frågar igen, Babcock:

Do you know the way to San Jose?

Ännu vet vi inte.

 

 

Home, sweet home. Och korresoffa, sweet korresoffa.

Ja, det är härligt att on the road i Stanley Cup-slutspelet, men efter en veckas hustlande där ute är det minst lika nice att sjunka ner i den här sönderfallande skinnmöbeln – hörnstenen i varje vardagsrum Aftonbladets New York-korrar bott i sedan tidiga 80-talet… – och helt avslappnat se en tungviktsmatch som den ikväll på tv.

Jag behöver till exempel ingen ackreditering runt halsen – tror jag. Inga fellow tjocksmockar från AP sitter på sätet intill och breder ut sig. Och kaffet är bryggt av mästaren själv….

Suvve!

Jag avser ändå att blogga ungefär som vanligt och hoppas att ni vill vara med.

* * *

Wings-Sharks alltså.

Sjätte mötet.

Hajarna har en ny chans att avgöra serien – och Wings har chansen att tvinga fram en Game 7-pjäs, med allt vad en sån skulle innebära ifråga om möjlighet att make history.

Oddsen är fortfarande på San Joses sida, i synnerhet som de i huvudsak varit bättre. Men kan wingarna börja som de slutade senast, och därefter bara fortsätta…well, då är det inte alldeles omöjligt att de ansvariga ute på DTW får tanka Red Bird II en gång till.

Och i så fall är ju även andra omgången i årets SC officiellt en klassiker.

* * *

Oavsett vad som händer ikväll är det redan bestämt att nästa omgång startar först till helgen. Boston går upp mot Tampa på lördag och Vancouver mot San Jose eller Detroit på söndag.

Underbart, tycker jag. Nu hinner man andas, tvätta kläder, uträtta lite pappersexcersis och gå på Elaine’s för första gången sedan slutspelet startade för en månad sedan.

* * *

Detroit får klara sig utan The Mule ikväll; hans fotskada är såpass allvarlig att han helt enkelt inte klarar att spela.

Det kan man kalla tungt avbräck. Vad Landsbro gett hockeyvärlden är ju ingenting mindre än en Mister Playoff.

Istället hoppar Mike Modano in och det kan i och för sig bli bra det med. Han har ju varit direkt vemodigt över att han inte fått spela i serien mot Sharks och kanske pressar sig till stordåd på ren hämndlystnad. Han har, konstaterade han i Free Press häromdagen, lysande playoff-statistik mot just Sharks…

* * *

Kung Henrik är på Page Six i Post idag. Det rapporteras att han varit ute i LA – och tvingats gå på sportbar och kolla slutspelshockey.

Enligt tidningen himlade den svenske målvakten med ögonen och förklarade för sina kompisar att det var det sista han ville göra, men till slut fick han ändå lomma med till Parlour.

Ha ha, jag kan gott föreställa mig hur kul han tyckte det var.

* * *

Clowe fick tydligen så ont av sin lilla rendezvous med Kron Wall of Pain i förrgår att han inte heller kan spela ikväll.

Vem ska då hämnas på Järfällas Zeb Macahan?

Kanske kan Dogge kliva fram och ge oss en clash of the järnkaminer.

Det vore gigantiskt

* * *

Två Hockey News väntade i brevlådan när Biffen klev in på 38:e igen – dels det vanliga numret, dels ett specialnummer om sommarens draft.

Det blir nåt att värma upp med i korresoffan nu det.

* * *

OK, Mike Bobby Ewing-frissan Babcock, för att citera Burt Bacharach:

Do you know the way to San Jose?

Snart vet vi.

 

För första gången sedan de kom till Nordamerika för elva år sedan tar sig alltså bröderna Sedin förbi den förhatliga andra omgången i Stanley Cup-slutspelet.

– Ja, fy fan vad skönt. Vi har väntat sjukt länge på det här, utbrister Henrik med ett leende bredare än den kanadensiska västkusten när jag tar upp just den aspekten.

