Game 7….
Jag har sagt det förr, men upprepar mig gärna.
Det är något magiskt, något förtrollande, bara med själva begreppet.
Hur det låter när man uttalar det. Hur det ser ut på papper – eller bildskärm. Hur det känns att tänka på.
Egentligen är det bara ett ord och en siffra, men tillsammans, i helig tandem, får de en explosiv aplomb. En oemotståndligt sexig rytm. En exceptionellt snärtig schwung.
Det är som…ja, vad finns det för andra uttryck på engelska som får en att rygga tillbaka på ett ögonblick?
Rock ’n’ roll!
Blitz!
Jackpot!
Naturligtvis har det att göra med att vi vet vad termen står för, vad den representerar och betyder.
Game 7 är det yttersta avgörandet. Den definitiva Moment of Truth-formeln. Den slutgiltiga domen – huggen i hårdast tänkbara sten, omöjlig att överklaga.
Och det oåterkalleliga i premisserna, det absoluta i vad resultatet innebär, genererar en reaktion hos oss som tittar så stark att den tar sig rent fysiska uttryck. Huden knottras, hjärtat dunkar, svettpärlor tränger fram i pannan, andningen blir tung. Vi tar in det som händer – ser det, hör det, känner det – med en knivskarp uppmärksamhet inget annat i världen frambringar. Själva livskänslan intensifieras och förhöjs.
Nu, på själva Memorial Day 2022, har vi det distinkta privilegiet att få uppleva ett av dessa allt-eller-inget-mirakel i ett ångande hett Raleigh i North Carolina.
Efter sex knallhårda dueller försöker Carolina Hurricanes och New York Rangers dra varsitt obönhörligt streck i sanden i idrottens ovillkorliga ultimatum till match.
Vinnaren går vidare till konferensfinal mot regerande mästarna från Tampa – förloraren åker hem.
Det kommer bli episkt, det kommer bli gastkramande, det kommer generera alla kroppsliga yttringar jag beskriver ovan – och säkert några till.
Men det behöver jag ju inte egentligen inte berätta för er.
Inga tirader alls krävs för att inskärpa det stora i det som händer nu.
Det räcker att tända eld på ett ord och en siffra och låta den flamma i vårkvällen.
Så:
Ikväll, i PNC Arena i skogarna nordväst om downtown Raleigh:
Game 7!
• • •
Ja, er bofink har alltså flaxat ner till the deep south för att sända live från denna larger-than-life-happening.
Det höll dock på att spricka på en kaffekokare.
När den redan försenade 22.00-flighten från Newark i går kväll – ja, jag ville ha lite ledig söndag innan jag drog – skulle lyfta upptäckte en flygvärdinna att det läckte i just en kaffekokare i pentryt längst bak och därför blev vi kvar vid gaten.
Många löjliga förklaringar till förseningar har man ju fått genom åren men den tar nog priset och helt följdriktigt utbröt rätt betydande missnöje i stolsraderna.
När det gått en halvtimme utan att vi rört oss var det till och med någon som skrek:
– Fuck the coffee, let’s go!
Piloten vägrade dock ratta ut kärran på tarmacen förrän tekniker kommit och bytt ut den läckande apparaten och när vi till slut stävade upp i den varma kvällsluften hade klockan passerat midnatt. Vilket innebar att den var närmare 02.00 innan en rätt så medtagen bloggare ramlade in på hotellet.
Men å andra sidan somnade jag sedan som den omtalade stocken och vaknade i morse, till denna stora, stora dag, som en…just det: Torped!
Så nu, goddammit, kör vi.
• • •
Borta bra men hemma…så jävla mycket bättre.
Så har Carolinas tvåtaktare till visa som bekant gått genom hela slutspelet – bortsett från att det inte alls varit så bra borta.
De vinner här i Raleigh – och förlorar överallt annanstans.
Och Rod The Bod och hans underlydande får vara hur trötta de vill på att höra om et’ – givetvis är det temat i nästan alla frågorna de får efter sin Memorial Day-skate.
– Men det är inget vi någonsin pratar om. Det är ni journalister som hakat upp er på det där. Vi fokuserar bara på att vinna matchen vi ska spela och ingenting annat, försöker Brind’Amour.
Ah, snacka skit. Klart det är en grej – och att de är jäääävligt glada att detta avgörande äger rum i PNC och ingen annanstans. Här vet de ju att de inte kan förlora och med största sannolikhet kommer vinna ikväll också.
Eller?
I motståndarlägret spinner de påståendet att mönstret måste brytas någon gång. Canes är ”overdue” för en förlust i PNC, lyder teorin.
Fast det tycker jag låter som samma bristfälliga logik som ligger bakom hårdsatsningar på rött på rouletten i Vegas för att det blivit svart åtta gånger i rad.
Vare sig kula eller hjul har något minne, förutsättningarna är desamma för varje ny omgång – och likadant är det i den här matchserien.
Sannolikheten att Carolina ska förlora är inte större nu än tidigare – i alla fall inte av statistiska skäl.
• • •
Det är fina trakter, det här. Lummiga. Ja, mer än så till och med. Alla platser i det som kallas Research Triangle Metro Area känns som öar – eller snarare gläntor – i en väldig, tät gran- och tallskog. Så när man snurrar runt i den labyrint av motorvägar som knyter ihop alla dessa gläntor känns det ibland som att kör mellan Gävle och Sandviken.
Fast ändå inte. Tallarna och granarna har en coolare look här. De ser ut som granar och tallar The Band skulle kunna skriva låtar om, liksom.
Äh, jag vet inte vad jag yrar om. Åk hit och titta själv. Det är fint.
• • •
Javisst, Bofinken går på morning skate idag. Det var länge sedan – och så jäkla kul och inspirerande att jag nästan hoppar jämfota i min Howlin Wolf-tischa i backstage-korridorerna förmiddagen lång.
Tyvärr får vi fortfarande inte komma in i omklädningsrummen, så de spontana samtalen med spelarna – de som brukade sätta extra guldkant på bloggrapporterna – är fortfarande sällsynta.
Men bara att få sitta och titta på träning, prata skit med skrockande kollegor, närvara vid godmodiga presskonferenser och återstifta bekantskapen med den nymornade hockeyladans alla säregna dofter och ljud – det är en nästan erotisk kick!
Här har vi båda lagen i action.

