CAROLINA – NY ISLANDERS 2-2 (Period 2)
BOSTON – FLORIDA 0-1 (Början av Period 2)
• • •
Mitt intryck av Canes består.
De är INTE lika bra som ifjol, Islanders KAN slå dem – bara de kalibrerar skärpan en smula.
Just det gör Mat Barzal när han bara vispar iväg pucken i slutsekunderna i andra och faktiskt kvitterar.
Snyggt, höll jag nästan på att säga men det gör jag inte för då tror HEK och eventuella U-båtar med Carolina-sympatier att jag håller på vännerna från Long Island.
• • •
Ursäkta mig, men – är inte duellen mellan björnarna och katterna lite väl tam och, dare I say it, tråkig?
Nog hade jag väntat mig lite mer thunder och lightning.
• • •
Sebastian Aho gör mål på Islanders.
Nej, inte den Sebastian Aho. Det är svenske backen som råkar panga in ett självmål.
Förargligt för herr Havsaborren.
• • •
Men kanske väcks björnarna ur sin lilla dvala nu när Sam Bennett, katten Maurice släppte ur kopplet ikväll, drar first blood.
• • •
Så här kan premisserna i den inledande given i playoff-serien beskrivas.
När man börjar borta är det helt fantastiskt att vinna de två första matcherna, mycket bra att ”splitta” och inte superlyckat men ändå långt ifrån katastrof att hamna i 0-2-underläge.
När man börjar hemma är det bra att vinna de två första matcherna, dåligt att ”splitta” och riktig skit att hamna i 0-2-underläge.
• • •
Att Marchand och Gudas så att säga funnit varandra är ju ingen chockerande överraskning.
A fisherman sees another fisherman from afar, som Gordon Gekko uttryckte det.
• • •
Det blev inga sudden death-trauman alls igår, men jag tror jag törs lova att fler följer i natt, för tanken är att jag ska komma upp i hyggligt god tid imorrn och då säger lagen om alltings jävlighet att det blir så.
Fast jag vill ha ändå…
• • •
Lite krubb vill jag också ha, så nu ska online-menyerna scannas i playoff-natten.
För övrigt tänkte jag att ni skulle få se hur den förföriska vårskymningen i New artar sig från holken:

CAROLINA – NY ISLANDERS 1-0 (Period 1)
BOSTON – FLORIDA 0-0 (Början av Period 1)
• • •
Uppfattningen att Islanders inte har något att frukta av Hurricanes bygger på att de inte släpper in enkla mål, men tyvärr gör de det och igen: Att ständigt hamna i underläge mot Rod The Bods defensiva maskin är lika förödande som att slicka på en lyktstolpe när det är 25 grader kallt utomhus.
• • •
Tre matcher fick han, Bunting. Det kan ingen invända mot.
Som en vän med blåvitt hjärta messar:
– Han är för osofistikerad.
Det är en snygg omskrivning för ”korkad”.
Men de är väl elaka, de som hävdar att tre matchers avstängning innebär att han missar återstoden av Maple Leafs säsong…
• • •
Samtidigt är det ju faktiskt så att Paul Mary & co tillåts skapa hyggliga, och hyggligt många, chanser även efter Carolinas 1-0-mål, men åter underlåter att tillvarata dem – trots att Raanta långtifrån är någon Sjestiorkin.
OK, låt oss säga så här då: Att inte utnyttja sina målchanser mot Canes är som att försöka klappa en hungrig tiger på Kolmården.
• • •
Sebastian Aho, den finländske, får göra som Sombrero-Johan och gå till tandläkaren imorrn.
Aj.
• • •
Ser bilder från tailgate-partyt som rullat i BBQ-oset på parkeringen utanför PNC Arena och längtar plötsligt intensivt down south.
• • •
Apropå party: Jag vet inte exakt var på ön det här är, men denna bar borde jag kanske livebloggat från ikväll:

Now THAT is how you make an entrance. #LGI | @Heineken_US pic.twitter.com/rLKXdy9ui6

— x – New York Islanders (@NYIslanders) April 19, 2023

• • •
Sa vi nåt om att spelarna börjat få mindre varma känslorna för varann nu när de spelat mer än en match?
Oh boy, det är riktigt infekterat i Raleigh.
Bara bra för Islanders, tror jag.
• • •
OK, björnar och katter – showa för oss nu!

