COLORADO – TAMPA 0-1 (Period 1)
• • •
Nu firar vi inte midsommar i Ball Arena.
För trots att Avs åtminstone första femton minuterna spelar bättre hockey leder Tampa.
Huvudorsak, igen:
Darcy Kuemper vaktar kassen åt hemmalaget.
Han släpper in en pruttare från Rutta som en NHL-målvakt inte får släppa in ens på försäsongen och definitivt inte i en elimination-match i Stanley Cup-finalen.
Ja, det är en bra slägga han får på, Pruttarn, men för fan – han har ren sikt, det ska inte vara möjligt.
Jösses.
• • •
Jag vet inte om någon är så tagen av stundens allvar att han inte kan hålla i klubban, men att hemmaspelarna drar på sig två utvisningar under de första sju minuterna indikerar att somliga är överaggressiva.
Så kan det också bli när fladdrar i nerverna.
• • •
Avs får iväg en del skott, men inga farliga, mest muffins utifrån och såna släpper Vasy, till skillnad från sin kollega på andra sidan rinken, inte ens in om han är medvetslös.
• • •
Vrålet i Ball Arena när Avs stormar ut på isen – ojvoj.
Det är riktigt värker-i-öronen-som-på-AC/DC-konsert-nivå den här kvällen.
• • •
Det är svårt att bestämma sig för om det är Tampas PP som suger – eller om det är Avalanches kill som är så grym.
A little bit of both, kanske?
Men det råder ingen tvekan om att mästarna MÅSTE utnyttja de lägena bättre, annars blir det här i långa loppet mer eller mindre omöjligt.
• • •
Nä, Burra kan inte spela – och inte Brayden Point heller.
Men Cernak och Cirelli är med.
Man undrar ju bara: I vilket skick är de?
• • •
Firren Ekeliw fick upp ur Mexikanska Golfen, den med gula fenor, var en snook, meddelar han.
Fina fisken, det.
• • •
Corey Perry är kvar sist på isen efter värmningen, som vanligt, men nope – han skickar ingen puck över isen den här gången.
• • •
Tampas försvarsspel är anmärkningsvärt mycket bättre än under förra besöket i Denver.
Minns ni Game 1 och, framförallt, Game 2? Då var de så stressade och panikslagna av Avs våldsamma forcering att de värkte puckar över plexit, drog på sig utvisningar och såg gamla ut.
Nu har de lärt sig, det är ordning på torpet igen.
• • •
Försöker lura i Ekeliw att Fredrik Claesson får chansen istället för Cernak, men den går han inte på vid sin poolkant.
• • •
Oro i Ball Arena nu.
Ångest.
De vill så gärna att midsommarnatten ska sluta i extas, men det blir sällan som man vill…

Just som den ljusa midsommarkvällens magi börjar tätna rullar Bill Pritchard och Mike Bolt in den nypolerade, gnistrande Stanley Cup-bucklan bakom kulisserna i Ball Arena och plötsligt händer det.
Rent Shakesperianska dimensioner öppnar sig i Stanley Cup-finalen.
När Den Störste, William Shakespeare, skrev ”En midsommarnatts dröm” tänkte han förmodligen inte på hockey – särskilt inte som han levde och verkade på 1500-talet.. – men det går att låtsas att han gjorde det.
En av karaktärerna i den klassiska komedin heter, faktiskt, Puck och den vilda åtrå den avgudade barden från Stratford-upon-Avon skildrade skulle mycket väl kunna handla om den dito som driver de besatta hockeyriddare som är beredda att spränga sina egna hjärtan för att få omfamna en silverkruka som i deras trossamfund äger samma status som Moses stenplattor äger i kristendomen.
Men framförallt:
Vi kan få uppleva en av tidernas midsommarnattsdrömmar här i Denver denna 24 juni demonernas år 2022.
Ni vet vad vi gått upp i för slags stabsläge.
Colorado Avalanche står vid själva tröskeln till The Promised Land och blir mästare om de slår Tampa Bay Lightning i kvällens Game 5 i Ball Arena.
För denna landsända, denna stad, denna klubb och dessa spelare vore det som vår ”Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome” 1994 – bara ännu större.
Visserligen högtidlighåller USA inte denna ljuvliga helg, men ändå. Metropolen vid det stora bergets fot har inte sett sitt lag vinna på över två decennier och spelarna…ja, spelarna. De är i sanning Shakespeare-karaktärer med skridskor på fötterna.
I hela sina liv har Gabriel Landeskog, Nathan MacKinnon, Cale Makar, Darcy Kuemper, Nazem Kadri, Erik Johnson, Jack Johnson och de andra väntat på den här kvällen. Det är hit, till just den här stunden, de varit på väg sedan de tog sina första skridskoskär på ruset vatten. Det är för det här ögonblicket de offrat all tid, uthärdat all smärta, kräkts av utmattning i barmarksträningens alla skogsbackar och avhållit sig från allt roligt alla mindre nogräknade kompisar njutit av
Så om det händer nu, om de får sin buckla som Romeo till slut fick Julia – för att nu knyta ihop det här temat… – utbryter en drömnatt inte ens Shakespeare hade kunnat beskriva.
• • •
Tack så hjärtligt för alla födelsedagshälsningar igår, de värmde en gammal bofink.
Det blev en minnesvärd birthday bash, inklusive middag på förstklassigt stekhus och fint rajtantajtan på Hayter’s takservering.
Där kom det plötsligt fram en landsman och sa hej och gratulerade och ni förstår ju vem det var.
Just det, allas vår Art Vandeley, på plats i Denver för årets stora happening.
Fantastiskt, spåret är överallt!
Det var dock inte 22 jag fyllde och allt det här flängandet och stressanden och partajandet sliter på en gammal farbror, så jag traskade hem till hotellet redan vid elvatiden.
Man måste inse sina begränsningar, det är också viktigt i en Stanley Cup-final.
• • •
Som det sett ut under större delen av finalen kan det kanske vara svårt att föreställa sig att Tampa ska kunna besegra Colorado i den här matchen.
Men Colorado kan.
Ja, de kan slå sig själva, menar jag.
Det har hänt gång efter annan när aldrig så briljanta, mentalt starka och vanligtvis iskalla virtuoser plötsligt har chansen att avgöra Stanley Cup-finalen.
Så nära sina eviga drömmars mål blir de plötsligt så nervösa att det slår över i rädsla och ångest och plötsligt kan de inte fungera överhuvudtaget.
Som i Game 5 i finalen 2008. Då hade Red Wings chansen att avgöra hemma i The Joe och vi var alla tvärsäkra på att de skulle göra det, men när matchen började lyste rampfebern om alla som aldrig medverkat i en så enorm duell tidigare.
Det blev bättre ju matchen led – vilket den gjorde ett tag; först i mitten av tredje övertidsperioden avgjorde Petr Sykora för pingvinerna – men de inledande minuterna fanns det de som inte kunde hålla i klubborna och undvek pucken som man undviker en apterad handgranat.
Där finns det definitivt en möjlighet för de ärrade tampianerna…
• • •
Tack för drinken också, Mister Vandeley!
Det stod visserligen ”Gary Bettman” på lappen som servitören räckte över med en utsökt blandad GT, men så lätt lurar man inte mig!

