NY RANGERS – TAMPA 2-1 (Period 2)
• • •
Alltså, jag tror inte riktigt mina ögon – och jag har varit med för länge, och sett för mycket av det samtida Tampa, för att dra för långtgående slutsatser.
Men just nu är det faktiskt så att New York Rangers flyger ifrån vad som ser ut som ett väldigt stabbigt, långsamt och frustrerat mästarlag.
Eller för att vara mer drastisk:
NY Rangers sopar banan med Tampa Bay Lightning.
Otroligt.
• • •
Gustav Vasy är definitivt mycket bättre ikväll, helt planenligt, och det ska gästerna vara jävligt glada över för utan några kalasräddningar från hans sida hade de legat under med betydligt mindre smickrande siffror i denna paus.
• • •
Varje gång The Kid Line kommer in på isen kan man notera hur hela pressboxen rätar på ryggen, harklar sig och skärper koncentrationen.
Chytil, Laffe och Kaapo – för kvällen rödglödgad som en böckling på ett rökeri i Smögens hamn – framstår plötsligt som hetaste New York-attraktionen sedan Empire State Building öppnade.
• • •
Ja, Robocop, det är KLART du ska vara med vid vår lägereld när den lyser upp natthimlen åt alla som gillar sin hockey.
• • •
Med sin knotiga och lätt kutryggiga framtoning påminner Nick Paul om en gammal leksandsstjärna.
Kan det vara Djura Olsson kanske?
• • •
Hittar ingen sombrero i matstånden på Garden, mycket överraskande, men i Tampa måste de ju vara standard, så vi testar där.
• • •
Sista minuterna i andra vevar killarna i vita tröjor ändå igång sin offensiv litegrann och New York ska ju ha klart för sig att 2-1 i en sån här match inte är mer garanti än vad ett ”Vi hör av oss” är efter en till synes lyckad anställningsintervju.
Om lag som Tampa kan nåt så är det att vinna fast de inte spelar bra – och krossa det bättre lagets hjärta…

NY RANGERS – TAMPA 2-1 (Period 1)
• • •
Som dom säger här:
Hey-hey-hey-hey!
Vad är det som händer?
Trots att de får tidig 1-0-ledning ser Bolts inte alls ut som Bolts när de nyss förlorat.
Rangers är, i det stora hela, bättre även ikväll – åtminstone under de inledande 20 minuterna.
De ser piggare ut, snabbare, mer engagerade och…roade.
Saker och ting hinner förändras ännu, make no mistake, men just nu sitter vi här och känner oss rätt paffa.
• • •
Lite lugubert är det kanske att Rooney och Hebert bara visar ut Reaves och inte Maroon vid gurglet i samband med tekningen, men förmodligen har Reaves uttryckligen fått en tillsägelse, dummar sig ändå och åker ut.
Sen hinner Tampas PP pågå i tio sekunder innan Kuch snärtar in 1-0.
Smart, Ryan.
• • •
Man börjar undra om Lightning underlåtit att scouta kidsen helt och hållet.
De gör tidvis som de vill även ikväll och ja, Ulrika – Garden-DJ:n gör helt rätt som spelar ”Real Wild Child”.
• • •
Heddy har haft mer lyckade byten i karriären än det när Kaapo först tar pucken av honom på blålinjen och sticker iväg i kontring – och som slutar med att han slår en passning i blindo när han ska rensa, så hemmalaget får en ny chans, varpå Steven med Kniven ser sig nödgad att ta en slashing-utvisning.
Den situationen gör vi nog bäst i att inte fråga om…
• • •
Kakko time på Broadway.
Det har hänt i luften ett tag och så streaky som han varit under sin korta tid i Metropolis skulle det inte förvåna alls om målet han styr in på Fox briljanta skottpassning innebär islossning monumentale.
• • •
Det är nåt med draget på Garden som överträffar draget under alla playoff-vårar under 10-talet – trots att Rangers då gick till flera konferensfinaler och en Stanley Cup-final.
Får jag gissa beror det på att den här framgången är så oväntad – och att det finns så många pjäser i denna uppställning New York helt enkelt förälskat sig i.
• • •
Steven Schirripa, alias Bobby Baccala, är in the house och vinkar mycket glatt
Då får bofinken en gåshud – om nu en bofink kan få det.
• • •
Nu ska jag gå och se om jag kan tjacka en sombrero nånstans. Det är för ont om såna på pressläktaren ikväll.