För ett av dem var det, ödesmättat nog, säsongens sista morning skate.

Vilket?
Vi vet om några timmar.
• • •
Det finns dock annat än sannolikhetslära som talar för att Rangers kanske ändå kan bryta sydstatarnas hemmasvit.

Framförallt:
De har Storken och det har inte Canes. Canes har Antti Raanta. Igen. Det viskades igår om att dansken kanske skulle kunna stå ikväll, men nope. Han är inte redo.
Också:
I åtminstone de två första matcherna här nere var Rangers närmare än seger än vad Hurricanes vid något tillfälle varit på Garden.
Men – det lutar likafullt åt Carolina-seger. Det gör verkligen det.
• • •
Bad news from home.
Hempo Hildén, en av den svenska rockhistoriens bästa trummisar och en fin gammal polare, har plötsligt gått bort.
Han var inte superintresserad av NHL, men han ibland läste han ändå denna blogg och kom ständigt med glada tillrop, för han ville alla väl.
So long, buddy. Vi glömmer dig aldrig.
• • •
Om vissa Rangers-spelare ser ut som att de inte fått tillräckligt med sömn är jag rädd att ni eventuellt kan skylla på mig.
Till viss förvåning visade det sig nämligen att de bodde på samma hotell som herr bofink i natt, mitt ute i skogen, och det finns de som påstår att jag emellanåt snarkar så ingen inom en omkrets a två kilometer kan sova – i synnerhet när jag tömt så många glas som man tömmer i flygplatsbarer i väntan på försenade flighter. Så om en Panarin eller en Kreider hade rummet intill…antagligen inte så bra.
• • •
Sebastian Aho är en av hemmaspelarna som kommer på presskonferens efter Canes skate och jag kan inte låta bli att fråga om han fick extra inspiration av landsmännens seger i VM-finalen hemma i Tammerfors igår.
Då lyser han upp, snipern från Raumo.
– Det var en ”awesome” match att se och ja, förhoppningsvis får lite mojo av det, säger han med ett brett leende.
Med ”oss” menar han antagligen sig själv, Teräväinen, Raanta och Kotkaniemi – inte Kaapo Kakko.
• • •
När man inser att man bor på samma hotell som ett lag hoppas man ju hela tiden att hissen ska stanna några våningar nedanför och, typ, Mika kliva in.
Men hur jag än åker upp och ner händer det inte. Det enda jag ser av Blåskjortorna är Chris Kreiders rygg när han efter frukosten går mot spelarbussen.
Han är, kan jag meddela, hjulbent. Precis som alla andra hockeyspelare.
• • •
Sebastian ”Vigneault” Aho – ska vi kalla honom så i fortsättningen?
Kolla.

Badtofflan forever – eller inte…
• • •
Det är över tre timmar kvar till showtime när jag återvänder till skogsdungen efter eftermiddagens pre game-nap – well, man gör väl som de man delar logi med! – men var så säker: BBQ-röken ligger redan tät över den jättelika parkeringen, bärsen flödar och Canes-ramsorna ekar.
Att jag inte lyckas få till en mer livfull än den nedan beror bara på att pressparkeringen ligger lite avsides…

• • •
Vi romantiker vill ju gärna tro att det inför do-or-die-maror som den här hålls högtidliga, emotionella tal i omklädningsrummet – så bolmande eldar tänds i bröstkorgen på spelarna.
Men det är tydligen bara på film, det.
– Om jag säger något tar det på sin höjd 25 sekunder och jag säger samma saker som vanligt. Ingen behöver påminnas om vad som står på spel i en Game 7, förklarar Gallant.
Lite snopet, kan jag tycka. Det är nästan så jag vill erbjuda mig att skriva lite bombastiska intron åt den som betalar. Då jävlar ska de få se peppade hockeyspelare…
• • •
Stackars er som får lyssna på ESPN:s torrbollar igen. Själv har jag den här eminenta kommentatorn i nacken.

Jo, Sam Rosen, som älskar sitt jobb som ingen jag känner till, refererar de här matcherna i radio.
”Jag ber redan nu om ursäkt”, säger han när jag slår mig ner, ”jag kommer prata mycket”. Pfft, ursäkt? I love it!
• • •
Kronwall Trouba får under förmiddagen frågor om hur han ser på att han blivit skurk och lymmel i motståndarfansens ögon och ständigt buas ut var han än kommer.
Den hårdföre backen från Michigan rycker på axlarna och säger att han inte tänker på det.
På vägen ut ur presskonferens-skrubben tittar han dock ut över mediahopen, ler och frågar:
– Men vadå, jag blev väl framröstad till lagets ”Good guy” i år?
Hehe, nej, det blev Ryan Strome.
Men bra försökt.
• • •
Hoppsan, innan värmningen samlas en inte helt oansenlig samling Rangers-fans på ena kortsidan och börjar skandera ”Let’s go, Rangers”.
De lär inte höras så mycket när tailgate-publiken satt sig till rätta, men ändå – ett litet statement är det.
• • •
När en fumlig kollega håller på och joxar för länge med kaffeautomaten på pressläktaren just som jag fått upp andan i det här introt får jag lust att ropa som den arge på planet igår kväll:
– Fuck the coffee, let’s go.
Men det behövs inte, han ser att jag blir otålig som en hel Tony DeAngelo i underläge och snabbar plötsligt på.
• • •
Mika gör mål ikväll också, i powerplay. Det är det enda jag är säker på.
• • •
Bofinkens Game 7-outfit:
Svarta byxor, svart skjorta, grå kavaj – just korrigerad hos skräddaren – och en grå, lätt glittrig slips.
Det är allvar nu.
• • •
Inte nog med Sam Rosen i ryggen: Jag sitter överhuvudtaget perfekt i PNC:s spatiösa pressbox, mellan finska Sanomat och JF från Montreal, precis i höjd med rödlinjen.
Det går regelrätta ilningar utefter ryggraden, jag lovar!
• • •
– Vi försöker se det här som vilken match som helst, sa både Brind’Amour och Gallant för åtta timmar sedan.
Ja, försök ni.
Det är det sannerligen, sannerligen inte.
Det är Game 7 – det mest underbara och fantastiska och upphetsande som finns.
Den börjar nu.
Låt tiden stanna, låt historia skrivas.

