Jamen – aloha, goda kamrater!
Vad underbart att vara tillbaka i bloggen och få skriva för er igen. Uppehållet efter sista Stanley Cup-valsen i Tampa har varit alldeles för långt.
Jo, jag känner faktiskt så.
Det blev precis som vanligt när vi släckte lyset och förde säsongen 21-22 till handlingarna. I några dygn var det ofantligt skönt att låta laptopen stå med locket ihopfällt, inte ha något alls på schemat, slippa skriva och tänka och stressa och istället bara skrota runt – företrädesvis mellan bardiskar of my choice.
Men redan i helgen började det klia i blodet och när den här veckan började satt jag och trummade med fingrarna i skrivbordet, rastlös som en hormonstinn tonåring ivägsläpad på hembygdsföreningens årsmöte i Tranås.
Varmed det återigen är bevisat att jag inte kan vara ledig. Hela systemet börjar hacka om jag bara sitter på en stol och tittar, jag måste ha uppgifter och deadlines och stress för att fungera.
Desto härligare är det just därför att nu, denna varma kväll i juli orosåret 2022, få sätta tänderna i draften.
Nej, jag är inte i Montreal, det kändes som lite overkill efter allt resande under slutspelet, men vi kan ha eminent draft-party i den ikoniska korresoffan också.
Hänger ni med?
I så fall bidrar ni hög grad till känslan att jag lever igen.
• • •
Ögonblicket när Gabbe gick förbi pressrummet i Amalie med bucklan och började gasta på gamle bofinken var verkligen bara starten på en episk fest.
Avalanche har firat sin efterlängtade titel lika grundligt som Capitals för fyra år sedan och just Gabbe måste hyllas som en eminent Master of Ceremonies. Scenerna efter paraden, när han mötte Denver i bar överkropp och svensk flagga över axlarna – en instant classic om jag nånsin sett en.
Good for him, han har väntat länge på den yttersta triumfen och får förhoppningsvis ha lika roligt hela sommaren.
• • •
Den här draften är kanske inte den bästa i historien, men det är den mest spännande på ett bra tag, för som jag konstaterade i den här krönikan känns allt inte lika givet som vanligt.
Sedan jag skrev den har Jarmo Kekäläinen, Blue Jackets finländske GM, eldat på förväntningarna med ett uttalanden om att vi kan komma att få se namn i topp 10 ”som ingen nämnt överhuvudtaget”.
Ojvoj.
Vad tänker, och känner, ni? Har ni några favoriter ni vill se i era lag – och några ni inte alls vill se? Vad är ni mest spända på? Vad vill ni ska hända?
Come on, spill the beans för papa!
• • •
Alla vet, sedan urminnes tider, vad som händer om man gör affärer med djävulen.
Förr snarare än senare förlorar man sin själ.
Det är vad jag har att säga om senaste tidens mardrömshistorier om de unga spelarna från det onda riket i öst.
• • •
Roligast med drafthelgen är, vad mig anbelangar, inte draften i sig. Roligast är allt wheelande och dealande runtomkring; ryktena, trejderna, kontraktsförlängningarna, the whole shebang.
Redan i förmiddags började det röra på sig. Först kom Penguins och Kris Letang, trots allt, överens om en förlängning a 36.6 miljoner över 6 år – och sedan trejdade Rangers bulgaren Colorado för ett antal draftval.