Om det kan man dock läsa mer i ett referat som nu, eller snart, ligger ute på www.sportbladet.se

* * *

Jo, ch – det var bra drag. Men Canucks stängde ner mittzonen som vakterna vid det Fort Knox jag passerade på vägen hit från Detroit stänger ner sitt valv.

– Ja, tredje var vår bästa period under hela serien. Vi gav dem ingenting, konstaterar Danne Sedin

Preds-coachen Trotzy håller med.

– Deras tredje period var imponerande. De visade att de verkligen kan spela team defense, säger han uppgivet.

* * *

Att gå in i ett omklädningsrum bebott av ett lag som precis åkt ur Stanley Cup-slutspelet är som att kliva in i slutet av en melodramatisk Puccini-aria.

Det de som håller till där jobbat stenhårt för i nio månader har i ett slag tagit slut och tyngden i deras besvikelse är monumental.

Bengan står dock, som ett sant proffs, kvar på heltäckningsmattan och svara på bloggens frågor.

– De var det bättre laget, jag ska inte påstå något annat. Men när vi ändå var så nära känns det såklart jäkligt tungt, säger han med tom blick.

* * *

Det var ju grym nationalsång, Eric! Inte ett ont ord om Charlie Daniels! Men det är klart, i Värmland ska det vara Christer Sjögren…

* * *

Som sagt:

Fansen i The Stone visar klass när de direkt efter slutsignalen förenas i en rungande hyllning till hemmahjältarna.

Predators förlorade den här serien och den här matchen, men de vann säsongen. De orsakade feber i sin hemstad, helt obekant med hockey för bara något decennium sedan – och de blev en riktigt respekterad organisation i ligan.

Själv beklagar jag att det inte blir några mer besök här under slutspelet. Det är lätt en av de trevligaste organisationer man kan ha att göra med, och vistelserna i stan är alltid…trevliga.

* * *

Enligt Trotzy var Conn Smythe Kesler så bra som ”ni någonsin kommer få se någon vara under sex matcher”.

– Jag sa det till Ryan under handskakningen. Om det inte varit för honom hade vi tvingat fram en sjunde match och förmodligen vunnit, berättar Preds-coachen.

* * *

Andreas, därför att det här är nåt annat. Det är mer tänkt som en läsupplevelse – och det blir det inte om jag sitter och refererar hela tiden. Det har inget med ork att göra, det är en fråga om underhållningsvärde. För mig och de som tycker om bloggen.

Gör du det inte kan jag bara beklaga – men sånt är upplägget här.

* * *

Om några dagar kan Hörnqvist & co dessutom trösta sig med att de får gå ut och fira av säsongen i en av landets klart roligaste städer…

* * *

Det är hård press från Detroit om att jag ska vara i The Joe imorrn, men tyvärr – det går bara inte.

Snuset är slut, alla kläder smutsiga och jag har besök som fått vara ensam i en vecka och åker tillbaka till Sverige på onsdag.

Så det blir le korresoffa i morgon. Vi hörs när jag sitter i den, OK?

It’s over.

Canucks vinner med 2-1 och går vidare.

Predators får efter en tyst sekund av besvikelse enormt jubel av Preds-fansen. Vackert.

Mer kommer sen.

Åh visst, Nashville får sitt skitmål – signerat ur-predatoren Legwand efter tre och en hav minut.

Och nu är det mycket riktigt match igen.

Hemmahjältarna är nära att kvittera redan under det powerplay de har här på slutet. Istället får de jaga i tredje och är det nåt Predators är bra på är det att jag från underlägen i tredje perioden.

Jag tycker det börja dofta omisskännligt av förlängning – och en Game 7 på onsdag…

* * *

Kan inte erinra mig att jag nånsin suttit och svettats i en pressbox på hockey – i alla fall inte av värme. Men det är verkligen så man får torka pannan med kavajärmen här.

Winter Classic på Mallis, liksom

* * *

Efter reduceringen samlar sig fansen i The Stone till utbrott som håller ren Verizon-klass.

Trumhinnorna tror de är på AC/DC-konsert och skriker efter proppar.

