NY RANGERS – TAMPA 1-1 (Period 1)
• • •
Ja, det hostar och gnisslar lite i det avkylda Tampas motor precis i början – som det gjorde i min gamla Ford Fiesta när den hade stått ute i den legendariska borlängekylan för länge i slutet av 80-talet. Och det kan Rangers, med alla cylindrar upphettade till max redan från start, utnyttja snabbt.
Men lite gurgel fungerar som glykol för mästarna, de får snabbt upp värmen och pang – Steven med kniven kvitterar.
Sen är det som att…mja, de tar inte över. Men det känns som att de med sin tyngd och sin elakhet och sin o-imponerade Big Boy-attityd har kontroll över saker och ting.
Rangers känner nog redan att det här är nåt HELT annat än Penguins och Hurricanes.
• • •
Jävlar anamma, när ettan sitter blir det sånt glädjefnatt på Garden att hela hallen börjar gunga.
Ja, i alla fall känns det som vi som sitter på pressläktarbalkongen är på tivoli.
Jag blir nästan lite rädd…
• • •
Rostiga eller inte, nog trodde man väl ändå att mästarna skulle hålla Mika och Greider i stramt koppel redan från början.
Men de får samma manöverutrymme som hela atlantångare på väg mellan Göteborg och Baltimore när de fixar 1-0 – på första skottet.
• • •
Svaret på frågan om vem Trouba proppar först: Ingen alls. Istället ”gör” Ryan McDonagh en Trouba på Panarin – och den lille brödmannen ser väldigt liten ut när han far isen.
• • •
Man vänjer sig väl men jag har inte gjort det ännu och hoppas att någon skjuter ESPN-kameran åt helvete med ett praktfullt slagskott.
Victor, ladda bössan.
• • •
Nej, de är inga snälla pojkar, tampianerna. De lärde sig för några år sedan att man inte kan vara det om man vill vinna Stanley Cup – och det vill de. Om och om och om igen.
• • •
Med tanke på hur farligt målvakterna lever i det här slutspelet kan man fråga sig hur det skulle gå för Rangers och Tampa om deras superstars också gick sönder.
Inget vidare, gissar jag. Bulgaren är ingen häst man vill reda på genom ett slutspel – och inte Brian Elliott heller.
• • •
Idag svajar nätet på Garden som bara fan – för att alla de här nya lallarna dykt upp och ska kolla nåt de inte brytt sig om tidigare.
Nej, de står inte så högt i kurs hos papa bofink.
• • • 
John Brancy, nationalsångsvokalisten, håller på att bli en lika stor Garden-favorit som gamle John Amirante – det bara är så.
• • •
20 kommentarer innan matchen ens börjat. Det händer inte ofta. Tack, småfåglar!
• • •
HEK, har det inte gått åt skogen för alla lag du hållit på hela slutspelet?
Du kanske är sån där cooler som kasinon skickar ut till borden för att gästerna ska sluta vinna så mycket…
• • •
Jodå, jag är fortfarande så barnslig att jag tycker att man ska sätta ett P framför Jan Ruttas efternamn.
• • •
So far har Storken haft mer att gära än Vasy – och imponerat mer.
• • •
Hur det än går, vad som än händer resultatmässigt, tror jag att vi omedelbums kan slå fast att detta blir roligare att titta än när Blueshirts spelade mot Hurricanes.
Nej, inte på samma sätt som det är exalterande att se Avalanche och Oilers – men ändock roligare.

