Det ser verkligen ut som att det BLIR Tortorella.
Han ska ha träffat en överenskommelse med Sather och Rangers väntar nu bara på klartecken från Tampa, som tekniskt sett fortfarande äger rättigheterna till ”Torts”.
Ros dealen i hamn blir det som sagt åka av här.
John Tortorella är inte precis någon lågmäld Tommy Sandlin-figur.
Han är tvärtom 40 Per Bäckman multiplicerad med 20 Abris plus 15 Niklas Wikegård och sen lite Micke Sundlöf i spelargången på det.
Jag har varit på presskonferenser när han bokstavligen svurit ve och förbannelse över stjärnor – ja, Lecavalier i första hand – som underpresterat i viktiga matcher.
– I’m so fucking tired of this team not doing what I’m telling them to do, frustade han en gång och jag som tänkte ställa en liten fråga om Pastorn förstod att det nog var bäst att spara den
Och han är inte försiktigare i direkta kontakter med sina spelare.
På en morgonträning i St. Pete Times Forum förra säsongen var det väl egentligen inte meningen att vi murvlar som satt på läktarna skulle höra vad som sas under en genomgång vid rödlinjen, men det gick inte 
– Can you get this trough your thick fucking skulls, vrålade Tortorella.
– These are important fucking games.
Ojvoj.
* * *
Tampa krånglar enligt uppgifter i New York Post och på TSN så mycket att NHL fått gå in och medla.
Florida-klubben, som ju sitter med Melrose-kontraktet i famnen också,  har plötsligt kommit på att man vill ha ordentlig ersättning för att släppa sin gamle coach.
Men som någon sa i ett kommentatorsspår nånstans:
– Kan vi inte skänka Redden...?
* * *
Vill Henke veta hur det är att vara John Tortorellas förstemålis kan han ringa Honken i Göteborg.
Han stod ju i Tampa under ”Torts” och det var som jag förstod saken ingen promenad i parken.
Dels förespråkade karln i alla fall sista säsongen en så oförvägen, nästan ursinnig offensiv att fyra-fem mål i baken per match mer eller mindre ingick i planerna.
Dels var han  onådig i kritiken också efter mindre lyckade målvaktsinsatser.
Jag sa en gång efter en torsk på Garden att  coachen verkar lite…temperamentsfull.
Honken tittade upp, log snett och ruskade lätt på huvudet.
–  Skojar du…
* * *
Zanoj har en befogad fråga i kommentatorsspåret:
Vad händer med Avery nu?
Saker och ting har definitivt komplicerats.
Som expertkommentator för TSN har Tortorella kallat Page Six Sean ett ”själviskt arsle” och avrått Rangers för att städsla honom på nytt.
Hur ska han komma runt officiella ståndpunkten om Sather beslutar sig för att baxa problembarnet tillbaka till Manhattan?
Och vad tycker Avery själv?
* * *
Tjötröva i kommentatorsspåret!
Vad stort.
Du har ett wild card för återbesök på Elaine’s precis när som helst.
Och ja, i Ytterby måste man ju avlägga studiebesök. Världen vill heta hur det kan komma så många säregna karaktärer från ett och samma lilla ställe…
* * *
Simon, dörrmannen, hann inte mer än komma till jobbet förrän han ringde upp på interntelefonen och bara skrek.
– Ja sa ju det! De skulle ha lyssnat på mig för länge, länge sen. Nu kan det vara för sent. Den där fucking Sather.
Kanske har vi inte bytt samtalsämne ändå…
* * *
Tortorellas relation med media kan också vara komplicerad.
Kolla bara den här klassiska presskonferensen från Meadowlands häromåret.
Och gissa vilken ”Brooksie” det är han bråkar med…
* * *
Fast det var förstås Brooks som brejkade nyheten om att Rangers förhandlade med Tampa-coachen.
Han är bäst.

