Nu har Pronger fanimig gått Noel Gallagher on us!
När Philadelphia-områdets egen Mats Wennerholm, Tim Panaccio, idag ställde den något provokativa frågan ”vad, förutom ditt spel, behöver ni förbättra till morgondagens match” svarade backjätten, med ett stort flin:
– Vi kan börja med att förbättra din frisyr.
Ha!
Klassiskt.
Senare fick han också frågan vad han tycker om att Chicago Enquirer publicerat ett bildkollage på honom i konståkningskjol.
”Prongs” ryckte på axlarna.
– Jag läser inte what you guys skriver. Good or bad.
Strax därpå var Tim, på nytt, och frågade om den pågående seriens mest omtalade spelare möjligen kan beskriva hur det känns att spela Stanley Cup-final.
– Det är en större scen. Obviously a lot more of you fine people. Well, you’re excluded.
Pronger, you and I, we’re gonna live forever.
* * *
Jag hann fylla på snusförrådet och ryckte åt mig några rena kalsipper och det var ju fint, men annars var det bara dumt att ta en day off hemma i New York.
Som att vara på rock ’n’ roll-turné och plötsligt sitta i sitt vardagsrum. Det blir fel. Man är kvar i sin egendomliga bubbla – och ändå inte.
Alltihop slutade med att jag satt och tittade på repriser från femtematchen på NHL-kanalen och önskade att jag var med dom andra nere i Philly.
* * *
Om han verkligen anlitar Therrien – och enligt New York-media är det i högsta grad aktuellt – då känns det som att Old School Lou helt tappat greppet.
* * *
Inte nog med att bucklan, nyputsad och gnistrande,  kommer att vara i hallen i morgon.
Nånstans i de lådor och trunkar och kartonger jag under eftermiddagen ser Hawks materialare baxa in i Wachovia finns champagne-flaskor, cigarrer och redan tryckta kepsar med ”Champions”-logga på.
Det är ingenting spelarna blir upplysta om, förstås, men kan jag räkna ut så kan dom – och hur mycket dom än talar om att dom tvingar sig att inte tänka på sånt finns det garanterat där i bakhuvudet.
Och sånt leder till – you know it – darriga knän, pirrande magar och meltdowns.
* * *
Det är ett rätt slitet sällskap som rör sig i mediautrymmena i Wachovia nu.
Att resa fram och tillbaka på det här sättet tar mer på krafterna än dom som aldrig gjort det kan föreställa sig.
Och då är ju det här en stilla bris i jämförelse med som kan inträffa i NHL.
Shawn från nhl.com berättar skräckstories om 2004 och, framförallt, 2006, när Oilers mot alla odds tvingades fram en game 7 och alla i en hast fick kasta sig ombord på nattflighter till Raleigh igen.
Men det blir rätt tungt att flyga tillbaka till Chi-Town på torsdags också. Och jag kan nästan garantera att vi får göra det.
* * *
Nä, hur skulle det vara med några bilder?
Här är dom

– Mååååååååål! Holmgren och Johansson in action. Visst ser det lite coolt ut?

Kommer det snart att hänga ytterligare en sån här flagga i United?

Det var med den här mackapären dom fixade Duncan Keiths sju utslagna tänder. Eller inte…

The Oak Man klär på sig på mitt hotellrum. Situationen får tolkas fritt.

Gubben med käpp i United! Han hytte flera gånger.

Barry Melrose. Enligt Hyresgäst-Johan ser han ut som Pet Sounds-Stefan.

Det här är Calle Johanssons högra knytnäve. Om ni tittar riktigt noga hittar ni ett ärr. Det är från Shane Churlas framtänder. När CJ slogs, då slogs han mot dom hårdaste…

Tony Esposito. Han skulle definitivt kunna ha en roll i Sopranos.

Efter matchen…

Materialarna har mycket att hålla reda på. Man undrar: Kvasten? Vad ska dom med den till. Det finns en och annan sopa i laget, men ändå…

Jag vill ha en sån här. Som bil alltså. Hemma på 38:e. Jävlar vad tufft.

Media reception. Såna är det efter varje match. Vi som har så kallade lämningar hinner för det mesta inte i tid, men tv-folket kan alltid ta sig ett par järn.

Packat och klart. Flyers är redan på väg till Game 7…

En typisk korridor. Jag tycker en sån alltid ska vara med i såna här bildspel. Bara för sakens skull.