I det omöjliga bor en gyllene chans – och den gyllene typen av chans har satt mäktiga stämningar och känslor i rörelse på Manhattan senaste dygnen.
Eftersom New York Rangers inledde den östra konferensserien mot Tampa Bay Lightning i förrgår med en storartad seger ska de ju inte kunna vinna den här ångande fredagskvällens retur.
Det är, i princip, omöjligt.
De dubbla mästarna har förlorat sjutton playoff-matcher de senaste två åren – och vunnit varje gång i matchen därpå.
Jo, varje gång.
Det är en oerhörd prestation, utförbar endast av gladiatorer utrustade med omänskligt mycket karaktär och viljekraft och förmåga att vara som allra bäst när det är som allra svårast.
– Well, sa Victor Hedman när jag frågade honom om den förstummande sviten för ett par veckor sedan, vi vet ju att man är i trubbel om man förlorar två slutspelsmatcher på raken så vi höjer oss helt enkelt alltid såna gånger. Det är bara något vi har i oss.
”Så vi höjer oss helt enkelt såna gånger…det är bara något vi har i oss”…så talar sanna vinnare. Inga andra.
Men som sagt – i de hopplösa oddsen gömmer sig Rangers stora möjlighet.
Om de stick i stäv med alla förväntningar bryter den sanslösa sviten, om de blir första laget under hela Tampa-dynastin som vinner en typ av match Vigge & co aldrig förlorar, om de gör det omöjliga – vad händer då?
Då får de plötsligt ett momentum, och ett självförtroende, som kan svepa dem bortom de mest otänkbara horisonter.
Det blir extremt svårt, det hoppas jag alla optimistiska Blueshirts-fans begriper. Bolts är förkroppsligandet av jaget i Tom Pettys ”I Won’t Back Down”. Men det kan kanske, kanske gå och det räcker för att att hela Manhattan plötsligt ska gunga av förväntningar och livsbejakelse och något som lätt kan misstas för hybris men i första hand är good old amerikansk optimism.
– Tänk om, ropar dörrmännen när jag kommer trampande i min gamenight-utstyrsel under eftermiddagen.
Ja, tänk om.
Det finns en chans i det omöjliga.
• • •
Man vet man är absorberad av ett fenomen – i mitt fall Stanley Cup – när man ägnar nästan varje vaken stund åt det och sedan drömmer om det även när man sover.
I natt höll jag på med ett sånt här intro men kom ingen vart och hade fortfarande bara en halv mening klar när matchen jag skulle se började och intill satt Bora Bora-Johan Eriksson, märkligt med nog en sombrero på sig, och skällde om att jag var en vanära för hela Borlänge.
Sedan dök Rasmus Dahlin upp i mitt hus, där jag bor. ”Jag har köpt ett penthouse på högsta våningen och ska bo här”, sa han när jag hann ikapp honom i lobbyn. ”Vadå, ska du inte lira med Sabres mer”, frågade jag. Då bara fnös Rasmus: ”Det fattar du väl att jag ska, jag pendlar och har köpt in mig i helikopter-plattan på taket”.
Hjälp mig, människor…
• • •
Sedan den där famösa Columbus-serien 2019 har Tampa blivit ett av de ultimata slutspelslagen och utstrålar i dag samma slags självklara pondus och aura av know-how som Red Wings, Blackhawks och Kings under åren när de regerade.
Det är långtifrån bara det att de alltid spelar sin bästa hockey i de allra viktigaste matcherna.
De har också – till exempel – lärt sig att tänka på, och säga, de rätt sakerna i varje givet läge,
Som efter den oväntade förlusten i onsdags.
Både Penguins och Hurricanes gnällde hela tiden om att de egentligen är bättre än Rangers och om hur frustrerande det känns att inte klara av att slå ett sådant lag – och inte nog med att de därigenom fokuserade på fel saker, vilket är en dödssynd på våren; de sprutade små skvättar tändvätska på motståndarens brasa helt i onödan.
Bolts bara böjde huvudet i ödmjukhet, vägrade skylla ens på den påstådda rosten efter det långa speluppehållet sedan Florida-serien och gav Rangers tillbörlig cred.
– De var väldigt bra och det var inte vi, sa Steven med Kniven.
Så ska det låta.
• • •
Man undrar ju hur Bora Bora-Johan kunde ha mage att påstå att jag skämmer ut vår gemensamma hemstad.
Det är inte jag som går på hockey i sombrero…
• • •
Rangers rycker mest på axlarna åt mästarnas omtalade back-to-back-facit.