Efter de inledande två dygnens rusiga rush, de emotionella investeringar vi hunnit göra och all dramatik vi redan tagit del av bär det mig emot att påstå att ”det är nu det börjar på riktigt”
Men det är nu det börjar på riktigt.
Först när en match förts till handlingarna får playoff-serier identitet och karaktär och förutsättningar för lagen att förhålla sig till – och först i Game 2 börjar de inblandade spelarna tycka riktigt illa om sina motståndare.
Då har de lärt känna monstren som försöker hindra dem från att avancera vidare mot den ovärderliga skatten vid regnbågens fot, hört dem prata skit, känt fukten från deras våta handskar i ansiktet, fått deras klubbor i skrevet, blivit tacklade så det knakat i hela ryggraden och lärt sig avsky hur de luktar och låter och ser ut.
Tänk dig själv att gå till jobbet och veta att det som händer på isen i de här matcherna ofrånkomligen kommer hända. En Brad Marchand väser oavbrutet personliga förolämpningar, en Matthew Tkachuk skriker ständigt så saliven sprutar i plytet, en Matt Martin rappar dig över vaderna med klubban, en Brent Burns trycker upp en armbåge i nacken, en Max Domi ger dig en rak höger, en Evander Kane crosscheckar dig i ryggslutet, en Drew Doughty flinar när du ligger på isen och har ont och en Ryan Reaves bara åker rakt över dig.
På samma gång står mer och mer på spel ju längre en serie pågår, varje ny match är viktigare än den förra.
Vi som tittar – som vid det här laget också fått tydligare premisser att positionera våra förväntningar mot och tillika utvecklat kraftfulla sympatier och aversioner visavi enskilda spelare – kan bara grabba tag i ledstången.
Nu börjar det ju på riktigt…
• • •
”Utvilad” är kanske inte den korrekta rubriceringen nu heller, man tar inte igen ett sömnunderskott a la Travis Bickle i Taxi Driver så snabbt, men let me tell you: I natt slocknade jag lika snabbt som om jag tagit ett Zdeno Chara-skott rakt i pannan och sov sedan som en grizzly i vinteride tills jag vaknade under sena förmiddagen.
Ren lyx, kändes det som – och nu intalar jag mig ändå att jag är pigg som en torped igen.
Let’s go!
• • •
Tjurrusningen började med två hemmasegrar i måndags, i Raleigh och Boston, men sedan har vi frapperande nog haft sex raka bortasegrar.
Det innebär – bortsett från att tvärsäkra experter sitter på sina kammare över hela världen och rynkar pannan – att det kan bli sent tidigt för väldigt många ikväll och imorrn.
Att inleda en playoff-serie med två raka hemmasegrar går inte. Det är ett haveri. Man krattar för sin egen undergång på det sättet.
Så där har vi villkoren de kommande timmarna:
Bruins och Canes kan om inte slappna av så i alla fall spela utan kvävande press, men Stars och Oilers är absolut piskade att vinna.
Ojvoj, som bofinken sa.
• • •
Utöver den hyggligt långa sovmorgonen finns inte mycket att rapportera om denna onsdag.
Jag åt lunch på en sådan deli där de dukar upp med buffé, drack kaffe på kvartersfiket och sms-tröstade Sombrero-Johan, som sedan vi sågs senast – på tåget tillbaka från Newark sent igår kväll – tvingats till en rotfyllning. Och så pratade jag förstås med mamma hemma i Borlänge, det gör jag varje dag. Hon tycker det var ett misstag av Leafs att trejda bort Rasmus Sandin.
Se där, dagens lilla dagboksanteckning.
• • •
Jag älskar uttrycket ”It’s getting late early”. När det används vet man att slutspelet börjat.
• • •
Game 1 mellan Hurricanes och Islanders var, till absolut ingens förvåning, den tråkigaste i hela inledningsronden och det finns få skäl att förvänta sig att det blir så mycket festligare ikväll.
Men jag vidhåller att Isles inget har att frukta. Kan de se till att vara lite mer effektiva kan de kvittera serien nu och det vore inte dumt för då lär det bli helt vansinnig stämning i UBS-ladan på fredag.
• • •
Nä, jag skojar bara, mamma har inga synpunkter alls på Toronto Maples Leafs förehavanden och vet näppeligen vem Rasmus Sandin är.