Det innebär att bloggens favorit (…) Kuemper får se sig om efter annat jobb – och att Avs av allt att döma tänker försvara sin titel med två back-ups.
Lycka till, höll jag på att säga. Men kunde man vinna med Kuemper kan man förstås vinna med Georgiev/Frankie.
• • •
Man är ju lätt sinnesrubbad. Eller tungt. Det är bara en dryg vecka sedan vi fick pusta ut efter det furiösa finalracet. Ändå sjunger det till i hela kroppen när NHL torgför spelschemat för nästa säsong. Ja, jag börjar omedelbart dammsuga hela programmet för kittlande matcher att se live och hittar både den ena och den andra överallt.
Helt klart är dock bara att jag – förutsatt att världen, och jag, finns kvar – sitter på Garden när de låter östra konferensfinalisterna Rangers och Lightning veva igång säsongen.
Is it October yet?
• • •
Nu när det drar ihop sig där uppe känner jag ändå lite FOMO. Ja, ni vet – Fear of Missing Out. Montreal är en utomordentligt trevlig stad och ”alla” är där och jag vet precis vilket jäkla tjoho det kommer vara i de bästa barerna om några timmar.
Hm.
• • •
Hello, just som jag sitter och skriver detta smäller det igen. Chicago trejdar självaste Alex DeBrinact till Ottawa för tre picks – inklusive nummer sju ikväll.
Inte helt oväntat, det har i flera dygn sagts att Blackhawks är villiga att göra precis vad som helst denna off season.
Mer lär komma.
• • •
Med Letang säkrad för så mycket pengar kommer det krävas enorm kreativitet av Hextall för att knöla in även Malkin under lönetaket, men jag tror han kommer fixa det också. Geno i en annan tröja – det är otänkbart, visst är det?
• • •
Härmed ber jag att få framföra en formell protest mot det faktum att inga av NHL:s stora events – All Star och draften – någonsin hålls på Madison Square Garden.
• • •
Går han ännu tidigare är det förstås superkul, men jag hoppas ändå att det blir Red Wings som plockar Lekkerimäki. Tanken på Detroit som ny blågul toppdestination, och han i en kedja med Lucas Raymond, tilltalar verkligen.
• • •
Om jag vore Patrick Kane eller Jonathan Toews skulle jag begära en trejd.
Varför i hela friden ska de avsluta sina karriärer i en klubb som ger sig in i en så djup rebuild att det inte ens finns plats för en DeBrinact?
Det händer kanske inte nu, men Kane i New York innan jul – jag kan se det och jag blir lite till mig när jag tänker på ’et.
• • •
Mycket av det som hunnit hända sedan vi hördes senast känns redan gammalt, särskilt som Ondskan och jag avhandlade det mesta i podden häromdagen, men jag vill åtminstone upprepa att Ryan McDonagh är en sjujävla förstärkning för Preds.
Nu blir LAGET att räkna med igen, HEK.
Bara de någon gång säkrar Filip och det sker snart, det törs jag nästan lova.
• • •
Ryktet att Flyers är heta på Tony DeAngelo roar mig. Han och Tårtan – My God! Det är som att blanda väte och syrgas och tända en cigarett.
Vilken cirkus det skulle kunna bli i The City of Brotherly Love, haha.
• • •
Fint att se att Herr Kommissionären piggnat till efter sin svängom med Covid-viruset och är redo att bli våldsamt utbuad av världens mest passionerade hockeyfans.
• • •
Idsint, mitt favoritnamn är nog ändå Jimmy Snuggerud, följt av Jagger Firkus. Och i andrarundan kommer ju – håll i er nu – Luca Del Bel Belluz.
Haha, han borde väljas högt bara för att hedra minnet av just bortgångne James Caan, alias Sonny Corleone.
• • •
Coolaste mitt-under-draften-trejd jag upplevt live var den i Newark 2013, när Gary kom upp på scenen, lyssnade på boropen en halvminut och sedan vände dem till lyckligt jubel genom att berätta att Devils hade trejdat till sig Corey Schneider från Vancouver.
Såna skrällar får han gärna bidra med även ikväll.
• • •
Det blir Shane Wright ändå, va? Jag tycker ändå det känns så.
• • •
OK, finaste läsekrets – you’re on the clock!
Jag kommer inte spruta ur mig blogginlägg konstant, utan i vanlig ordning hojta till när jag tycker att jag har något att säga.
Men spåret är ju öppet, för er och för mig, så vi ses där för the real IRL action.
Happy draft allesamman!

Hallå, vill bara förvarna om att det blir blogg-ramalama från draften ikväll.
Häng på, vi startar vid 01.00 svensk tid.

TAMPA – COLORADO 1-2 (Slut)
• • •
Ja ni, mina amigos – det var NHL-säsongen 2021-2022 det.
Den slutade med att bästa laget slog det näst bästa laget och blev exceptionellt värdiga Stanley Cup-mästare.
Rungande jättegrattis till Colorado Avalanche och alla deras fans, säger bloggen.
• • •
Nu har det gått några timmar sedan Gabbe tog emot bucklan och er bloggare sitter fullständigt utpumpad det provisoriska pressrummet.
Sju miljoner texter och videos och bilder har lämnats och anspänningen från två månaders tjurrusning genom Stanley Cup-galenskapen bara släpper.
Det är en rätt sensationell upplevelse.
Men jag ska försöka få ur mig ytterligare några rader – plus lite bilder – här också.
• • •
Själv var jag fullständigt övertygad om att Bolts skulle kvittera i slutet, då det ju var så satans spännande att jag hängde av mig kavajen och kavlade upp ärmarna, för det gör de ju ALLTID.
Men nä.
Det visade sig att Avs verkligen, verkligen lärt sig spela slutspelshockey.
Wow, faktiskt.
• • •
Gary har Covid – det var därför han aldrig kom ut på isen och blev utbuad.
Han ligger nedbäddad hemma i New Jersey, men ska vara ok.
• • •
Det blir aldrig gammalt att komma ut på isen och få vara med när de nyblivna mästarna firar.
När Gabbe ikväll, efter några suveräna intervjuer, hittade hustrun Melissa och och pappa Tony och kramkalas utbröt…då var det lite svårt att svälja.
• • •
Efter två år tar festen här i Tampa alltså slut. Med ett brak. Vigge och Steven Med Kniven är fullständigt förkrossade – precis som en mig närstående poddare.
Det spelar ingen roll hur många gånger man vinner – förluster i såna här matcher gör lika ont ändå.
Fast Tampa kommer tillbaka, tro inget annat. Det finns för mycket vinnarkultur i den här klubben för att de ska kunna stoppas.
• • •
Kavajen ni tycks ha sett mig i på tv är faktiskt blå, inte grå 🙂
• • •
Men huruvida Corey Perry kommer tillbaka är väl oklart och att se just honom komma gående genom korridoren med böjd nacke känns direkt jobbigt,..
Han har alltså spelat tre finaler på raken – och förlorat samtliga.
Så in i helvete brutalt.
• • •
Apropå korridoren – sent omsider kommer Landeskog trampande också, med bucklan, och vid det laget har det runnit ner en del, som sig bör.
Och han får syn på yours truly bofink och börjar gapa och grattis på 55-årsdagen och what not.
Ha ha, ett oförglömligt ögonblick.