NY RANGERS – CAROLINA 5-2 (Slut)
• • •
Som sagt:
Game 7 coming up – i Raleigh på måndag.
Det blir episkt, förstås.
Finns det så mycket mer att säga?
Nä.
Bara att att Hurricanes skrev historia i natt.
Jo, faktiskt. Inget lag i hela Stanley Cup-historien har inlett med sex raka bortaförluster.
Wacko!
Imorrn blir det, för första gången på ett bra tag, helt tyst här i bloggen.
Men på måndag – hello!

En dryg minut kvar, 5-2 till Rangers. Det blir Game 7.
Mer kommer sen.

NY RANGERS – CAROLINA 4-2 (Period 2)
• • •
Chytil missar drömläge – bara för att i samma byte få ett nytt och då jagar han Raanta av isen.
In kommer istället Kochetkov och vad gör Chytil då? Han sätter en rungande backhand på honom pretty much direkt.
Ojvoj.
Men Canes vägrar helt föredömligt att ge upp, de vill verklige bryta on the road-förbannelsen, skapar tidvis ruskigt tryck runt Storken, får in ytterligare en reducering och kommer garanterat sätta Rangers på oerhörda prov i tredje.
• • •
Storken inte bara räddar puckarna – han passar dem också.
Efter halva matchen har han två assist. En mer än Hurricanes har mål i det läget…
• • •
Henke har sina små experter från studion med sig i sin vanliga hytt här på pressläktaren, plus hustru, så där sitter hela familjen nu och hejar.
Rart är vad det är.
• • •
Storkens utvisning är helt korrekt, förstås.
Allt som återstår är ett mål i tom kasse på slutet.
Då har vi ett Sjestiorkin hattrick.
• • •
I början av andra sjunker stämningen tillfälligt. Inte för att Rangers spelar sämre. Gris-Olle och hans kompisar har bara lördagkväll och blir kvar i baren lite längre än planerat.
• • •
I Tampa får man anta att Vigge och Steven med Kniven och andra boltare sitter och gnuggar händerna.
Ju längre de här två håller på och gnuggar, desto bättre är det förstås för mästarna.
Helst ser de förstås en nattmangling efter tredje.,
• • •
Det är gott om stjärnor från lag in de andra stora sporterna här i afton och när de zoomar in Yankees-ikonen Mariano Rivera utbryter en av kvällens mest öronbedövande vrål.
• • •
Tony D får så mycket skit av sina gamla fans att han nästan är bound att göra ett mål.
• • •
OK, lite kaffe på det här.

NY RANGERS – CAROLINA 2-0 (Period 1)
• • •
Lördag under Memorial Day Weekend. Mellan 20.00 och 21.00. Mitt på Manhattan. Rangers piskar Canes på rumpan i en Game 6 i andra slutspelsrundan.
Nä, bättre förutsättningar för ramalama än så går inte att hitta – och mycket riktigt: Det har inte varit sånt här högljutt liv i den gamla ladan på flera år.
• • •
Med sitt mål – det sjunde – går Mika Zibanejad faktiskt upp på tredjeplats i slutspelets poängliga.
Bara Connor McDavid och Leon Draisaitl har producerat mer.
Osynlig, sa ni så?
• • •
Well, well, det har ju flera gånger i de senaste matcherna känts som att Antti Raanta börjat svikta och det är inte det minsta förvånande.
Det finns en anledning till att han aldrig etablerat sig som förstemålis. Som så många som förblir back-ups saknar han förmågan hålla tillräckligt hög nivå i flera matcher i rad.
Nu har Rangers blodvittring, men de borde utmana honom ännu mer.
• • •
Storken, däremot…han är ju sinnessjukt bra emellanåt. Några puckar han tar när Canes börjar trycka på rätt ordentligt i slutet av perren ska han bara inte kunna ta. Men gör det ändå.
• • 
Sekvensen vid 1-0-målet är verkligen illustrativ.
Först kommer Sebastian Aho fri och blir rånad av Storken – och i momentet efter föser Motte iväg en puck som bara går rakt igenom Canes-keepern.
• • •
Överhuvudtaget är det ju faktiskt bara två målvakter som kan beskrivas som verklig världselit i årets playoff.
Gustav Vasy i Tampa – och Storken.
• • •
Nu buar de ut Tony D med riktigt saftigt eftertryck.
Sorry, buddy, det är lördagkväll i New York City…
• • 
För bara någon vecka sedan såg jag honom hoppa omkring på kryckor i pressboxen i Pittsburgh, med ena benet uppstagat med gips och tejp och what not.
Med den bilden i färskt minne är det minst sagt sensationellt att han gör comeback ikväll.
Å andra sidan fick vi nyss höra att Calgarys Chris Tanev spelade ett par matcher i serien mot Edmonton med axeln ur led.
Du vet, hockeyspelare…
• • •
Härligt, Silicon-Niklas, hoppas det blir riktigt fint drag där uppe. Men – det känns som det är lite långt från epicentrum. Sök dig närmare 34:e för drinkar om det inte blir nåt åka av på Dalton’s.
• • •
Och härligt med dig, Frukostklubb-Stefan! Häng i nu, du är ju Royal Member i det här spåret.
• • •
Han hör till glinen i laget, men faktiskt: Laffe har fått ut ett riktigt maffigt slutspelsskägg.
• • •
Haha, det ser nästan ut som att linjedomarn vill slåss med Ryan Reaves när de ställer upp vid mittcirkeln efter Mikas mål.
• • •
Nu ska vi bara se om Gallant kan låta bli att vara Torgny Bendelin. Lyder ordern ”Bevaka ledningen” kommer Canes jaga ikapp. Säger han ”Fortsätt attackera”…mja, då luktar det Game 7 i PNC på Memorial Day.

