Jaja, förlåt, förlåt.

Jag gjorde mig en liten roadtrip från Detroit till Nashville och kom just fram – efter nio inspirerande timmar out there.

Tyvärr kan jag inte följa matchen på det här hotellet, så jag ska smyga ner i baren och kolla och där verkade så stimmigt att jag inte vill ta med datorn.

Hoppas ni står ut en kväll med lite bloggstiltje; det måste helt enkel bli så nu.

Men imorrn ska ni får höra om roadtrip och Detroit-intryck och allting. 

Som Healy just sa på CBC:

– Nashville var som junkyard dogs som aldrig slutar skälla i den här matchen…

Och nu börjar ju den här slutspelsomgången arta sig också. Det har varit påfallande odramatiskt hittills, men serien mellan Canucks och Predators kan bli ett krig av samma kaliber som de stora striderna i första rundan.

* * *

Vad som händer med mig tar jag beslut om i morgon bitti – vi får se hur jag mår.

Ni vet snart. 

Ja, där fick ju jag.

Edler gör ett litet handbollsmål åt sina motståndare i första minuten – och sen kommer Predatotrs i sanning in i matchen igen.

Det är bäst jag håller truten.

* * *

Jag är inte ledsen, Åsa. Tvärtom. Men det är ett rätt svettigt schema just nu och när man en så här dag släpper garden kommer tröttheten ofta ikapp en.

Not to worry.

* * *

Visst, Canucks iscensätter en ohygglig forcering på slutet, men då händer det som hänt tidigare i liknande situationer:

Pekkarini goes omöjlig on their asses.

Därför kan det här sluta hur som helst.

Min söndag är on the line, kan jag meddela.

Antigen flyger jag hem – eller gör en liten roadtrip down south igen.

 

2-1 – och ja, det här ser ju att ta slut ikväll.

Predators gör ett snyggt mål i numerärt underläge och skapar några halvchanser nu på slutet, men annars har de haft mycket svårt att komma nånstans.

Om det beror på att bränslet hos Tennessee’s finest börjar ta slut eller att Canucks börjat varva upp på allvar låter jag vara osagt – det är nog en kombination – men allt annat än hemmaseger skulle efter den här förstaperren förvåna.

* * *

Jag är ledsen Taggen, men klockan hann bli för mycket för några nattövningar går.

Det är nog bara tre veckor av lite sömn, mycket resande, hårt arbete och dålig mat som till slut tar ut sin rätt när det plötsligt kommer en mer stillsam dag.

* * *

Väldigt tråkigt med Samme. Det där såg inte ut som en skada man bara sover bort.

* * *

Har bara en flod mellan mig och Kanada ikväll, så jag kollar på Hockey Night in Canada på CBC och får äntligen se lite tokgubbe Cherry jag också.

Det är mycket underhållande.

* * *

Kedjan med Horny, Fisher och Kostitsyn måste börja skapa mer, annars har Preds inte chans.

* * *

Till sist verkar det ha blivit lite temperament också i den här serien – och förre canucken O’Brien är inblandad i de flesta gruffen. Bra. Det här är Stanley Cup-slutspelet, inte Skivor till kaffet med Bertil Perrolf.

* * *

Hur svårt kan det vara att få en matchklocka att fungera? Det är tredje gången de fått plocka fram de manuella tidtagaruren under det här slutspelet. Något pinsamt, det.

* * *

Ryan Kesler – Mister Conn Smythe!

 

Ja, då ska vi se då. Har Canucks verkligen lärt sig nånting av Chicago-serien och utvecklat mer av den killer-instinkt som krävs för att stänga en Stanley Cup-serie?

Eller lyckas tung, besvärliga Nashville – som aldrig, aldrig ger upp – tvinga fram en Game 7 i The Stone på tisdag?

Ska bli mycket intressant, och spännande, att få svar på den frågan.

Själv är jag ännu så länge kvar i Detroit i väntan på besked om var jag ska vara de kommande dagarna och just idag tar jag det nog lite lugnt här i bloggen; är aningen hängig och trött och behöver vila skrivtarmen lite .