• • •
Arttur Lehkonen alltså – vilken killer.
Han är förste finländaren att avgöra en Stanley Cup-final sedan Jari Kurri på 80-talet och naturligtvis sker det 2022, året när Finland tog över hockeyvärlden fullständigt.
• • •
En Game 7 hade varit mumma, men nä – jag blir inte ledsen över att boka av flygresan till Denver imorrn.
Däremot blir jag lite bekymrad över att United först inte vill betala tillbaka pengarna, men några salvor i telefonen mitt i racet ordnar den saken.
• • •
Cale Makar fick alla Conn Smythe-röster och det var helt självklart.
Han är bäst.
• • •
Burra kommer förstås ut på isen, lika glad som 2018, och visar upp sin nyopererade tumme.
Det var, kan vi konstatera nu, rätt självklart att han inte spelade mer.
Det ser ut som att han blivit stungen av fem hundra getingar.
• • •
Grattis till följande stjärnor – som alla tippade rätt i Stora Finaltipset:
Börje Salming
Jonathan Ekeliw
Tomas Ros
Elias Pettersson
Johanna Dahlén
Larry Brooks
Patrik Allvin
Camilla Westin
Mats Näslund
Samantha Pell
Katie Strang
Johan Kingfors
Lill-Pröjsarn
Alex Edler
Brendan Shinnimin
Mark Spector
Oskar Sundqvist
Inge Hammarström
Niclas Viberg
Linus Omark
Greg Wyshynski
Fredrik Bremberg
Ida Björnstad och Mattias Ekholm
Leif Boork
Helene Elliott
Anders Kallur
Mark Lazerus
Niklas Jihde
Dan Rosen
Andreas Lilja
Linus Johansson
Marcus Ragnarsson
Terry Koshan
Seth Rorabaugh
Mike Helber
Brian McNally
J-F Chaumont
Robin Lindgren
Robert Perlskog
Fredrik Warg
Janne Bengtsson
Joakim Nordström
Björn Oldeen
Malin Wahlberg
Sebastian Norén
Jörgen Källström
Anders ”Masken” Carlsson
Håkan Loob

OK, några avslutande bilder.
Tack alla för eminent sällskap hela säsongen, ni är underbara. Men det här är inte slutet, vi har sammanfattningar och draft och free agency innan vi tar sommarlov.
Men ni får ursäkta om jag de kommande dagarna bara ligger på soffan och dreglar…

Colorado Avalanche är Stanley Cup-mästare!
De vinner den avslutande super-rysaren med 2-1.
Tack alla, för i natt.
Mer kommer – men det dröjer

