Slut, Tampa vinner med 2-1 och är i sin tredje raka Stanley Cup-final – och det är de synnerligen välförtjänt.
Ju längre denna konferensfinal pågick, desto mer överlägsna blev de mot ett blekt NY Rangers.
Mer kommer senare – men det kan dröja.

TAMPA – NY RANGERS 1-0 (Period 2)
• • •
Plötsligt: Svart ruta. Och så, först efter någon minut, eftertexter – utan sedvanligt ljudspår.
Jo, när Steven med Kniven sveper in 1-0, med ett skott Storken inte ska släppa in, känns det verkligen som att han är den mystiske mannen i klubbjacka som kommer ut från toan på dinern Holstens och därefter klipps Rangers säsong av på precis samma sätt som det sista Sopranos-avsnittet för exakt femton år sedan ikväll.
• • •
När den vanligtvis milde Victor Hedman blir så där arg ska man vara glad att man befinner sig på betryggande avstånd.
Men jag förstår pansarkryssaren i det läget, Lafreniere håller ju på att klippa käken på honom och det hade kunnat gå hur illa som helst.
Sedan försvinner han alltså ut i omklädningsrummet och ni vet med bestämdhet att det är concussion-spottern som tar ut honom?
Det har vi inte hört något om här.
Major katastrof för Bolts om han satts ur stridbart skick.
• • •
Det är, som sagt, inte mycket till skott Stamkos får på, men det räcker – och  det är också en sån faktor som kännetecknar denna samling vinnare.
De tvekar inte, de skjuter, för det finns inga meningslösa skott i såna här matcher och – pang.
• • •
– Tampa kommer inte ge oss någonting. Det vi vill ha måste vi ta, sa Gallant på en presskonferens efter Game 3.
Sant, såklart – till skillnad från i de två första matcherna i serien, på Garden, bjuder mästarna på absolut ingenting.
Det är bara det att man måste vara bandit i världsklass för att sno åt sig det de inte vill ge bort och just nu känns det inte som att Rangers har några John Dillinger i uppställningen.
• • •
Trouba träffar Perry i axeln den här gången, sure – men är det inte interference?
Pucken var inte närmare Perry än termometern här i Tampa är minusgrader.
• • •
Phil Esposito hälsar att det är för få Stig Salming på isen.
• • •
Desperationen hos Rangers är det inga fel på, de har bara inte vapnen för att åstadkomma någonting offensivt – i all synnerhet fem mot fem,
Hoppet står, antar jag, till powerplay – men Tampa har i sin stora vishet slutat ta utvisningar
• • •
Nej, Phil säger ingenting om Salming – och inget om något annat heller, jag hittar honom inte. Men om han sagt så hade det ju varit sant. Det är alltid för få Stig Salming på isen.
• • •
Fansen i Amalie:
– Vasy’s better, Vasy’s better, Vasy’s better.
Ja, svinhugg går igen.
• • •
Nu ska jag unna mig en Fanta i väntan på det som lär vara Rangers sista period för säsongen.

TAMPA – NY RANGERS 0-0 (Period 1)
• • •
Tampa, Tampa och Tampa.
Som vanligt spelar de inte ut sin desperata motståndare, men de har allting under kontroll och ser framförallt till att Rangers inte får något offensivt utrymme alls.
Om man bortser från Ryan Stromes luftpastej i slutet av matchen i förrgår har Blåskjortorna inte lyckats skapa en riktigt raffinerad målchans sedan den första alligatorn dök upp i Floridas träsk.
Typ.
Det här kan, känns det verkligen som, bara sluta på ett sätt.
• • •
Det är drama redan under matchvärmningen. Strome försvinner ut i omklädningsrummet efter bara några minuter – och då ser det ut som att Kaapo ska ta hans plats i den nykomponerade andrakedjan. Men sedan kommer Strome tillbaka och nu är Kaapo petad. Till förmån för Dryden Hunt.
Jag utgår från att Turk kan sju miljoner gånger mer än jag om det här, men…det draget känns inte klockrent.
• • •
Fredrik Modin får veva igång the thunder innan puckdrop – ihop med Pavel Kubina.
Stort, Freddy är en fin gammal hjälte.
• • •
Gallant har överhuvudtaget stuvat om i kedjorna som en kökschef i Madrid som tagit LSD och försöker kreera ett nytt paella-recept.
Mika med Laffe och Vatrano, Kreider med Chytil och Goodrow – och så Hunt med Rooney och Motte då.
Det är så jag sträcker mig efter åksjukepillren.
• • •
Ett läge de tålmodiga mästarna hela tiden inväntar är förstås bytena när gästerna har backparet Schneider-Braun inne.
Då går de de obönhörligen till anfall – och det skulle jag också göra.
• • •
Det märks definitivt att tampianerna börjat få upp pulsen nu.
Varje gång hemmalaget passerar rödlinjen stiger ett upphetsat vrål från läktarsektionerna i rymdskeppet.