– Jag läste att de vunnit sjutton raka och det är ju bra, men det är inte mot oss de vunnit sjutton raka, sa coach Turk efter torsdagens träning.
Det är, förstås, också rätt inställning.
Man får inte ha för stor respekt för de mest respektingivande, då förlorar man snabbt självrespekten…
• • •
Och det här med att Dahlin ska landa med helikopter på mitt tak hela tiden…jag bor ju också högt upp och befarar att jag kommer bli svårt störd om han ska vara där uppe och stöka innan och efter alla träningar och matcher.
Kan vi på något vis stoppa detta projekt utan att nästa Nicklas Lidström blir gramse på NHL-korren?
• • •
En Tampian som verkligen äger förmågan att återupprätta sin gloriösa storhet på en gång efter förluster är Andrej Vasilevskij – målvakten.
– Han tar alla nederlag personligt, som coach Cooper uttrycker det.
Det borde Gris-Olle och hans kompisar tänkt på innan de började skandera ”Igor’s better” i onsdags.
De orden lär ha underblåst revanschbegäret ännu mer.
• • •
Mer dåliga nyheter för Bruins. Även Charlie McAvoy har opererats i dagarna och kommer inte vara spelklar förrän i december.
Så de får inleda kommande säsong utan både honom och Marchand och, kanske, den pensionerade Bergeron.
Nästa års Islanders, någon?
• • •
Storken, å sin sida, får vara beredd på en av karriärens svåraste uppgifter.
Om Lightning lyckas samla sig till en karaktäristisk matchen-efter-förlust-insats kommer han få se mer gummi än en död skunk på Long Island Expressway under fredagsrusningen.
Är mamma Sjestiorkin här och kan klappa kinden efteråt?
• • •
Ikväll firar kommentatorsspåret nya triumfer som vänskapsförmedlare.
Chall-Åsa och hennes Greg äter middag hemma hos Julia och hennes grävling och att döma av bilder bloggen kommit över har de mycket trevligt.
Vi är alla med er i ruset, goda vänner!
• • •
Men är ni medvetna om att Rangers i onsdags gjorde fler mål på Bolts än vad Panthers gjorde i hela sin serie mot samma opponent?
Det är ändå rätt mindblowing.
• • •
En annan som dansar fram i ett litet rus i afton är Ondskan från Örby.
Han har varit på studentskiva (!) i Uppsala och där konsumerades tydligen vin och nu ska han se den här matchen i det tillstånd vin genererar.
Då är det risk att känslorna börjar svalla och Viktor Norén gör antagligen klokt i att ha mobilen avstängd under natten…
• • •
Bäst ikväll:
Mister Bofink gör comeback vid Greg Wyshynskis sida på pressläktaren.
Efter senaste matchen, när turisterna ute på högra pressläktarflanken satt och bladdrade högljutt om annat till och med under Kids-kedjans superbyte, skrev jag ett mail och bad ödmjukast om att bli tillbakaflyttad till de välbekanta kollegor som är här för att titta på hockey – och detta önskemål tillgodosågs.
Jag är mycket lycklig.
• • •
Sombrero…really, Johan?
• • • 
Sergachev har tigrar på sin slips på presskonferensen ett par timmar innan puck drop
– Jag gillar katter. Det är därför jag är så god vän med Vasilevskij, flinar han.
• • •
The Shift, har det redan döpts till i New York, det där långa bytet då kidsen hade mästarna nere i grekisk-romersk brygga i flera minuter.
Det var verkligen en extraordinär sekvens när vi nästa pressades upp ur stolarna med gapande munnar – och mycket lite är ju mer fascinerande att se än just det där, när unga glyttar plötsligt förlorar respekten för omgivningen, börjar spela ut, märker hur fantastiskt det går – och spelar ännu bättre.
Ifjol var det framförallt Cole Caufield och Nick Suzuki i Montreal, 2019 tokstollen Binnington i St Louis, 16-17 Guentzel, Rust och Murray i Pittsburgh – och nu är det Phil The Thrill Chytil och hans kompisar på Manhattan.
• • •
Själv sportar jag den ljusblå favoritkavajen i afton – och prickig jävla slips.

Den kavajen har jag inte kunnat ha tidigare under säsongen, den har suttit för tajt, men nu går den plötsligt att knäppa utan problem igen.

Se, man bränner tydligen bofinksfläsk när man stressar så här mycket och, gissningsvis det verkligt viktiga, inte hinner vara ute och slarva på krogen så mycket.