Det är i hjärnan det sitter.
I tanken.
I vad man bestämmer sig för att att använda sitt intellekt till – och, kanske ännu viktigare, inte använda det till.
Alla som alldeles strax glider ut på Madison Square Gardens slaskiga is för att utkämpa Game 6 i den äckligt täta serien mellan New York Rangers och Carolina Hurricanes är alla i högre eller lägre utsträckning lysande hockeyspelare och behärskar själva hantverket till fullo. De kan åka skridskor som fåglarna kan flyga, de kan skjuta så det slår gnistor om puckarna, de kan passa med precisionen hos schweiziska urmakare, de kan tackla sina motståndare till nästa vecka, de kan täcka skott lika effektivt som ukrainska luftvärnet (förhoppningsvis) skjuter ner ryska stridsplan och de vet för det mesta exakt hur de ska uppföra sig i varje given situation.
Huruvida de vinner eller förlorar beror på det som händer mellan öronen före och under själva matcherna.
”Varje slag är vunnet innan det utkämpats”, hävdade omhuldade kinesiske krigargeneralen Sun Tzu för två tusen år sedan. Det stämmer inte helt på hockey-dueller – men delvis. Just för att den mentala inställningen betyder så väldans mycket.
En annan, mer samtida krigargeneral, Henke Lundqvist, har hållit ett antal fascinerande utläggningar i samma ämne under sina sittningar i TNT-studion.
När Avalanche förlorade femte matchen mot Blues hemma i Denver på ett så hjärtskärande sätt slog han fast att de inför fortsättningen var tvungna att att hålla alla negativa tankar ifrån sig.
– Man får inte tänka på att man MÅSTE vinna. Då sipprar pessimistiska känslor lätt in och gör de det är man illa ut direkt. Det är verkligen inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet, det krävs ibland att man medvetet ljuger för sig själv, men även efter såna här förluster måste man fokusera på möjligheterna, att man fortfarande har en fantastisk chans att vinna. Inte att man måste göra det, sa han, ungefärligen, vid ett tillfälle.
Herr kungligheten själv var extremt skicklig i den disciplinen under sin karriär. Han styrde det där svampiga organet i huvudet som Mao styrde Kina och tänkte bara på det han hade bestämt sig för att tänka på – och nu får hans tronföljare på Broadway hoppas att åtminstone lite av den egenskapen gått i arv.
De vet ju hur det ligger till ikväll. De är piskade att vinna mot Hurricanes.
Om inte:
Game Over.
Men den sanningen ska alltså inte ta plats ens i ytterkanten av spelarnas föreställningsvärld. De får inte se på det som ska hända som något annat än en underbar möjlighet att få vinna en stor hockeymatch hemma på Madison Square Garden under den sedvanligt brusande Memorial Day Weekend-lördagen.
Likadana är villkoren för Hurricanes. Nästan. De överlever även om de förlorar – åtminstone i några dygn till. Men den reflexionen får inte finnas. Det enda Sebastian Aho, Jaccob Slavin, Maxi Domi och de andra kan ha i huvudet är det faktum att de äntligen ska vinna en bortamatch och därigenom ta sig till konferensfinalen mot Tampa Bay Lightning.
Det är den enda frågan denna Elimination Night.
Vilka tänker bäst?
Vi får se.
Men var så säker:
It’s all about brains.
• • •
Ja, medan ni varvar ner efter Kalle Flygare i Sverige varvar vi alltså upp för en egen storhelg här i Amerika.
Memorial Day, som markerar den inofficiella starten på den amerikanska sommaren, väntar på måndag och då blir hela helgen en Holiday monumentale.
Trevligt för oss som gillar the smell of BBQ in the morning – och vita byxor.
Det är enligt gammal etikett först efter Memorial Day man får ha såna på sig och som mångåriga läsare vet höll denna okända regel på att orsaka big time trubbel för bofinken under ett Stanley Cup-äventyr i Chicago runt 2009-2010.
En kväll i den underbara baren på klassiska hotellet The Drake, någon vecka innan denna högtid, bar jag just vita brallor och plötsligt kom en ung, störig man fram och upplyste mig om att bara bögar har sådana på sig innan Memorial Day och ”är du det, eller? Är du bög?”
Jag svarade, kanske onödigt uppkäftigt, att han skulle bry sig fan i vad jag är, varpå han gick och hämtade ett gäng stekare till kompisar och så slutade det med att jag fick fly ut på Michigan Avenue och haffa en taxi.
Sedan dess förknippar jag Memorial Day med vita byxor, aggressiva homofober och den perfekta drajjan i Drake-baren.
• • •
Om nu Hurricanes är laget som till sista ska gå vidare från den här serine – och det tror ju de flesta – finns det goda skäl att fimpa Rangers redan ikväll.
De har redan tillåtit en serie att nå Game 7 och gör de det en gång till kan utmattning bli ett verkligt aber längre fram.,
Vi såg det hända med Tårtans Rangers några gånger – vilket i och för sig berodde på att han spelade Ryan McDonagh 55 minuter per match – och har sett det även i St Louis och Winnipeg på senare år.
Alla är inte i besittning av samma stamina som LA Kings 2014, you know.
• • •
Vissa dagar är det plötsligt helt omöjligt att få till en anständigt slipsknut och idag är en sådan dag.
Jag håller på i en halvtimme, med olika slipsar och olika skjortor, men nä: Hur jag än gör sitter den snett.
Det är ju fan, men jag antar att jag låter för många negativa tankar ta över. Alla slipsknutar sitter som de ska redan innan de är knutna, typ.
• • •
Gabbe är det alltid ett nöje att prata med, jag kan inte erinra mig att han någonsin varit sur eller kort i tonen, men igår kväll var det extra trevligt.
Utan att han tog till överord – det gör han aldrig – gick det att höra att han var extremt lättad och lycklig där han satt på spelarbussen och skockade med lagkamraterna på väg ut mot St Louis avlägsna flygplats.
Undra på det. Mannen är inne på sin elfte NHL-säsong och det här är första gången han varit med och tagit sig förbi andrarundan.
Men – den som gör det, når konferensfinal, har bara kommit halvvägs. Nu börjar det verkligt svåra…
• • •
Conn Smythe-racet just nu:
1. Connor McDavid
2. Nikita Kucherov
3. Leon Draisaitl
4. Andrej Vasilevskij
5. Nathan MacKinnon.
Ja, jag vet att Mac gjort otroliga saker, men emellanåt har han varit hel osynlig också, så ännu är han inte mer än femma.
I mina ögon.
Vad säger du? (Connor Ingram räknas inte, HEK…)
• • •
Att döma av mitt Twitter-flöde är många väldigt nöjda med att Liverpool förlorade Champions League-finalen.
Vad är dealen med det?
Själv höll jag på Arsenal på den tid jag följde engelsk fotboll – för många, många tidsepoker sedan – men nu finns bara Brage.
• • •
Några timmar innan puckdrop låter det i alla fall som att Rangers tänker på rätt saker.
Adam Fox sitter podiet i ett nyligen uppsnofsat och utvidgat intervjurum – som om de som de som sköter verksamheten i MSG fått för sig att det blir fler matcher här framöver… – och pratar om att de hade ryggen mot väggen i de tre avslutande matcherna mot Pittsburgh och är vana vid den här sortens press och kommer spela sin bästa hockey nu.

