Har inte riktigt kommit igång här ännu, men nu börjar festen i The Joe bloggen är öppen. Kommentera!

God kväll och hallå, ledsen att det inte varit mer aktivitet här idag, men jag fick bara sova några timmar – sedan ringde de från Stockholm och skickade ut mig på annat.
Nu, när jag äntligen landat i den älskade korresoffan,  är jag så trött att jag faktiskt vill grina.
Men några saker ska vi avhandla innan jag slocknar.
Yellbear firade alltså HV:s sm-guld med karriärens första slutspelsmål idag.
Vajert.
Men det triumfen på Globen var inte enda anledningen till att smålänningen laddade stora bössan.
Han passade förstås på för att vi hade ett stort porträtt i tidningen idag också…
Vet inte om det nånsin publicerades på nätet, därför ligger det i slutet av det här inlägget.
* * *
Såg ni, jag blev kallad ”din dryge fan” i kommentatorsspåret i morse.
Det livade upp!
* * *
Ottawa alltså. Vilken urladdning. Det hade jag inte räknat med. Och inte Pittsburgh heller. Nu kan det bli en nervig liten Game 7 i Mellon.
* * *
EJN, klart som tusan jag skojade. Jag tror inte du slog sönder nåt. Men den normala tonen i dina inlägg antyder ju att du kanske inte var helt nöjd med de fyra förlusterna på födelsedagen.
* * *
Alfies blick när han satte trean var för underbar. Road, tror jag är ordet. Som att han ville säga lagkamraterna ”Kolla vad kul vi kan ha det”.
* * *
Det gör ont i benen när jag sträcker på dem, så trött är jag, min dryge fan.
* * *
Jag har alltid gillat Matt Cullen. En spelare med ett enormt stort hockeyhjärta. Hur Sather kunde göra sig av med honom…nej, let’s not even go there.
* * *
Man går ju hypen år efter år, så varför inte nu också: Jag tror Sharks tar livet av slutspelsdemonen och vinner ikväll.
Någon om sätter emot?
* * *
OK, here goes, stora Yellbear-intervjun:

NASHVILLE. Dom säger att han själv inte förstår hur bra han är.
Och Niklas Hjalmarsson håller i princip med.
– Ja, det kan nog stämma. Jag är inriktad på att tävla och mäta mig med de svåraste konkurrenterna. Sedan tänker jag inte så mycket på hur bra andra anser att jag är, säger den blott 22-årige Chicago-backen som får istid som en hel Nicklas Lidström under det pågående Stanley Cup-slutspelet.

En av de som misstänker att Niklas Hjalmarsson inte riktigt har koll på sin egen briljans är Brian Campbell, superstjärnan i Stanley Cup-favoriten Chicagos försvarslinjer.
Han har bildat backpar med den unge smålänningen – som kom till Chicago från HV 71 hösten 2007 men först i år gjort sin första hela NHL-säsong – sedan förra våren och är alldeles häpen över hur lysande det fungerat.
– Jag älskar killen, säger Campbell utan omsvep när Sportbladet frågar honom om ”Yellbear”.
– Han varit oerhört bra för mig här i Chicago. Han gör allting rätt hela tiden och skapar fantastiskt mycket utrymme åt sina lagkamrater. Det är en fröjd att spela med honom.
Svenskens ringa ålder törs den 30-årige backkollegan knappt tänka på.
– Jag försöker låta bli att fundera över hur gammal han är, men vad är det…22 år? Det är helt löjligt. Jag höll definitivt inte samma klass när jag var i den åldern, säger han med en huvudskakning och fortsätter:
– Niklas är redan en stor spelare, men om några år kommer han vara bäst i hela ligan på att stänga ner den egna zonen. Sedan kommer han att börja producera offensivt också, det är jag övertygad om.
Att Chicagos ledning, med coachen Joel Quenneville i spetsen, delar Campbells entusiasm behöver man bara studera statistiken från det pågående slutspelet för att få bekräftat.
I matchen natten till igår, i vilken Chicago utjämnade den knallhårda serien mot Nashville, spelade Hjalmarsson 25 minuter.
Det är istid av en kvantitet bara såna som Nicklas Lidström brukar föräras under playoff.
