Bettman och Daly fick som de ville – Kovys superkontrakt med Devils underkänns och ryssen är alltså free agent igen.
Lätt upprörande, tycker jag, om än inte alls oväntat.
Alla som läser den här bloggen någorlunda regelbundet vet att jag inte per automatik ställer mig på Devils sida, för att nu uttrycka det diplomatiskt. Men det är nåt väldigt fishy med att just dom straffas för att ha försökt kringgå gällande avtal.
Ja, ”Kovy”-dealen var den mest extrema hittills, både i fråga om längd och stålar, men principen är ju exakt densamma i nästan alla överenskommelser som träffats med superstars de senaste åren. Även Marian Hossa, Duncan Keith, Zäta, The Mule, Lecavalier, Mike Richards och Chris Pronger sitter på mångåriga kontrakt som är extremt framtunga – och det är de för att klubbarna, på samma sätt som Devils,  försöker spara utrymme under lönetaket. I rättvisans namn borde även de kontrakten rivas upp nu, men det kommer inte att ske eftersom det skulle leda till fullständigt kaos och det kaoset vill ligan garanterat undvika.
Men ÄR inte de där kontrakten rätt fuskiga?
Det kan man kanske tycka, men det rimliga vore i så fall att vänta till nästa avtalsförhandling – efter kommande säsong – och försöka täppa till kryphålet då (kanske i utbyte mot skrotad escrow – spelarnas verkliga hatobjekt); inte straffa en enskild klubb som gör som alla andra.
* * *
Inte för att jag har något emot sommar – i sanning tvärtom – men nog börjar hockeyuppehållet kännas väl långt nu, va?
Min abstinens är så allvarlig att jag vissa kvällar sitter här som en sann idiot och tittar på gamla matcher på NHL-kanalen.
Så kom igen nu, spola isen.
* * *
När det nu, med största sannolikhet, inte blir någon fortsättning i Motown hoppas jag boggfavoriten Lilja hamnar i Panthers. Han skulle bli en utmärkt mentor för Markström och better yet – jag skulle få fler tillfällen att resa till Miami!
* * *
Ni som befinner er back home kan dämpa lite av den där abstinensen  genom att ta er till Järfälla på fredag.
Då spelar Kronwalls & Friends – alltså Niklas och Staffan plus deras proffspolare – uppvisningsmatch mot moderklubben JHC i Järfälla ishall.
På programmet står,  förutom match, autografskrivning, utdelning av Niklas Kronwalls stipendium och – inofficiellt, men ändå garanterat – mycket grav.
Alla intäkter går direkt till Järfälla HC.
Om jag varit hemma hade jag lätt åkt dit.
* * *
Att Chicago inte ville kasta FÖR mycket pengar efter Niemi kan jag förstå – finalserien visade att han inte är fullt så makalös som några av oss trodde tidigare under slutspelet. Men att de istället plockar in Marty Turco…yeez. Han har knappt gjort en bra match på två säsonger och behöver en monumental nytändning om inte mästarna ska få målvaktsproblem av rent färjestadska proportioner.
* * *
24 juli kom Fast Milda Shoestring till världen och bloggen gratulerar alla inblandade med  en dundrande fanfar!
* * *
Ska man tro New York-pressen i allmänhet, och Brooksie i synnerhet, är det redan bestämt att Rangers redan under campen dumpar Redden i farmarlagsträsket – med 6,5-miljonerdollarkontrakt och allt.
Inte för att jag är mycket till affärsman, men nog låter det som Kalle Anka-business.
* * *
Enligt samstämmiga rapporter var både The Mule och Kron Wall of Pain på Iron Maiden häromdagen.
Jag trodde de hade anständig musiksmak…
* * *
Gött att The Finnish Flash fortsätter, tycker jag. Han är den typen av spelare som absolut bör och ska få avsluta NHL-karriären med en riktigt fullödig, lyckad säsong.
Huruvida han sedan kan få en sån som Ducks ser ut i dagsläget är en annan fråga.
* * *
Ser ni Eken där hemma kan ni hälsa att New York börjat längta efter honom nu.
* * *
Jag har noterat att många av er kommit med vänförfrågningar på Facebook, men tills vidare godkänner jag bara figurer jag känner och vet vilka det är, annars blir hela projektet ohanterbart. Sorry.
* * *
Att Frolov kommer hit är helt okej, men inte alls omvälvande. Vad Rangers behöver är en acceptabel center och en eller två backar.
* * *
Nej, nu ska de visa nån trött Buffalo-match från 1995 på NHL-kanalen. Den måste jag förstås se.
När jag återkommer?
Som Spol-Jansson brukade säga:
Den dagen, den sargen.

