Hej och hå.
Bloggen tog sig, på läsarrekommendation, till Savannah efter Atlanta-besöket och hade ett fint dygn där.
Sen körde jag hela vägen hem, blev sjuk och har därför inte kunnat producera den här listan i tid den här gången.
Det verkar som att jag överhuvudtaget har svårt att publicera den på bestämda datum, så fortsättningsvis kommer den när den kommer.
Well, hur som helst – här Biffens flippar och floppar från den senaste tiden.

1. 24/7.
– En sista gång: Den bästa sport-tv som nånsin producerats. 
2. The Norwegian Hobbit.
– Det är ju som i en Buster-serie…den lille går in och avgör match efter match för Rangers. I love it.
3. The Sedin Twins.
– Det borde inte vara möjligt, men de är fanimig ännu ett snäpp vassare i år. Om Sid bara lugnar ner sig kan vi rentav få se två tvillingar i topp av poängligan när det är dags att summera säsongen
4. JVM-finalen.
– Personligen kan jag inte låta bli att gnugga händerna när chauvinistiska kanadicker får sig en liten näsbränna.
5. Ryan Kesler.
– Den lille grinpitten har plötsligt blivit Mister Hat trick. Vem hade anat?
6. NHL Radio.
– Hade ligans egen kanal inrattad under större delen av den tretton timmar långa bilresan hem från Savannah och kan meddela att där förs fantastiskt initierade och underhållande debatter om allt som har med den här sporten att göra.
7. Västra konferensen
–  Just nu skiljer det tre poäng mellan fjärde och elfte plats. Något jämnare har vi inte sedan Wassberg slog Mieto med en hundradel i den där femmilen
8. Patric Hörnqvist
– Mini-Homer har börjat skjuta skarpt igen, som det anstår en hjälte i en western-stad.
9. NHL-domare.
– Dom har vunnit förnyad respekt efter 24/7. Dom får häpnadsväckande skit, men istället för att dela ut misconduts till höger och vänster svarar dom med samma spydiga mynt. Det tycker jag är tufft. Men vad tycker en vänlig man som Vinnerborg om den kulturen?
10. Zäta till Raleigh!
– Imorrn får vi veta om NHL tagit sitt förnuft tillfånga och nominerat Njurundas finest till All Star-jippot . Vad jag ser fram emot att göra den telefonintervjun. ”Jaha, man får gratulera till den här hedersbetygelsen… :)”

BIFFENS BU

1. Brett Lebda.
– När ens lag vinner med 9-3 och man själv likafullt går av isen med -3, då borde man gå i lösskägg i en månad.
2. Skador.
– Typiskt skitmånaden januari. Snart sitter varenda profil och trampar på träningscykel under matcherna.
3. Carolina-Florida
– Kan inte den här matchen helt enkelt strykas ur programmet? Ge dem varsin poäng och bespara publiken tortyren, alla skulle förstå.

CITATET

”Go out and beat these pricks”.
Lille Fridolf Boudreau inför Winter Classic.

* * *
Jaha, Rangers trejdar Rosie Rozsival till Coyotes i utbyte mot Wojtek Wolski.
Därmed är Henke Lundqvist last man standing från rookie-säsongen 2005-2006. Alla som spelade i Rangers när han debuterade har bytts ut – i de flesta fall faktiskt flera gånger om.
Rätt så otroligt.
Bloggen ber för övrigt att få önska Rosie lycka till i öknen. Det blir rimligtvis rätt skönt att spela för fans som inte buar när han har pucken.
* * *
För att Devils ska nå det lägsta antal poäng som någonsin räckt för en slutspelsplats – 88 – krävs att de förlorar högst åtta av de återstående matcherna, och vinner 32.
Chansen att Penguins trejdar Sid The Kid mot Redden är större, faktiskt.
* * *
Tråkigt för Frolov att säsongen är över, men frankt uttryckt ingen katastrof för Rangers. Han har varit medioker. Wolski – som plockades upp som ersättare – torde vara ett mycket bättre alternativ.
* * *
Grattis till mini-Prytzen, Prytz. Se till att han börjar hålla på rätt lag nu.
* * *
Inga rapporter om Leafs rookie-middag i LA har nått bloggen ännu, men kolla noga om inte Calle G har ett plågat uttryck i plytet under matchen i natt. Middagar för två brukar svida på de bättre krogarna i den stan. För ett helt hockeylag…jag får ont i kontokortet bara av att tänka på det.
* * *
Nån som ska kolla matcherna i natt?
I så fall vill jag bara meddela att kommentatorsspåret är öppet.

