Jag talade om feber redan i fredags, gjorde jag inte?
Well, let me tell you:
Om det var feber vid den tiden, då är det tropisk frossa och hallisar nu.
Chicago står på tröskeln till Stanley Cup-finalen och hela stan håller andan i vänta på Den Stora Orgasmen.
Bloggen är återigen på plats och hoppas få ledsaga dig fram till det som alltså kan bli ett klassiskt idrottsögonblick i sportstaden Chicago.
* * *
Gårdagskvällen inskränkte sig till en lysande New York-strip på Tavern on Rush och några glas i den tidlöst vackra baren på The Drake.
Men jag höll ändå på att få stryk.
Några fratboys var upprörda över att jag bara ljusa byxor, för det är det bara bögar som gör före Memorial Day.
– Och inte är du väl bög, fräste en särskilt aggressiv jubelidiot.
– Jo, svarade jag, och jag vill inget hellre än att få krama era små kulor.
Då blev det problem…
* * *
Upphetsningen här i stan har inte bara att göra med att Original Six-institutionen Hawks inte uppträtt i en Stanley Cup-final sedan början av 90-talet.
Det är ju ett lag som under ett drygt decennium varit på dekis – och varit det med samma inlevelse som en karaktär i en Bukowski-novell.
Så sent som för några år sedan satt det bara sex-sju tusen i den här jättelika hallen och tittade på ett pisslag utan minsta chans att slå någon annan än möjligen Columbus. Ingen brydde sig, ingen gick på matcherna,  ingen kunde ens drömma om att det skulle komma att spelas några Stanley Cup-finaler i United Center igen.
Sen ägde alltså den här gloriösa återuppståndelsen rum, den här förunderliga pånyttfödelsen – och nu har laget ena foten inne i den största show som finns..
Såna rags-to-riches-stories får amerikaners hjärtan att slå hårt.
* * *
Jag lyckades dock ta mig ut i en taxi innan situationen i The Drake-baren urartade och ni kan vara lugna, yours truly är helt oskadd.
Däremot luktar jag ketchup.
Lyckas spilla en stor, fet klick på kavajen under presslunchen och jo, jag sitter verkligen här och stinker som en nyöppnad flaska från Heinz-fabriken..
Men amerikaner har ju ofta ketchup på sina biffar, så det kanske inte är nån fara…
* * *
Nu måste Hawks förstås slå sin rätt så kvalificerade motståndare en gång till för att sagan som får Chicago att koka ska fullbordas – och jag tror det blir svårt.
Nä, de tappar inte 3-0-ledningen i serien, men det är långt ifrån säkert att de går över mållinjen idag.
Hur ofta de än understryker att de håller hypen ifrån har den nu antagit såna proportioner att det helt enkelt inte går och risken är uppenbar att unga knän kommer att börja darra här inne i dag.
Dessutom är det Sharks tur att ha lite flyt med studsar och domslut och slikt.
Så Hawks-fansen får nog vänta med det Stora Firandet, åtminstone till tisdag.
* * *
Innan det lilla tumultet utbröt hann jag bli upplyst om att The Voice Quenneville bodde på The Drake i flera månader när han var nyanställd av Hawks.
– Och han var otroligt trevlig, han satt jämnt här och pratade hockey med alla som ville höra, berättade bartendern.
Det var väl det jag visste. Bakom den där Kapten Ahab-fasaden bor en mjuk nörd.
* * *
När dom igår frågade Byfulingen hur det känns att stå i rampljust flinade han gott och sa.
– So far so good. It’s nice.
Det är svårt att inte bli lite charmad av den mannen.
* * *
Som dom skulle sagt hemma i Hyresgäst-Johans Skräddarbacken:
Det är rena Mallis i Chicago idag. 30 grader, fuktigt och alldeles vindstilla.
Väder som gjort för att fira i, onekligen.
* * *
Plötsligt går Bobby Hull förbi i pressloungen, med en popcorn-bytta i famnen.
