Sedan fjolåret rundar jag av grundserien genom att dela ut några informella – men givetvis ohyggligt prestigefulla – priser till de svenskar i ligan som förtjänat dem.
Jag har föreslagit marknadscheferna på Aftonbladet att de ska initiera en gala i Stockholm varje sommar, men de ringer inte tillbaka, möjligen oroliga över att jag drabbats av sån hybris att jag menar allvar.
Så tills vidare är Biffen Awards bara en pappersprodukt-
Pristagarna följer nedan.
Men först bjuder vi på den statistiska sammanställningen över de 48 blågula NHL-aktörernas säsong

DEN SVENSKA POÄNGLIGAN.
1. Henrik Sedin, Vancouver:  29  83  112 (82 matcher).
2. Nicklas Bäckström, Washington: 33  68  101 (82 matcher).
3. Daniel Sedin, Vancouver: 29  56  85 (63 matcher).
4. Loui Eriksson, Dallas:  29  42  71 (82 matcher).
5. Daniel Alfredsson, Ottawa:  20  51  71 (70 matcher).
6. Henrik Zetterberg, Detroit:  23  47  70 (74 matcher).
7. Kristian Huselius, Columbus:  23  40  63 (74 matcher).
8. Mikael Samuelsson, Vancouver:  30  23  53 (74 matcher).
9. Patric Hörnqvist, Nashville: 30  21  51 (80 matcher).
10. Tobias Enström, Atlanta:  6  44  50 (82 matcher).
11. Nicklas Lidström, Detroit:  9  40  49 (82 matcher).
12. Alexander Steen, St. Louis: 24  23  47 (68 matcher).
13. Tomas Holmström, Detroit:  25  20  45 (68 matcher)
14. Niclas Bergfors, Atlanta: 21  23  44 (81 matcher).
15. Alexander Edler, Vancouver:  5  37  42 (76 matcher).
16. Anton Strålman, Columbus:  6  28  34 (73 matcher).
17. Robert Nilsson, Edmonton:  11  16  27  (60 matcher)
18. Patrik Berglund, St Louis: 13  13  26 (71 matcher).
19. Erik Karlsson, Ottawa:  5  21 26 (60 matcher).
20. Niklas Kronwall, Detroit:   7  15  22  (48 matcher).
21. Johan Franzén, Detroit:  10  11  21  (27 matcher).
22. Victor Hedman, Tampa:  4  16  20 (74 matcher).
23. Henrik Tallinder, Buffalo:  4  16  20  (82 matcher).
24. Kim Johnsson, Chicago:  7  10  17  (60 matcher).
25. Douglas Murray, San Jose:  4  13  17  (79 matcher).
26. Niklas Hjalmarsson, Chicago:  2  15  17 (77 matcher).
27. Samuel Påhlsson, Columbus:  3  13  16  (79 matcher).
28. Tom Wandell, Dallas:  5  10  15  (50 matcher).
29. Carl Gunnarsson, Toronto:  3  12  15  (43 matcher).
30. Viktor Stålberg, Toronto:  9  5  14  (40 matcher).
31. Jonathan Ericsson, Detroit:  4  9  13 (62 matcher).
32. Johnny Oduya, Atlanta: 3  10  13  (67 matcher.
33. Mattias Öhlund, Tampa: 0  13  13  (67 matcher).
34. Fredrik Modin, Los Angeles:  5  6  11  (44 matcher).
35. Fredrik Sjöström, Toronto: 3  8  11  (65 matcher).
36. Fabian Brunnström, Dallas:   2  9  11 (44 matcher).
37. Mikael Backlund, Calgary:  1  9  10  (23 matcher).
38. Rickard Wallin, Toronto:  2  7  9  (60 matcher).
39. Oscar Möller, Los Angeles:  4  3  7 (34 matcher).
40. Niclas Wallin, San Jose: 0  7  7  (70 matcher).
41. Nicklas Grossman, Dallas:  0  7  7  (71 matcher).
42. Anders Eriksson, NY Rangers:  0  5  5  (20 matcher).
43. Staffan Kronwall, Calgary:  1  2  3  (11 matcher).
44. Andreas Thuresson, Nashville:  1  2  3  (22 matcher).
45. Andreas Lilja, Detroit:  1  1  2 (20 matcher).
46. Jonas Junland, St. Louis:  0  2  2  (3 matcher).
47. Mattias Ritola, Detroit:  0  0  0  (5 matcher).
48. Johan Motin, Edmonton:  0  0  0  (1 match)

SVENSKA MÅLLIGAN – TOP 10
1. Nicklas Bäckström, Washington:  33.
2. Mikael Samuelsson:  30.
3. Patric Hörnqvist: 30.
4. Henrik Sedin:  29.
5. Daniel Sedin:  29.
6. Loui Eriksson:  29.
7. Tomas Holmström:  25.
8. Henrik Zetterberg: 23.
9. Kristian Huselius:  23.
10. Niclas Bergfors:  21.