• • •
Enligt Bednar finns en chans att Burra gör comeback i afton.
Det vore ju smaskens, men jag tror det när jag ser det. Coacherna är vid det här laget lika tvetungade som ormar och lämnar ingen pålitlig information alls om skadeläget.
Så vi kan bara avvakta och så både vad gäller favoritskåningen och Point, Cernak och Cirelli.
• • •
Flygningen igår gick okej, vi kom iväg från Tampa International i tid och turbulens att tala om väntade först de sista 20 minuterna.
Det börjar dock, som sagt, ta lite på krafterna med resor fram och tillbaka – och fortsätter det med ytterligare ett par ronder blir det riktigt brutalt
Fast det får man inte tänka på och än mindre gnälla över. Man måste påminna sig att det finns miljoner som skulle ge vad som helst för att få ligga på rull mellan Stanley Cup-finaler, fokusera på allt det underbara – matcherna, intervjuerna, hänget, festerna, Simba Sjöberg, Lönta Lindqvist – och inse att tid för vila kommer sedan.
• • •
Han har bett om ursäkt sedan dess, men jag kan inte riktigt skaka av mig intrycken från Jon Coopers emotionella, underliga presskonferens i Amalie i torsdags.
Han har gjort allt rätt under Lightnings mini-dynasti; sagt rätt saker och utstrålat rätt saker och av allt att döma tänkt rätt saker, men där såg vi för första gången en spricka i fasaden.
Den slicke advokaten tappade ansiktet, visade vad han verkligen känner och vred fokus åt helt fel håll.
I vad mån det betyder någonting två dygn senare vet jag inte, men antagligen litegrann.
Allt är inte lika lugnt och tryggt som vanligt i Tampa-land.
• • •
Tar efter morning skate en uppiggande liten promenad på centrala Denvers rätt risiga gator och går rakt in i delar av amerikanska damlandslaget i fotboll – med Megan Rapinoe i spetsen.
Oväntat, men en snabb googling visar att de spelar vänskapsmatch mot Colombia här i stan imorrn, så there you go.
• • •
Situationen Cooper som spräckte Fort Cooper finns det inga skäl att fortsätta idissla.
Jo, Avs gjorde ett rörigt i-flykten-byte och hade fler än fem utespelare på isen när Kadri avgjorde, men så ser det ut vid åtskilliga tillfällen i varenda match och Bolts hade själva millimetrarna på sin sida i en exakt likadan incident i konferensfinalen mot NY Islanders ifjol.
Så – glöm det nu, tampianer.
• • •
När vi nu dragit upp Moses och hans stentavlor måste det påpekas att de finns Tio Budord även om hur en Elimination-match i Stanley Cup-finalen ska spelas.
De lyder så här och finns insprängda i berggrunden under gamla Forum i Montreal.
1. Du skall ge allt i alla byten.
2. Du skall skjuta så fort du får läge.
3. Du skall åka skridskor så det slår gnistor i isen.
4. Du skall vinna alla närkamper.
5. Du skall inte ta utvisningar.
6. Du skall täcka alla skott du kan – och helst några till.
7. Du skall inte gnälla och beklaga dig och ha offentliga synpunkter på domare och motspelare och fansen, för då visar du att du har helt fokus.
8. Du skall trycka undan alla känslor, upplyftande såväl som nedslående, och kan inte släppa loss dem förrän allt är sagt och gjort.
9. Du skall inse att detta kan vara enda gången i livet du får uppleva detta – och agera accordingly.
10. Du skall vara tillgänglig för, och prata med, media – särskilt om en som kallas Bofinken håller fram mikrofonen.
Allt klart?
• • •
Men man kan, apropå too-many-men-debatten, fortfarande ställa den här frågan:
Kan Nazem Kadri göra någonting alls utan att det blir kontrovers?
• • •
Now, Tampa är Tampa. De såg trötta ut under förlängningen i match 4, men ni vet hur de är. Med ryggen mot väggen blir de lika farliga som sårade lejon och spelar sina allra bästa, tyngsta och giftigaste hockey.
Dessutom:
Gustav Vasy, den fenomenale fantomen, stjäl ofta just såna här matcher.
Så de Avs-fans som tror att det är klart och redan tagit ut en Game 5-seger i förskott bör sätta på sig skjortan igen.
Det här blir fruktansvärt tufft.
• • •
Charles Barkley syntes inte till i Denver-vimlet igår kväll.
En besvikelse.
• • •
Så här såg det ut när Bolts höll vad som kan ha varit säsongens sista morning skate.