Fan så coolt.
* * *
En annan lärdom från gårdagskvällen:
Dom kallar inte Chicago för cougar-town utan anledning.
My god…
* * *
Ja, Skogens, jag frågade ju Dogge igår, vad han menade med att Sharks varit i svårare situationer förr.
Då korrigerade han sig.
–  Det är riktigare att säga att vi haft svåra motgångar förr, och alltid kommit tillbaka stark.
Nu vet du.
* * *
Råkar gå förbi spelarentrén just som vår Yellbear Hammer anländer.
Han har the killer face på sig, men hälsar ändå glatt.
* * *
Sugar Kane fick fråga efter fråga om Toews, Byfulingen och Niemi under presskonferensen igår.
Till slut drog han året genom hockeyfrillan, log underfundigt och utbrast:
– I’m sick of pumping this guy’s tires…
Där kammade han in dagens garv.
* * *
Dogge Crankshaft har ett riktigt vilt slutspelsskägg.
– Ja, det har aldrig varit längre. Men värre ska det förhoppningsvis. Vi ses väl på Game 7 i San Jose, säger han och blinkar.
* * *
Det bästa med Hammer Yellbear?
Hans positionsspel.
Det var i alla fall vad The Voice svarade när jag, lätt nervös, frågade om svensken igår.
– Jag har aldrig sett en ung back som står rätt hela tiden. Men det gör Hammer, hette det.
* * *
När man själv redan käkat är det rätt äckligt att känna dofterna från tallrikarna ens bänkgrannar släpar upp på pressläktaren.
Jag vill bara ha det sagt.
* * *
En halvtimme kvar i skrivande stund.
Sen exploderar det där naionalsångsvrålet.
Jag längtar!
* * *
Var lite tidigt ute med Hossa. Det är ikväll han sätter, åtminstone, en puck.
Nån gång måste han ju göra rätt för pengarna Hawks hällt över honom.
* * *
Gillar Duncan Keith ännu mer efter gårdagens presskonferens. Medan alla andra nervöst viftade bort alla frågor om att Hawks är nära Stanley Cup-final nu konstaterade han frankt att det ju förhåller sig på det viset.
– Det går inte att se det på något annat sätt, vi befinner oss i en väldigt bra position och vi borde kunna använda det faktum att vi är så nära våra drömmars mål som extra tändvätska, hette det.
* * *
Lite fint ändå, att Bengt-Åke in the end får jubla lite.
* * *
Shit, Blackhawks kommer ut för värmning – och jublet som utbryter straffar det man upplever i de flesta hallar efter avgörande sudden-mål.
Här blir surrealistiskt idag.
* * *
Jag tyckte det lät som att Big Joe var lite anti-Niemi när han pratade igår…
* * *
Men Sopel snubblar på en puck när han kastar sig ut på isen. Det är inget bra tecken.
* * *
Nu kliar det i armvecket. Diagnos?
* * *
Jag ser inte exakt vad det står, men på skylten en tjej håller upp mot plexit under värmningen finns en svensk hälsning till Yellbear.
Orden ”Snälla”, ”Niklas” och ”Pucken” hinner jag uttyda innan de jumbotron-ansvariga byter motiv.
Häftigt.
* * *
Då så, då ska öronen snart få sitt – och sedan, förhoppningsvis, skönhetssinnet och dramatarmen också.
Låt kommentarerna flöda.
Vi hörs i paus.

Montreal har alltså spelat fyra konferensfinaler mot Flyers och bara gjort mål i en enda av dem.
Eller om ni hellre vill det:
Leighton har hållit nollan i tre av fyra konferensfinaler.
Otroligt är det, vilket perspektiv man än väljer.
* * *
Om Habs fått in en reducering i slutet, då kanske Lavoilette kunnat hjälpa till med en liten timeout i slutet…
* * *
Går det här som vi tror är konferensfinal-rundan slut redan på måndag kväll.