Men ni är lika välkomna som vanligt att kommentera.

Det var en helvetiskt ursinnig forcering Wings lyckade få till stånd på slutet – de ville verkligen inte ha någon övertid igen.
Spelar dom likadant hela tiden ska nog det här gå bra…
* * *
Lidas får frågan om och om igen i omklädningsrumskaoset efteråt:
– Du KAN väl inte sluta nu? Du är för bra för att sluta, eller hur? Inte lägger man väl av när man är bäst av alla?
Han ler sitt vanliga, vänliga leende och svarar tålmodigt:
– Det är inget jag tänker på nu, jag tar beslutet när säsongen är över.
Men jag säger fan detsamma jag också.
Han KAN väl inte sluta nu?
* * *
Efter 4-3-målet kommer den.
”Don’t stop believin” – med hela The Joe som kör och när alla går all in på raden ”just a city boy, born and raised in south Detroit” känns det fanimig precis som när Springsteen sjöng ”Can’t Help Falling In Love” på Ullevi 85.
Vad som än händer i fortsättningen är jag tacksam över att jag fick vara med om det i år också.
* * *
Lidas försöker påstå att han mest hade tur med sitt baseboll-mål, men tvingas sen erkänna:
– Ja, det är klart, man spelade ju en del brännboll hemma på Skogsboskolan…och jag tränade rätt mycket med tennisboll mot garageporten när jag var liten.
Det var ju det man förstod.
* * *
Sent i natt kom uppgiften om att Coyotes med all sannolikhet blir kvar i Arizona.
NHL har kommit överens med staden Glendale om ytterligare en interim-lösning på ett år, sedan hoppas man att en långsiktig ägarlösning ska kunna sättas i verket.
Jag sa ju det. Uppgifterna om flytt till Winnipeg kom aldrig från NHL, de kom från hoppfulla fans och ivriga journalister. Ligans prioritet har hela tiden varit att behålla organisationen ute i öknen och nu blir det förmodligen så.
* * *
Det tar ett tag, men till slut kommer Zäta knallande från gymmet, med snus under läppen, stor baseball-kepa nerdragen i pannan och två fingrar som tydligen fick känna på Sharks-klubba i slutet i en mugg med is.
Det är en syn.
Men han är snäll.
– Jaså, du är här. Ja, man kände ju att det var något speciellt ikväll, utbrister Njurunda-Makarov.
Så smörjer man en biff.
Nu ger ni fan i och hackar på Zäta om VM om det nu skulle bli så.
* * *
Dogge behövde aldrig ta hand om Abdelfucker. Clowe tog hand om det istället – och satan vilken omgång den kaxige lille rödvingen fick.
* * *
Game 5 på söndag kväll alltså. Jag tror det blir mycket svårt för Wings – just av de anledningar vi alla berörd förut: det ser så enkelt ut för Sharks att göra mål och så rasande svårt för Wings.
Men vem vet, snor Detroit en seger därborta, då börjar det bli lite serie igen.
* * *
Nu ska ni få en bildserie från min fredag i Stanley Cup-racet.

Early morning flygplats, Nashville. Nånstans i närheten är Kirk Maltby.

Centrala Kentucky, tror jag, från 10 000 meters höjd.

På det coola tåget på Up In The Air-flygplatsen i Motown. Kanske landets häftigaste, faktiskt.

Bjuppes fina väska kommer på bandet…

Hos hyrbilsfirman. Plats nummer 68, som synes. Cool plats det. Men undras vad Troy Buttleman skulle hit och göra idag?

Bjuppes lilla kärra. Inget att skriva låtar om precis.

Inte helt upplyftande hotellrumsutsikt över wasteland Detroit.

Chez Biffen.

Biffens home away from home i Detroit utifrån. Det är det här som är Bulgarien alltså.

Gamle Joe.

Och överalltihop vakar the octopus.

En öde presslounge tre timmar innan första nedsläpp.

När värmningen är över passar man förstås på att läsa sina favoritskribenter.

Intro i rucklet.

NHL:s minst rymliga pressläktaren in action.

Tredje perioden. Grymt spännande.

Själva bränslet.