TAMPA – COLORADO 1-2 (Period 2)
• • •
Jaha, nu blev det annat ljud i skällan – för att återuppliva traditionen med gamla ordstäv.
Avs GÖR verkligen en mycket bättre andraperiod, kommer tillbaka och skaffar sig ledning för första gången sedan, tror jag, Game 3.
Så de är en period från Stanley Cup-titeln.
Gosse…
• • •
Gnället om att MacKinnon försöker göra för mycket kan jag ju stoppa upp nånstans.
Han är on a mission ikväll och ska tydligen bara vinna.
• • •
Hulk Hogan är in the house och blir, till vådligt jubel, inzoomad i jättejumbon.
Mycket ska man vara med om.
• • •
Vi på plats förstår först inte vad det är för synpunkter Bolts har på MacKinnons mål.
Men tv löser mysteriet:
Hemmalaget tyckte att Den Knotige rörde pucken under den avvaktande utvisningen och att domarna därför borde blåst.
Äh, blaj
• • •
För första gången i en avgörande match sedan konferensfinalen mot Washington 2018 släpper Gustav Vasy plötsligt in en enkel puck.
Jag tror knappt mina ögon.
• • •
Det kan vara jag som inbillar mig – det händer definitivt – men på mig gör Cooper ett pressat och plågat intryck i båset.
• • •
Här i andra blir det lite gruff och tjafs, men på det hela taget har det varit en påfallande snäll finalserie.
Detta är två hockeylag som vill spela hockey – inte veva i ständiga saloonslagsmål.
• • •
Den där jäkla sky-kameran – varje gång den kommer susande längs sina kablar tror jag det är målvakten på andra sidan som gett sig ut på jakt.
• • •
Really, måste Tampa klaga på alla mål?
Det känns lite gnälligt och bortskämt och osnyggt.
• • •
Lika oväntat som det är Vasy släpper några enkla, lika chockad blir jag över att Kuemper faktiskt gör ett par extra räddningar.
Nä, det är inga mästerverk – men bra.
• • •
Meh, de har också mage att klaga på att McDonagh åker för boarding när han vräker in Helm i planket. En riktigt grinig Stamkos till och med skjuter pucken på domarna. Fan, Mac ska ju vara glad att han inte fick en femma där.
• • •
Well, nu kommer en hyggligt viktig period i detta makalösa skådespel.
Håll i er.

TAMPA – COLORADO 1-0 (Period 1)
• • •
Det är nog bara att bespetsa sig på en ny flygresa imorrn, för man – Colorado är i trubbel.
De ser oväntat nog mycket mer tagna ut ikväll än hemma i Denver i fredags, begår stressade misstag och blir långa stunder uppätna av ett Tampa som till sist kommit på även hur den här motståndaren ska hanteras.
Ojvoj.
• • •
Cale Makar står för en mardrömsstart monumentale.
Först drar han på sig helt idiotisk crosschecking-utvisning i första bytet, sedan slår han en katastrofal felpassning som Steven Med Kniven utan pardon utnyttjar för att sätta 1-0.
• • •
Det var väl lite elakt av Sergatjev att sätta pucken rätt i plytet på kompisen Rutta.
Nu är både han och Cernak, åtminstone tillfälligt, satta ur stridbart skick och Tampa spelar i praktiken med fyra backar.
Men det verkar ju gå det med.
• • •
Igen: Att Niskan spelar är verkligen helt förstummande.
För bara några timmar sedan såg jag honom halta värre än Charlie Sheen efter den avslutande slaget i ”Plutonen”.
Men med sprutor och järnvilja går allt, antar jag.
• • •
Om Tampa till vinner alltihop vill jag påstå att Steven Med Kniven hör till de hetaste Conn Smythe-kandidaterna.
• • •
”Inte Burra”, löd svaret på Shakespeare-frågan i introt.
Tråkigt, tycker jag. Tänk då vad han ska tycka. Att inte kunna spela några av de största matcherna i livet på grund av en skada…det måste kännas fruktansvärt tungt.
• • •
Vasy alltså. När Lehkonen är helt ren vid kassen efter magiskt slit av MacKinnon hade han gjort mål på alla andra målvakter i ligan, men inte den här
• • •
Vad som än händer är detta ovillkorligen sista matchen för säsongen i Amalie Arena.
Vad det har för betydelse vet jag inte, gissningsvis ingen alls, men så ligger det i alla fall till.

• • •
Jadu, Tommy Mörth på vattnet – Kuemper är i sanning ingen Roffe Ridderwall.
• • •
Avs spelar upp sig efter hand och har en fin sekvens med kontinuerliga anfall runt 12:e-13:e minuten.
Men det är för lite, det räcker inte.
• • •
Idag har jag inte sett Phil Pritchard och Mike Bolt – Keeper of The Cup-gossarna – men de är garanterat här, någonstans, och väntar med hockeyns heliga klenod.
Får vi se dem på isen innan kvällen blivit natt?
Stort för Bolt i så fall, han har aldrig tidigare fått vara med under själva prisceremonin men Campbell från Hockey Hall of Fame stannade hemma i Toronto den här gången, så äran är Mikes.
• • •
Van Basten, strumplöst till kostym signalerar bara brist på smak.
Eller – jag vill veta vad Julia tycker…
• • •
Är det bara jag, eller känns det även för er alltid som att det blir mycket farligare när Tampa anfaller än när Colorado gör det?
Man vet ju – om de bara jobbar sig till ett läge, eller om en motståndarna begår ett misstag, då blir det med största sannolikhet mål.
• • •
Nu har jag återigen otur med julgranar i Tampa-mundering som tycker om att stå upp hela tiden.’
Ekeliw och hans kompisar…
• • •
Ibland tycker jag det känns som att MacKinnon, säkerligen frustrerad över den oupphörliga uppvaktningen, försöker göra lite för mycket på egen hand.
• • •
Ja, det höll på att bli kortaste finalperioden någonsin, för ett tag var det inga avblåsningar alls, men ABC förhindrade det med ett smatterband av reklamavbrott i slutet.
• • •
Äventyret fortsätter – och vill Avalanche att det ska ta slut redan ikväll måste de, på något vis, spela radikalt mycket bättre under återstoden av matchen.