Se, hjärnorna fungerar på Henke-sättet.
• • •
Äter på dinern vid New Yorker-hotellet snett över gatan från Garden – känt som Birath-hotellet nuförtiden – fyra timmar innan matchstart och i båset intill har jag pikant nog ett svenskt par.
De säger inget sensationellt, men du svensk som vet med dig att du åt lunch på den adressen vid 16-tiden, i blå keps – jag smyglyssande och hörde allt!
• • •
– Jag hoppas vi lärt oss läxan nu, hälsade Quickie Fast i ett sms efter Canes seger i torsdags.
Meaning:

De ska till sist försöka vinna en bortamatch.
Ja, man kan inte säga annat än att det är på tiden.
Then again:
Det enda av de kvarvarande lagen de inte får hemmaplansfördel mot är Colorado så om stjärnorna radar upp sig på rätt sätt på himlavalvet kan de i teorin fortsätta så här och ändå vinna Stanley Cup.
• • •
En ljuvlig syn i pressrummet:
Pat Leonard från Daily News.
Det är många år sedan han slutade skriva hockey och istället hoppade på Giants-beatet för sin blaska, men när Rangers går så här långt får han göra comeback och vi älskar alla att se honom igen.
Om inte annat får vi ju chansen att avlossa den klassiska frasen igen:
Stop coaching, Pat!
• • •
Om ni utan sympatier för något av de inblandade lagen i den här serien har svårt att tända till inför en match som den ikväll kan jag inte säga annat än att jag har förståelse.
Den har varit som en trafikstockning vid Norrtull i Stockholm från början till slut.
Larry Brooks pekar på Twitter på ett helt hårresande faktum:
Mellan Calgary och Edmonton gjordes det i fem matcher 34 fem-mot-fem-mål.
I den här serien har det under lika många matcher gjorts – tio.
Nej, de kommer inte ringa från Hollywood och fråga om de får göra en film om detta fältslag..
• • •
Ifall någon inte känner till det var det alltså så att John Tortorella gång på gång på gång fräste ”Stop coaching, Pat” när redaktör Leonard ställde frågor om taktik och strategi.
Hämnden serverades kall, kan man lugnt säga.
När Tårtan till slut fick sparken löd första raden i Pats nyhetstext:
”Stop coaching, Torts”.
Det är en av de bästa servereturer jag sett!
• • •
Tipset, som vanligt utom tävlan, och kanske mitt sista på hela säsongen:

•NY Rangers – Carolina 1 (OT)
– Tja, varför frångå det narrativ serien, och hela Carolinas playoff-resan, följt so far? Man kunde ju inte låta bli att uttrycka ett litet ”Hm” när Gallant efter senaste matchen sa att han tyckte det såg ut som hans spelare var trötta, men en seger till har de i sig.

