Slut, Tampa vinner med 6-2.
Mer kommer senare.

TAMPA – COLORADO 6-2 (Period 2)
• • •
Vi har svaret och det lyder som följer:
Tampa är mycket bättre än i Denver, men de enda som kan slå Colorado är Colorado
Det är en hårresande felpassning Manson Family Josh slår ögonblicket innan Den Knotiges 3-1-balja.
Sedan lämnas Steven Med Kniven ensam mitt i slottet när passningssnillet Kutjerov har pucken ute vid sargen.
Och så låter sig Kuemper bli bortfintad av Pat Maroon.
Gör man så vinner man inte i Amalie Arena, det är ett som är hundraprocentigt säkert.
• • •
Det är ett mindre typiskt Landeskog-mål vi får se i den här perioden.
Jo, det sker förstås i powerplay – men nu är det med ett skott utifrån han sätter gummit i nättaket, på hyllan där mamma gömmer kakorna.
• • •
Det är också ett faktum att Tampa utmanar Kuemper ikväll — och faktiskt – får man bara tillräckligt med puckar på honom gör man mål.
Han är Avalanches nakna, svårt ömmande akilleshäl.
• • •
The mean son of a bitch har svårt att få domsluten med sig.
Blir ju ofta så.
• • •
Efter femte målet, det närmast penibla som Maroon får göra, tar Bednar helt följdriktigt, ut Kumperdumpern och slänger in Frankie.
Han är inte heller Patrick Roy, men jag skulle använda honom i fortsättningen.
• • •
Bra procent på Den Knotige ändå. Han kommer tillbaka när mittperioden startar, gör ett mål – och försvinner därefter ut i omklädningsrummet på nytt.
Sedan återvänder han igen.
• • • 
Tänk om dessa lag bytte målvakt.
Då du.
• • •
Charles Barkley är in the house och blir mäkta bejublad när han plojar med fåniga klappor i jumbotronen.
• • •
Visst, Monica – junibarnen är de bästa!
• • •
En annan vinkel på det här stavas ”Det går inte utan Burakovsky”.
Fast det kanske är att ta det hela lite väl långt…
• • •
Ja, Kmannen här mottages inga mutor – jag pröjsade nya korresoffan på egen hand.
• • •
Det var mycket gnäll bland Avs-fansen om att Bolts inte kunde uppföra sig när de hade blivit avspolade i lördags.
Vi får under den tredjeperiod som nu följer se om pojkarna från bergen är så mycket bättre på den punkten…
• • •
Håkan Loob:
Avalanche tar de två första – sen vinner Tampa fyra raka…
• • •
Får lite sms-godis av Sami, Ekeliws kompis, och hade väl egentligen kunnat sammanfatta hela mittperioden med den här illustrationen.

TAMPA – COLORADO 2-1 (Period 1)
• • •
Ladies and gentlemen, Tampa Bay Lightning är med i Stanley Cup-finalen igen.
De spelar på intet sätt ut Colorado ikväll heller, men de har upptäckt att gästerna till skillnad från i lördags begår misstag och då hugger de som alltid pardonlöst – och skaffar sig för första gången i hela matchserien ledningen.
Ekeliw-effekten, ska vi säga så?
• • •
Visst serru, Gabbe gör första målet igen – på det mest landeskogska sätt som går att tänka sig.
Han befinner sig i powerplay-gröt framför Gustav Vasy och formligen stångar in pucken.
• • •
Avs har de senaste fyra perioderna knappt släppt till en endaste av de rusher som Lightning älskar så innerligt, men tretton minuter in i föreställningen fäpplar en Avare med pucken, så Tony C kommer loss – och då smäller det direkt.
• • •
Den knotige, Nick Paul, försvinner ut i omklädningsrummet i slutet av perren.
Det har Tampa inte råd med.
• • •
Det är inte många millimeter pucken är offside strax innan Niskans bortdömda mål, men – offside är det. Och jag kommer osökt tänka på finalen 2017, när Filip Forsberg hade de minsta marginalerna mot sig på samma sätt – och sedan vände Penguins på hela serien.
I’m just saying…
• • 
Kuemper tvingas redan första minuterna till fler avancerade ingripanden än i hela Game 2 – känns det som i alla fall.
Redan då förstår vi att ett annat Tampa är här ikväll.
• • •
Kollegorna tog fel, Kadri spelar inte. Inte Burra heller. Och hos hemmalaget saknas mycket riktigt Brayden Point.
Så kan det gå, som kärringen sa när hon klippte näsapan, eller hur man nu uttrycker det.
• • •
Corey Perry har återupplivat den gamla traditionen och avslutar matchvärmningen med ett långskott i Colorados tomma kasse.
Nåt måste man ju testa.
• • •
Ekeliw sitter, meddelar han, tolv rader upp bakom Avalanches bås.
Kolla om ni ser honom!
• • •
Långskott? Säger man nånsin så?
• • •
Jag finner det lätt deprimerande att Åsa fastnat på omdirigerat flyg och inte kommer hem som hon ska.
Hon ska ju vara med här.
• • •
Rykten gör gällande att Ekeliw försökt få igång hela sin läktarsektion med den gamla ”I Believe”-ramsan!
• • •
Fansen som fyller läktarsektionen nedanför pressboxen precis innan puckdrop ser ut som nybadade katter allihop.
Man behöver inte fråga – man vet att ett bibliskt Tampa-regn har fallit igen.
• • •
Bednar beskrev insatsen i lördags som i det närmaste prefekt, men det kan han inte säga nu.
Fast det kanske är nyttigt för Avs att lära sig att misstag alltid kostar mot den här motståndaren.
• • •
Måtten på den här pressläktaren är inte de bästa, när de på raden precis nedanför står upp skyms sikten i alla fall delvis – och precis framför min plats har jag förstås två åldrande strandraggartyper som står precis hela tiden.
De verkar inte överdrivet insatta i det som pågår på isen, men de dansar glatt i otakt till alla dängor med puckat strandraggarsväng.
Lite kul.
• • •
Det måste införas en tidsgräns för hur länge det kan dröja innan man begär videokontroll – och hur länge Toronto kan granska innan domslutet på isen automatiskt vinner laga kraft.
• • •
Nu ska jag försöka lura strandraggarna att de ser bättre i baren på entréplanet.