Satan också.
Jag är fortfarande halvkrasslig och hade tänkt ligga och återhämta mig idag.
Just då passar Sather förstås på att sparka Renney.
Suck.
Det är ju bara att sätta sig upp i sängen, dra på ett par raggsockor och försöka formulera en synpunkt.
Jag tycker å ena sidan att det är rätt trist. Renney verkar vara en väldigt sympatisk karl. En gentleman. En man med stil och klass och stort hjärta. Såna vill man ju inget ont.
Å andra sidan var ledningen tvungen att göra nåt. Det kan inte fortsätta som i matcherna de senaste veckorna. Mot Toronto igår framstod Rangers tidvis som ett lag helt utan puls. Och som bekant: Man kan inte sparka spelarna.
Men det ska ju också understrykas, med fet magic marker:
Det var Glen Sather som bäddade sängen åt Renney genom att inte erbjuda Jagr, Shanahan och Avery nya kontrakt – samtidigt som såna som Rosie och Redden fick fylla ut lönetaksutrymmet med sina befängda jättekontrakt.
Kort sagt: Han berövade laget färg, taggar, profil och ledarskap – och ersatte det inte med nånting (det var ju inte så kort sagt, men, ja, ni hajar…)
Är det någon verkligen förtjänar avsked är det Sather.
Men det kan vi glömma.
Han är bästa polare med Jimmy Dolan – ägaren – och kommer att basa på Garden så länge han har lust.
* * *
Nejdu, Bobby Orr. Jag är inte alls sjuk särskilt ofta. Och de gånger jag är det går  det – ta i trä! – över fort.
Vad jag sen säger för att nån gång få vara ledig från bloggandet är en annan sak…
* * *
Att Parry Pearn fick följa Renney ut genom dörrarna var tämligen givet.
Han är trots allt ansvarig för ett powerplay som inte kunnat vara sämre om så Dupond och Dupont stått för instruktionerna.
* * *
Vem som ersätter har vi inte fått veta ännu, men jag håller tummarna för Tortorella.
Då blir det åka av – inte minst på presskonferenserna efter matcherna…
* * *
Eftersom frågorna i ämnet blir fler och fler:
Ja, jag planerar att sitta med laptoppen vid tv:n nästa onsdag.
Jag är visserligen på ett jobb – ej hockeyrelaterat – nån helt annanstans i landet kvällen före, men har planerat bagarväckning och morgonflyg så att jag finns på plats åtminstone från sena förmiddagen.
* * *
Det bästa med det här är att det blir mindre tjatigt träffa dörrmannen Simon i fortsättningen.
Han har i åtminstone två år hållit långa föreläsningar om varför Renney måste få sparken varje gång jag passerat.
Nu kanske vi kan byta samtalsämne.
* * *
Renney borde, som Varpu länge föreslagit, få jobbet i Pittsburgh.
Varpus teori bygger på att de efer sina år med sur-Therrien skulle må bra av att ha en  vänlig själ som Renney i båset – medan Rangers tvärtom skulle tjäna på en Therrien eller en Tortorella efter åren med snäll-Tom.
* * *
Apropå Varpu gled hon – rapporteras det storögt – in i pressrummet med Jari Kurri vid sin sida igår.
Stort.
* * *
Nu ska jag ta en multivitamin, dricka te och vila lite till. Sen är nog Biffen fit for fight igen.

Ifall någon undrar – bloggen är sjukskriven idag.
Jag blev krasslig på flyget hem från Toronto i förmiddags – kanske blev jag smittad av den där Sudden-febern det talades om däruppe… – och klämmer Leafs-matchen från korresoffan.
Synd på Gonäs-Jonas – som i viss konkurrens med Lilja är roligast av alla att intervjua – och synd på ceremonin med de grå pantrarna , men det kan inte alltid bli som man önskar och vill.