• • •
Idag höll även Flames sitt exit-möte och som alltid – jag blir lite ledsen i hjärtat av vemodet spelare och ledare utstrålar under den där ritualen.
Men de är i alla fall en liten tröst att veta att Darryl Sutter snart sitter på traktorn hemma i Viking Town igen.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mika.
Snart slutar jag även med det här lilla inslaget. Det är ju för få inblandade nu…
• • •
Julia, jag tycker du och Gloria ska fatta sympatier för Edmonton Oilers nu.
De är ändå från samma land som Habs, världens bästa spelare ingår i truppen och…destiny. Det känns som de har destiny på sin sida nu.
• • •
De serie-för-serie-tips jag förde till torgs i tidningen, och här på bloggen, innan andrarundan startade har gått okej.
Låt oss se vad jag sa. Florida-Tampa 3-4 (rätt lag, fel resultat), Colorado-St Louis 4-2 (rätt lag, rätt resultat) och Calgary-Edmonton 4-3 (Fel, fel, fel).
Vad jag sa om den här serien?
Carolina – NY Rangers 4-2.
There you go…
• • •
Den här jävla slipsknuten…den sitter fortfarande snett.
Jag skulle behöva en drink – och det kan jag ju säga: Det ska mycket till för att hindra mig från att gå ut och sänka några pruttare ikväll.
Det är ingen sen match och inga matcher imorrn, så – hey, bartender!
• • •
Det är snabba ryck i Lundqvist-land. Igår satt han i TNT-studion i Atlanta. Nu är han här – med bästa tänkbara experter vid sin sida!

Game 6. Pregame show at 7.30 @MSGNetworks @VallysView and @jaygeemsg may or may not join us.. #NYR pic.twitter.com/VKwXd2A92C

— Henrik Lundqvist (@HLundqvist) May 28, 2022

• • •
OK, boys – starta era hjärnor.
Det är, som sagt, på dem det hänger när serien mellan Carolina Hurricanes och New York Rangers nu når sitt Memorial Day-crescendo.
Mycket nöje, allesamman!

ST LOUIS – COLORADO 2-3 (Slut)
• • •
Oh! My! God!
Med 5.6 sekunder kvar slår Björn Borg alltså in en smash som kommer eka i Klippiga bergen i flera dygn.
Nej, förlåt – det är Darren Helm, den gamle rödvingen, som vispar in ett skott som absolut inte får gå in i det läget men gör det ändå och mama, Avalanche är klara för konferensfinal i Stanley Cup-final.
• • •
Hur gräsligt det ska kännas för Blues och deras fans att förlora på det här sättet efter en så heroisk insats…jag vill inte ens tänka på det.
• • •
Vad sa vi, andra än stjärnorna måste kliva fram till spisen och steka några ägg såna här gånger?
Ikväll är det alltså Compher som gör två mål och Helm ett.
That’s Stanley Cup under elimination-kvällar for you.
• • •
Sms från en VD på en ranch i Florida:
– Äntligen får Darren Helm utdelning efter 15 år av skott i magplattan!
Hihi.
• • •
Om det blivit sudden, vilket jag var hundra på att det skulle bli, hade jag sagt Burra och Toropchenko.
• • •
McDavid vs MacKinnon…helvete vilken episk hockeyversion av Ali vs Frazier DET blir.
• • •
Gabbe, Kantorn. En no-brainer. Kaptenen har väntat länge på det här.
• • •
Tack för ikväll, amigos. Jag behövde bli uppiggad efter en småjobbig dag – och det blev jag.
Imorrn går vi live från den enda kvarvarande serien i andrarundan.
Tar den också slut då?
We will see.
Nu avslutar vi denna afton med den givna finalraden:
Game, set and match to Colorado Avalanche!

ST LOUIS – COLORADO 2-1 (Period 2)
• • •
Nu ser Avs mer ut som Borg i den sista comebacken i Monte Carlo 1991 – och Blues om inte som Djokovic så åtminstone som en ung version av outtröttlige kämpen Anders Järryd.
Så de kan nog börja sälja biljetterna till Game 7 i Denver.
Blues är helt enkelt för bra på den här sortens höftryck-matcher – och Avalanche för dåliga.
• • •
Det är en sann skönhetsupplevelse att se en sån som Jordan Kyrou smälla in pucken med den där mördande beslutsamheten.
Det finns ingen tvekan, det bara smäller.
Killer-instink monumentale.
• • •
Stackars Nick Leddy är, innan Compher till slut kvitterar, på isen så länge att han till slut mest påminner om Paulie Walnuts och Christopher Moltisanti när de ska dumpa The Russian i Pine Barrens.
Helt vilse är han, och helt utmattad…
• • •
Fast Manson Family-medlemmen slänger sig så tidigt i två-mot-en-läget innan 2-1-målet att Kyrou och Schenn hade kunnat stanna och ta en cigg tillsammans och sedan gjort mål i alla fall.
• • •
Haha, hör ni att nåt fyllo rätt vad det är böjer sig in i Darren Pengs bås och vrålar ”Blues wins!” i mikrofonen.
Gris-Olle är överallt.
• • •
Manson kompenserar dock med räddningen när det är öppen kasse under Blues sista PP.
Där hade matchen kunnat vara avgjord på riktigt.
• • •
Jag vill ändå påpeka att Burra hade assist på gästernas mål…
• • •
Spagetti, du vet vad du talar om (underlig mening att skriva…) Avalanche har inte den psykiska konstitutionen – eller coachen – för en Game 7.
• • •
Toropchenko är ett rätt coolt namn.
• • •
Flera kvällar i rad har vi fått se helt oförglömliga tredjeperioder, så varför inte nu också?
Jodå, nu jäklar kommer det smälla i The Lou.