Sedan min första Stanley Cup-rodeo för femton år sedan har jag sett sammanlagt 91 finalmatcher – inklusive de två som spelades förra veckan.
Ingen av dem har, tror jag, känts intressantare än den som ska avgöras i Amalie Arena denna hutlöst ångande måndagkväll vid Mexikansks golfens östra kustlinje.
Nej, jag påstår förstås inte att denna tredje urladdning i 2022 års stora hockey-opera innefattar samma emotionella sprängkraft som Game 7 mellan Vancouver och Boston 2011 – eller ens samma nerv som elimination-matcherna mellan Detroit och Pittsburgh 2008. Inte några andra eliminationer-matcher heller, för den delen
Men den är just intressant.
Extremt intressant.
Frågorna är så många och så fascinerande – och de på förhand helt oförutsebara svaren får sådana genomgripande återverkningar.
Var det vi såg i Denver, lyder den allra mest angelägna, sanningen? Är Avalanche verkligen så otroligt dominanta som de såg ut i Game 1 och, framförallt, Game 2 – och har Lightning så få svar på deras vettlösa speed, deras skrämmande explosivitet, deras ursinniga forechecking och deras blixtrande skicklighet som det verkade?
Eller blir allt som vanligt när Steven med Kniven och hans kompisar får spela inför fansen hemma i rymdskeppet på Channelside Drive? Kan de göra mot den här motståndaren som de gjorde med Rangers? Klarar de med hjälp av sin omtalade mentala hårdhet och sin gränslösa erfarenhet av att sakta ner utmanarna från Colorado och göra storstilad comeback i ännu en matchserie?
Vidare:
Återuppstår den verklige Vasilevskij och blir lika omöjlig som alltid i obönhörliga måste-lägen – och förmår Bolts att exponera den betydligt svagare Darcy Kuemper? Den frågan kan också ställas så här: Kommer tampianerna skjuta några skott och skapa lite chanser?
Man undrar dessutom:
Har Jon Cooper klurat ut ytterligare ett taktiskt genidrag sedan i lördags – och är Jared Bednar i så fall beredd och har kloka motdrag i kavajärmen?
Jag har verkligen aning, alla alternativ känns möjliga – för att inte säga rimliga.
Men en sak är desto klarare:
Svaren kommer skriva historien om den här Stanley Cup-finalen, definiera dess karaktär och avgöra var Lord Stanley ska tillbringa sommaren 2022.
Om det visar sig att det som hände i de två första matcherna gav den helt sanna bilden av styrkeförhållandena är storyn över. Om inte – då kan det bli ett oändligt, ovisst äventyr i år också.
Så det är med ett alldeles extraordinärt sorts pirr och fladder i mellangärdet jag slår mig ner på min stol i Amalie Arena för att avnjuta min 92:a Stanley Cup-final.
Den är ingenting mindre än ett Defining Moment .
• • •
Det gick bra att flyga igår.
Typ.
Trots att avgångshallen på Denver International redan vid 06.00 påminde om innerplanen på Ullevi under en Håkan-konsert lyckades jag ta mig genom securityn hyggligt snabbt och planet lyfte de facto i tid.
Men kraftiga åskstormar väntade på typiskt sommarvis i Florida, så vi fick åka och cirkla i trekvart och när vi väl gick in för landning skakade det så jävligt att avtrycket av mina vilt utspärrade fingrar garanterat sitter kvar i armstödet på plats 8A i den United-kärran för evigt.
Vad man utsätter sig för bara för att få uppleva lite Stanley Cup-magi…
• • •
Ja, jag tycker också det lät mycket med 91 finalmatcher sedan 2007, men det stämmer – så jäkla många blockbusters har faktiskt bevittnats.
Så här ser sviten ut.
2007: Anaheim-Ottawa 5 matcher (4-1)
2008: Detroit-Pittsburgh 6 matcher (4-2)
2009: Detroit-Pittsburgh 7 matcher (3-4)
2010: Chicago-Philadelphia 6 matcher (4-2)
2011: Vancouver-Boston 7 matcher (3-4)
2012: New Jersey-LA 6 matcher (2-4)
2013: Chicago-Boston 6 matcher (4-2)
2014: LA-NY Rangers 5 matcher (4-1)
2015: Tampa-Chicago 6 matcher (4-2)
2016: Pittsburgh-San Jose 6 matcher (4-2)
2017: Pittsburgh-Nashville 6 matcher (4-2)
2018: Vegas-Washington 5 matcher (1-4)
2019: Boston-St Louis 7 matcher (3-4)
2020: Dallas-Tampa 6 matcher (2-4)
2021: Tampa-Montreal 5 matcher (5-1)
2022: Colorado-Tampa 2 matcher (2-0)
Och 5-6-7+6+7+6-6+5+6+6+6+5+7+6+5+2 – det är 91, det.
Någon sweep har jag som synes inte fått uppleva.
Ännu…
• • •
Dagens hetaste rykte:
Nazem Kadri gör comeback i Game 3.
Bednar beskriver både honom och Burra som day-to-day, men Kadri var med på värmningen i förmiddags och då satt Burra fortfarande på ett privat-jet på väg hit (och hann landa innan åskmolnen åter började stäva in från gulfen, hoppas jag), så nu har åtminstone några ledande journalister suggererat sig själva till övertygelse om att Åsas sötpojke faktiskt spelar.
Hos Tampa är det, återigen, Brayden Point som kallas day-to-day. Han såg okej ut i Denver, utan att direkt glänsa, men saknades på lagets första riktiga morning skate på en månad och Coop såg orolig ut när han pratade om honom efteråt.
Ojvoj.
• • •
Vi har inte hunnit ses ännu, men jodå – nu är Ondskan Ekeliw på plats i Tampa.
Han landade sent igår kväll, efter en massa wojne wojne med förseningar på JFK, och har sedan dess vilat ut hos sin kompis Sami en bit utanför stan.
Nu befinner han sig, i full Lightning-regalia, på förvärmning med de andra fansen utanför rymdskeppet.