Matchen är över och det verkliga dramat börjar: Deadline-surfningen.
* * *
Och där säger vi godnatt för ikväll.
Tack alla som var med.
Vi hörs igen till Game 5 mellan Canucks och Predators

Wings vägrar låta sig svepas och vinner med 4-3.

Nu ska jag gå och prata lite, vi hörs senare.

Hajarna äter sig långsamt in i matchen.

3-2 nu.

Och medan Wings bränner chans på chans känns det som att Sharks bara behöver några få lägen för att dupera Hill Street-Howard.

Det luktar svep nu.

* * *

Stämningen har sjunkit i takt med att överläget krympt och nu känns det mest som att fansen sitter här och lider.

Det är rätt dåligt; de borde se till att ge favoriterna en välbehövlig boost energi– som fans i DC, Chicago, Vancouver, Nashville och San Jose gör hur det än ser ut, men framförallt i så här skarpa lägen.

* * *

Zäta leker lite slalomstolpe med Dogge och är sen bara en fjärt från att sätta det som kunde blivit en viktig fyra.

Men som det känns som det krävs så väldigt mycket mer för att göra mål på Niemi än på Hill Street-Howard.

* * *

Men det är å andra sidan publiken som efter 20 år fortfarande inte har en endaste Lidas-ramsa.

Ja, de har inga specifika ramsor om några andra spelare heller – om man inte ska räkna ”Ozzie, Ozzie, Ozzie” när han står.

Är inte det rätt lökigt?

* * *

Ja, Gårdkvarnar – jag skrev ju det, att den här San Jose-upplagan har karaktär och kan vända vilka underlägen som helst. ”Fråga Kings, stod de till och med.

Ska jag säga det igen?

* * *’

Men det spelar ju ingen roll att Wings får utvisningar med sig längre. Att jämföra deras powerplay i år med det för, exempelvis, tre år sedan är som att jämföra Rolling Stones ”Exile on Main Street” med ”Bridges to Babylon”.

Det känns inte som att det överhuvudtaget är samma lag/band.

* * *

Sharks Torrey Mitchell verkar vara bra på att krypa under Detroit-skinn.

Och Abdelfucker verkar det vara fler i San Jose än Dogge som har gäss oplockade med.

* * *

Och de ska tacka sin lyckliga stjärna – sin lyckliga måne med – att de inte dragit på sig några utvisningar, för PK har också blivit ”Bridges to Babylon”.

* * *

Nä, Toko, Gunnar lajvar hemifrån tv:n i LA, tror jag. Han har i alla fall inte synts till vare sig i egen hög person eller på sittplatsschemat. Vi är goda vänner off ice, men är inte karaktärer i varandras bloggar på det sättet.

* * *

Kvinna precis nedanför mig sitter i Tampa Bay Lightning-tröja.

Det ser något apart ut, men kanske ska tolkas som en Yzerman-tolkning?

* * *

Jag sätter på mig största dumstruten för hopblandningen av norrländska metropoler.

Fan, jag skrev ju om Wallins bakgrund i Boden häromdagen och borde veta bättre.

* * *

Det tråkiga med att det blir så här jämnt är ju att Dogge förmodligen inte kommer att utföra några hämndaktioner.

* * *

Säg inte det, Jonsson. I Nashville kallar dom sig, med glimten i ögat, ett Original 27-lag…

* * *
Mer ingående rapporter från TD Garden mottages tacksamt. Hur ser det ut?

* * *

Nu stoppar jag in en saftig prilla och hoppas att Lidas får göra ett hat trick i det som kan vara sista perioden i The Joe i år – och kanske, hemska tanke, forever.

Slutrapport följer när jag är tillbaka i Bulgarien.

 

Ja, där har vi kanske Lidas svar på frågorna om han tänker lägga av.

Han gör alltså två mål.

I första perren.

Först dammar han in ett slagskott som Niemi inte ser röken av, sen gör han Roger Federer på helt overklig halvvolley.

Så agerar en kapten när ens lag har ryggen mot väggen.

