Örnsköldsvik.

Ska det vara så svårt att uttala?

Så fort kanadickerna på barerna på Broadway igår fick höra att jag var svensk ville de ha hjälp att artikulera namnet på bröderna Sedins hemort korrekt.

Det gick verkligen inget vidare.

Men en lärde sig i alla fall att säga Borlänge – och vet nu att det därifrån kommer en legendar som heter Thomas Forslund.

* * *

Jag blev såklart inte arg på riktigt under färgdebatten igår.

Bara lite Kapten Haddock, när ni nu var så jädra envisa.

Som vår gamle chefredaktör Torbjörn Larsson brukade säga:

– På en tidning får man snabbt lära sig att bli ursinnig utan att vara det minsta arg…

* * *

Hann träffa kommentator Åsa också, på Legend’s Corner. Hon hälsar.

* * *

Sega träningsövningar i The Stone – som jag nu lärt mig att Bridgestone helt coolt kallas – idag, särskilt som inga av canuck-svenskarna gjordes tillgängliga av den månghävdade PR-avdelning laget tvingas resa med.

Men jag fick i alla fall se kanadensisk media bilda hög runt Bengan Hörnqvist i Predators omklädningsrum.

– Det är kul med mediaracet i slutspelet, men just nu blir det kanske lite mycket. Kanadensiska lag har med sig så mycket folk, sa han med en lätt huvudsakakning efteråt.

* * *

OK, nu blir det megadrama i Tampa.

Kan Lightning verkligen svepa Capitals?

Jag tror inte det, jag tror Capitals vinner ikväll, men får stryk hemma i Verizon på lördag.

Mot alla odds har de NHL-kanalen på hotell-tv:n, så denna anrättning ska nu avnjutas i en korresoffa-vikarie i Nashville.

Återkommer under kvällen – och jag hoppas ni alla skjuter skarpt i kommentatorsfältet.

Howdy.

Ah, Broadway, here we come – Bjuppe, boxarnäsan och dubbelhakan.

Helt kort bara:

Jag ska nu gå ut och köpa ett dussin Preds Stand With Us-tröjor och skicka till Mac, Kmannen, The Game, Kalleballe och allt vad ni heter.

Då får ni se själva:

Tröjjävlarna är gula!!!

* * *

Micke Samuelsson, ja.

Sa ju det.

Kesler var visserligen där och styrde, men det var Sammes som drog iväg det snabb, precisa skottet.

Det är hans tid nu.

* * *

Stämningen är väl inte lika bra på Tootsies som den varit om hemmalaget vunnit, men jag tror nog att kanadensarna kan få lite fart på dansgolven de också.

Snart vet jag.

* * *

Samme är förstås nöjd med att ha varit inblandad.

– Ja, särskilt som jag fick begränsat med istid idag. Jag var lite irriterad över det, men så är det ibland.

Hoppsan.

Akta dig, Vigneault. När Samme blir förbannad kan åskan börja gå…

* * *

Alltså, visst, att Tampa skulle kunna ge Washington en match kände man ju.

Men ska de svepa dem?

Det vore helt abnormt, faktiskt.

* * *

Slipsen är av – nu går jag.

Vi hörs till matcherna imorrn, tycker jag.

 

 

Avgjort.

3-2 till Canucks.

Kesler avgör.

Mer kommer sen. 

Broadway goodbye…

Det blir alltså förlängning här.

Men jag ska inte klaga, det har varit en lysande hockeymatch och det formligen pirrar av iver inför upplösningen.

Det är omöjligt att säga hur det går, men jag vill återigen varna för Micke Samuelsson.

* * *

Jag ägnade större delen av tredjeperren åt att intervjua Vigge Hedman och sen skriva referat på de citaten, så ha överseende med att det blir lite kort i den här pausen – jag har inte så mycket att komma med.

* * *

Ward är en riktig kapten clutch han. Även mot Ducks fixade han en sån här sen kvittering, eller hur? Den sortens spelare måste man älska.

* * *

I förra pausen var jag ute i korridorerna bakom läktaren och rörde mig och lyssna nu:

Fansen tröjor är – GULA!

Såvida vi inte har olika uppfattning om vad som är gul – den Shell-logga någon nämnde tidigare är i min värld oerhört gul…

* * *

En finalresa mellan Tampa och Nashville…vad det gäller det icke hockeyrelaterade är det svårt att föreställa sig något smaskigare, det får jag säga.

* * *

Den här gången går det fort, tror jag.

Eller också är det bara längtan efter en Heineken på Tootsie som talar…

Hur som helst hörs vi när det är över.