SVENSKA PLUS/MINUS-LIGAN – TOP 10.
1. Nicklas Bäckström: +37.
2. Daniel Sedin: +36.
3. Henrik Sedin: +35.
4. Nicklas Lidström: +22.
5. Patric Hörnqvist: +18.
6. Henrik Tallinder: +13.
7. Henrik Zetterberg: +12.
8. Mikael Samuelsson: +10.
9. Kim Johnsson: +10.
10. Niklas Hjalmarsson: +9.

SVENSKA BACKLIGAN – TOP 5
1. Tobias Enström, Atlanta:  6  44  50 (82 matcher).
2. Nicklas Lidström, Detroit:  9  40  49 (82 matcher).
3. Alexander Edler, Vancouver:   5  37  42 (76 matcher).
4. Anton Strålman, Columbus:  6  28  34 (73 matcher).
5. Erik Karlsson, Ottawa: 5  21 26 (60 matcher).

SVENSKA ROOKIELIGAN – TOP 5
1. Niclas Bergfors, Atlanta:  21  23  44 (81 matcher).
2. Erik Karlsson, Ottawa:  5  21 26 (60 matcher).
3. Victor Hedman, Tampa:  4  16  20 (74 matcher).
4. Tom Wandell, Dallas: 5  10  15  (50 matcher).
5. Carl Gunnarsson, Toronto:  3  12  15  (43 matcher).

SVENSKA MÅLVAKTSLIGAN
1. Henrik Lundqvist, NY Rangers:  73 matcher. 35 vinster. Insläppta mål/snitt: 2.38. Räddningsprocent: .921. Nollor: 4.
2. Johan Hedberg, Atlanta:  47 matcher. 21 vinster. Insläppta mål/snitt: 2.62. Räddningsprocent: .915. Nollor: 3.
3. Jonas Gustavsson, Toronto:  42 matcher. 16 vinter. Insläppta mål/snitt: 2.87. Räddningsprocent: .902. Nollor: 1.
4. Erik Ersberg, Los Angeles:  11 matcher. 4 vinster. Insläppta mål/snitt: 2.40, Räddningsprocent: .906. Nollor: 0.
5. Johan Backlund, Philadelphia:  1 match. O vinster. Insläppta mål/snitt: 2. Räddningsprocent: .917. Nollor: 0.
6. Jhonas Enroth, Buffalo: 1 match. 0 vinster. Insläppta mål/snitt: 4. Räddningsprocent: .892. Nollor: 0.

BIFFEN AWARDS

•Årets svensk: Henrik Sedin.
– En av den svenska hockeyhistoriens största. Man är det om man vinner Art Ross Trophy.
•Årets svensk 2: Nicklas Bäckström.
– En av ligans allra mest raffinerade playmakers och förste lekkamrat med The Great Eight.
•Årets svensk 3: Tomas Holmström
– Blir bara bättre och bättre på det han redan tidigare var världsbäst på. Några av styrningarna i år har varit regelrätta konstverk.

•Årets back: Nicklas Lidström
–  Det började ovanligt motigt, men under andra halvan av serien har den störste varit störst igen.
•Årets back 2: Tobias Enström
– Ingen svensk D-man producerade mer poäng än den lille fältherren i Georgia.

 •Årets målvakt: Henrik Lundqvist.
– Om det inte vore för Henke skulle Rangers ha legat och flämtat i samma källare som Edmonton. Man kan ju inte låta bli att fantisera hur det skulle kunna bli om han spelade i ett bra lag.
•Årets målvakt 2: Johan Hedberg.
– Gjorde en av sina allra bästa NHL-säsonger. Borde givetvis ha spelat både OS och VM.

•Årets rookie: Niclas Bergfors.
– Han harvade i farmarligan i tre år, men gav aldrig upp. När han sedan fick chansen tog han den som Vito Spatafore i ”Sopranos” tog kycklingvingarna när han bestämde sig för att sluta banta. Instruktörerna hemma i Sverige borde beordra alla unga talanger att studera exemplet Bergfors. Det är så man gör.

•Årets genombrott: Patric Hörnqvist
– Visste inte om han skulle ta en plats i Nashville när säsongen började. När den slutade var han lagets bäste målskytt. Så ser ett genombrott ut.

•Årets mest underskattade: Niklas Hjalmarsson-
– Vet inte själv hur otroligt bra han är, menar Hawks-coachen Quenneville. Det vet inte hans landsmän heller. Det är dags att ge den här smarte smålänningen lite stjärnstatus.