En förtrollad saga, en episk myt, en ödesmättad helgonberättelse…
Kalla den vad ni vill, men Stanley Cup-finalen 2022 håller på att förvandlas till något mycket större än blott en mästerskapsserie med en åtrådd pokal i potten.
Redan innan femte slaget i Denver i förrgår gick det att se på spelarna att de liksom trätt in i en ny dimension – en där skyddsnät saknas och ingen får bedövning.
Deras slutspelsskägg är nu så yviga, deras kroppar så tilltygade och deras blickar så hårda och illusionslösa att de mest påminner om karaktärerna i en film om ett skyttegravskrig som pågått för evigt.
Och under matchen, när ungefär 30 minuter hade passerat, hände något med själva spelet också,
Det var verkligen som att alla på isen insåg att de stod inför ett sanningens obönhörliga ögonblick och i ett slag började pressa sig bortom begränsningar som alltid framstått som helt definitiva.
Åtskilliga på isen trodde garanterat inte att de kunde hantera sådan obegriplig speed, intensitet och aggressivitet – men plötsligt kunde de bara det.
För att de måste.
Herregud, i tredje perioden hade vi ju sekvenser när spelet bara sköljde fram och tillbaka, utan avblåsningar, likt de rasande vattenmassorna på Floridas bredaste stränder under en Kategori 5-orkan.
De gånger jag upplevt att Stanley Cup-bataljer fortsatt upp på den här surrealistiska nivån kan räknas på den synsvage slaktarens kvarvarande fingrar.

Den Game 5 i 2008-finalen jag ständigt tjatar om hade samma karaktärsdrag. Likaså den ikoniska konferensfinal Kings och Blackhawks utkämpade 2014. Och så var det ju några matcher mellan Penguins och Capitals i slutet av 00-talet som brändes fast på näthinnan för alltid.
Jo, det är där, bland de verkliga klassikerna, vi rör oss nu – och ikväll fortsätter The Battle med en sjätte detonation i Amalie Arena i Tampa.
Den kommer bli precis lika sensationell, det törs jag lova. När matchserier sprängt sig genom logikens och naturlagarnas barriärer och försvunnit ner i den här sortens rabbit hole finns ingen återvändo.
Så kära ni, mina vänner i bloggens magiska lilla värld, offra allt ni behöver offra för att få vara vittnen i natt.
Ytterligt få gånger i livet får man chansen att se hockeymatcher – ja, tilldragelser överhuvudtaget – som lovar så här mycket.
• • •
Ja, jag kan rentav säga att finaler som denna är värd all miserabel logistik.
Den här etappen, mellan Game 5 och Game 6, blev riktigt brutal.
Så fort slutsignalen ljöd i Ball Arena på midsommarafton sköt priserna för de få flygbiljetter som fanns kvar mellan Denver och Tampa iväg mot astronomiska nivåer och vi pappskallar som inte hade säkrat avbokningsbara biljetter redan på förhand satt där med kallsvett i pannan och googlade efter flighter så det glödde i fingertopparna.
Jag trodde under ett par skräckinjagande minuter att det inte skulle gå med mindre än en svindyr flight till Atlanta och sedan hyrbilstur i åtta timmar, men till slut trollade jag fram en Southwest-resa med connection i Austin, av alla ställen.
Now, att flyga Southwest, om ni inte känner till det, är som att sitta i baksätet i en Morris Mini, också känd som hundkoja, med fyra andra under en roadtrip från Pajala till Sölvesborg – men utan hundkojans pålitlighet. De är flygbranschens Axl Rose och ställer in och blir försenade på ren rutin.
Men det gick bra och igen – värt det när en så här magnifik final spelas.
• • •
Nu har jag dock säkrat en biljett – ombokningsbar – till imorrn.
Utifall.
Och min gissning är att vi får ta oss ut över kontinenten ytterligare en gång.
Den här finalen är på något vis predestinerad att nå hela vägen fram till Game 7, eller hur?
• • •
Burra eller inte Burra, det är frågan – för att nu återknyta till skalden från förra introt.
Han gjorde ett mycket kortfattat framträdande vid dagens morning skate och på presskonferensen efteråt svarade coach Bednar ”Vi får se” på frågan om skåningen kommer spela Game 6.
Han skulle behövas, det är helt klart. Han är ju något så unikt som en människa som kan göra mål på Andrej Vasilevskij…
• • •
Austin har det gått några år sedan jag besökte senast och jag får nästan lust att stanna nu när jag mellanlandar, för redan flygplatsen påminner om vilken ljuvlig, livfull musikstad det är.
Final pågår dock, så jag får nöja mig med ett par timmar i Saxon Pub-filialen i terminalen, men det duger gott – särskilt som Bora Bora-Johan plötsligt dyker upp.
Utan sombrero, tyvärr, men ändå.