* * *

Sammanlagt hinner hemmalaget gå upp i 3-0-ledning, men precis i slutet är det som att Jimmy Howard vill påminna om att inget är säkert så länge han står i kassen.

Så nu står det 3-1 och den här inne som tror att det är över is sadly mistaken; den här Sharks-upplagan har karaktär och kan komma tillbaka från vilka underlägen som helst, fråga Kings.

* * *

Stämningen är typiskt The Joe; bra, men inte himlastormande. Den här stan är så bortskämd att det krävs finaler för att det ska bli riktigt elektriskt under de tio Stanley Cup-banéren.

Men håller de ledningen in i tredje får man i alla fall höra allsången till Journey och det är och förblir en av de häftigare upplevelserna i den här sporten.

* * *

Även Bertuzzi vill fortsätta spela hockey, tydligen. Han får plötsligt får för sig att han är Datsyuk och fixar ett av slutspelets verkliga Youtube-mål; han gör en Omark-spinn precis innanför blå och sprätter sen in backhand bakom Niemi.

Det går visserligen via nån klubba, men ändå – fan så snyggt.

* * *

Ojvoj, Piteå och Luleå – Homer och Niclas Walllin – går i clinch framför Niemi.

Där skulle man höra vilka norrbottniska förolämpningar som utbyts.

* * *

Wings gör stor affär av sina 20 raka slutspel under ett rätt så storvulet intro.

Det var väl sånt Dogge menade när han häromdagen talade om att Detroit har en helig aura omkring sig och att Sharks gärna vill ta av dem den.

* * *

Har du sett Zäta nu, Olden? Två assist.

* * *

Två saftiga bläckfiskar landar i Wings zon precis som Karin Newman sjungit den sista tonen i nationalsången – och den ena håller på att träffa Bertuzzi i skallen.

Det hade varit nåt.

* * *

Kingen, det var jag som i vredesmod döpte om Abdelkader för att han tog så många debila high sticking-utvisningar i de första matcher och eftersom det lät så klatschigt bara fortsatte jag, det är inget illa ment…

* * *

Jag läste Raincoat först, men ene linjdomaren heter Racicot. Pierre i förnamn. Ja, kan man heta Abdelkader kan man väl heta det.

* * *

The Mule är helt klart hämmad av skadan Doan åsamkade honom i förra omgången, inget tyder på några Vetlanda-utbrott ikväll.

* * *

Jadå, Opaman, raggaren från Nedre Tjärna i Dalarnas Nashville tyckte att ditt Dolly-skämt var helt OK.

* * *

Det är lite skoj att Bertuzzi efter sitt konstmål står och hoppar jämfota som en gosse som just fått fredagsgodis.

* * *

Jag tycker Big Show Joe är rätt så enastående. Han drar ju numer ett enormt lass även defensivt. No Show Joe finns inte längre.

* * *

Mja, Fredde. Bobby Orr har väl åtta Norris. Lidas kan få sin sjunde i sommar.

* * *

Howard är inte mer pålitlig än sin namne i ”Spanarna på Hill Street”.

* * *

Dogge kan väl genomföra sin hämnd även om det är Wings som leder med några mål på slutet, no?

* * *

OK, folks, vi hörs i nästa paus igen.

Ah, The Joe.

Att få vara här i slutspelstider igen, att få känna doftblandningen av bläcksfiskslem och avgaser och pungsvett, att få trampa den skitiga betongen i backstage-korridorna, att få hör Journeys ”Don’t stop believing” eka mellan de allt sunkigare läktarsektionerna…det är en vårtradition jag inte skulle vilja vara utan.

Och det gäller att passa på, för så många fler chanser ges måhända inte i år. Wings kan ju mycket väl bli utslagna redan ikväll – och om inte ikväll så i Silicon Valley på söndag.

I så fall är det, eventuellt, slutet på en era vi ser här denna ljumma fredagkväll i Michigan.

Risken finns att ju Lidas lägger av efter den här säsongen och det skulle innebära att det här är hans sista match någonsin i arenan som varit hans hem sedan 1991.

Jag hoppas inte, det vore förfärligt om han får avsluta sin magnifika karriär med att bli svept.