 

 1-1 nu.

Och ojvoj, hela Sedin-femman borde fått assist på Vancouvers kvittering.

Ska gästerna ställa till med sån klapp-klapp-porr hjälper det inte hur tätt Preds klistrar ihop sitt försvar.

* * *

Det har överhuvudtaget blivit jämnare out there och risken för overtime är uppenbar.

Vore inte helt lyckat för mina och Åsas Broadway-planer…

* * *

Man förväntar sig möjligen att få se Garth Brooks när man är just här, men vem zoomas in i jumbon om inte – Alice Cooper!

Och han håller upp en (gul…) handduk.

* * *

Så lysande som han spelar emellanåt kan man tro att pekkarini fortfarande firar vappu.

* * *

Nej, käre Kman – jag har alltid haft en pervers liten fäbless för färgen gul, så mina ögon har det trevligt.

* * *

Christian Erhoff är en underskattad back, det har jag tyckt länge.

* * *

De har till och med något som nästan liknar en klack, Predators. Det är en sektion som kallas cellblock 303 och leder hela arenan i regelrätta ramsor.

Kul, tycker jag.

Men eftersom de som sitter där inte slänger några smällare på domarna och förmodligen inte heller kommer slå nån på käften efteråt antar jag att de i vissa svenska ögon inte är ”på riktigt”.

* * *

Då har ni fel på tv:n, Mac och kmannen och andra som sitter och ser brandgula nyanser. I Philadelphia är det orange. Här är det gult. Jag sitter ju för fan här och tittar med egna gluggar.

* * *

I en reklampaus i mitten av den här perioden hyllas två marinkårssoldater, just hemkomna från Afghanistan.

Den orgie i patriotism som utbryter då har jag en känsla av att vissa vänner i kommentatorsspåret hade funnit aningen outhärdlig…

* * *

Kalleballe, jag sitter högst upp mitt emot spelarbåsen och ser således den sabeltandade tigern rättvänd.

* * *

Tar LaPierre en utvisning till bör han få gå hem till Vancouver på fredag.

* * *

De spelar, med rätt bra effekt, temat från ”Halloween” när gästande lag får spelare utvisade i Bridgestone.

Det kan alltså bli en kamp mellan ”Hajen” och ”Halloween” i konferensfinal…

* * *

Svårt för Kesler att snacka bort sin high sticking när han drar hjälmen av Ward.

* * *

Det är nåt med Nashville och stora magar.

När vi var här med Foppa i februari tyckte en John Candy-kopia att det var absolut nödvändigt att genomföra ett helt dansnummer i bar överkropp. Nu är det en biker som plötsligt visar en isterbuk nerkletad med ordet USA i jumbon

Igen:

jag borde flytta hit…

* * *

Ja, det blir en spännande tredjeperiod – och ingen hade förstås förväntat sig något annat.

Slutrapport kommer…nån gång.

* * *

En sak till bara:
Färgen är gul!

Ja, Trotzen visste vad han talade om.

Det är i sanning ingen som känner på motståndarna i den här serien längre.

Det är som att nån sätter en tändsticka till en fnösktorr stubin och sen bara exploderar matchen.

Första halvan av perren har vi knappt en avblåsning. Det bara går i ett, som vi skulle sagt hemma i Borlänge – Sveriges eget Nashville. North to south, south to north hela satans tiden.

Sedan gör Legwand 1-0 i vad som tekniskt sett är ett numerärt underläge men det är samtidigt en avvaktande på gång så i praktiken har bägge lagen fem man på isen.

Därefter lugnar det ner sig något – som det brukar när lag av Predators sort får ledningen och kan ägna sig åt att krympa ner egna planhalvan tills den inte känns rymligare än en schackbräda.

* * *

Om det nu är arton tusen här – och det är väl nåt sånt – kan jag försäkra er att 16 00 har klätt på sig de gula t-shirts som delats ut vid entréerna.

Så vi har ingen whiteout i Bridgestone. Vi har en yellowout. Det är fan gulare än på de svenska fotbollsfansen läktarsektioner i Tyskland förra sommaren

Snart börjar jag sjunga ”Mera mål”.

* * *

När Luongo i slutminuterna rånar Sullivan på ett friläge ekar ett saftigt ”Looooooou” mellan läktarsektionerna.

Jodå, canuckerna ÄR här.

* * *

Och ja, nationalsången var mäktig – och rundades av med några heartfelt USA-ramsor.

Strax innan hann de visa några fejkade bild-kollage på en exploderande Bin Laden i jumbon också…

* * *

Det är alltså så att Tampa håller på att svepa Washington.