* * *

Det är dock nära att en Canucks-back – hinner inte se inte vem – dödar matchen med ett mål i öppen kasse när pekkarini är ute och simmar i hörnet under PP:t här på slutet.

DET hade blivit en klassisk flopp.

* * *

Så, okej, de slänger in catfish – som är jävligt gott förresten, gärna när den är lite svärtad som på Acne i New York – men vad ska det betyda? Vad representerar fiskarna?

* * *

Om jag tycker det är varmt, hur i helvitte ska det då inte vara nere på isen. Tur inte Chara är här. Han hade behövt dropp i båset.

* * *

Tambellini får inte mycket istid. Kom igen, Viggy. Mer Islanders i Stanley Cup!

* * *

Och ni ser ju själva hur pucken hoppar på den där sörjan som går under namnet is.

Det kan bli nåt riktigt fånigt som avgör detta.

* * *

Nej, ch – jag kunde inte hålla mig för skratt efter Shakespeare-kommentaren och det kunde ingen annan heller.

Vi hade en trevlig liten stund där i hissen.

* * *

Preds-fansen är vansinniga över utebliven straff eller utvisning när Erat kommer fri, men han tas ju bort med en perfekt, laglig tackling – och det är utmärkt att Kozari och Walkom ser det.

* * *

Vad är det för stiltje i kommentartorsfältet? Få igång gafflandet nu, Julia och konsertpianisten och John J.

Tills det sker går jag till pressloungen och häller upp en saftig kopp kaffe.

 

 

 

För första gången i den här serien har Canucks 2-0-överläge under ett meningsfullt läge i en match.

De har också varit klart bäst – ett tag blixtrade de nästintill till som under sina bästa grundseriematcher.

Så det borde vara klart att vi får se en handshake i The Stone ikväll.

Men det sa några av oss efter första perioden i lördags också (ja, inte att det skulle bli handshake i The Stone, det hade ju varit konstigt, men ni hajar…).

Predators ger sig som bekant aldrig och kan en inspirerad Horny bara gröta in en puck i början av andra är det match igen.

* * *

Jamen, till sist ser Predators ändå till att utnyttja det fantastiska musikarvet i sin hemstad.

Charlie Daniels, den grånande gamle legenden, kommer ut och river av en skrovlig version av nationalsången.

Storartat.

* * *

Jag lovar att aldrig mer skriva ”nästintill till”.

* * *

Ryan Kesler är ju för årets slutspel vad Chris Pronger var för fjolårets.

En störig, divig, ful bad boy som snackar, filmar, utsätter sina frustrerade motståndare för elaka mind games – och avgör matcher.

Två assist so far ikväll.

Går Canucks långt är han tung Conn Smythe-kandidat.

* * *

Se där, bara Danne Sedin fick av sig kalufsen lossnade det. Nu är risken riktigt stor att Henke följer exemplet, förstås.

* * *

Visst är det en riktigt ful köttning på pekkarini av Kesler/Pronger och the clusterfuck som utbryter efteråt är ytterligare en indikation på hur härligt grinigt det börjar bli i den här serien. Han som formligen kommer flygande över Weber – är det Pjäxan?– verkar till exempel inte alls glad…

* * *

Dom gör en halv Joe Louis och kastar in fisk (!) på isen efter Daniels nationalsång.

Är det en tradition, och varför känner jag i så fall inte till den? Handlar det om rovdjur? Eller vad?

Jag tycker det verkar lite – fishy…

* * *

The Too Too Train kan emellertid han också. Vara en bad boy alltså.

* * *

Det ser förresten rätt lugubert ut när en cheerleadar-tjej hämtar upp en av de inkastade fiskarna, håller den som en gitarr och går ner i klassisk Dregen-pose.

Hm.

* * *

Förstår att Horny får beröm i Versus-studion. Han har varit exceptionell i sina Homer-övningar framför Luongo.

* *

Det är inte alls lika gult – hrpmf – i The Stone som förra veckan . Alla har fått t-shirts nu också, men bara hälften av de närvarande har satt på sig dem.