– Ja, jag har kämpat mig till den här nivån och  får hela tiden mer förtroende och mer ansvar av coacherna. Det är förstås väldigt kul, säger Eksjö-ynglingen och petar in en prilla snus Sportbladet fått äran att bjuda på.
– Men hela det här året har varit lyckat. Det har varit min första hela NHL-säsong och jag tycker det varit alldeles underbart. Det är otroligt inspirerande att spela inför fulla läktare i praktiken varannan dag. Samtidigt har jag fått bevisat att jag kan prestera på den här nivån, mot de allra bästa. Då höjer man sig automatiskt ett snäpp till.
Det mest anmärkningsvärda med ”Yellbear” –som lagkamraterna kallar honom – är att han sin ungdom till trots alltid ser så avspänd och säker och erfaren ut, också i de mest pressade lägen, som senast exempelvis i spel tre-mot-fem.
– Jo, jag har ett skönt självförtroende just nu. Det flyter på. Jag känner mig lugn och trygg där ute, säger han som om det vore alldeles självklart.
Det är väl just den självklarheten, på båda sidor som sargen, som får omgivningen att undra om ungblodet från Eksjö egentligen inser hur bra han är.
Och Niklas har alltså förståelse för den frågeställningen.
– Ja, det kan nog stämma. Jag är inriktad på att tävla och mäta mig med de svåraste konkurrenterna. Sedan tänker jag inte så mycket på hur bra andra anser att jag är, förklarar han.
Well, de som bestämmer i Chicago anser han är så bra att de får huvudvärk, faktiskt.
Svensken blir nämligen ”restricted free agent” efter den här säsongen och hur de i lönetakets besvärliga era ska kunna klämma in ytterligare en supertalang värd åtskilliga miljoner i en trupp som redan dignar av dyra superstjärnor är stressande bara att tänka på
– Jag vill verkligen vara kvar. Chicago är en helt suverän stad. Jag tror inte det finns en bättre i hela Nordamerika. Och laget är ju fantastiskt. Jag trivs enormt, gör ”Yellbear” klart.
– Men det är som sagt rätt tjockt under vårt lönetak, så det är mycket krusiduller som måste till. Det blir spännande att se vad som händer, men jag försöker inte tänka på det. Det är slutspel nu.
Det är ju det – och 22-åringen som inte vet hur bra han är hör till de som regerar.
* * *
Nu får ni ursäkta, men Biffen – den dryge fan! – är mör nu och slår därför igen butiken.
Går det som jag vill kommer det korresoffa-rapporter från Detroits Game 6-drama i morgon eftermiddag.

Det pyser och  kärvar och hackar emellanåt i The Big Red Machine.
Men likt en pålitlig gammal Cadillac startar den förr eller senare och då är den ostoppbar.
Phoenix har gjort det bra, och var bra ikväll också, men nu går nog den vackra solen i Arizona ner ändå.
* * *
EJN, jag lider med dig. Det här kan inte ha varit någon riktigt bra födelsedag. Fyra matcher och dina lag förlorade i samtliga
Hm, du har väl försäkring på alla grejor du slagit sönder under natten?
* * *
Och i GM Place…vilken slakt. Sju jävla två.
Men där är jag inte så säker på att allting är sagt och gjort ännu.
Att resa sig efter en sån käftsmäll är inte det lättaste, men nog ska väl Kings kunna bjuda upp till ett bättre dans i Staples på söndag?
Jo, det tror jag.
* * *
Jag vet inte, den här sportbaren Champions verkade så trevlig när jag och Big Rico Persson satt där ifjol.
Men nu fick en jag högst medioker burgare, ett par fatöl utan antydan till skum och plötsligt slog de bara igen, trots att matcherna vi satt och följde.
Va fan.
* * *
Allra bäst för Wings:
Katla himself, Homer, vaknade.
Då går inga motståndare säkra.
* * *
Det verkar ha varit riktigt mycket gruff i HSBC Arena direkt efter slutsignalen.
Nån som såg och kan berätta mer?
* * *
Micke Samuelsson gjorde alltså två ny mål  och är nu överlägsen ledare i slutspelets målliga.
