NY RANGERS – PITTSBURGH 1-1 (Period 1)
• • •
Om Karin Boye var här skulle hon skriva ytterligare en epokgörande dikt om det stora äventyret, för episka känslor har satts i rotation i den ärevördiga hallen under detta magnifika skådespel.
Det är så jämnt, så spännande, så intensivt, så…vackert!
• • •
Rangers Glimmer Twins strikes again.
Det är inga bra nyheter för Penguins att Kreider och Mika producerar på samma sätt ikväll igen.
• • •
Med nummer 87 tillbaka i flocken har Pingvinerna ruskig snärt i fenorna och vore det inte för att Storken kommit för att spela idag skulle de nog haft ledningen, eller åtminstone kvitterat tidigare.
Det är fortfarande omöjligt att förutse hur det här kommer sluta.
• • •
Men jag säger ju det. Det är inte Dominik Hasek Penguins ställt i kassen helt plötsligt. Tvärtom – Jarry har alltid varit undermålig i playoff och han är det nu också, när en helt ren Kreider bara klappar in 1-0.
• • •
Som ni såg redan i de tre matcherna igår upphör nästan alla underhållande dumheter i Game 7.
Lagen har inte börjat tycka om varann bara för att de snart inte behöver ses igen, men när allt står på spel vill ingen riskera nånting alls.
Därför blir det inget ruff, inget gurgel, inget onödigt vevande efter avblåsningarna.
• • •
Aldrig har det gästande laget på Garden ådragit sig mig intresse i inledningen av matchvärmningen.
Alla kollar förhäxat: Är Crosby där? Jarry? Rakell?
Svar i samtliga fall: Ja.
• • •
Men just när jag upplyst alla om att gurgel sällan förekommer i Game 7 börjar Rust och Strome förstås slåss.
Morsning, Furman.
• • •
Oväntad syn i korridoren utanför presstoan:
En Rangers-supporter har satt på sig Oscar Lindberg-jerseyn Game 7-kvällen till ära.
Well, alla har ju sina ritualer.
• • •
Jublet när de strax efter värmningen ännu vevar på med The Whos ”Baba O’Riley”…boy, det är betydande.

• • •
Att alla ska ha så svårt att hålla klubborna ur motståndarnas plyten.
Det känns som det blivit extremt många såna utvisningar – både i den här serien och i andra.
• • •
Gris-Olle och hans 18 000 närmaste försöker ge Jarry samma treatment som det Storken fick i PPG Paints, men det blir inte riktigt samma sak. De är helt enkelt inte lika arga som Pittsburgarna.
• • •
Tänker inte på det själv, men det påpekas att jag låter mycket i såna här matcher.
Så fort något minsta dramatiskt äger rum, i endera riktningen, framstöts det tydligen läten av sorten ”Ooh”, ”Ahh”, ”Uff”, ”Grsffhs”, ”Pffft” och ”Men det var väl fan”.
Hm.
• • •
Som av en händelse spelar de Eurythmics ”Sweet Dreams (Are Made of This)” i PA:t efter 1-0-målet.
Nej, jag känner inte DJ:n.
• • •
In med Domingue!
• • •
Garden-isen är kass igen, mer än vanligt, och ni kan skylla på Billy Joel.
Han höll sin fem hundra miljonte konsert här igår kväll.
• • •
Nu ska jag gå och ta mig en liten kit-kat.

