Ja, jävlar.
Det blev en dag yours truly Biffen sent kommer att glömma.
Jag kom insläntrande i Pepsi vid halv tio-tiden i morse och tänkte att det skulle bli lugnt och fint med en morgonvärmning, lite omklädningsrumstjatter och sen en skön dag på stan i den oväntade vårvärmen i väntan på match mot Flames.
Men jag hann inte mer än slänga in laptoppen i pressloungen förrän Avalanches presschef Jean Martineau med jagad kom blick kom fram och frågade om jag hört.
Sedan utbröt den stora kalabaliken.
Det har varit ett konstant race med krönikor, intervjuer, känsloladdad presskonferens, leverans av sju hundra artiklar och ständiga överläggningar med upphetsade redaktörer hemma i Stockholm.
Och mitt i alltihop en jädra tung sorg av det skulle bli så här.
Jag hade verkligen hoppats på en sista, gloriös Foppa-vår och att istället få se honom sitta på ett podium med tårar i ögonen och darrande stämband och meddela att allt är över kändes…bedrövligt.
Men nu är det över och vi kan bara tacka för allt fantastiskt han gav oss och önska honom en underbar fortsättning på livet. Hoppas han får möjlighet att verkligen njuta av frukterna hockeyn gav.
Själv ska jag nu se Colorado, utan Foppa, få spö av Calgary, men ni får ursäkta om det inte blir någon liveblogg.
Jag är helt urlakad, mentalt såväl som fysiskt, och ska bara sitta och andas där uppe i pressboxen.
Det kommer finnas anledning att återkomma till det här ämnet inom en snar framtid.

Ja, ni har förmodligen redan sett, men det är alltså över.
Beskedet kom från Colorados presschef här i Pepsi Center nu på morgonen:
Foppa avbryter comebackförsket och lägger av med hockey. En presskonferens ska hållas senare under dagen.
Det lär vi anledning att återkomma till här, men tills vidare ber jag att få hänvisa till texter och körnikor på www.sportbladet.se
En dyster dag är det, tycker Biffen.

Fina Nationwide. Ser ut som en av basboll-världens ballparks, tycker jag.

De föredömligt branta läktarna är också fina. Synd det sitter såna trista dönickar på dem.

Dubbelhakan och boxarnäsan på äventyr i träningshall.

Valbos Cronkiet intervjuar Juice.

Så fin!

Till comebackmatchen krävde dubbelhakan slips, för då syns han ännu bättre…

Bridgestone i Nashville, sedd från hotellrumsfösntret. Så nära the action skulle man alltid bo.

Mini-Homer rockar!
Så här reagerade T-Pain, Viasats representat under The Foppa Tour, på förlusterna i Columbus och Nashville.

Det är inte bara Patric Kjellberg som uppträtt i Bridgestone Arena…

Två Gävle-bor i samspråk.

Only in Nashville.

Lite coolt är det att mini-Homer kommer ut på isen genom gapet på en sabeltandad tiger.

Valbos Cronkite och Elvis. Det är Elvis till höger…

Jodå, dubbelhakan och boxarnäsan var med i Nashville också.
* * *
Peace, läsare.
Vi hörs i morrn.