Men det var väldigt roligt när jag för ett par höstar sedan fick henne att prata lite NHL-analys med min storebror.
Han var på besök i Borlänge och satt och åt frukost i köket när då 85-åriga mamma, efter noggrann telefon-coachning från min sida, gick fram till honom och sa:
– Ola, vad tror du om Anaheim Ducks i år? Jag tycker deras backuppsättning ser lite dåligt balanserad ut?
Ola fastnade med en smörgås halvvägs till öppen mun och satt enligt rapport alldeles still och uttryckslös i flera sekunder.
Haha, sånt roar mig.
• • •
”Nightmare on Bay Street”, lyder den fyndiga rubriken på Chris Johnstons krönika i Toronto Star efter Leafs flopp igår.
Den är enastående – fast jag vet inte om jag kan rekommendera Chall och Idsint och Tokiih och andra löv att läsa, det kan nog vara lite hälsovådligt.
• • •
Bruins får klara sig utan Patrice Bergeron ikväll också, medan Panthers aktiverar Sam Bennett.
Likafullt:
När björnarna nu har första segern under bältet, fast de inte precis spelade mästerskapshockey i måndags, tror jag de kommer vinna stort i Game 2.
Tror, säger jag. Jag vet inte. Lika lite som någon annan vet.
Det upphör aldrig att förvåna att somliga kan se en match och sedan dra helt tvärsäkra slutsatser om hur allt kommer sluta.
Ni framstår som larviga, kan jag meddela.
• • •
– Ingenting, svarade Nathan MacKinnon surt när någon efter skrällen igår frågade vad han hade sett av gamle lagkamraten Philipp Grubauer.
I så fall tittade han inte, eller så är han blind, för Grubauer gjorde utan tvekan sin bästa slutspelsmatch någonsin och ska han vara DEN målvakten även i fortsättningen kan det ha varit fröet till skräll monumentale Kraken sådde i Ball Arena.
• • •
En kamrat från Britsarvet i Falun messar, precis nu när jag skriver det här, att han tagit sig några jamare på onsdagskvällen och känner sig lite på lyran.
Fy fan vad trevligt, jag skulle verkligen behöva en drink nu. Men det är bara att glömma. Så länge den vanvettiga förstarundan pågår finns ingen tid till partaj.
Det kommer dock kompenseras längre fram, tro mig.
• • •
Burger kan inte spela i sin gamla hemmalada ikväll heller, rapporteras det från Dallas. Däremot kliver Sunken tydligen in i serien.
Där får Stars – som å sin sida tvingas avvara Joe Pavelski – ännu mer att bita i.
• • •
I skrivande stund har inget blivit sagt om Bunting, men alla vet ju: Han kommer bli avstängd och ska bli avstängd. Det var en osedvanligt obvious armbåge han satte rakt på Cernaks haka – och likafullt hade han mage att vara upprörd, och himla med ögonen, över att han överhuvudtaget fick en utvisning.
Jag börjar förstå varför han är kontroversiell.
• • •
Svenska poängligan efter en omgång:
1. Adrian Kempe, LA, 2 poäng (2+0)
2. Alex Wennberg, Seattle, 2 poäng (1+1)
3. Viktor Arvidsson, LA, 2 poäng (0+2)
4. Calle Järnkrok, Toronto, 1 poäng (1+0)
William Karlsson, Vegas, 1 poäng (1+0)
William Nylander, Toronto, 1 poäng (1+0)
7. Mattias Janmark, Edmonton, 1 poäng (0+1)
Gustav Nyquist, Minnesota, 1 poäng (0+1)
(Ja, i Bofinken-ligan är antal matcher första tiebreaker och antal mål andra dito).
Ikväll gör följande blågula karaktärer mål: Hampus Lindholm, Pierre Engvall, Gustav Nyquist, Adrian Kempe och Mattias Ekholm.
• • •
Late Night-showen i Edmonton kan jag faktiskt inte tänka på utan att det ilar till i solar plexus.
Den kommer bli ännu en Clash of The Titans Monumentale och jag har en mycket bestämd känsla av att McDavid har en av sina mest oförglömliga matcher nånsin på lut.
Han hölls helt utanför protokollet i måndags och det hade inte hänt sedan nionde mars. Nu vill han hämnd och ännu mer vill han undvika att Oilers hamnar i 0-2-graven.
Watch out.
• • •
Dagens låt: George Straits ”Amarillo By Morning”.
• • •
De har inte gjort någon ny promo-video som matchar min eviga favorit från 2013, ni vet den med The Whos ”Baba O’Reily” som soundtrack, men de små, färska snuttar NHL strösslar med här och där är OK.
Som den här:

Likaså den här:

Det är livets stora ögonblick de slåss om där ute, folks.
• • •
Det har sagts väldigt många snälla saker om bloggen senaste dagarna och jag vill bara ha sagt att jag ser och är mycket tacksam.
Ni är bäst, God bless you.
• • •
Winnipeg-centern Barrons skärsår igår, det som enligt lagkamraterna fick det att se ut som att han hade blivit biten av en vithaj i ansiktet, missade jag när det hände. Men han behövde alltså sys med 75 stygn – och sedan spelade karlfan vidare.
Lag som har den sortens karaktärer i uppställningen är inte lätta att stoppa, det kan jag säga.
• • •
Varför var det inga matcher i Sverige ikväll? Jag gillar att ladda med Radiosportens livesändningar från slutspelsmatcherna i SHL och Allsvenskan såna här dagar, det är bra för själen att höra er landsmän sjunga på läktarna i svenska hallar så det ekar ända hit till New York.
• • •
Prins Nils får inte spela i Dallas ikväll heller.
Dumme DeBoer, ring till Sverige och prata med din gamle vän som nu ska coacha Örebro. Han kan nog få dig att förstå.
• • •
OK, är ni redo?
You’d better be, för vårt stora äventyr inte bara fortsätter ikväll.
Det är nu det börjar på riktigt.

NEW JERSEY – NY RANGERS 1-5 (Slut)
• • •
Ojvoj – dubbelskräll out west!
Att Jets nyper till Golden Knights är i och för sig ingen chock, Bruce Cassidy lyckas sällan när det väl gäller, men att Kraken vinner första matchen mot regerande mästarna i Denver…där höjer man på ögonbrynen.
Det bara att gratulera krakarna – och vår vän Kmannen i spåret, nu värd en rejäl rackabajsare till sängfösare.
• • •
Oj, där vaknade Idsint…sorry, buddy.
• • •
Alex Wennberg utses härmed till nattens svensk för både mål och assist i Krakens första slutspelsseger i historien.
• • •
Vad gäller Samsonov lyder hans eget omdöme så här:
– Jag var skit.
Då vet vi det.
• • •
Det finns mycket mer att säga om detta och det ska jag göra, men först i morgondagens intro.
Nu går lyset alldeles strax i min hjärna och sedan planerar jag tammefan att sova tills jag vaknar.
Den som väcker mig dessförinnan kommer få känna sig som Joe Pavelski igår.
På återseende när det brakar igång i Raleigh igen.

NEW JERSEY – NY RANGERS 1-5 (Slut)
• • •
Hemma!
Det tog sin lilla tid, för det satans mjölktåget blev stående utanför Seacacus i 20-25 minuter, men Bofinken flaxar i soffan igen – och kan konstatera att det återigen ser ut att bli mer spännande på västra planhalvan än på den östra.
Storartat av dina killar att stå upp så bra i Klippiga bergen, Mannen.
Nu ska det skrivas lite referat, men jag återkommer.

Runt fyra minuter kvar, Rangers leder med 4-0 och jag måste hinna på toa innan jag går på intervjurunda.
Sen snabbar jag mig så fort jag kan, lovar.
Keep it cooking här.