Game 7 på Madison Square Garden…
Bara den frasen, bara de fem orden ihop med den siffran, sätter fantasin i så häftig rörelse och suggererar fram en så förtätad, klarvaken sinnesstämning att jag fastnar mitt i steget och liksom fryser fast i tiden.
Som gissningsvis framgått senaste dygnet – och flera decennier innan dess – är jag djupt fascinerad av Game 7-draman var de än äger rum. De skalar alltid bort allt oväsentligt och blottlägger själva essensen i idrott. Den råa kärnan. Det som får unga människor att ta sikte på det omöjliga. Det de blöder för i hela sina liv, det de åtrår med sådan hetta och ger upp allting annat för.
Man skulle rentav kunna travestera Gordon Gekkos ikoniska tal om girighet.
Game 7 i s good. Game 7 is right. Game 7 works. Game 7 clarifies, cuts through and captures the essence of the evolutionary spirit.
Just så.
Men på Garden får detta yttersta ultimatum till avgörande ytterligare en dimension. Det är de livslånga drömmarnas huvudscen i världen, kallad ”The Woooorld’s Most Famous Arena” av en anledning. Ingen annan hall avsedd för sport och underhållning har samma ställning, samma status, samma prestige. Någonstans på planeten. Så precis som en sann katolik någon gång i livet vill ta nattvarden i St. Peterskyrkan, och precis som Elvis-fanatikern vid åtminstone ett tillfälle innan det är dags att checka ut vill se Jungle Room på Graceland, vill den med fäbless för stora idrottsögonblick vara med när en knallhård playoff-serie avgörs på Garden.
Nu är det dessutom plågsamt länge sedan vi fick uppleva ett klimax av den här omvälvande sorten i Broadways bländande spotlight-sken.
29 maj 2015 kulminerade den säsongens östra konferensfinal mellan Rangers och Tampa Bay Lightning i Game 7 under det välvda cirkustaket på sjunde avenyn.
Därefter: Darkness. I sju svåra år – eller 2543 dygn. Nej, vi har inte haft ett do-or-die moment på Manhattan på 2543 fucking dygn.
Så hela New York tar ett djupt, exalterat andetag denna varma, fuktiga söndagkväll i mitten av maj herrens år 2022.
Vi vet ju vad som äntligen väntar igen:
Game 7 på Madison Square Garden!
• • •
Mike Sullivan spelar korten tätt mot skjortbröstet inför Penguins största match på fem år.
Sidney Crosby kanske återvänder efter blott en matchs frånvaro.
Tristan Jarry – som inte sett action på en månad – kanske startar i kassen istället för Brother Louie.
Rocket Ricky Rakell kanske gör comeback.
Men den hetlevrade coachen vägrar avslöja mer än så.
– Det är game time decision på alla tre, grymtar han.
Well, raffel raffel.
Utgången i hela denna showdown kan hänga på de besluten. Framförallt skriver Crosbys vara eller inte vara om förutsättningarna fullständigt. Om han är med lutar det åt att Penguins vinner. Om inte lutar det åt att de checkar in i bungalows på St. Barts kommande vecka.
Ojvoj.
• • •
När Mika Zibanejad satt hopklämd med fem andra nioåringar i baksätet i bästa kompisens mammas Volvo på väg mot ännu en träning i någon iskall hall i Stockholms södra utkanter en okristligt tidig lördagmorgon och det inte gick att se ut genom de igenimmade rutorna och trumhinnorna bågnade av alla knattarnas tjatter – då var det kvällar som den här…nä, jag ska inte upprepa hela drömscenariot från gårdagens intro.
Men allt jag försökte understryka då gäller naturligtvis även under helgens andra Game 7-giv.
Den här matchen har liksom väntat på de inblandade spelarna i hela deras liv. Det är mot det här ögonblicket exempelvis just Mikas karriär strävat hela tiden. Det är för möjligheter och chanser som de som ligger i potten ikväll han en gång började spela ishockey – utan att han riktigt förstod det då och än mindre kunde formulera det.
Så en gång till kan jag ändå hälsa välkommen till drömmarnas helg.
• • •
Den mest oförglömliga Game 7 som skrivit in sig i Garden-historiens är förstås, utan någon som helst tvekan, den i Stanley Cup-finalen 1994.