Då börjar Stanley Cup-finalen, i The Madhouse on Madison, senast fredag nästa helg.
Jag blir alldeles pirrig bara av att tänka på det.
* * *
När jag talat färdigt med Wallin går Dogge förbi och frågar:
– Säger han nåt om att jag är den snyggaste spelare han nånsin haft som lagkamrat?
Nej, egendomligt nog säger Boden-stjärnan inget om det.
* * *
Jag har redan börjat jobba på den låtsamling Velvet Underground-Ville ska få som finalpresent.
Den börjar med Angus & Julia Stones ”Big Jet Plane”.
* * *
Dogge följde förstås Djurgårdens finaläventyr noggrant förra månaden och säger att han är stolt över att de gjorde det så bra.
Han medger också, motvilligt, att det är kul att det blivit lite drag i stockholmshockeyn igen.
–AIK råkar vara ett ord jag inte fick använda när jag var liten, det var betraktat som en grov svordom i min familj.  Så det bär emot att säga, men det är kul att de gått upp. Man vill ju ändå ha dem i Elitserien, säger han och bär iväg en tallrik ravioli som stått och kallnat på bänken intill under alla intervjuer han får göra denna mellandag.
* * *
Jag förstår att ni är deppiga hemma, men kom igen. Ryssland-Tjeckien, det är en klassisk VM-final. Särskilt som Jagr får chansen att ta revansch för proppen Ovie delade ut i OS
* * *
Du sa det själv, EJN. Han spelade för Leksand tre säsonger.
Jag skojar ju mest om Backlund. Men håll med om att det vore otroligt häftigt om han, efter att ha stått en halv NHL-match, fick hoppa in i en Stanley Cup-final – eller, för den delen, en konferensfinal.
* * *
Jag har bara träffat honom en gång, men Sharks PR-bas kommer raka vägen fram och hälsar och minns vad jag heter och allt.
I Rangers har jag bevärdigats med tre motvilliga nickningar på fem år…
* * *
Nu väntar en hyggligt ledig kväll i ett Chi-Town febrigt av finaldrömmar.
Kan bli en drink på ärevördiga The Drake, sen kanske en bättre matbit på Tavern on Rush. Om jag inte ska haka på Skogens på nåt riktigt hårigt…
Angenämt lär det hur som helst bli.
Vi hörs från The Madhouse i morrn igen. Start 21.00 er tid. Då vill jag hålligång i kommentatorsluckan.

Det börjar bli dags att kolla flighter mellan Chicago och Philadelphia, tror jag bestämt.
Inte nog med att Flyers leder med 2-0 efter två perioder – av det jag sett har de varit mycket, mycket bättre också.
Sorry, Habs. Det var en vacker saga så länge den varade.
* * *
LaPerriere ser i det där otympliga visiret ut som han ska styra ett stealth-plan över Irak – alternativt sanera en havererad kärnkraftsreaktor.
Obetalbart, faktiskt.
* * *
I förmiddags ställde yours truly Biffen en fråga under The Voices presskonferens, i mikrofon och allt.
Var lite darrig på stämbanden, det erkännes, men det gick bra och jag fick ett fint svar.
* * *
Velvet Undeground-Ville håller, för att nu knyta ihop Lou Reed-metaforerna, på att fixa en perfect day åt Flyers.
* * *
Hawks bor inte på hotell i natt, trots det lyckade experimentet i går.
– Och det är goda nyheter för mig. Jag delar nämligen rum med Burish, säger Patrick Sharp.
* * *
Det går gott om flyg mellan O’Hare och Phildedelphia International, noterar jag. Och det tar bara en och en halv timme nånting. Väldigt bra.
* * *
Verkar bara jag kvar som kallar Hjalmarsson för Yellbear. Alla i Chicago säger – Hammer. Det är ett rätt tufft smeknamn, det med. Kanske ska jag ta och tillämpa det i fortsättningen.