President’s Trophy-vinnarna Florida Panthers har gjort sitt. Carolina Hurricanes, tung Stanley Cup-favorit i många läger, hade exit-möte i eftermiddags. Profilerna i Calgary Flames, en av västra konferensens supermakter, ligger och sippar på paraplydrinkar i karibiska solstolar. Precis som stjärnorna i Toronto Maple Leafs, krigarna i Minnesota Wild och stålmännen i St Louis Blues.
Men New York Rangers – New York fucking Rangers! – ska nu, denna första kväll i förföriska sommarmånaden juni, inleda östra konferensfinalen 2022 mot regerande mästarna Tampa Bay Lightning på Madison Square Garden.
Jag har verkligen svårt att förstå att detta händer. Det är förbluffande. Nästan lite overkligt.
Ja, Rangers skulle bli bättre i år. Ja, det det stod tidigt klart att det fanns förutsättningar för en första playoff-push på fem år. Ja, de visade redan under grundserien att de delar egenskaper med Manhattans miljontals kackerlackor – de vi hur vi än fejar och sprejar och sliter aldrig kan göra oss kvitt.
Men Mika, Kreider-Greider, Storken, Laffe, Foxen, Brödmannen och de andra Broadway-skjortorna i den slutliga Final Four-given?
No way, man
Och ändå:
Här är vi. Här sitter vi och väntar på den största idrottshändelsen i The Wooooorld’s Most Famous Arena sedan 29 maj 2015, när samma två lag ställdes pannben mot pannben i Game 7 i det årets konferensfinal.
Igen: Jag fattar inte riktigt.
Det är en bomb.
Men tro mig, mina ärade vänner, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. New York är mitt hem och Madison Square Garden min hall och det känns helt himlastormande att för första gången på så länge få vara med om en sån här hänryckt hockeysommar i min egen lilla värld igen.
Må den bli ett äventyr och må det äventyret pågå lika länge som det Karin Boye en gång diktade om.
Den bästa dagen…ja, den är här nu.
• • •
Idag har allt gått mycket bättre än igår. Jag lyckades under förmiddagen dricka flera koppar kaffe utan att spilla ner mig som ett svenskt fyllo på bender i Helsingör och spelade samtidigt in ett sprakande livfullt podcast-avsnitt med Örbys egen Bob McKenzie, också känd som ondskans apostel på den skandinaviska halvön.
Dessutom hann jag säkra ny laddning snus från Stockholm och lämnade in kemtvätt, med heligt löfte om att de rena paltorna hinner levereras innan jag flaxar iväg från stan i helgen.
En bra start innebär inte att även fortsättningen blir lyckad – fråga Calgary Flames – men nog känns det lugnare att gå in i andra andningen med en sådan 2-0-ledning över den grå, motiga vardagen.
• • •
Vi ska inte överdiva och skarva. New York skälver inte av hockeyfeber idag heller. Här finns förstås miljoner och åter miljoner som inte har en susning om att New York Rangers parkerat vid tröskeln till Stanley Cup-slutspelet och spelar blockbuster-match på Garden samtidigt som solen går ner bortom bergen i New Jersey och färgar himlen i väst alldeles brandgul.
Men temperaturen har definitivt höjts. Det är something in the air tonight, som Phil Collins sjöng. Även dörrmän som vanligtvis bara pratar baseboll hör sig för om vad jag tror om Rangers chanser, barer över hela Manhattan lockar med ”Join-us-for-the-Rangers-game-erbjudanden och New York Post-sporten toppar med Gerard Gallant-stories.
Det är det jag älskar med det här – inte Rangers framgångar i sig. Hockeyns plötsligen upphöjda status i Metropolis. Surret. Intresset. Känslan.
Åh, New York City, aldrig är du mer betagande än vid dessa extremt sällsynta tillfällen…
• • •
Regerande mästarna fullbordade sin sweep mot Panthers redan förra tisdagen och sedan dess har de gått och skrotat i väntan på den här matchen – medan Rangers som bekant kramade ur sig allt i en do-or-die-rysare så sent som i förrgår och fortfarande är uppe i varv som Tom Cruise efter en lyckad räd med den där sexiga F14-kärran i ”Top Gun”.
Vem, frågar sig omvärlden, har the upper hand? Den utvilade eller den som bara bränner ut på banan efter ett kort depåstopp?
– Well, sa Mika i telefon igår, den som fått återhämta sig ett tag intalar sig nog att det är bästa upplägget medan den som inte fått det tror på det upplägget. Jag kan dock konstatera att vi fortfarande är väldigt exalterade efter segern i Raleigh och gärna hade spelat under tisdagen om det varit så.
Ja, personligen tror jag mest på smida-medan-järnet-är-varmt-favören. Är det någon match Rangers ska vinna i denna serie är det nog den här.
• • •
Han har det lite svettigt nu, Bambi Ekeliw. Hans lady och sambo är ju norska och håller som sådan stenhårt på Rangers – för att Mats Zuccarello spelade här i så många år.
– Jag kommer inte få något stöd alls nu, kved han i förmiddags.
Haha, jag anar en rent bergmansk äktenskapskris under uppsegling.
• • •
Just Rangers och Lightning möttes som sagt i konferensfinal även för sju år sedan.
Då vann Tampa i sju matcher – vilket förvånade oss alla, för Rangers förlorade aldrig Game 7 på den tiden, allra minst här på Garden – och fick sedan spela final mot Chicago Blackhawks.
En enda pjäs, Christopher James Kreider, återstår från dåvarande Blueshirts-truppen – medan fem man förblivit tampianer; Hedman, Steven med Kniven, Killorn, Palat och Gustav Vasy (fast han var backup åt Big Ben Bishop då).
Och vad kan man utläsa av detta faktum? Att det är en jävla personalomsättning i NHL-klubbar – och särskilt de som huserar i otåliga storstäder.
• • •
Tänk om Ingmar Bergman fattat nånting av idrott, vilken matnyttig konflikt han haft att gräva i där. Maken AIK:are, makan djurgårdare…oh.
”Det sjunde inseglet” hade blivit ”Det sjunde inslaget (i Sportspegeln)” och ”Viskningar och rop” döpts om till ”Hejarramsor och hat”.
• • •
I väst har vi McDavid vs MacKinnon.
I öst:
Storken vs Vasy.
Visst visst, det finns spektakulära offensiva ess även hos Bolts och Rangers, men de två ryska målvakterna är matchseriens odiskutabla superstars – bäst i världen i sin disciplin och i stånd att vinna match efter match åt respektive lag med sina otroliga färdigheter.
Deras kamp-i-kampen blir en syn för gudar, det kan jag försäkra.
• • •
Som om det inte räckte med frun har Ekeliw kompisen Viktor Norén mot sig också – ni vet han som sjöng i Sugarplum Fairy och numer bildar superb duo med storebrorsan Gustaf, känd från familjens andra band, Mando Diao.
Viktor råkar vara stort Rangers-fan och bad mig hälsa ”Ekans era är över!” när vi spelade in podden idag. Jonathan blev alldeles stum. Sedan utbrast han i den efterfrågade finsk-svenska versionen av M.A Numminens ”Som en gummiboll”.
– Det är mitt svar till Viktor. Tampa studsar alltid tillbaka, fräste han.
Handsken är kastad!
• • •
Vi har som bekant ett svenskt Star Wars i denna östra semifinal-tango också.
I ena ringhörnan – Mika Zibanejad. I den andra – Victor Hedman.
Men nä, de hemföll inte åt någon svavelosande Ali-och-Frazier-rutin när jag ringde upp igår.
De kunde tvärtom inte sluta berömma varandra – vilket framgår i den här blänkaren.
Fast som jag skriver: Vi får väl se hur kamratliga de är när de skavt mot varandra i sju-åtta perioder…
• • •
Sorry, men jag tror ni kan räkna med extra mycket ”innovativt” bjäfs i ESPN-sändningen ikväll.
För kolla här:

De har alltså spänt upp en sån där kamerajävel som följer the action ur fågelperspektiv, som på tennis, och det är första gången vi ser en sådan här.
Att sikten försämras för människor på plats – ah, vad bryr sig the bean counters om det.
ESPN har hockeyn som sin lilla experimentverkstad och så är det bara med det.
• • •
De flesta är övertygade om att Lightning tar sig till sin tredje raka final, utan större problem, och det är ju jag också – men jag har senaste dygnet tänkt en del på en helt annan konferensfinal där en av de största profilerna i denna uppgörelse också hade avgörande betydelse
Den i väst 2018, mellan Winnipeg Jets och Vegas Golden Knights.
Då var det helt GIVET att Jets, som vann en knallhård serie mot Nashville i andrarundan, skulle sopa banan med expansionslaget från Nevada – men riddarna vann med 4-1. Och det gjorde de inte minst för att deras coach, en viss Gerard Gallant, verkligen fick dem att tro att de kunde åstadkomma precis vad som helst.
I’m just saying…
• • •
Ser på kändisschemat de satt upp i pressrummet att Fat Joe är här ikväll. Well, det är Fat Per också.
Näää, nu ska inte bloggaren hålla på och vara taskig mot sig själv!
• • •
Brayden Point är fortfarande satt ur stridbart skick – och coach Cooper säger att han inte har en aning om hans briljante lilla stjärna hinner bli spelklar någon gång under konferensfinalen.
• • •
Ytterligare några Bergman-filmer som kunnat få andra titlar om mästerregissören varit, säg, bajare:
”Gycklarnas afton” hade blivit ”Mittbackarnas afton”, ”Fanny & Alexander” hade blivit ”Kennedy och Cratz” och ”Höstsonaten” hade blivit ”Frisparksvarianten”.
Nej, förlåt. Jag fastnar för lätt i såna tankegångar och det blir i allmänhet så jävla dåligt. Jag menar, ”Sjunde inslaget”…det är ju oförlåtligt!
• • •
Man har många frågor innan en holmgång som den här startar och en som jag vill ha svar på snabbt är denna:
Vem proppar Kronwall Trouba först?
Jag tippar på Ondrej Palat – och då kan Ekan bli helt rasande.
• • •
När ni ser Emily Kaplan i ESPN-sändningen kan ni förresten tänka på att jag två timmar innan puckdrop fick en kram av henne i zamboni-garaget – och att vi överväger att gå ut och ta en öl när det här dramat är över.
• • •
Somliga trycker på att Rangers slog Tampa i varje grundseriemöte i år, men kära nån.
Att tro att det har betydelse nu, när Bolts fått vittring på final igen, är som att tro att man har en bra chans i Formel 1-loppet på Monza-banan för att man hann före grannen till ICA Maxi i lördags.
• • •
Robocop, på Mac kan man ställa in svenskt tangentbord. Man får inte å, ä och ö som knappar men vet ju var de sitter.
• • •
The konferensfinal stass består av svart kostym, lila skjorta och svart-vit-prickig slips.