Det är en av de mest ikoniska Game 7’s som överhuvudtaget ägt rum – och en klassisk del av den 400-åriga sagan om New York.
Men även i modern tid, medan en viss bofink flaxat i takåsarna, har vi sett ett antal minnesvärda.
Hela listan:
26 april 2012, förstarundan: Rangers – Ottawa 2-1
12 maj 2012, andrarundan: Rangers – Washington 2-1
30 april 2014, förstarundan: Rangers – Philadelphia 2-1
13 maj, 2015, andrarundan: Rangers – Washington 2-1 (OT)
29 maj 2015, konferensfinal: Rangers – Tampa 0-2
Den i andrarundan 2015, mot Capitals, är nog den jag minns allra bäst. Då hade Rangers kommit tillbaka från 1-3-läge – låter lite bekant, visst gör det? – och Derek Stepan avgjorde direkt på tekning 11.24 in första OT-perioden, varefter han studsade baklänges in i planket.
Sånt lever kvar i en forever.
Så please – igen? Nåt liknande? Vore enormt…
• • •
När allt var sagt och gjort i natt – och det tog sin lilla tid – somnade jag verkligen som Janice Sopranos tillfälliga pojkvän Aaron, han som led av insomnia, vid Tonys middagsbord under Thanksgiving.
Men precis som man kunde ge sig fan på: I arla morgonstunden ringde en delivery-snubbe som hade gått fel på dörren och undrade om jag var ”Lafayette”.
Det är i såna lägen man är beredd att ompröva sin syn på hur självförsvar ska definieras, men jag nöjde mig med några väl valda svordomar och drämde igen dörren.
Sedan lyckades jag dock med något som för det mesta ter sig lika omöjligt för mig som det måste te sig för Brian Boyle att åka ikapp med Nathan MacKinnon: Jag somnade om.
Halleluja – och Halleluja igen!
• • •
Blunda nu, Rangers-fans, men jag tycker det mesta tyder på att Crosby kommer finnas på isen när matchen brakar igång.
Källor den gode Frank Seravalli varit i kontakt med uppger att han inte diagnosticerats med hjärnskakning och inte haft några symptom, i form av huvudvärk, sedan igår morse.
Med hela säsongen on the line – visst fan spelar han.
• • •
IK Brage forever!
• • •
Igår lärde sig världen till sist att Connor McDavid är mer än bara en spektakulär individualist. Han gjorde en Crosby a la 2008-2009 och använde sina färdigheter inte för att glänsa själv utan för att bära sitt lag till seger i en playoff-serie.
Efter den uppvisningen är jag tämligen säker på att han inom en inte alltför avlägsen framtid kommer bli en vinnare av samma kaliber som just Sid.
• • •
Det kanske ni inte känner till, men jag var faktiskt med och startade Brages moderna klack, Serik Fans, på 90-talet
Barndomskompisen Anders Ljung, lillebror till målvaktslegendaren Bernt Ljung, och jag hade som knattar på 70-talet suttit på Domnarvsvallen och stirrat storögt på dåtidens mycket illustra och ofta svårt druckna klack och kom en kväll på Hannas krog i Stockholm två decennier senare på att vårt grönvita favoritlag där hemma förtjänade en ny klack och drog mest på skämt ihop en uppkallad efter Serik Johansson, Brage-historiens egen George Best.
Well, den klacken lever fortfarande kvar, med helt andra gestalter i frontlinjerna på Norra E, och jag är något så fint som hedersmedlem nummer 1.
Se där, nu fick några av er veta nåt helt nytt!
• • •
Tristan Jarrys eventuella slutspelsdebut – i år alltså – känner jag viss tvekan inför.
Han har alltså inte spelat sedan 14 april, men ska kastas rakt in i det här infernot nu.
Inte precis idealt.
Dessutom överdriver media Louis Domingues svagheter.
Han fumlade in sista målet i fredag, jo, men därutöver har han ju varit utmärkt.
Det blir så snabbt neurotiskt och överilat och hysteriskt i den här branschen – som om vi vore från Toronto allihop…
• • •
Flera av ramsorna Ljungen och yours truly komponerade de där tidiga åren på 90-talet, med kreativiteten hos en pubertal Hasse och Tage-variant, lever också kvar. Men de kan vi verkligen inte återge här. Inte med mindre än att sedlighetspolisen rycker ut.
Det var en annan tid, som man brukar säga.
• • •
I den senare matchen, den som spelas i Saddledome om några timmar, hänger första slutspelsversionen av Battle of Alberta på över 30 år in the balance.
Den drömmer många om – och det är ett av skälen till att Stars har en utmärkt chans.
Det blir nästan aldrig som majoriteten vill.
Fint va, Zydden?
• • •
Inga hockeyspelare gillar att bli kallade streaky, det är tydligen ingen fin egenskap i de aktivas egen lilla värld, och ändå är många av dem just det – och vad de än tycker finns det mycket lite som är mer kittlande än när en sån plötsligt blir hot.
Som Mika.
När det väl lossnat, som det vid min skapare gjorde i fredags, brukar det komma väldigt mycket mer från den bössan.
X-faktor i sammanhanget:
Om Sid spelar lär han få mindre tid och space igen.
Det finns alltid nåt mer som ska räknas in i slutspelets ekvationer.
• • •
Den som aldrig varit här känner kanske inte till det, men själva rinken på Garden ligger flera våningar upp i den rundel till fastighet de för 54 år sedan placerade smack ovanpå Penn Station.
Så när en sån som jag kommer hit får jag sålunda ta ta hiss upp till ”Event floor” på femte våningen – och sedan vidare till våning 10, där pressläktaren är belägen.
På vägen passeras flera mystiska våningsplan och särskilt intriguing är nummer 3. Där stannar hissen nästan aldrig men när det väl sker förstår man att våningen rymmer verkstad, lager, ateljé och annat lugubert som bara några få vet något om.
Där är jag övertygad om att det finns en ålderstigen vaktmästare som den Bruce Willis hittar i katakomberna under flygplatsen i Washington i ”Die Hard 2”. Han har jobbat där sedan starten 1968 och vet allt om bygget men inte lämnat sitt hemliga lilla kyffe längst in ett hörn bakom några ventilationstrummor på 20 år. En kväll som den här följer han matchen två våningar ovanför på en liten transistorradio i sin säng och jublar tyst för sig själv när Mika gör mål.
Ah, förlåt – man måste få fantisera litegrann ibland…
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mika, Elias Lindholm och Oliver Kylington.
• • •
Rapporterna från Washington Capitals exit-möte idag var inte så kul.
Bäckis höft vill uppenbarligen inte läka och kommer, sa han alltså själv, ”aldrig bli hundra procent igen”.
Det är väl fan.
Hoppas ändå han hittar någon hip-guru som kan hjälpa honom.
• • •
Vad som än händer de närmaste timmarna vi få se en av hockeyns finaste, heligaste ritualer på Garden ikväll.
The handshake.
Ett av lagen har, kan man därmed slå fast, haft säsongens sista träning, säsongens sista morning skate och säsongens sista samling i omklädningsrummet inför match.
Kort sagt, boys:
Vinn and go on – eller förlora och go home.
Och över hela det ödesmättade spektaklet hänger Karin Boyes ande.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