Fotnot: Det ser här ut som att jag håller vansinnigt mycket högre öltempo än Johan, men jag hade till skillnad från honom suttit i baren ett tag när bilden togs!
• • •
Avalanche kan dock inte tillåta att matchserien fortsätter i ytterligare några dygn, för som jag påpekar i den här krönikan idag är det i princip omöjligt att slå Tampa Bay Lightning i Game 7.
Det är i såna matcher de blir verkliga monster och skulle stänga ner Gud själv om han dök upp på isen.
Så ska Gabbe & co någonsin pressa sig till en lika makalös insats som i Rond 2 är det nu.
Sedan kan det vara för sent.
• • •
Point?
Det är ingen – häpp! – point att ens fråga.
Han spelar inte.
• • •
Det var en liten skara i Stora Finaltipset som fått framstått som extra speciell om pucken studsat lite annorlunda i fredags. De enda som tippade 4-1 till Colorado var Uffe Samuelsson, Niklas Wikegård, Claes Elefalk, Pontus Höök, Disco Kristoffersson, Linus Hugosson och Dan Augustsson.
De som kan få rätt ikväll är desto fler. Här har vi hela listan med 4-2-till-Colorado-tippare:

Börje Salming
Jonathan Ekeliw (!)
Tomas Ros
Elias Pettersson
Johanna Dahlén
Larry Brooks
Patrik Allvin
Camilla Westin
Mats Näslund
Samantha Pell
Johan Kingfors
Lill-Pröjsarn
Alex Edler
Brendan Shinnimin
Mark Spector
Oskar Sundqvist
Inge Hammarström
Niclas Viberg
Linus Omark
Greg Wyshynski
Fredrik Bremberg
Ida Björnstad och Mattias Ekholm
Leif Boork
Helene Elliott
Anders Kallur
Mark Lazerus
Niklas Jihde
Dan Rosen
Andreas Lilja
Linus Johansson
Marcus Ragnarsson
Terry Koshan
Seth Rorabaugh
Mike Helber
Brian McNally
J-F Chaumont
Robin Lindgren
Robert Perlskog
Fredrik Warg
Janne Bengtsson
Joakim Nordström
Björn Oldeen
Malin Wahlberg
Sebastian Norén
Jörgen Källström
Anders ”Masken” Carlsson
Håkan Loob

Ojvoj.
• • •
En i denna samling bjöd jag på lunch tidigare idag, på JW Marriott.