Erkänn, du skulle inte tveka att köpa en begagnad bil av denne man!
• • •
Corey Perry, Ryan Reaves, Pat Maroon, Kronwall Trouba, Barclay Goodrow…där har vi några karaktärer jag gissar att det kommer talas en del om kommande veckorna.
• • •
Det börjar bli riktigt trångt på Gardens spatiösa pressläktare nu. Journalister och publikationer vi aldrig sett röken av tidigare dyker plötsligt upp out of the blue.
Till höger om mig ikväll har jag till exempel – New York Magazine.
Huh?
Kommer New York Times kulturredaktion också? Vanity Fair kanske? En Ding-Ding Värld?
• • •
Egentligen har jag slutat tippa svenska målskyttar, men ikväll får vi se både Mika och och Vigge i protokollet.
Så ni vet.
• • •
Mina vänner – nu är det dags. Nu, snart, börjar den största match som spelats i New York City på sju år.
Det blir makalöst.
Välkommen till östra konferensfinalen 2022!

COLORADO – EDMONTON 8-6 (Slut)
• • •

Jag lovar en sak:
Det kommer inte stå ”8-6” i raden här ovan vid samma tid i morgon.
Rangers kommer inte göra åtta mål på Vasilevskij och Tampa inte sex på Storken.
För underhållning av den mer iögonenfallande, spektakulära sorten – Go west, young man. And woman.
• • •
På sitt vis var det förstås fint att se Gabe The Babe sätta åttan i tom kasse – särskilt som den missade öppna kassen i Game 5 mot Blues hade kunnat bli så ödesdiger – men lite satt jag ju (ja halvlåg då…) och hoppade på förlängning.
Sudden-dramatik hade lyst upp denh trötta tisdagskvällen.
• • •
Det regnar i Denver, ser man på bilder när fansen lämnar Ball Arena.
Då är jag ändå nöjd med att jag inte åkte dit, jag hatar faktiskt regn.
I juni ska solen lysa, punkt och slut.
• • •
OK, småfåglar nu har bofinken ingen vingkraft kvar alls, det är dags att rafsa ihop ett referat och sen ta en lång natt hos John Blund.
Imorrn tänder vi lägerelden på Garden igen.
Ses och hörs då, gör vi, som östgöten skulle sagt.

COLORADO – EDMONTON 7-4 (Period 2)
• • •

Jaha, västra konferensfinalen försvinner ner i samma rabbit hole som de första matcherna mellan Oilers och Flames.
Målen duggar lika tätt som Joe Pescis svordomar i ”Casino”, en målvakt byts ut för att han inte stoppar fler puckar än Stevie Wonder skulle gjort, en annan försvinner för att han är skadad, McDavid och Drajjan utför trollerinummer i hopplöst underläge och trots att det står 7-4 till hemmalaget kan ingen med säkerhet säga hur det här ska sluta.
• • •
Ett är säkert:
Får de så här mycket ytor hela tiden kan Avalanche mycket väl komma att svepa sig till final.
Men det får de väl inte?
Oilers kan stänga ner och försvara sig bättre än så här?
Eller hur?
• • •
Gretzky ser inte särskilt road ut när han står i TNT-logen och kollar – och det är klart. Emellanåt måste hockey av den här sorten för honom framstå som Anna Books ”Greatest Hits” skulle framstå för Mozart.
• • •
Å andra sidan får även Oilers glimtvis större ytor än det är hälsosamt att skänka dem så jag ställer samma fråga om Avs:
Nog kan de väl bättre, på den punkten, än så här?
• • •
Efter 30 minuter är det alltså Koskinen och Francouz som gör upp i den västra konferensfinalen.
Detta ständiga drama med målvakterna i årets slutspel…vad är dealen med det?
• • •
Värt att notera: Tills Lehkonen precis i slutet åker för en hooking har Avs varit mycket noga med att inte ta utvisningar och ja, det kanske även Calgary Flames borde tänkt på. Den här motståndarna har några trick som fungerar rätt bra i powerplay.
• • •
Kuemper har en upper body och kommer troligen inte tillbaka mer ikväll och, ja well, inte för att vara oförskämd mot honom, men jag tror ju faktiskt inte att det är sämre för Colorado att ha Frankie i kassen.
• • •
Vad tror ni, är det dags för frukostklubben att vakna till liv snart?
Det tycker jag – dess medlemmar älskar ju mål.
• • •
Det borde vara avgjort detta, men som Raywise påpekar – det borde det vid flera tillfällen ha varit i The Battle of Alberta också, utan att det var det.
Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.

