Love Conquers All, står det i skriften.
Sällan ter sig det credot sannare än när Stanley Cup-slutspelet växlar upp mot sitt extatiska crescendo under de magiska nordamerikanska vårarna.
Det är verkligen kärlek som driver det här magnifika skådespelet och får de inblandade spelarna att göra nästan vad som helst för varandra.
Kärlek mellan unga vänner, kärlek mellan bröder, kärlek mellan gladiatorer som stridit sida vid sida i sju månader och plötsligt kan börja ana konturerna av den sagolika belöning de får dela om de bara håller ut lite längre, bara vinner ytterligare några matcher tillsammans, bara lyckas pressa hela sitt Band of Brothers till den allra yttersta gränsen vid ett par tillfällen till.
Givetvis beskriver de det själva sällan i sådana termer. Kärlek är ett för starkt och intimt ord för genomsnittliga hockeyspelare – i alla fall till vardags. Först när de fällt bytet de jagat hela sina liv och får släppa loss alla känslor de tvingats tygla och tränga bort så länge vågar de sätta sanna ord på tillgivenheten visavi lagkamraterna. Under den sedvanligt rusiga segerfesten på isen i United Center efter Chicago Blackhawks tredje titel på fem år, 2015, sa till exempel den redige smålänningen Niklas Hjalmarsson precis som det var:
– Grabbarna i det här laget, de jag vunnit med så många gånger, är mina bröder och jag älskar dem.
Men man behöver inte ha en examen i gruppsykologi från Princeton, eller ens vara särskilt lyhörd, för att se att kärleken är kittet som svetsar samman lagen redan på det här stadiet – under resans gång.
Det är det förstås även under serielunken och i slutspelets linda, men ju närmare de tar sig det gemensamma målet, desto starkare växer den sig – kärleken. Det syns i ögonen på dem, det hörs när de pratar om varandra, det går att ana i stämningen när man kommer i närheten av gruppen och det märks – framförallt – när de firar ihop på isen. Eller lider efter misslyckanden.
Det är också just därför – för det de börjat känna för varandra – spelare som de vi nu ska se i the bright lights of Broadway, när New York Rangers och Carolina Hurricanes radar upp sig för en tredje clash, inte bara vill vinna utan under inga omständigheter kan acceptera förluster.
För då hotar ögonblicket när allt tar slut, helt abrupt, och det skiljer sig inte från andra gånger när kärleken tar slut och relationer är över. Hjärtan krossas, sorg och förtvivlan griper omkring sig, livet förmörkas.
Så se dem ge allt de har idag igen, för varandra, och när de som vill allra mest har vunnit står det klart ännu en gång:
Love Conquers All.
• • •
Den brutala värmeböljan håller New York i ett veritabelt Karelin-grepp ytterligare ett dygn. Idag är det mer disigt där ute, men alltjämt bortåt 33-34 grader, så när papa bofink trampar ut på andra avenyn i kostym och slips blir det parodi.
Även de som har shorts och pretty much ingenting annat – alltså alla andra – svettas som piloten i ”Titta vi flyger”.
Jag? Det är ett under att det allt finns något kvar av mig när jag till slut korsat Manhattan.
• • •
En klubb som verkligen blivit en familj, tack vare den djupa kärlek spelarna och ledarna hyser för varandra, är Tampa Bay Lightning.
Det är framförallt därför de fortsätter vinna och har chansen att fullborda en historisk trippel i år.
De enskilda spelarna må vara lite mätta för egen del, men de vill återuppleva den gemensamma, orgiastiska lyckan igen och framförallt: De vill dela den med de nya familjemedlemmar som anslutit sedan senast. Corey Perry, Nick Paul, Pierre-Edouard Bellemare, Brandon Hagel och Brian Elliott.
Några av er må tycka att det låter högtravande, men det är verkligen med den sortens kärlek man bygger mästerskap – och dynastier.
• • •
Jordan Binnington missar resten av serien mot Avalanche, meddelar coach Berube under en presskonferens i St. Louis.
Förödande, förstås. Blues chanser att ta sig vidare reduceras i ett ett slag kraftigt.
Men man får inte kasta vattenflaskor på andra människor i alla fall…
• • •
För oss med svart humor var det svårt att inte småflina lite åt den här rubrikkrocken på Sportbladet-sajten igår.
Nog för att det kan bli lite hetsigt här ibland, men riktigt så illa brukar det ändå inte gå…
• • •
Den här eftermiddagen får vi veta om det verkligen finns någon tyngd och relevans i Rangers nya devis ”No Quit In New York”<img De måste absolut vinna Game 3. Eljest hamnar de i ett 0-3-hål och det är inte blott ett hål – det är en grav.
Det kan gå om de försvarar sig lika omsorgsfullt som i Raleigh, men lyckas komplettera de ansträngningarna med lite mer offensivt gift.
De gjorde som bekant bara ett enda mål i de två första matcherna och det duger helt enkelt inte.