Svenskarna i Atlanta har bestämt:
Jag får aldrig mer komma hit…
– Ja, vi snackade om det, att det ju bara är för att du var som det blev så här. Så du är portad, säger Toby Orr med ett snett leende efteråt.
I övrigt tycker han inte att det finns så mycket att säga om den dystra kvällen.
– Nä, det var en sån match man har ibland…allt gick ju in. Tur att vi har den nu istället för senare.
Jag har inte så mycket att säga jag heller utan ber att få hänvisa till bilderna i förra inlägget – det var den riktiga finalen.
En sak bara, Daniel – lite ljust också, för att vara kväll, right? Bilden togs helt enkelt på dagen idag. Tänk så det kan bli. 

Philips Arena – och den är så konstigt att man skulle kunna tro att Filip Hammar byggt den.

En läktare. Fast mest likt ett dockskåp.
Fast Freddy Shoestring är helt ute och cyklar.

Så många drömmars mål…en NHL-is.

Downtown Atlanta.

Ja, Thrashers bor faktiskt granne med CNN:s högkvarter. Undrar om Wolf Blitzer smyger i och kollar lite hockey emellanåt.

Där tredje statsmakten dväljes.

Så här har jag inget minne av att vaktmästarna i Leksand såg ut…

Intro-fest.

Mer intro. När Thrashers kommer in på isen sprutar den här fågeln – en thrasher, tänka sig – eld. Det tycker jag är tufft.

Titta! Även här får vuxna åka med zambonin i pauserna. Nästa gång måste Toby fixa det åt Biffen.
* * *
Eftersom det bara är här på pressläktaren jag har pålitlig uppkoppling kör jag bilderna nu:
Det står 2-9 och inget händer – mer än att Atlanta bytt målis igen.
Nåt lite slutord kan komma sen.

Herregud, Atlanta har klappat ihop fullständigt och ligger under med 8-1.
Jo, åtta jävla ett.
Mot Maple Leafs.
Hemma.
Och vi får vara med om den förödmjukande rariteten dubbelt målvaktsbyte.
Efter fyra insläppta blir Pavelec utbytt mot Mason, men när också ersättaren tappat in tre får förstekeepern komma in igen – och börjar med att släppa in åttan.
Well, alla lag har minst en total off-match per säsong this is verkligen it för Thrashers.
Synd att det ska när bloggen för en gångs skull kommer på besök.
* * *
Tack du, Sipo. Faktum är att Savannah finns som alternativ för morgondagen. Jag har resten av helgen off och överväger att antigen köra dit eller ta mig när till Big Easy, via Hank Williams-museet i Montgomery.
Men du säger Savannah alltså?
* * *
Alltså, en sjumålsledning ska inte ens Toronto kunna tappa.
Väl?
I så fall lovar jag att delta i Fast Freddys barmarksträning i sommar.
* * *
Hela The Blackhawks connection är på dåligt humör. Både Big Buf och Eager håller på att spåra ur under en sekvens bakom Mason här på slurer – och vi har en hel förnedrande period kvar.
Ojvoj, det kan bli riktigt barnförbjudet nu.
* * *
Jeff Skinner-kampanj i kommentatorsspåret…det gillar jag.
* * *
Ja, Eager får till och med matchstraff för att medvetet ha försökt skada Colby Armstrong.
Inte snyggt.
* * *
Här är, som vanligt, inte mer folk än att de som motsätter sig escrow-inbetalningar – det vill säga alla i hela ligan – gnisslar tänder.
Men ändå.
Det är glad, uppspelt stämning. Sydstatsbor har alltid vetat hur man har kul på idrott – och alla andra slags evenemang där det samlas människor.
* * *
Kolla Eric, Beauchemin – Torontoas egen Malkin – har en assist.
Imponerande, inte sant?
* * *
Utgången om den glada stämningen skrev jag innan Torontos åttonde mål.
Nu låter det nästan som när Rangers underpresterar på Garden.
* * *
Quadzilla från Ytterby har fortfarande inte synts till, men nu måste det väl vara färdigcyklat i omklädningsrummet.
Jag ska hitta honom.
Slutrapport kommer nån timme efter slutsignalen – förhoppningsvis i form av lite bilder.