När vi satt i den ljumma midsommarbrisen på bryggan vid Siljan och åt av de utsökta syltmunkar Niklas Eriksson hade med sig uppifrån Noret lät det fortfarande som att det skulle bli Atlanta.
– Jo, det lutar nog ändå åt det, sa mannen som dom kallar The Moose och hällde upp en påtår åt Maltsev Lodin.
Mitt under den formidabla Kent-spelningen vid stora Peace & Love-scenen två kvällar senare kom sms:et från Fin-Emil hemma på redaktionen i Stockholm:
”Hedberg till New Jersey”.
Jag visade det omedelbart för just Eriksson, som frös till i ett elegant danssteg och skrek så Jocke Berg överröstades mitt i ”Dom andra”-refrängen.
– Det var som fan!
Ja, det var det.
Montreal hade jag kunnat tänka mig, och möjligen Rangers, men Devils…det kändes som en rätt så fet skräll.  Sportbladet-krönikören (jo, det måste vi få kalla honom efter slutspelssuccén!) har ju ändå talat om att han vill spela mycket och i just New Jersey brukar backup-keepern inte precis stå i centrum.
Men förhoppningsvis har Old School Lou och andra med inflytande insett att Marty, vad han än tycker själv, måste spela mindre under grundserien för att inte vara helt utsliten när allvaret börjar.
För mig personligen ställer affären till det en smula. Mitt förhållande till Devils är, som frekventa besökare i den här bloggen vet, något ansträngt – för att uttrycka det med maximal mildhet.  Men med självaste Hedbä – den kanske störste Bjuppe-favoriten av dem alla – i truppen blir de betydligt svårare att tycka illa om Bon Jovi-gänget där ute i spenaten.
Samtidigt ser jag fram emot att få ta en ny svensk målis till Elaine’s, för hur hård match han nu än tänker ge Brodeur ska Hedbä inte inbilla sig att han kommer undan när han nu finns på bekvämt avstånd…
* * *
Ja har ni sett, bloggen rör lite på det dallrande sittfläsket mitt i sommardvalan.
Egentligen hade jag tänkt vänta till augusti, men behovet att få tjattra lite, och att få ha lite kontakt med er, blev för stort.
Bortsett från signaturen på en och annan kontokortsnota – helvete, vad dyrt det blivit i Sverige! – har jag dock inte skrivit nånting på över en och en halv månad, så ringrosten är minst lika påtaglig som den brukar vara hos spelarna när de tar sina första skär på isen efter sommaruppehållet.
Ni är härmed förvarnade.
* * *
Jag trodde först att jag hörde fel där jag satt vid mammas köksbord och drog papperet av ännu en Piggelin.
Inte börjar väl en hockeyspelare med…jo, tammefan.
Sudden inledde sitt lysande sommarprogram med Broder Daniels ”I’ll be gone”.
Sen blev det Editors, Millie Jackson och – som han själv uttryckte det – ”den store Thåström” också.
Aktiv eller inte, han är och förblir en superstar,  Sudden.
* * *
Med en GM som Papa Sather…vem behöver motståndare?
Man trodde ju att han lärt en läxa åtminstone av det präktiga Bräschan-fiaskot förra säsongen, men inte alls.
Ytterligare en träbock som inte bidrar med nånting annat än knytnävar och muskler det inte finns nåt särskilt behov av – Boogaard var namnet – har välkomnats till Manhattan under sommaren.
I övrigt är truppen i det närmaste intakt från det gångna succéåret…
* * *
Tre veckor går för fort, men man hinner i alla fall konstatera att Sverige är ett rätt så underbart land.
Ville bara säga det.
Samtidigt:
Att sätta sig på ett plan till New York när semestern är slut känns inte så dumt det heller.
* * *
Och i Detroit fortsätter föryngringen. Nu är Mike Modano, 40, på ingång till The Joe. Vi kan nog räkna med en och annan syrlig EJN-kommentar i ämnet…
* * *
Inte nog med att vi stod och väntade på att Beyonce skulle joina Jay-Z på scenen; ett tag gick det rykten om att The Mule skulle dyka upp på Peace & Love också. Men vi fick nöja oss med sidekicken, Vetlanda-Posten. Även han är å andra sidan en formidabel sång-och-dans, så det blev skoj så det räckte ändå.
* * *
I år går Tampa till slutspel.
Och Pajjen kommer att göra succé.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt finns jag mer eller mindre mot min vilja på Facebook.
Det började med att fina Lie i Ludvika strax före VM-finalen upplyste mig om att en drös människor tydligen fått för sig att jag är inblandad på den där sidan som några av er haft vänligheten att starta. Så dom har skickat meddelanden och grejor utan att få svar och det kändes ju lite kymigt.
Så jag började kolla lite på det hela, bara lite nyfiket sådär, och plötsligt hade jag liksom en egen sida. Av misstag.
Nu rasar det in meddelanden från människor – kära kompisar och totala främlingar – som vill bli ”vänner”.
Hur går det till? Varför vet alla plötsligt att jag är på Facebook? Går det ut något slags allmän kommuniké när tjocksmockar från Borlänge registrerar sig? Och framförallt – vad gör man på en Facebook-sida? Vad är det meningen att jag ska ägna mig åt där?
Känner mig ungefär som en pensionär som just släppts ut ur fängelse efter 25 år och inte vet ett skvatt om sin samtid.
Ni får ta och hjälpa mig.
* * *
Även Hanky Tank Tallinder är ett utsökt Jersey-förvärv.
Jag trodde dock att han efter alla år i Buffalo – USA:s Flen, fast ännu tråkigare – skulle söka sig till…tja, Florida. Eller varför inte Phoenix.
Södra Jersey är bara marginellt roligare än staden Tellan Tellqvist beskrev så här målande förra året:
– Det finns tre lägen. Det är antigen grått, oerhört grått, eller så vansinnigt grått att man inte tror att det är sant.
Men det är klart, nu finns en helt okej grannstad på hanterligt avstånd.
* * *
Dom såg yours truly och Oak Man när dom på festen efter Jay Z:s faktiskt helt magiska Peace & Love-spelning återigen spelade ”Empire State of Mind”, dom hade nästan lika roligt som vi hade själva.
* * *
Trots det komplicerade lönetaksläget gör Blackhawks förstås rätt som möter Sharks fina bud och behåller Yellbear.
Han är redan, vid knappa 23, förstklassig – men framförallt kommer supertalangen från Russnäs att vara en veritabel gigant inom några år.
* * *
Bloggen vill förstås passa på att, från djupet av sitt ärrade gamla hjärta, gratulera det hutlöst snygga och coola par som ingår äktenskap nere i Mölle till helgen.
Godspeed!
* * *
Försökte vara helt osentimental när jag tömde min gamla lägenhet på Söder under semestern, men nej – jag kunde inte förmå mig att kassera de gamla samlaralbumen från sjuttiotalet. Fan, där finns ju bilder på Peo Brasar. Så de åkte med i lasset till den kompis som inrett ett helt Bjuppe-rum i sin lägenhet i Borlänge.
Man är bra fånig…
* * *
Hur ska det gå med Modin och bloggfavoriten Lilja? Vill ha svar snart, annars kommer jag att fortsätta ligga och fundera i de tidsomställningsvåndor som plågat mig de senaste nätterna.
* * *
Det roligaste för Hedbä och Hanky Tank  – bortsett från Elaine’s-besöken då – är att de mycket väl kan få sina namn på bucklan.
Med en ny, hungrig coach, med en Kovy som till sist fått precis vad han vill och med nytillskott som Arnott, Volchenkov och just de båda svenskarna råder det inga tvivel om att Devils hör till de kommande säsongernas allra främsta contenders
* * *
Ni såg väl vem som är målis i årets upplaga av Foppas Icebreakers?
En liten hint – vi kan fortsätta med slutspelets finaste credo:
– In med Backlund!
* * *
Det svider fortfarande en smula att jag inte kunde vara på plats och fira såväl födelsedag som Henke Sedins Hart Trophy-triumf i Vegas, men tro mig – bägge milstolparna högtidlighölls med den äran på Elaine’s.
* * *
Nästa sommar är det förstås ett krav att Homer får göra sommarprogram.
Allt annat vore skandal.
* * *
Nä, nu ska jag ta och åka upp till 88:e gatan och berätta om den där nya målvakten dom ska få träffa i vinter.
Vi hörs när vi hörs.