•Årets mål 1: Daniel Sedins, bakom ryggen, i Vancouvers Calgary-slakt i sista omgången.

•Årets mål 2: Fast Freddy Shoestrings snurrmål i  höstas.

•Årets mål 3: Tomas Holmströms styrningar från Lidas, med klubban långt utanför stolparna, i mars och april.

•Årets tuffaste: Douglas Murray.
– Som han sa när han röstade på sig själv i vår OS-enkät om ligans tuffaste svensk: ”Vem skulle det annars vara?”

•Årets bambi: Niklas Kronwall.
– Det såg väldigt, väldigt roligt ut när skenan gick av i den där matchen.

•Årets läkkött: The Mules. Ett knä ska ine kunna hela så fort, men är man från Karl-Oskar-land så är man.

•Årets nya smeknamn: Det oanständiga ”Horney” på Hörnqvist är ju fint, och så tycker jag det är roligt att få ropa ”Grosse” efter Nicklas Grossman. Men ingen nya nicks slog förstås gamla klassiker som The Mule, Kron Wall of Pain, Moose, Fast Freddy Shoestring, Quadzilla, Birge, Crankshaft och Yellbear.

•Årets snusare: Andreas Lilja.
– Lade, högtidligen, av inför förra säsongen. I år började han igen – och iscensatte samtidigt en snuskampanj bland sina landsmän.  Hedersomnämnande till Daniel Alfredsson, som också hemföll till den bästa av laster på nytt.

•Årets intervjuobjekt: Douglas Murray.
– Fantastisk att prata med. Har alltid originella, intressanta saker att säga – och han formulerar dem lysande.

•Årets citat: ”They can go fuck themselves”.
– The one and only Mikael Samuelsson till Tre Kronor-ledningen. En svensk klassiker.

•Årets citat 2: ”Svårt att säga, men absolut”.
– Nicklas Bäckström svarar på frågan om New Jersey Devils blivit starkare efter att ha trejdat till sig Ilia Kovaltjuk.

•Årets citat 3: ”Vem fan är Erik Karlsson?”.
– Andreas Lilja efter att sms:at bloggen och bett om namnet på alls svenskar i ligan som snusar.

•Årets best-dressed-man: Niklas Kronwall.
– Nu blir Lundqvist sur, han är ju hockeyvärldens mest utpräglade fashionista. Men den intellektuella look Kron Wall of Pain sportade under Wings besök på Garden var fullkomlig. Han såg ut som att han klivit rakt ut ur en David Frum-kolumn i NY Times.

•Årets kommentator i NHL-bloggen: Kometen.
– Alltid närvarande, alltid rolig, alltid positiv och alltid lojal mot sitt Buffalo, utan att för den skull bli aggressiv eller otrevlig mot någon annan. Jag tackar för medverkan, den lyfter bloggen.

Vi höll på att få punka och tvingades stanna i självaste Newark och fylla på luft i ett däck som plötsligt var sladdrigare än Olli Jokinens straff
Som om vi inte hade haft nog av drama den här söndagen…
Men nu är jag hemma i holken i Midtown och sitter och febrar över det redan spikade spelschemat i första slutspelsomgången.
Kolla själv här – och erkänn att det formligen vattnas i munnen.
Naturligtvis måste jag slänga ihop ett snabbtips om samtliga serierna.
Here goes:

ÖST

•Washington Capitals-Montreal Canadiens 4-1
– Rangers hade antagligen passat Capitals ännu bättre, men även Montreal bör rimligen bli en munsbit. Habs kokar en seger på det adrenalin som kommer att flöda ner från läktarsektionerna  i Bell Center, men mer blir det inte mot överlägsna seriesegrarna.

•New Jersey Devils-Philadelphia Flyers 3-4
– Ja, Devils är egentligen det klart bättre hockeylaget – och har framförallt en otroligt mycket bättre målvakt än motståndarna – men big bad Flyers passar dem illa redan i vanliga fall och när busarna nu dessutom seglat in i slutspelet i kraftig medvind kan det bli riktigt otäckt. Varning för favoritfall.

•Buffalo Sabres-Boston  Bruins 4-3
– Är playoff time också Miller Time? Sabres får hoppas. Jag tror nämligen att det här blir ett krig. Boston har underpresterat under säsongen, men lyckats kamma till sig hyggligt på slutet och kommer ge välbekanta divisionsrivalen från norra New York en jäkla kamp om varje millimeter på isen. Hetaste målisen vinner serien åt sitt lag. 