• • •
Tampa behöver, ska jag be att få påpeka, bryta en egen liten svit om de vill undvika att komma hem till palmerna i oväntat 0-2-underläge.
Rangers har de facto vunnit sju raka här på Garden. De förlorade första matchen mot Pittsburgh, i trippel OT – och har sedan gått rent.
Det är inte lika imponerade som det Bolts gjort under två år, men nåt är det.
• • •
Roffe W, mycket snus är det – men jag petar inte i mig alltihop på en gång…
• • •
Hetaste Conn Smythe-kandidaterna i de kvarvarande lagen

•Colorado Avalanche: Cale Makar
•Edmonton Oilers: Connor McDavid
•NY Rangers: Igor Sjestiorkin
•Tampa: Nikita Kutjerov

Är vi överens?
• • •
Nu var det precis en äldre skojare som spillde en hel läsk över bänkgrannens laptop.
Man kanske ska vara careful vad man önskar sig för pressläktarplats…
• • •
Mika gör mål ikväll också – precis som Vigge Hedman.
I bägge fallen händer det i powerplay.
Kom ihåg var du läste det först.
• • •
Atmosfären tätnar på Broadway, det går att känna hur hela fredagskvällen liksom stannar mitt i steget och tar ett djupt andetag.
Det är showtime igen.
Ett lag ska försvara sin legacy som oslagbart i den situation som råder, det andra ska tillvarata möjligheten i det omöjliga.
Nu åker vi!

COLORADO – EDMONTON 4-0 (Slut)
• • •
Colorado Avalanche är två segrar från Stanley Cup-finalen och fortsätter det så här kan de vara där innan vi hinner blinka.
Inte för att de ställde till med samma offensiva show i andra matchen som i den första, men det behövdes inte heller för de stängde ner Oilers superstars fullständigt.
Samtidigt:
Man är inte i verkligt trubbel förrän man förlorat på hemmaplan och det har inte Oilers ännu
Men, well, jag skulle inte känna mig alldeles lugn och trygg på planet hem till Alberta om jag var Mister Woodcroft.
Prognosen är inte god.
• • •
Det här tramsandet spelare i underläge håller på med i slutet av matcherna…förstår de verkligen inte att de bara framstår som, you know, töntar?
• • •
– Frankie, Frankie, Frankie, skanderar fansen oavbrutet i den ljumma vårkvällen utanför Ball Arena.
Det gör de rätt i.
Den gode tjecken Pavel Francouz håller alltså nollan i en match som han visste skulle komma att definiera hela hans person i hemstadens ögon.
Fantastiskt.
• • •
McDavid, Draisaitl, Kane – vi såg verkligen inte mycket av dem ikväll. Och det är första gången under hela slutspelet man kunnat säga något sånt.
• • •
De ropar något annat i Denver-kvällen också.
– We want the cup! We want the cup! We want the cup!
Då vet man att vi kommit långt – och att enorma saker satts i rörelse på sina håll.
• • •
OK, nu ska jag som sagt hänga med 20-årsjubliarerna Bunk och Prop Joe ett tag – innan jag går och lägger mig och vilar mig i form till morgondagens föreställning på Garden.
Väl mött vid vår underbara lägereld då, allesamman.

COLORADO – EDMONTON 3-0 (Period 2)
• • •
Trippelnöten smälter plötsligt i den tunna Denver-luften och hela Edmonton bara säckar ihop.
Det första målet Avs gör är i första hand en bedrövlig bjudning från Nugent-Hopkins och Nurse, men det Manson smäller in femton sekunder senare får Smith helt enkelt inte släppa och när Rantanen efter ytterligare knappt två minuter gör 3-0 borde det vara Koskinen Time igen.
• • •
”I normala fall måste man besöka en buffé för att se tre mål så nära inpå varandra”.
Mycket bra van Bastens knä, den ska jag komma ihåg och stjäla någon gång.
• • •
Vad GÖR Nugent-hopparen och Nurse vid 1-0-målet? Så där får man inte såsa med pucken ens på träning.
• • •
Sötpojken har förstaassisten på alla de tre inledande målen, så jag antar att Kane slutat käfta så mycket med honom.
• • •
Calling Don Enrico! Kommentatorsspårets långvarigaste och mest lojala Oilers-supporter borde verkligen vara med när favoriterna spelar konferensfinal.
• • •
Hela kedjan med Kadri, Rantanen och Lehkonen har en elektrisk andraperiod.