Och för fan – så ska det vara när seger innebär Stanley Cup-final.
• • •
Härligt att höra från dig Stefan i soffan! Hälsa den unge krabaten från Amerika!
• • •
Storken vill inte att säsongen ska ta slut ikväll, det framgår tydligt.
Han är skälet – det enda, really – till att Rangers inte ligger under efter de inledande 20 minuterna.
• • •
Om man bara är otrevlig och dryg och tror att man vet mer än alla andra för att man intalat sig det själv skulle alla andra alla uppskatta om man tar sin självgoda attityd någon annanstans.
I den här bloggen är man inte välkommen – och envisas man med att komma tillbaka med samma tvärsäkra jag-vet-mer-än-alla-ni-nötter-hållning kan man vara säker på att bli blockad.
Snabbt.
• • •
Nu ska jag gå och prata med Phil Esposito.

Det är något längst in i hjärteroten hos de stora vinnarna som bara finns där.
Det är något som slagit rot i härförarnas själva DNA.
Det är något – en pondus, ett upphöjt lugn, ett orubbligt tålamod – de erövrat under otaliga räder över de blodigaste slagfälten; inledningsvis oftast misslyckade, senare rakt igenom framgångsrika.
Just därför känns det så osannolikt att vi om några timmar, när lördagskvällens kompakta mörker tätnat på allvar här i den ångande hettan i nordvästra Florida, kommer att ha något annat att rapportera om än ytterligare en Tampa Bay Lightning-trumf.
De må vara slitna och tilltufsade efter den sanslösa mängd hockey de spelat senaste åren, men de har för länge sedan lärt sig förtränga sådana bagateller. De känner inte smärta, de upplever inte trötthet. Inte så länge kriget pågår.
På likartat sätt blir de aldrig nervösa, stressade eller otåliga. De utstrålar samma behärskning och kyla vad som än drabbar dem.
Det är just därför de nästan alltid vinner täta, jämna matcher, gärna i slutminuterna – eller i gastkramande sudden death overtime.
Tur, kan det te sig som – och naturligtvis äcklar det omvärlden om ett lag har flyt och flax precis hela tiden.
Men när någon har det, när någon alltid tycks få de så kallade marginalerna med sig, är det ingen tillfällighet. Det är en särskild färdighet, en mental kvalitet, att kunna invänta de avgörande ögonblicken och tillintetgöra motståndarna när de är som mest sårbara och inte hinner replikera.
Det var likadant med LA Kings 2012 och 2014, liksom med Chicago Blackhawks de tre åren under 10-talet när de vann – och Pittsburgh Penguins 2016 och 2017.
Men jag vet inte om jag någonsin sett en grupp med lika stark winner-aura som det samtida Tampa Bay Lightning.
Den kommer inte vara för evigt, om bara några år har de ledande profilerna blivit för gamla för att upprätthålla den här standarden och då är dynastin över – vilket de vet och påpekar för varandra oavbrutet, så rätt sorts ”urgency” hela tiden sjuder i omklädningsrummet.
Så tillvarata tillfället att se dem nu, när de sträcker sig mot sin tredje raka Stanley Cup-final.
Det är ett unikt lag som tar sig an New York Rangers för sjätte gången i 2022 års konferensfinal hemma i osedvanligt uppeldade Amalie Arena.
Ett lag med vinnarinstinkten pulserande allra längst in i hjärteroten.
Ett lag som, i långa loppet, inte går att tvinga ner på knä.
• • •
Så – efter blott två dygn hemma i New York City bar det alltså av ner hit igår igen.
Man kan känna sig vilse i pannkakan för mindre.
Men jag tog i alla fall en kvällsflight, hann sänka ett par uppiggande drinkar på LaGuardia i skymningen och var i rätt fin form när jag återförenades med kollegor och vänner i tikibaren vid midnatt.
Där blev det en livfull men tämligen kortfattad sittning. Det är inte som förr, när man vid stängning framåt 02 kunde beställa in 30 öl och sitta kvar hur länge man ville. Nu drar de ner jalusierna i baren vid 01 och sen är det bara knäppa skjortknapparna och gå hem.
Surt, tycker man ju då – men idag är jag nöjd. Den där sista timmen hade bara lett till lidande idag. Istället är jag pigg som en…ja, ni vet:
Säg hej till torpeden!
• • •
Rangers, å sin sida, har redan vunnit fem elimination-matcher – alltså såna när förlust hade inneburit Game Over för säsongen – i det här slutspelet och försöker förstås staga upp sig med den vetskapen.
– Det verkar som att vi är som bäst när vi har ryggen mot väggen, säger Andrew Copp och kliar sig i sitt rödlätta skägg när han och Tyler Motte hedrar oss murvlar med sin närvaro i pressrummet efter säsongens sista (kanske…) morgonvärmning.