3-0 i matcher…

Helt otroligt.

* * *

Tänk att någon som heter Pekka har blivit rena nationalhjälten i Nashville.

Hade man inte kunna tro.

Här heter ju idolerna vanligtvis Hank och Buck.

* * *

I hissen upp till pressläktaren lär jag mig att de olika garage-planen i Bridgestone heter saxofonen, keyboarden, fiolen, gitarren och trumpeten.

Musik är för Nashville vad dåliga skämt är för Göteborg.

* * *

Har en omfångsrik southern belle på stolen intill mig på pressläktaren och där vet jag inte riktigt hur de tänkte.

Det blir enklare för alla inblandade om de sprider ut oss, hm, fullvuxna.

* * *

Själv skulle jag helst parkera i trumpeten – som den gamle trumpetspelare jag faktiskt är.

Men det får vi återkomma till.

* * *

Vad har ni för färginställningar på datorer och tv-apparater?

Orange?

Live är fansen gula och inget annat. Gula som påskkycklingar.

* * *

Halischuk håller på att få äta upp hela ribban när Lapierre kör in honom i kassen innan sin utvisning.

Ja, målribban alltså!

* * *

Cheerleader-tjejerna i Nashville har också fått nya, gula slutspelsdräkter, men här håller vi sedligheten som dom blir inte kommenterade.

* * *

Daniel och Henrik tas hårt på den där schackbrädan och kommer få slita oerhört om de ska kunna få igång sin omtalade produktion.

Men Samme ser ut att komma fram i lite giftiga lägen då och då. Håll koll på honom ikväll.

* * *

Inte ens en sån här gång städslar Predators någon av stadens stora som nationalsångsvokalist.

Jag fattar inte det. In med Merle Haggard på isen, för fan.

* * *

Canucks för börja perioden i PP. Det vore bra om de utnyttjade den – för underhållningens skull.

* * *

Bettman är i byn, ser jag just.

Nu är det allvar i Smashville.

* * *

Nu ska jag stirra ner i kaffet en stund, så inte allt det här gula utlöser någon form av anfall.

Som vanligt hörs vi i paus nummer två.

 

Vi säger väl som vi brukar när vi är här nere:

Howdy!

Jag har alltså tagit med mig dubbelhaka och boxarnäsa ner down south och parkerat oss i Music City.

Fast i början av maj 2011 är Nashville inte Music City.

I början av maj 2011 är Nashville Hockey City.

När Predators för första gången någonsin gick vidare till andra Stanley Cup-omgången fick country-mekkat vid Cumberland River uppenbarligen fnatt.

Det fullkomligt skälver av hockeyfeber i hela jädra bygden.

Taxichaffisen som kör mig från flygplatsen – ursprungligen från Östafrika och för tre veckor sedan förmodligen lika inläst på hockey som Gordie Howe är på etiopisk popmusik – börjar omedelbart hetsa om Patric Hörnqvist när han hör att jag är från Sverige, hotellreceptionisten håller en utläggning om att Nashville befinner sig i ”uncharted territory” och ute på Broadway, nöjesgatan som passerar precis utanför ena kortsidan på Bridgestone Arena, är varenda bar och musikklubb prydd i Predators-regalia och man får leta för att hitta någon som inte bär matchtröja.

Underbart är ordet. Hockey har blivit kung där dom för inte så länge sedan inte kunde skilja på en puck och en dosa Skoal-snus.

Och vad det ska bli för generalställ här inne ikväll, när de faktiskt spelar sin första hemmamatch i andra omgången någonsin…blotta tanken får dubbelhakan att fladdra lite extra.

Hoppas verkligen ni hänger med hela natten!

* * *

Tvingas flyga med en av American Airlines minsta maskiner från Laguardia för att hinna hit i anständig tid och genom regnet den sista halvtimmen skakar det mer än det gjorde i Roberto Luongos nerver under femte matchen mot Chicago.

Fuck that, verkligen.

Jag täcker hellre Shea Weber-skott ett helt tre-mot-fem-läge, utan skydd, än sitter i små plan när det är turbulens.

* * *

Som extra cayennepeppar i upphetsningen här nere är det ju dessutom ett kanadensiskt lag Smashville går upp mot i denna historiska rond.

Och om kanadensiska lag har bra bortafölje under grundserien kan ni ju tänka er hur det är i slutspelet.

Överallt i Predators-karnevalen på Broadway ser man små öar av blått och lite vitt och lite grönt. Canuckerna har kort sagt kommit till stan och de kommer att låta höra om sig de också.