Tror ni han kommer göra en stor match imorrn? Jag får en känsla av det.

Vägen in till finalen. Kan bli en suckaras gång, kan bli the canyon of champions.

Teaser! Om den här inte vore så suddig skulle ni se The Legendary Varpu här. Var snälla så kanske det kommer en riktig bild innan säsongen är över…

* * *
Någon frågade om Oak Man och Fairway-Peggarn. Jo, Oak Man har gjort ett sporadiskt inhopp i finalen och kommer, vad jag förstått, imorrn igen. Fairway-Peggarn, däremot, jobbar ju liksom den andre tv-legendaren Skrummelurium, på Canal Plus och Canal Plus har förlorat NHL till Viasat, som bekant. Så vi får klara oss utan dom. Jag vet inte hur vi gör det, dom är svårt saknade.
* * *
Inte bara Hawks materialare har flaskor att hålla reda på. Som jag nämnde ovan hinner vi som skriver sällan på de officiella efterfesterna – och avgörs det har vi inte en chans. Då är det för mycket som ska skrivas. Rutinen har därför lärt mig att innan varje elimination-match ladda hotellrummet med jästa och destillerade drycker. En finalserie måste ju rundas på rätt sätt, även om det råkar bli sent.
* * *
Okej, nu ska vi ta oss en titt på Philly-natten igen.
Vi hörs inför Game 6, när Stanley Cup-bucklan står och glänser backstage på Wachovia…

In med Backlund!

Jaha, my friends – nästa gång vi bänkar oss för match är bucklan in the house.
Då stiger temperaturen alltid åtskilliga grader – trots att man inte tror att det kan bli hetare.
Det är ett av skälen till att jag inte riktigt kan tro att Yellbear Hammer får lyfta den redan på onsdag  – Hawks kommer att få gelé i knäna.
Ett annat skäl är att de näppeligen får tillfälle att spela på det här sättet igen; när Au De Toilette får matcha som han vill blir det lättare att hindra ungbloden från att driva upp det här bisarra tempot.
Ytterligare ett är att laget som aldrig ger upp kommer att vara mer desperata än någonsin och ge precis allt i varenda sketet byte.
Game 7 på fredag…jag törs nästan svära på det.
* * *
En tjomme Hyresgäst-Johan talar med får klart för sig att vi är från Sverige och utbrister:
– Va, Sverige? Är ni miljonärer? Det har jag hört att alla från Sverige är.
Den var ny.
* * *
Hammer Yellbear har haft tråkigare födelsedagar än den här.
– Ja, den här segern var allt jag önskade mig, berättar han och trycker ytterligare en av Biffens Ettan-prillor under läppen.
Något mer firande blir det alltså inte.
– Jag har överhuvudtaget inte tänkt på, eller brytt mig om, att jag fyller år. Jag är helt inne i min egen bubbla just nu, det finns bara den här finalserien. Men tja, det kanske blir nån matbit med någon nära ikväll.
* * *
DerBomber, allt det kan man ju möjligen tycka – men inte ens den mest inpiskade hater kan förneka att Pronger varit helt monumental i den här finalserien.
Tills idag alltså.
Minus fem är rätt besvärande siffror…
* * *
Hur är det med er svenskar som läser den här bloggen? Är ni miljonärer allihop? Dom tror det i Chicago.
* * *
I slutperioden är det till och med en bananfluga som är uppe och surrar runt mina brillor.
Dom har nog hört att jag gjort dom till bloggkändisar och vill tacka.
Eller så är det lukten…
* * *
Hans, man väl hålla på sitt lag utan att bli dryg och störig?
Om det inte varit för att jag känner Iceman som en vass, rolig och vanligtvis öppensinnig veteran i kommentatorsspåret skulle jag verkligen inte bry mig.
Och se, han rundar ju av med stil.
* * *
När Suger Kane inte får ut pucken innan Van Riemsdyks 3-5-reducering tror jag att han diskvalificerar sig från alla framtida möjligheter att få förknippas med New York Dolls.
* * *
Oskar, jag tycker nog i första hand att Prongarn varit underhållande på de där presskonferenserna. Men take it från en som befinner sig on the inside: Ibland finns det anledning att driva med media…
* * *
Detroit sucks, börjar dom på sektionen intill mig under slutperioden.
Storebror ska ha sitt även här, tydligen…
* * *
Efter just den här matchen är Pronger dock inte fullt så skojfrisk när han möter tredje statsmakten.
Surmulen, kortfattad och ointresserad är mer träffande termer.
* * *
Big Buf – två mål och två assist.
Mm, han är med i finalen nu.
DET borde oroa Flyers en del.
* * *
In med Backlund!
* * *
Au De Toiletten har blandats med avsevärda mängder citron på presskonferensen efteråt.
* * *
Nu är det hela två dagars uppehåll i finalen, så i morrn smyger jag hem till New York för en kort, välbehövlig paus,
Vänta, ska kolla här i kristallkulan…jo, det ser ut som ett besök på Elaine’s kan ingå i planerna.
Vi hörs igen när den nordamerikanska sportvärldens mest mytomspunna trofé baxas in i Wachovia Center.