Minns ni Håkan Loobs sällsamt ambitiösa tips dagen innan Stanley Cup-finalen började?
Well, det var inte bara ambitiöst.
Det var briljant också.
Gå tillbaka och kolla får ni se – mannen satte ju samtliga sex matcher!
Chicago skulle, sa Färjestad-VD:n,  vinna de två första hemma, förlora de två första borta, ha en riktig blowout hemma i match fem och slutligen vinna med uddamålet i Wachovia i sjätte matchen.
Jisses.
Det är Saida från Gotland som leder den legendariska Karlstad-klubben.
4-2 till Chicago var för övrigt ett rätt populärt resultat.
Även Nicklas Lidström, Mats Sundin, Per Mårts, Mattias Öhlund, Henrik Zetterberg, Henrik Sedin, Leif Boork, Niklas Wikegård, Henrik Lundqvist, Anders Hedberg, Henrik Tallinder, Peter Popovich, Mikael Renberg, Rickard Franzén, Jimmy Wixtröm, Hasse Backe, Jonas Gustafsson, Loui Eriksson, Challe Berglund, Damien Cox, Malin Fransson, Bengt-Åke Gustafsson, Christer Olsson, Larry Brooks, Linus Hugosson, Claes Elefalk, Hans Abrahamsson, Markus Åkerblom, Janne Bengtsson, Stefan Liv, L-G Jansson, Bruce Garrioch och Erik Karlsson tippade just så och får härmed en liten applåd.
Men bara Loob hade hela finalserien klart för sig, från början till slut.
Vilken champion.
* * *
Det blev en lika konstig avslutning på min bloggsäsong som på sista finalmatchen.
Magsjuka monumentale just när allting ska knytas ihop…snacka om antiklimax.
Men shit happen – ja, bokstavligt talat, faktiskt – och vi får försöka glädja oss åt att säsongen varit rätt bra i alla fall.
* * *
Jag ser att somliga menar att även Kim Johnsson ska räknas som Stanley Cup-mästare, men tyvärr. Han spelade bara åtta grundseriematcher för Chicago innan han blev skadad – och såvitt jag förstår ska man ha spelat åtminstone 41 grundseriematcher, eller minst en finalmatch, för att få sitt namn inristat i bucklan.
* * *
– Nu blir det fest i två månader, vrålade den just då helt omskakade Yellbear Hammer på isen i onsdags kväll.
Men efter några dygn av sömnlöshet verkar det som att lugnet hemma i Russnäs börjar locka.
När jag talade med honom på telefon efter den fantastiska paraden
– Det ska bli rätt skönt att komma hem till lugnet, stönade han hemifrån sängen.
Det kostar att ligga på topp!
* * *
NHL-säsongen 2009/2010 har ju bloggen redan sammanfattat, här.
http://blogg.aftonbladet.se/perbjurman/2010/04/biffen-awards-2009-2010
Men vi kan väl köra en liten slutspelsspecial också.
Svenska poängligan i slutspelet ser ut så här:
1. Johan Franzén  6  12  18  (12 matcher)
2. Mikael Samuelsson  8  7  15  (12 matcher)
3. Henrik Zetterberg  7  8  15  (12 matcher)
4. Daniel Sedin   5  9  14  (12 matcher)
5. Henrik Sedin  3  11  14  (12 matcher)
6. Nicklas Lidström  4  6  10  (12 matcher)
7. Nicklas Bäckström  5  4  9  (7 matcher)
8. Daniel Alfredsson  2  8  (6 matcher)
9. Niklas Hjalmarsson  1  7  8  (22 matcher)
10. Tomas Holmström  4  3  7  (12 matcher)
11. Douglas Murray  1  6  7  (15 matcher)
12. Alexander Edler 2  4  6  (12 matcher)
13. Erik Karlsson  1  5  6  (6 matcher)
14. Niklas Kronwall  0  5  5  (12 matcher)
15. Fredrik Modin  1  3  4  (6 matcher)
16. Henrik Tallinder  0  2  2  (6 matcher)
17. Jonathan Ericsson  0  2  2  (12 matcher)
18. Patric Hörnqvist  0  1  1  (2 matcher)
19. Niclas Wallin  0  0  0  (6 matcher)
20. Andreas Lilja  0  0  0  (11 matcher)
21. Mattias Ritola  0  0  0  (1 match)