Ser du, B-Å? Han är aningen bättre än Weinhandl på liten rink…
* * *
Jag säger eder härmed – jag är allvarligt orolig för Washington.
Blir det torsk på måndag, då kan det bli en riktigt gastkramande Game 7
Och vilket oerhört, San Jose-artat fiasko det vore om de åkte ur direkt.
* * *
Så lagom sköj för Erik Ersberg att få komma in och bli bombad av Canucks-killers som redan hunnit skjuta sig varma på Quick.
Det är nästan så man tycker att landsmännen i motståndarlaget borde ha visat honom lite nåd. Men bara nästan.
* * *
Dödar San Jose slutspelsspöket i morgon kväll.
Jag har en känsla av det.
* * *
Nu är jag så trött att jag i skulle säga ”försvinn” om så Scarlett Johansson knackade på dörren.
Nä, kanske inte.
Men eftersom chansen att det händer får bedömas som marginell ska jag lägga mig och tryna.
I morrn sitter jag i korresoffan igen. Vi hörs från den.

Av Boudreaus tänkta baptism blir det till slut räfst- och rättarting och, vad det lider, katekesförhör.
Han är rasande i båset på slutet och han är rasande på presskonferensen också.
– Jag väntar på att 20 spelar. Men vi har ständigt sex-sju passagerare. Men vi har en djup trupp. Nu blir det ändringar, slår han fast med en blick som inte riktigt korresponderar med det där snälla pilsnerfilmsutseendet.
Någon som har förslag på vilka det är som kommer att ryka?
jag vet inte, men Scott Walker får göra slutspelsdebut på måndag, det kan man nog slå fast.
* * *
Mattias, Erik Karlsson är enastående. Men framförallt tycker jag det är skoj att tänka på vilka backar vi håller på att få fram.
Tänk OS 2014:
Karlsson, Hedman, Yellbear, Oliver, Jonte Ericsson, Toby Orr…jag tror det blir bästa blågula uppsättningen nånsin.
* * *
Joel, man får lätt för sig att det är just så Capitals-spelarna tänker också.
”Men…varför går den bara inte in….”
Jag kommer osökt att tänka på vad Barry Melrose sa om Blackhawks innan fjärde matchen i Nashville.
– De är vana vid att det går lätt och de vill fortfarande att det ska gå lätt.
Men fan, i slutspel är det bara krig som gäller. Brutalt slit. Och fula mål avgör. Inga jävla grundseriepiruetter.
* * *
Capstronauten…jag tror fortfarande den hängde på honom. Var var han? Tvångsomhändertagen?
* * *
Bäckis vill inte komma ut i omklädningsrummet och – av förklarliga skäl; det är en veritabel apskock som klättrar över Ovie där inne.
Men han gör intervju, i kostym, med bloggen och bekräftar bara bilden vi alla hade.
– Vi var inte på tårna och gjorde inte skotjobbet. Det syntes direkt att dom var hetare och dom vann rättvist, säger han.
Sedan frågar ber han snälle PR-killen Paul att gå in och hämta snusdosan han glömt inne i kaoset.
* * *
Ah, ni får ursäkta om det blir lite kort här nu – jag vill hinna ner i sportbaren och se de här två andra matcherna.
Dessutom finns det inte så mycket mer att orda om det här.
Later, folks.

Montreal vinner, med 2-1, och gör det rättvist. Grattis. Den här serien är helt öppen nu.
Mer sen.

Lite bättre blir hemmaspelet i andra och Ovie lyckas trycka in en reducering efter några minuter.
Men sen börjar Caps dra på sig en massa korkade utvisningar och vore det inte From Russia With Glove hade Habs fortfarande haft tvåmålsledning.
Jag tycker vibbarna börjar likna de i Mellon igår. Penguins skulle också avgöra hem, men ville inte heller göra the dirty work i början och fick slita sig till oavgjort under andra halvan av matchen.
Bara det nu inte innebär att vi får sitta här i sex perioder och till slut se bortaseger…
* * *
Jag blir helt illamående av att se snubben som är och klättrar i ställningarna taket för att få ordning på den krånglande målkameran under det långa avbrottet i början av perren.
Så är det med höjdskräck, man projicerar den till och med på andra.
* * *
Fan, har det varit Bon Jovi-konsert här också?