CAROLINA – BOSTON 3-2 (Slut)
TORONTO – TAMPA 1-2 (Slut)
EDMONTON – LA 2-0 (Slut)
• • •
Nope, vi nådde inte sjunde himlen under helgens första Game 7-giv.
Alltså – det blev inga övertidsdraman.
Så nu är det upp till söndagens gladiatorer att up the bets.
Rangers, Penguins, Flames, Stars – just do it!
• • •
Sorry, M.R – det har varit ett nöje att få stifta bekantskap med dig här kring vår digitala lägereld, jag hoppades nästan på Kings bara som garanti för din fortsatta närvaro.
Men det var inte mycket att snacka om ikväll, Oilers visade sig behärska den exotiska Game 7-konsten på ett helt annat sätt än pojkarna från La La Land.
• • •
Det är först nu det börjar sjunka in att vi sett det sista av Maple Leafs för säsongen.
Fan så konstigt.
Om de bara mött en annan motståndare – vilken som helst – hade de varit i andrarundan nu.
• • •
Men M.R, hoppas du hänger kvar i alla fall. Om alla som ser sina favoriter bli utslagna överger oss blir det tunnsått vid brasan…
• • •
Ett Florida-derby är redan säkrat. Får vi ett Battle of Alberta i andra omgången också? Det vore…sanslöst.
• • •
Nu seglar jag mot John Blund och hoppas bli kvar hos honom ett bra tag.
Kommande natt vet ni vad som väntar.
Vi hörs när bloggen installerat sig i The Woooorld’s Most Famous Arena.

CAROLINA – BOSTON 3-2 (Slut)
TORONTO – TAMPA 1-2 (Slut)
EDMONTON – LA 1-0 (Period 2)
• • •
Så Cody Ceci är Edmontons Maxi Domi – eller Nick Paul om ni hellre vill det?
Well, jag sa ju att man aldrig vet vem som plötsligt är den som dompterar tjuren på den här rodeon.
• • •
M.R, var tog du vägen? Inte kan väl du ha somnat under en så här episk all-or-nothing-rysare?
• • •
Oilers var jävligt bra i andra perioden, men 1-0 är bara 1-0. Kings har fortfarande en magnifik chans att ställa till med skräll.
• • •
Nu har jag dunkande huvudvärk och det får man kanske räkna med efter dygn som de två senaste, men det är inte roligare för det.
• • •
Sudden death overtime – kom igen nu hockeygudar, vi vill ha det!