•Pittsburgh Penguins-Ottawa Senators 4-1
– Regerande mästarna har inte direkt hypnotiserat omvärlden under grundserien, men som vi påpekat i den här bloggen några gånger: Pittsburgh är ett utpräglat slutspelslag som vet exakt hur man ska göra för att gå hela vägen. Ottawa har gjort en bra säsong och är fortfarande på uppgång, men det räcker inte.

VÄST

•San Jose Sharks-Colorado Avalanche 4-1
–Nej, Sharks kan fantamme inte misslyckas igen. Inte mot ett Colorado som visserligen överraskat stort med sin energi och sin ungdomliga frenesi i grundserien, men saknar erfarenhet. I så fall är det ett psykfall av Leksand-dignitet som spelar sina hemmamatcher i HP Pavilion.

•Chicago Blackhawks-Nashville Predators 4-2.
– Nashville är ett svårspelat, tungt och eländigt tajt lag som kommer att bjuda bra motstånd. De unga extrem-talangerna i  Hawks visade dock redan ifjol att de, den bristande rutinen till trots, bemästrar den särpräglade konstart som kallas playoff-hockey. Det skulle förvåna oerhört om de inte tar ytterligare ett kliv framåt nu. Det innebär i så fall att de till sist rycker gaddarna ur rovdjuret från Tennessee.

•Vancouver Canucks-LA Kings 4-3
– Lika lysande som de varit hemma i GM Place, lika bleka har Canucks, i alla fall efter OS, varit on the road. Så det är ju tur att de har hemmaplansfördel. Jag tror det fäller avgörandet – ihop med det faktum att inget tyder på att The Sedin Show mattats av ens en smula under slutet av säsongen.

•Phoenix Coyotes-Detroit Red Wings 2-4
– Det spelar ingen roll hur mycket den förträfflige Dave Tippett än undervisar och förklarar. Han orutinerade manskap kommer inte att till full förstå vad det innebär att spela playoff-hockey förrän de gjort det. Oturligt nog sker det mot ett lag smed desto större kunskaper i ämnet. Och det bli förödande. Lika lätt som mot lika orutinerade Columbus ifjol får Wings inte, men de vinner.
* * *
Sen? Ja, jag tror det blir konferensfinal mellan Chicago och Detroit i väst, och mellan Washington och Pittsburgh i öst. Sedan möts Washington och Chicago i finalen.
* * *
Som någon redan påpekat fick vi en duktig skräll förra gången det hade varit OS.
Ja ni mins väl 2006? Edmonton-Hurricanes. Vi är några som fortfarande inte slutat klia oss i kalufsen.
Så vem vet, det kanske blir Senators mot Kings i finalen. Eller Habs mot Canucks.
Men den sortens sensationer går inte att förutse. I så fall vore de inte sensationer.
* * *
Vad gjorde Jokinen egentligen på den där sista straffen – och vad gjorde Tårtan som lät Golden Gaborik sitta kvar på bänken?
* * *
Någon undrade vilka lag jag kommer att följa närmare nu när Blushirts är borta. Well, jag har inte överlagt med några chefer ännu, men jag misstänker att Capitals blir en prioritet och att en resa till DC väntar redan på torsdag.
* * *
Hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte gärna försöka gömma undan mina predictions från i höstas.
Här har ni dem.
Rätt placering lyckades jag bara sätta på  Washington, Florida och Minnesota. Jag satte dock sex av åtta slutspelslag i öst, och fem i väst.
På det så kallade papperet framstår ju Colorado- och Phoenix-tipsen som de största klavertrampen, men ärligt – vem trodde något annat efter de klubbarnas kaotiska somrar? Jag tycker det var sämre att jag rankade Ottawa, Nashville och framförallt Buffalo högre – och att jag överskattade Calgary, Dallas,  Columbus, Tampa och Toronto så förbannat (Carolina? Nä, dom gjorde jag mig aldrig några illusioner om att jag förstod mig på – det var bara att slänga in dem nånstans).
Mest nöjd tycker jag att jag kan vara med Kings-tipset. Det var ändå okej.
* * *
Det här är första gången sedan jag flyttade till New York för fem år sedan som Rangers inte kommer att spela slutspel och undantaget eventuella konserter i sommar kommer jag inte att få se innandömet i Garden förrän till hösten.
Det känns lite sorgset att tänka på.
* * *
Förra gången Pronger var med och säkrade en slutspelsplats i sista omgången skrev vi 2006 och han spelade med Edmonton.
Det är bara en påminnelse jag vill slänga fram så här….
* * *
Ser Dolan, Rangers och MSG:s, ägare smyga iväg genom korridorerna i Wachovia Center.
Han har en brutalt dyster uppsyn.
Och det får man förstå. De finansiella konsekvenserna av ett missat slutspel är bedövande.
Förhoppningsvis mynnar depressionen dock ut i insikter om att det behövs nya aktörer på nyckelpositioner i klubbledningen.
* * *
Nä, fan, nu är jag så trött att det gör ont i ögonbrynen.
Vi tar och avslutar med några fina bilder från dagens lilla utflykt.
Nästa gång, i början av veckan,  återkommer jag med säsongens verkliga höjdpunkt – The Biffen Awards.