Det är en otäckt klassisk syn som möter i Avalanches garderob efteråt.
Foppa sitter vid sin plats och stirrar med tom, djupt olycklig blick ner i heltäckningsmattan.
Det har man sett några gånger tidigare och det är alltid lika jobbigt.
När han efter en stund börjar prata låter han också som han alltid låtit efter tunga förluster:
Självkritisk intill självutplåningens gräns.
– Idag var det mycket sämre än igår, jag är steget efter…hittills har det här inte varit så hemskt bra…jag önskar jag kunde bidra med nånting åtminstone, suckar han,
Så dåligt var det ju inte, men han är som han är, Forsberg
* * *
Nu är det tryck ute på Broadway, kan jag meddela…
* * *
Predators-coachen Trotz tar i men ligger närmare sanningen än Foppa själv när han på sin presskonferens konstaterar att svensken fortfarande är ”dynamite”.
* * *
Osuch, vilken jävla pärla Duchene får på vid 3-2-målet.
Han kanske kommit på att det blir bättre om han spelar hockey istället för att åka omkring och vara starstruck av Foppa.
* * *
Jag tycker mig kunna höra grymma Gram Parsons-toner ända till hotellrummet…
* * *
Precis innan Duchenes mål har även Foppa ett finfint läge att skjuta, men passar istället och det är ju synd.
* * *
Det är Verizon-under-playoff-decibel på vrålet när de kör en lång, utdragen 7th man-grej – syftande på att fansen är lagets sjunde man alltså – i en reklampaus i mitten av slutperioden.
Holy fuck faktiskt…
* * *
Mini-Homers balja var det inga fel på.
Han stor, som vanligt, i målgården men backade i smyg ut några meter, hamnade helt omarkerad mitt i slottet, fick en distinkt passning av Legwand och – disco!
– Ja, det händer inte så ofta, ler han, men alla tittade på pucken så jag tassade ut. Det var jäkligt skönt.
* * *
Nu är det bara några minuters kvar tills jag själv står med en kall Heineken på en Broadway-bar och smånoddar till nån klatschig Alan Jackson-dänga.
Det känns inte alldeles dumt.
* * *
Joel Ward framstår inte som nobelpriskandidat när han satsar stenhårt på en Avalanche-back, missar och smashar ansiktet i plexit.
* * *
Om bara några dagar spelar Ozzy Osbourne på Bridgestone.
Mitt tips är att Shea Weber står längst fram och headbangar då.
Man skjuter inte sådär djävulskt hårt utan att rådigga Ozzy.
* * *
Ouch, John J frågar ”gnuggade du Clitsome på några känsliga frågor”.
Det är på gränsen till det verkligt oanständiga.
* * *
Som Avalanche spelar lockas jag mer och mer av wennerholmska och calle johanssonska tesen om att Foppa blir trejdad till en contender vid trading deadline.
Jag ser honom helst, i tur och ordning i Washington, Tampa, Philadelphia, Pittsburgh och Vancouver.
Detroit?
Jovisst, men dit vill han ju inte.
Rangers?
Vi sa contender, eller hur?
* * *
Jaha, i morrn fortsätter Foppa Tour 2011 till Denver för de flesta av oss.
Men nu:
Broadway.
Vi hörs från Klippiga bergen.

Samma visa igen.
Nashville sätter avgörande i tom kasse 45 sekunder före slutet.
Nu blir det VÄLDIGT lätt att prata med Foppa…inte.
Återkommer ändå med mer sen.

Ja, nu har Foppa gjort avtryck i protokollet i alla fall…
Han åker på två utvisningar i mittakten – först för interference och sedan för holding.
Hm, det var väl inte så vi hade tänkt det riktigt…
Jag tycker visserligen vanmassenbassen är petig båda gångerna, men then again – jag sitter inte riktigt så jag kan avgöra de lägena och jag är svårt partisk…
* * *
Håller andan när Avalanche kommer tillbaka ut på isen för den här perren – och vågar pusta ut först när jag ser nummer 21 igen.
En liten scare där…
* * *
Predators fortsätter dominera kraftigt och leder skotten med rätt så förkrossande 28-9.
Men i mål står det 2-2 och efter den timeout Sacco tar i mitten perioden tycker jag de skakiga gästerna spelar upp sig en smula och skapar en del.
Bara Avalanche överlever den här utvisningen bör det kunna bli en hygglig slutperiod,
* * *
Bilder kommer, om inte annat så imorrn, på både cheerleaders och annat your biff har förevigat under den här Foppa-turnén.
* * *
Hejduken sumpar ännu två lysande skottlägen på Foppa-passningar.
Tänk om det var såna som Velvet Underground-Ville, Mike Richards och Brie-osten han serverade.
Då hade den här comebacken varit succé redan.
* * *
De kör det skrämmande temat från Psycho när Predators får powerplay – och det gör de rätt i. För precis som väntat behöver hemmalaget bara 40 sekunder för att scora.
Suck.
* * *
Min teori är, apropå ingenting, att de äter väldigt mycket majs i de här trakterna.
Det är därför de är så…wholesome.
* * *
Fast när Foppa sitter på sin första utvisningsbås i USA på tre år är Av’s penalty kill helt ok, det får vi ge dem.
* * *
Men Nils, är det nån som påstått att det ska vara Foppa som han såg ut för tio år sedan?
* * *
Mini-Homer från Sollentuna är förstås med och bökar i Budajs målgård vid det röriga andramålet.
Vilken jordfräs.
* * *
Avalanche har å sin sida bara haft ett enda powerplay och det mest spektakulära som händer då är att Predators sätter en puck i stolpen.
Foppa och Duchene och de andra behöver uppenbarligen några fler såna lägen för att kunna spela ihop sig.
* * *
Valbo-Cronkite ser lite orolig där han sitter på sin avsats och tittar. Han hade hoppats på succé-vinkeln till Sportspegeln imorrn, det är uppenbart.
* * *
Nu , i pausen, hyllar dom jumbotronansvariga southern belles med oblyga kamerasvepningar över läktarna.
Det gör dom jävligt rätt i.
* * *
Ryan Wilson är inte den bäste back jag sett i år, låt mig bara meddela det.
* * *
Precis som i Columbus det en fetlagd man som, till allmänt jubel, dansar i bar överkropp i jumbotronen.
Verkar ha blivit på modet det där och det känns hoppfullt för oss fullvuxna..
* * *
Nu ska jag för första gången sedan första nedsläppet resa på mig och, måhända, införskaffa lite härligt blaskigt sydstatskaffe.
Slutrapport kommer i er gryning, skulle jag tippa.