Vad cool han är, Toby Orr, vilket självförtroende han har, vad briljant det ser ut när han glider upp i Leafs-zonen, fintar slagskott och sen prickar in ettan med ett iskallt dragskott.
Vid det laget ser det ut som att Thrashers ska köra över de stackars löven – som hade en gång – men redan efter några minuter slappnar de av, släpper in gästerna i handlingen och nu står det, tänka sig,  1-2
Så kan det gå.
Men vänta bara, Leafs är bra på att tappa ledningar…
* * *
Guldbjörken, jag reagerar också på att Thrashers uppträder i sina röda tröjor. Inte för att jag tycker de är riktigt lika hemska som du anser, men jag vill ha dem i originalstället. Atlanta är ett blått lag, så är det bara.
* * *
Johan Garpenlöv sitter redo med anteckningsblocket på Philips spatiösa pressläktare.
Ja, i Leafs lär ju en och annan spelare vara ledig till VM….
* * *
Enligt en fana i taket har Widespread Panic gjort 17 utsålda shower i den här arenan.
Varför då?
* * *
Calle G ser till att få en assist.
Han kanske tror att han kan dämpa smällen på morgondagskvällens rookie-middag om han producerar lite, men det kan han glömma.
* * *
Ett problem med den här egenartade läktarlösningen är att vi här högst upp i princip måste luta oss över skrivborden för att se det som händer utefter sargen på vår sida.
Arkitekten bakom Philips är nog inte nykter alla dagar i veckan.
* * *
Trots att han har ben som Quadzilla satte lårkakan monumentale stopp för Fast Freddys medverkan, tyvärr.
Men ännu har han inte synts till här uppe. Vafan, vi har både korv och kaffe…kom nu, Språkröret.
* * *
Nej, Greven, jag visste inte ens att de vill trejda bort Versteeg. Det verkar rätt koko – i synnerhet när han producerar som ikväll.
* * *
Colton mot Boulton, det är en riktigt tungviktsbatalj det, och de får nog sägas leva upp till hypen.
Hoppas det blir mer.
* * *
Serrni, de har såna här trevlig cheerleaders här också. Ja, hm, det slår aldrig fel i den, ska vi säga traditionsbundna, södern.
* * *
Kanske kan Big Buf bjuda på lite dans också. Han verkar mycket irriterad på Leafs-backarna och om det behövs kan ju han ta för sig.
* * *
Burkie går förbi, rödmosig, rufsig i håret och med slipsen på sniskan. Han ser mer ut som en tv-deckare från sjuttiotalet än general manager NHL:s rikaste klubb – och jag gillar det. Det är för många pretty boys i klubbarnas så kallade front office.
* * *
Jag beklagar att jag, med rubriken, tog er till Georiga i första inlägget. Man kan möjligen tycka att en som kallar sig journalist ska kunna stava.
* * *
Vill minnas att Komisarek var en väldigt bra back en gång. Det är han inte längre.
* * *
Nu ska jag gå och leta på Shoey Shoestring.
Vi hörs efter andra.