CAROLINA – BOSTON 3-2 (Slut)
TORONTO – TAMPA 1-2 (Slut)
EDMONTON – LA 0-0 (Period 1)
• • •
Det här blir en nattmangling – i tre extra akter.
Nä, det vet jag förstås ingenting om, men – det känns så efter de inledande 20 minuterna.
Oilers försöker veva igång sin explosiva offensiv, men får inte en millimeter av Kings och orkar gästerna från Southern California upprätthålla detta…ja, övertid säger bofinken.
• • •
Eventuella misstankar om att Bolts är mätta och trötta svarade Herr Hedman just på i min lilla lur:.
– Verkligen inte. Det här inte en business man håller på med tills man blir 65 och därför måste man ta tillvara alla chanser man kan få.
Just så.
• • •
Jonathan Quick är en typ av målvakt det torde kännas fantastiskt att ha på sin sida i en Game 7.
Till skillnad från…nej, let’s not go there.
• • •
Det ser inte så skönt ut vara Leon Draisaitl ikväll, men han ska ha heder av att han ändå försöker.
• • •
Grundström. Där har vi Alberta-thrillerns Maxi Domi/Nick Paul.
Tror jag.
• • •
Nu ska bofinken hacka ihop ett koppel referat.


CAROLINA – BOSTON 3-2 (Slut)
TORONTO – TAMPA 1-2 (Slut)
• • •
Nä, drömmen dör i Toronto – igen.
Och den här gången är det verkligen synd om Maple Leafs och deras fans och deras stad.
De var värda så mycket mer i år, de var värda en förverkligad dröm.
Samtidigt: Tampa, man. De spelar inte bäst, men de är bäst på att vinna och det är det som är grejen.
• • •
Florida-derby coming up alltså.
Det kan bli nåt vi verkligen aldrig drömmer – och jo, Linyreg, roadtrips längs Alligator Alley känns i ett slag väldigt lockande.
• • •
Sen har mästarna Gustav Vasy också. Han är från en annan planet – en där DNA:t består av proteiner som blir strömförande inför de svåraste utmaningarna.
Jesus Christ.
• • •
Men jag fattar inte tv-kommentatorernas babbel om att stora förändringar nu måste till i Toronto.
Va?
Den här gången har de ju inget alls att skämmas för. De stora stjärnorna spelade som besatta – inte minst i denna Game 7.
De råkade bara stöta på ett lag som det är så oerhört svårt att slå.
Om de fått möta Bruins i förstarundan istället hade de, som jag sa redan innan alltihop började, tagit sig vidare.
Men ok, en ny coach kanske måste anställas.
• • •
Hur många är redo för lördagens tredje Game 7?
Den börjar nu, i Edmonton, Alberta.
Vem blir Maxi Domi och Nick Paul där?

CAROLINA – BOSTON 3-2 (Slut)
TORONTO – TAMPA 1-2 (Period 2)
• • •
Nu är krafter ingen kan kontrollera lösgjorda i den utsvultna, desperata metropolen vid Ontario-sjöns nordvästra strand.
Ja, Tampa lyckas svara – på sitt vanliga, nästan oförskämt nonchalanta sätt – när de blåvita löven äntligen kvitterat, men alla som vet någonting om den här sporten har ju blodvittring nu.
Det finns ingen quit i Leafs i år, deras bästa spelare är de bästa också i detta enorma ögonblick, de kommer offra allt som går att offra tills inget återstår.
Så jo, blåvita vänner – ni har fortfarande drömmen inom räckhåll.
• • •
För någon timme sedan var det Carolinas trejdfynd Max Domi som klev fram som ny Mister Game 7 – nu är det Tampas dito Nick Paul.
Man vet, som sagt, aldrig i vem den här sortens storhet bor.
• • •
Morgan Reilly skickar indeed upp pucken på hyllan där mamma gömt kakorna.
Så snyggt.
• • •
Det är är lite hjärtskärande att Toronto får ha glädjefnatt i ett par sekunder och sen tvingas höra att Tavares ursprungliga kvittering underkänts.
Men det går inte att snacka bort den något tungfotade Holls interference, självklart måste domarna blåsa i den situationen
• • •
Att Mister Sudden Death Point alls kommer ut ur omklädningsrummet efter den där skräckscenen är en positiv överraskning, men så mycket mer hockey blir det nog inte – i alla fall inte ikväll.
• • •
Var inte första pausen väldigt kort? Jag tyckte inte jag hann mer än gå ut i köket och hämta ytterligare en kopp kaffe förrän de stod uppradade vid mittcirkeln igen.
Vi borde få fem extra minuter per paus i såna här matcher.
• • •
Undrar hur blodigt det blir när Steve Simmons sätter klorna i Justin Holl efter den där sekvensen…
• • •
Bolts må se opassionerade och småmätta ut, men det är fortfarande extremt att svårt att slå dem i såna här matcher.
• • •
Lill-Nyllet kommer panga in en puck i tredje – eller senare…
• • •
Och Gustav Vasy står ALLTID för sina mest magnifika insatser när allt står på spel.
Han är fan otrolig.
• • •
Bra idé där, Linyreg. Men jag tror inte jag åker nånstans förrän Game 3, hjärnan har börjat pysa och koka lite ikväll, den behöver vila…
• • •
Spänn fast er, för nu blir det en episk ride – det kan ni vara helt försäkrade om.