* * *
Om Flyers vinner kan Ville börja tänka på all tomorrow parties också.
* * *
Niclas Wallin bekräftar:
Han fattade inte ett ord när Lilja ringde och
– Jag har lite svårt med skånska. Det var några skåningar i Carolina också och…ja, ofta förstod jag ingenting, säger den rejäle norrlänningen..
Snusar gör han förvisso, men bara sånt där amerikanskt Skoal-tjafs.
– Jag hade lagt av helt och hållet i tre år, men så följde jag med några rednecks på ett Nascar-race i Carolina och då blev det Skoal, suckar han.
* * *
Nu ska vi se det som förmodligen blir säsongens sista period i Bell Center.
Sorry, Julia. Hoppas jag har fel, men det känns inte så.

Hej, sorry. Jag har varit ute i Untied halva dagen. Dessutom tog jag, som en annan rookie, fel på tiden. Nu finns jag här och ska försöka få ur mig någon kommentar till åtminstone nästa period.
Tills dess vill jag gärna veta, av exempelvis Julia och något Flyers-fan, hur den här första perren sett ut.

Tjock dimma har svept in över Chi-Town när jag kör in mot stan igen.
Men det spelar förstås ingen roll.
Det som var feber redan innan den här sudden death-sagan har växlat upp i ren hysteri nu.
Chicago vet ju. En seger till – helst hemma i The Madhouse på söndag eftermiddag – och Hawks är i Stanley Cup-final för första gången på nästan 20 år.
Så nu pågår en minnesvärd helg vid Lake Michigans strand.
* * *
Niemi får gärna fortsätta spela så här, och göra fler tv-räddningar av den spektakulära sort han radade upp i tredjeperioden:  Till slut MÅSTE ju Varpu följa med hit och skriva om honom.
Och jag vill ha lakrits nu…
* * *
Yellbear vill dock inte höra talas om att han står på tröskeln till Stanley Cup-finalen
– Det får du inte prata om Vi tänker inte på det, säger han när vi stöter ihop i den relaxavdelning Blackhawks kallar omklädningsrum.
Den 22-årige smålänningen försöker överhuvudtaget hålla uppståndelsen
– Jag lever i min egen lilla bubbla. Jag läser inga tidningar och vill helst inte ge några intervjuer. Ja, mer än när Aftonbladet kommer på långväga besök förstås, säger han.
Just det!
* * *
Oskar, ha ha, nej, att jag kallade Nabby ”hon” var ingenting annat än ett – av många, det går snabbt här – slarvfel. Men det blidde ju rätt skoj…
* * *
Ingen kan då säga något annat än att Dogge Crankshaft ger allt i de här matcherna.
Jag har aldrig sett någon vara så fullkomligt dränkt i svett som han är när han reser sig från sitt hörn i omklädningsrummet och, med den ondaste av blickar, styr stegen mot duschen.
Jag har knappast sett någon som varit lika beslutsam heller.
– Vi viker inte ner oss.  Vi slutar inte. Jag vet vad som kan hända när det här laget blir hett, säger han.
* * *
Varför är Chicago här och inte Washington.
Här är ett svar:
Washingtons ledande back heter Mike Green. Chicago har åtminstone fyra D-men jag lätt – lätt! – skulle byta bort honom mot. Keith, Seabrook, Campbell och Hjalmarsson är alla bättre hockeyspelare
* * *
Yellbear har blivit min nya Shoestring.
När Hawks vunnit, då ska han gräva i min snusdosa.
– Det är ju en alldeles suverän tradition, menar han.
* * *
De lyckas till och med göra”Still Haven’t Found What I’m Looking For” till publikhetsare i United. Det tycker jag är stort.
* * *
Han Bolland, han ska väl föreställa en grinder och checking line-specialist, eller hur? Frilägesdragningen vid 2-1-målet indikerar dock att han lika gärna skulle kunna vara med och leka med Kane och Toews.