Slutspelets svensk: Niclas ”Yellbear Hammer” Hjalmarsson. Det var han som blev mästare.
Slutspelets svensk 2: Henrik Zetterberg. Vann hela plus/minus-ligan, trots att Wings fick packa trunkarna redan efter två omgångar. Inte så dåligt.
Slutspelets svensk 3: Johan Backlund. Aldrig tidigare har någon fått så uppmärksamhet i ett mediaforum – utan att spela en minut…
Slutspelets enskilda match: The Mules Game 4 mot San Jose, när han bara exploderade och rakade ihop sex poäng.
Slutspelets krönikör: Hedbä, förstås. Vi tackar och bockar för en alldeles enastående insats i Sportbladet.
Slutspelets stjärna: Jonathan Toews. Mycket välförtjänt Conn Smythe-vinnare.
Slutspelets stjärna 2: Chris Pronger. Och om Flyers vunnit hade han fått den istället. Att dom inte gjorde det berodde dock i hög utsträckning på att hans bränsle tog slut.
Slutspelets målvakt: Jaroslav Halak. Det kunde ha varit Niemi, men jag tycker att han skrev ner sina egna aktier i finalserien.
Slutspelets coach: Den titeln får The Voice Quenneville, Au de Toilette och Jacques Martin dela på.
Slutspelets genombrott: Velvet Underground-Ville. En härlig succé.
Slutspelets besvikelse: Washington förstås. Det är inte acceptabelt att vinna hela serien och sedan åka direkt mot Montreal, allra minst när man haft ledningen med 3-1.
Slutspelets besvikelse 2: Pittsburgh. Det var ju krattat ända till final när Capitals åkte ur.
Slutspelets överraskning: Flyers. Det var en askungesaga och den höll på att fullbordas.
Slutspelets överraskning 2: Canadiens. Här glömmer vi aldrig vilken fart de fick på kommentatorn Julia.
Slutspelets kommentator: Julia. Höll absolut världsklass så länge Habs var med.
Slutspelets kommentator 1 och 2: Iceman och Offroad. Fick igång en härlig beef under finalen.
* * *
Killer Kane var ändå lite rolig när han under superparaden i Chicago tog mikrofonen och skrek:
– Till alla taxichaffisar där ute: Jag älskar er!
* * *
Däremot var Burish inte så kul när han kallade Pronger idiot efter sista matchen.
Man ska vara bra vinnare också – inte bara bra förlorare.
* * *
NHL tänker släppa hela spelprogrammet för nästa säsong 22 juni, det vill säga om en vecka på tisdag.
Det blir mumma att grotta ner sig i under några timmar.
* * *
Ja, time to say goodbye då.
Jag ber att få tacka er alla för en suverän säsong, komplett med OS och intensiv slutspelsvecka och what not.
Ni har varit fantastiska. Som vanligt. Det är era talrika, roliga, begåvade kommentarer som gör den här bloggen.
Helt stängd blir butiken förmodligen inte under sommaren.  Händer det nåt av intresse kanske jag dyker in här och avlossar några salvor från höften, men räkna i huvudsak med stiltje fram till hösten.
Till dess:
Frid.