Ondskan heter han och han tror att han kan få önska resultat genom att tippa tvärtemot vad han hoppas.
Jag ska be att få let him in on a secret:
Sånt gör varken till eller från!
• • •
Under presskonferensen i morse fick Cooper frågor om rutiner och svarade att alla har rutiner, ”ni med, ni går säkert till samma caféer varje gång ni är här”.
Puck Daddy Wyshynski replikerade direkt
– Café…det är ett kordord va?
Då blev Coop glad och skrattade gott.
Se där, det är bra att stämningen emellanåt lättas upp även i så här pressande sammanhang.
• • •
Ett bekymmer med det här varannan-dag-flängandet är att det inte går att sköta om garderoben på tillbörligt vis.
Förr, när vi hade två dagar mellan matcher under den sista, mödosamma 5-6-7-given, hann man lämna in tvätt på hotellet då och då, men det funkar inte nu – då blir paltorna kvar när man själv åkt vidare.
Så jag stryker, tvättar i handställ och hänger skjortor, kavajer och byxor på ångning i duschen.
Det är ett hårt jobb men någon måste göra det.
• • •
Precis när jag skriver det här – 16.55 lokal tid – går Den Knotige, Nick Paul, förbi pressrummet.
Han har kostym – men inga strumpor i skorna.
DET är fult det. Fruktansvärt fult!
• • •
Efter lunchen med Ekan – som nu värmt duktigt i tikibaren – sitter jag på helspänn och väntar på beskedet om vilka som blir invalda i Hockey Hall of Fame i år.
Tills jag inser att det beskedet kommer först i morrn.
Hallå.
Bröderna Sedin, Zäta och Alfie är alla ”eligible” och jag tycker de som bestämmer kan göra hela evenemanget till en happy svenskfest denna gång.
• • •
Cooper har för övrigt helt rätt. Även jag håller mig med rutiner i Tampa. Caféer vet jag inte så mycket om, men off-kvällar finns det ett antal specifika bardiskar i hans hemstad jag gärna uppsöker – efter att ha inlett det som ska bli ett bloggintro ett dygn senare.
Själva finaldagarna går jag till Amalie på morning skate – mest för att komma i stämning och hänga med kollegorna, så här djupt in i en serie blir inget nytt av värde nånsin sagt. Sedan äter jag lunch, gärna på Marriott-verandan, och går tillbaka till hotellet och fortsätter hamra på introt. Fyra och en halv timme före matchstart tar jag dagens andra dusch, sätter på mig finalstassen och går tillbaka till hallen och slutför den här textblaffan.
Nöjd så, Jon?
• • •
Som ni sett tar Cirelli inte längre tekningar och ryktet säger att han inte ens kan lyfta armarna ovanför huvudet – det gör för ont.
Men finalhockey spelar han ändå.
Det är alldeles sanslöst, det de här unga männen är beredda att göra för att få förverkliga sin dröm.
• • •
Hattmyran, Lidas var inte bara förste svenske kaptenen att ta emot – han var den förste europeiske.
Varken Selänne eller Kurri var kaptener och fick såldes inte äran – och det har inga andra finländare senare heller fått.
Däremot har Zdeno Chara och Alex Ovetjkin följt Lidas i de europeiska fotspåren.
• • •
Nu kom stora delen av Avalanche-truppen traskande också – alla med strumpor i skorna – och aldrig har de sett mer sammanbitna ut.
”This ends tonight”, ser det till exempel ut som att Gabbe tänker med blicken fäst vid en punkt någonstans långt, långt bort.
• • •
Random bild från tikibaren en random kväll.

Ja, ventilerna måste öppnas ibland, så trycket lättar.
• • •
Svenska mediahopen i Amalie Arena.

Från vänster: Viaplays fotograf Martin, Lönta Lindqvist, Simba Sjöberg/Sjögren/Sjöstedt/Sjölund/eller vad han nu heter samt Bora Bora-Johan.
Illuster samling, det får man säga.
• • •
Min kille i Game-winning-poolen denna sjätte holmgång:
Mikko Rantanen.
Hm, inte så dumt, det…
• • •
Apropå eventualiteten att Gabbe får ta emot bucklan debatteras vem han först räcker över den till.
Hetaste tipset: Erik Johnson. Han har tillhört organisationen längre än någon annan och är den den ende som spelat med Gabriel varje säsong sedan hösten 2011.
Om Bolts tvingar fram Game 7 och vinner igen måste det bli Corey Perry, right?
• • •
Woah, bad news för Avs-fansen: Niskan haltar förbi med badtoffla på ena foten. Han kan, faktiskt, knappt gå. Om han spelar ändå är det helt…nuts.
• • •
In med Frankie!
Nä, det är försent nu, Bednar skulle orsaka kaos om han tog det beslutet i Game 6 i en final – men han skulle ridit vidare med tjecken när han klev in tidigare i slutspelet.
• • •
Ondskan sitter ikväll med vad han kallar ”klacken”. Det är ingen klack i europeisk mening, bara ett sällskap som drar igång hurtiga ramsor ibland – men ni kan vara helt försäkrade om att vår vän hakar på.
Ibland, efter en öl eller två, börjar han ju skandera ”I believe that we can win” fast ingen hockey spelas överhuvudtaget.
Nu, i en final…jag önskar verkligen jag kunde se honom.
• • •
Av de femton lag jag sett spela hem cupen är det bara fem som lyckats göra det på hemmaplan
Ducks 2007, Kings 2012 och 2014, Blackhawks 2015 samt Tampa 2021.
Det är betydligt vanligare att man vinner på bortaplan och får jag gissa beror det på att det blir lättare att spela ut när man inte SKA vinna.
Den lilla aspekten skulle kunna tala för Avs ikväll, men jag vet verkligen inte.
• • •
Grej jag inte kan vänta på när det här är över:
En heldag på biografen i Kip’s Bay. Först den färska Elvis-filmen vid 11.00-föreställningen, sedan ”Top Gun” och så senaste ”Jurassic Park”.
Blir det redan på tisdag – eller först framåt torsdag-fredag?
Vi vet snart.
• • •
Som surfaren Mark Foo sa:
”If you want the ultimate thrill, you’ve got to be willing to pay the ultimate price”.
Det är lejonen i Colorado Avalanche och Tampa Bay Lightning förhoppningsvis medvetna om när den fantastiska Stanley Cup-finalen 2022 nu når ännu ett hisnande klimax.
Nu åker vi – och oändligt är vårt stora äventyr…