Men det kan bli så och därför är det här en tillställning som inte får missas.

Hör ni det?

* * *

Det var bara en mini-bagare i morse, kvart i sex, men det kändes ändå som ett övergrepp när klockan – också känd som mobilen – ringde.

Ja, det är underbart att vara on the road för Stanley Cup – men inget för morsgrisar.

* * *

Den allmänna vibben här i Hockeytown är att det redan är kört för Wings – och att de förmodligen torskar sin fjärde raka ikväll.

De är helt enkelt, tycker expertisen i stan, en storlek mindre än Sharks – och när inte ens den snudd på fulländade insatsen i förrgår ledde till seger, då går det inte.

Värst av allt:
Det är egen medicin de får smaka hela tiden. Under ledning av Babs förre gesäll McLellan har San Jose utvecklats till just den typ av blixtrande puck posession-lag Detroit var 2008 och mot såna är det, vet folk här bättre än de flesta, jävligt svårt att hävda sig.

Vi får se.

Själv tror jag at det finns för mycket stolthet i laget som spelar i det här rucklet för att en sweep ska kunna tillåtas.

* * *

Piggnade till när jag såsmåningom såg att Kirk Maltby – a true hero – var med på samma plan från Music City upp till Motown.

Det kändes som ett litet mysterium, vad hade han gjort i Nashville liksom – tills den utmärkte PR-John här uppe berättade att han scoutar för Wings.

Kul att han har något att göra, men i dagsläget framstår det kanske som en något poänglös uppgift.

* * *

Situationen var exakt likadan ifjol, som ni kanske minns.

Även då hade Sharks 3-0-ledning inför Game 4 i The Joe och alla var övertygade om att gästerna från norra Kalifornien skulle svepa då också.

Istället vann Wings med 7-1 och The Mule exploderade i en av sina svettigaste slutspelseruptioner någonsin.

I’m just saying…

* * *

Trots att jag imiterar bagare i gryningen missar jag morgonvärmningen – man förlorar ju en timme när man åker genom tidszoner österut – och får köra direkt till den bulgariskt inspirerade hotellskapelse jag har som home away from home här.

Ägnar sedan eftermiddagen åt att släta ut skrynkliga kläder i ett badrum förvandlat till ångbastu.

Har nu den lätt glansiga Paulie Walnuts-kavajen och till den en glittrig slips i samma nyans, så ni vet.

* * *

Hade lite kontakt med Kron Wall of Pain igår och han lovade att försöka bjuda på en propp ikväll också.

– Men det är inte så ofta man får lägen nuförtiden, sa han bekymrat.

Nej, det tror fan. Motståndarna har väl lärt sig att det kostar för mycket att åka och titta på pucken när Järfällas Zeb Macahan är på isen

* * *

– Vi har inte gett upp. Vi tänker inte på the big picture. Vi kan inte fundera över att vi måste vinna fyra raka. Vi tar en match i taget. Kunde Philly ifjol så kan vi i år.

Vem som sa det?

Alla i Wings. Hela tiden. Från vaktmästarna i skitlukten vid pressentrén till Ken Holland, via materialare och spelare och tränare.

Ja, Babs inpräntar sin övertygelse om att hans lag KAN vända med sådan emfas att Bobby Ewing-frissan rentav rör sig litegrann.

Det är nästan så man tror honom.

* * *

Åkturen Kron Wall of Pain gav Dany Heatly var så fin att till och med Dogge blev imponerad.

– Ja, det var en bra propp. Smart också. Han gjorde en liten paus så Heatly inte trodde att han skulle komma. Sen small det, sa Crankshaft med illa dold förtjusning när jag talade med honom efteråt.

Men ikväll tänker San Joses egen järnkamin hämnas.

Inte på sin fellow djurgårdare, men väl på Abdelfucker.

– Han har gett mig några armbågar i ansiktet och förtjänar en smäll. Har vi ledningen med några mål i slutet av matchen ska jag ta honom, lovade Dogge.

Det känns som något att se fram emot…

* * *

Här i Detroit lever myten om magin i min vita Bosse Larsson kavaj vidare, så när Todd från PR-avdelningen får se att jag sitter här och knattrar i Paulie Walnuts-stassen blir han alldeles bestört.