Vi får väl nästan hoppas Tampa vinner bara för hans skull, eller hur?
• • •
En kryptisk Gabriel Landeskog väckte uppmärksamhet på sin presskonferens i morse – på svenska.
Henke Sjöberg hade ställt en fråga om Burra och kaptenen började prata om att det är tråkigt att den gode skåningen inte kan spela.
Sedan kom följande.
– Men å andra sidan…nä, jag ska nog nte säga något. Skitsamma.
Sjöberg, Lönta och och jag började förstås fnissa, varpå alla engelsktalande ville veta vad han sagt.
Det var svårt att förklara, så vi lurade i dem att han gjorde klart att han inte gillar kanadensare, haha.
• • •
OK, vi ska inte ljuga. Jag har inte sett alla 91 finalerna sedan 2007 live. 2011 hoppade jag över Game 5 för att det stod 2-2 och för att det var så jävla bökigt att flyga mellan Boston och Vancouver, 2020-given avgjordes i en bubbla och ifjol gick det bara att närvara under de tre matcher som spelades här i Tampa.
Men jag såg ju även de jag missade på tv, så 91 är ändå siffran som räknas.
Jo!
• • •

För mindre än 24 timmar sedan hade jag fortfarande känslan att Tampa inte vet hur de ska bete sig för att komma tillbaka in i den här finalserien, men hela stämningsläget förändrades i samma stund som jag klev in i Amalie i morse.

Det är liksom mästarnas hem, själva the Lion’s Den, och det går inte att föreställa sig att Ball Arena-matcherna ska kunna gå i repris på denna adress, där jag och alla andra sett de blåvita triumfera så många gånger genom åren.
Så nu lutar jag ändå åt att det blir fullt med hockeymurvlar på alla flighter från Florida tillbaka till Denver på torsdag.
• • •
Nu har det börjat röra på sig ordentligt bland de arbetslösa coacherna. Dallas kommer fortsättningsvis ledas av Pete DeBoer, tydligen.
Inte världens roligaste lösning kanske, men jag har inga allvarliga invändningar. Den gamla surpuppan är en gedigen hockeytränare.
• • •
Det bästa med flygresan igår var att jag fick hälsa på Chall-Åsa.
Efter sådär en och en halv timme upptäckte jag – som alltid begär fönsterplats, jag vill helt fåfängt veta vad som pågår där ute – en flod som jag förstod måste vara The Big Muddy. Den slingrade sig genom en centralort och den centralorten gick genom glaspyramiden nere vid ”hamnen” att identifiera som Memphis.
Now, jag vet inte exakt var Åsa bor, men ungefär, så jo – jag vinkade och sa ”Hej Åsa”.
• • •
Tre generationer Kniven är på plats på morning skate även idag. Steven tränar och längst ner vid plexit på ena kortsidan sitter pappa Chris med barnbarnet Carter.
Den lilla knatten – med små hockeyhandskar och liten hockeyklubba – blir snabbt favorit hos både media och pappas lagkamrater; de åker alla fram och fistbumpar i plexit.
Så fint.
• • •
Så ni inte tror att jag sitter och diktar ihop rövarhistorier om kändisarna ber jag att få torgföra den här Beauty & The Beast-bilden

Emily är bäst!
• • •
Sweep, för att nu återknyta till ett begrepp vissa Örby-bor just nu ser på som religiösa ser på grova svordomar, har vi faktiskt inte sett sedan andra halvan av 90-talet.
Men då var det desto vanligare, märkligt nog.
Eller vad sägs om detta:
1995: New Jersey – Detroit 4-0
1996: Colorado – Florida 4-0
1997: Detroit – Philadelphia 4-0
1998: Detroit – Washington 4-0.
Sedan dess har det alltså inte hänt och konspirationsteoretikerna vet förstås att det beror på att ligan inte vill ha så matcher på tv…
• • •
Själv är jag glad över att jag inte jobbar med tv (för att nu inte tala om hur glada tv-tittarna är över det…), för som just Emily kan vittna om tror folk att de får tycka och säga precis vad man vill om de som har fräckheten att visa sig i det mediet.
Det kan Lönta också. Vittna om att vissa är helt rubbade alltså.
Efter någon av matcherna mellan Rangers skrev en begåvning på Twitter så här:
”Din jävla k*kidiot, kommentera aldrig hockey igen, jävla Tamparöv”.
En annan begåvning hade följande råd:
”Sluta Kn*lla Mika!”
Folk är verkligen inte kloka.
Men okej…”K*kidiot” får väl ses som lite kreativt.
• • •
Precis när jag skriver detta – 17.20, lokal tid – går Gabriel Landeskog förbi i korridoren framför det provisoriska presscentret.
Han har lurar i öronen och en oerhört fokuserad blick. Jag har inte sett likadana ögon sedan Niklas Kronwall spelade final back in the day.
• • •
Att de flög hit honom, privat, i morse vittnar om att det ändå finns hopp om Burra.
Å andra sidan – det är verkligen inget bra tecken att han var tvungen att stanna i Denver en extra dag för vård.
Jag blir rent förbannad på hockeygudar som kan vara så taskiga. Han spelade ju sitt livs hockey när han fick den sketna pucken på handen.
Usch, som Ekan skulle sagt.
• • •
Wow, nu gick Mark Messier förbi också – och hälsade glatt. Vi har aldrig träffats så det var bara autopilot – många kändisar tar det säkra före det osäkra och hälsar på alla – men ändå.
The Captain, för fan!
• • •
Det går en media-buss mellan Sheraton, officiellt finalhotell, och Amalie och det är man tacksam för när man envisas med att bära kostym fast det är 35 plusgrader och 700-procentig luftfuktighet.
Nu på tidiga eftermiddagen blev det dock lite lustigt. Jag var den ende som dök upp till 16.00-avgången – och blev skjutsad i stor turistbuss i eget majestät.
Såna gånger vill man ju leka kung och springa runt och sitta i alla säten – bara för sakens skull.
Men det gjorde jag inte, jag är en sån tråkmåns nuförtiden.
• • •
Cale Makar och Devon Toews lovsjunger alla, med all rätt, varje dag, men youngblood Bowen Byram är min själ värd några trudelutter han också.
Man ska inte kunna spela så moget och klokt vid 21 års ålder, men han gör det i alla fall.
Fem plus får han härmed av bloggen – plus några toner ur Peter Bjorn & Johns ”Young Folks”.
• • •
Bara så ni hinner gå ut och köpa presenter…bofinken fyller år på torsdag.
Men ni behöver inte ta i, den Cadillac ni förstås skramlar ihop till måste inte vara av allra senaste modellen…
• • •
Efter Palat och Hedman kommer Manson, som det gamla ordstävet lyder.
Ja, jag drar alltså Josh Manson i dagens Game Winning Goal-lotteri.
Men den 20-dollarsedel jag kastar bort bara sved i fickan i alla fall.
• • •
Jag får ofta samma fråga i korridorerna:
Är Hedman skadad?
Inte vad jag vet, men han stod inte riktigt att känna igen i de två första matcherna; begick okaraktäristiska misstag och verkade obekväm med pucken.
Så såg det å andra ut även i de inledande ronderna mot Rangers och sedan blev det bra i alla fall.
Förhoppningsvis får vi samma uppryckning nu – eller så börjar även jag misstänka att han ÄR skadad.
• • •
Ekeliw är inte den ende lille killen Bolts borde spela för ikväll. Här är några jämnåriga vars närvaro också borde inspirera till stordåd.