* * *

Vi fick faktiskt in Tampa-match på tv:n här nere till slut, men eftersom jag tycker så mycket om att höra av er sa jag ingenting, hi hi.

* * *

Det finns ingenstans där jag har det så bekvämt som under resorna hit.

Jag bor på hotellet vägg i vägg med Bridgestone och har exakt 38 steg från hotellentrén till pressditon, Predators PR-chef Kevin är av någon anledning så förtjust i mig att jag alltid får bästa platsen på pressläktaren – även en sån här kväll, när hela västra Kanadas presskår kommit hit och de fått lov att ställa i ordning extra media-sektion; jag svimmar av tacksamhet – och när krutröken sedan lagt sig och allt är färdigskrivet kliver jag rakt ut på Broadway.

Jag ska försöka återgälda genom att blogga bättre än nånsin.

* * *

Just nu, när jag skriver det här, kliade det lite på boxarnäsan.

Tänkte ni ville veta.

* * *

Det slår mig plötsligt att det var just Canucks som spelade första gången jag var här på hockey – hösten 2006.

Jag och Höken var egentligen här för ett hemma-hos-reportage hos Dolly Parton, men kom redan dagen före – en lördag, tror jag bestämt – och passade på att kolla in The Twins och Markus Nälsund.

Jag hade aldrig träffat dem innan, men fick långa pratstunder med allihop efteråt och det var det största som hände den resan – trots besöket i den magiska sångerska mansion dagen efter.

Därmed är det, tycker jag, fastslaget:

Daniel och Henrik Sedin är större än Dolly Parton.

* * *

Eftersom det sitter en massa hår på dubbelhakan kliade det lite i den nu också.

* * *

Den där etiopiska taxichaffisen i förmiddags var verkligen dedicerat Hörnqvist-fan.

– He’s so tough! And still seem like such a nice man, febrade han medan vi störtade västerut längs I-40.

Spot on.

Hörnqvist har blivit lika tuff och jobb och illa omtyckt av motståndarna som Homer – och jag tycker det är rätt så beundransvärt att han tog sina hundår här borta och sen gav sig fan på att han skulle bli en viktig pjäs i det här laget och till slut bara blev det.

Och samtidigt är ”Bengan” the sweetest guy, så lätt och enkel att ha med att göra att det här jobbet vid mellanhavanden med honom känns som en picknick i Central Park.

* * *

Jag vill varna tss och andra som har svårt för den senaste tidens amerikanska glädjeyttringar.

Det här är synnerligen patriotiska trakter, så risken – eller chansen, för de som nu hellre vill det – är att nationalsången just idag blir alldeles oerhört majestätisk.

Redan igår sjöng de ”God Bless America” som om livet hängde på det i Wells Fargo och den hallen ligger i Philadelphia, på liberala östkusten…

* * *

Lysande öppningsrad i en Brad Ziemer-text i Vancouver Sun:

Nu när Brooks & Dunn har splittrats är den bästa duon i Music City förmodligen Shea Weber och Ryan Suter.

Varför kommer jag inte på sånt?

* * *

Är the man in black i grunden idag – men sedan färgsatt med ljusbeige kavaj och matchande slips.

Lite bögigt, men det kan dom ha, patrioterna…

* * *

Ni är inte ensamma om att tycka att Daniel och Henrik måste step it up nu.

De instämmer helhjärtat själva.

– Bottom line, vi måste få in puckarna i nätet. Vi vet att man räknar med att vi ska göra mål. Vi utgör två tredjedelar av förstakedjan, så mycket är upp till oss, säger Danne till Vancouver Sun.

Samtidigt är det ju precis som läromästaren i West Kensington – Sir Wennman – konstaterade i kommentatorsfältet under matchen i lördags:

Även när de inte producerar ådrar sig tvillingarna så mycket uppmärksamhet från motståndarna att Canucks har enorm nytta av dem.

* * *

Shea Weber har en hund som heter Dug, kan man läsa i månadsmagasinet Nashville.

The Dog Dug alltså.

Men ikväll vill han nog helst göra lämplig Vancouver-forward till sin bitch.

Därmed började jag osökt nynna på Stooges ”I Wanna Be Your Dog” och sämre trudelutter kan man nynna på.

* * *

Dom serverar, förstås, BBQ i pressloungen timmarna före match.

Vi är ju i södern.

Varför bor vi inte här, allihop?

* * *

Trotzy, som Bengan häromdagen upplyste om att hans coach kallas, höll under förmiddagens presskonferens ett närmast ödesmättat tal till världen.