Jag har inte sett något liknande sen…sen Rangers Kid Line tog över igår.
• • •
Idag är det tydligen exakt 20 år sedan ”The Wire” började sändas på HBO. Så när vi är klara ikväll ska jag åka till Baltimore – genom laptoppen alltså – och hänga med Omar, Bunk, McNulty, Bubbles, Bodie, Avon Barksdale, Stringer Bell, Herc, Rawls, Lester Freamon, Proposition Joe, Wallace, Cedric Daniels, Wee-Bey, Poot, Kima, Jay Landsman och Frank Sobotka.
• • •
Avalanche framstår inte som Einsteins lärjungar när de börjar ta en massa utvisningar.
Får Oilers bara in ett mål vet vi att de kan iscensätta ruggiga forceringar och nu har de chansen direkt i början av tredje.
• • •
Det är inte så lite coolt att tjeckiske Frankie ännu så länge håller nollan i karriärens hittills viktigaste match.
• • •
S&W-middagen var utsökt, men jag blev lite sömnig och ska nu ta igen mig en stund.

COLORADO – EDMONTON 0-0 (Period 1)
• • •
Breaking News:
De har spelat en hel period i andra konferensfinalen mellan Avalanche och Oilers och sdet tår fortfarande – flämt! – 0-0.
Men ta det lugnt.
Det det betyder INTE att detta Star Wars blivit tillknäppt och stramt och trist.
Tvärtom, även den här matchen formligen exploderar i ansiktet på oss – pucken har bara inte velat passera mållinjen.
• • •
Lex Alfredsson!
Ni som varit med riktigt änge vad han sa efter finalen 2007:
Gör man inte mål på de få fem-mot-tre-lägen man får är det alltid kört.
Nu råkar Avs dessutom spela som Skövde när de får den gyllene chansen. Bra kill av Woodcrofts killar, absolut – men stjärnorna i hemmalaget är samtidigt hafsiga och slafsig och får ingen fart alls på pucken.
Snudd på oförlåtligt.
• • •
Cale Makar åker baklänges när Connor McDavid kommer stormande i en tidig attack – och den unge backen bara stöter bort pucken för Världens Bästa
Det är inte lättare än att möta en Ferrari på motorvägen, luta sig in genom sidorutan och vrida om nyckeln.
Gosh.
• • •
Att fansen i Ball Arena har mage att vara missnöjda med domarna…
Jag säger inte att O’Rourke och L’Ecuyer begått några fel, men framförallt har de inte förfördelat hemmalaget.
• • •
Oilers har plockat trillingnöten ur Forrest Gumps chokladask ikväll.
Kort sagt:
Mike Smith är plötsligt helt enastående.
• • •
Matchen i tisdags var väldigt snäll, men det är inte den här. Evander Kane och Nazem Kadri har redan börjat gorma mellan båsen – så till den grad att Keith Jones, som står mittemellan, får hålla undan mikrofonen – och det smäller rätt ordentligt i sargerna.
Jag vet inte riktigt varför, men dert känns som att Oilers tjänar på det.
• • •
Fint att höra lite Tom Petty i hallen.
Mer sånt till folket.
• • •
Nu är Burra petad igen.
Så olyckligt han blivit den forward Bednars hjärta slutat klappa för.
• • •
Darryl Sutter vinner Jack Adams Award och är alltså årets coach.
Tja, det finns väl inte så mycket att invända mot det, men jag tycker nog att Dean Evason och Gallant och Rod Brind’Amour var lika bra – och någon gång borde väl Jon Cooper få en nod också.
• • •
The Almighty, en rolig bokidé, det håller jag med om – men att spara såna mail känns som att spara ruttnande gamla sopor.
• • •
Nu ska jag dinera – på en Roast Beef Hash en springare från Smith & Wollensky, med utsökt tajming, just lämnade vid dörren.

Det ena ger det andra, framgång föder framgång, underhållningsvärdet i en bländande matchserie i Stanley Cup-slutspelet göder ditot i ett annat…
Första konferensfinalen mellan Colorado och Edmonton var absolut exalterande så det räckte på egen hand, vi blev alla hooked på ett ögonblick och skulle sett fram emot kvällens uppföljning i Denver med febrig iver även om Rangers och Lightning bara hade lagt en patiens på Garden igår.
Men i och med att även den matchserien, den östra, började med en riktig omtumlande urladdning känns det ännu roligare nu.