* * *
– En helvetes bra match, säger Lelle under sin presskonferens.
Tyckte jag också.
* * *
Håller på att krocka med födelsedagsbarnet Stan Mikita när jag lämnar Blackhawks-rummet.
– Hey kid, säger han och ler.
That’s me, folks. The Kid.
* * *
Jodå, den med Philadelphia kommer upp. Men Chicago är inte Boston och om ni lovar att inte skvallra för Yellbear kan jag avslöja en sak för er:
Chicago Blackhawks kommer att spela Stanley Cup-final i år – och dom kommer att vinna den.
Nu ska jag gå ner i hotellbaren och reflektera över detta rätt upplyftande faktum.
Vi hörs i morrn, när vi – möjligen – vet mer om vem som får agera kanonmat…

duddududdudududududduddud
Chicago vinner.
Mer om en stund. Eller en lång stund.

Men drama blidde det, Blackhawk.
Och nu väntar något så diaboliskt som sudden fucking death.
Ojvoj.
Jag tycker dock att Sharks gjort sig förtjänta av förlängning efter den här finfina tredjeperren.
Vem som vinner?
Inte minsta susning.
Men antigen går det väldigt fort – eller så är vi in for a maraton.
Och vill nu säga ”godddag yxskaft” är ni välkomna…
* * *
Prytzen, för fan, jag var ironisk…
* * *
Helt säkert är dock detta.
Om San Jose vinner, då kommer någon i Chicago att säga:
– Det var ingen som trodde att vi skulle svepa dom….
Och om istället Chicago vinner kommer någon i San Jose att säga:
– Vi ger inte upp. Se på Philadelphia. Kan dom så kan vi….
* * *
Att Marleau, med sin melankoliska uppsyn, gått och blivit en sån playoff-killer.
Det är som att se Josh Macahan råna en bank på nåt vis.
* * *
Stan Mikita fyller år idag – och har hyllats grundligt av United-publiken.
Jag tror jag vet vad han önskar sig i present nu.
* * *
Nu ska jag lätta på trycket, om ni ursäktar.
Slutrapport kommer när allt är klart.
Hoppas nu bara att inte zebrorna avgör, det är allt jag personligen begär.

Sharks får sitt ledningsmål, i ett fem-mot-tre-läge det – precis som ni säger – var helt avgörande att de utnyttjade. Fråga Dagny, som förlorade finalen med Ottawa för tre år sedan just för att såna guldlägen sumpades flera gånger i rad.
Men sen tar Couture en idiotutvisning några minuter senare, varpå Conn Smythe-Toews kan servera Sharp en av slutspelets mest andlösa räkmackor till Sharp och så är det dudududududududu hela dan i United.
Nu tycker jag det börjar lukta förlängning – och det vore förstås grädde på det här delikata hockeymoset.
* * *
Heja Observer!
Det kan ha varit årets kommentar.
Som att lyssna på Dylans ”Blonde on Blonde” och sen utbrista:
– Herregud, man får ju höra mycket bättre musik i schlagerfestivalen.
* * *
Yellbear är fin när han under gruffet i tre-mot-fem-läget hoppar upp på ryggen på Big Joe – som vi gjorde i skolan när vi skulle bilda hög på, exempelvis, Jari Typpö.
Tufft av en 22-åring från Eksjö…
* * *
Det är verkligen en sällsamt enfaldig utvisning Couture tar, efter avblåsning i offensiv zon, just som Sharks fått den efterlängtade ledningen.
Lelle borde skälla våldsamt.
* * *
Nej, John J…nu skärper vi oss här. Inga såna otidigheter. Annars ska jag lura på dig ful-lakrits i sommar.
* * *
Ha, Om Duncan Keith gör mål bjuder Dunkin’ Donuts alla med biljett på en munk i morgon. Det kallar jag långsökt koppling,
* * *
Ni som tippade på Dogge-poäng var på väg att få rätt när han fyrade av en pärla från blå i mitten av perioden. Hårt var det inte, men lurigt.
