Nu händer det igen.
Nu fasas även andrarundan in i den dimension där varje Stanley Cup-batalj får tyngden hos livet självt, blir strömförande och hotar att ta andan ur oss gång på gång på gång.
Det är ju alltid så. I takt med att matchernas betydelse ökar intensifieras också the impact. Det vi känner. Det vi upplever. Det där som får våra hjärtan att dunka och alla våra sinnen att skärpas maximalt.
Som i kväll.
Först kan Tampa – förkroppsligandet av den där elaka storebrodern som just kommit ut från fängelset och är ute och letar efter trubbel – fullborda en rätt frapperande sweep mot sin frustrerade rival i The Sunshine State och bli klar för sin tredje raka konferensfinal.
Sedan fortsätter det som nu blivit ett regelrätt krig i St. Louis, mellan Blues och Avalanche – och Nazem Kadri kommer, till skillnad från Jordan Binnington, befinna sig på isen.
Det första som hände när jag vaknade i förmiddags var att det ilade till i mellangärdet – för att jag omedelbart tänkte på vad som väntar 19.00 respektive 21.30
Nu, sju timmar senare, spritter det av förväntan och hänförelse i hela gamla Furman.
Ja, det händer igen.
• • •
Det har faktiskt inte ens gått en hel vecka sedan The Battle of Florida startade. Första matchen spelades ju i tisdags, på självaste syttende mai. Men redan nu kan det alltså vara över.
Det hade jag aldrig, aldrig, aldrig trott. Jo, jag såg Bolts som favoriter, men jag föreställde mig att de skulle tvingas till en ny Game 7 – efter ett sjusatans sjöslag. En sweep? Never in my foot.
Det har dock visat sig att katterna inte är ens en tiondel så bra på slutspelshockey som storebröderna på västkusten. De trodde, verkar det som, att de bara skulle kunna fortsätta precis som i grundserien och när Victor Hedman & co skred till verket med alla sina välslipade verktyg och instrument stod de plötsligt där med pungarna i skruvstädet och undrade ”Vad nu då?”
Särskilt bortkollrad är coachen Andrew Brunette. Efter förlusten igår stod han, lika uppgiven som Uncle Junior när han fastnade med handen i diskhon, och suckade över att Bolts inte bara spelar bättre utan ”vill och åtrår mer”.
Well, käre rookie, vems ansvar är att det få åtrån att koka på höga gradantal i truppen?
Come on.
Min gissning är att det verkligen tar slut nu. På en gång. Ville de inte tillräckligt mycket igår vill de rimligen ännu mindre nu, när det ändå är kört, och Ekeliws grabbar känner dessutom till alla budord i The Playoff Gospel, inklusive det som lyder ”Du skall sätta in dödsstöten så fort du får tillfälle och inte ge fienden minsta hopp”
• • •
Efter att ha legat och myst åt de där ilningarna en stund klev jag upp, gjorde mig i ordning och gick ut i den bedårande New York-sommaren.
Temperaturen har sjunkit några grader och fukten tillfälligt klingat av, så jag unnade mig lunch på favorit-dinerns ljuvliga uteservering och trampade sedan ut till East River-promenaden och satte mig på en bänk och följde pråmarna som stävade norrut i den lätta brisen medan jag tänkte ut några rader till det här introt.
I’ve gotta say – livet kunde vara sämre…
• • •
Vad man ska vänta sig av den holmgång som väntar i den nu svårt infekterade serien mellan Blues och Avalanche vet jag inte riktigt.
Det är nästan otäckt starka känslor som satts i svallning där – hoten och det rasistiska hatet som riktats mot Kadri finns det verkligen inga ursäkter för – men det går samtidigt inte att förneka att det är något lite kittlande, på ett förbjudet sätt, i hela situationen.
Låt klockan skynda på till 21.30…
• • •
Jag ber att få tacka Danmark för skrällen mot Kanada i Tammerfors. Den har renderat mig mycket glädje under dagen – främst i kommunikationen med vänner och kollegor norr om gränsen.
Det finns ju inte mycket som är roligare än att lyckas provocera sina kompisar så mycket att man får ett vresigt ”Fuck you” till svar.
Haha!
• • •
Men hey, innan katterna drar in klorna för säsonggen får vi i alla fall se den stora, lurviga gammel-angoran en sista (?) gång.