Ja, jag var ju hundraprocentigt övertygad om att de skulle stupa i flertalet av de tidigare do-or-die-bataljerna och borde kanske lärt mig att inte döma ut dem på förhand.
Men med all respekt för Pittsburgh Penguins och Carolina Hurricanes – de är INTE Tampa Bay Lightning.
Så jag beklagar, Rangers-fans, men det skulle förvåna mig oerhört om inte Hedman & co avgör och blir klara för Den Ultimata Uppgörelsen mot Colorado ikväll.
• • •
Det bästa som hänt de senaste dygnen är att rövhatten som slog ner en Tampa-supporter på Garden i torsdags kväll greps snabbt, kommer åtalas för misshandel och lär få tillbringa något år i The Big House.
Han är också, meddelade MSG-cheferna raskt, portad från Garden på livstid och man får väl hoppas att han tyckte det var värt att förstöra sitt eget liv för att få leva ut frustrationen efter en förlorad jävla hockeymatch.
• • •
Brayden, är du där? Kan du vara med och leka ikväll?
Svar:
Kanske.
Coach Cooper var påfallande kryptisk i förmiddags, han sa något om att han är ”game-time decision ifall han är med på matchvärmningen och ifall han inte är det så har beslut redan tagits”.-
Eh, ok.
Vi får helt enkelt sväva i ovisshet om huruvida den mest utpräglade vinnaren av dem alla spelar eller inte.
• • •
– Be the thunder, ber ju Lightning i sin marknadsföring.
OK, svarade Gud idag – och utlöste ett hejdundrande oväder i nejden.
Dånande kanonader ekade över centrala Tampa hela eftermiddagen och sedan sköljdes gator, fasader och människor i ett bibliskt skyfall.
Så här såg vyn över Tikibaren ut genom mitt hotellrumsfönster ena timmen…

…och så här var det nästa.

– Ett omen, jublar Ondskan från Örby och han är inte ensam om att göra den kopplingen.
Det är, känner man, lightning som gäller denna lördag…
• • •
Ryan McDonagh har kommit på presskonferens efter morning skate de tre senaste matcherna och yes indeed, han dyker upp idag med i shorts och badtofflor och skrynklig T-shirt.
Vidskepelse, kallas det. När man vinner håller man fast vid rutinerna som vore de heliga ritualer.
Men det blir ju lite enahanda för de som ska ställa frågor, den förre Rangers-kaptenen är inte precis Charles Barkley…
Just idag håller han dock ett intressant anförande som också det illustrerar den nästan provocerande korrekta inställningen i detta lag i alla lägen.
– Att vi lyckats vinna den här sortens matcher tidigare innebär inte att det kommer hända igen av sig självt. Vi måste ge allt igen, göra en perfekt match och inte låta den här chansen att avgöra rinna oss ur händerna, sa han.
Om det ändå gick att hitta en spricka i fasaden nån gång. Lite kaxighet, lite övermod, lite brist på respekt för motståndaren.
Men nä.
• • •
Japp, jag har lämnat Fawlty Towers, för gott, och huserar nu i avsevärt mycket trevligare Westin-komplexet på Harbour Island. Jag hittade helt oväntat en förmånlig ”rate” där – och fick ett spatiöst hörnrum med utsikt över downtown-fjärden i alla riktningar.

Ja, det känns lite som att befinna sig på bryggan på ett fartyg på väg ner till Karibien.
– Full maskin framåt babord, hojtar jag följaktligen som en annan Kapten Ahab så fort jag slagit upp ögonen.
• • •
New York’s lonely eyes turns to Mika Zibanejad, för att nu fucka upp Simon & Garfunkels ”Mrs. Robinson” fullständigt en gång till.
Han har inte synts till så mycket i de senaste matcherna, men när det varit vinna-eller-gonatt-läge är det framförallt han som plötsligt lyst upp New York-natten.
Elva av de 24 poäng han producerat i slutspelet – fyra mål och sju assist – har tillkommit under elimination-kvällarna och det finns inget att snacka om:
Ska Rangers ha en chans att tvinga fram en Game 7 behöver något liknande hända igen.
• • •
Risken finns att ni som håller på Tampa ser det som en jinx men jag har packat för flera veckor nu.
Om Lightning blir klara ikväll börjar finalen på onsdag och redan dagen innan hålls Media Day i Ball Arena.
Så väskorna dignar tunga av snusstockar, kavajer och kalsonger – oddsen talar ju för att jag befinner mig on the road resten av hockeysäsongen.
• • •
Men för att Mika, och Kreider, ska kunna återupprepa succén från knivseggen-mot-strupen-matcherna mot Canes och Pens krävs att de bryter sig ur det dödsgrepp Anthony Cirelli likt alligatorerna i kanalerna här utanför kopplat och det vet jag inte om de klarar.
Som Cooper beskrev ”Tony” i förmiddags:
– Han är Kutjerov fast utan puck.
Så, well, lycka till.