7-4 med 50 sekunder kvar, nu tror jag att jag törs påstå att Hawks vinner. Mer kommer senare här.

Ojvoj, 5-2.
Det här är en period när Flyers får spela mer som dom vill,  och dom är inte långtifrån att krympa underläget till ett mål vid några tillfällen, men Hawks är verkligen relentless ikväll och håller undan – bland annat med några riktigt tjusiga baljor.
Dock:
Det är Flyers på andra sidan isen. Matchen är inte slut ännu, det kan jag fan lova.
* * *
I det första powerplay Big Buf får spela utan Pronger i famnen smäller det alltså.
Det säger en del om hur överjävligt bra Pronger varit i den-matchen-i-matchen.
* * *
Det måste hända nåt mer än att han slår in returer för att Sugar Kane ska bli Killer Kane.
Killer Kane är inte vem som helst. Killer Kane är superhjälte i New York Dolls.
* * *
Därför att det är kul med Backlund, Iceman. Det har ju blivit ett allmänt upprop i den bloggen.
* * *
Niemi första ingripande i perioden får väl sägas bekräfta påståendet att vi inte har Patrick Roy i någon av kassarna.
In med Huet!
* * *
Jake, ja, Olausson, ja. Jag tänkte på honom som värmlänning, men han är ju ursprungligen från Nybro-trakten. Ber om ursäkt.
* * *
Det blir visst jubel när Michael Jordan, I Toews-tröja, zoomas in i jumbon.
Men Obama fortsätter lysa med sin frånvaro.
Och det är klart, han är upptagen med en del annat – en oljeläcka till exempel – men kan Biden hitta tid för att komma och stödja sina homeboys, så…
* * *
En helt riktig iakttagelse, Mathias. Även Fleury och Osgood varvade sämre insatser med bättre i de två närmast föregående finalerna, men så här knackigt målvaktsspel har vi knappast sett över en hel finalserie.
* * *
Det är nåt alldeles otroligt hur Flyers suger sig fast i anfallszonen emellanåt. Hawks får fan inte pucken ur zon, hur de än beter sig.
* * *
Gubben med käpp börjar nästan hytta när han upptäcker att jag inte reser mig för de Irak-veteraner som blir inzoomade i en reklampus.
Men jag är upptagen med att publicera era kommentarer och märker inte att en slik ”ceremoni” pågår, I’m sorry.
* * *
Iceman, kan du inte vara dig själv igen…den här totala enögdheten börjar bli lite påfrestande.
* * *
Pronger blir alltså utvisad och ett av kvällens fetaste jubel utbryter.
Då zoomar dom in honom i utvisningsbåset – och han kan inte låt bli att flina lite.
Vilken artist, ändå.
* * *
Tror ni Flyers-spelarna säger nåt om tre raka finalförluster till Hossa?
Det skulle jag göra.
Men jag var å andra sidan en första klassen Avery-gris när jag, i min barndom spelade handboll och hockey.
* * *
Hans, det är Flyers du håller på. Då borde man inte ge upp så lätt.
* * *
Nu ska jag gå och lätta på det lilla trycket, mycket kaffet har det blivit.
Gör er beredda på en explosionsartad tredjeperre.