Vi vet vi att har två potentiella klassiker i rullning, får kväll efter kväll bevittna rasande rolig och spännande hockey och kan se fram emot en fenomenal Stanley Cup-final – oavsett vilka av The Final Four som tar sig dit.
Lucky us.
Det makalösa race vi idag följt i exakt en månad – ja, förstarundan började ju 2 maj – har mynnat ut i ett dubbelhövdat karnevalståg mot paradiset och nu, denna ljuva junikväll, fortsätter det borta i Klippiga bergen.
• • •
Ingen annan hade tid att följa med, men ändå – när allt var färdigt på Garden vid halv ett igår knallade jag över till Molly Wee, också känd som Reander-baren, och satte mig vid bardisken och drack några kalla, för jag behövde lätta på trycket.
Inget dramatiskt hände, jag lyckades till och med hålla någorlunda hygglig ton mot opponenter på Twitter, men när jag kom ut på åttonde avenyn igen, runt 03, var det som att jag klivit rakt in i ”Flykten från New York”.
Karaktärerna som rör sig i skuggorna i de kvarteren vid den tiden på dygnet…man, till och med Douglas Murray hade blivit lite skrajsen.
• • •
De säger själva att de kan, de hävdar bestämt att de förfogar över de verktyg som behövs, de beskriver öppningsmatchen som ännu ett exempel på att de är lite trögstartade i årets slutspelsserier.
Fair enough – men vi är många som vill se det innan vi vågar tro att Oilers verkligen kan ta bort de arealer Avalanches stora stjärnor fick utföra sina bländande konster på i tisdags.
”Det gick ju mot Calgary”, invänder du.
Ja, mot Calgary, ja. Men det är Colorado Avalanche de stirrar i vitögat nu. Med hungriga versioner av Nathan MacKinnon, Cale Makar och Mikko Rantanen on the hunt.
Ett är säkert: Om gästerna från Kanada inte tajtar till kampen, då är de i big – biiiiiig! – trouble.
• • •
Ojvoj, Darcy Kuemper är skadad och spelar inte ikväll, meddelade coach Bednar redan i morse.
Allt detta drama kring målvakterna i år – något liknande kan då inte jag erinra mig att jag varit med om.
I just det här fallet tycker jag dock inte att Avs-fansen behöver ägna sig åt imitationer av Munchs ”Skriet”.
Som Kuemper spelat i de två första rundorna är det inte nödvändigtvis bara av ondo att Frankie från Plzen i västra Tjeckien tar över.
• • •
I New York har hockeyfebern – eller ska vi rentav våga kalla den Rangers-febern? – förstås bara tilltagit efter Blueshirts knockout igår kväll.
Det är high-fives och tjo och tjim och segervisst febrande i både slott och koja och när en sån som jag lite försynt påpekar att Tampa fick stryk även i öppningsmatchen mot Toronto, med fucking 5-0, och de facto inte förlorat två slutspelsmatcher i rad sedan 2019 viftas jag bara undan.
– Då är det dags nu. Du såg väl igår, vi är bättre, hojtar min legendariske dörrman Simon, så exalterad just nu att han knappt kommer ihåg att hålla upp dörren ens för de paranta damerna på våning 56.
Oh well.
Så är New Yorkers – det finns bara svart och vitt – och imorrn kväll väntar antagligen ett wake up-call som kommer att ruska om dem rätt så skoningslöst.
• • •
Även Avs behöver definitivt dra åt bältet om den här matchen. Connor McDavid – det stora hotet mot en den eviga lyckan i bergen – fick inte lika mycket uträttat som sin nemesis MacKinnon i Game 1, men då och då gavs han alldeles för många kvadratcentimetrar att operera på och ni såg ju själva, då sa det BOOM.
Åtta mål framåt är lysande, tveklöst – men det är inte sex mål bakåt.
• • •
Om det inte går som ni önskar och vill framöver ställer jag upp i rollen som spottkopp.
För idag gick jag till slutligen till barberaren och fick kalufsen klippt och det spretiga silverskägget ansat och att göra så, att messa med frissa och skägg mitt under playoff-stormen, är att utmana ödet.
Men jag var tvungen, jag började se ut som trashankarna på åttonde avenyn och trots allt – JAG är ju, tacka Gud, inte med och spelar matcherna.
Likafullt: Vill du ha någon att skylla otur på står jag till tjänst.
• • •
Mark Lazerus på The Athletic beskrev det bra i en rapport från Denver häromdagen.
”Världens bästa lag möter världens bästa spelare i den västra konferensfinalen”, skrev han.
Just så är det ju faktiskt.