Hallå!
Som vanligt gick jag och blev sjuk så fort finalracet var öer. Maginfluensa så jag kunnat stå upprak sedan i natt.
Fortfarande rätt såp ordentligt spak, så jag beklagar – den stora sammanfattningen av allting får jag vänta något dygn med.
Till dess:
In med Backlund!

Folket som bo i dessa gårdar torde vara av det renaste guld – Dessa sega, magra arbetare, som brottas med sin fattiga jord och segra, segra, är det icke ett folk att hålla av.
Så diktade Albert Engström om Eksjö-borna och det känns väl inte alldeles fel citera en natt när 23-årige Niklas Hjalmarsson från Russnäs utanför just Eksjö blir Stanley Cup-mästare,
(Tack, Per Konsertpianist, för research).
* * *
Och titta här:

Dubbelhakan och Boxarnäsan är förstås med när hockeysäsongen 2009/2010 når sitt klimax….
Foto: Calle Johansson.
* * *
Det är rent rörande att se hur tagen Yellbear Hammer är när vi hittar honom i röran på isen.
Han kan knappt prata, ögonen tåras – och när flickvännen Elina dyker upp brister det alldeles.
Man får förstå, de här killarna har jobbat rätt hårt, och offrat rätt mycket, för att få vara med om just det här ögonblicket.
* * *
Men alltså slutet, vad könstigt det blev.
Jag hann tänka att ”oh boy, tänk om det här döms bort nu, vilken jävla katastrof för Hawks”.
Men Holmgren och Johansson var snabba med att slå fast att den faktiskt var inne.
Då stack jag som ett skott mot hissarna.
* * *
Det är för övrigt Holmgren som får bjuda Yellbear på segersnusen.
Jag får tillbaka istället.
Yellbear Senaior, alltså storebror Henrik, kommer fram och räcker över en dosa.
– Jag har förstått att Nicke tagit en och annan snus av dig, så den här har du förtjänat, säger han och flinar.
En får tacka.
* * *
Mja, Per, jag tycker nog också det är ganska surt av Flyers-publiken att bua.
Pittsburgh-fansen var inte mindre besvikna för två år sedan, men de applåderade artigt ändå.
Man gör det om har lite känsla för sportsmanship.
* * *
Känns ganska gött att vara Marian Hossa just nu, det är vad jag tror.
* * *
Flickvännen Elina gråter floder på isen, så tagen och stolt är hon över den suveräne pojkvännen.
Frågan är vad hon nu ska skriva på sin blogg.
– Ha ha. Vinst!, skriker hon.
Vinst indeed.
* * *
Ledsen om det blir lite kort här, men natten är sen och många texter har lämnats.
Jag återkommer i morgon, eller nåt, med en mer omfattande sammanfattning av final, slutspel och säsong.
Tack för i natt, ni var suveräna i kommentatorsspåret. Som vanligt.

Killer Kane avgör!

Hawks Stanley Cup-mästare.

Jag återkommer med mycket mer seare.

men vilket konstigt slut…

Som sagt,  det räcker med Velvet Underground-Ville, Brieosten och Simply Red-mannen ibland…
Men det kändes ju hela perioden…förr eller senare skulle kvitteringen komma.
Likt just Rocky reste Flyers på sig, kramade ur det allra sista av kraft och iscensatte ett konstant tryck mot rätt så nervösa Hawks-spelare.
Och det är så typiskt att just Simply Red-Gösta går in och krigar in den.
Han är den här seriens något ruffigare Max Talbot.
Vem som vinner?
Flyers.
Det känns som laget är gjort för just de här lägena.
* * *
Tänk om Hossa prickat in pucken i det där halva friläget på slutet…jag och C. Johansson flinade stort åt varandra där.
* * *
Mitt inslag sänds under övertiden, meddelas det från Stockholm.
Om det hinns med alltså…
* * *
Yellbear Hammer göt ju ett av sitt unga livs stora matcher när det gäller som allra mest.
Vilken hjälte.
* * *
Hm, ja då sitter man nog på ett plan till Chicago i morgon då.
Game 7…det blir nåt att bita i det.
* * *
Niemi känns påfallande darrig, det är min åsikt.
* * *
Träffar Big Kjell och frågar om han är nervös.
Han bara skrattar.
– Nej, varför skulle jag vara det.
Ja, nej, det är såklart en bra fråga.
* * *
Velvet Underground-Ville eller Giroux. Dom sätter jag mina pengar på som matchhjältar.
* * *
Nu har jag inget mer.
Nästa gång vi hörs – kanske – vi vet…