Och så här var det på Avalanches motsvarighet.

De slog säkerligen bort den direkt, för det måste man, men jodå – nog svischade den förbjudna tanken förbi i hjärnsubstansen.
• • •
Ikväll ska Bofinkens Conn Smythe-röster in också. I alla elimination-finaler måste ettan, tvåan och trean mailas till the powers that be allra senast i mitten av tredje perioden.
Vi ska väl invänta Game 5-övningarna också, men jag tror jag har min trio rätt klar.
Hur skulle du rösta?
• • •
Det körde ihop sig för Winnipeg Jets idag.
Barry Trotz tackade till slut nej till coachjobbet i hemstaden, för att istället fokusera på sin familj ett tag, så nu står Manitoba-klubben med skräppan i handen, utan andra alternativ.
Men hey, David Quinn är fortfarande tillgänglig.
• • • 
Keeper of The Cup Pritchard och hans närmaste man, den mycket trivsamme Mike Bolt, står och myser i finkostymerna när jag anländer till Ball-arenan fyra timmar innan puckdrop och så fort jag får syn på dem hugger det till i mellangärdet.
Pokalen de ständigt vakar över och nu tagit till Denver har rent hypnotisk kraft
Så fort den finns i närheten när det ska spelas hockey är det som att hela verkligheten drar efter andan. Atmosfären förtätas, det börjar knastra i luften.
Oh, man, vi är här nu…
• • •
Apropå coacher – jag har aldrig avundats Dan Bylsma med någon särskild hetta, men nu gör jag.
Han har nämligen fått jobbet som coach åt Seattles AHL-lag utanför Palm Springs, Coachella Valley Firebirds, och ska alltså bosätta sig där.
Ingen i hockeyvärlden kommer att ha det bättre.
• • •
Vill ni se bofinken kvittra kan ni gå in på Viaplays Instagram-konto och kolla.
För några timmar sedan spelade Lönta in en liten skvätt där jag pratar om mina känslor inför denna oerhörda match.
• • •
App app, Denver…plötsligt dyker det upp helt nya karaktärer i det provisoriska pressrummet. Lokala tv-journalister och sånt. Och de verkar tro att allt redan är klart och att de ska få leverera stormande glädjerapporter i kvällssändningarna.
När sådana attityder slår rot är det fara och färde,.
• • •
Mer coach-nytt: Luke Richardson tar över i Chicago. Lite lovande ändå. Han känns modernare och piggare än alla andra namn som recyclas om och om igen.
• • •
Man kunde ju tro att Ekeliw fick nog av torsk i torsdags, men redan morgonen därpå var han helt sensationellt ute och fiskade i Tampa-bukten.

Ikväll hälsar han att han är för nervös för att röra sig bland människor och väljer därför tv vid poolkanten framför watch-partyt utanför arena och Hattricks.
Lite defensivt, det…
P.S Ja, jag drog skämtet om torsk på Twitter igår, men alla är inte på sociala medier – de smarta håller sig undan, skulle jag säga – så det finns fog för en repris här.
• • •
Det är fortfarande Darcy Kuemper som vaktar Avalanches kasse, ber jag att få påminna de segervissa om också.
• • •
Det börjar äntligen tätna i de svenska medialeden. Från och med nu är även Bora Bora-Johan med i cirkusen – liksom Annika Greder Duncan från Sveriges Radio.
Känn den ökande pressen, Gabbe och Burra!
• • •
Mitt namn i game-winning-goal-poolen ikväll:
Devon Toews.
Well, Devon det är du som får kompensera för utebliven sill, snaps och dans i gryningen, när det brinner i martallens topp.
• • •
Nu är det så där många som vet exakt vad som ska hända igen.
Lallare.
Ingen vet någonting – och om några timmar pratar vi om saker vi såhär på förhand inte har en aning om att vi kommer vara engagerade i.
• • •
Victor Hedman gjorde en av karriärens matcher i torsdags och här kommer en till, känner jag dock på mig.
• • •
Haha, plötsligt är det någon som ropar på bofinken från läktarsektionen nedanför pressboxen och där är han igen – Art Vandeley från spåret.
• • •
När jag såsmåningom – förhoppningsvis är det långt dit – tänker tillbaka på mitt liv är det kvällar som denna jag kommer minnas med störst värme.
Bara några gånger under sin tid på denna planet får man vara med om såna här elektriska larger-than-life-happenings.