Det kanske, i alla fall i någon mån, är som Johnny O säger när jag stövlar in i Thrashers omklädningsrum efter morgonvärmningen:
– Nämen…NU måste du väl ha åkt vilse ändå?
Thrashers-Leafs är ju ingen  match man kastar sig på ett plan för, åtminstone inte under den rätt räliga januarilunken.
Men jag har haft ett specifikt ärende här i trakten och när man ändå är på plats missar man ju inte en NHL-fajt med såna som Toby Orr och Fast Freddy Shoestring på isen.
Så
* * *
Kom hit redan igår kväll och åt, på Toby Orrs utmärkta rekommendation, en lysande biff på Hal’s Steakhouse i Buckhead.
Ett problem bara:
Det visade sig vara så trevligt i baren, där man –  god bless the southern states! – fick röka och allt, att jag blev kvar lite väl länge.
Låt oss säga att jag inte har tonåringens svikt i steget idag…
* * *
Jag har, om jag räknar rätt, varit här fyra gånger tidigare. Först på Rangers två playoff-matcher 2007, sedan på Toby Orrs debut (som också råkade vara Bäckis debut) och slutligen på All Star-helgen med Hives för två år sedan.
Ändå har jag svårt att hitta till pressingången i egendomliga Philips Arena.
Man får först leta sig in i ett parkeringsgarage, ta en hiss ner i underjorden, korsa en skräpig byggarbetsplats och gå genom en biltunnel till en dörr
Ja, varför
* * *
När pianisten i den där baren igår kväll bad en 23-årig blondin om en önskning svarade hon:
– ”Moondance”, Van Morrison.
Det är såna gånger Biffen blir förälskad.
* * *
Stor och Liten är en syn på morgonvärmningen också.
Det är ju helt fantastiskt att två såna extrema motpoler som Toby Orr och Big Buff kan bilda hela NHL:s hetaste backpar – den ene är ju etta i backarnas poängliga, den andre fyra.
– Mm, flinar Toby, jag kan tänka mig att vi ser lite lustiga ut från läktarna. Men det funkar ju.
Indeed.
* * *
Rob, vi är rörande överens om the southern belles.
There’s nothing like them.
* * *
Leafs, som spelade igår och kom hit först vid tre i morse, har ingen morgonvärmning men vem hittar jag ändå på en träningscykel utanför omklädningsrummet om inte blogglegendaren Fast Freddy Shoestring.
Det visar sig att han ådrog sig en lårkaka monumentale mot St. Louis och försöker mjuka upp sina Quadzilla-ben.
– Jag brakade rakt in i sargen, berättar han.
Var inte det dumt?
– Ha ha…jo.
Huruvida han kan lira den här matchen är oklart. Om inte får bloggen sällskap på pressläktaren. Det skulle bloggen i så fall jubla över.
* * *
Philips Arena är rätt egenartad även interiört.
På ena långsida finns endast en normal sektion längst ner. Ovanför den har de gjorts en stor, platt fasad full av loger, VIP-sektioner och – högst upp förstås – en massiv pressbox.
Det ser ut ungefär som ett jättelikt dockhus och får jag bara ordning på tekniken ska jag visa er på bilder lite senare.
* * *
Ikväll återvänder Page Six Sean till Dallas för första gången sedan han fick sparken för sina sloppy seconds-kommentaren, så det lär kunna bli rätt livat i American Airline’s Center.
Jag räknar med livliga rapporter från er läsare.
* * *
De verkar vara väldigt god stämning i Thrashers omklädningsrum och det är kanske inte så konstigt; de går ju bättre än någon föreställt sig.
– Ja, och när man vinner, då faller allting annat på plats. Det blir lätt, säger Freddy Modin.
För övrigt glömmer jag – förmodligen på grund av den där blondinen på Hal’s – fråga om han bytt namn officiellt och nu heter just Freddy, men om ni påminner mig ska jag ta det efter matchen.
* * *
Möter Beauchemin i en korridor och överväger i några sekunder att stoppa honom och berätta att han har ett passionerat svenskt fan som heter Eric…
* * *
Johnny O, som börjar få ut en riktigt skön mikrofonfrilla, är dock noga med att påpeka att Thrashers spelat fler matcher än de flesta andra.
– Vi kan verkligen inte slappna av, de andra kommer snart ikapp i spelschemat och ett lag som Carolina trycker på under strecket. Det blir stenhårt. Men jag hoppas verkligen vi klarar slutspelsplatsen. Det är så otroligt roligt att spela i playoff, säger han.
* * *
Efter det här stoppet Georgia flyger Leafs vidare till Los Angeles och där blir det rookie-middag. Såklart. Är det nånstans man kan frambringa krognotor som verkligen svider i plånboken är det i La-La-Land…
– Det ska bli ett sant nöje att frossa på Calle Gunnarssons bekostnad, skrockar Fast Freddy.
Stackars Calle G. Närkingar som är så, ehum, försiktiga med pengar också.
* * *
Zinny, det är tyvärr inte riktigt varmt nånstans i USA just nu, inte ens i Florida.
Det här jävla januari!
* * *
Det kom inte direkt som någon chock att Langenbrunner waivade no trading-klausulen och lät sig trejdas till Dallas. Just nu lär det vara aningen roligare att spela hockey för Stars än för Devils. Ja, jag skulle tippa att de flesta i truppen hoppas det gäller dem när Old School Lou hotar med att fler kommer att få rör på sig.
* * *
Att både Hossa och Kovy spelade här i Philips, samtidigt…det känns nästan lite overkligt så här i efterhand.
* * *
Ja, Julia, ”Midnight Train to Georgia” är en av de absolut största låtarna om den här delstaten. Men ”Rainy Night in Georgia” är i princip lika gudomlig – och speciellt då i Tony Joe Whites besjälade version.
* * *
Man vet att man är down dixie när dom serverar helt jävla lysande BBQ-fläsk i pressloungen.
Eken, var är du?
* * *
Apropå fläsk ska jag ta och röra på det nu, så jag kommer till min plats i tid.
Kul om ni är med och kollar och slänger in nån kommentar då och då.
Vi hörs traditionsenligt i pauserna.

Ikväll blir det, kanske något otippat, liveblogg från Atlanta. Thrashers mot Leafs. Start 01.30.