2-3.
Och 13-27 i skott.
Det säger det mesta man behöver veta om matchen so far.
Flyers ser väldigt trötta ut och har haft avsevärd problem med det betydligt piggare Chicago.
Men eftersom Hawks ändå lyckats skaffa sig en större marginal är det i högsta grad match fortfarande och kan Flyers krama ur sig de allra sista krafterna är det inte omöjligt att de – vändningarnas mästare – kan komma igen.
En helvetiskt häftig tredjeperre blir det att se, alldeles oavsett.
* * *
Det var Ladd som styrde, men ändå.
Finfint jäkla skott av Yellbear Hammer.
Nu har han en assist som – i alla fall i Chicagos sportvärld – kan bli historisk.
* * *
– Flyers måste få lite mer enkla situationer, säger Calle Johansson.
Det hör tydligen Hossa – och ger bort pucken till Gagne.
Herregud, VILL slovaken lida…?
* * *
Simply Red-mannen har hela tiden varit ute efter Yellbear – och sänker honom alltså till slut med en hög klubba.
Man vill bra gärna veta vad det är för beef murveldjuret och Kron Wall of Pain-beundraren från Russnäs har.
* * *
John J, vi kallar inte folk för apor här, okej?
* * *
Johansson är tämligen säker på att det var offside innan Brie-ostens ledningsmål. Det är The Voice också. Vad antog han för färg där? Purpur?
* * *
Chicagos kvittering är ju ett av de vackrare mål jag sett i hela det här slutspelet.
Snacka om hockeyporr (tack Hank, för påminnelsen om det gamla OS-uttrycket…).
* * *
”Bartulis laddad”.
Så ni vet.
* * *
Iceman, nu börjar du låta som Bagdad Bob. Uppenbart trötta Flyers har ju riktigt tungt och ligger efter halva matchen under med 25-10 i skott.
* * *
Nä, tyvärr åt ljudet kan Viasat-gubbarna på plats  inte göra något åt – och ännu mindre kan jag.
* * *
Ski, nu ska vi inte nedkalla Devorskis hemska ande. Då blir det garanterat kattskit av allting.
* * *
Det är i princip bara Leino, Brie-Osten och Hartnell som fortfarande ser ut att ha något bränsle i tankarna.
Å andra sidan behövs ibland inte fler än just de tre lirarna.
* * *
Meddelande från Stockholm:
– Då kommer snart inslaget med gubben i färgglad kavaj.
Jag antar att dom inte menar mig…
* * *
Killer Kane ser ju plötsligt bara hetare och hetare och hetare ut…
* * *
Okej, Yellbear Hammer är nu en period från att bli den 27:e svensken i historien att lyfta bucklan.
Blir det så?
Nästa gång jag dyker upp här vet vi.

Härlig period – som dukar för en fantastisk fortsättning.
Chicago har, mycket oväntat, mest av spelet och leder skottstatistiken med svettiga 17-7.
Men i målprotokollet står det 1-1, för i sista minuten lyckades Simply Red-mannen till sist utnyttja ett av de powerplay Hawks varit lite väl generösa med.
Nu känns det som vad som kan hända. Ja, hemmalaget ser lite trött ut, men en sån kvittering kan göra under.
* * *
– Min båt, min båt, min båt, min båt. Ååååääääöööö.
Vad det var?
Holmgren som gör ett ljudtest mellan värmning och matchstart.
Obetalbart.
* * *
Okej, dom får hygglig fart på Philadelphia-kyrkan med Journey – särskilt som kompletterar med Au De Toilette-citat av typen ”No way we’re losing at home” på jumbon – men The Joe it ain’t.
Det är Rocky-temat som är den tunga – ja, riktigt tunga – hiten här.
* * *
Jag hade väntat mig mer ursinnig Flyers-attack de första minuterna.
Istället var det ju Hawks som bet sig fast i anfallszonen i början – och sedan fortsatte på samma sätt.
Så kan inte Au De Toilette ha tänkt sig.
* * *
Undrar om Blackhawks-organisationen är så nöjd med att hemmatidningen gav Pronger, och Flyers, så mycket extra tändvätska med den där fåniga planschen.
* * *
Malin, tack för inlägg. Jag är svag för tjejer som säger att de ska”knäcka en bärs och dra i sig lite chips”.
* * *
Hammer Yellbear drar på en duktig kanon i efter åtta minuter.
Då riste det, föreställer jag mig, till i tv-rummet där hela Russnäs sitter just nu.
* * *
He he, Julia. Det jazzas och stojas alldeles för lite här i världen.
* * *
Sen täcker Yellbear elegant när han förlorat klubban också.
Fin period för Russnäs!
* * *
Jag sitter här med lurar på skallen och hör allt ni hör Holmgren och Johansson säga – plus distinkta instruktioner från Stockholm.
Sällsamt.
* * *
Det var fan på lilla snopphåret att Wolverine-mannen fick träff på returen i det numerära överläget.
Ojvoj.
* * *
No sweat, Ski. Känslorna kan dra iväg med en.
* * *
När Calle pratar om att Prongs har det lite tungt är det plötsligt en tjomme från Stockholm i lurarna och påannonserar ett Ville Leino-inslag:
– Ville Leino är laddad! Ville Leino, Ville Leino.
Hm, det är så det går till alltså.
* * *
Pronger, ja…när han inte får kramas lika mycket, då blir det genast svårare.
* * *
Hossa vill dricka champagne ikväll. Hans kedja har ju varit riktigt förträfflig.
* * *
Iceman håller en något lägre profil i natt, kan vi konstatera.
* * *
Hartnell, vilken warrior han är ändå. Han var ju satt ur stridbart skick i momentet innan – och sen reser han sig och gör mål.
* * *
Nu ska jag banda inslag åt Viasat.
Håll koll framöver.
Nästa paus hörs vi här också.