Det är en sådan kick, en sådan exalterande lyckotripp, att jag knappt kan tro det är sånt.
Välkommen till Game 5 i Stanley Cup-finalen 2022.
Oändligt är vårt stora äventyr – men nu kan det ta slut…

TAMPA – COLORADO 2-3 (Slut, OT 1)
• • •
Åh, det här lär man inte glömma i första taget…
Först kommer jag att tänka på Patrick Kanes avgörande 2010, när ingen heller först förstod att pucken hade gått in.
Men sedan visar det sig att det Nazem Kadris sudden-cannoli har mer gemensamt med Brett Hulls klassiker anno 1999, när han hade bägge grillorna inne i målgården men i alla fall fick det helt avgörande målet godkänt, varmed Dallas vann över Buffalo.
Tampianerna menar att Avs hade sex spelare på isen – och att Kadri var den som hoppade in för tidigt.
Ojvoj.
Det är fortfarande, två timmar efter matchslutet, ett oupphörligt och upprört tjattrande om situationen i pressrummet – och det kommer aldrig klinga av, tro mig.
• • •
Det kan bli en midsommarafton av guds nåde i Denver.
Bara Avalanche-spelarna, som aldrig varit så här nära sin dröm, kan hålla nerverna i schack.
– Det blir ärligt talat den stora utmaningen, säger Gabbe när vi träffar honom i kaoset backstage.
Jo, man har sett superstars som förlorat förmågan att andas i den här sortens situationer…
• • •
Jon Cooper är nära tårar när han sitter på podiet efteråt, talar om hur mycket han älskar NHL men att hans hjärta nu blöder för spelarna för att fjärde finalen slutade på det här sättet.
Sedan avslutar han presskonferensen, tvärt, och meddelar att han pratar imorrn istället.
• • •
Ekeliw deppar, men är samtidigt tvärsäker:
– Vi ses i tikibaren på lördag kväll och firar 55-årsdag i efterskott, slår han utan att tveka fast i ett sms.
That’s the spirit.
• • •
Oavsett det kontroversiella i avgörandet hängde det i luften att Avs skulle vinna.
De var klart vassast och mest aggressiva i förlängningen. Bolts såg trötta ut – igen.
• • •
Well, mina vänner – jag ber att få tacka för i afton.
Jag har ingen bagarväckning monumentale imorrn men måste ändå upp i hygglig tid, så nu tar jag mig förbi alla Tampa-barer utan att passera Gå.
Väl framme i Denver imorrn, dock – det kan bli nåt.

Samtidigt ska jag samla mig till ett av tidernas intron…
Vi hörs igen när det är fullbordat.

Det verkar som det är avgjort. Kadri – förstås – avgör. 3-2 Colorado.
Mer sen.

TAMPA – COLORADO 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Well well, det blir Blockbuster-drama under Bofinkens sista timmar som 54-åring.
Lovely – tycker i alla fall som vi som inte har något skin in the game.
• • •
Man undrar vad som behövs för att någon ska bli utvisad i det här läget.
Sutherland och McCauley släpper precis allting i tredje perioden – åt båda håll.

• • •
Det här är ingenting mindre än Victor Hedmans bästa match i årets slutspel.
• • •
Ja, Håkan Loob spådde alltså att Avalanche skulle vinna de två första matcherna i Ball Arena. Sedan skulle Tampa ta Game 3 – och vinna även Game 4.
I förlängning…
• • •
Bofinkens hjältar:
Steven med Kniven – för då vinner jag ju lite dolares – och…Rantanen.
• • •
Håll i er nu.
Det här blir oerhört.