– Något kommer att förändras ikväll. Vi kände på varann i de två första matcherna. Nu åker vi. The series is on, hette det.

Jag vet inte riktigt vad han menar, men det låter nästan lite…trotzigt.

* * *

Ni är väl hårda mot Bäckis, tycker jag, men när allt är sagt och gjort kommer vi nog att få höra om en skada – eventuellt i den där tummen som gick sönder i slutet av grundserien.

* * *

Går förstås och smyger i korridorerna för att se om att det går att få span på Carrie Underwood, men henne håller dom på betryggande avstånd från snokande murvlar.

Det enda jag ser är The Too Too Train komma ångande, under nåt slags solovärmning, men det är ju inte det sämsta det heller.

* * *

Det är alltså så att Predators aldrig spelat hockey under maj månad tidigare.

Lite mindblowing, faktiskt.

* * *

Tim Thomas igår, Rolo nere i Florida och så monstren som möts här – Bobby Lou och pekkarini.

Den egendomliga idé som slagit rot de senaste åren, om att målvakten inte har så stor betydelse och kan anställas on the cheap, har fått sig en jävla törn i det här slutspelet.

Någon måste bara berätta för Holmgren i Philadelphia också…

* * *

Nu ska jag rätta till slipsknuten, peta in en saftig prilla, fylla en kopp kaffe till brädden och sen promenera bort till hissen för transport upp till pressläktaren.

Så ni får detta intro redan nu, men det är rätt långt, så, well…jag återkommer i första perrevilan.

Håll i er, det blir ett jäääävla drag här.

By the way, det har visat sig att jag inte kan följa Tampa-Caps på lämplig tv här i Bridgestone, så ni får gärna uppdatera mig frekventen om vad som händer därnere.

Jag har landat i Nashville och ämnar blogga från matchen ikväll, den mellan Predators och Canucks. Startar 03 er tid, om jag förstått saken rätt.

V hörs då, hoppas jag.

Jag är upptagen med det där andra ytterligare ett tag, så i natt får ni klara er utan min närvaro, men som tröst tills vi hörs igen – i morrn! – får ni en färsk Biffen-lista med det bästa och sämsta som hänt senaste veckan enligt min blygsamma åsikt.

1. Stanley Cup Playoff 2011.
– Hela kalaset måste ju hyllas. Det här är redan det roligaste, mest händelserika, spektakulära och dramatiska racet jag upplevt sedan jag började med det här för sex år sedan

2. Rinne Robbery.
– Det var målvaktskonst av ädlaste Roy- och Brodeur-kaliber Nashvilles finske magiker displayade i andra matchen mot och räddningen på Pjäxans givna strut var en räddningarnas ”Highway 61 Revisited”.

3. Alex Burrows.
– Hade en once-in-a-lifetime-resa i Game 7-rysaren mot Blackhawks.

4. Nationalsången i Vancouver.
– Ståpälsframkallande redan i tv. Hur den är i verkligheten törs jag knappt tänka på, men vad det lider hoppas jag få reda på det…

5. Marty St Louis.
– Size doesn’t matter.

6. Jeremy Roenick i Versus-studion.
– Den mest underhållande som uppehållit sig i en sån där studio sedan Filip & Fredrik var med i ”Hello Sydney”.

7. David Krejci.
– Det låter nästan lite…krejci, host host…men Bruins tycks slutligen fått fram en riktig slutspelskaraktär.

8. Anonyma sudden death-hjältar.
– Snart gör Backlund ett också.

9. Dogge Murray.
– Crankshaft är i sitt livs form.

10. Uffe Samuelssons i Modo.
– Ett är i alla fall säker: Modo-spelarna kommer inte att glida igenom några träningar nästa säsong. Fast han är och förblir leksing, glöm aldrig det.

 BIFFENS BU

•Flyers ongoing målvaktscirkus.
– Vad säger man? Jo, man säger som vanligt: In med Backlund!

•Linjedomare som inte släpper pucken.
– Det har jag retat mig på hela livet och det blir bara värre och värre. Ska det vara så jävla svårt att sätta igång spelet igen, va?

•Mike Green.
– Nu börjar det se ut som vanligt igen…

 

CITATET

”Om Norge slår Sverige ska jag gå i lusekofta resten av VM”.

En av bloggens stora vänner ställer till det lite för sig. Men han har i alla fall tippat Tampa som Stanley Cup-mästare och där kan han fortfarande slå oss alla på fingrarna.

* * *

En sak bara:

Tss, dina kommentarer var så WAY off topic att du inte ens var i närheten av att få dem publicerade.

Den diskussionen ska vi verkligen inte ha här, sorry.