Det är ju en händelse som ser ut som en tanke att en sån här match spelas kvällen innan Oscar-galan.
Den fick ju ett riktigt klassisk Hollywood-slut.
Sudden, den hemvändande vikingen, fick avgöra – med matchens sista straff.
Man tror ju knappt att det kan hända.
Men det kan det.
Och jag är väldigt glad över att jag får vara här och se det,
* * *
Jodå, tårarna kom under den långa hyllningen.
Åtskilliga.
– Det var väldigt känsloladdat, erkänner superstjärnan när den lilla media-delegationen från hemlandet lyckas gräva fram honom ur omklädningsrumstumultet efteråt.
Men om det får ni läsa mer på annan plats här intill alldeles, alldeles strax.
* * *
Toronto-Wilson borde ju inse att Gonäs-Jonas ska slå straffar.
* * *
I Toronto-media odlas en myt om att Sudden är något slags kall Björn Borg-typ och under den riktigt kaosartade presskonferens som utbryter efter slutsignalen är det någon som ropar:
– So you ARE emotional?
Mats kisar mot kamermännens lampor, torkar en rännil svett ur pannan, ler och säger:
– Always was.
* * *
Faktum är att han fick två standing ovations till.
En när han precis satt straffen och en när han kom ut för att ta emot priset som matchens första stjärna.
Då, sista gången, svarade Mats med slängkyssar upp mot läktarna.
* * *
Star-krönikören Mike är så glad över kvällens utveckling att han kommer fram till mig Eken och säger att han vill flytta till Sverige och skaffa stamkort på Cafe Opera.
Det är såna känslor Big Mats väcker i sin hemstad.
* * *
Gonäs-Jonas hinner jag tyvärr aldrig på efter matchen.
När vi är klara med Sudden har det gått så lång tid att han och lagkamraterna redan sitter på planet mot New York.
* * *
NU ska Eken äta middag…
* * *
Bröderna brothers gläds med sin lagkamrat.
– Det har varit spänt hela dagen, så det känns väldigt skönt att det fick sluta så här, säger Henrik.
Sen försvinner han ut i ACC-environgerna.
Han kanske ska spana in Leafs omklädningsrum.
Det där Hockeybuzz-ryktet om att bröderna Brothers kan vara på väg till just Toronto har enligt källor här mer substans än vad som först verkade vara fallet…
* * *
Kvar på Suddens bänk sedan han försvunnit in i duschen står fyra vattenflaskor – fyllda med nån riktigt motbjudande brungul sörja.
– Jag tror det är stekfett, säger Eken.
Det kan man kalla after game-drink i så fall.
* * *
– En riktig skitmatch.
Så lyder Suddens beskrivning av av det som hände utöver hyllningarna och straffavgörandet.
Bloggen instämmer helhjärtat.
* * *
Nu ska jag sova några timmar – och sen ta rygg på Gonäs-Jonas mot New York.
Vi hörs därifrån vad det lider.

Jaha, nu har jag koncentrerat mig på hockey.
Det hade jag inte mycket för.
De sista minuterna hettade det till lite grann, men annars var det inte mycket till period.
Inget av lagen imponerar – alls.
* * *
När Sami Salo smackar in sitt Mike Tyson-artade slagskott böjer sig Markku från den finska delen av Toronto-pressen över och säger:
– Sverige vann OS för att den kille råkade vara skadad i finalen.
Hm.
Ska man behöva ta det?
* * *
Mats har inte pucken så ofta att det hinner bli mycket till burop.
Han är en non-factor, som de brukar säga.
Och det är väl inte att undra på.
Själv skulle jag inte kunna hålla i klubban efter en sån emotionell urladdning.
* * *
Mål i numerärt underläge…en Garden-stammis känner sig hemma.
* * *
Plötsligt säger Eken:
– Det är lite Micke Sundlöf över den här Jason Blake.
Riktigt vad det ska betyda vet jag inte, men det låter roligt.
* * *
Apropå på Garden och laget som brukar spela där – det verkar inte gå nåt vidare på andra sidan sjön.
Är det fortfarande Tom Renney som står i båset när Gonäs-Jonas och hans kompisar kommer till Manhattan i morgon?
* * *
Organisten spelar ”Should I stay or should I go?” i en reklampaus.
Fin pik.
* * *
Även Luongo har sina bleka stunder, för att göra om trudelutten den där snabbmatskedjan brukar marknadsföra sig med.
Stajans skott skulle han förstås ha tagit.
* * *
Vid åtminstone två tillfällen låter det som att ett par läktarsektioner får igång en ”Sundin sucks”-ramsa.
Är de alldeles schizofrena, kanadickerna?
* * *
Eken vägrar, så jag måste gå och hämta kaffe själv.
Därför blir det punkt här nu.
Men jag återkommer med slutrapport från big Smoke nån timme efter. slutsignalen.