Och det är klart, färgfesten hjälpte ju så lagom i de två första veckorna, så det här kanske är lika bra.

Dessutom slipper vi debatt om vad som är gult och inte i kommentatorsspåret…

* * *

Delar hiss med Kirk Maltby upp till pressboxen.

Han är alltså här och scoutar idag också – och nu framstår det kanske inte som fullt så poänglöst.

* * *

Hissen stannar för övrigt på våning 2B – och konduktören ropar just 2B.

Men ingen ska av, visar det sig – och då replikerar damen intill Maltby blixtsnabbt:

– Or not to be…

Det tycker jag är väldigt fyndigt.

* * *

Ha ha, John J – Ronnie Hellström it is!

Själv sa jag åt Lindbäck att det var väldigt mycket Gävle över muschan. Det tyckte han var en grov förolämpning. Och då är han ändå därifrån…

* * *

Nu ska jag försöka få ordning på en skjortkrage som inte vill uppföra sig i den här fukten.

Vi hörs, hoppas jag, i paus nummer två.

Howdy igen – och välkomna till Tennessees ångbastu.

Det är 30 grader varmt i Nashville idag, och fuktigt som i en suspensoar efter två övertidsperioder.

De som ansvarar för is och temperatur i The Stone sliter som djur för att säkra anständiga förhållanden, men står rätt maktlösa. Predators och Canucks kommer att få spela på slurpee i kväll.

Ha det i åtanke och döm inte spelarna för hårt när uppspelen och puckarna hoppar över klubbladen. Ni har bättre is hemma i era kylskåp.

* * *

Jag erkänner härmed att jag inte riktigt hade räknat med att vara tillbaka här ikväll.

Det hade inte Canucks-spelarna heller; de trodde ,som jag, att de skulle avgöra hemma i Rogers i lördags.

Men here we are, eftersom Predators är ett lag som det är otroligt jobbigt att skaka av sig. Fråga Hawks. Jag skulle vilja påstå att deras svåraste motståndare under cup-racet ifjol var just envisa, tunga, tajta lagmaskinen Predators i allra första omgången.

Likafullt framhärdar jag i tron att Canucks vinner den här serien och känslan – den högst opålitliga, det erkännes – säger att de utför uppdraget redan ikväll.

Bara de kan visa lite av den killer instinct som inte precis varit klubbens signum genom åren…

* * *

Nu så, nu kan även jag, min pappskalle, skilja Daniel och Henrik åt.
Daniel har nämligen klippt sig sen senast och uppträder nu i en kort snagg.

– Ja, det är ju så varmt här nere, säger han och drar en hand genom stubbet.

Bara nu Henrik inte kommer på samma idé…

– Ha ha, nädå, jag ska ha det så här nu, försäkrar han.

Om han bryter det löftet ska jag ta mig John Candy på nästa match så det blir balans i förvirringen.

* * *

Näst efter Stanley Cup-finaler, Johnny Thunders-solon, mammas kålpudding, en perfekt drajja, Erik Niva-texter, Zeb Macahan, Sopranos och utsikten från min lägenhet i skymningen finns det enligt mig inget bättre än långa road trips i Amerika.

Så det var en ren lisa för själen att få köra de 86 milen från Detroit till Nashville igår.

Hett tips:

Det är otroligt vackert och förföriskt i Kentucky, i synnerhet runt Louisville – Muhammed Alis hemstad.

Ska tillbaka så snart jag kan.

* * *

Den som till äventyrs fortfarande är skeptisk till påståendet att det blivit hockeyfeber i Nashville kan ju ta detta i beaktande:

När Predators igår landade på flygplatsen togs de emot av några tusen fans.

Efter en Game 5-seger alltså.

Hysteri råder, det bara är så.

* * *

Mikael Samuelsson är så svårt skadad att han inte ens rest med hit.

– Det såg inget vidare ut efter matchen i lördags. Hela ljumskpartiet verkade ha gått sönder, säger Daniel Sedin med en grimas.