• • •
Idag är det, som av en händelse, exakt femton år sedan sista ”Sopranos”-avsnittet sändes.
Kommer New York Rangers säsong klippas av på samma sätt som storyn om Tony och hans två familjer?
Inte otänkbart.
Eller också är Tampa för Rangers vad Phil Leotardo var för Sopranos-familjen och så går det som det går här också…
• • •
Upplevelsen i Ball Arena kan bli intressant. Där fanns en gång en av ligans bättre pressläktare, men den har ersatts av en jätte-loge för ägaren Stan Kroenke.
Media hänvisas istället till en minisektion i ena hörnet, med plats för sådär 40 personer och redan i de tidigare rundorna har det enligt rapporter från Denver varit regelrätt slagsmål om de 40 platserna.
Man gör nog bäst i att förbereda sig på wojne-wojne och obekväma auxillery-säten.
• • •
Rykte:
Gallant petar Kaapo Kakko.
Då kommer Rangers-Twitter implodera av vrede – och även jag kliar mig nog lite förundrat i dubbelhakan.
Liksom…what?
• • •
Imorrn avskaffas kravet på negativt test för inresa till USA med flygplan, så det hade faktiskt varit en enkel sak att resa till Edmonton under finalen.
Men det är så dags med den sortens goda nyheter nu.
• • •
Det är ändå lite trist att ingen vågar vara Mark Messier längre.
1994 garanterade han seger när Rangers, också då i 2-3-underläge, skulle spela Game 6 mot Devils i Meadowlands – och sedan backade han upp det med ett hattrick.
Snacka om vinnare…
• • •
Hemma hos Gabriel Landeskog och andra Avs-stjärnor i Denvers affluenta förorter gissar jag att det hålls rätt hårda tummar för Rangers ikväll.
De möter nog mycket hellre Blåskjortorna än playoff-maskinen från solen, men framförallt vill de såklart att denna serie fortsätter i all evighet.
• • •
Med lite tur får vi se The CEO of everything ikväll. Han har så mycket att stå i – det blir lätt så när man äger och ansvarar för allting – att han inte hunnit upp till Tampa tidigare under slutspelet, men nu går rykten att han siktats på stan och kan ha en repa i tikibaren planerad lite senare.
Det håller JAG tummarna för.
• • •
George Parros går förbi på pressläktaren. Tänkte ni ville veta.
• • •
Stämningen i Tampa börjar äntligen närma sig kokpunkten ikväll.
De har blivit så bortskämda med succé i den här staden att fansen inte riktigt lyckats mobilisera tillbörlig hetta tidigare under slutspelet – eller den här serien – men en kväll när de lokala hockeyhjältarna kan gå till Stanley Cup-final igen…ja, då blir till och med blaserade tampianer lite till sig.
• • •
Kaapo är i alla fall med och kickar fotboll strax innan matchvärmningen, så ännu finns det hopp om att Turk inte gått helt rouge.
• • •
New York-fans, däremot, ser vi färre av ikväll. De var många och kaxiga under Game 3 och 4, men nu kan till och med Sam Rosen gå på Tampas gator utan att bli stoppad varannan minut.
• • •
Det är den elfte juni 2022 och den östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet når ett första, omvälvande klimax.
Om Tampa Bay Lightning vinner är de klara för final mot Colorado – och om istället New York Rangers väntar en klassisk Game 7 på Manhattan på tisdag.
Detta blir något att uppleva, det lovar jag.
Enjoy, vänner!

NY RANGERS – TAMPA 1-3 (Slut)
• • •
Man kan ju förstås se det som att Tampa har väldigt mycket tur – vilket jag, som vill ha Game 7 av logistiska skäl, i ett ögonblick av frustration också fräser i ett sms till en viss Lightning-nörd på andra sidan Atlanten.
Det är ju ett riktigt skitmål som avgör.
Men:
De stora lagen har ALLTID tur och det är ingen tillfällighet. De ser till att förtjäna den turen – främst för att den rika erfarenheten säger åt dem att fortsätta spela till varje sekund tickat klart.
Så är detta avgjort nu?
Ja, det skulle ju förvåna väldeliga om Rangers vinner två raka, men en Game 7 kan de kanske, kanske tvinga fram.
Ett ord (eller snarare en siffra…):
2015!
• • •
Victor kommer på presskonferens efteråt och då är NHL-nissarna – som nu håller i all kommunikation med media – så vänliga att jag till sist får ställa en fråga på svenska.
Har ni tur kanske ni snappar upp det på en sändning nånstans!
• • •
Hemmafansen, och vissa lokala journalister, gnatar mycket om domarna, men som vi sagt hundra gånger leder det ingenstans och av allt att döma har Blåskjortorna förstått det.
– Sure, jag tycker vi förtjänade mer än ett powerplay, men med det sagt: Domarna gjorde ett kanonjobb och lät killarna spela, säger Turk.
Klokt. Det är en dödssynd att flytta fokus till zebrorna.