Nu är det dududududu mest hela tiden.
3-0 står det.
Så gör Hawks också sin klart bästa period i finalserien.
De kör som vilddjur i öppningen och är de facto knappt nere i egen zon en enda gång de första tio minuterna.
Till slut blir det utdelning också – främst för att några forwards äntligen vågar gå in framför mål och störa Leighton lite.
Det är då man får det som kallas skitmål.
Men man kanske ska ta och påminna om att Flyers låg under med 3-0 i ödesmatchen mot Boston också.
Dom slutar inte, dom ger inte, dom är definitivt inte slagna i den här matchen ännu.
* * *
Nationalsångsbrölet var så högt att jumbotronen fanimig fick hålla för öronen.
Och för en gångs skull:
Det är riktigt mycket liv även när Corneliuson klivit av isen.
Jag säger som jag sa om Flyers i fredags:
Vinner Hawks inte den här elektriska kvällen, med det här stödet i ryggen, då vinner dom aldrig.
* * *
Nej, vadnudå, ska Flyers-backarna åka ut för crosschecking ikväll?
Den regeln trodde inte jag var i kraft längre. Men det kanske bara är Prongs som har dispens…
* * *
Big Buff får mer uträttat under första bytet än han fick i de första fyra matcherna, känns det som.
* * *
Orkade ni läsa hela första-inlägget?
Jag klandrar er inte om ni säger nej…
* * *
Har en gubbe med käpp på raden intill mig. Det finner jag av någon anledning klart underhållande.
* * *
Ja, lite Skulltown. Lite får jag håna – i synnerhet som mina Wings-sympatier är väldokumenterade. Så enkelt var det för övrigt inte. Dom försökte förvandla Ville till nåt han inte var, det var därför det inte funkade. När han nu får spela i den roll han hade när Håkan Andersson scoutade honom så gör han succé och därmed känns det som ett ganska svettigt att misstag att trejda honom för Tollefsen och ett draftval i femterundan.
Men skit i det nu, det är roligt att det går bra för gossen och det tycker dom säkert i Michigan också.
* * *
Åtminstone en bananfluga på plats – redan i första perren.
Då vet man att det är stormatch på gång.
* * *
Nu blev du plötsligt VÄL enögd, och grinig,  Iceman. Helt fel ute var inte den gode Offroad. Kom igen nu, Iceman, lite bättre stil brukar du ha.
* * *
Hawks-fansen buar så fort pucken är i närheten av Pronger. Det kan dom ju trötta ut sig med om vill. Han bryr sig ungefär lika mycket som min mobil när jag skriker åt den för att den tar så lång tid att starta.
* * *
United tackar till och med för urladdningen med en standing ovation de sista 30 sekunderna.
* * *
Leighton har det lite tungt, men så verkar det vara med båda målvakterna i den här serien.
Dom är superheta ena kvällen och kalla som en nyårsdag i North Daokta nästa.
Patrick Roy, they ain’t.
* * *
Hawks-fansen kan uppföra sig tveksamt dom också. Det sitter en ensam Flyers i något så fint som en Pelle Lindberg-jersey på sektionen intill mig och han får motta en duktig skur av förolämpningar.
Ska det vara så svårt att köra med varann med lite stajl?
* * *
En avgörande skillnad mot tidigare är att Hawks fått spela i det uppdrivna tempo de föredrar idag.
Det brukar Flyers stoppa med sin forechecking och sitt täta spel i mittzonen, men ikväll har de ännu inte lyckats iscensätta den motelden och då blir det svårt.
Men som sagt, det har bara gått en period och Flyers är inte laget som lägger sig ner och grinar för att dom ligger under.
* * *
Håll med om att det är en bedrift att få in Velvet Underground i en hockeysändning.
* * *
Nu ska vi snusa och dricka kaffe på pressläktarannexet.
Återkommer i nästa paus.
Då kan allt vara annorlunda, ingen ska tro nåt annat.