Sportspegelns 50-årsshow hann inte mer än sluta förrän halva bekantskapskretsen hörde av sig med information om att jag var med på ett litet hörn.
Kolla det finfina klippet från Wiener Stadthalle för snart 24 år sedan. Mellan Eldebrink och gamle Agne, målad i fejjan och med blågul hatt på lockarna, , står en 19-årig och våldsat många kilo lättare Biffen och gapar.
En revelation så här i efterhand är att jag för fan stod sida vid sida med Big Papa Wennerholm, något yngre han också. Att vi träffades redan då, det hade man ingen aning om.

Åh, herregud.
HBO måste ju får fem hundra emmys för den här serien som helhet – och sju hundra enbart för finalavsnittet.
Under sista halvtimmen sitter jag bara och ryser.
Det är inte bara ett lysande sportprogram. Det är en rent rörande hyllning till den hockey – den bästa sport som någonsin funnits.
Jag är avundsjuk på er som fortfarande har upplevelsen framför och längtar redan intensivt efter dvd-utgåvan, som om jag får önska kommer att rymma timme efter timme med extramaterial.
* * *
Bäst av otroligt mycket bra:
Kanske ändå blickarna på spelarna i bussarna när de glider genom Pittsburgh om kvällen, mot magiskt upplysta Heinz Field.
Så vackert.
* * *
Cooke åt Bäckis i tredje Winter classic-perren:
– Slash me again, I’ll take your teeth out, Nicky.
Som sagt:
Så skulle jag aldrig våga säga till en Gävle-bo…det brukar straffa sig.
* * *
Snacka om att Caps kaxade upp sig under de sista avsnitten.
I finalen talar Ovetjkin om ”this fucking Shitsburgh team” och Lille Fridolf tycker att hans lag ska ”beat these pricks”.
Ha ha, vilken nivå.
* * *
Jag är alltjämnt förbryllad över hur mycket domarna låter sig sväras åt, framförallt av Sid och Ovie.
* * *
Vi får se Lille Fridolf sprätta en Bud Light efter matchen.
Diskvatten, ja, men det ser gott ut.
* * *
För att återknyta till händelserna på Garden var det alldeles underbart att se vilken tv-pucksglädje som utbröt efter Zukes fantastiska avgörande.
Det är uppenbart att alla delar Tårtans åsikt när han efteråt beskriver vår norske vän som ”a very likeable person”.
* * *
Hygglig upphämtning av Ryssland där och jag kan inte låta bli att gotta mig.
Chauvinistiska kanadensare, vars ”this is our game”-attityd ibland gränsar till rena främlingsfientligheten, behöver sig en liten näsbränna då och då.
* * *
Coolt att nyförlovade Henke fick en assist för det avgörande målet också, men det var ju framförallt Duby Duby Doo som stod för ett mästerligt förarbete.
* * *
Du kommentatorsskribent som i icke-publicerade inlägg beskrev dig själv som ”en vandrande granat”…fine, jag förstår, men du får gå någon annanstans och vara den granaten. Här tillåter jag helt enkelt inte den sortens hatiska ton.
* * *
När Zuke står i spelargången och väntar på att bli intervjuad av MSG-kanalen kommer plötsligt Tårtan ut i bara skjortärmarna, ler brett och ger honom en fistbump.
Det är en mycket fin scen.
* * *
Alltså, det här med depression…jag uppskattar omtanken, men ni behöver inte ta det på så stort allvar. Jag bara tycker januari är lite trist och passar på att kokettera lite. No worries, för allt i världen.
* * *
I omklädningsrummet efteråt är det ett veritabelt köttberg av reportrar och fotografer runt lille Zuke och han får gång på gång svara på frågan hur det kändes att göra NHL-karriärens första mål på det sättet.
Greenberg från Post ska tydligen göra ett större porträtt för han ställer mer filosofiska frågor, bland annat om det är svårt att vara så liten (!).
Zuke svarar:
– Jag har haft 23 år på mig att vänja mig. Jag har alltid varit så här liten, så jag vet inget annat.
Han är bra på one-liners också.
* * *
Nu ska jag åka bort några dagar.
Ni lär bli varse vart vad det lider.
So long tills dess och tack för i natt.

Så gör man sitt första NHL-mål; man avgör i sudden. På Madison Square Garden.
Akkurat, Zuccarello.
Nu åker jag hem och ser 24/7 – som, ifll när oroliga, sänds direkt igen klockan 23.00 lokal tid. HBO vet att hockeypubliken inte alltid hinner hem till tio…