Så nu tittar hela stan på Mika och Greider-Kreider.
Den livsfarliga duon såg Canes med stor framgång till att neutralisera i PNC Arena och de kommer försöka även här på Garden, men nu har Gallant sista bytet och då bör de i alla fall tidvis – företrädesvis när Jordan Staal sitter i båset – få mer svängrum.
Med andra ord:
Det ska bara smälla.
För no quit, var det inte så?
• • •
– Det var absolut inget fult i den situationen, det låg en puck vid kassen efter en retur och ”Naz” skulle självfallet jaga efter den, sa Gabbe på telefon från spelarbussen igår kväll.
Men Bluesmännen håller inte med. Efter söndagens träning i The Lou menar både Brayden Schenn och Rober Bortuzzo – inte guds bästa barn, de heller – att beryktade Kadri var up to no good.
– I den situationen vet man definitivt vad man gör, heter det.
Takes one to know one, antar jag, men inte heller jag kan helt komma från misstanken att det var nåt lurt med det där…
• • •
Vad var det Brian Burke kallade Corey Perry?
A mean son of a bitch.
Indeed – och just en sådan elak jävel drömmer alla lag om att ha i de här pardonlösa uppgörelserna.
Han har ju varit helt fantastisk i det här slutspelet.
• • •
Förr om åren var Hurricanes alltid rökta så fort de klev av planet ute på LaGuardia.
De trivdes helt enkelt inte i storstan, blev spaka som värmlänningar som kommer till Stockholm för första gången och förlorade alltid på Garden.
Men med Rod The Bod som härförare i båset är de inte längre rädda ens för fan själv och brukar tvärtom göra riktigt bra matcher i den hektiska världsmetropolens skarpa spotlight-sken.
Så ingen ska tappa hakan om de tar den gyllene chansen och skaffar sig slagläge eftermiddag.
• • •
Räkna med mycket pladder om isen under tv-sändningens gång.
Den är alltid dålig på Garden, men i den här tryckande värmen reduceras den till slasket de har i drinkarna på svartklubbar på Lower East Side.
Det är ynk, förstås – men väldigt svårt att göra något åt just nu.
• • •
Gallant umgås uppenbarligen med planer på att bryta isär den omsusade Kids-linan med Laffe, Kaapo och Chytil.
Med tanke på att det var enda enheten som skapade farligheter någorlunda kontinuerligt down south framstår det som aningen dumt, men vad vet jag.
• • •
Vi har en regelrätt whiteout på Garden idag. Det hänger vita T-shirts över precis varenda säte i hela hallen och det ser rätt häftigt ut – i alla fall innan entréerna öppnats och publiken kommit in.
Kolla.
• • •
Samuel Girard bröt alltså bröstbenet när Barbashev mosade in honom i sargen igår.
Det låter verkligen inte som någon rolig åkomma.
• • •
Tony DeAngelo är inte populärare i New York än höjda biljettpriser i tunnelbanan och kommer bli grundligt utbuad i eftermiddag.
Men det bekommer honom, förstås, inte.
– Jag kunde inte bry mig mindre. Vill du bua? Be my guest, säger han med en axelryckning.
Det pikanta är förstås att de huvudsakligen buar för att den unge mannen har politiska åsikter majoriteten i New York inte delar och för mig är det rätt så…lugubert.
• • •
Klart Lill-Nyllet gör succé direkt.
Han är, i viss konkurrens med Mat Barzal, bäste hockeyspelaren i hela Tammerfors just nu.
• • •
Om jag vore Brind’Amour skulle jag slänga in Derek Stepan i laguppställningen idag.
Han har alltid varit lysande i stora slutspelsmatcher i den här arenan.
Men han hoppas väl att det räcker med att gamla blåskjortor som Raanta, DeAngelo, Skeji, Quickie och Brendan Smith känner sig hemmastadda under det välvda cirkustaket.
• • •
Får meddelande från gamla favoriten Arvika-Anton – en av bloggens mest folkkära sidekicks genom åren. Han är upphetsad över att tredje ronden i The Battle of Alberta börjar redan 02.00.
”Hela Arvika kommer står stilla”, kungör han.
Sedan funderar han en stund och tillägger:
”Det gör det i och för sig alltid”…
Haha.
• • •
Svenska målskyttar idag och ikväll: Hedman (det kommer snart), Mika, Järnkrok och Lindholm.
• • •
– Det skulle förstås vara lite kul att ge dem en liten näsbränna, sa Quickie till bloggen i måndags om mötet med klubben som i strid med allt förstånd inte re-signade honom för några år sedan.
Om Mika eller Nemeth såg det citatet utgår jag från att det spred det i omklädningsrummet…
• • •
Wayne Gretzky är in the house ikväll, kan jag meddela.
• • •
Igen:
Panthers spelar bra, men Tampa vet hur man vinner.
• • •
Love is in the air, som John Paul Young sjöng i sin enda hit.
Och de som älskar varandra allra mest vinner – som vanligt.
Nu åker vi.