TAMPA – COLORADO 2-1 (Period 2)
• • •
Det var ett tag sedan vi såg honom rule the waves under Stanley Cup-seglatsen, men plötsligt kommer Pansarkryssaren från Fäbodvägen stävande över isen, baxar sig förbi hela Avs-försvaret och skickar in en backhand på sämste finalmålisen sedan Roberto Luongo i Vancouvers bortamatcher mot Boston för elva år sedan.
Ögonblicket senare kan pappa Olle sjunga med i favoritdängan med Roger Pontare.
Ett storartat ögonblick!
• • •
Först får jag för mig att det är Gabbe som stökar in PP-kvitteringen, på karaktäristiskt vis, men så kul ska vi alltså inte få ha det.
• • •
Kuemper får helt enkelt inte släppa in puckar som den Vigge vispar iväg, ur dålig vinkel och med backhand och allt, men det är inte som att utespelarna heller förtjänar något beröm i samma situation.
En sådan som Nichuskin står helt still och petar med klubban när Pansarkryssaren manglar förbi och lycka till med det, liksom.
• • •
Annars spelar Colorado bättre i den här perren, jobbar hårdare och gör det lite svårare för mästarna.
Men individuella misstag fortsätter ställa till det.
Jag trodde inte Avs höll på med sånt?
• • •
Nu har jag hittat The Real Ekeliw – på en sektion alldeles intill min.
Fast det signalement han först skickar hjälper inte så långt.
”Jag har blå tröja”, skriver han.
Hallå.
Will the Real Ekeliw stand up?
• • •
Aj, Tony Cirelli, Tampas egen Phillip Danault, får ena axeln sabbad.
Åtminstone ser det så ut, han slänger från sig klubban och bara störtar ut i omklädningsrummet på momangen.
Honom har Cooper verkligen inte råd att undvara.
• • •
William Nylander – ja, han som ser ut som honom alltså – jublar helt vilt åt MacKinnons kvittering.
Det är nåt skumt här.
• • •
Satt just och tänkte ”Undrar om Julia dyker upp i natt, det skulle liva upp” – och nästa gången jag uppdaterar väntar ett glatt ”God morgon” i spåret.
Hurra!
• • •
Undrar om Avs-spelarna tror på sig själva när de påstår att Kuemper visst är en förstklassig målis.
Det måste de ju säga, men de har ögon att se med och kan omöjligen ljuga sig till övertygelsen att han håller samma klass som Vasy.
• • •
Julia, det är flygdag imorgon, så det blir inga synder i några barer i afton – och en lagom lång förlängning, toppad med blågult avgörande, vore lika mycket mumma som en sillbit och en snaps.
• • •
Nu blir det en jävla thriller till tredjeperiod.
Den kan mycket väl komma att avgöra hur resten av finalen artar sig.

TAMPA – COLORADO 1-0 (Period 1)
• • •
36 sekunder går det – sen har Darcy Kuemper presenterat sig igen.
Fast tvärtom, om det makes sense.
Han släpper returer som den en sån där maskin som används vid lerduveskytte och till slut kan Cirelli bomba in pucken i nätet.
Ojvoj.
• • •
Det börjar se ut som att Tampa får bestämma hur matcherna i finalen ska spelas – och det innebär ett slags repris av östra konferensfinalen, faktiskt.
Gästerna har mycket puck och tillbringar en hel del tid i hemmazonen, men eftersom Hedman & co plötsligt börjat tillämpa riktigt tajt försvarsspel skapar de inga farliga chanser och får knappt iväg några skott.
Sedan kan tampianerna ligga och fiska efter misstag – som Avs fortsätter begå med förbryllande frekvens – och here we are, i ännu en final på Tampa Bay Lightnings villkor…
• • •
Kadri är ju med, men vad han för nytta kan man verkligen undra.
Han kan varken skjuta eller teka och försöker bara passa pucken hela tiden – och det blir sällan bra, antingen beroende på att han är rostig eller på att det gör ont i lilla tummen då också.
• • •
Det är verkligen remarkabelt hur mycket bättre Bolts blivit i egen zon på en vecka.
De stänger ner alla skottlinjer och jobbar föredömligt med klubborna så motståndarna inte kommer till alls.
• • •
När till och med MacKinnon slår en så grav felpassning som i situationen när Den Knotige ställs helt fri och sånär gör 2-0 vet man man att något är darrigt hos västlaget.
• • •
Tror att jag identifierat den gode Olle några rader bakom hemmalagets bås och mycket riktigt – han ser helt lugn och avslappnad ut.
Det blir som det blir, som han mycket vist slagit fast.
• • •
Ja, jag blir också lite perplex över att de inte blåser av när Kumpedumpen tappar masken, men eftersom ingen protesterar mer ihärdigt antar att allt är okej – och sedermera klargörs från flera håll att regeln säger att domaren i den sortens situation inte ska stoppa spelet om attackerande laget har en klar målchans.
• • •
Stämningen i Amalie är lite luguber. De har blivit bortskämda här nere och piskar upp riktig het atmosfär först i så här stora matcher – men till och med kvällar av den här speciella sorten är det lätt att få tyst på dem.
Något mål i baken så sätter sig Ekeliw och hans kompisar med armarna i kors och tycker att livet bara suger.
• • •
Det är festligt med Toronto-reportrarna, de letar alltid efter Leafs-vinklar – som jag letar efter svensk-diton, bara ännu mer – och är nu alldeles till sig över att Kadri begår sin finaldebut.
• • •
Kmannen, Ondskan är på plats – på ena kortsidan. Jag tror jag sett honom också, han gapar och skriker och står i.
• • •
Nu är det en karaktär på läktarsektionen nedanför som reser sig upp och tar en bild på bofinken. Rakt i plytet, liksom.
Huh?
• • •
De har nåt som heter Simba Cam under en reklampaus – utan kopplingar till Henke Sjöberg, såvitt jag förstår – och då håller föräldrar upp sina små barn.
Det tycker jag Sami kan göra med Ekeliw också. Vore kul :).
• • •
Sedan blir vår vän från hattricks inzoomad i jumbon.
Charles Barkley, that is.
Han ser lite piggare ut ikväll…
• • •
Efter förra matchen sa Blues-coachen Craig Berube till LeBrun att det framförallt handlar om att rida ut förstaperioden mot Avalanche, när de bara sköljer över sina motståndare i våg efter våg.
Sedan mattas den processen av och matcherna blir i allmänhet jämnare.
Nu artar sig just den här öppningsperioden inte riktigt på det sättet, men ändå.
Tampa vinner den och befinner sig i mycket bra läge.