Our littlest #Bolts have some special messages for their dads. 💙 pic.twitter.com/q53P1hqtnW

— Tampa Bay Lightning (@TBLightning) June 19, 2022

• • •
Gabbe, däremot, är bevisligen skadad. Han deltar aldrig i träningar eller skates utan får omvårdnad istället – troligen för det onda knäet.
Men han kan i alla fall spela, tack och lov, och jag känner det starkt – han kommer böka in ett mål ikväll igen.
• • •
Om det inte blir för sent ska jag förstås försöka träffa Ondskan i tikibaren efter matchen, men alldeles oavsett träffas vi för podd-inspelning imorrn.
Det blir första face-to-face-inspelningen sedan mars 2020, så det får ni inte missa.
• • •
Det är verkligen fantastiskt, men jag föräras prime location även på den här pressläktaren.
Den unge rookie-bofink – well, yngre i alla fall – som tassade omkring i hallarna i Anaheim och Ottawa våren 2007 hade inte trott sina ögon.
Då kände jag ingen mer än Stefan Åsberg och Calle Johansson, fattade inget om nånting och upplevde alltihop som pretty överväldigande.
Femton år senare…nä, nu ska vi inte hålla på och vara sentimentala.
• • •
Frida, inget dumt tips om Bellemare. Och han pratar så vacker svenska på presskonferenserna att han förtjänar en kväll som hjälte.
• • •
De pumpar Daft Punk i Amalie en dryg timme innan puckdrop och det gör de alldeles rätt i. Jag älskar Daft Punk!
• • •
Nu kommer det rapporter om att Ekeliw dricker öl på en bar också.
Ojvoj, hur ska det här sluta?
• • •

– Nu får vi se vad vi är gjorde av. Det är dags att ”man up”, sa lagkapten Steven Stamkos efter brakförlusten i lördags.
Exakt, nu får vi alla se.
Ett defining moment är här.
Välkommen till Del 3 i Det Stora Äventyret.

Hallå från Denver International, detta monstrum till flygplats.
Jag har inget särskilt på hjärtat, jag vill bara inte att Del 13 ska vara sista posten innan jag flyger till Florida…
Vi hörs från Amalie imorrn!

COLORADO – TAMPA 7-0 (Slut)
• • •
Denver partajar like it’s 1999.
Eller rättare sagt:
Denver partajar like it’s 1996.
Minns ni vad som hände i finalen det året?
Avalanche inledde med två hemmasegrar, inklusive en blowout a’ 8-1. Sedan åkte de till – gissa var – Florida och fullbordade en sweep.
Då var det visserligen ett Panthers som skrällt sig hela vägen fram till den stora uppgörelsen de mötte och nu är det monstret Tampa, men…likheter finns.
• • •
Vi får inga klara besked om Burra efter slutsignalen.
– Andre kunde inte spela vidare, men jag kan inte säga något om hans tillstånd. Han måste utvärderas vidare imorrn, säger Bednar.
Tyvärr brukar det inte båda så gott när coacher uttrycker sig på det vaga sättet.
• • •
Jag är knappast känd för min excellenta tajming, men ikväll är det något slags inre röst kopplad till den sortens egenskap som leder mig rätt.
Exakt en timme och fem minuter efter slutsignalen reser jag mig från stolen i pressrummet och går ut i hallen där hemmaspelarna passerar på väg till sina bilar och precis då kommer Gabbe – ej tillgänglig under den vanliga media-scrummen – trampande.
Så jag får mina citat och kan leverera anständig text till redaktör Emilia hemma i Stockholm.
Disco!
• • •
Steven med Kniven kallar Tampas insats ”oacceptabel”, men verkar ändå inte särskilt orolig.
– Jag förstår att många som tittar tror att den här serien är över nu. Vår grupp är dock väldigt, väldigt motståndskraftig, säger han.
Well, vi får se.
En replik av guds nåde måste komma i Amalie på måndag.
Annars är den två år långa festen i den där bedårande bukten definitivt över.
• • •
Tre texter finns för övrigt att ta del av på sportbladet.se inom kort.
• • •
OK, kamrater – tack för sällskapet under de här dygnen i Denver.
Nu sjunger vi med i Dave Edmunds-versionen av Bob Segers stora klassiker:
Go! Get out of Denver, baby, go, go
Get out of Denver, better, go
Get out of Denver, better, go, go
Om allt går som det ska med flygningen – jag har ångest monumentale inför detta äventyr – hörs vi från Tampa på måndag.
Då får ni, förhoppningsvis, säga hej åt Ondskan också.