NEW JERSEY – NY RANGERS 0-3 (Period 2)
• • •
Devils har fått stopp på darret i armarna, andas åter normalt – och gör en mycket bättre andraperiod.
Men Rangers spelar just som man ska när man leder i slutspelet och täpper till och tar bort ytor och är säkra och tråkiga och så sticker de upp och gör ett slumpmål och aj vad det svider i New Jersey-själen.
• • •
Ojdå, Toronto, det här har inte börjat bra – för att travestera Arne Hegerfors när han kommenterade domaren Bosse Karlsson i VM 94.
Men livet har inte tagit slut, Leaf-fans. Blott en och en halv period har spelats – i en match.
• • •
Vitek visar Storken-klass när Motte är fri som vinden framför honom och bara ska trycka in pucken.
Sånt kan, ah, ni vet, inspirera och lyfta. Säger vi.
• • •
Nu ska vi ju inte vara såna, men jag säger direkt att Lafrenieres mål kommer dömas bort.
• • •
Niko Mikkola får be läkarna om sjösjukepiller i pausen, för yrseln efter Jack Hughes uppsnurrning lär fortfarande inte lagt sig när han kommer in i omklädningsrummet.
Det var McDavid-klass på ynglingens moves där och om han mött en annan målvakt än playoff-storken hade han reducerat.
• • •
Det finns ingen särskild hos motståndarna Devils-fansen buar åt, i princip alla Rangers-spelare hamnar i onåd när de rör pucken och det vidimerar en teori jag haft längre.
Här hatar de Rangers mer än de älskar Devils. Och de har säkert sina skäl, jag kan tänka mig dryga Rangers-fans är där ute i vardagen…
• • •
Apropå Hughes var det ju rart att lillbrorsan Luke fick spela några grundseriematcher, men nu är det de stora pojkarna som gör upp så han sitter på läktaren med Quinn och hejar.
• • •
Nej, Patrick Kane har inte varit mycket till faktor ännu.
Men vi vet ju hur det är med honom.
Plötsligt får han för sig att det är showtime och, tja, så är det det.
Eller – korrigering:
Så brukade det i alla fall vara med honom.
• • •
Surgubbe-passus: Det är för dåligt att de inte tillhandahåller mer pålitligt Wifi i världens bästa liga 🙁
• • •
Får man fråga hur Samsonov sett ut i kassen på Bay Street?
• • •
Faceoff Violation låter fortfarande som nåt man blir dömd för i tingsrätten – och ska skämmas väldigt mycket för.
• • •
Det var ju inte bra att Pansarkryssaren tvingats kliva av isen i Toronto.
Vet vi nåt om vad som hänt?
• • •
Ryan Lindgren hade jag inte som målskytt ikväll, det kan jag säga.
• • •
Det verkligt jobbiga för Devils, bortsett från att de ligger under och att Rangers-fansen börjar ta sig på ton på läktarna, är att dom de facto haft fyra powerplay och fått absolut ingenting uträttat i de lägena.
• • •
Ekeliw har vaknat och är inte ledsen…
• • •
OK, varsågod och ta över igen, ni som följer matchen north of the border.

NEW JERSEY – NY RANGERS 0-2 (Period 1)
• • •
Well, Devils – välkommen till Stanley Cup Playoffs.
Kidsen i hemmalaget har nu stiftat bekantskap med den elake brorsan för första gången och det slutar, som för så många rookies i sammanhanget, med att de står och blinkar.
För det är verkligen vad vi ser utspelas i första perioden:
Erfarenheten trumfar den unga oförmågan att hantera stundens allvar.
Så kommer det inte att fortsätta, törs jag svära på. Bratt-Wursten & co tar till sig lärdomen snabbt och är snart inne i det.
• • •
Tarasenko väntar inte på att visa att han kan vara en tillgång såna här gånger.