– Var har du den vita, flämtar han.

Ja va fan, jag trodde inte att det skulle behövas på ett så här tidigt stadium, så jag packade aldrig ner den före den här trippen.

Det känns som ett svek nu, men det finns anledning att hoppas att även Paulie, i all sin glansighet, kan generera lite trolldom.

* * *

Mike Modano spelar inte ikväll heller och ser ut att få avsluta sin karriär som healthy scratch.

Man förstår honom när han, mer eller mindre oförblommerat, säger till Free Press att han ångrar att han inte gick i pension förra sommaren istället.

* * *

Ser Octopus Al stå och se beslutsam ut vid zamboni-entrén två timmar före nedsläpp.

Hans karriär verkar ju vara över den med, så han kanske tänker sig en sista dans med sina blötdjur ikväll.

* * *

Lidas har ett ypperligt pokerface, så tro inte att jag – eller någon annan här – vet mer om hans framtid än ni gör.

Och det är fan så svårt att gissa.

Han har ju den här säsongen visat att han fortfarande håller Norris Trophy-klass och utan vidare KAN fortsätta, om han vill.

Men han kanske inte vill vänta tills han är på väg utför – och han kanske inte ser någon poäng i att spela för Detroit om det visar sig att det är ett lag som inte längre klarar att ta sig förbi andra omgången i Stanley Cup-slutspelet.

Jag vet vad jag vill och hoppas, för när det än sker kommer det att kännas konstigt den dag han inte är här längre.

* * *

Jahaja, Flyers slänger in Bobrovsky från start ikväll.

Det är ju enastående.

* * *

Nu går jag ut on a limb här och påstår att fansen i The Joe ikväll är klädda i – rött.

Men på era tv- och dataskärmar ser det förstås ut som…ja, vad säger ni? Blått? Rosa? Eller orange kanske?

Man vet aldrig med er…

* * *
Well John J, här är de så väluppfostrade att det inte är förenat med någon allvarligare fara att fråga om VM.

Däremot förväntar jag mig inga jakande svar. Känner jag några av stjärnorna här rätt – ja, vi kan kalla honom Henrik – lockar en VM-turnering i Slovakien inte så särskilt mycket mer än en skills competition under en All Star-helg i Raleigh…

* * *

Är ni såna riktiga Wings-nördar är det nog bäst att kolla noga på Kris Draper ikväll också.

Det är, om det blir hemmaförlust, det sista ni ser av honom i NHL.

Samma sak med Ozzie Osgood.

– Ja, jag ska flytta till Hawaii och bli professionell surfare, säger han till Free Post.

Fast det är ett skämt.

I själva verket vill han fortsätta, men nu måste Holland rimligen säga nej.

* * *

Shea Weber i all ära, men Niclas Wallin har ju grymmaste slutspelsskägget i hela ligan.

Han skulle lätt kunna spela galningen i en sån där skräckfilm om ett gäng college-ungdomar som åker ut och campar i skogen och så försvinner de en efter en…

* * *

Coach Babs har det tungt.

Inte nog med att han igår såg sig tvingad att genomföra en längre joggingtur än vanligt, eftersom hans döttrar häromdagen började skratta när de såg honom i bar överkropp.

Han fick inget stöd av de han mötte längs the riverwalk heller.

– I vanliga fall ropar folk ”hey coach, lycka till” när de ser mig. Nu bara tittade de på mig, berättar han.

Ha, Hockeytown börjar svåra ihop över det här.

* * *

Homer?

Javisst, chansen att han – som ser på stora rinkar som Semin ser på uppoffrande arbete – tackar ja till VM är lika stor som att Dagny Heatley flyttar honom ur målgården ikväll.

* * *

Dags för den komplicerade resan från loungen upp till den garderobsliknande pressläktare där fullvuxna som jag i princip får skruvas fast så vi inte ploppar ut och plaskar ner på isen.

Låt bläckfiskarna flyga och låt hockeyshowen bli formidabel.

Vi hörs i paus nummer uno.