En man som inte läse böcker på en rastplats i New Jersey

Wachovia Center. Skulle kunnat haft huvudrollen i ”Indiependence Day”, enligt The Oak Man.

Och intill ligger klassiska Spectrum. Man blir fortfarande lite rädd när man ser den hallen

Hyresgäst-Johan och The Oak Man.Den ene gillar E-Type, den andra suveräna Long Ryders. Gissa själv

Samma E Type-fan och samma Long Ryder-dito hard at work i pressrummet.

Mer från pressrummet. Många vita nylonskjortsryggar är det.

Oak Man berättar att han inte läser böcker och The Biff upprörs så djupt att han blir alldeles suddig.

I Philly är pressläktaren placerad så högt att man  behöer en sherpa och två syrgastuber.

Titta, jag har lärt mig zooma också. Den här killen var rätt gudomlig idag. Men förgäves.

En får tacka för underhållningen.
Det var just det här jag ville ha, det var just den här spänningen, den här dramatiken och den här typen av upplösning jag drömde om att få uppleva under de sista skälvande minuterna av grundserien.
Att sedan det lag jag hoppades på torskade in the end…well, tough luck.
Ska vi vara ärliga – och det ska vi – förtjänade den här upplagan av Rangers inte att gå till nåt slutspel och om de ändå lyckats krångla sig dit hade de blivit kanonmat åt Capitals.
Vi får säga som Islanders-fansen:
There’s always next season…
* * *
Om det är till någon glädje kan jag upplysa Zigge om att jag hann bli svettig så det räckte under Crosbys poängrace ute på ön.
Väldigt, väldigt skönt att han mattades av efter halva matchen.
Det hade varit katastrof – framförallt för Islanders, men också för oss som redan hade utsett Henrik Sedin till vinnare – om superstjärnan kommit ikapp.
* * *
När vi kommer in i Rangers-kabyssen efteråt är det tomt på Henkes plats.
Var han befinner sig tror vi oss förstå när vi från duschrumshållet till hör en hård smäll och ett dånande ”fuck”-skrik…
* * *
Det blev en trist söndag för Ovie. Han förlorade segern i ”Maurice Rocket”-racet och blev av även med andraplatsen i Art Ross-racet.
Slutspelet bör bli en enda lång revansch
* * *
Jodå, på nåt halvhjärtat sätt får vi fram den där frågan till Henke, men den bemöts bara med en avvärjande viftning medan han går mot de inre omklädningsrumsenvirongerna.
Tro mig, jag har den allra fullaste förståelse.
* * *
Det här  blir ett något kort sistainlägg. Beklagar, men vi måste dra nu – pressrummet stänger. Lovar mer, inklusive, bilder när bloggen återvänt till New York.
Hejdå från Philly, ni var många och ni var suveräna. Tack så mycket.

Flyers sätter två, Rangers bara en, så Flyers går till slutspel.
Inte helt orättvist, om man säger så.
Mer sen.

Det blir fan straffar! Ha ha, ja, vad sa ni nu om DEN grundserieavslutningen?

1-1 vid full tid. Förlängning väntar. OJVOJ!