Hej där hemma i sommarnatten.
Hoppas ni har det just så bra som jag föreställer mig att ni har det.
Det är förstås oslagbart att följa en Stanley Cup-final live och, som nu, sitta i en hall som United Center i ett regnigt Chicago och invänta en sanslöst viktig Game 5.
Men samtidigt är det en liten, blågul del av mitt hjärta som avundas er tv-upplevelsen där hemma.
Jo, faktiskt.
Det fanns ingenting jag under mina 36 år hemma i Sverige älskade mer än direktsänd tv-sport om nätterna – och allra helst då ljusa sommarnätter (jo, det fanns några grejor till jag älskade åtminstone lika mycket, men det ska vi inte gå in på här…)
Att en sån här söndag pula lite med sina helgbestyr och sen dra sig tillbaka framåt kvällningen, käka en enklare middag, nervös-värma med nån film och slutligen duka upp med läsk, snask , färskt snus och kaffe framför tv:n…det var något verkligt magiskt med det.
Världen sov utanför.
Ingen ringde.
Ingen kom med krav att man skulle vara någonstans
Ingen störde
Sen var Arne, eller Bosse, eller en underbart gormande Holmgren, plötsligt på länk från nånstans långt borta och för några isolerade timmar framåt, mot en den ofta ljusa gryningen, bestod hela världen bara av matchen, eller tävlingen, man följde.
Attraktionen kanske bottnar den där Canada Cup-upplevelsen från 1976 jag berättade om i förrgår, men det blev ännu bättre senare, när jag blev äldre och kunde försvara mig mot den sortens övergrepp det innebär att bli beordrad att lägga  sig en viss tid. Redan under fotbolls-VM i Argentina 1978 bestämde jag mer själv och minns underbar Mario Kempes-feber under filten i den grå, danska  tv-soffan familjen hade nere i källaren på Slingergatan 41. Lake Placid 1980, Canada Cup 1981 och 1984, Los Angeles 1984, Mexico 1986, Seoul 1988 (när man skruvade av tv-ljudet och fick höra Lars-Gunnar Björklund och Åke Strömmer slå världsrekord i kommentatorsbriljans i radiosändningarna från friidrotten), USA-VM 1994 (förstås! bäst av allt nånsin), Rangers-Vancouver samma år och diverse Wilander-shower från Melbourne och New York är andra nattliga tv-happenings jag minns med stor värme.
Jag hade dock ingen liveblogg att komplettera tv-tittandet med de gångerna.
Det har ni och det är min förhoppning att den bidrar till att göra upplevelsen där hemma ännu större.
* * *
Finalen avgörs inte i natt.
Men ändå är det nog mycket som fastställs nu.
Om Flyers vinner, då tror jag det är över. Då tar dom titeln hemma i Wachovia på onsdag.
Om ett hårt pressat i Chicago istället försvarar sin hemmais en gång till, då är det upplagt för en oerhörd Game 7 – och då känns det som att precis vad fan som helst kan hända.
Så ni som håller på något av de här två lagen har all anledning att vara nervös nu.
* * *
Flög med Don Cherry igår.
Han satt längst fram, i sin bisarra skjortkrage, och såg inte ut att bry sig ett dyft om den överjävliga turbulensen under inflygningen mot O’Hare.
It figures.
Den som är arrogant på marken är i allmänhet arrogant även i luften.
* * *’
Nu får ni önska Yellbear Hjalmarsson en riktigt rungande revansch för dubbeldebaclet i Wachovia.
Han fyller nämligen år idag.
Jovisst, den bäste småländske backen genom tiderna – okej, i konkurrens med Big Kjell – blir 23 år just denna nationaldag.
Grattis, ber bloggen att få säga – oavsett hur det går.
* * *
Inget hallabaloo igår precis.
På grund av nån pågående jättemässa i Chi-town har NHL inte lyckats hitta tillräckligt många rum inne i stan, så mediahotellet ligger ut vid flygplatsen.
Där fanns det inte mycket annat att göra än att beställa room service och beställa den som det skulle visa sig hysteriskt usla Varulven-filmen med Benicio Del Toro.
Så lagom skoj, men i gengäld är your Biff i prima skick idag, så nu kör vi hårt.
* * *
EJN, jag pratar engelska med Velvet Underground-Ville. Han förstår ärans och hjältarnas språk, men vill inte gärna prata det.
* * *
Jag undrar, jag, om inte Flyers förstör Hammers 23-årsdag genom att vinna ikväll.
Det känns som att de äger och dominerar Hawks – inte bara på isen.
Medan Chicago-spelarna är irriterade, gömmer sig för media, kommer med långa förklaringar om hur de måste spela och talar alldeles för mycket om hur bra motståndarna är utstrålarna hårdingarna från Broad Street bara lugn och självförtroende.
De går omkring och ler glatt, skämtar med journalisterna och konstaterar avspänt att de bara ska fortsätta som tidigare.
Vad dom ser ut som?
Vinnare.
* * *
Ah, 23. Det fyllde jag 1990, under fotbolls-VM i Italien. Då jobbade jag på Falu-Kurirens sportredaktion och var stormande kär i en flicka som hette Anne och hade Dalarnas vackraste, brunaste ögon.
Chansen att jag nånsin skulle spela en Stanley Cup-final var inte så stor, om man säger.
* * *
Men om Hawks till sist förstår allvaret och redan från start spelar som i tredje perioden senast – och alltså är beredda att utföra lite skitgöra – kanske de ändå kan sno tillbaka av det momentum som just nu är Flyers-spelarnas livsluft.
Men det där har varit ett problem under hela slutspelet. Det gick så lätt under grundserien att Kane & co trodde det skulle gå lätt även i slutspelet och därför underlät de att göra det ansträngande, tråkiga, oglamorösa grisjobb som är nödvändigt i varje playoff-byte.
De tendenserna har funnits i finalen också. Några av Chicago-spelarna trodde alldeles uppenbart att de skulle kunna laja sig till segrar mot sjuan i östra konferensen och förefaller lite chockade över hur hårt motståndet.
Till slut skärpte de till sig även mot Nashville och Vancouver (San Jose kan vi lämna därhän, då gjorde verkligen vad de skulle) och fansen får hoppas på en likadan uppstramning nu.
Men then again, det är Flyers dom möter nu. Inte Canucks…
* * *