COLORADO – EDMONTON 3-2 (Period 1)
• • •

Mamma Mia – Colorado Avalanche!
De har sprängt sig ur bojorna St Louis Blues låste fast vid deras fotleder och flyger över isen som vore det serielunk i slutet av februari, när ytorna jämförelsevis är lika vida som på skotska golfbanor och alla får lika mycket tid på sig som kommunalarbetarna i Borlänge på 70-talet tog sig.
Särskilt förstummande är Nathan MacKinnon. Vid sitt mål behandlar han isen som Marcus Ericsson behandlade sista varvet på Indianapolis Speedway i söndags.
Jag får lust och vifta med sån där rutig motorsport-flagga i korresoffan.
• • •
Yeah, målvaktsshowen får vi vänta på tills i morgon.
Med de här två gossarna i varsin kasse – och alla killers i respektive laguppställning – kan det bli fyrverkeri monumentale kväll efter kväll.
• • •
Gabriel Landeskog inleder karriärens första konferensfinal med att proppa Connor McDavid.
Vi kommer få se det fler gånger.
• • •
Evander Kane har nu gjort tretton mål – på tretton matcher.
Om det inte råkade finnas så många andra fantomer kvar i slutspelet, inte minst i hans eget lag, skulle han vara MVP.
• • •
Han ska inte vara gun shy, MacKinnon. Han har lysande skottläge redan i första bytet, men tvekar av någon anledning på avtryckaren.
Hey, Nate – det är Mike Smith som vaktar Edmonton-målet.
• • •
Eller hur, TNT utklassar ju ESPN varje kväll – och nu höjer de insatserna med fullknökad studio on site och Kenny Albert, Eddie Olczyk och Keith Jones vid play-by-play-mickarna.
Löjligt bra.
Samtidigt ska ESPN alltså vagga Rangers-Tampa till sömns veckan lång.
Tur man inte ska se de matcherna på tv…
• • •
Det är, vill jag poängtera, Oilers första backpar, tänkta klipporna Nurse och Ceci, MacKinnon bara blåser förbi vid 2-1-målet.
Om något borde oroa fansen i Alberta är det nog det.
Har de några backar alls som kan hindra honom från att dansa ballongdansen genom hela serien?
• • •
Linyreg, A/C:n fungerar tack och lov, men den hade ju varit avstängd när jag kom hem i eftermiddags, så först nu – när den fått brumma på full spätta i några timmar – går holken att vistas i.
• • •
Ja, nog var det väl konstigt att det där inte uppfattades som offside av the powers that be?
• • •
Trots att jag har shorts nu också tänker jag våga mig på en kopp kaffe igen, men nej, MR – högra låret ska förhoppningsvis inte få påtår.