Pust och puh.
Nu har här surfats på papperstidningens deadline i en halv period.
Därför kanske det här inlägget blir lite kort.
Men ja, det gick ju som det skulle det där.
Först verkade det visserligen som Mats  skulle få sin fiska varma – det buades ganska friskt varje gång han kom i närheten av pucken.
Men sen laddade dom på den där hyllningsfilmen i jumbotronen.
Då blev det lovefest.
Riktigt häftigt att vara med om.
Och visst tusan kom det en liten tår i den kylige krigarens ögonvrå?
Det såg så ut härifrån.
* * *
Meddelas kan att Eken nu äter glass.
Han börjar bli hungrig igen.
* * *
Det kändes verkligen som att den där standing-ovationen skulle ha kunnat pågå hur länge som helst.
Men enligt Kmannen – stammis i kommentatorsspåret som ser tillställningen på amerikansk tv– bad Sudden linjedomaren att släppa pucken.
– Just drop it…I have had enough, ska han ha sagt.
Märkligt.
* * *
Jag hann inte titta så mycket på själva hockeyn, men visst känns det som att Canucks har mycket att tacka Luongo för so far?
* * *
Finast var det ju nästan att se att både med- och motspelare slog klubborna i isen i bifall under kärleksfesten.
* * *
Jo, det är rätt många som fortsätter bua också. Varje gång den förre lagkaptenen – som gjort fler mål och poäng än någon annan i Leafs historia –  har pucken.
* * *
Nu ska det bli kul att titta på lite hockey – på riktigt.
Vi hörs i nästa paus.

Jag tror tammefan jag är lite nervös.
Annars skulle jag knappast begå ett så amatörmässigt misstag som att glömma elsladden på hotellrummet.
Det gör man när man är sexton och ska recensera sin första Eldkvarn-konsert.
Inte när man är 41 och skickas på uppdrag för sjuhundrafemtio tusende gången.
Men det verkar alltså inte bättre än att den här haussen kring vad Big Mats ska få för mottagande i sin gamla hemstad får det att fladdra lite i mitt
Märkligt.
Dessbättre finns det gott om kollegor som har likadana sladdar och inte tvekar att dela med sig av el – ett slags hederssak i den här branschen –  så jag ska förhoppningsvis klara mig helskinnad igenom den här aftonen ändå.
* * *
Gissa vad de kvällen till ära serverar i pressloungen?
Svenska köttbullar.
Så hedrar man i sanning en hemvändande viking.
* * *
Det har börjat snöa i Big Smoke under eftermiddagen, men det är inget som verkar bekymra de Leafs-fans som samlas runt Air Canada redan tre timmar innan första nedsläpp.
De står där i sina matchtröjor – många med namnet Sundin på ryggen– och är lika sorglösa som såna där engelsmän som går på fotboll i bara nylonskjorta i mellandagarna.
* * *
Goda är de också.
Köttbullarna alltså.
Men det tål att påpekas att vi, till skillnad från de snikna fotbollskollegorna i Sverige, betalar för vårt krubb.
Inga allmosor här!
* * *
Man skulle bra gärna ha velat höra gliringarna Daniel Alfredsson garanterat fick i Senators omklädningsrum när han tvingades dra på sig det där juniorvisiret…
* * *
Finns det inte en risk att man som Canucks-spelare dras med i den  galna Sudden-hysterin som råder här, undrade jag när jag sprang på Daniel Sedin i eftermiddag.
Men det finns det inte.
– Nej, för oss andra är det ingen fara. Vi kan lugnt stå och titta på, skrockade han.
* * *
Minuterna innan uppvärmningen ska börja visar de korridorintervjun från i förmiddags på jumbotronen och Eken hugger direkt.
– Där är min hand, säger han upphetsat och pekar mot den bleka bandspelartass som sträcks fram mot Big Mats haka.
* * *
Snett till höger om den pressläktarplats yours truly fått sig tilldelad – högst upp bland takåsarna – hänger den.
Börjes 21:a
Kolla bara, vad coolt:

Såvitt jag förstått är numret inte pensionerat, det handlar mer om ett hedersomnämnande, men det är något jag utgår från att hugade kommentatorer kan reda ut åt mig.
* * *
Kmannen, Eken har sensationellt nog inte ätit några köttbullar.
Han tryckte i sig en maffig hamburgertallrik på hotellet precis innan han skulle hit och nu är han inte hungrig.
Man kan se att det smärtar honom.
* * *
Canucks-spelarna får köra sin fotbollsvärmning i ett påfallande trångt utrymme precis bortanför omklädningsrummet, men det verkar inte göra så mycket. Sedinarna är ju bra på små ytor.
* * *
Det hänger en discokula precis framför mig också.
Vad händer med den, vet ni?
* * *
Eken tycker för övrigt att hon som gör intervjuer åt Maple Leafs bekräftar hans teori att världens vackraste kvinnor kommer från Kanada.
Där tar han fel.
Dom kommer från Dalarna dom.
* * *
Nu kliver Sudden ut på isen för värmning, utan hjälm – och jo, några burop hörs på de ännu sparsamt  belagda läktarna. Men de flesta applåderar och jublar. Det kan nog bli en rolig kväll för stockholmaren det här.
* * *
Volymen i Air Canada-P:at är sådant att jag skulle behöva låna öronpropparna av er som ska gå och se AC/DC på Globen i morgon.
Jisses.
* * *
Lite kaxigt är det ju att han värmer utan hjälm.
* * *
Det hade varit lättare att stå ut med volymen om de spelat bra musik, men det är mest nåt slags tam mexitegel-metal.
* * *
Mats lämnar värmningen först av alla – utan att ha ägnat sina gamla lagkamrater så mycket som en blick.
Tänk om han är skadad och inte kan spela.
Det vore väl ett härligt antiklimax.
* * *
Här är liten bild från värmningen.

* * *
Okej, jag tror som de flesta av er.
Canucks vinner det här.
4-2.
Och Sudden gör ett mål.
Jag har en del att stå i under första halvan av matchen som ni säkert förstår, men någon form av rapport kommer i första paus.