Man kan se det i Gabriel Landeskogs järnhårda blick när han kommer trampande genom korridorerna i Amalie Arena, mot omklädningsrummet, tre timmar innan showtime.
Det går att höra i det beslutsamma i rösten hos Steven Stamkos under ännu en presskonferens då en journalister frågar hur Tampa skulle hantera 1-3-underläge i en final serie.
Vi anar det i den rent elektriska auran kring alla som befinner sig på isen under ett av årets sista träningspass.
Vi är nära nu.
Hela hockeysäsongen håller på att samla sig till sin slutgiltiga kulmination
Som allra mest återstår blott fyra matcher innan precis allt är sagt och gjort och en kapten – Landeskog eller Stamkos – lyfter Lord Stanleys sägenomspunna pokal över hjässan.
Exakt vad det är som händer i denna situation, när vi efter all denna tid och allt detta drama, når själva upploppet är inte alldeles enkelt att förklara, men det är som att det sker en tonartshöjning i hela tillvaron.
Allting får skarpare konturer, ljuden blir vassare, ett slags het intensitet glöder i själva livsluften – och de hockeylegionärer som ska utkämpa striden vi alla låter oss hypnotiseras av går in i ett snudd på maniskt tillstånd.
De är, förstår man, nu redo att offra mer i de sista ronderna än de själva visste att de kan offra – mer av kraft, mer av välbefinnande, mer av hälsa, mer av allting – för att få sin längtan efter den yttersta triumfen stillad.
Frågade man vad det är som driver dem till denna nästan omänskliga satsning, och vad det är de jagar, är det inte alldeles säkert att de kan svara.
Som dövblinda författarinnan och aktivisten Helene Keller slog fast redan på 1800-talet:
”The best and most beautiful things in the world cannot be seen or even touched – they must be felt with the heart”.
Det är nånting längst in, något obeskrivligt, som får det som händer just nu att åtminstone för tillfället framstå som det allra viktigaste i livet – och gör matchen vi ska se ikväll, den fjärde i Stanley Cup-finalen 2022, till den största som spelats, någonstans i världen, på ett år.
• • •
Själva Stanley Cup-cirkusen är lite stukad just idag.
Vi hade ju Awards-gala på Amature Works, strax utanför centrum, igår kväll och sedan utbröt ystra efterfester på downtown Tampas alla barer och restauranger – innan allting kulminerade på sportbaren Hattricks.
Om någon detonerat en bomb där vid 03.00 hade det inte blivit mycket rapporterat om resten av Stanley Cup-finalen, that’s for sure.
Själv hade jag en liten svacka under förmiddagens morning skate, det får jag lov att medge, det vibrerade i betongkepsen varje gång Jon Cooper och Jared Bednar sa något, men efter rejäl lunch en liten pre game nap återvände livsandarna.
Nu?
Ni vet ju.
Torped!
• • •
Sötpojken stämplar in i finalen!
Ja, kanske.
Han – Nazem Kadri alltså – tränade för fullt med laget under skejten och efteråt sa Bednar att ”han blir bättre och bättre för varje dag”.
Det betyder inte att det är hundra att han katapultas in i laguppställningen, men – förmodligen.
Det får vi kalla bra tajming, nu när Chall-Åsa äntligen är hemma i Memphis och planerar verklig comeback i spåret.
• • •
Bofinken närvarade vid själva galan igår, för första gången – som PHWA-presidenten Frank Seravallis date. Vi satt vid stora runda bord – som på Golden Globes-galan – och om ni tittat noga när han som fick Willie O’Ree-priset tog emot sin pokal hade ni sett mig sitta och smutta på skumpa i bakgrunden.
Själva showen kändes, som så ofta när NHL försöker liera sig med show business, rätt fattig och amatörmässig, men Kenan Thompsons avslutande kommentar, när Auston Matthews just hade mottagit Hart Trophy, var kul:
– Vad trevligt att se Toronto vinna åtminstone en pokal i juni.
Ouch!
• • •
Brayden Point är däremot inte aktuell för spel ikväll heller – men Ekeliws och hans blåvita kompisar kan åtminstone glädja sig åt att det inte verkar vara några större fel på vare sig Kutjerov eller Den Knotige.
– Jag skulle inte säga att de mår finfint, det gör ingen just nu, men de kan spela, som Cooper uttryckte det i morse.
• • •
Efter snart fyra decennier i det här yrket blir jag inte starstruck särskilt ofta, men synen längst in i baren på Hattricks sent i natt fick det att pirra i magen som på en tonåring.
Där satt Chris Chelios – och Charles Barkley!
Han är ingenting mindre än en av mina allra största idoler, uppe där med Zeb Macahan och Bob Dylan och Tomas Forslund och Karin Boye, och bara att befinna sig i samma rum kändes overkligt.
Selfie?
Nä, jag gör inte sånt. Jag är för lättgenerad.
För övrigt verkade The Round Mound of Rebound ha firat Awards han också. Grundligt…
• • •
Bednar ville inte heller ge klart besked om Kuemper startar i kassen igen.
– Det är möjligt, löd svaret på frågan.
Men det var den lätt olycksalige från i måndags som agerade förstemålis under övningarna på isen, så han står nog och I’m telling you – det betyder att Avalanche måste vara i det närmaste perfekta ännu en gång.
Får Bolts skapa lika klara chanser igen kommer han släppa in minst lika många puckar som i Game 5.
• • •
Tack Art Vandeley, vad roligt att du gillade min lilla intervju med pappa Olle.
För er som inte sett finns den här.
Han är en riktig godbit, Olle. Glad och vänlig och alldeles vanlig – och rolig.
Bara en sån sak som att han håller på Chelsea – för att reta sina passionerade United-fans till söner.
– När de vann både ligan och ligacupen var det roligt att fråga ”Hur gick det egentligen i år?”. Det blev mycket sura muttranden till svar, berättade han med ett brett leende.
• • •
Som jag förstått ville de inte alls, men både Cale Makar och Victor Hedman mer eller tvingades närvara vid Awards-galan igår – i egenskap av Norris Trophy-nominerade.
Det är ju inte riktigt klokt.
Spelar man Stanley Cup-final – det vill säga: är mitt uppe i en av de viktigaste skeendena i hela livet – ska man inte behöva bryta koncentrationen för att sitta och flina på en prisgala.
• • •
Det var förstås väldigt spännande att Bettman och Fehr åt lunch vid bordet intill Olle och mig på Marriotts förtjusande veranda.
De herrarna ser man aldrig på tu man hand, men det var de nu – och de såg mycket förtroliga ut över varsin burgare.
Min gissning: Gary erbjuder Fehr, som ju snart slutar som spelarfackets big man, ett fint jobb åt ligan.
• • •
Burra?
Nä, tyvärr.
Som jag förstår är han fortfarande kvar hemma i Denver och kan knappt stöda på sin skadade fot.
Så jäkla orättvist, tycker jag att det är.
• • •
Det gick en liten stöt genom dunklet på Hattricks när nämnde Chris Chelios klev in genom dörren
För i baren satt även Ville Nieminen – på plats som expertkommentator åt finska Viaplay – och de har som ni kanske minns en historia. När Calgary slog ut Detroit ur slutspelet 2004 vägrade Honey Nut att skaka finländarens hand efteråt.
Men tiden läker alla sår, de försonades snabbt i glada skratt och omfamningar i natt.
• • •
Vinnarna under Awards-joxet finns det inte så mycket att säga om, tycker jag. Allesamman känns klart värdiga – även om jag personligen hade Storken som etta i Hart på min röstsedel Josi som etta i Norris.
Men på Twitter rasar fansen i alla fall och efter fjolårets åktur i den sociala mediestormen, när jag hade fräckheten att ge Kaprizov andraplatsen i Calder-omröstningen och fick hela Minnesota efter mig, avundas jag inte den ende PHWA-medlem som inte hade Roman Josi ens bland de fem främsta Norris-kandidaterna.
Å andra sidan…det får betraktas som rätt oförklarligt.
• • •
Ekeliw – själva motsatsen till Olle Hedmans och hans ”Det blir som det blir” – är om möjligt ännu mer nervös än i måndags, men tar det ändå påfallande lugnt.
När jag messade och kollade läget för några timmar sedan fick jag ett ”Softar vid poolen” till svar.
Lyxliraren från Örby!
• • •
Hittills har Corey Perry haft Darcy Kuemper som nemesis i den här finalserien, men om nu Nazem Kadri kliver in i handlingar känner jag på mig att en ny, ehum, dynamik utvecklas.
Vilket hallå det kan bli…
• • •
Ni kan förresten få alla mina Awards-röster — direkt från mailet jag skickade till ligan och Ernst & Young.