Det är han som drar first blood i serien och Chris Drury, som jag strax innan puckdrop såg på toaletten (!), ler förtjust i sin loge.
• • •
I flera tidiga skeden syns tydligt att det fladdrar på onormalt sätt i många bröstkorgar – på bägge planhalvor.
Trochek tar en typ av utvisning i offensiv zon man bara tar om man är övertänd, Devils har inte alls samma svikt i steget i det PP som följer och Kaapo Kakko gör sig sånär skyldig till en monstruös indianare.
Det är alltså människor och inte robotar som spelar ikväll också.
• • •
Storken har varit bättre, och haft mer flax, än Vitek Vanecek första 20 minuterna.
Huruvida DET kommer förändras låter jag vara osagt.
• • •
Under grundserien händer det rätt ofta att Rangers-fansen tar över The Rock, eller åtminstone ser till att det blir något slags terrorbalans a la 50/50 på läktarna, men det tycks Garden State-klubben ha vinnlagt sig om att förhindra nu.
Hemmasupportrarna dominerar kraftigt och ser redan under matchvärmningen till att piska upp riktigt orgiastisk pang-pang-stämning.
När matchen sedan startar låter det mer, och högre, än jag kan erinra mig att det gjort sedan…ja, det är väl 2012.
• • •
Jag fryser om näsan.
• • •
Men visst, när gästerna nätar framgår att en hyggligt månghövdad skara från grannstaten tagit sig hit ikväll med.
• • •
Haula och Tatar har vi ju här i bloggen flera gånger under säsongen identifierat som pålitliga krigare som Devils kan luta sig mot i stora, pressande ögonblick och det kommer, kan man kanske gissa, vara upp till dem att tag i det här också.
• • •
Rangers har varit bra i PK, men tänker de fortsätta ta tre utvisningar per period har de de garanterad dejt med golfbanan i slutet av nästa vecka.
• • •
Hej, det är jag som är tech-Biffen!
För att krångla till det helt i onödan har de bytt lösenord till wifin i The Rock lagom till slutspelet, men behållt samma wifi – varför man måste in och joxa för att få bort gamla lösenordet.
Detta råkar jag bli upplyst om redan under eftermiddagen, men Sombrero-Johan har missat nyheten och sitter strax innan matchstart och frustar över att han inte kommer ut på nätet.
Så JAG får hjälpa HONOM med ett tekniskt problem.
Om ni visste hur oändligt många gånger han fixat saker åt mig skulle ni förstå hur komiskt detta är.
• • •
Ifall någon undrar: Nej, i playoff spelar inga lag någonsin i retro-tröjor och eller andra alternativa uniformer.
Det är strictly förbjudet, ordinarie hemma- och bortaställ ska alltid användas, det har bestämts i själva CBA:t.
• • •
Nu ser det ut som att Johan borta på sin kant har lite strul med telefonen också.
Vi på servicedesken kanske får väl rycka ut igen.
• • •
Följande information kommer i sms från Ekan i Örby:
”Daglallaren kör på samma taktik som förra året. Sömn nu, alarm inför andra perioden, sedan kikar jag resten av matchen. Sedan lite sömn igen förhoppningsvis. Nytt alarm 06.55 för jobb.”.
Daglallare, det är alltså såna som jobbar 9 till 5 på redaktionen…
• • •
Nja, Art, jag har inte målat mig ansiktet sedan Wien 87. Gjorde jag det nu har jag en känsla av att jag skulle ryka från pressläktaren snabbare än pucken far över isen när Mika laddar direktskottet.
• • •
OK, Toronto- och Tampa-fans – scenen är er.
Ett tag.