Jag vet dock inte om jag delar hans slutsats att det inte räcker med bara McDavid mot det otroliga lagbygge Joe Sakic konstruerat i skuggan av den där oerhörda bergskedjan.
Det kan det kanske visst göra. Kanske…
• • •
Även under eftermiddagen idag lyckades jag undvika att hamna i krig med läsare som hörde av sig med synpunkter på den här krönikan om en hockeyns Finnkampen – en idé som jag bara tycker blir bättre och bättre ju mer jag tänker på den.
Men det krävdes i några fall att jag räknade till 20 och sedan raderade mailen permanent, för somliga är verkligen fullständigt pantade och inte det minsta generade över att visa det för omvärlden.
Ni skulle faktiskt inte tro era ögon om ni fick läsa de mest enfaldiga harangerna om ”NHL-divor”, VM:s fantastiska status och hur mycket bättre SHL egentligen är än NHL…
• • •
Chokladasken står vidöppen, för jodå: Mike Smith startar i Oilers kasse igen – ifall någon trodde något annat.
• • •
Idag kom det ett paket från tomten i Stockholm.

Fem stockar prima färsk Ljunglöfs Ettan mot den fonden – går det att tänka sig något vackrare?
• • •
Ödmjuk in absurdum använde Mika själv förstås inga superlativer för att beskriva det faktum att han slog Wayne Gretzkys Rangers-rekord i slutspelet igår – men andra gjorde.
– Mika är helt outstanding, sa Turk.
– Mika har varit vår mest värdefulla spelare hela säsongen, inte bara för att han gör mål utan för att han alltid jobbar så hårt i alla situationer, och att han lyckas ta sig till en ännu högre nivå nu i slutspelet är remarkabelt, sa Frankie Five Angels.
– Mika är en stor ledare, han pushar oss alla att bli bättre. Jag tittar hela tiden på Mika och försöker lära mig av honom, sa Big Time Chytil.
Det är en rätt magnifik stjärna som representerar de blågula färgerna på Manhattan även nuförtiden, man.
• • •
Kriget mellan rockstjärnan och Tampa-nörden fortsätter. Idag, efter segern jublade Viktor Norén ”Garden Faithful kommer sluka Ekan. Det här är The Big Apple, ingen solskyddsfaktor i världen skyddar mot det”.
Ondskan svarade, lätt trumpet:
”Tampa har spelat en slutspelsserie i Garden tidigare – och vann. Så håller nog inte helt med vår vän om det”.
Hehe, det här blir en tung kamp-i-kampen att följa.
• • •
Personligen tycker jag Jay Woodcroft borde slänga in Philip Broberg i Oilers-uppställningen.
Lite svenskt skulle nog inte skada där heller.
• • •
Håll med om att idén om en hockeyversion av Finnkampen i slutet av augusti, innan några ligor alls startat, har potential.
Jag skulle garanterat inte missa ett byte.
• • •
Man naturligtvis, lagom till Bofinken flyger ner till Tampa på lördag tar en tropisk storm sats över Mexikanska golfen och stävar in över västra Florida.
Hade vi inte en hel orkan under finalserien förra sommaren? Jo, det hade vi. Då gjorde jag som man alltid gör när goda råd är dyra – jag gick till baren.
• • •
Om det var redan nu vi hade en best-on-best-fajt mot de finska lejonen skulle min Tre Kronor-uppställning se ut så här:
Jacob Markström (Lehner/Ullmark)
1. Victor Hedman-Rasmus Andersson-Forsberg-Mika-Nylander
2. Erik Karlsson-Dahlin-Landeskog-Lindholm–Pettersson
3. Klingberg-Ekholm-Bratt-Bäckström-Kempe
4. William Karlsson-Eriksson Ek-Hörnqvist
Ja, centrar som Elias P, Wild Bill och Kempe får flytta ut på kanterna, men det har de inget emot – och i truppen finns för övrigt också Gustav Forsling, Jonas Brodin, Rakell, Jesper Fast, Burra, Arvy och Lucas Raymond också (jävla stor trupp blir det, men ändå…)
Vad säger du?
• • •
Thank GOD att TNT sänder alla matcher i den här serien.
Men – jag tycker gott de kunde flugit Henke till Denver också. Han och Gretzky i samma diskussion, det tror jag hade varit nåt.
• • •
Det blåvita finnkampslaget borde tas ut också, men jag hinner inte riktigt nu.
Zydden och Jarkko, hur vill ni formera backparen och kedjorna?