COLORADO – TAMPA 2-3 (Slut)
• • •
Jaha, Up In The Air igen då. Efter ett och ett halvt dygn i Denver. Och sedan lär det bli en ny vända hit på måndag.
Man behöver nog läggas in för observation efter den här pärsen.
Men inget gnäll.
Efter en så här otroligt spännande och action-späckad matchjäveln – tredje perioden hör till det mest kittlande jag sett på flera år, utan tvekan – är det såklart bara en ynnest att vi få mer.
• • •
Det var ju aningen poetiskt att Jon Cooper 48 timmar senare fick sin Too Many Men-utvisning med sig – och det precis som Avalanche skulle initiera sin slutpush.
Men vad klantigt av hemmaspelarna. De måste ju veta att de efter kontroversen i Tampa senast har ögonen på sig när de byter on the fly och det fanns inga skäl att ha panik i det läget.
• • •
Ledsen att du blir ledsen, HEK, men tyvärr – Kuemper är Colorados ömmande akilleshäl.
Minst en gång per match släpper han in en softie, han gör aldrig några extraräddningar – såna omöjliga som Vasy formligen radar upp – och hans medspelare har inte råd att begå ett enda defensivt misstag, för då smäller det.
Om de haft en egen Vasy skulle serien varit avgjord redan.
• • •
Ser The Keepers of The Cup hasta iväg i midsommarkvällen direkt efter slutsignalen.
Strax innan har de åter packat ner klenoden i stora lådan och nu flyger även de vidare till Florida igen.
Får de dela ut den där?
Knappast.
• • •
Vi får ta och glädjas å Ondskan Ekeliws skull.
Han har satsat enormt mycket på sin resa till Tampa, så det är inte mer än rätt att han får se ytterligare en match.
• • •
Jon Cooper är gladare idag och konstaterar att det bara är logiskt att denna finalserie avgörs först efter sex eller sju matcher.
– Det är två storartade lag som spelar, heter det.
Indeed.
• • •
Ja, om allt går som det ska – håll alla tummar, jag har hamnat hos ett flygbolag som man verkligen inte kan lita på – hörs vi på söndag igen.
Tills dess:
Peace.

Sommarnattens leende inställt i Denver, Tampa vinner och tvingar fram en Game 6 på söndag.
Mer kommer sedan.

COLORADO – TAMPA 1-2 (Period 2)
• • •
Om vi ska uppehålla oss vid den där andra midsommarnatten för 28 år sedan kan det mycket väl vara så att vi 06.27 in i andra perioden har ett sånt där ögonblick som när Ravelli utbrast ”Där…där kände jag att det vände”.
En dryg minut innan har Nichuskin kvitterat, Avs rider på en våg av momentum och Alex Killorn drar på sig en utvisning, så hemmalaget får chans i PP igen.
Tror vi.
Men på något vis hittar domarna under den avvaktande sekvensen en utvisning även på Compher, så det blir istället spel fyra-mot-fyra. Sedan åker även Makar ut och då gör Kutjerov 2-1.
Där…där kände jag…
• • •
Det är ju bara för Avalanche att försöka få fram puckar på mål – Kuemper släpper in dem.
Han är INTE en värdig finalmålis, jag har aldrig sett en mindre övertygande. Till och med Antti Niemi i Chicago 2010 var bättre.
• • •
Precis, Idsint. Förlorar Avs den här matchen är det nästan givet att det blir Game 7 och i Game 7 går det inte att slå Tampa Bay Lightning.
• • •
Bolts brukar inte ha något bortafölje alls, men ikväll är det faktiskt en tapper skara i Ball Arena som vevar på rätt duktigt på ena kortsidan och framförallt får igenom några ”Vasy, Vasy, Vasy” i sorlet.
• • •
Hemmafansen är mäkta förgrymmade på zebrorna Hebert och Rooney – den senare ingen publikfavorit någonstans, för att uttrycka det försiktigt – och börjar till och med kasta skit på isen.
Seså, det hjälper inte alls.
• • •
Gustav Vasy släpper inte många returer i skarpa lägen, men innan Nichushkin kvitterar är det ett Makar-skott som går rakt igenom honom.
Även katter har blott nio liv, som dom säger.
• • •
Vi får ändå hoppas att vår vän Art Vandeley har en riktigt oförglömlig upplevelse ute i publikhavet.
• • •
Sudden-drama ikväll…det vore nästan för mycket, vore det inte?
• • •
Tampa var bättre i andra och det kommer inte som någon överraskning, Avs gör traditionellt sett mediokra mittperioder.
Nu gör de bäst i att trycka till på gasen igen, för…ja, Lex Idsint, ju.
• • •

Satan vilken action det är sista minuterna.
Fortsätt likadant nu, pojkar.
Vi är här för the action.