Tiden väntar väntar på ingen – och det gör i sanning inte NHL heller.
Det har inte gått mycket mer än 20 timmar sedan den magnifika andrarundan i årets Stanley Cup-slutspel nådde sitt orgiastiska klimax i den där Game 7-detonationen i PNC Arena i Raleigh – men den hetsiga, för att inte säga okänsliga, ligan varvar omedelbart igång konferensfinal-rundan.
Flämt!
Det hade verkligen inte skadat med ett litet, litet uppehåll. En respit a ’ett dygn. Så vi fått smälta intrycken från igår, givits chansen att hämta andan och hunnit ladda om de emotionella aggregaten inför det ännu större som följer nu.
Det är dock som det är och bloggen tar förstås Garys, ESPN:s och TNT:s glittriga skedar i vacker hand och ber härmed att få hälsa välkommen till Konferensfinalerna i Stanley Cup Playoffs 2022.
De börjar nu, de sista skälvande timmarna av sköna maj, med första mötet mellan Colorado Avalanche och Edmonton i Ball Arena i Denver.
Det bli garanterat enastående – bara vi kommit in i det…
• • •
Vill ni veta hur det varit senaste dygnet?
Okej, så här:
Först satt jag uppe på rummet på Crabtree Marriott till 05 och stånkade ur mig krönikor och tips och materialet till veckans uppslag i pappersupplagan.
Sen kunde jag inte sova fast jag var helt detroniserad.
Sen hamnade jag ändå i något slags dvala framåt 07, medan fåglarna sjöng i North Carolina-morgonen.
Sen ringde klockan vid nio.
Sen satte jag mig vid datorn i bara T-shirt och shorts och spillde en kopp nybryggt kaffe över ena benet och det gjorde in i helvete ont.
Sen hade vi oöverkomliga tekniska problem med poddinspelningen och fick skjuta upp den till imorrn, vilket innebar att jag gick upp för tidigt helt onödan.
Sen satt jag och nojjade över att jag ådragit mig brännskador av det där skållheta kaffet.
Sen åkte jag till flygplatsen och tack och lov kom jag iväg i god tid för Uber-chaffisen körde fel.
Sen var det evighetslång kö till securityn.
Sen lämnade vi visserligen gaten i tid, men blev istället stående i hettan på tarmacen på RDU i 20 oförklarliga minuter.
Sen började ungen i stolsraden bakom gråta och sparka i mitt säte och fortsatte så resten av resan – medan paret framför åt medhavda mackor som stank apa.
Sen fick jag vänta en halvtimme vid bagagebandet på LaGuardia.
Sen fanns det inga taxi utanför ankomsthallen och när jag istället skulle beställa en Uber hade jag ingen mobiltäckning och det var mördande hett och fuktigt och jag svettades som en gris i min jävla kavaj.
Sen fick jag ändå igång mobilen och en Uber kom och ute på Brooklyn-Queens Expressway mot Midtown Tunnel var det stillastående bumber-to-bumper-trafik.
Sen var en av hissarna i huset trasig så jag fick vänta en kvart i lobbyn också-
Men nu är jag hemma i korresoffan och jag klagar inte i onödan…
• • •
Det är fantastiskt att se att spåret fungerar som sann vänskapsförmedlare.
Idag träffades alltså Chall-Åsa, på tillfälligt besök i det gamla landet, och Sorgringo i Göteborg – och Sorgringo fick en Leafs-tröja med sitt namn på ryggen.
Man blir ju själaglad!
• • •
Här har har vi krönikan jag pressade ur mig om konferensfinalerna i natt – och här vi serie-för-serie-analys med tips.
Kortversionen för den med fobi för länkar:

•Colorado – Edmonton 2-4
•NY Rangers – Tampa 2-4

Avalanche är ett betydligt mer komplett lagbygge än Oilers, jo, absolut, men som jag skriver i krönikan – det känns som att Oilers har ödet på sin sida nu när McDavid och Drajjan lärt sig spela slutspelshockey
Jag hoppas dock jag har för fel, för jag vill se Gabriel Landeskog i en Stanley Cup-final.
Rangers är kackerlackor monumentale och jag tänker inte bli förvånad om de skräller igen, men utgångstipset måste bli att de ärrade hockeylejonen i Tampa tar sig till tredje raka finalen – och inga Blueshirts-fans behöver grymta om det, underdog-grejen verkar ju passa deras hjältar alldeles utmärkt.
• • •
No worries, kaffespillet i morse tycks inte ha orsakat några bestående mån, jag har inte ens någon sveda längre.
Det var nog bara högre makter som ville uppmärksamma mig på att man inte ska vara en idiot, för då kan det gå illa.
• • •
Både Bednar och Woodcroft försöker värja sig mot allt McDavid vs MacKinnon-pladder inför serien som börjar nu och yeah right – lycka till med det.
NHL har inte sett ett Stjärnornas Krig av den här kalibern sedan Crosbys och Ovetjkins hetaste möten för tio-tolv år sedan – och frågan är om inte den här tvekampen smäller ännu högre.
Det ska bli inget annat än enormt att få följa den.
• • •
Svensk hockey skickar alltså Victor Hedman, Mika Zibanejad och Gabriel Landeskog till konferensfinal-rundan i år.
Det är som att Hollywood skulle ha en utslagstävling med sina leading men från 70-talet och kvar blev Robert DeNiro, Al Pacino och Robert Redford.
Ni får själva reda ut vem som är vem i den jämförelsen.
• • •
Det är svårt att inte återkomma till allt klokt Henke Lundqvist sagt i alla tv-studios han besökt under den inledande playoff-månaden och jag sitter just nu och tänker på en särskilt intressant ”take” häromdagen.
Han menade att lag som Oilers och Rangers och framförallt Avalanche har MINDRE press på sig nu när de äntligen tagit sig förbi andrarundan. Ja, ännu mer står på spel och allting blir bara svårare och svårare, men de har äntligen gjort det de inte kunnat tidigare och kommer kunna spela ut på ett annat sätt nu.
Om det stämmer – och jag tror nog ers majestät har en poäng – kan Avs bli riktigt svinfarlig
• • •
Efter träningen i Denver igår hade Mackinnon bästa kommentaren om allt fokus på honom och McDavid.
– Well, förhoppningsvis får vi höga tittarsiffror och behöver betala mindre i escrow.
Ha!
• • •
John Tortorella till ESPN:
– Rangers vinner i sju mot Tampa.
Ojvoj!
• • •
Som jag förvarnade om igår blir det här inte ett intro helt värdigt starten på Conference Finals-rundan och det beklagar jag verkligen, det är ju nu vi skruvar oss upp mot de riktigt hisnande höjderna och verkligen borde ladda upp med haranger som tar andan ur världen.
Som kanske framgår av senaste-dygnet-skildringen här ovan har det dock helt enkelt inte funnits tid. Om jag bara fått ett dygn till på mig…
Men nog tjafsat.
Nu är det Showtime.
Det här blir nåt!