COLORADO – TAMPA 7-0 (Slutet av Period 3)
• • •
4.22 kvar och Avs leder med rätt saftiga siffror, om man säger så.
Jag rör mig mot event level och återkommer sedan med kvällens sista rapport – fast det dröjer.

COLORADO – TAMPA 5-0 (Period 2)
• • •
Fem Goddamned noll.
I en Stanley Cup-final.
Och det är Tampa Bay Lightning som blir avspolade.
Jag vet inte vad jag ska säga mer än…ojvoj!
• • •
Jävligt typiskt, Burra får ett Hedman-skott på en hand och försvinner ut i omklädningsrummet.
Sånt maximalt oflyt när han är inne i sitt livs stim.
• • •
Nä, Brian Elliott får inte se någon action nu heller. Cooper bryter inte Vasys svit – och det kanske finns en poäng i att inte visa någon spricka i fasaden i onödan.
• • •
Hon kan säga ”´Tjena” också, Emily – och gör det så fort hon ser en svensk i environgerna.
• • •
Herr advokaten stuvar dock om i kedjorna.
Nåt måste han ju försöka göra.
• • •
Får ett sms från en kamrat i Stockholm som precis stigit upp och efter slutsignalen ska ta sig till Arlanda.
– Bör jag ställa in resan, frågar han med en sur emoji.

Såklart inte – det finns annat än hockey som är trevligt i Tampa…
• • •
Niskan är ett bra smeknamn, Ulrika LGR.
Hela Tampa har hamnat på sniskan – tack vare fina Niskan!
• • •
Jag ska också ut och flyga imorrn och är inte det minsta peppad på det.
Denvers hutlöst avlägsna flygplats är ett monster med köer på söndagmorgnar som får neurotiker som den här bofinken att vilja andas i pappåse.
• • •
Det kanske är värt att påminna om att Håkan Loob slog fast att Colorado skulle vinna de två första matcherna.
Men några blowouts av den här sorten förutsåg han inte.
• • •
Ross Colton uppför sig vårdslöst när han sånär sänker Cale Makar med en bentackling.
Sånt ska väl tampianerna hålla sig för goda för.
• • •
Vasy gör en riktigt magnifik räddning när han hindrar Niskan från att fullborda ett hattrick, men bara någon minut senare sätter Darren Helm en lätt pärla på honom,.
Det ÄR nog dags för Brian Elliott nu.
• • •
Corey Perry kan inte göra något åt att han tappar huvudet så fort det blir lite motigt, han är den han är.
• • •
Man kan lugnt säga att fansen i Denver har en bra lördagkväll.
Helan går i Ball Arena.
• • •
Det finns en betydande risk att tredje perioden blir riktigt nasty.
Bolts är inte vana vid den här sortens motlut i finaler och kommer både vilja ”markera” och leva ut sin frustration.
• • •
Själv ska jag nu leva ut min förkärlek för kaffe.

COLORADO – TAMPA 3-0 (Period 1)
• • •
Låt mig säga det:
Om det fortsätter så här kommer Colorado Avalanche fantamme svepa regerande mästarna.
De är helt överlägsna i denna förstaperiod, sopar långa stunder banan med sin mäktige motståndare och får flerfaldigt saluterade stjärnor att se gamla, långsamma och stressade ut.
Det är nu inte så troligt – att alla återstående perioder följer samma manuskript alltså; vi vet vad Bolts är gjorda av – men vore jag Ekeliw skulle jag känna mer oro än han, rimligen, gjort sedan tredje perioden i Game 4 mot Columbus i förstarundan 2019.
• • •
Burra från Malmö City – den store Vasy-dödaren!
Han gör sitt femte slutspelsmål på den hyllade målisen – ett rekord ingen är i närheten av – och slår dessutom den briljanta passningen till Nichushkins 1-0-mål.
Herregud.
• • •
Det mest anmärkningsvärda är ju att Cooper och hans spelare i dagarna tre hållit föredrag om hur mycket bättre de skulle möta den inledande anstormningen ikväll – och så blir de helt kvaddade redan de första minuterna.
Ryan McDonagh tvingas ta en utvisning för att han, i likhet med alla andra Bolts-backar, inte kan hantera hemmalagets vildsinta forechecking och i det powerplay som följer smäller det monumentale.
• • •
Conn Smythe-Burra!
Nä, nu ska vi behålla skjortan på.
• • •
Det faktum att Tampa har sådan fördel på målvaktspositionen förlorar ju helt betydelse när de aldrig lyckas skapa några chanser på Kuemper.
Inte hjälper det heller att Vasy släpper in skott som det Josh Manson (!) avlossar.
Dags för ett byte?
Det vore historiskt – Cooper har inte tagit ut sin Conn Smythe-vinnande keeper en enda gång sedan han började bygga dynastin på Floridas västkust.
Jag skojar inte, Vasy har stått varenda minut sedan första playoff-matchen 2020.
• • •
Fansen i Denver har upptäckt att Corey Perry stannar kvar på isen längre än alla andra efter värmningen – och buar ut honom grundligt.
Fast den här gången skjuter The Mean Son of a Bitch ingen puck i den tomma kassen på andra sidan rinken. Bolts förlorade förra matchen, då låter han tydligen bli.
• • •
När hemmafansen kör hela ”Let’s go, Avalanche”-ramsan, istället för bara ”Let’s go, Avs”, får jag för några ögonblick för mig att jag är på Long Island, för det är ju precis samma takt som i ”Let’s go, Islanders”.
Men – nåt annat år.
• • •
För att nu inte tala om hur mycket Ball Arena buar åt Perry när han börjar tjafsa med Kuemper.
Well, det är kanske lätt att bli lite frustrerad när man upptäcker att man kan vara på väg att förlora sin tredje raka final…
• • • 
Hm, Art Vandeley, grattis till alla mästare med Brynäs-koppling. Leksand har bara tre och det var inte precis igår den senaste vann.
• • •
Victor har det jobbigt ikväll igen – precis som alla andra Tampa-backar.
• • •
Man blir ju snudd på chockad när Burra inte sätter även friläget här på slutet.
Men – det lär komma mer från den mannen, lär man sig av den situationen.
Han vill helt uppenbart att det här ska vara hans final.
• • •
Steven med Kniven är också frustrerad, ser vi i slutsekunderna.
Kom igen nul, präktiga mästare – ni ska ju vara så bra på att hantera allting.
• • •
Avgjort?
Erfarenheten har lärt mig att inte slå fast sådant när Tampa finns på isen, men jo – det känns definitivt så.