• • •
Well then, karnevalståget rullar vidare och vi ska nu få se Avalanche och Oilers igen.
Det är ju helt otroligt.
Let’s go!

NY RANGERS – TAMPA 6-2 (Slut)
• • •
Knockout på Broadway!
Det hade ingen – eller åtminstone väldigt få – föreställt sig, men i det kyffe till pressrum där jag nu författar de här små raderna sitter ett 40-tal skribenter från alla håll och kanter och försöker formulera tankar om varför det blev så i alla fall.
Jag kan hjälpa dem på traven, för förklaringen är enkel:
Rangers gjorde en kanonmatch och Lightnings två sista perioder hörde till deras sämsta under hela dynastin.
• • •
– Igor’s better, Igor’s better, skanderar Garden oavbrutet
Lite kul – och sant just ikväll.
Men det känns lite som att peta på en sovande björn också.
Rätt vad det är vaknar Gustav Vasy med ett rytande vrål, går till attack och äter upp Rangers.
• • •
Mika, som nu börjat jaga ikapp Gretzky-noteringar, plaskar in ett av de där patenterade direktskotten i PP i tredje och jag säger det igen – det finns nästan inget vackrare i hockey än sekvenserna när han. ställer sig bredbent som en vägtunnel och bara laddar bössan.
• • •
På vägen till presskonferensen går jag rakt in i Fat Joe och nä, så särskilt korpulent är han inte.
Fake news!
• • •
Ok, mina fina vänner, nu ska jag till sist gå ut och ta den lilla kalla.
Imorrn tänder vi lägerelden i korresoffan framåt 02.00 svensk tid – och då återkommer vi med lite mer tugg även om det som hände ikväll.
Tills dess:
Peace!

Mindre än en och en halv kvar och Rangers leder med 6-2, så jag tror jag packar ihop och går – och återkommer med en liten slutkläm.

NY RANGERS – TAMPA 4-2 (Period 2)
• • •
Let me tell you something.
Vi har två väldigt bra och väldigt underhållande konferensfinaler i Stanley Cup-slutspelet i år.
Det här serien skulle bli tillknäppt och tajt och målfattig, sa vi så?
Dra mig i kravatten – så här långt är den tvärtom vidöppen och späckad med action och ingenting annat än fantastisk att titta på.
• • •
Fråga mig inte hur det går till, men ja, ni ser ju själva – i några byten under andra halvan av mittperioden tar The Kid Line bara över matchen.
Chytil – som vuxit ut till ett otroligt utropstecken de senaste matcherna – har sitt namn på två mål men han gör dem ihop med Laffe och Kaapo.
Det är som att alla tre plötsligt inser att hey, vi kan ju det här, vi behöver inte ha så mycket respekt, nu kör vi.
Frapperande.
• • •
Det finns större stjärnor i dagens Tampa-trupp, men Ondskans store idol förblir Palat, så när han hugger in kvitteringen på Stamkos skott kommer det exalterade sms från Sofo.
– Palat är alltid bra på Garden, heter det.
Tro mig, när han får en son, Jonte, kommer han försöka övertala norskan att pojken ska heta Ondrej.
Ondrej Ekeliw!
• • •
Hoppsan Kerstin, tänker Frankie Five Angels troligen inte när han sprättar in 2-1-pucken.
Fast nåt liknande, för han drar ju bara iväg ett casual skott, som vore det uppvärmning, och ingen tror ju att det ska gå in – men det gör det.
Huh.
• • •
Assisten till Kreiders 1-0-mål var alltså Mikas 20:e poäng – och därmed är han den förste Rangers-spelaren att nå den milstolpen i ett slutspel sedan Wayne Gretzky för 25 år sedan.
Det är inte kattpiss.
• • •
Träffar Patrik Nemeth i pausen och kan upplysa om att han fått ut ett väldigt mäktigt slutspelsskägg.
• • •
Man vet att världen är knas när man tror att Killorn har två-mot-en-läge och undrar varför han inte passar den helt rene lagkamraten – men till slut inser att det är den där rörliga jävla kameran som svischar förbi.
• • •
Storken leder fortfarande målvaktsmatchen – med eftertryck. Vasy har ingen av sina mest oförglömliga kvällar.
• • •
Om jag får en son – hur nu det skulle gå till – ska han heta Chytil Bjurman.
Nä, det ska han inte alls men det är roligt att säga efter en sån här period.
• • •
OK, nu klipper vi tredjeperre n– och sen blir det bira på byn!