I dagens Larry Brooks-krönika hallucinerar Glen Sather om att Rangers kunnat vara i samma situation som Flyers om de bara tagit den där extrapoängen i Wachovia i den sista grundserieomgången.
Eller hur, Glen.
Till skillnad från Paul Holmgren har du, herr Stealth-flygare, inte byggt något slutspelslag (inget riktigt grundserielag heller, för den delen…), så vad som hade hänt är att Capitals knockat Rangers i fyra raka och sedan hade vi fått ett helt annat slutspel än det som nu är på väg att rundas av.
* * *
När jag, tidigare än nånsin, anländer till United håller polisen precis på att föra in sina bombhundar i Flyers ännu så länge tomma omklädningsrum.
Ja, det kan nog behövas.
Ant-Pronger-stämningarna börjar anta vissa proportioner i Chicago…
* * *
Ja, Fregan, den här bloggen, och den här tidningen,  är ju världsberömd för sin ständiga smutskastning av Detroit Red Wings.
Viss rätt att håna Babs och Holland har jag, och Velvet Underground-Ville,  allt.
* * *
Zamboni-entrén i kortplanket precis bakom Leighton i första och tredjeperioden, håll koll på den.
Där stod Biffen, på sitt gamla Verizon-vis och steppade lite på isen för några timmar sen.
* * *
Något annat som hade hänt om Rangers vunnit den där sista matchen är att Devils ställts mot Habs och ingen ska inbilla mig att LeMaires lag fallit på egen grepp i den serien.
Tänk, vad annorlunda allt kunnat vara.
* * *
Det är Al Bundy som leder Viasats sändningar ikväll
Vänta ska ni få se.
* * *
Yzerman, Lidas tackade jag till den lön Wings erbjöd. Ingen som får 6 millar säger, nä, det är för mycket, ge mig mindre. I synnerhet inte om man vill fortsätta ha en good standing med spelarfacket. NHLPA motsätter sig med kraft alla såna vänlighetsrabatter.
* * *
Sugar Kane ser ut att hamna i tredjelinan ikväll – för att Au De Toilette ska få det lite svårare att sätta Prongs på all offensiv talang som rör sig.
Om det ger resultat, om han börjar spela bättre, lovar jag att lyda kommentatorn Håkans utmärkta förslag och döpa om honom till Killer Kane.
* * *
Varpu kommer fram och ber mig att å det hjärtligaste hälsa ”Happy nationaldag” till er alla.
Det var väl fint?
* * *
Nu håller det här första inlägget för kvällen på att bli så långt att det ju nästan spårar ur. Men vad ska jag ta mig till, det bubblar av skrivlust…
* * *
Jaha, Horan möter Kuc  i ett hörn i pressummet.
Tycker ni det låter som något olämpligt att skriva i en blogg vill jag göra klart att jag bara berättar vad jag ser: Jamey Horan från NHL står och pratar med Chris Kuc från Chicago Tribune och det är inte mitt fel att de råkar heta så.
* * *
Niemi behöver vara bättre ikväll också och på den punkten är jag mindre Chicago-pessimist. Det känns som att han kan spika igen ikväll.
* * *
Ni som följer den här bloggen noga även under grundserien förvånas kanske över den kaxighet som plötsligt präglar Iceman 66:s inlägg.
Det gjorde jag också till en början, men nu inser jag att han bara gått in i the slutspelsmood och intar samma hållning som spelarna.
Alltid får det någon ur balans och då har ju även han dragit ett litet, litet  strå till stacken.
* * *
Det bara slår mig plötsligt:
Nationalsången!
Man ska få höra det där sinnessjuka vrålet igen.
Vad gött.
Och man kanske får passa på att njuta, det kan vara säsongens sista föreställning…
* * *
Bobby Clarke försöker åka presshiss med Biffen och Hyresgäst-Johan.
Då kliver en vakt omedelbart fram.
– Sir, det här är bara för media, säger han.
Sen får Bobby Clarke kliva ut igen.
Hur stort som helst.
* * *
Anders Eriksson, Michael Nylander, Ragge Johansson, Ulf Dahlén, Michael Holmqvist, Jonas Nordqvist, Magnus Johansson, Samuel Påhlsson, Kim Johnsson och Yellbear Hammer Hjalmarsson.
Där har ni svenskarna som spelat i Blackhawks genom åren.
Hur skulle ni rangordna dem?
* * *
Fint att vara tillbaka på exakt samma säte i United igen. Jag försöker rent av inbilla mig att stolen säger att han saknat mig, men vid närmare eftertanke är det nog så att få stolar längtar efter just mig…
* * *
Thomas Eriksson, Pelle Lindbergh, Per-Erik Eklund, Bosse Berglund, Big Kjell Samuelsson, Uffe Samuelsson, Magnus Roupé, Micke Renberg, Tommy Söderström, Patrik Juhlin, Mikael Andersson, Marcus Ragnarsson, Kim Johnsson, Mattias Timander, Foppa, David Printz, Borlänge-Lars Jonsson och Johan Backlund.
Det är de, avsevärt många fler, svenskar som haft Flyers-tröja på sig.
Och hur ska dom rangordnas?
Kom inte och säg nåt annat än att Pelle Eklund ska vara tvåa efter Foppa.
* * *
När jag satte punkten efter ”Foppa” i den förra meningen blev inlägget exakt 10 000 tecken långt.
Det här är därmed det längsta matchinlägget nånsin.
Sorry…
* * *
Kim Johnsson har alltså lirat för båda de här lagen.
Synd – på alla vis – att han har sina hjärnskakningssyndrom och inte kan lira nu.
* * *
Såhär en dryg halvtimme före första nedsläpp är stämningen i United mer nervös och orolig än den någonsin varit under mina besök här.
Det går att förstå.
* * *
Bloggen vill också påpeka att Niklas Eriksson – Movägens Larionov – var draftad av Flyers.
Misstaget att inte plocka över honom är såklart ett av de större klubben begått, nästan  klass med att låta Derian Hatcher fortsätta spela efter lockouten…
* * *
Ser Corneliuson, han som håller i mikrofonen under nationalsången, stå och sjunga upp sig i en korridor utanför pressloungen.
Det verkar överambitiöst, ingen hör ju ändå en stavelse.
* * *
Uppvärmningsobservationer:
Hossa kommer att ha a blowout-game och gör minst ett mål.
I Flyers ser det, något oväntat, ut som att Coburn tänker göra Velvet Underground-Ville sällskap i målprotokollet.
* * *
Det ska bli i Viasat-sändningen ikväll också. Håll koll!
* * *
Nä, nu är det här så sjukt långt att jag måste posta – annars hinner ni inte läsa klart före första nedsläpp.
Håll i mössorna där hemma, det här kan – också – bli en makalös final.
Vi hörs i första paus.