Det står fortfarande 0-1, på nåt besynnerligt vis.
Eller besynnerligt och besynnerligt – det är ju Henke som spelar som en karaktär i en Buster-serie om en målvakt Gud plötsligt skänkt allt han har av begåvning, kunnande, tur och hjärta.
Ja, Rangers har lyft spelet en smula, men Flyers dominerar fortfarande kraftigt och liksom några av er sitter jag bara och väntar på att det ska smälla i gästernas kasse.
Det tror jag fortfarande, men…ja, fortsätter Henke likadant är det inte omöjligt att some trouble from outta state trots allt kommer braka in på the boardwalk framåt natten…
* * *
Det är nog sant att Shelley skulle haft en stund i utvisningsbåset för smällen på Carcillo, men det jämnar ju ut sig när Pronger kommer med sin klassiska gamla armbåge och trycker till samma Shelley nu på slutet.
* * *
Jaha, det var SÅ LaPerriere ville lösgöra glöden som lyste om honom på värmningen.
Med nävarna.
Jaja, nåt var det, det syntes tydligt.
* * *
Kan bli en tung dag för Ovie det här. Risken är ju uppenbar att Crosby passerar honom i målligan också. Det är som sagt Islanders Pittsburgh möter.
* * *
Jag är ju så barnslig så jag tycker det är kul att Flyers fajters, som LaPerreier-flaskan, applåderar – och hetsar – publiken efter sina slagsmål.
* * *
Nä, Valdi, jag har grå kostym idag. Stram och fin.
* * *
Det är inte bara spelarna som hetsar Flyers-fansen. Det är ständigt klassiska Dave Schultz-fajter i jumbotronen under reklampauserna – och på den färska slagsmålen visas närgångna, utförliga repriser.
Well, man har dom traditioner man har och har man en fäbless för the dark side är ju det här en man måste tycka om.
* * *
Det tål att påpekas att Callahan inte spelar för Rangers. Det är ett saftigt avbräck – i synnerhet när det drar ihop sig till tredjeperioder av den sort som nu väntar.
* * *
Naturligtvis är det en Garden faithful som lyckas bli utslängd på sektionen precis nedanför den Mount Everest-höga pressläktaren.
Mönstret är det vanliga.
Han börjar kaxa med nån, hela sektionen utbrister i ”Aaaassssshooole”-rasmor och innan det hinner bli för oregerligt kommer vakterna och pekar på utgången.
* * *
Vad sägs om förlängning – och sen straffar på det?
DET skulle man kunna kalla smårafflande avslutning på grundserien.
* * *
Om det är några Devils-fans där ute vill jag hemskt gärna höra vilka ni skulle föredra i första slutspelomgången – när det nu inte kan bli Rangers alltså.
* * *
Eken är upphetsad. Jag säger bara det.
* * *
Du som frågade om Wings kontra Nashville i västra tabellen. Wings låg innan kvällens omgång före i kraft av färre spelade matcher. Får Detroit stryk ikväll byter dom plats.
* * *
Gametime igen.
Ojvoj.
Slutrapport kommer sen.

Ska Henke bära Rangers in i slutspelet?
Det är det dom får hoppas på, verkar det som.
Flyers dominerar kraftigt och leder skotten med brutala 18-4, men gästerna från norr har – frapperande nog – 1-0-ledning efter en tvättäkta Homer-styrning av Shelley.
Fast nä, det kan inte fortsätta så här om Rangers vill undvika sommarlovet. Kungen orkar inte hela vägen om hans medspelare ska slå så många felpassningar, tillåta så många chanser och förlora så många närkamper,
Gör nåt, Tårtan. Skräm dom, slå dom…vad du vill.
* * *
Ja, herregud – det är verkligen ett ohyggligt tryck här inte. Hotfullt nästan. Jag är glad att jag inte är där nere och blir så intensivt hatad.
* * *
So far har Henke å andra sidan sett lika het ut som i de första playoff-matcherna förra året – då Bäckis efteråt erkände att han ”aldrig sett liknande målvaktsspel – så vem vet…
* *
Dom byter alltså nationalsången mot ”God bless, America”  – som ju har rollen som ställföreträdande hymn i bland – det infernaliska dramat till ära.
Det kan visa sig förödande…
* * *
Salvatore, jag lär bli så illa tvungen. Kommer inte få något svar, bara en ond blick, men det måste göras.
* * *
Shit, det är ju rena OS-trycket i kommentatorsspåret. Jag hinner inte med att godkänna era inlägg förrän det rasar in nya.
Tack ska ni ha, det gillar – ehum – Bjuppe.
* * *
Mja, Newborbnbaby, om det vore någon i Rangers som hade Art Ross-ledningen skulle Islanders säkert tillåta Sid att sätta åtta puckar, bara för sakens skull, men Henrik Sedin kan dom väl inte ha något emot på ön?
* * *
Den jersey-klädde halvapan vi mötte på Starbucks i morse är inte ensam. Ett ganska så avsevärt jubel utbryter när Shelley gör sin Homer-imitation.
* * *
– Nu blir det goal under review, sa vi omedelbart när det small till bakom Henke strax före Briere-ostens utvisning.
Men där tog vi fel.
 * * *
Ständigt denne Shelley, dock. Vilket fynd till brunkare.
* * *
Ja, Fraser föräras en liten ceremoni före matchen. Först får han en Flyers-tröja och sedan en Rangers-dito. När den senare plockas fram förändras den trevliga stämningen tvärt…
* * *
Marc Staal tror tydligen han är leksing idag också.
Någon bör hjälpa pojken att slappna av litegrann.
* * *
Sipo, he he, ja, har jag riktig tur kanske han put his makeup on också.
* * *
Skalk är korrekt informerad. Rangers kan inte gå om Montreal. Vinner dom hamnar dom åtta och får möta Caps. Däremot går Flyers, i kraft av fler segrar, om Habs vid eventuell seger.
* * *
”Born To Run” i högtalarna i pausen. Det har vi inget emot.
* * *
Nu får ni kamma till er igen, för den ohyggliga söndagen fortsätter.
Återkommer i nästa paus.