* * *
Vince Vaughn läser situationen rätt så elegant när han och den söta tjejen på sätet intill blir inzoomade under Kisscam-sekvensen i en reklampausen.
Det går ett sus genom hela dårhuset, ska filmstjärnan verkligen…
Då vänder han sig åt andra hållet och slätar av Kevin James istället.
Classy!
* * *
Ni kan ju inte säga annat än att Hossa varit nära i alla fall.
* * *
Nabby fortsätter ta – merparten av – puckarna, men nästan varje gång ser han sig oroligt  om, som hon hela tiden tror att de rinner igenom honom.
Det inger inte direkt något förtroende.
* * *
Hur kan du komma med ett sådant ifrågasättande, Prytzen? Dom där Versus-damerna är Tommy Sandlin i högklackat, tro inget annat.
* * *
Jag är, sömnbristen till trots, redan sugen på en liten rackare – om inte annat så i alla fall i hotellbaren. Man kan inte gå och lägga sig efter såna här shower.
Men först tar vi oss igenom den sista perren.
Drama utlovas.

Som Prytzen konstaterar:
Fan vad surt för Sharks.
Här får dom det ledningsmål de drömt om sedan slutsignalen i hajtanken i tisdags – och så blir det bortdömt för spark.
Istället står det 0-0 efter första akten och de tvingas fortsätta leva med risken att hamna i ett underläge som lär bli svårhanterbart.
Men vi andra kan inte klaga,
Det är hockey på besinningslöst hög nivå som presteras på isplätten jag har nedanför mig.
Satan vilka spelare, satan vilket tempo och satans vilket infernaliskt taktiskt krig mellan The Voice och McLellan.
Jag ser det som en ren ynnest att få sitta och titta.
* * *
Det är tur ni skriver och inte pratar med mig. I så fall hade vi inte kunnat kommunicera alls. Jag hör nämligen ingenting efter det helt förbluffande nationalsångsvrålet.
Herrejösses, vilken helt metafysisk happening till preludium det där är.
* * *
Nu ska vi – som vi brukar säga i den här väluppfostrade bloggen… – inte vara såna, men det kan vara så att cheerleader-damerna som skrapar isen i periodpauserna uppträder i ÄNNU kortare kjolar i den här omgången.
Snart kommer sedlighetspolisen hit och gör några gripanden.
* * *
Brouwer ska nog hitta någon annan än Dogge Crankshaft att bråka med.
* * *
Ja, Skogens, jag tror att The Voice har ett par döttrar och jag förstår precis vad du menar.
Om Yellbear är Kapten Quint är ju The Voice Kapten Ahab himself.
* * *
Duncan Keith kan mycket väl vara världens back – eller åtminstone på god väg att bli.
* * *
Jag är förresten besviken över att ingen hakade på i Quint- och Hooper- och ”We’re gonna need a bigger boat”-tugget.
Kan ni inte er ”Hajen”?
* * *
När Ladd kom loss i ett friläge här på slutet uppträdde han så konstigt att man skulle kunna tro att han tagit…ladd.
* * *
McLellan, förresten, han borde kallas Lelle. Så hette en säregen tjomme jag en gång kände i Borlänge. Så jo, där har vi det. Det är Lelle som coachar San Jose.
* * *
Kucen ser spänd ut efter första perioden. Han vill definitivt vara med och svinga i en final också, det ser man tydligt.
* * *
EJN, var är du? Ikväll hade jag kallt räknat med dig.
* * *
Nabby har ju gjort ett par avancerade ingripanden, men det är – i synnerhet i jämförelse med din finländska klippan på andra sidan isen – något lätt osäkert och krampartat över honom.
Det borde inspirera spelarna på samma sätt som det inspirerar Skogens.
* * *
Ledsen, men United-nätet är segt som kaksmet ikväll. För många är uppkopplade samtidigt, antar jag. Kan ta tid med kommentarerna alltså, men jag gör vad jag kan.