Jaha, jaha.
Man står ju inte upp och försöker få igång vågen över den legendariske svensken idag heller.
Men det finns lika liten anledning att gömma ansiktet i händerna.
Det ser okej ut – förutom vid ett byte på slutet när det ser kanon ut.
Då är Foppa bakom Rinne i kassen och dirigerar på klassiskt vis och om den gamle hejduken bara hållit klubban rätvinklad, i isen, hade han haft sin första poäng nu.
Det borde kunna komma snart.
* * *
Ojvoj, de första minuterna kommer Avalanche knappt ur egen zon.
Det är just då som att det är lag från två olika divisioner som möts och guds nåd allena hindrar golvet från att gå ur matchen redan där.
Istället är det Avalanche som, mot alla odds, gör 1-0.
Trots att jag just nu bara vill Foppa väl är det så orättvist att jag nästan känner lättnad när Weber med en liten fjösare elva sekunder senare återställer ordningen.
* * *
Det är inga fel på pipan på hon som sjunger nationalsången – en obekant förmåga för mig – men vad fan, ikväll hade det väl varit blytungt med fru Fisher i den rollen.
* * *
Mm, Foppa missar de sista bytena och det ilar till i solar plexus, men jag tror och hoppas att det bara är tillfälligheter.
Vi får snart svar.
* * *

Herr Underwood tas emot med öppna armar av sin nya hemstad. Det jublas euforiskt varje gång han rör pucken och får efter något byte till och med en liten ”Welcome to Smashville”-hälsning i jumbon. Då försöker country-maken låta bli att le, men se det går inte.
* * *
Vi satt just och klagade över att Paul Stastny inte får mer uträttat.
Då slår han den finfina passningen till Porter, som med en läcker piruett rundar pekkarini.
Där fick vi.
* * *
Om Nashville-polisens sedlighetsrotel bara visste skulle Predators inte ha de cheerleaders de har, det är ett som är säkert.
* * *
Emellanåt kan man få för sig att Foppa helt enkelt är för bra för sina medspelare, att de inte har spelsinne nog för att förstå var hans mackor kommer att hamna.
Man blir då lätt irriterad.
* * *
Det är gamle Biffen-vännen von massenbassen som dömer – och som ni märker blåser han knappt alls.
Det beror, tror jag, på att han vill ut och härja på Stage Coach på Broadway så snabbt som möjligt.
* * *
Predators-fansen kör en Maaarty-variant på Budaj och rundar av med ett emfatiskt ” you suck”.
Men där har dom fel.
Om det inte varit för några halsbrytande insatser av honom i början hade matchen som sagt redan varit över.
* * *
Inga hockeyfrillor har förevisats ännu.
Det är en besvikelse.
* * *
Nu åker vi igen – förhoppningsvis med Foppa.
Hörs i nästa paus igen då…