ST LOUIS – COLORADO 1-0 (Period 1)
• • •
Om det här ska liknas vid en tennismatch kan man beskriva det som att bägge kombattanterna länge håller serven.
Avalanche är aggressivast framme vid nätet (…), men lyckas inte smasha in några bollar och Bluesmännen – större delen av setet kvar på baslinjen – är mycket stabila i returerna.
Men så, plötsligt, i sista gamet, gör Blues en räd och får in en rökare med tung toppspinn och Avs hamnar i underläge 6-4 efter första.
Nu måste de bryta tillbaka. Annars? Game, set, ga…well, vi får se.
• • •
Man ser som väntat mindre av MacKinnon idag, för nu får Blues byta sist och slänger hela tiden in dem som vet hur man slår den sortens hot i kedjor.
Vad måste hända då?
Jo, andra förmågor, i andra formationer, måste steppa fram till spisen och steka några ägg.
Burra, de tittar på dig….
• • •
Mason lever upp till sitt namn när han klipper verkligen två Blues-flugor i en smäll, men tyvärr befinner sig pucken på andra breddgrader så det är ju interference
• • •
Vad fint att Laila Anderson återfått sin hälsa sedan hon var hela Blues maskot under finalåret 2019 – och att hon vuxit upp och blivit stora tjejen.
• • •
Senare ikväll väntas ”heavy thunderstorms” i New York igen.
Så det är ju bra att er bofink trots allt sitter här och inte är ute och slarvar.
• • •
Derfel, jag är rätt övertygad om att det var Grive som kommenterade den Wimbledon-klassikern – och i hytten intill satt Tommy Engstrand och pratade åt Sveriges Radio.
• • •
Grejen med målvakterna i flertalet serier, inklusive den här, är att de med tillfälliga undantag såklart inte är dåliga. De gör bara de extra, otroliga räddningarna för sällan. Medan slutspelets två burväktar-regenter – Vasilevskij och Storken – gör det hela tiden.
• • •
Tack för vänliga ord, Duquoin. Hälsa hustrun så gott!
• • •
Skandala – som heter Scandella, jag vet, men det blir roligare så här – har tydligen koll på att Burra är en clutch-kung, för han försöker tackla saften ur honom.
Ojvoj.
• • •
Julia, vad härligt att ha dig med i Stanley Cup-natten.
Om de vinner ikväll TROR jag att Blues ändå kör ”Gloria”, låt oss hoppas.
• • •
Ni säger överhuvudtaget mycket snälla saker ikväll. Det är mycket uppskattat och behövs extra mycket just nu.
• • •
Få se nu då, Avs.
Har ni Burkens mördande känslokyla, hans robotartade mentala hårdhet?
Dags att visa det nu i så fall.

Björn Borg, Wimbledon, 5 juli 1980….
När det som hände Colorado Avalanche i onsdags händer – det sker inte ofta, men ändå någon gång då och – tänker jag alltid på den svenske världsstjärnan och det han gjorde där på det datumet.
Avs var ju home free, de hade ena skridskon inne i sin första konferensfinal på 20 år och skulle precis börja kolla lämpliga hotell i Edmonton och Calgary (den serien var inte färdigspelad ännu). Då, i allra sista stund, rycktes drömmen ur famnen på dem. Eller snarare: De tillät att den rycktes ur famnen. De tappade 3-0-ledning och de tappade även den 4-3-ledning Nathan MacKinnon i vad som verkade vara exakt rätt ögonblick ordnade med årets snyggaste mål. Och så förlorade de i Sudden Death Overtime.
Efter så brutala trauman kan man bli knäckt och nedbruten och förlora sin kapacitet att utföra de enklaste arbetsuppgifter.
Eller så gör man som Burken den där varma eftermiddagen i grönskan sydväst om London för 42 år sedan.
Han sumpade sju matchbollar mot John McEnroe i fjärde set i finalen i världens mest prestigefyllda turnering – och förlorade till sist tennishistoriens kanske mest dramatiska tiebreak.
Johnny Mac var i det läget helt övertygad om att han hade sin idol, den oslagbara världsettan, i brygga och skulle vinna lätt.
Men Björn inte ens blinkade. Han kom ut till femte set som om ingenting hade hänt, spelade sin allra bästa tennis och vann sin femte raka titel.
Sådan kyla, sådant nästan sjukligt starkt psyke, kan man egentligen inte ha men kungen från Södertälje hade det ändå och ska Gabriel Landeskog och hans kamrater orka resa sig efter chocken i Ball Arena och sätta in en dödande motattack i St Louis ikväll måste nog de också ha det.
Annars väntar en ohygglig Game 7 på söndag och då kan det vara game, set and match för Blues.
Just Gabbe och just Mac sa de rätta sakerna på presskonferensen efter Game 5, men vi som följt det moderna Avalanche några år tror på det de sa – att de bara laddar om och ser chansen att istället avgöra i Enterprise Center som en underbar möjlighet – när vi sett det hända.
Samma försäkringar har fallit platt till marken många gånger tidigare.
Borg, ska man komma ihåg, sa ingenting. Han bara gick ut och gjorde.
Så agerar verkliga vinnare.
Your call, Colorado Avalanche.
• • •
Idag har det varit snudd på haveri i holken. Webbläsaren jag använder för det här fick plötsligt fnatt och uppdaterade sig själv, helt oombett, och plötsligt var allt borta – inklusive möjligheten att komma in i bloggen och skriva. Och i Stockholm är det inte bara fredag utan fredag under en långhelg, med högts begränsdad bemanning på tekniken som följd.
Det är information som får blodet att isa sig i ådrorna hos de som känner mig närmare, för de vet att jag inte bara är teknisk analfabet utan i just den sortens situationer också har en explosionsartat kort stubin – och mycket riktigt vrålade jag ett tag värre än en Gerard Gallant som just sett Tony DeAngelo rappa hans stjärnor över vaderna med klubban.
Men faktiskt, jag lyckades lösa problemen på egen hand. Tror jag. Det gör fortfarande lite ont i magen, just för att det var jag själv som agerade helpdesk, men so far so good.
Var dock redo på vad som helst de kommande timmarna…
• • •
Till sist har coach Bednar fattat.
Burra är tillbaka i laguppställningen ikväll och därmed skulle jag vilja påstå att Avalanches aktier stärks rätt rejält.
Den skojfriske skåningen är ALLTID som bäst i elimination-matcher och brukar till och med kröna dem med ett mål eller två.
Kom ihåg var du läste det först.
• • •
Det gick en flaska Pinot igår – och den satt finemang.
Synd bara att jag efter ett par glas inte kunde låta bli att gå i polemik med mailande pappskallar utan självdistans och humor, men fullsprängda av övertygelse om att de alltid har rätt och att det är nyttigt för omvärlden att de rättar, korrigerar och berättar hur det verkligen ligger till.
Den finns få typer jag har svårare för, men vissa ordval i natt blev kanske väl starka.
Sorry, det var de kaliforniska druvorna som talade.
• • •
Blues, å sin sida, har inget att förlora – ikväll heller. Ingen trodde de skulle ha en chans i Denver, inte med Ville Husso i kassen, men de visade samma karaktär och resning som Matt Damon-karaktären i ”The Martian” och vann och nu är allt som händer i princip bonus.
Såna lag skakar man inte av sig hur som helst.
Som om Avs inte visste det vid det här laget….
• • •
ESPN må vara mediokra på direktsänd hockey, men fängslande dokumentärer kan de göra och idag kom första officiella trailern från den kommande om den blodiga rivaliteten mellan Red Wings och Avalanche i slutet av 90-talet.