* * *
Nu ber jag att också få avsluta det här inlägget med ett Prytz-citat:
KaffeKaffeKaffe!
Vi har ny kontakt i nästa paus,

Det känns så fort man kliver av planet ute på O’Hare.
Chicago har hockeyfeber nu.
Riktigt ivrig, upphetsad, hoppa-jämfota-euforisk hockeyfeber.
Jag ser åtminstone tre Hawks-jerseys i vimlet runt bagagebandet, det hänger helkroppsaffischer av Sugar Kane och Byfulingen i hela ankomsthallen och på bussen till hyrbilsparkeringen ropar chauffören att vi måste ”wish The Hawks som luck tonight”.
I de hopplösa köerna på I-90 blir tecknen ännu fler. Det fladdrar, på typiskt nordamerikanskt vis,  små Blackhawks-vimplar i sidorutorna på typ varannan bil – samtidigt som upphetsade tyckare vrålar om Toews på radion.
Sen kommer man in i det underbara downtown-gyttret och känner att luften fullkomligen darrar av förväntningar.
Underbart, säger Biffen. Det är så det ska VARA när det är slutspel.
Frågan är bara vad som händer om  the local heroes dom vinner även ikväll och stan inser att de kan bli klara för Stanley Cup-final.
Då riskerar hela Chicagoland att förvandlades till en enda stor karneval i dagarna två.
* * *
Själv är jag dock trött som en Mårten Gås som berövats sin middagslur.
Väckningen var inte överdrivet tidig – 06.30 är bara en halv bagare – men ungjävlarna som flyttat in i lägenheten precis under mig hade dånande dunka-dunka-fest på stereon till långt in på småtimmarna , så jag somnade först framåt fem.
Ringa och klaga?
Nä, jag har själv arrangerat så många sena lägenhetsfester under min egen ungdom – åtskilliga av den kalibern att farbror polisen hört av sig – att jag fortfarande inte anser mig ha den moraliska rätten att ringa någon och be vederbörande sänka musiken…
Dessutom spelade de nya LCD Soundsystem, så upplevelsen var inte odelat negativ.
Men jag ber om överseende om jag verkar lättirriterade.
* * *
Hawks-spelarna har befunnit sig på hotell sedan värmningen i morse.
Det beror till viss del på att  The Voice – ja, Quenneville alltså – försöker bygga lite bortakänsla kring kvällens övningar. Manskapet har ju varit påfallande mycket bättre on the road hela det här slutspelet.
Men det har också att göra med att han försöker skydda spelarna mot de hysteriska stämningar de själva byggt i sin hemstad.
– Vi ska skatta oss lyckliga som får vara med om det här. Det är fantastiskt att hela staden är så engagerad. Men samtidigt är det viktigt att inte ryckas med och bli för lycklig när människor hela tiden berättar hur underbara vi är. Vi måste fortsätta fokusera på det vi ska göra, slår han med sedvanligt sandpappersskrovel fast.
Klok man, The Voice.
* * *
Eftersom jag glömde de verkligt salta favoriterna på hotellrummet efter den sista olycksaliga kvällen i Washington – och fortfarande inte fått dem hemskickade, trots att jag hotat med svenska resolutioner mot Hyatt-kedjan i FN om nån jävel där nere inte går till posten snart – håller jag sedan några veckor på att går in ett par nya, alldeles för små dojor.
Det har lett till elakartade blåsor.
Även jag kan alltså skryta med att jag ådragit mig en lower body-injury under det här stenhårda slutspelsracet…   
* * *
Muttret om att San Jose återigen håller på att vika ner sig i slutspelet köper jag faktiskt inte.
Dom har enligt min mening inte varit dåliga. Dom har bara mött en ohyggligt bra motståndare – som i två matcher spelat på toppen av sin hisnande förmåga.