1609 stod det i almanackan när Henry Hudson, brittisk sjöfarare anlitad av holländska affärsman för att om möjligt hitta en genväg till Kina, första gången seglade upp längs floden som idag bär hans namn.
Föga anade han, gissar jag, att två stammar på vardera sidan om den breda farleden 414 år senare skulle rada upp sig för en slutgiltig strid om herraväldet över ett urbant världscentrum i det som då var ren vildmark – och att de skulle göra det med skenor på fötterna och klubbor i nävarna.
Men så är det.
Även om fakta egentligen talar emot känns 2023 års slutspelsversion av The Battle of Hudson River, i alla fall på förhand, som den definitiva uppgörelsen – och för några av oss framstår den rentav som bland detstörsta som hänt på dessa breddgrader sedan de väldiga seglen i Henrys fartygsarmada för första gången tornade upp sig i The Upper Bay.
Det hade hade han inte heller kunnat föreställa sig, den saltstänkte sjöbusen från London: Att observatörer från götarnas och svearnas säregna kungarike i norra Europa skulle ta sig hit för att med stora ögon, öppen mun och bultande hjärta rapportera om stridigheterna.
Men så är det också.
Ert sändebud i världen, Bofinken out of Nedre Tjärna i Borlänge, är på plats mitt i krutröken på strandbanken där Kapten Hudson den där septemberdagen i 1600-talets linda sådde fröet till det som skulle bli hela universums mitt och han räknar kallt med att få nedteckna en historia lika epokgörande som de redogörelser som skickades tillbaka till den gamla världen från när Amerika fortfarande bara var en dröm.
Så låt kanonaderna dåna.
Nu börjar den största striden i farvattnen runt New York på över 400 år.
• • •
Det är bara Dag 2 i Vårt Oändliga Äventyr, men jag håller redan på att förvandlas till den sjungande busken i ”Tre Amigos”.
Racet under och efter de två late night-rysarna igår, som följde på en helg när jag var mer busy än rush hour-trafiken på Long island Expressway, blev så stressigt att jag hade ont både här och där när det var klart – inte minst i själen, eftersom texterna jag kramade ur mig kändes så platta.
Sedan gick det lik förbaskat inte att sova mer än någon halvtimme här och där och under tidiga eftermiddagens ryckiga, rasslande tågresa under Henry Hudsons gamla flod får jag erkänna att jag, lätt vimmelkantig och medtagen, oroar mig en smula över hur jag ska klara av att komponera ett bloggintro värdigt slutspelets första livesändning.
Men tänka sig.
Så fort jag klivit av på Penn Newark och får syn på The Rock släpper det.
All trötthet, all stress, all oro bara sköljs bort och ersätts av iver och upprymdhet och en bubblande glädje över att jag ska få vara med om det här igen.
Huruvida introt till slut håller tillbörlig klass får vi väl se, men jag kan i alla fall försäkra att jag hade otroligt roligt när jag vispade ihop det
• • •
Jaja, för den helt gravallvarlige och humorlöse finns det mycket att opponera sig mot i den inledande serenaden om betydelsen av det som tar sin början i The Rock nu.
Naturligtvis ser jag inte denna åttondelsserie i Stanley Cup-slutspelet som det största som hänt i The Metropolitan Area på flera sekler, fullt så simpel och världsfrånvänd är jag inte
Det är formellt sett inte ens den största derbyt mellan Devils och Rangers i historien. De har ju mötts i ett par konferensfinaler – bland annat en jävligt het så sent som 2012.
Men det ÄR något med årets rendez-vous som känns extremt speciellt. Då, 2012, var det rätt mycket fluke att Devils alls gick så långt och Rangers spelade ocharmig bröthockey a la Tortorella. Nu befinner sig båda i en tydlig framåtrörelse, bländar omvärlden med fart och teknik och kreativitet och har på goda grunder ambitiösa framtidsplaner.
Det kommer, får jag för mig, bli en episk holmgång – och laget som vinner definierar den den här epoken, eller åtminstone början av den, i New York.
• • •
Den sjungande busken i ”Tre Amigos” är för övrigt en stor hjälte.
• • •
Så vilket av de två blodsfienderna gör det – vinner?
Well, jag sa ju 4-3 till Rangers i tipset som publicerades igår, men jag är verkligen inte det minsta tvärsäker.
Allt beror på vad lagen klara av att göra mot varandra.
Om Devils får spela på samma sätt som i grundserien, då kommer de åka ifrån Rangers, det är lika säkert som att det serveras svenska köttbullar på IKEA ett par kilometer öster om The Rock.
Men lyckas Rangers sakta ner matcherna, och krympa ytorna på klassiskt playoff-vis, då har de en bra chans och jag kommer tillbaka det faktum att hela tio ynglingar i den rödsvarta truppen begår slutspelsdebut ikväll.
Det kan definitivt bli utslagsgivande, för hur mycket unga spelare än hör om hur annorlunda allt är i de här infernaliska vilda västern-föreställningarna går det inte att till fullo förstå förrän man själv stått öga mot öga med grundseriens elake storebror, nyss släppt ur fängelset och ute på jakt efter trubbel…
• • •
Det var väl fan, jag trodde att jag hade hängt in den tunga rocken i garderoben för gott, men nä.
Det är denna tisdag så kallt och grått och blåsigt och räligt att jag får lov att baxa ut den igen innan årets första playoff-resa.
Ett kraftigt bakslag – men jag utgår från att vi får en oförglömlig hockeyshow som kompensation
• • •
Trots den vilda dramatiken i Dallas och Edmonton var premiärkvällens känsloutbrott få och hyggligt kontrollerade.
Men ikväll kliver ju Toronto Maple Leafs ut på scenen och eh, ja, då vet vi ju hur det kan bli.
Idsint har visserligen meddelat att han nog tyvärr inte kan närvara under första matcherna, för han är ute på jobbresa, men det finns ju andra i den supporterskaran med häftiga temperament och jag ber er goda vänner – räkna till både tio och tjugo innan ni kastar er över tangenterna…
• • •
När Lindy Ruff igår fick frågan om bristen på playoff-rutin ryckte han bara på axlarna.
– Vi är a bunch of rebels. A bunch of rebels ready to go, sa han.
Det är såna citat som föder legender – eller åtminstone storylines för journalister.
• • •
Vi har inte blott ett svenskt födelsedagsbarn på isen i den här monstermatchen.
Mika Zibanejad blir 30 bast, min själ.
Välkommen till The Big Three O, säger bloggen och gissar att det inte behövs några förslag på hur denna högstidsdag ska firas. Släggan från Mälarhöjden har nog siktet inställt på ett par väldigt konkreta presenter han vill ge sig själv.
• • •
Såklart, jag skymtade honom redan på NJ-tåget i eftermiddags.
David Puddy alltså.
Det är såna här gånger han verkligen tänder till– och målar fejset.
Som en liten påminnelse om hur det blev när han och Elaine, Jerry och Kramer på 90-talet följde Devils och Rangers i en slutspelsserie kör vi denna lille videosnutt i repris.