1) NHL Trophies
 
HART TROPHY (”to the player adjudged to be the most valuable to his team”) — Five selections.
1. Igor Shesterkin
2. Connor McDavid
3. Auston Matthews
4. Kirill Kaprizov
5. Roman Josi
 
NORRIS TROPHY (”to the defense player who demonstrates throughout the season the greatest all-round ability in the position”) — Five selections.
1. Roman Josi
2. Cale Makar
3. Victor Hedman
4. Charlie McAvoy
5. Adam Fox
 
CALDER TROPHY (”to the player selected as the most proficient in his first year of competition”) — Five selections.
(Note: An eligible player cannot have played more than 25 NHL games in any single preceding season nor in six or more games in each of any two preceding seasons. A player must not have attained his 26th birthday by Sept. 15 of the season in which he is eligible.)
1. Moritz Seider
2. Lucas Raymond
3. Trevor Zegras
4. Anton Lundell
5. Michael Bunting
 
LADY BYNG TROPHY (”to the player adjudged to have exhibited the best type of sportsmanship and gentlemanly conduct combined with a high standard of playing ability”) — Five selections.
1. Kyle Connor
2. Mitch Marner
3. Jesper Fast
4. Jaccob Slavin
5. Mika Zibanejad
 
SELKE TROPHY (”to the forward who best excels in the defensive aspects of the game”) — Five selections.
1. Patrice Bergeron
2. Aleksander Barkov
3. Elias Lindholm
4. Joel Eriksson Ek
5. Anthony Cirelli
 