Om Hawks inte heller den här gången klarar av att komma upp i tillbörlig nivå vinner hajarna garanterat, den kraften har de.
* * *
Annars gör jag en Johnny Cash ikväll.
Allt – skor, strumpor, byxor, skjorta, kavaj och själ – är svart.
And I’ll walk the line, det kan ni ge er fan på…
* * *
Patrick Kane, Michael Bolton ringde – han vill ha tillbaka sin 90-talsfriyr.
Den där mulleten börjar bli riktigt pervers nu.
* * *
Just som jag anländer till United, efter sedvanlig snedsegling i den förbannade Chicago-trafiken, utbryter ett dånande oväder över nejden.
Det känns som järtecken, men tolkningen är inte alldeles glasklar.
* * *
Just nu ser det kanske inte ut som något särskilt sannolikt scenario, men om jag inte räknat alldeles fel har Niclas Wallin chansen att bli den förste svensk att vinna Stanley Cup för två olika klubbar.
Lite coolt.
* * *
Chicago-media gör stor affär av att Dave Bolland gör livet surt för Thornton-linan, men Big Joe avfärdar hela resonemanget.
– Han är i själva verket lätt att spela mot. Han är ju så liten, fnyser San Jose-stjärnan.
Det skrattar jag ganska gott åt.
* * *
Önskar jag kunde hjälpa dig, Skogens, men vi är strängeligen förbjudna att fråga spelare om såna tjänster. Och någon form av pressackreditering kan jag inte heller ordna.
Men en svängom i morrn kanske kan bli aktuell. Hör av mig om det blir aktuellt.
* * *
Ser Setoguchi, ensam med pod-lurar i öronen, försöka tricksa med en fotboll i en korridor strax utanför det nedre pressrummet.
Han håller nästan Micke Samuelsson-klass…
* * *
Tänk, alldeles snart. Nationalsången. Guinness rekordbok borde vara här och notera.
* * *
Den första de jumbotron-ansvariga zoomar in under värmningen är – Yellbear.
Eksjö rules.
* * *
Vinnerborg heter han, Percy-pågen. Winnerbäck, det är den mjältsjuke sångaren från Linköping det.
Men visst är det stort att han får komma hit och döma. Jag tänker definitivt vara på NHL-premiären. Och inte behöver han oroa sig för att han har ett, för Nordamerika, ovanligt namn. Enligt en gammal Biffen-teori är ett konstigt efternamn en av grundförutsättning för den som vill bli NHL-domaren.
Några exempel på nu aktiva zebror:
Van Massenhoven, Walkom, Ciamaga, Furlatt, Hasenfratz, L’Ecuyer, Pochmara, Leggo, LaRue och Joannette.
Ja, ni hör ju. Det är som persongalleriet i Falstaff Fakir-skröna.
* * *
* * *
Är det någon som verkligen borde värma utan hjälm är det ju Dogge.
Men nej, han är skötsam som en skolpojke under förövningarna.
Märkligt
* * *
Och Skogens, har du ont om deg är jag rädd att du inte har så mycket att hämta hos the scalpers heller . Sitter just och läser en Daily Hearld-text om att det genomsnittliga svartabörspriset på matcherna i United as of now ligger på 290 dollar – alltså sådär en 2300 spänn.
Du för trösta dig med att du inte bor i Montreal. Där betingar en svart plåt 439 dollar – eller 3500.
Ojvoj.
* * *
Nu står Kucen – på avsatsen nedanför mig.
Ja, Chris Kuc alltså. Chicago Tribunes förnämligen hockeymurvel.
Han triggar, med sitt namn, de allra barnsligaste sidorna hos Biffen.
* * *
Clash och ”Train in Vain” i PA:t under sista spolningen innan nationalsången.
Så ska det låta, för att citera Peter Harryson.
* * *
Hossa gör minst ett ikväll. Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Själv säger jag som Will. i am, som vi också hörde nyss:
I gotta feeling, that tonight’s gonna be a good night.
Häng med!