• • •
Ryan Stromes miss på slutet – som kan komma att förfölja honom under låååång tid – var ett praktexempel på Rangers irriterande tendens att passa för mycket.
Så kan man hålla på i november – den här tiden på året ska det naturligtvis bara smälla. Obönhörligt.
• • •
I Denver sitter ett antal män tillbakalutade och flinar – och på lördag håller de garanterat stenhårt på Rangers.
Ju längre de här två håller på och stångas, desto skönare resa får Klippiga bergens hjältar i finalen.
• • •
OK, time to dra ner rullgarden för ikväll.
Imorrn går resan som sagt tillbaka till Tampa och på lördag kväll…man, då vill jag se full uppslutning runt brasan.
Tills dess:
Peace in the valley!

Tampa sätter 3-1 i tom kasse.
Mer sen.

NY RANGERS – TAMPA 1-1 (Period 2)
• • •
Stök och bök och hattande och plockepinn och dragkamp monumentale – och så ramlar det inte in två strumprullare till mål.
Inte vackert, det ska gudarna veta.
Men spänningen kan ingen klaga på.
Eller – det kan man väl. Men då har man fel.
• • •
Utvisningen på Schneider är nog mer korrekt än vad Turk tycker, men det är ju lite pikant att de i momentet innan missar en tydlig offside.
Dock:
Rangers står för en rätt så utmärkt ”kill” och Tampa kommer aldrig till något riktigt läge.
Likadant blir det när gästerna får ett till PP ingen i hemmalägret gillar.
Rangers PK är ON och Tampas PP är det inte. So far.
• • •
Vasy gör en Mike Smith när Ryan Lindgren vispar in sitt fjösiga skott utifrån sargen.
Jag fattar fortfarande inte hur den pucken går in.
• • •
Timothee Chalamet, stor flickidol, är på plats – men när de försöker zooma in honom i jumbotronen gömmer han sig under en bänk (!)
Det var inte så de tänkte sig när han fick en gratisbiljett…
• • •
Sen ger Sergatjev igen med en muffins från blålinjen som väl inte heller förtjänar klassikerstämpel.
Men där är Storken fullständigt skymd – av tre lagkamrater.
• • • 
Personligen tycker jag Rangers är lite för snälla mot sina gäster.
Tampa smäller som sagt på Chytil hela tiden, så ett tips är att hämnas på Kucherov.
Honom kan man störa och göra frustrerad.
• • •
Efter Chalamets kurragömma-lek är det dock glad parad med celebriteter som mer än gärna visar sig för folket.
Jimmy Fallon häller en öl rakt över ansiktet, Liam Neeson formar sitt ”I’m gonna get you” med läpparna och Kenan Thompson utför ett helt dansnummer.
Men jag vill se Johnny Mac nu.
• • •
Vad sa vi…overtime i sommarkvällen?
Det känns inte helt otänkbart.

NY RANGERS – TAMPA 0-0 (Period 1)
• • •
Det går inte att sticka under stol med att Rangers spelar riktigt bra i denna inledningsperiod.
De har tramp i fötterna, järn i blicken och gott om tid nere i gästernas zon.
Men de tillvaratar inga av sina chanser – bland annat för att de plötsligt fått för sig att vara lite fancy och slår för för avancerade passningar när de har skottlägen – och ni vet vad som alltid hotar hända såna gånger.
Nu händer det inte, men långt ifrån är det inte – Bolts har två klockrena stolpskott under de där kontringarna de älskar att komma störtande i.
Så, ja, denna enorma kraftmätning här står fortfarande och väger, vi vet inte var den ska ta vägen.
• • •
Det här känns som Brödmannens mest inspirerade insats på hela slutspelet.
Han talte sanning när han efter fjärde matchen sa att han bara blev argare och hungrigare efter såna förluster.
• • •
Hygglig rökare av Kuuuch i stolpen efter, vad, mindre än en och en halv minut.
Det betyder en sak:
Han är ON ikväll också.
• • •
Så Ryan Reaves är petad – för att Rooney ska kunna täcka upp ifall någon av alla demolerade centrar inte kan spela.
Nå, Reaves har inte gjort mycket till nytta i den här serien, mest tagit dumma utvisningar och gruffat med Maroon, så hans frånvaro borde ni som håller på hemmalaget inte få någon ångest av.
Fast det finns ju massor av annat som motiverar ångest förstås, så det kvittar väl.
• • •
I kärlek, krig och Stanley Cup är allt tillåtet och de gamla rävarna från Tampa vet att unge Chytil är sårbar nånstans i överkroppen och manglar honom så fort de får tillfälle.
Elakt – men man vinner inte såna här fältslag genom att vara snäll.
• • •
Glömde nämna det i introt:
Allt strul med inloggningarna via Chrome rapporterades vederbörligen till mina chefer och till tekniken – och det visade sig vara ett mer komplicerat problem som rörde hela sajten.