What we do in life echoes in eternity…
Så predikar Russel Crowe, i rollen som Maximus Decimus Meridius, i ”Gladiator”.
Alltså:
Det vi gör i livet ger genklang i evigheten.
Denna poetiska doktrin känns aldrig sannare än när The Boys of Summer – de drygt 40 unga män som fortfarande spelar hockey framåt midsommar – rusar ikapp mot de eviga drömmarnas rike.
Det är inte blott ett mästerskap de jagar, inte blott ära och prestige, inte blott chansen att få vinna ihop med bröder de stridit ihop med så länge.
Det är en skärva av evigheten.
Jag kom att tänka på det när jag stod och begrundade den trollbindande pokalen på banketten på Dierks Bentleys whiskeybar häromkvällen.
Alla som är med och vinner Stanley Cup får ju som ni vet sitt namn ingraverat i det blänkande silvret – för alltid – och tittar man bara noga står de tusentals små bokstäverna ut som i guldskimrande relief.
Ja, det blir som i tredje ”Men In Black”-filmen, när Agent J och 60-talsversionen av Agent K träffar siste, älskvärde Archanan-kufen Griffin, som kan levandegöra allt som hänt på jorden åt en – bara man tar i honom.
Plötsligt hörs ekon av jublet från avlägsna kvällar i arenor som inte längre existerar. Plötsligt flimrar fragment från slag avgjorda för åtskilliga decennier sedan förbi på näthinnan. Plötsligt framträder konturerna av gamla hjältar och legendarer vars historia aldrig kommer suddas ut.
Det är just det – det outplånliga avtrycket i tiden – som står på spel när 2022 års magnifika final nu fortsätter med en andra akt i ett Denver fastnaglat i tryckande värmebölja.
De som vinner – pojkarna i Colorado eller pojkarna i Tampa – ger sig själva chansen att bli de som förevigas i 2021-2022-kvadraten i den där bländande plåten.
Namnen i den kvadraten kommer en annan bofink på en annan fest i en helt annan tid – om tio, tjugo, femtio eller hundra år – stå och kontemplera över och då händer samma sak som för mig i torsdags.
Vrålet i Ball Arena 18 juni 2022 genljuder på nytt, mål inprickade i Amalie Arena några dagar senare tar gestalt igen och fram ur svunna epokers skuggor träder det som vid det laget är antika hjältar.
Gabriel Landeskog eller Victor Hedman, Steven Stamkos eller Nathan MacKinnon, Cale Makar eller Nikita Kutjerov, Andrej Vasilevskij eller Darcy Kuemper, Mikko Rantanen eller Brayden Point, Ondrej Palat eller Andre Burakovsky…
Där har ni Maximus eko i evigheten.
Det är för det vi är här, det är för det vi gör detta, det är för det som även Game 2 i Stanley Cup-finalen 2022 kommer bli andlöst spännande.
Välkommen till Äventyret ännu en gång!
• • •
Solen gick ner bakom Klippiga bergen bortanför läktarsektionen mittemot och där satt jag tillbakalutad i bara shorts och kortärmad skjorta, på Coors Field, med goda vänner på stolarna intill, blaskig bira i plastmugg och kryddig polsk vurre i bröd i näven.



Padres – mitt och Finn DeTrolios favoritlag – förlorade överraskande mot Rockies, men det gjorde ingenting. Det var en underbar kväll och en så amerikansk upplevelse att en äppelpaj på en bondgård i Stålmannens Smallville, Kansas skulle kännas östtysk i jämförelse.
Dessutom stillades hungern efter live-action åtminstone en smula.
Pausen mellan Game1 och Game 2 blev lite väl lång, om vi ska vara ärliga. Två dagars uppehåll har genom åren varit välkomna när vi haft långa resor, som mellan LA o New York 2014 och Vegas och DC 2018, men nu har denna långa hiatus bara bidragit till att kyla ner finalen.
Så vi hälsar denna efterlängtade lördagkväll med öppen famn.
Det är äntligen showtime igen!
Så let’s go!
Game on!
• • •
De höll presskonferens efter den succéartade öppningsmatchen, då den ene tryckte in det första målet och den andre det sista.
Sedan dess har ingen av Colorados bägge svenskar synts till.
De var inte med på träningen igår och inte på morning skate i morse heller.
Lite oroande.
Men såvitt jag förstår kommer både Gabbe och Burra spela även Game 2 – de är bara lite banged-up och har behövt omfattande ”maintenance” i dagarna tre.
• • •
Sammanlagt har 41 svenskar genom åren skrivit in sig i evigheten genom Lord Stanleys försorg.
Så här ser listan ut innan årets avgörande:
Anders Kallur, NY Islanders – 80, 81, 82, 83
Stefan Persson, NY Islanders – 80, 81, 82, 83
Nicklas Lidström, Detroit Red Wings – 97, 98, 02, 08
Tomas Holmström, Detroit Red Wings – 97, 98, 02, 08
Niklas Hjalmarsson, Chicago Blackhawks – 10, 13, 15
Tomas Jonsson, NY Islanders – 82, 83
Willy Lindström, Edmonton Oilers – 84, 85
Ulf Samuelsson, Pittsburgh Penguins – 91, 92
Peter Forsberg, Colorado Avalanche – 96, 01
Tommy Albelin, New Jersey Devils – 95, 03
Johnny Oduya, Chicago Blackhawks – 13, 15
Marcus Krüger, Chicago Blackhawks – 13, 15
Patric Hörnqvist, Pittsburgh Penguins – 16, 17
Carl Hagelin, Pittsburgh Penguins – 16, 17
Oskar Sundqvist, Pittsburgh Penguins respektive St Louis Blues – 16, 19
Victor Hedman, Tampa Bay Lightning – 20, 21
Mats Hallin, NY Islanders – 83
Mats Näslund, Montreal Canadiens – 86
Kjell Dahlin, Montreal Canadiens – 86
Kenta Nilsson, Edmonton Oilers – 87
Håkan Loob, Calgary Flames – 89
Kjell Samuelsson, Pittsburgh Penguins – 92
Tomas Sandström, Detroit Red Wings – 97
Anders Eriksson, Detroit Red Wings – 98
Fredrik Olausson, Detroit Red Wings – 02
Fredrik Modin, Tampa Bay Lightning – 04
Samuel Påhlsson, Anaheim Ducks – 07
Henrik Zetterberg, Detroit Red Wings – 08
Niklas Kronwall, Detroit Red Wings – 08
Johan Franzén, Detroit Red Wings – 08
Mikael Samuelsson, Detroit Red Wings – 08
Andreas Lilja, Detroit Red Wings – 08
Viktor Stålberg, Chicago Blackhawks – 13
Joakim Nordström, Chicago Blackhawks – 15
David Rundblad, Chicago Blackhawks – 15
Nicklas Bäckström, Washington Capitals – 18
Andre Burakovsky, Washington Capitals – 18
Christian Djoos, Washington Capitals – 18
Alex Steen, St Louis Blues – 19
Carl Gunnarsson, St Louis Blues – 19