Ni kan spara på krutet, Yellbear Hammer vet mycket väl att det gick åt helvete vid de två första målen.
– Verkligen inte roligt, det kändes som att jag svek laget, suckar han när en medlidsam Biffen hittar honom i en korridor utanför omklädningsrummet.
Shit happens, säger jag.
Och precis som The Voice tror jag att den unge smålänningen kommer tillbaka snabbt.
– His character and and his preseverance is what we look for. He’ll bounce right back, slår coachen fast.
* * *
Lika lite som dom får vara med och peta i mina texter får jag prata under Holmgrens och Johanssons sändning.
Men jag sitter med under sista perioden, tidvis i feta hörlurar, och det är djupt fascinerande.

Särskilt roligt är det under slutminuterna, när det blir spännande och Holmgren börjar varva upp.
Jag säger ju det, vilken artist!
* * *
Velvet Underground-Ville slår med sitt sjunde mål och sin sextonde poäng Flyers klubbrekord för rookies och när speakern berättar det börjar hela Wachovia skandera:
”Leino! Leino! Leino”.
Då är det nästan så jag får nåt hårt i halsen.
* * *
Hawks får sätta hoppet till att de kan ta med sig något av den frustande energin från andra halvan av sista perioden.
Där såg det ju, äntligen, ut som att de var beredda att offra en och annan lem – och det gav resultatet.
* * *
Velvet Underground-Villes mål tog till slut på en rygg och får betraktas som flax, men som han höll i pucken i momentet innan…han är ju Zäta, för fan!
* * *
Hälsar på Big Kjell på pressläktaren. Det känns som att ta Zeb Macahan i hand.
* * *
Ojvoj, vad Big Buf har det tungt.
* * *
Rookie förresten…nog är reglerna lite fåniga när en 26-åring som spelade även i fjolårets final kallas rookie.
– Ja, jag har fått en och annan pik om det av grabbarna och jag kan inte påstå att jag känner mig som en rookie, flinar han och rycker lite i sitt talibanskägg.
Inte spelar han som en heller.
* * *
Jaha, då är det bara att packa väskan igen då. Mot Chicago. Vi hörs därifrån vad det lider.
Tack för alla kommentarer i natt.