Det vore hur som helst tragiskt om det inte är undermålig is som förklarar allt sullande med pucken, alla felpassningar och alla fatala missar.
* * *
Tryggve, jag har redan paxat Julia för framtida Montreal-draman.
Det är min lägenhet hon ska bli manisk i.
* * *
Det kan vara min vinkel som är fel, men jag tror inteCapstronauten är på plats.
Undra på att det skiter sig.
* * *
Jo, Harv, för all del. Men mina chefer är inte lika sugna, och inte de som administrerar ackrediteringar heller.
* * *
* * *
Carlson-på-taket har inte precis varit någon Börje Salming idag han heller.
Det är Green som har dåligt inflytande på dom…eh, gröna.
* * *
Förstklassig iakttagelse, Gorm. Varför sker kommunikationen med bakelittelefoner?
* * *
Han med armbågarna är nu inne i veckla-ut-en-hel-bilkarta-fasen.
Snart anger Biffen moteld och då blir det ren Chris Pronger-terror, det försäkrar jag.
Utan Capstronauten är det inget riktigt go på dom andra fansen heller. Jo, dom försöker stå på, men det är ännu så länge ingen av de verkligt klassiska Verizon-kvällarna.
* * *
Halak har också varit bra. Att de alls testade med grin-pellen Price känns nästan absurt.
* * *
Plötsligt zoomas Bräschan in i jumbotronen och föräras en lång, innerlig standing ovation.
Kan inte kännas alldeles fel efter all mobbing i Garden.
* * *
Jamen, Joel, Semin brukar inte precis jobba hem. Det brukar Datsyuk.
* * *
Kan Caps samla sig till en av sina klassika tredjeperrar nu?
Det är ett måste.
Annars går chansen till välbehövlig kort serie, och lite vila, förlorad.
Biffens slutrapport kokas när allt är klart, okidoki?

0-2 – och ja, fortsätter det så här är det bara att boka biljetterna till Montreal på måndag.
Caps spelar sämre försvarsspel än Kvarnsvedens C-pojkar 2 1978 och har so far inte visat mer killer-instinkt än Telettubbies,
Penibelt.
* * *
Ha, Caps kaxar ändå till sig under Nothing else-inrot på jumbotronen
3 straight wins, står det nu.
Och så ögonblicket efteråt:
13 to go.
Ojvoj.
* * *
Som han uppträtt i några av Montreal-matcherna skulle jag hellre ge Norris-trofén till Redden än till Green.
* * *
– Är han här, undrar en blond Fredrik Wikingsson-kopia och pekar mot hyresgäst-Johans namnbricka.
– Nej, svarar jag, han är arresterad.
Den upplysningen föranleder en något orolig blick, men till slut sätter han sig ner – och börjar omedelbart terra mig med den bredaste armbågsföringen sedan Kalle Jularbo drog av ”Gamla nordsjön” första gången.
Hyresgäst-Johans frånvaro känns därmed ännu mer oacceptabel.
* * *
Chanser? Ja, några, men det är just där killer-instinkten saknas.
Jag fattar inte.
* * *
Det blir lite spänt här under nationalsångerna.
Verizon-publiken buar sig nämligen igenom den kanadensiska hymnen.
Det har jag aldrig varit med om tidigare, men det är förstås anti-amerikanerna i Bell Center, som mött ”The Star-spangled banner” på samma respektlösa sätt i, som provocerat fram den stökiga reaktionen.
Det hindrar inte de kanadensiska reportrarna här uppe från att bli mäkta förgrymmade.
* * *
Målskytten Cammalleris teorier om att gästerna skulle spela utan press i den här matchen verkar ha bäring.
De ser väldigt lugna och behärskade och fina ut.
Och ska ha cred för det.
* * *
Hemmafansen kan i alla fall glädja sig åt att Semin plötsligt blev Datsyuk.
Jag var tvungen att kolla reprisen flera gånger för att försäkra mig om att det verkligen var han som utförde den sensationella brytningen.
* * *
Habbyhab, var är du? Har du gett upp? Verkar vara fel kväll att göra det, tycker jag.
* * *
Riktigt samma ovationer som Ovie möter han förstås inte, men Bäckis är lätt den  jublas näst mest åt under the line-up före första nedsläpp.