De vikingarna är för alltid.
• • •
Kidsen har varit här idag. Nej, inte Rangers omsusade ungdomskedja. Utan de fyra top prospects som väntas gå först i draften i Montreal om några veckor.
Förmodade ettan Shawn Wright, Matthew Savoie, Connor Geekie och Cutter Gauthier – som har svensk mamma och föddes i Skellefteå för att pappa Sean spelade där 2004.

Det är en gammal tradition att de hetaste talangerna får komma och vara med under en finaldag, träffa stjärnorna i de bägge lagen och bevittna en match.

Jag har sett dem alla passera sedan 2007 – inklusive Victor Hedman 09, Gabriel Landeskog 11, Alex Nylander 16 och Rasmus Dahlin 18 – och det värmer alltid hjärtat att iaktta hur storögda och tagna de försöker låta bli att visa att de är.
De får ju bevittna sin egen framtid och det syns så tydligt på dem att de inte kan tro att det är sant att de snart får vara del av den här sagovärlden.
– Det är ju målet, att en gång spela final och vinna Stanley Cup, och att komma hit och se de här killarna som redan lever ens dröm…det är rätt speciellt, sa Wright i morse.
Ja, jakten på evigheten börjar tidigt.
• • •
En annan, mindre känd och betydligt längre lista är den över svenskar som var så nära evigheten att de kunde ta på den – men i sista stund fick se den gå om intet.
Jag talar alltså om de som förlorat en eller flera finaler och de är hela 65 stycken.
Anders Hedberg, NY Rangers 1979 (mot Montreal)
Ulf Nilson, NY Rangers 1979 (mot Montreal)
Kent-Erik Andersson, Minnesota North Stars 1981 (mot NY Islanders)
Thomas Gradin, Vancouver Canucks 1982 (mot NY Islanders)
Lars Molin, Vancouver Canucks 1982 (mot NY Islanders)
Peo Brasar, Vancouver Canucks 1982 (mot NY Islanders)
Lars Lindgren, Vancouver Canucks 1982 (mot NY Islanders)
Anders Eldebrink, Vancouver Canucks 1982 (mot NY Islanders)
Willy Lindström, Edmonton Oilers 1983 (mot NY Islanders)
Stefan Persson, NY Islanders 19884 (mot Edmonton)
Anders Kallur, NY Islanders 19884 (mot Edmonton)
Tomas Jonsson, NY Islanders 19884 (mot Edmonton)
Mats Hallin, NY Islanders 1984 (mot Edmonton)
Pelle Lindberg, Philadelphia Flyers 1985 (mot Edmonton)
Thomas Eriksson, Philadelphia Flyers 1985 (mot Edmonton)
Håkan Loob, Calgary Flames 1986 (mot Montreal)
Per-Erik Eklund, Philadelphia Flyers 1987 (mot Edmonton)
Kjell Samuelsson, Philadelphia Flyers 1987 och 1997 (mot Edmonton respektive Detroit)
Michael Thelvén, Boston Bruins 1988 (mot Edmonton)
Mats Näslund, Montreal Canadiens 1989 (mot Calgary)
Ulf Dahlén, Minnesota North Stars 1991 (mot Pittsburgh)
Tomas Sandström, LA Kings 1993 (mot Montreal)
Nicklas Lidström, Detroit Red Wings 1995 och 2009 (mot New Jersey respektive Pittsburgh)
Johan Garpenlöv, Florida Panthers 1996 (mot Colorado)
Mikael Renberg, Philadelphia Flyers 1997 (mot Detroit)
Calle Johansson, Washington Capitals 1998 (mot Detroit)
Niclas Wallin, Carolina Hurricanes 2002 (mot Detroit)
Tommy Westlund, Carolina Hurricanes 2002 (mot Detroit)
Samuel Påhlsson, Anaheim Ducks 2003 (mot New Jersey)
Niclas Hävelid, Anaheim Ducks 2003 (mot New Jersey)
Marcus Nilson, Calgary Flames 2004 (mot Tampa)
Dick Tärnström, Edmonton Oilers 2006 (mot Carolina)
Daniel Alfredsson, Ottawa Senators 2007 (mot Anaheim)
Tomas Holmström, Detroit Red Wings 2009 (mot Pittsburgh)
Niklas Kronwall, Detroit Red Wings 2009 (mot Pittsburgh)
Henrik Zetterberg, Detroit Red Wings 2009 (mot Pittsburgh)
Johan Franzén, Detroit Red Wings 2009 (mot Pittsburgh)
Mikael Samuelsson, Detroit Red Wings 2009 och Vancouver Canucks 2011 (mot Pittsburgh respektive Boston)
Andreas Lilja, Detroit Red Wings 2009 (mot Pittsburgh)
Jonathan Ericsson, Detroit Red Wings 2009 (mot Pittsburgh)
Daniel Sedin, Vancouver Canucks 2011 (mot Boston)
Henrik Sedin, Vancouver Canucks 2011 (mot Boston)
Alex Edler, Vancouver Canucks 2011 (mot Boston)
Henrik Tallinder, New Jersey Devils 2012 (mot LA)
Johan Hedberg, New Jersey Devils 2012 (mot LA)
Adam Larsson, New Jersey Devils 2012 (mot LA)
Jacob Josefson, New Jersey Devils 2012 (mot LA)
Carl Söderberg, Boston Bruins 2013 (mot Chicago)
Henrik Lundqvist, NY Rangers 2014 (mot LA)
Carl Hagelin, NY Rangers 2014 (mot LA)
Anton Strålman, NY Rangers 2014 och Anton Strålman 2015 (mot LA respektive Chicago)
Victor Hedman, Tampa Bay Lightning 2015 (mot Chicago)
Melker Karlsson, San Jose Sharks 2016 (mot Pittsburgh)
Filip Forsberg, Nashville Predators 2017 (mot Pittsburgh)
Mattias Ekholm, Nashville Predators 2017 (mot Pittsburgh)
Viktor Arvidsson, Nashville Predators 2017 (mot Pittsburgh)
Calle Järnkrok, Nashville Predators 2017 (mot Pittsburgh)
Pontus Åberg, Nashville Predators 2017 (mot Pittsburgh)
William Karlsson, Vegas Golden Knights 2018 ( mot Washington)
Oskar Lindberg, Vegas Golden Knights 2018 (mot Washington)
Marcus Johansson, Boston Bruins 2019 (mot St Louis)
Joakim Nordström, Boston Bruins 2019 (mot St Louis)
John Klingberg, Dallas Stars 2020 (mot Tampa)
Mattias Janmark, Dallas Stars 2020 (mot Tampa)
Erik Gustafsson, Montreal Canadiens 2021 (mot Tampa)
Lidas, Kjell Samuelsson, Micke Samuelsson och Strålle är, som ni ser, de enda som upplevt två finalförluster – men de tre förstnämnda har också vunnit, en av dem vid fyra jäkla tillfällen, så dem är det inte så synd om,
Men Strålle…den som tänker vinna nästa år måste fan signa honom!
• • • 
Nazem Kadri tränade på egen hand på Ball Arena-isen i morse och åkte skridskor som fåglarna flyger – well, nåt ditåt – men avlossade inte ett enda skott, för det går förstås inte med nyopererade tumme.
Så – ingen bad boy sötpojke i Game 2 heller.