Howdy folks!
Så har vi alltid hälsat välkommen när bloggen varit i Nashville och det finns förstås ingen anledning att ändra ett vinnande koncept.
Tvärtom tar vi i med extra emfas ikväll.
För allt är set för en formidabel Saturday night in Music City.
Fans i Preds-tröjor har börjat röra sig från de redan livfulla barerna på Broadway mot Bridgestone Arena, doften av BBQ hänger i luften och ja, Foppa är redo för nästa framträdande på världens största hockeyscen.
Så:
Howdy folks!!!
* * *
Tur – eller otur, tycker säkert några av er… – att Southwest-flighten från Columbus till Nashville tidigt i morse inte störtade.
Då hade det blivit skralt  med Foppa-bevakning idag.
Hela det som på nhl.com idag kallas ”a sizeable contingent of Swedish media”  fanns nämligen ombord.
Valbo-Cronkite, Åsberg, talade oavbrutet från takeoff till landning.
* * *
Clive Warren, jag är ledsen, men jo – ska du bråka med Big Papa Wennerholm får du ändå göra det i hans blogg.
* * *
Foppa var alltså inte med på värmningen i morse, men det var ingen annan heller.
Vi satt bara där och tittade på en tom is i en kvart och det enda som hände var att en vaktmästare kom ut och plockade bort de vattenflaskor som stod på sargkanten och indikerade att nån faktiskt skulle ut och gnugga lite.
Såvitt jag förstår är det ändå helt klart att our man i Klippiga bergen ska spela.
* * *
Det bästa med den där morgonflighten var att vi lyfte 08.40 och landade 08.36.
Så festligt kan det bli när man passerar tidszoner under korta flygningar.
Valbo-Cronkite trodde inte sina ögon.
* * *
Det är rätt stort för Nashville att Foppa kommer ”hem” igen.
Men ännu större är det att Mike Fisher, som dom alldeles nyss trejdade till sig från Ottawa, debuterar i Preds-tröja i natt.
Eftersom han haft berömda hustrun Carrie Underwood här i flera år kommer även han i någon mån hem– och kanadicken fick också ett hjärtligt välkomnande när han klev in i omklädningsrummet.
– Ja, skrockar Patric Hörnqvist, det började med att vi körde på en Carrie Underwood-låt här inne. Det bröt liksom isen…
* * *
Varje gång jag kommer hit känner jag borde bo här och det är ingen känsla som direkt mattas under en – ja, ni gissade det – BBQ-lunch på Broadway.
Fan, jag kanske borde bli country-sångare ändå.
* * *
Predators-coachen Barry Trotz brukar tydligen själv åka ut till flygplatsen och hämta spelare som blivit trejdade till Nashville, men när han får frågan om han tog emot även Fisher ler han snett och muttrar:
– Nej, jag tror att han fick skjuts av någon som känner honom aningen bättre. Och är lite sötare…
* * *
Det blir inga spagat-försök om Foppa sätter en puck eller två ikväll – oavsett vad Calle Johansson säger.
För i likhet med några av er tror jag att han har stora chanser göra avtryck i protokollet ikväll – trots att Nashville är en betydligt mer svårbemästrad motståndare än Columbus.
Det var nåt med blicken i omklädningsrummet igår kväll, när premiär-anspänningen hade släppt, som sa att det kan bli åka av nu.
* * *
De spelar rätt angenäm country i Predators omklädningsrum även sedan skämtet med Fisher är avklarat.
– Den här tiden på dygnet blir det mycket sånt här, bekräftar Hörnqvist.
Underförstått:
När match närmar sig, då brakar Shea Weber på med brutal heavy metal.
* * *
Fan alltså, Caps ska inte behöva släppa in fyra obesvarade mål mot Kings.
* * *
Bjässen Lindberg står tyvärr inte ikväll. Det gör istället pekkarini – som det ju låter att amerikanernas säger när de talar om Pekka Rinne – och det blir hans första möte med Foppa, visar det sig när jag kliver fram och frågar.
– Men vi finländare vet rätt väl vem han är, säger han med ett flin, jag får se till att vara vaken. Han är fortfarade ett hot mot oss målvakter.
* * *
Valpfan, Avett Brothers är kanon, jag instämmer. De gjorde en spelning i Nashville för några dagar sedan också, om jag läste min Tennessean korrekt i eftermiddags. Så är det alltid här, Biffen missar jämnt stora konserter med några dagar.
* * *
Alltså, han var bara här i drygt två månader våren 2007.
Likafullt hänger det ett stort porträtt av Foppa i medialoungen i Bridgestone Arenas inre.
Då har man gjort avtryck – lika snabbt som tungt.
* * *
Det finns apropå Nashville och musik bara en hall i hela ligan där det är sargreklam för Brad Paisley.
* * *
I skrivande stund börjar värmningen och bloggen kan bekräfta:
Foppa är med.
* * *
Undras om det blir någon paustävling om kvällens bästa hockeyfrilla – eller mullet, som det heter i USA – den här gången.
Det var det första gången jag var här, 2006, och vi fick se några rätt så, eh, hårresande exempel.
* * *
Du kan vara lugn, John J, jag spanar efter fru Fisher med samma iver som du letar efter lakritsinformation i de här texterna.
* * *
Man känner redan under värmningen att det blir betydligt mer inspirerande atmosfär ikväll.
Det är, som sagt, saturday night i Music City och för de flesta som sitter här är hockeyn bara feel good-uppladdning inför några timmars euforisk barhopping på Broadway.
* * *
Ingen kommer nånsin att förväxla mig med Tichonov, så ta det med en nypa salt – och peppar med om ni vill – men jag får intrycket att Foppa till skillnad från igår är sammanbitet laddad snarare än nervös under värmningen.
Kom ihåg var ni läste det först!
* * *
Ingen slips ikväll. Det får inte gå inflation och vi har ju en riktigt Big Night i Mile High City framför oss.
Men ändå.
Det ska bli jääääävligt spännande ikväll också.
Hoppas ni är med och vill peppra kommentatorsspåret fullt.
Jag är tillbaka här i första paus.