Ja, ousch. Alla som haft problem med ljumskarna vet hur fruktansvärt ont – ja, liksom sådär elektriskt ont – det måste göra.

* * *

Det skrockas rätt gott i Predators omklädningsrum när Panger och Lindbäck poserar för bilden ni såg i förra inlägget.

Svensken är i princip dubbelt så lång som ex-målisen – och tv-experten – från Ontario.

Panger berättar också att han blev hånad när han gjorde sin NHL-debut för Blackhawks på 80-talet.

– Larry Robinson åkte fram och tittade. Sedan vände han sig till mina lagkamrater och frågade: ”Var är resten av er målvakt?”.

Ho ho!

* * *

Körde förbi skyltar mot Fort Knox under resan igår. Kom osökt att tänka på pekkarini.

* * *

Det är mycket surr om bröderna Sedins mindre smickrande plus/minus-statistik i den här serien och jag frågor Henrik om många inte fäster för stort avseende vid den sortens siffror.

Det tycker han, något oväntat, inte.

– Nej, om man ser till en hel säsong ger plus/minus en ganska rättvisande bild. Och att vi tillsammans hamnar på minus sju i en match som den i förrgår ser ju inte så bra ut. Men å andra sidan är det inte mycket vi kan göra på de baklängesmålen. Det är några felpass och brytningar och ett mål i numerärt överläge, så just nu kanske det läggs lite väl mycket fokus på det, säger han.

* * *

Körde också förbi Jim Beams högkvarter under resan igår. Kom osökt att tänka på mig själv.

* * *

När jag sitter och småspråkar lite med Anders Lindbäck tittar pekkarini plötsligt upp från platsen intill och säger det enda han kan på svenska:

– Heja, heja, heja.

Jo, heja själv du, Pekka.

* * *

Allra bäst i Kentucky igår:

Den lokala radiostationen Boots & Roots.

Så länge jag kunde ha den inrattad – och det tyckte jag att jag kunde ända tills bara knaster återstod nere vid delstatsgränsen – pluggade de Tony Joe White, Robert Johnson, Charley Pride, Waylon Jennings, Sir Douglas Quintet, Buck Owens, Bobbie Gentry och Charlie Rich.

Det är just såna namn man ska lyssna på när man spinner down south.

* * *

Många klagar på att Canucks filmar under matcherna. Framförallt beskylls Kesler för att skaka till huvudet som en trasdocka varje gång en motståndarklubba är i närheten av hans plyte.

Men Patric Hörnqvist håller inte med.

– Nej, jag tycker inte det är så farligt. Ibland måste man markera att man fått en smäll i huvudet och då är det ett bra sätt att snärta till sådär, säger han.

Så nu vet ni det, sitt inte där hemma och få högt blodtryck av filmningar som inte finns.

* * *

Erkänner härmed:

Det blev en liten, liten runda på Broadway sent igår kväll. Det svängde fint på både Tootsies och Legend’s Corner och det kan rentav ha varit så att Le Boeuf tog ett litet danssteg till en Dwight Yoakam-dänga på Legend’s…

* * *

Förstår fortfarande inte hur Tre Kronor-ledningen kunde underlåta att kalla in Mojo.

For god’s sake, han har –med stegrande konkurrens från Zäta – varit bäste svenske forward i detta Stanley Cup-slutspel.

* * *

Slapp dock att hjälpa till med ångermanländsk lingvistik igår.

Det är betydligt färre kanadicker på plats för den här matchen och det kan man ju förstå; att flyga från Vancouver till Nashville, med byte i förslagsvis Chicago, för en enda match är lite svettigt till och med för hardcore-fans.

Å andra sidan finns det ju dårar som överväger att flyga från New York till San Jose för en enda match senare den här veckan, så vi ska kanske inte säga så mycket.

* * *

Samtidigt kan jag inte påstå att jag direkt gråter över att de stängt dörren där borta i Slovakien. Att ställa den där VM-frågan till spelare som just fått allt de jobbat för i nästan ett år spolierat är ingen favoritsysselsättning.