Sudden har redan blivit bejublad i sin hemstad, kan bloggen härmed avslöja.
Det är nämligen öppen morgonvärmning och därmed fullt med folk på läktarna  i mäktiga Air Canada Center redan under förmiddagen.
Och när stadens store son trampar ut genom skogen av kameror vid gästernas entré utbryter verkligen en spontan standing ovation.
Vackert.
Hoppas verkligen vi får se något liknande om några timmar.
* * *
Mediahysterin…ja, satan.
Jag har inte sett något liknande sedan Inter kom till Domnarvsvallen och Brages tränare, brukssonen Janne Lindstedt, för några ögonblick blev Signore Lindstedt med några hundra influgna fotbollsjournalister från Milano.
Vi håller verkligen på att trampa ner varann när Big Mats kliver ut i korridoren utanför gästernas omklädningsrum efter det rätt avslappnade morgonpasset.
Tur man är liten och smidig…
* * *
Det blev inte så mycket bloggat som jag hade hoppats igår – och det är Ekens fel.
Han skulle prompt ha med sig pappa Biffen ut på runda i vimlet på King street och…ja, då blev det ju så.
Lite onödigt, känns det som idag.
Men Biffen fick i alla fall en fin biff på Jakob’s Steakhouse.
* * *
Att Torontos är ligans rikaste lag framgår, om man säger så.
Lövens omklädningsrum  är lätt det lyxigaste jag sett.
Det känns som att kliva in i styrelserummet på en fancy reklambyrå snarare än i en lokal där råbarkade idrottsmän låter pungsvetten torka.
* * *
Det stående skämtet i mediarummet – rätt fint det med –  lyder:
– Jaså, ni är för Kyle Wellwoods återkomst.
Inte så jättekul kanske. Men lite…
* * *
I Toronto Sun kör nyhetskrönikören Joe Warmington en sågning av Sudden redan på sidan 2.
”Mats not welcome”, lyder rubriken över en rätt surmagad text om det skandalösa i att svensken underlät att träffa lokal media igår kväll.
– Hans kurragömmalek satt inte bra hos redaktörer som hade folk ute på stan, muttrar Joe på ett sätt som bara vi i gammelmedia kan muttra.
Konkurrenten Toronto Star såg dock till att träffa legendaren utanför hans hus i Forest Hill och fick en egen intervju.  Förmodligen är det i första hand där Warmington-skon klämmer…
* * *
Var i det där sordinerade styrelserummet Frögren sitter behöver man inte fundera över särskilt länge.
Det ligger två välfyllda dosor Ettan och skräpar på hans plats.
Gonäs forever.
* * *
Själv ringde jag Mats under fredagskvällen – och fick min intervju. Det går det också, Warmington...
* * *
När jag står och pratar med Gonäs-Jonas går en materialare förbi och säger:
– Korvbröd.
Han kan, visar det sig, ytterligare några ord på ärans och hjältarnas språk, men de är så fula att inte ens jag kan återge dem.
Vi enas dock om att det bara är Alexander Steen som kan ha lärt ut dem.
* * *
Sudden hävdar att han varit i gästernas omklädningsrum i Air Canada tidigare.
Det hindrar inte att han går åt fel håll när han kommer ut i korridoren för den hysteriska presskonferensen.
* * *
Bloggen blir själv en del av storyn under förmiddagen.
Jovisst, lokal media tycker – som vanligt – att det är alldeles fantastiskt att svenska tidningar skickat hit folk och plötsligt sitter jag och blir intervjuad av City TV på läktaren.
Riktigt vad jag hasplar ur mig är oklart, man jag säger i alla nåt om den standing ovation Börje Salming förärades 1976 och att hela Sverige förväntar sig något liknande i natt.
Överdrifter ska man inte vara rädd för…
* * *
Vancouver-spelarna inte bara hoppas att lagkamrat Mats möts av jubel av sina gamla fans – de utgår från det.
– Jamen, det måste ju bli så. Annars är det väl praktskandal, säger Daniel Sedin
* * *
Jo, vi går förstås till Hockey Hall of Fame.
Det är ju fint och så, men jag åker på ett nesligt nederlag bland de välfyllda montrarna.
Där finns en Brynäs-tröja – Börjes gamla – men inte en fiber från den svenska hockeykulturens blåvita mekka.
Eken, det gamla Gävle-eländet, hjular ut genom dörrarna i triumf.
* * *
Senast jag såg honom smashade han en klubba mot en målstolpe hemma i GM.
Men det vill Alexander Edler inte riktigt kännas vid.
– Jag? Ha ha ha, nä…gjorde jag?
Jodå, men det var då det, under nattsvarta januari. Sedan dess har Canucks skärpt sig och skälen att vandalisera saker reducerats till ett minimum.
– Vi har fått några segrar, då kommer självförtroendet, förklarar klubbmarodören från Östersund.
* * *
Den förste Sudden träffade när han återvände till Air Canada?
– Det var Joey, en av killarna som hjälper till i Leafs omklädningsrum.
Nu vet ni det.
* * *
Den heligaste graalen i Hall Of Fame är vad mig anbelangar pucken med vilken Lidas avgjorde OS-finalen för tre år sedan.
* * *
När svenskarna i Vancouver vill ha kul pratar dom om trav och Elitserien, berättar Daniel Sedin.
Det torde för närvarande vara betydligt roligare för djurgårdare än modoiter.
* * *
Nä, Sudden säger ingenting under den där presskonferensen som ni inte hört förut.
Toronto ligger honom varmt om hjärtat, det känns som att komma hem, det ska bli kul, när pucken släpps är det samma match som alltid och så vidare och så vidare och så vidare.
* * *
Tänk att jag fick in Janne Lindstedt i ett blogginlägg om Suddens återkomst till Toronto.
Det hade man inte riktigt räknat med.
* * *
Vad sägs om litet bildspel från dagen? Såna brukar ni gilla.

Eken på snedden.

Morgonvärmning i Air Canada.

Gonäs-Jonas snus. Notera också kaffemuggen i papperskorgen nedanför.

Big Mats-hysteri.

Mer Big Mats-hysteri.

SVT:s Per Anders Engler intervjuar D. Sedin.

Målpuckarna från OS-finalen 2006. Jävligt tungt.