5-3 i tom kasse precis.
Men det hann bli lite drama i alla fall.
Mer kommer.

En  mellanperiod som får beskrivas som något av en…mellanperiod.
Det händer inte alltför mycket och ställningen är fortfarande 3-1.
Men det känns fortfarande som att Flyers har kontroll över matchen.
De håller tätt i ”boxen” när Kane & co snurrar runt i anfallszonen och de ser med sin eminenta forechecking till att gästerna aldrig får komma i snabba uppspel.
Det ska hända något mycket dramatiskt för att det här ska vända.
* * *
Minst TVÅ matcher till är det, EJN, men definitivt inte fler än tre…
* * *
Bananflugor!
Jag har en hel liten flock som surrar runt laptoppen.
Ja, en sån här partykväll missar dom ju inte.
* * *
Leighton har varit bättre än Niemi ikväll också. Det var otippat – och borde intensifiera det där obehagliga pirret i Hossas kista.
* * *
Nä, Per, he he – men jag sa också nånstans att konsertpianister i Princeton brukar ha bra koll. Så är det obestridligen.
Ingen ledning lägger sig för övrigt i något så futtigt som tips.
Däremot vill man ju försöka tycka nåt nån gång. Det blir lite andefattigt annars.
* * *
Av fem utvisningar har Hawks alltså tagit tre i anfallszonen.
Det är inte acceptabelt.
* * *
Frågan är vilken flight bananflugorna tar till Chi-Town i morrn. Sån form som dom verkar vara i misstänker jag att de tar senast tänkbara och struntar i träningarna.
* * *
Ja, Hento, det var jag ju helt ensam om. Alla andra visste att Flyers skulle vända mot Boston, right?
* * *
Det dröjer betydligt längre än jag räknat med, men till slut så:
Läktarbråk.
Ett chicago-fan får, på klassiskt Philly-vis, en öl över skallen, vänder sig om och vevar till nån – och sen är det kalabalik.
* * *
Ja, Julia, Chicago vill garanterat se mer av Campbell, men han är påfallande blek.
* * *
Är Biden här? Då får Obama fan kamma till sig och åka hem till Chicago på söndag.
* * *
Nu var det tänkt att jag skulle gå upp till Holmgren, men därifrån är det osäkert om jag kan publicera era fina kommentarer och jag ser väldigt bra härifrån, så…nä, vi får se. Jag tror jag sitter kvar.
I vilket fall kommer slutkommentar efteråt.