Först som sist:
Vi har, för andra gången i historien, en svensk skyttekung i NHL.
Ovetjkin lyckades inte göra några poäng i det möte med Boston som just avslutades, så nu står Henrik Sedin som ensam Art Ross Trophy-vinnare med sina 112 gloriösa poäng.
Det är otroligt stort, det är otroligt coolt och det är otroligt roligt för den gode Henrik..
Ett hundratolvfaldigt grattis, ber bloggen härmed att få utbrista i.
* * *
Jo, det gick bra.
Vi hämtade ut en vit Grand Marquis i hörnet av 40:e och tredje i gryningen (nåja, halv tio var kockan…) , tog oss ner till Holland Tunnel, styrde ut på Jersey Turnpike och susade sedan elegant söderöver.
Nu är vi på plats i Wachovia Center för the drama of the season.
Flyers mot Rangers.
Do or die.
Den som vinner går till slutspel –  den som förlorar kan ta sig en präktig fylla ikväll, för säsongen är över.
Ojvoj.
Jag räknar med hårdast möjliga tryck i kommentatorsspåret.
* * *
Bäckis ville förstås att landsmannen i skulle vinna Art Ross och undvek att slå de riktigt vassa passningarna idag, det är min – kanske inte helt allvarligt menade – teori.
* * *
Hittade ”Freeway Tour”-cd:n från förra sommarens innan jag stack i morse och kunde alltså undervisa Eken – mannen med Gramercy Parks mest tveksamma musiksmak – i lite kvalitet.
Det gick sådär, tror jag. Han verkade gilla Space Age Baby Janes ”Barcelona”, men så bara vilsen ut när såna mästerverk som Johnny Allens ”Promised Land”, Bob Woodruffs ”The Year We Tried To Kill The Pain” och Van The Mans ”Real Real Gone” dånade i kabinen.
* * *
Jag tror ju att Rangers får svårt idag, men det borde vara Flyers som har pressen på sig.
– Det är dom som tittar över axeln, som Duby konstaterar.
Rangers, å sin sida, har egentligen inte så mycket att förlora. Dom var fullständigt uträknade för bara några veckor sedan och har gjort det väldigt bra som krigat sig fram till skarpt läge i allra sista matchen.
Lyckas de vinna också är det en formidabel bonus.
* * *
Under frukoststopp på en av Jersey-turnpikens alla identiska rastplatser berättar The Oak Man plötsligt att han aldrig läser böcker.
– Dom är för långa. Jag tycker det räcker med långa artiklar i Vanity Fair, slår han tvärsäkert fast.
Jag är fortfarande chockskadad, två timmar senare.
* * *
 När Flyers kom in i omklädningsrummet efter en lätt träning i går dånade U2:s ”Sunday Bloody Sunday” i högtalarna, meddelar Philadelphia Enquirer.
Det lovar ju gott.
* * *
På samma rastplats står en Gris Olle-bjässe i Rangers-jersey i Starbucks-kön.
Jaså, försöker jag hurtigt, du ska ner på matchen?
Han tittar på mig som om jag pratat kinesiska med honom och säger sedan långsamt:
– Yeah…
Ja, fortsätter jag något mer nervöst och forcerat, det ska bli exciting.
Jag får samma blick och samma kommentar en gång till:
– Yeah…
Skillnaden mellan The Garden Faithful och ensemblen i ”Den sista färden” är ibland obetydlig.
* * *
Pronger gillade symboliken i musikvalet igår, framgår också av Enquirer-artikeln.
– Hoppas kan vi ta till oss orden och använda dem. Vi tar all karma vi kan få, säger han.
Nu hamnar låten visserligen om våldet på Nordirland, men det kan vi ju inte begära att Pronger, av alla, ska vet.
* * *
Det är alltid en särskild känsla att svänga in framför mäktiga Wachovia Center.
Som Eken säger:
– Ja, man hade ju inte blivit förvånad om det varit den här arenan som trätt fram när molnen skingrades i ”Indiependence day”.
Klassisk kommentar.
* * *
Nja du, muppninja, Håkan Hellström-övningar tror jag att vi ska hålla på ett minimum i den här världen.
* * *
Det var värst vad som fräser åt Lady Byng-trofén. Själv tyckte jag det var så fint på den tiden man utsåg en ”Rinkens Riddare” i Sverige. Som jag minns det var det lille Ulf Mårtensson som fick den år efter år, men det kan bero på att jag under 70-talet bara payade attention när det var leksingar som nämndes.
* * *
Efter att ha sett skyltarna strax söder om Philly bestämmer vi oss, likt Paulie Walnuts och Christopher i det där klassiska ”Russian guy”-avsnittet.
Om Rangers vinner, då åker vi till Atlantic City och tar in på Borgata.
Så nu är det inte bara slutspel på Manhattan som ligger i potten.
Det är en klassisk söndagkväll vid crapsborden i AC!
* * *
Ser Flyers värma med lite fotboll i korridoren utanför Wachovias pressrum och kan avslöja att Hanson Brother Carcillo behandlar läderkickor ungefär som han behandlar motståndare på isen.
* * *
Här är vi ju inte sämre än att vi säger grattis till Gnaget.
Stort, och rätt, att de är tillbaka i Major League-sammanhang.
Det behöver Elitserien.
* * *
Pressrummet är absolut knökfullt.
Utöver The Grand Swedish Trio – ja, hyresgäst-Johan har dykt upp också – är alla new yorkers här, plus den lokala kåren, Versus-kavajerna och så en massa löst folk som alltid dyker upp när det bränner till.
Det känns alldeles tydligt att nåt stort ska hända här.
* * *
Givetvis, Granvista. Det är sånt man lever för…
* * *
Det var ännu värre i hallen som fortfarande står och rostar intill rymdskeppet – Spectrum. Men även Wachovia är big bad fiendemark för alla som kommer hit, i synnerhet i viktiga matcher, så Rangers har förhoppningsvis stålsatt sig ordentligt, annars har de inte en chans att överleva eftermiddagen.
* * *
Han som inte läser böcker, den intellektuella giganten Eken, envisas med att kalla mig – Bjuppe.
Det kan, i mycket hård konkurrens, vara det lökigaste smeknamn nån nånsin gett mig.
* * *
Kerry Fraser dömer. Det blir, om jag förstår saken rätt, Bobby Ewing-frissans sista grundseriematch efter 30 långa år.
Lite stort att vara med om, ändå.
* * *
Flyers spelare har just delat ut årliga Pelle Lindberg Memorial Trophy till den lagkamrat som gjort störst framsteg sedan förra säsongen.
Vinnare:
Matt Carle.
* * *
EJN, lugn och fin nu – du får inte kalla folk för äckel och annat som kan rubriceras som personangrepp, allra minst på de som eventuellt läser här. Då blir kommentarerna stekta, det vet du.
* * *
I vanliga fall skulle Fraser förmodligen få en del att göra i en säsongsavslutning mellan Flyers och Rangers, men som läget nu är kommer ingen att vilja förstöra för sitt lag genom att ta utvisningar.
Fast har det runnit iväg åt något håll framåt tredje perioden, då kommer vi nog fan att få se på sunday bloody sunday.
* * *
Ian Laperriere ser väldigt het ut på värmningen, I’m just saying.
* * *
Nu är det så trångt på pressläktaren att Eken förmodligen sprätter upp i luften om jag och hyresgäst-Johan – på varsin sida om honom – tar djupa andetag samtidigt.
* * *
Jag bommade med Jokinen i fredags, men tror på honom idag igen. Det är nåt över uppsynen som säger ”jag ska avgöra det här”.
* * *
OK, Rangers, put your best dress on and meet me in Atlantic City.
Nu åker vi.