* * *

Trotzen håller en insiktsfull utläggning om att både Sedin-linan och hans egen Fisher-lina varit ”tysta” i den här serien – och att det istället är andrakedjorna i respektive lag som producerat poäng.

– Det är ganska lätt att se varför. Båda förstakedjorna stängs effektivt ner av respektive försvar. Det brukar gynna andrakedjorna och det har det gjort. Kesler och Joel Ward utnyttjar det faktum att andra uppvaktas hårdare, säger han och kilar sig i mustaschen.

* * *

Stick to your style, no matter what, var ett credo jag tidigt fick lära mig.

Så att det är hett som i helvetet förändringar ingenting i utstyrsel-branschen.

Jag har svart kostym, gräddfärgad skjorta och en svart-grå slips.

Det är slutspel.

* * *

Verkar som att Jeff Tambellini tar Sammes plats i laguppställningen ikväll.

Ja, Islanders-lirare – det är nog just vad som saknats i de tidigare matcherna!

* * *

Sitter och bläddrar i ett ex av den synnerligen digra Official Guide & Record-boken, som inkluderar namn och stats på alla som nånsin lirat i ligan. Ringar självfallet in Peo Brasars namn. Det kan näste man som bläddrar i samma exemplar fundera över ett tag.

* * *

Jadu, Eric, dream on. Du kommer inte att få tio kanadensiska NHL-lag under din livstid – hur mycket du än vill och kräver och står i.

Så länge den kanadensiska dollarn är såpass stark som den är nu slipper du åtminstone se fler försvinna, men kommer den ner på samma nivåer som när utflyttningen började finns ingen chans att Ottawa, Calgary och Edmonton överlever.

It’s just business, not personal, som Michael Corleone slog fast.

* * *

Joel Ward ser väldigt cool och avslappnad ut när han står och dividerar med media efter morgonvärmningen.

Det finns anledning att hålla koll på honom ikväll också, tror jag.

* * *

Då så, vänner, game on.

Vi kammar till oss, lägger in en prilla och gör oss beredda på en rungande åktur i Tennessee-hettan.

Drag blir det, både på is och läktare och – hoppas jag – i kommentatorsspåret.

Vi höres i periodvilorna, som vanligt.

 

Ja, hallå.

I natt blir det alltså liveblogg från ett hett Nashville. Start 02.00 er tid. Första inlägg landar här sådär en halvtimme-20 minuter innan första nedslaäpp.

Tills dess får ni njuta av en bild yours truly Biff tog efter värmningen i morse – på två målisar av något olika stature; Anders Lindbäck och Panger:

Jaha, under inmundigande av en förträfflig BBQ-macka fick man se det här bli serie också.

Jag trodde det var kört både vid 2-0 och vid 3-1, men jävlar vilken tredje-period Wings samlade sig till.

Kul, trycker jag – slutspelsserier ska vara långa och dramatiska och ovissa.

Ska inte bli långrandig, har en del att referera nu, men några få saker ska vi avhandla.

•Clowe pratade om att han ville ha hämnd på Kron Wall of Pain. Istället åkte han på en jävla propp – av Kron Wall of Pain. Lite bister nu, kan man tänka sig.

•Nog är det vackert att det är en klassisk ”Lidas skjuter, Homer styr” som avgör en sån här match.

•Marleau-Thornton-Heatley-Pavelski-Setoguchi-Couture…nej, det finns inget annat lag som har två kedjor av samma kaliber som Sharks.

•Pavel Datsyuk är skadad och i en och en halv period syntes det. I tredje var det det som att han bestämde sig för att det fick väl göra ont då; han bara skulle knäcka Sharks. Såg ni hur han täckte och försvarade pucken innan passningen till Lidas vid det avgörande målet? Världsklass.

•Tror inte jag hinner på Game 6 i Motown, men här är ett löfte – blir det en sjunde, avgörande åker jag till Kalifornien.

Vi hörs i morrn igen, när det är Game 6-drama här i Music City.