Stanley Cup-bucklan is in the house.
Nyputsad, gnistrande, magisk.
I vad mån någon får lyfta den redan ikväll återstår verkligen att se – jag tvivlar – men bara det faktum att det kan hända, och att den där otympliga pjäsen baxats in genom porten vid lastkajen bakom zamboni-entrén i Wachovia, får huden att knottra sig på gamle Biffen.
Det handlar de facto om den mäktigaste, coolaste och mest mytomspunna trofén i hela världen.
Fotbollens VM-pokal, sure, den är ännu mer berömd, på fler platser. Men den är inte 117 år, de som vunnit genom decennierna har inte sina namn inristade i metallen och den har inte varit med i ”Boston Legal”.
Så är det med bucklan
I Nordamerika finns verkligen inget annat som förtjänar att nämnas samma vecka. Basket, baseboll och football är avsevärt mycket större sporter, men de ligornas bucklor är anonyma turistsouvenirer i jämförelse med Lord Stanleys enorma bägare.
När blev man själv medveten  om den?
Det bör ha varit i de tjocka ”Årets Sport”- och ”Årets hockey”-böcker – med tjocka blå pärmar; minns ni? – jag ständigt släpade hem från biblioteket i Borlänge under 70-talet.
Jag har ett vagt minne att jag i en sån såg en bild på en tandlös Bobby Clarke stå och skratta med pokalen lyft över huvudet.
Det var 1975 eller 1976 det.
Nu, 35 år senare, står samma metallstycke, på ett litet podium strax intill där jag sitter och författar de här raderna.
Mindblowing, faktiskt.
Ni hänger, hoppas jag innerligt, med in i gryningen för att se om Yellbear Hjalmarsson får ta den i sin famn – eller om den reser vidare till Illinois i morrn.
* * *
Ha ha, Per, alltid den sårade Jersey-vinkeln…
Jag håller förstås med dig. Den där macho-skiten är tröttsam – och har en tendens att alltid krypa fram ur hockeyskribenterna när det börjar dra ihop sig
Fast om de, som du skrev i första inlägget, sagt att han ser ut som Trazan, då hade det varit lite skoj.
För fan, det ÄR lite Trazan Apansson och Lasse Åberg över Prongs.
* * *
Som jag antydde ovan tror jag att Flyers vinner ikväll.
Ja, jag inte bara tror det.
Jag är så övertygad om saken att jag redan börjat kolla flygen till Chicago i morgon.
De kommer att spela med ursinnig energi,  de kommer att ha en rent vansinnig publik i ryggen och de kommer redan från start att sätta en press på Niemi som liknar ingenting.
Samtidigt kommer gästerna från Illinois att vara darriga – och nånstans i bakhuvudet, dessutom ha vetskapen att det finns en chans till.
5-2 blir det.
* * *
Inte nog med att pokalen är här.
Janne Bengtsson från Svenskan har gjort entré också.
Ojvoj!
* * *
Au De Toilette har tydligen bestämt sig för att starta med Leighton ikväll också.
Ni vet vad jag säger:
In.
Med.
Backlund!
* * *
När vi skulle beställa mat på en pub igår kväll kunde Calle Johansson inte bestämma sig för vad han vill äta.
Till slut vände han sig till servitrisen, räckte över menyn och sa:
– Bestäm du.
Artisteri!
* * *
Det har inte alls talats om Hanson Brother Carcillo inför den här matchen, men jag hoppas han får chansen igen.
Det blir alltid mer festligt när han spelar.
Och att döma av blicken när han efter nederlaget i söndags satt på ett case utanför omklädningsrummet och såg obekväm ut – Carcillo i kostym är lika naturligt som Peter Wallenberg i CBGB’s-T-shirt – skulle det bli extra mycket halabaloo om han fick dra på sig grillorna nu.
Det va alldeles tydligt att han ville…döda.
* * *
Det förekommer en onödiga debatt om huruvida det är 27 eller 26 svenskar som vunnit Stanley Cup.
26, lyder det korrekta svaret.
Somliga vill räkna Bob Nyström också, som tog fyra titlar ihop med Kallur och Persson i New York Islanders, men han var inte svensk medborgare och kan omöjligen räknas in i statistiken.
* * *
Apropå han som lät servitrisen bestämma maten igår har jag förstås Calle Johansson-slipsen på mig idag.
Det är en riktig pärla – gråsvart-randig, med en jättefin, röd hund på! – som jag fick av Washington Capitals-legendaren under finalserien 2008.