Here’s the worldwide, clean, Digital debut of @espn’s @E60 masterpiece, “Unrivaled.” @Avalanche/@DetroitRedWings was the @ufc on ice. The fiercest rivalry in hockey history like you’ve never seen before. This trailer is so powerful it made my eyes wet by the last 20 seconds. pic.twitter.com/lferqwOmG0

— Chicken Parm Esq (@Buccigross) May 27, 2022

My god, sista klippet med Konstantinov…det träffar ju som en knytnäve i solar plexus.
Jag kan inte VÄNTA på att se ”Unrivaled”, man.
• • •
Ojdå, Bruins meddelar att Brad Marchand idag opererat båda höfterna och blir borta åtminstone sex månader.
Det innebär att han missar de inledande två månaderna av grundserien i höst.
Not so good.
• • •
Men jag behöver lite hjälp, vem i trailern från den där dokumentären är det som säger ”I fucking hate them, I will always hate them”.
Johan Forslund, det måste du veta?
• • •
Vad för bemötande som väntar på Nazem Kadri i Enterprise Center ikväll kan man undra. Finns det en chans att några av de salivsprutande brölarna tagit något till sig av de senaste dagarnas debatt och måhända tonar ned hätskheten?
Knappast, är jag rädd. Samma hatstorm lära blåsa upp igen. Människor är som de är. Men han kan i alla glädja sig åt att besöket i St Louis är det sista för säsongen, no matter what.
• • •
Idag skulle jag egentligen gått till barberaren och blivit både klippt och rakad, men ovan nämnda wojne wojne med datorn kom emellan, så här sitter jag lika ovårdad och lurvig som igår – och det kanske är en tanke med det. Under slutspel får man ju egentligen krångla med framförallt skägget, right?
• • •
I enlighet med den George Costanza-besläktade tesen att det ständigt går tvärtemot hur man sagt att man vill att det ska gå säger jag härmed att vi absolut inte vill se någon showdown mellan McDavid och MacKinnon i västra konferensfinalen.
Hu, vilket tråkigt Goliath vs Goliath-möte DET skulle bli…
• • •
Berube ändrar inte ett vinnande lag, så nope – ingen Calle Rosén på isen ikväll heller.
• • •
Från och med nu blir det korta tipsrader, för det kommer aldrig igen spelas fler än en match per kväll.
Så när andrarundan är över steppar jag ut från det här tältet. Men ikväll – så här går det:

•St Louis – Colorado 1
– För mig framstår det som mer eller mindre givet att Blues tar detta och tvingar fram en Game 7 på söndag. Visserligen måste de vinna för att hålla säsongen vid liv, men det känns ändå som att Avs har hårdare press på sig. De FÅR inte misslyckas i år och har sviktat förr när förväntningarna blir för stora. Dessutom tvivlar jag på Kuemper. Han har bara varit marginellt bättre än Grubauer ifjol, medan Husso spelade förträffligt i förrgår. Dock: Burra är en X-faktor. Jag säger bara Game 7 i Tampa 2018. Gissa vem som gjorde två mål för Washington då…

• • •
De är alltid hövliga och gästvänliga down south, så jag blir inte alls förvånad över att en klubb som huserar där nere, i en av delstaterna utefter the eastern seaboard, omedelbart svarar på Game 7-mail och gör klart att en bofink alltid är välkommen i deras pressbox.
Fint som Ljunglöfs Ettan, det.
Någon av er som kommer dit om det blir en sådan match?
• • •
TNT-producenterna känner igen en succé när de ser en, så yeah – Henke sitter i studion även ikväll.
• • •
Svenska målskyttar i afton: Burra!
• • •
Konferensfinalerna kommer, fick vi just veta, börja antingen på tisdag eller onsdag.
Om Avalanche tar sig vidare redan ikväll börjar de hemma mot Oilers på tisdag, i alla andra scenarion börjar västra serien på torsdag. Tampa, å sin sida, börjar borta mot antingen Carolina eller Rangers på onsdag.
There you go.
• • •
Nu har Avalanche, likt Björn Borg 1980, suttit på stolen vid sidlinjen och pustat en stund.
Nu är det bara att gå ut och helt iskallt serva hem det här.
Time, gentlemen…