Det ska vara löst nu, som jag förstår, och kvarstår problemen är Challs tips bra.
Fimpa cookies och starta om.
• • •
Kid-linan har några stunder nu också, men det är framförallt de som gör sig skyldiga till för många passningar.
• • •
Petiga linjedomare är inte det man sitter på sommarn och längtar efter att få se igen.
• • •
Man kan ju undra om Justin Bieber redan varit här och röjt, med schaktmaskin, för isen verkar vara i extraordinärt uselt skick.
• • •
Corey Perry ska ju vara väldigt glad att han inte åker ut för sin tripping på Trouba efter åtta minuter nånting – och att de inte blåser där indikerar att det ska mycket till för att bli bestraffad ikväll.
• • •
Sky cam återhämtade sig aldrig, det hänger en sorglig liten krok i linan och that’s it.
Någonstans får sig någon en grundlig utskällning, för en sky cam är gissningsvis inte billig-
• • •
Jaha, nu är det väl bara att gå och titta om Höken flaxat upp till pressläktaren och vill träffa Bofinken.

Det borde egentligen inte vara möjligt.
Redan när Stanley Cup-slutspelet för en månad sedan eleverades mot sitt första klimax, i den nu skenbart avlägsna öppningsrundan, var det ju andlöst spännande.
Men likafullt har det emotionella trycket i det här skådespelet bara eskalerat sedan dess – och trappas upp ytterligare ett par snäpp varenda satans kväll.
Trots att många av oss trodde att vi skulle svimma av dramatiken när Maple Leafs jagade kvittering i sin Game 7 mot Lightning, när David Pastrnak fick in 2-3 med bara 22 sekunder kvar av Bostons dito mot Carolina och Brödmannan avgjorde Rangers do-or-die-envig mot Penguins är belastningen nu ännu mer massiv på hjärtat, svettkörtlarna och organen som producerar magsyra.
För mer och mer står ju på spel. Insatserna blir hela tiden högre och högre. Utfallet i matcherna vi sitter och har ont i magen åt får större och större betydelse.
Som i The Bright Lights of Broadway ikväll, där östra konferensfinalen – den enda kvarvarande matchserien innan allt kulminerar i hela hockeysäsongens ne plus ultra – når den typ av akuta läge då varningslamporna plötsligt blinkar frenetiskt och mätarna slår på rött.
Nej, vi vaskar inte fram Colorado Avalanches finalmotståndare i denna femte rond – men kanske gör vi det ändå. Laget som vinner erövrar slagläge och får en magisk chans att avgöra hela slaget i Amalie Arena på lördag kväll.
Därmed sätts exceptionellt starka känslor i rörelse denna fina sommarkväll i Universums mitt, själva tiden har liksom gjort halt i ett fruset ögonblick av skälvande anspänning, nervdaller och förväntan.
Så nej, det borde kanske inte inte vara möjligt – men we’ve seen nothing yet.
• • •
Nu börjar det verkligen kännas att det är playoff in the life of Bofinken.
Igår morse flög jag, efter två oroliga timmar hos John Blund, hem från Tampa – och imorrn kväll flyger jag tillbaka till samma solstekta metropol. Däremellan ska jag uppleva, och smälta, urladdningen på Garden ikväll.
Det är aningen utmattande, det ska jag – som Victor Hedman alltid säger – inte sticka under stol med. Dels emotionellt, för att matcherna i sig är så omtumlande, dels fysiskt och mentalt. Det stressiga joxandet till, från och på flygplatserna och de många timmarna i luften fräter hål på bränsletankarna.
Men samtidigt är är ju detta livet. Så bra som det blir. Världens bästa hockeyspelare presterar kväll efter kväll på den absoluta toppen av sin förmåga och jag får vara live-vittne. Otroligt.
Och att om och om igen återvända till samma slagfält har sin egen egenartade tjusning. När jag kommer tillbaka till Amalie på lördag förmiddag, som jag efter några exalterande dygn övergav sent i tisdags kväll, kommer det att kännas som att jag kliver in i mitt eget, rusiga eko.
Det är svårt att förklara, men du får helt enkelt tro mig – dopamin-pumpen stimuleras ingående.
• • •
Det känns alltid som laget som vunnit senaste matchen i en playoff-serie har momentum – och det som vunnit två i rad framstår som pretty much klar för nästa omgång.
Sålunda:
Tampa Bay Lightning trampar in i Game 5 som pånyttfödda favoriter.
Efter de två oinspirerade framträdandena här på Garden blev ju mästarna sig själva hemma i Amalie igen och såg framförallt under stora delar av Game 4 ut att ha ”löst” det plötsligen rätt så beskedliga Rangers.
Men, nä, jag tar fortfarande inget för givet när det gäller denna upplaga av Blueshirts. De var, i mina ögon, helt stekta även efter fyra matcher mot Penguins och efter fem mot Carolina – samt alla möten mot samma lag efter Game 4 respektive Game 5 – men krånglade sig som så bekant vidare i alla fall.