Det tog ett tag, men Washington har lärt sig älska Valbo’s finest till sist.
* * *
Julia, hur är det med garderoben då? Du kanske behöver sortera om i den lite grann.
* * *
Att ligans mest mördande powerplay plötsligt blivit så ängligt och tandlöst fattar jag inte heller.
* * *
Och Kometen, var är DU den här till synes lyckade kvällen? Det vänder ju nu. Boston slår aldrig ut ett desperat Buffalo.
* * *
Pilsnerfilmsgubben får göra sin bästa Tårtan och skälla så kalufserna står som strutar på stjärnorna nu, tycker jag.
Han, och vi, vet ju:
Är det något lag som kan byta skepnad från period till period och följa upp värdelösa insatser med rungande urladdningar är det Caps.
Julia, zanoj och andra närvarande Habs-fans får ursäkta, men jag kan inte låta bli att hoppas på det.
Over and out, vi hörs  nästa paus.

– We’re expecting a smooth flight, meddelade kaptenen på lilla skitplanet och rattade upp oss i molnen ovanför Smoky Mountains.
Vi hade det dock inte mer smooth i luften än Martin Havlat hade på isen när han stötte på The Kron Wall of Pain i slutspelet förra året.
Det är ju fan att de ens är tillåtna att flyga såna där Shakin’ Stevens-burkar. Stora jumbojets ska det vara. Två-vånings. Med åtta motorer.
Men på nåt sätt lyckades vi till slut landa på Reagan och nu är bloggen alltså tillbaka i holy Verizon.
Här har vi möjligt elimination-drama ikväll och inget i detta universum är ju roligare
Ni hänger väl med i fredagsnatten?
* * *
– This is a baptism, förkunnar pilsnergubben Boudreau som en annan soulsångare i Washington Post.
Han menar att tiden har kommit för hans spelare att visa att de kan avgöra en slutspelsserie i tid.
Och  det kan man verkligen tycka.
Bäckis och Ovetjkin och de andra har aldrig varit inblandade i en playoff-serie  som inte gått till sju matcher och de skulle verkligen generera mer tillförsikt om de kunde se till att bryta den trenden.
* * *
Min flygresa verkar dock inte ha varit tillnärmelsevis lika jobbig som den Caps hade hem från Montreal i onsdags kväll.
Först blev de omdirigerade till Reagan för att det var dimmigt på Dulles. Men det var dimmigt även på Reagan, så de fick flyga vidare till Baltimore. Där hade dock alla tullare och immigration-agenter gått hem, så huvudstadens hockeystjärnor fick sitta på platta och vänta – i tre timmar.
Innan Valbos finest kom hem hade klockan hunnit bli fem på morgonen, rapporterar Post.
Nu vet ni vad alla kan skylla på om det ser segt ut idag.
* * *
Jajaja, vi vet, vi vet.
Fjärde matchen är den svåraste att vinna, Montreal har spelat riktigt bra och titta bara på Pittsburgh igår,
Men är det nån riktigt balle i Washington skickar de Habs på golfsemester ikväll, så ligger det bara till.
* * *
Vem springer jag på när jag avlägger min vanliga, lätt skrockbetonade Verizon-promenad mellan pressrummet och zamboni-entrén om inte Bräschan, uppenbarligen på plats för att ge sina gamla lagkamrater stöd.
Det var väl det vi som såg honom göra bort sig i New York misstänkte. Han lämnade aldrig Capitals på riktigt.
* * *
Skööld, Yellbear kommer från Yellbear.  När jag träffade honom i Chicago förra våren berättade han helt enkelt att det var det grymma smeknamnet han fått av lagkamraterna.
* * *
När jag efter det frapperande mötet med big bad Bräschan till slut kommer bort till zamboni-entrén är den öppen så jag smyger i ett obevakat ögonblick ut och kör en liten stepp på isen.
Det tycker jag ni kan tänka på när de nere där, i sarghörnet till höger om From Russia With Glove i första och tredje perren. Nyss var Biffens svarta myggjagare där…
* * *
Mysterman Ramel slår till igen, med ett formidabelt aktstycke om favoriterna från DC.