112 poäng!
Fan så stort.
Och det var ju rent rörande att se hur alla i Canucks – från coach Vigneault, som lät Henrik och Daniel spela hur mycket de ville, till Luongo – hela tiden gjorde precis allt för att Henke skulle kunna producera så många poäng som möjligt mot Calgary.
Nu undrar jag om vi inte, trots allt, får vår andra Art Ross-vinnare i historien.
Ovie ska upp mot ett Boston som visserligen äntligen kan andas ut men alltid spelar tjat defensivt och framförallt – ryssen brukar inte alls trivas i matcher som börjar så okristligt tidigt.
Tummar hålls, Henrik, tummar hålls.
* * *
Har, som sophomore-medlem i Professional Hockey Writer’s Association, just mottagit mailet i vilket det kungörs att jag deltar i NHL Awards-omröstningen i år.
Jag får nominera fem spelare vardera i kategorierna Hart, Norris, Calder, Selke och Lady Bing.
Sen ska jag ta ut mina All Star-lag också.
Kulkulkul, som min kompis Ingemar skivhandlare skulle ha sagt.
Ni har, kan jag tänka mig, åtskilliga förslag och jag vill höra dem alla.
* * *
Nu är det läggdags för The Biff.
Bilen som tar ett salt gäng nordiska murvlar till Philadelphia om söndagsmorgonen ska hämtas ut om bara några timmar.
Vi hörs från ojvoj-dramat på Wachovia.