Ja, bloggen är i Nashville för mer Foppa-fest ikväll.
Den börjar 02.00 er tid och strax innan det klockslaget brakar det till här, tänkte jag.
Eftersom vi nu befinner oss där vi befinner oss kan ni tills dess med fördel avnjuta den här och den här låtlistan.
Biffens bästa country!

Jo, det blev som befarat mycket att göra efter den här historiska fajten.
Nu är det sen kväll i det kalla Ohio och yours truly känner sig mörare än nytillredd råbiff – pun intended! – på Les Halles i New York.
Tanken på att ny bagarväckning väntar om några timmar – för resa vidare till Nashville – piggar inte direkt upp.
Så ursäkta mig om jag i första hand hänvisar till det material som ligger – eller snart kommer att ligga – ute på sportbladet.se
Några små saker bara:
•Foppa rev inte ner några himlar i natt, men det gick mer än okej. Han hängde med, han höll rent fysisk och han bjöd på ögonblick av såväl briljans som gammal god grinighet. Det lovar rätt gott inför fortsättningen.
•Det är inget vidare lag han spelar i. Om ynglen i Colorado inte snabbt lär sig hur man gör mål, hur man försvarar sig och hur man reagerar när man hamnar i underläge är det inte mycket som talar för att de klarar sig till playoff.
•Zeppelinaren i Nationwide Arena kan vara ligans elegantaste.
•Foppa har svåra eftersvettningar när han, i en ledig gråbrun kostym, kommer ut för att prata med ett ivrigt, hetsigt mediauppbåd efteråt. Annars verkar han helt cool och lugn och oberörd.
– Jag ser inga skäl till att jag inte skulle, säger han också lätt förvånat när han får frågan om han lirar även mot Nashville.
•Det är inte lätt att få några sylar i vädret när Valbos Walter Cronkite är med. Han kan ta för sig, Åsberg – som en Jan-Erik Lyck i ivrig forechecking.
•Foppa fyrar av kvällens gladaste leende när han under promenaden från omklädningsrummet till spelarbussen möter Samme Påhlssons familj. Kramar utbyts, bilder tas och ingen säger nåt om att det var den gamle Modo-polaren som timmen innan brottade ner #21 på isen…
•Att packa resväska vid midnatt, efter en dag som varit ett enda långt race, är inte så kul.
•Rangers lever farligt nu.
•I skrivande stund slår klockan tolv – och i rummet intill börjar ett sällskap a säkert tio man sjunga ”Happy birthday”. Det var bara det som saknades, som Roland Mattsson-karaktären i ”Sällskapsresan” skulle sagt.
•Lite häftigt kan jag inte låta bli att tycka att det låter när coach Sacco säger att han tycker att Foppa var Colorados bäste spelare i natt.
•Kvällens höjdpunkt var, för min del, Foppas sista byte i andra perioden, när han blev riktigt gramse och började plöja runt sargen som in the old days. Det kändes gött.
•Det kommer inte att bli lättare för tunga, svårspelade Predators i Bridgestone Arena i morrn. Fan vet vad Sacco ska hitta på.
Nu släpper vi ner ridån här.
Tack, alla, för ikväll.
Vi hörs från Dolly Partons, George Jones, Merle Haggards och Patric Hörnqvists hemstad.