 
(2) NHL All-Star Team
 
CENTER — Connor McDavid, Auston Matthews, Leon Draisaitl
RIGHT WING — Mitch Marner, Mikko Rantanen, Vladimir Tarasenko
LEFT WING — Jonathan Huberdeau, Kirill Kaprizov, Johnny Gaudreau
DEFENSE — Roman Josi, Cale Makar, Victor Hedman, Charlie McAvoy, Adam Fox, Devon Toews 
GOALTENDER — Igor Shesterkin, Jacob Markstrom, Frederik Andersen
 
 
(3) NHL All-Rookie Team
 
FORWARD — Lucas Raymond, Trevor Zegras, Anton Lundell
DEFENSE — Moritz Seider, Jamie Drysdale
GOALTENDER — Jeremy Swayman
• • •
För övrigt hoppas jag du är införstådd med vad som kommer hända med Sötpojken, Åsa.
Tampa-spelarna vet precis vilken tumme det är han opererat – och de kommer vara och hacka på den tummen precis hela tiden.
Det här är Stanley Cup-finalen och i Stanley Cup-finalen finns ingen nåd.
• • •
Så här ser det ut i rymdskeppet en timme och 40 minuter innan puckdrop.

Låt oss hoppas att strandraggarna sitter någon annanstans ikväll – helst vid en bardisk ute på beachen i St. Petersburg.
• • •
Här i Amerika har vi fortfarande 22 juni, så jag väntar ytterligare några timmar med att ställa fram presentbordet – men hos er har det ju redan blivit årets ärorikaste datum och meddelas kan att den legendariske Arvika-Anton blev först av alla med gratulationer.
Må hans succé i livet bli stor!
• • •
Bland det bästa som hänt under de här åren med NHL-hockey är att jag lärt känna och blivit god vän med Brian Slager – mannen bakom legendariska heavy metal-etiketten Metal Blade Records.
Metal är som bekant inte riktigt min grej, men Brian beundrar jag djupt. Från ingenting skapade han ett av de vassate independent-bolagen i världen, upptäckte och gav ut Metallica, Slayer och Cannibal Corpse – och är idag, med all rätt, en mycket förmögen man.
Han råkar också vara inpiskad hockeynörd, reser ständigt runt för att se stora matcher, har blivit kompis med åtskilliga hockeyjournalister och är ofta med på de bästa partajen – som på Hattricks i natt.
Hurra för Brian, ville jag bara säga.
• • •
Nej, strandraggarnas stolar intas idag av far och son med Avalanche-jerseys – och sonen ser ut som William Nylander.
Om de sitter ner och håller fan på sig får de se ut hur de vill vad mig anbelangar.
• • •
Det hjälpte alltså inte att Bruno – som alla kallar Andrew Brunette – ledsagade Panthers till President’s Trophy och fick dem att spela roligaste hockeyn sedan skridskoskenan uppfanns.
Han sparkas och ersätts av av Paul Maurice – en av de där gubbarna som ligan idisslar om och om igen, utan en tanke på förnyelse.
Man blir lite trött.
• • •
Stort att du kommer till Denver för Game 5, Art. Det är du och Foppa som passar på.
Jag kommer, om allt går som det ska med flygresan tillbaka västerut, ha en liten birthday bash under torsdagskvällen, så det kan var läge att sondera barerna på Blake Street. Hayter’s är ett hett tips…
• • •
Får en födelsedagspresent redan i matchvinnarmål-lotteriet.
Steven med Kniven!
Oddsen borde vara på min sida, right?
• • •
Nylander-kopian nedanför bär Landeskog-tröja.
Hm. Är de polare, Gabbe och Wille?
• • •
Här har vi honom – Ondskan vid poolen.

Jag vet inte, det där känns som lite för ofokuserad laddning…
• • •
OK, mina vänner, här kommer den – tonartshöjningen i allas våra liv.
Välkommen till fjärde kapitlet i Stanley Cup-finalen 2022.
Nu blir det åka av.

Howdy fågelungar!
Denna day off i Tampa har varit busy, utan att det egentligen finns så mycket att rapportera i denna blogg.
Så det blir bara en liten bild speciale nu.

TAMPA – COLORADO 6-2 (Slut)
• • •
Okej, okej – den här så kallade slutrapporten tog sin lilla tid.
Det blev extremt mycket att skriva – jag behövde fixa materialet till uppslaget i pappersupplagan på onsdag också – och när jag till slut satt på bussen till hotellet, vid 01.30,l var det nån som sa att det fanns en bar öppen runt hörnet, så…you know.
Men vi kan konstatera att det här är en serie igen och sorry, Avs-fans, men era killar måste fortsätta göra lika perfekta matcher som den i lördags, för börjar de begå misstag är de plötsligt extremt sårbara.
Darcy Kuemper tar det han ska ta, men inget mer. Aldrig nåt extra. Som Grubauer ifjol. Får Bolts tillräckligt många och tillräckligt bra chanser är det morsning och goodbye.
• • •
Nu ska jag sova och imorrn kommer bild speciale – bland annat från Mowgli & Baloos planerade reunion.
Sit tight tills dess, era banditer – och tack för vänliga ord.