Däremot verkar det som att Andrew Cogliano är redo för tjänstgöring igen.
• • •
Tampa förlorade första matchen, så nu har vidskeplige Victor kasserat den eleganta filthatten han burit sedan första segern mot Rangers.
Den bärs nu istället av hans barndomskamrat Lönta. Och han behöver den, för lyssna på det här – den gode reportern brände örsnibbarna när han var ute och gick i den skoningslösa Denver-solen igår.

Obetalbart!
• • •
Den stora frågan inför Game 2 är den här:
Vilka tweaks och korrigeringar har coach Cooper tänkt ut under de senaste dygnen?
Mot både Toronto och Rangers utförde han briljanta, vägvinnande justeringar efter mindre lyckade starter och världen förväntar sig något liknande nu.
Det är ju bara det att Avalanche är Avalanche – ett betydligt svårare lag att stoppa än Leafs och Rangers.
Vi får se, det blir mycket intressant.
• • •
Enligt myten är det alltså så att den som INTE har sitt namn på den där heliga graalen inte kan nudda den. Den som gör det kommer aldrig att vinna.
Sålunda höll sig exempelvis Gabriel Landeskog på betryggande avstånd under Media Day i tisdags – och det har han gjort även tidigare.
– Ja, jag var med när Marcus Krüger hade en av sina Stanley Cup-fester i Stockholm och gick absolut inte för nära, berättar Avs-kaptenen.
Helt riktigt.
Man ska inte messa med evigheten.
• • •
Mitt namn i Game Winning Goal-lotteriet i Game 2

Well, han sa ju att han skulle spela bättre ikväll, så…
• • •
Now, bara en och en halv timme innan puckdrop dyker Cooper upp på podiet i pressrummet och säger att han inte tycker att Tampa behöver korrigera nånting i sitt spel.
– Vi behöver bara vara in i helvete bättre, heter det.
OK.
• • •
De inhandlades på Nordstrom i Cherry Creek i torsdags och nu gör de här splitternya dojorna NHL-debut.

De sitter bättre än några nya skor någonsin gjort, så jag känner mig helt övertygad om att de kommer generera en oerhörd hockeymatch.
• • •
Cale Makar hade inte ett skott på mål i första matchen, visste ni det?
Alla mörsare han avlossade täcktes bort av Tampa-backar – eller gick utanför.
Så man kan nog anta att det är fler än Cooper som tänkt ut några små justeringar sedan senast.
• • •
Det var duktigt ramalama i ladan redan i onsdags, men nu är det lördagkväll, så Denver har inga ursäkter.
Den här gången ska fansen på plats i Ball Arena se till att att laviner verkligen går i de omkringliggande bergskedjorna.
• • •
OK, the break’s over.
Från och med den här stunden är det varannan-dag-marsch som gäller till the bitter end.
Så man kan kan på goda grunder säger att Stanley Cup-finalen 2022 börjar på riktigt ikväll.
Så nu jävlar åker vi.
Härifrån till evigheten!