Fan, jag måste ju se till att pilsnerfilmsgubben får läsa. Jag tror han skulle bli direkt rörd.
* * *
Ja, From Russia With Glove återvänder förstås i Capitals-kassen efter den fenomenala insatsen senast.
Frågan är vem Habs mobiliserar. Price var ju okej senast, men lyckas man bli sådär arg på en så vänlig själ som Bäckis, då har man så svåra problem med humöret att man bör skriva in sig på en anger management-kurs.
Halak, säger jag.
* * *
Skulle de ta chansen och vinna ikväll behöver Caps troligen inte spela nästa match förrän på torsdag eller fredag.
Det innebär att de skulle kunna fira med en saftig bläcka ikväll och känner jag några av de glada gossarna i truppen rätt är det något pilsnergubben borde kunna använda som tändvätska…
* * *
Old School har sturskt meddelat att Lemaire återvänder som coach även nästa säsong, att han vill signa Kovy och att han – trots tre förstarondsknockar i rad – fortfarande anser att han byggt ett lag som kan gå hela vägen.
Det är ett uttalanden som indikerar att tiden kanske till sist kommit för ett general manager-byte i Newark.
Vore, får jag erkänna, oerhört intressant att se vad som skulle hända med laget, dess kultur och dess image om det hände.
* * *
Jag är ensam svensk mediarepresentant i Verizon ikväll.
Jetset-Eken partajar i The Hamptons och hyresgäst-Johan underhåller nyanlända gäster på Manhattan.
Den senare har dock plats bokad och markerad här intill.
Frågar dom var han taget vägen säger jag att han blivit arresterad – för förargelseväckande beteende.
I princip ÄR det ju det att missa en sån här match när man inte behöver.
* * *
I en slutspelsserie kan vilken strunthändelse som helst bli en sprakande nyhetsstory och blev Jacques Martin insyltad i en Spygate.
Under en Caps-träning uppe i Bell Center klev Habs-tränaren plötsligt ut och satte sig på läktarna, varmed journalisterna på plats fick tuppjuck.
– Spioneri, rasade en.
– Regelbrott, frustade en annan.
– Vilken fräckhet, hojtade ytterligare några stycken.
Det visade sig såsåmingom att coacher är i sin fulla rätt att se motståndarnas träning och pilsnergubben sa att han inte hade något emot besöket.
Han ställde dock in en planerad powerplay-övning – och som av en händelse gjorde hans lag sitt första pp-mål i serien några timmar senare.
Fast, ah, vad är det för lallar-skandal?. Tacka vet jag när Tårtan slogs med publiken i Verizon förra året. Då blåste det i alla fall lite kuling.
* * *
Tack för välkomsthälsning, Rockville. Är du här? Kom ihåg att vinka i så fall. Jag sitter högst upp i taket, mitt emot Capitals bås.
* * *
Post-Tarik berättar att han träffade Storchen – Bäckis mytomspunne storebror – på flygplatsen i Montreal i onsdags.
– Den grabben verkar ha det bra, konstaterar han.
Verkligen.
Ingen har det bättre, därom är alla med kännedom om hans way of life helt överens.
* * *
Ms, precis som EJN både tror och hoppas jag att Doughty får Norris.
Han har varit den stora backsensationen den här säsongen.
* * *
Det första ord jag, enligt mamma, lärde mig uttala var ”kaka”.
Jag ska som blott ettårig glytt ha sträckt en knubbig näve mot ett kakfat på köksbordet och sagt just det:
– Kaka.
På den vägen har det sedan fortsatt och det är med stor glädje jag härmed kan meddela att de just idag serverar alldeles förträfflig, vaniljedrömsartade cookies på pressläktaren.
* * *
Mike Cammalleri är den som leder Habs motattack – i alla fall i media.
– Vi har ingenting att förlora längre. Vi kan spela utan press och när man gör det kan det hända saker, säger han.
Låter lite oroande det, tycker jag.
* * *
Talade just med en enarmad bandit i Toronto.
Fast Freddy Shoestring alltså. Han opererade sin pajade axel i igår och går nu omkring och har ont.
– Det är väldigt besvärligt att sova, stånkade han.
Så nu skänker ni den här bloggens störste stjärna en vänlig tanke.