CAROLINA – NY RANGERS 2-6 (Slut)
• • •
Det var som fan.
Nog för att det redan på förhand stod klart att Rangers skulle bli bättre i år, och hade en god chans att nå playoff för första gången sedan 2017.
Men konferensfinal?
Inte en chans.
Fast – jo.
De stod för en i det närmaste perfekt insats i detta do-or-die-drama, i en hall där motståndaren alltså inte hade förlorat en endaste match, och ska nu verkligen gå upp mot monstret Tampa Bay Lightning i kamp om en plats i Stanley Cup-finalen.
Jag säger det igen:

Det var som fan.
• • •
Hörrdu, Kmannen – tror du jag går i samma kavaj på morning skate och på match? När det är Game 7?
Nä, nä, nä…
• • •
Det verkligt festliga med det här är inte att jag får fortsätta ränna på Madison Square Garden, även om jag inte precis har något emot det.
Det verkligt festliga är att hockey blir hett i New York, övertar rollen som talk of the town och för en gångs skull föräras samma uppmärksamhet i media som baseboll och NFL
Aldrig är världens huvudstad, vad mig anbelangar, mer intagande än då.
• • •
Mika är inte de stora ordens man, som bekant, men efter den här succén bubblar han av lycka.
– Det är en enorm glädje, jag kan knappt fatta att det här händer, säger han.
Well, det gör det, herr trea i slutspelets poängliga.
Och redan på onsdag är det dags att ladda om för svåraste utmaningen någonsin…
• • •
Även jag har en utmaning framför mig. Redan i natt ska allt förhandsmaterial till konferensfinalerna fram, inklusive tips, och imorrn bitti väntar podcast-inspelning med Ondskan – innan jag flyger hem igen.
Med andra ord:
Inför första matchen mellan Colorado och Edmonton ska ingen förvänta sig ett oförglömligt intro.
Men om allt går som det ska jag är hemma tills matchen börjar och då tänder vi brasan igen.

Rangers sätter 6-2 i tom kasse, så det är HELT klart. Rangers går till konferensfinal.
Mer kommer – senare.

CAROLINA – NY RANGERS 0-3 (Period 2)
• • •
Vi kan ju säga så här:
Rangers är just nu bättre på slutspelshockey än vad Carolina Hurricanes är.
Mycket bättre.
De slår mest i från sig, sure, men de gör det med ackuratess – och sen hugger de som snokarna som gissningsvis lurar i buskagen här utanför när de får sina fåtaliga chanser.
Dock:
Rod The Bods grabbar har inget att förlora längre, de kommer tömma bränsletankarna och slänga allt de har på Mika & co i tredje.
Så håll i er.
• • •
Hur många målvakter har vi sett som gått sönder senaste månaden?
Mängden är förbluffande.
Men här missförstår publiken, det är inte när Kreider stökar med honom Antti säckar ihop, det är i momentet efter, när han drar av en ljumske.
Sen kommer Kochetkov in och det börjar med ett lysande ingripande – och fortsätter med ett mindre lyckat då Strome bara smäller in 3-0 på honom.
Ojvoj.
• • •
Snacka om att Bunch of Jerks tystnat.
De tillresta new yorkarna får ta över med både LGR- och Igor-ramsor – utan att hemmafansen ens reagerar.
De sitter med armarna i kors och är förbannade.
• • •
Canes stramar upp sin penalty kill riktigt ordentligt i andra.
Rangers lyckas inte etablera ena antydan till ordnat spel under det powerplay som följer på Svechnikovs tripping-utvisning i början och det är av just sådant ett desperat lag i underläge i en sån här match kan bygga momentum.
Särskilt om laget i fråga får powerplay strax därpå, vilket Canes får.
Men – Canes spel i numerärt överläge förblir ett sorgeämne
• • •
Seth Jarvis har spelat färdigt, åtminstone för ikväll , och ingen som såg honom kravla av isen efter Troubas knockout-tackling är ju förvånad.
Tråkigt, han har varit ett stort utropstecken för Hurricanes.
• • •
Det här vänliga och varma i PNC-publikens framtoning klingar av en smula när Canes får utvisningar mot sig, om man säger så.
• • •
Ryan Lindgrens kropp tål inte vad som helst, den heller. Det var bara en tidsfråga innan han skulle falla ihop, liksom.
• • •
Lite konstig grej:
Hurricanes omsusade forechecking, den som ett tag var så lysande att Ekelöf skrivit dikter om den ifall han varit vid liv, har pretty much upphört.
• • •
Ett problem med Canes PP, och annat, är att Tony D faktiskt varit helt värdelös de senaste två matcherna.
Det var det sista jag förväntade mig.
• • •
Men tammefan, Lindgren kommer tillbaka ännu en gång.
Hittade de honom i ”Terminator”-filmerna eller vad?
• • •
OK, en period kvar i andra Stanley Cup-omgången 2022.
Kanske…
Don’t miss.