• • •
Lill-Nyllet kommer ikväll göra precis som Adrian Kempe och bara fortsätta på det inslagna spåret från grundserien.
Vänta ska ni få se.
• • •
Exakt vad som hände dagen när jag fyllde 30, sommaren 1997, minns jag inte, men ett är säkert – jag spelade inte Stanley Cup-match.
Däremot hade jag och de 60-70 närmaste en sjujäkla yster fest, på Odd Fellow i Borlänge, helgen därpå.
30…det är fan allra bästa åldern.
• • •
Bara att några timmar innan showtime komma in i en tom hall skrudad till playoff är ju ett själsligt reningsbad.
Kolla.

Det är nästan så jag börjar gorma ”We Want The Cup” för mig själv.
• • •
Käre badou i spåret, du är medveten om att även Oilers och Kings möts i en serie a 7 matcher, va? Och av de sju matcherna har jag tippat att Kings ska vinna tre. Däremot har jag inte hävdat vare sig det ena eller det andra, allra minst att någon ska dänga till en annan.
Ska det vara så svårt att förstå?
• • •
Här är Bofinken själv – i stukad men uppspelt version.

Ja, slips är förstås på – för första gången i år.
Det är ju playoff nu.
• • •
Som sig bör är det späckat i pressboxen i The Rock. Bland annat har den gode Mark Lazerus flugit in från Chicago för att bevaka Patrick Kane och när de sågs i går utbrast båda två:
– Fan vad konstigt att se DIG här.
Lite kul.
• • •
Jesper Bratt, som spelat en Edna slutspelsmatch tidigare, för fem år sedan, gäspar även han åt bilden av Devils som ett lag utan nödvändig erfarenhet.
– Vi har förberett oss detta sedan i höstas. Vi är absolut redo, säger han.
There you go.
• • •
De två sena matcherna ikväll, i Vegas och Denver, får vi se hur mycket jag hinner rapportera om.
Dels vet vi inte när denna duell slutar, det kan ju bli förlängning här med – och dels ska jag hem efteråt.
Hoppas ni som framförallt följer lagen i de drabbningarna kan ha lite överseende, det blir ofrånkomligen så när bloggen går live.
• • •
I skrivande stund har stämningen i ladan inte riktigt etablerats ännu, jag kan bara ana ett stråk av stark nervositet där ute, men var så säker:
Det kommer även på läktarna bli ett krig som skulle få Henry Hudson att tveka mitt i steget och segla hem till England igen.
• • •
Svenska målskyttar i afton: 30-åringen Mika, Bratten, Lill-Nyllet, William Karlsson.
• • •
Nånstans blir det en skräll även ikväll och jag har ögonen riktade mot Strippen i Las Vegas.
• • •
Dagens låt: Bruce Springsteens version av Tom Waits ”Jersey Girl”, för den plockade han helt överraskande fram när han i fredags avslutade första delen av årets turné i just denna hall.
• • •
Idag blev jag uppringd av Douglas Murray, jag måste bara får skryta om det.
• • •
Timo Meier, Patrick Kane, Vladimir Tarasenko – det är nu de ska leverera, det var för matcher som den här klubbarna på den lokala scenen öppnade kassavalven och trejdade för dem.
De ska sålunda granskas noga, okej?
• • •
Då så vänner.
För första gången i år: Bloggen goes live i Stanley Cup-slutspelet 2023.
Glory, glory halleluja!

CAROLINA – NY ISLANDERS 2-1 (Slut)
BOSTON – FLORIDA 3-1 (Slut)
DALLAS – MINNESOTA 2-3 (Slut, OT2)
EDMONTON – LA 3-4 (Slut, OT1)
• • •
Well, den som glömt vad det är som är så speciellt med Stanley Cup-slutspelet fick sig en rungande påminnelse direkt.
De två inledande matcherna, i Raleigh respektive Boston, var det väl inget särskilt med.
Men sedan – boom!
Det blev alltså gastkramande sudden-rysare både i Dallas och Edmonton och spänningen var på bägge håll så olidlig att det nästan gjorde fysiskt ont.
Tack, hockeygudar.
Så här ska livet vara…
• • •
Filip Gustavsson hade ingen som helst erfarenhet av Stanley Cup-hockey innan nattens maraton i American Airlines Center.
Men nu, efter fyra en och halv period och 52 räddningar, har han desto mer.
Det var ju inget mindre än en drömdebut.
• • •
Här i New York är klockan 02.55, jag har magknip och inväntar kommentarer från de två slagfälten där ute på kontinenten.
Mycket lite tyder på att jag kommer gå upp vid 08.00 och åka på morning skate i Newark.
Men var säker: Senare under dagen tar jag mig dit, för där vankas ju första livesändningen i årets Stanley Cup.
Halleluja – och godnatt.