* * *
Julia, du har väl vaxat dammtrasan och bytt laddat med färskt skurmedel? Det kan bli en lång kväll…
* * *
The Strokes i PA:t strax innan värmningen börjar.
Det uppskattar vi väldigt när bagarväckningen i Nashville i morse börjar göra sig påmind.
Julian Casablancas har alltid varit som en ren dos koffein rakt in i Biffens vener.
* * *
Irbe sitter här idag också.
Han ser spänd ut.
* * *
Hela Capitals Rat Pack – Ovie, Bäckis, Green och Semin – ser explosiv ut på värmningen.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Nä, Rob, det blir nog ingen Old Ebbitt ikväll heller.
Om tre timmar går ju även Detroit och Vancouver upp i varsin slutspelsring och får jag som vill ska jag avnjuta slutet av de fajterna i sportbaren i källaren på hotellet.
Kom förbi om har tid!
* * *
Jason Chimera ser inte explosiv ut. Däremot oerhört laddad. Jävlar vid blick han leverera i jumbotronen.
* * *
Kometen, håller du oss uppdaterade på din gastkramning i Beantown?
* * *
Jag tror det händer nåt sensationellt ikväll, vi får se nåt vi aldrig glömmer, det är min känsla.
Och nu åker vi.

Just som jag avslutat en trevlig liten segerintervju tittar Yellbear upp och frågar:
– Har du Ettan lös? Mitt har tagit slut.
Klart jag har.
Och inget gläder mig ju mer än att få sträcka fram en dosa till mina landsmän.
Funkare inget annat i framtiden kan jag gott tänka mig att bara åka omkring och förse NHL-spelare med prillor.
För övrigt hade jag ingen aning om att den 22-årige smålänningen, var en av oss med den finaste av laster,
Lilla, som håller på med sitt stora snusprojekt, är härmed informerad.
Om han nu vet vem Yellbear är…
* * *
Shit alltså, Ottawa!
Vilket underbart mål att få göra, mitt i tredje övertidsperioden.
Ska vi tippa att det är åtminstone av de fem största Alfie – som slog en grym passning till segermålet – upplevt?
* * *
Det enda olyckliga med det här är förstås att Predators förlust sätter lite sordin på festen ute på Broadway.
Men för min del är det lika gott. Jag har en bagarväckning och flight till nationens huvudstad framför mig, så jag ska sjasas i säng fort!
* * *
Det var fler än Ottawas fans som jublade över att Alfie & co tog Penguins till tre övertidsperioder – och dessutom vann.
Många där ute vill att mästarna ska vara möra när – eller om, kanske ska säga nu – kliver vidare in i slutspelet.
* * *
När Yellbear fått sin snuva kommer en av Hawks materialare fram till Biffen och är nyfiken.
– Jaså, svenskt snus? Jamen, vi har ju fullt med Thunder. Det vill alla spelare ha, säger han.
Yellbear får förklara att det är som att jämföra en microvärmd pizza med kobe-biff.
* * *
Ha ha, Offroad. Kanske det. Men i en blogg som publicerat vitsen om korvkioskvitsen om Joe Corvo och Hedbä – Corvo moose, som ni kanske minns – kan vad som helst hända….
* * *
Det är ett jävligt tufft, klonkande ljud när dom träffar Niemis benskydd med hårda skott.
* * *
I tredje perioden varvar de hårdrocken i PA:t med – Rednex.
I Nashville, Music City.
Man tager sig för pannan.
* * *
Yellbear spelade över 25 minuter.
Det är en Lidas-notering, det.
* * *
Jacksprow, jag ber att få gratulera. Hajen verkar hugga på riktigt nu – och till och med Marleau har gjort mål.
* * *
Yellbear känner med landsmannen i motståndarlaget.
– Ja, det är ju för jäkligt att bli skadad nu. Men han har haft en kanonsäsong. Vad är det han gjort, 30 mål? Jag är otroligt imponerad, säger han på sin vackraste småländska.
* * *
Nu – lite sömn.
Flighten mot DC går om bara några timmar.
Vi hörs från Verizon, okej?

Ja, den bara spelades av, den här perren. 3-0 blev det. Mer later on.