Eken konferera med redaktörer hemma på Lilla Essinge – och bloggen spionerar. I bakgrunden en replica av Habs omlädningsrum.

Snart kommer filmen. Dubbelhakan, Boxarnäsan och TV-tornet i Toronto.
* * *
Nu väntar en timmes vila – och Sens mot Habs på TV
Sen bär det av till Air Canada Center igen.
Vi hörs därifrån, strax innan nedsläpp.

God kväll.
Bloggen kommer nu till er från – Toronto.
Jovisst, som några av er snabbt räknade ut ska jag se a sort of homecoming med Sudden i morgon natt.
Det kan blir precis hur stort som helst det.
Jag har inte hunnit se så mycket mer än flygplatsen och hotellet ännu, men att det råder Sudden-feber har ändå framgått med all önskvärd tydlighet.
Hans återkomst är förstasidesstoff i tidningarna jag köper på flygplatsen, samtalsämne på radiokanalen taxichaffisen har på under resan in till stan och nyhet på nästan varannan kanal jag zappar fram på hotellrums-tv:n.
Det är inte riktigt som när en annan kommer hem till Borlänge om somrarna…
* * *
Äkta bagarväckning i morse. 05.30. Och det egentligen utan anledning. Jag hade ingen tid att passa i Toronto.  Men det blåser fortfarande som satan här uppe i nordöst och när det blåser vill jag åka i stora plan och det enda stora hit gick vid åttakvasten. Vill man vara fin – eller åtminstone undvika alltför nedbrytande turbulens – får man lida pin.
* * *
Fast alla är inte drabbade av The Mats Fever, det ska sägas.
Jag tror jag ska få dra den vanliga storyn om att passkontrollanterna i Kanada alltid blir helt till sig när man berättar att man kommit till Kanada för att se på hockey, men den som tar emot mig här
– Jaså, muttrar han och slår en stämpel i passet, ska Sundin komma hit? Det hade jag inte aning om.
Hm.
* * *
Canucks-ledningen är uppenbarligen lite nervös över hysterin som väntar i Big Smoke.
Laget har stannat kvar i Ottawa över natten och tränat i Scotiabank Place nu på eftermiddagen.
Hit kommer Sudden & co först ikväll – och nu går det rykten om att den traditionella morgonvärmningen ska ställas in. Av säkerhetsskäl.
Vore inte det lite väl fjompigt? Han är ingen skör poet. Han är Mats Sundin.
* * *
Alltså, Big Smoke.
Jag lärde mig bara häromveckan att Toronto ibland kallas så (ett annat smeknamn stavas Center of The Universe…).
Och det låter ju fruktansvärt coolt, gör det inte?
Big Smoke?
Jo, det gör det.
* * *
Den förste jag ser när jag hoppar ur taxin utanför hotellentrén är – Eken.
Ett sånt sammanträffande.
Undras vad han ska göra här…
* * *
Det är dock för jävla kallt i Big Smoke.
Minus sjutton, med det som kallas wind chill.
Till och med Gonäs-Jonas måste grimasera.
* * *
Som av en händelse råkar Barack Obamas första besök i Kanada som president sammanfalla med Suddens hemkomst.
Vilken händelse är stört?
Jason Spezza besvarade den frågan efter matchen i Ottawa igår:
– Här är Obama en större deal, men förmodligen inte i Toronto…
* * *
Det där tv-tornet är rätt fint även i verkligheten.
* * *
– I love this country, säger Obama till rikstäckande Globe And Mail.
Den kommentaren kommer inte att falla i god jord hos högerman som Sean Hannity.
Dom ser ju Kanada som rena…ja, Sverige.
* * *
Alfie tror inte att Sudden blir utbuad i morgon.
– Att han inte ville avsäga sig no trading-klausulen kan inte ha raderat minnet av allt Mats uträttat under tretton år, säger han till Toronto Sun.
Alfie borde veta.
Sedan tacklingen på Darcy Tucker i den där slutspelsmatchen buar Air Canada Center-publiken åt honom så fort han är i närheten av pucken…
* * *
Nu ska jag promenera ut på stan och försöka få lite mer intryck av Big Smoke.
Inlägg kommer, är det tänkt, kontinuerligt under helgen.