Den används numer bara när jag ser elimination games, så ni förstår vilken högtidlig procedur det var att trä den runt halsen i eftermiddags.
* * *
Jag förstår inte att han varit så hemlig med det – Hammer Yellbear och jag är kollegor.
Jo, Hawks-backen skriver krönikor åt Vetlanda-Posten under finalen.
Nu råkar VP vara den enda dagstidning i världen som inte publicerar sig på nätet – nej, jag skojar inte – så tyvärr går det inte att länka, men Vetlanda Posten himself, Tomas Lundström, har mailat mig, så här får ni Yellbears senaste aktstycke helt exklusivt:

”Det här ska bli så spännande och kul. Det känns verkligen att
finalserien närmar sig avgörandet nu. Pappa, brorsan och flickvännen följer med till Philadelphia i ett plan som Chicago Blackhawks chartrat speciellt för spelarnas familjemedlemmar. Jag måste erkänna att det känns skönt att det åtminstone kommer sitta några på läktaren som håller på oss.
På ett sätt är det så klart alltid roligast att vinna på hemmaplan,
inför sina egna fans. Men så går förstås inte våra tankar just nu. Vi ska vinna det här, var vi gör det spelar ingen som helst roll.
Firandet med våra fans får vi ta senare.
Den sista matchen är alltid den svåraste att vinna. Vi får försöka
komma ut och göra en lika bra förstaperiod igen, precis som förra gången hemma i United Center. Spelar vi som vi gjorde då är det få lag i ligan som hänger med oss.
Nattens match är förhoppningsvis säsongens sista. Det blir tre
perioders hårt krigande och jag hoppas verkligen att jag efter det
står med något i mina händer som skiner vackert –  en stor buckla”.
Niklas ”Yellbear” Hjalmarsson.
* * *
Har fått ordning på Spotify nu, med ett helt nytt konto, och jobbar på listor med Philly- och Chicago-listor.
Förr eller senare publiceras dom, det lovar jag.
Tills dess vill jag bara säga att det är en snudd på religiös upplevelse att återupptäcka Neil Youngs ”Philadelphia”, från filmen med samma namn.
Så oerhört knäckande, hjärtskärande bra.
* * *
Iceman och Offroad – två av mina mest lojala läsare – har utvecklat en härlig beef under finalserien.
Jag utgår från att ni tar fram det verkligt tunga artilleriet ikväll, men håller er på mattan och är roliga snarare än elaka.
* * *
Oavsett var finalen avgörs kommer förloraren att ha en mycket, mycket tung after game-upplevelse.
Både här och i United är omklädningsrummen placerade otäckt nära varandra, så segerfest kommer definitivt att höras genom väggarna.
Rätt obarmhärtigt, det.
* * *
På förekommen anledning:
Nej, jag dricker inte Bud till vardags, men det är vad som serveras på dom där efterfesterna och man tager vad man haver.
* * *
Som ni kanske såg i den här fråga-svar-övningen är det nu samling vid pumpen i Russnäs.
Man skulle ju vilja vara där också, särskilt när dom går ut och mjölkar korna efteråt.
* * *
När jag är ute på min vanliga smygartur i environgerna i Wachovia blir jag utslängd ur omklädningsrumskorridoren.
Det är Hawks PR-gubbar – inga kandidater till The Dillman Award, det kan jag försäkra – som tycker att det ska vara biff-fritt runt grabbarna två timmar före första nedsläpp, så ber mig helt sonika att dra.
Jag kräver att Carl Bildt ringer FN och begär extramöte i Säkerhetsrådet.
* * *
Här är en hälsning till Åke Larsson på Högalidsgatan i Stockholm.
Jag hoppas du har det bra, Åke.
* * *
Att Yellbear håller på Djurgården…är inte det en liten skräll? Och vad säger Flyers-supportern dif?
* * *
Ser Asham tricksa med en fotboll i en korridor där det går bra att vara Biff.
Han påminner starkt om Dala Dahlqvist.
* * *
Stämningen är redan, en och en halv timme innan pucken släpps, rent religiös.
Wachovia kommer ikväll att förvandlas till en enda stor…ja, Philadelphia-kyrka!
* * *
Även Calle Johansson har sin Calle Johansson-slips på sig.
Och med två exemplar i hallen samtidigt är storartad hockeyshow i princip garanterad.
* * *
Idag har jag lyckats snylta åt mig en plats intill Viasat-folket redan från matchstart.
Så det kan ni tänka på när Holmgren gastar som hårdast:
Biffen sitter på stolen intill.
* * *
Varpu har sin fästman på besök idag.
Det ni.
* * *
Holmgren är för övrigt minst lika peppad som spelarna ikväll.
– Oj, vad kul det här ska bli! Nu är det på riktigt! Nu kan det avgöras, hojtar han redan efter att Stockholm anropat för en första kontroll innan uppvärmningen.
Räkna med att det kommer skrälla i era tv-apparater…
* * *
Trodde möjligen att blockpartyt utanför Wachovia skulle vara lite blekare ikväll, eftersom regnet vräker ner över nejden, men att döma av bilderna i jumbon är det samma bröliga fyllfest som vanligt.
* * *
Har två Holmgren med mig i hissen upp till pressläktaren.
Den ene heter Niklas, den andra Paul.
Lite coolt.
* * *
Jag tycker Hossa och – faktiskt – Yellbear Hammer ser väldigt målsugna ut under värmningen.
Detsamma kan sägas om Gagne och Kimmo.
Kom ihåg det nu.
* * *
Ser fram emot att höra Rocky-temat när Flyers kommer ut på isen. Det är jäkla mäktigt.
* * *
Håller med Per om det sista också. Au De Toilette ser verkligen festligt grinig ut på presskonferenserna.
* * *
Okej, Game on.
Håll i er nu.
Det här blir nåt.