Tampa är en svårare kontrahent att skaka av sig, det ska man förstås ha klart för sig, fast…ja, Gallants kackerlackor har visat sig vara lika styvnackade som de som bor i våra VVS-system här i New York, så de kan aldrig räknas bort
Inte ens, vill jag påstå, om de förlorar ikväll…
• • •
Vad gör man, egentligen, när man inte sticker under stol med nånting?
• • •
Ekeliw har i dagar febrat om att Brayden Point nog gör comeback i femte ronden, men nä – det kan den unge nörden glömma.
– Han är inte redo och spelar inte, gör coach Cooper klart efter morgonskejten.
Viss frustration går att ana hos Tampa-fansen i den frågan. Han tränar ju, i princip för fullt, och en Point på 75 procents kapacitet är bättre än de flesta på 100 – tycker de.
Men det stämmer inte, en skadad spelare – om aldrig så bra – kan gå begå förödande misstag bara för att det plötsligt gör djävulskt ont någonstans och slikt har Cooper inte råd att riskera i det här läget.
• • •
Alltså, jag vet vad ”Sticker inte under stolen med” betyder och hur uttrycket används – men det går inte riktigt att förstås hur den som lanserade det tänkte.
Vi får kolla med Victor helt enkelt, det är ett av hans ständiga go to-uttryck, nästan lika frekvent använt som ”Det är alltid kul att bidra” när han gjort mål.
• • •
Vi passade på att spela in podd i förmiddags, för varför låta utpumpad Farbror Bofink sova ut nån gång då och då (ja, om du tycker det ser ut som att ett visst mått av bitterhet skiner igenom här kan du gratulera dig själv till bra iakttagelseförmåga…).
Bäst:
Jag krävde att Ondskan skulle sjunga ”New York, New York” – och det gjorde han.
Rangers känner definitivt stödet!
• • •
Ikväll har ett duktigt gäng kändisar äntligen letat sig till åttonde avenyn för att se Rangers spela playoff-hockey.
På plats finns, i alla fall enligt det celebrity-schema som hänger i pressrummet, bland andra John McEnroe, Liam Neeson, Jimmy Fallon, Michael Gandolfini (ja, Tony Sopranos son!), Trey Anastasio, Connie Britton, Kenan Thompson samt ett batteri folkhjältar från Giants, Jets, Mets och Knicks.
• • •
Presskonferensen Turk håller två timmar innan matchstart är short and sweet.
Den församlade mediakåren vill bara veta två saker:
Spelar Ryan Strome och spelar och spelar Filip Chytil?
Svar:
– Ja och ja.
Det är synnerligen goda nyheter för Rangers. Om båda två suttit här med oss på pressläktaren hade hemmalaget varit om inte chanslöst så i alla fall nästan.
• • •
Bofinkens outfit, Game 5 till ära: Svart och svart och svart – och så en färgglad slips slips som cherry on the top.

Och ja, just så nöjd är jag i pressrummet några timmar innan Årets Match – ja, igen – startar i den gamla ladan.
• • •
Efter matchen i, eh, vad var det nu, jag känner mig helt dagvill…just det, tisdags…nå, efter den matchen satt Steven med Kniven på podiet i hemmalagets pressrum och grimaserade.
– Det är nu det verkligt tuffa börjar. Bäst av tre. De kommer vara lika i desperata i New York som vi varit här i Tampa men på något sätt måste vi ta en match där uppe, sa han och det var tydligt att han inte bara pladdrade utan faktiskt menade varje ord.
That’s the thing.
Rangers måste, i princip, vinna ikväll och när de måste vinna har de varit ruskigt effektiva hela säsongen – i synnerhet på hemmaplan. Sen måste Tampa vinna på lördag och så slutar allt med Game 7, precis som 2015.
• • •
Om någon hade hoppats på rapport från en yster onsdagskväll på Manhattans barer beklagar jag.
Det fanns förstås såna planer när schemat för en gångs skull var helt rent, men jag var så trött efter bagarväckningen på Fawlty Towers att jag bara låg och flämtade i korresoffan hela kvällen.
Man är ingen spring chicken längre – eller ”ingen spring bofink”, kanske jag ska säga.
• • •
Den konferensfinal de här två rivalerna utkämpade för sju år sedan, ni minns den va?
Också då stod det 2-2 efter fyra matcher. Sedan vann Lightning Game 5 här på Garden med 2-0 och skulle bara åka hem och sätta in dödsstöten. Men istället vann Rangers Game 6, i Amalie Arena, med 7-3. Och så blev det Game 7 på Broadway.
Då hade Rangers inte förlorat Game 7 på hemmaplan under hela Lundqvist-eran och var ganska kaxiga över det.
– Men de har inte spelat mot oss, påpekade en bestämd Stamkos.
Mycket riktigt.