CAROLINA – NY RANGERS 0-2 (Period 1)
• • •
God morgon, North Carolina.
Det var ju inte så här vi trodde det skulle se ut under årets största happening i PNC-ladan.
Canes gör sin sämsta hemmaperiod i hela slutspelet och ligger under med 2-0 efter en period.
Ojvoj.
Givetvis är det inte avgjort för det, låååååångt därifrån, men de behöver höja sig ordentligt om inte våren i den här delen av landet ska ta slut redan nu.
• • •
Vikten av första målet i matcherna har varit en nästan lika omtalad sanning i den här serien som hemmaplansfördelen, men som Ryan Strome sa i morse:
– Gör man första målet vill man ju gärna tro att det betyder mycket. Men släpper man in första lägger man inte samma vikt vid det, hehe.
Själv skulle jag säga att det för Rangers del är viktigare att Hurricanes inte får det än att de själva gör det – om det makes sense?
Fast de två första…well, jag vet inte.
• • •
Den överlägset största skillnaden mellan de här två lagen är och förblir målvakterna.
Storken är absolut elit – och Antti Raanta är Antti Raanta.
• • •
Jag ser inte riktigt vad som händer med Jarvis, men såvitt jag förstår han åker på en ohygglig Trouba-propp – och sen faller han, tillfälligt, ihop i båset och måste ta sig ut i omklädningsrummet.
Inte så kul.
• • •
En annan stor skillnad är det som kallas Special Teams. Rangers är bra i de situationerna. Hurricanes inte. So far.
• • •
Well, Linyreg – Breadman hade en stor stund i en annan Game 7 för några veckor sedan.
Han verkar gilla den här sortens press.
• • •
Framåt puckdrop hörs de där Rangers-fansen inte så mycket längre, nej.
Men efter gästernas två mål står det i högsta grad klart att rätt åtskilliga new yorkers seglat söderut under Memorial-helgen.
Det är livat i Bunch of jerks-skogen, minst sagt.
• • •
Sebastian Aho spelar dock som a man possessed – med just den mojo han hoppades på i morse.
Rangers gör nog klokt i att försöka hålla honom i stramare tyglar framöver.
• • •
Fyndig är han, mannen som håller upp en hemmagjord skylt på vilken det står:
The best Rangers are former Rangers!
Det finns ju milt uttryckt några såna i Hurricanes-uppställningen.
• • •
Den interference-utvisning Ryan Reaves tar i mitten av perren, när Rangers skaffat sig sin 2-0-ledning, är mindre begåvad.
• • •
Man vet att det är allvar här i skogarna när Cam Ward, den gamle målvaktshjälten från 2006, kallas in för att veva igång sirenen innan puckdrop.
• • •
Det är ju inte för inte Memorial Day – när USA minns sina krigsveteraner – och här i södern tar man sådant på extraordinärt allvar.
Så bli inte förvånad över de säkerligen talrika, patriotiska yttringarna under kvällens gång.
• • •
Tummarna hålls, Vanessa! Det Dubaiska nätet måste hålla för en av spårets mest lojala stammisar!
• • •
Sam är i klassisk form bakom ryggen på mig.
– It’s a POWERPLAY goal, har jag nu fått höra två gånger.
• • •
Ja, hjärtat dunkar och huden knottrar sig och svett droppar ner på tangentbordet.
Det är ju Game 7.
Så nu ska jag andas lite.