Jo, coach Bruno skickar ut Jumbo Joe Thornton på isen i Amalie ikväll.
Så dags, kan man ju tycka. Men vad förvänta sig av en gröngöling som först igår kom på att Bengan Hörnqvist nog ska användas i första PP-uppställningen.
• • •
Milan Lucic hade efter träning i Edmonton idag följande att säga om sekvensen när han tacklade in Mike Smith i kortplanket i går kväll.
– If I did charge him, we both wouldn’t be playing tomorrow…
Ett grammatiskt haveri, jo, men på den punkten får man ha överseende med gamla råskinn och vi fattar ju. Han tog inte i särskilt mycket och jag tror att han är alldeles uppriktig.
• • •
Hattmyran! Lika glad som jag blir över att du inte är tjurig på den gamle bloggaren, lika mycket plågar det mig att höra att du gått och blivit sjuk.
Godspeed, din ystre falubo.
• • •
Det är svårt att inte gå och tänka på The Battle of Alberta dygnet runt – jag tror till och med jag drömde att jag var Calle Järnkrok i natt, och satt på spelarbussen utanför Rogers Place och svor – just nu.
Det är sån action i den serien att man sitter och skriker ”Wow!” och ”Jesus, såg du!” mest hela tiden – och så får man ju se världens bästa hockeyspelare i sina hittills mest grandiosa framträdanden.
Alltså, det Connor McDavid gjort i de senaste matcherna…ingen enskild spelare har dominerat en serie så totalt sedan Erik Karlsson tog Ottawa rakt genom tre rundor, på en fot, för fem år sedan. Grejen är bara att McDavid, medcall respekt till EK65, är ännu bättre.
Om detta har jag skrivit en hel krönika som ni kan läsa i pappersupplagan på onsdag – och kanske på nätet dessförinnan, om jag jag kan övertyga mina redaktörer i Stockholm – men redan här vill jag uppmana samtliga i läsekretsen att betrakta alla Oilers matcher framöver som must-see-happenings, väl värda förlorade timmar hos John Blund.
Det är som att se Ali i hans prime, Michael Jordan när Bulls var som bäst, Maradona i VM 86 och – ja, det måste sägas – Wayne Gretzky med samma Oilers på 80-talet.
Man får bara några tillfällen i sitt liv uppleva de allra största idrottarna på den allra hösta bergstoppen.
Missa det inte.
• • •
Bengan, ja. Såg ni sekvensen igår när han försökte skrika igång sitt lag i båset mitt under pågående match?
Man, hockeyspelare som inte varvar upp ens efter en sådan Hörnqvistsk avlusning finns det inget hopp om.
• • •
Det låter som det kan bli lite mer temperament på Garden imorrn också.
När Ryan Reaves idag fick frågan om han tror att de heta känslorna från slutet av Game 3 spiller över i Game 4 svarade han:
– Jag hoppas det.
Vi med, Ryan, vi med.
• • •
Kvällens lilla tipsrad, som vanligt presenterad utan ambitioner att mätas i ert heta race, ser ut så här:
•Tampa – Florida 1
– Se alla argument här ovan. Panthers är helt enkelt för dåliga på slutspelshockey. Och Lightning för bra.
•St Louis – Colorado 2
– Det är i och för sig svårt att veta hur lagen påverkas av känslostormarna som rasar i Missouri-kvällen, men med Ville Husso i kassen kan jag inte tänka mig att Blues kommer kunna stå emot Avalanches rent djävulska offensiv.
• • •
Vår vän Jarkko tappar dock aldrig tron på de blåvita – vare sig i VM (som han betraktar som viktigast av allt) eller i NHL
Han håller såklart på Carolina och Florida och, lite, på Colorado just för de talrika finländska inslagen i de lagen och under en konversation i eftermiddags framkom att han inte bara ser en final mellan Hurricanes och Avalanche som självklar; han tror fortfarande på Barkov-katten.
– Jo, Panthers kan absolut vända, slog han fast.
Underbart!
• • •
Det står en rejäl burk med vattenmelon uppskurna i kuber på vardagsrumsbordet i holken ikväll också.
En bofink måste svalka sig.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Heddy, Bengan (i en bökig situation framför Gustav Vasy…), Burra och Gabbe.
• • •
Det är TNT som sänder i afton – bägge matcherna.
Lycka!
• • •
Jamen, då kör vi då.
Som sagt:
Nu händer det – igen.