3-1 blir det till sist.
Och Rangers-spelarna ler efteråt.
Det var det ett tag sen man såg senast.
– Otroligt skönt. Vi behövde verkligen det här, hör jag både Lundqvist, Freddy Shoestring och Macke säga.
* * *
Starkt där, Iceman.
Visst kom citatet från ”Casino” – förra århundradets mest underskattade film.
– It was amateur night, you could tell, säger Robert DeNiros Ace Rothstein efter att någon placerat en bomb i hans fina bil.
* * *
Det blev inte så mycket gruff i sista ändå.
Och det berodde förstås i första hand på att det var så jämnt.
Om Rangers dragit ifrån I början hade Witt garanterat  tagit på sig boxhandskarna fler gånger.
Det kan man sörja att man inte fick se.
* * *
Nu är det bilder från Hartfords match mot Bridgeport på tv-skärmarna i sunkrummet och av dom att döma är sig Page Six Sean fullständigt lik.
* * *
Efter att ha understrukit hur skön segern var inflikar Macke, på väg ut mot duscharna.
– Och bäst av allt var förstås att Språkröret satte sista pucken.
Intill står Fast Freddy Quadzilla, som alltså satte trean i tom kasse, och flinar.
– Ja, visst är jag målfarlig. Faktum är att jag höll på att missa där också…
* * *
Tack ThomasP – och Bobby Orr – för referaten från Detroit.
* * *
Fråga mig inte hur det går till, för jag hör inte upprinnelsen, men plötsligt vill Larry Brooks ha begreppet ”Mister Muffin” översatt till svenska av mig och Lundqvist.
Ja, det blir väl Herr Muffin, no?
* * *
Jag har smugit iväg till ett avskilt hörn av sunkrummet för att få lite lugn och ro, men vad tror ni händer: Mikrofontönten ställer ner en kaffe på bordet intill och börjar gaffla med nån satans fotograf som också sitter här.
Igen:
Död åt Mikrofontönten!!
* * *
Inte nog med att Henke inte får några kakor för assists.
Han får, visar det sig nu, inga kakor när han håller nollor heller.
– Nej, det där har försvunnit den här säsongen, säger han och ser besviken ut.
Skandal.
* * *
Det verkar ju ha gått hyggligt för The Mule i comeback-matchen.
Två mål och en assist.
Man fattar att Ken Holland anstränger sig…
* * *
När yours truly står och pratar med Birger Schlaug går Nigel Dawes förbi och börjar, som en annan Ovetjkin, imitera svenska.
– Budehule bidebale, säger han på nåt slags svenska-kocken-språk.
Det är alltså så det låter när Birger, Macke och Henke kommunicerar.
* * *
Nu håller Jersey-tjocken på och stöter på de söta tjejen från Rangers pressavdelning också.
Det vet jag inte om vi kan acceptera.
* * *
Henke tror att Danis var på väg till båset för reklampaus snarare än till tumultet i mittzonen.
– Men jag håller alltid koll när det blir stort bråk. Åker den andre målvakten dit måste jag också göra det, så är det bara.
Ha, fan vad man vill se det.
* * *
Quadzilla tror att det är han som skrämt bort Eken.
– Han blev väl rädd när jag vår så fåordig efter Philadelphia-matchen.
Inte alls omöjligt. Han är så känslig så.
* * *
Glömde ju berätta.
David Duchovny var  på plats och blev inzoomad i jumbotronen.
Hoppas Rangers PP-enheter noterade och mindes sanningen han brukade leverera:
– The truth is out there…
(fotnot: Från början skrev jag the ANSWER is out there, men sedan The Gun rättat har jag ändrat det idiotfelet. Därmed faller poängen med hela den här utgången, men den får stå kvar. Som straff. Mot mig själv).
* * *
Rangers-spelarna har fått ledigt i morgon och tänkas kan att några av dem trampar ut på Manhattan för att fira derbysegern
– Tja, säger Shoestring, det kanske kan tänkas.
Jag känner likadant, tror jag bestämt.
Återkommer framåt helgen, från ett håll ni inte alls väntat er.