Blåskjortorna blev lite för självgoda av sitt Game 7-facit, fick spö med 2-0 och slarvade bort möjligheten till revansch för finalförlusten året innan.
Är det här reprisen?
Hittills följer 2022 i alla fall 2015-manuset rätt så troget…
• • •
Höken är in the house ikväll!
Ja, fotografen alltså.
Det är stort, han har inte plåtat en slutspelsmatch sedan…jag ska fråga, men det kan ha varit finalerna mot Kings 2014.
• • •
När sparkade Bruins-coachen Bruce Cassidy mötte media idag sa han bland mycket annat att han fortfarande går och tänker på finalförlusten 2019.
Det är sådant Stanley Cup kan göra.
Spelare och ledare som bara får en chans att förverkliga drömmen de jagat hela livet och försätter den chansen blir hemsökta av besvikelsen och smärtan resten av livet.
Så man ska verkligen inte vara förvånad över att de som spelar de här matcherna är beredda att offra så oerhört mycket för att vinna.
• • •
Big drama 19.05: Den flashiga kameran som följer spelet via kablar hängande över isen, kallad sky cam, går plötsligt sönder och håller på att störta i isen – eller, ännu värre, i huvudet på åskådare på läktarsektionen nedanför.
Skärrade – antar jag – ESPN-tekniker halar in skrotet och man kan ju bara hoppas att hela experimentet avbryts. Döda åskådare är de ”innovativa” kameravinklarna förhoppningsvis inte värda ändå.
• • •
Han är mycket skeptisk, men jag lyckas NÄSTAN lura i Ekeliw att Steven med Kniven meddelat Cooper att han vill se en grej på tv och därför inte spelar ikväll.
Haha, den unge mannen är så uppjagad att man kan tuta i honom praktiskt taget vad som helst.
• • •
In med Nils Lundkvist!
• • •
Det faktum att det blir ett två dagar långt uppehåll mellan Game 6 och en eventuell Game 7 kan ni skylla på – Justin Bieber.
Han har en show här på Garden på måndag kväll och hans fans vill NHL garanterat inte ha emot sig, så vi får ha tålamod och vänta.
• • •
Det sista vi enades om innan Ekeliw stängde ner för numer traditionell pre game-nap var att det doftar förlängning ikväll.
Känner ni också det?
Vore…infernaliskt.
• • •
Ja ni, nu ska jag inte sticka under stol med att hjärtat dunkar hårt och saligt.
En riktigt, riktigt stor hockeymatch ska avgöras i The Woooorld’s Most Famous Arena.
Håll i er, mina fina vänner!

TAMPA – NY RANGERS 4-1 (Slut)
• • •
Det gick ju ändå att ana, det här.
Mejlare ”Lasse” och andra som såg de två inledande Rangers-segrarna som inteckning för att Manhattan-stjärnorna skulle blåsa hem den här konferensfinalen var mer än lovligt naiva.
Det är inte kattskit Blåskjortorna spelar mot nu. Det är inte ens Pittsburgh eller Carolina. Det är Tampa Bay Lightning – i princip världsmästare på att aldrig ge upp, alltid komma tillbaka och alltid hitta sätt att vinna.
Nu återstår en best-of-tre-serie och Gallants mannar har fortfarande hemmafördel, men make no mistake – det kommer bli fruktansvärt svårt.
• • •
Hissen gjorde aldrig comeback, vi fick ta oss ner till ”Event level” manuellt, men ingen behöver oroa sig för bofinken on tour.
Jag flög nerför trapporna, hittade rätt dörrar och satt i intervju när presskonferenserna började.
• • •
Ja, sorry, Hyttmyra, även jag hade problem med Chrome tidigare ikväll. Det verkar vara något tjall hos just Chrome. Tills det löst sig kan jag bara hänvisa till Safari eller liknande.
• • •
Brödmannen lyckades till sist spräcka Vasys nolla och ja, det kanske är som ni säger, att det var viktigt.
Eller i alla fall betydde nåt.
Själv är han övertygad om att Rangers bara blir hungrigare och argare av de två förlusterna i den gassande solen.
– Vi är inte ledsna, säger han.

Det var ju bra det då, ledsen ska ingen behöva vara.
• • •
Vad Vigge har att säga? Läs på sportbladet.se
• • •
Haha, 00.30 kommer Jon Cooper plötsligt gående, stannar vid det provisoriska pressrummet – där det fortfarande sitter 30 murvlar och knattrar på tangenterna – och slår ut med armarna.
Sedan ber han en kompis ta bild – med oss i bakgrunden.
– Jag har utbildat mig till jurist och vet vad det innebär att slita med text sent om kvällen, ropar han och går igen.
Ha!
• • •
Nu ska jag själva knalla hem till Fawlty Towers och försöka sova, för i morrn är det bagarväckning och sedan bär det av hem till New York igen.
Där har vi en night off under onsdagen, men torsdag kväll hörs vi från Garden igen.
Då är ni med va?