CAROLINA – BOSTON 3-2 (Slut)
TORONTO – TAMPA 0-1 (Period 1)
• • •
Systrar och bröder – ett fantastiskt hockeydrama pågår i staden som kallas Big Smoke och den ska pågå i minst 40 minuter till och det kommer bara bli bättre och mer intensivt och mer spännande och mer omskakande.
Lyckliga är vi som får vara vittnen.
• • •
Tampa gör ett typiskt Tampa-mål i den här typen av match, lite slumpartat när motståndarna skapat så mycket fetare chanser.
Det är så mästare opererar.
Men Leafs har varit lysande och ska naturligtvis bara fortsätta på samma sätt, då finns fortfarande alla chanser i världen att de förvandlar detta till största lördagkvällen de någonsin varit med om.
• • • 
Från Ekeliw-fronten har det kommit ett enda meddelande idag.
I det stod:
– I believe!
Det är tampianernas stridsrop och jag kan se hur han upprepar det för sig själv hemma i södermalmssoffan, om och om igen…
• • •
Ibland ryser jag när jag tänker på vilken avsmak man måste känna för motståndare man gnuggat mot i såna här skoningslösa slag varannan dag i nästa två veckor, hur man ska hata hur vissa av de som hela tiden försöker göra en illa låter när de är andfådda, hur de luktar, hur de ser ut efter ett mål.
Och nu står just de fähundarna i vägen för en jublande dröm.
Det är tur inte jag är med, så kan vi säga.
• • •
Korrekt, Forslund. Marchand är ingen Game 7-artist. Han floppade gravt i finalen 2019 också, ber jag att få påminna om.
• • •
Först är det sån vrålande over the top-stämning i Scotiabank att själva syret tammefan hotar att fatta eld, men så länge pucken är i spel känns det som att de flesta på plats bara håller andan. Anspänningen blir liksom för stor när den största match en hel generation upplevt ska avgöras…
• • •
Jag är ju ingen läkare, men nånting som behövs för att en människa ska kunna röra sig normalt gick sönder i Brayden Point.
Fuck, det såg inte kul ut.
• • •
Apropå anspänning – Idsint? Var är du ikväll?
• • •
Det här vackert. Efter en brutal heartbreak står Patrice Bergeron kvar på isen och tröstar alla sina bedrövande lagkamrater med en bamsekram.

Patrice Bergeron gives the entire roster hugs as they make their way off the ice. pic.twitter.com/dN6qOwSP11

— Conor Ryan (@ConorRyan_93) May 14, 2022

Så ser ledarskap ut.
• • •
Nu håller Jason Spezza ett nytt tal i omklädningsrummet och sen…watch out.

CAROLINA – BOSTON 3-2 (Slut)
TORONTO – TAMPA 0-0 (Början av Period 1)
• • •
Wow, wild stuff sista sekunderna i Raleigh…
Men björnarna har gjort sitt och kan dränka sig i pina colada i Karibien – medan Hurricanes stormar vidare till andra omgången.
Om Charlie Coyle fått träff på pucken när kassen var öppen och om Pastas reducering kommit lite tidigare hade det kanske kunnat bli annorlunda, men ”om” bygger inga palats.
Sanningen är att B’s aldrig riktigt var i närheten i PNC och eftersom Canes råkade ha hemmaplansfördel var den här utgången i princip ödesbestämd.
Mer om det senare.
Nu riktar vi blicken mot en av de största matcher som spelats i Toronto senaste halvseklet.
Herregud vad spännande det här ska bli…

CAROLINA – BOSTON 3-1 (Period 2)
• • •
Mm, i introt fanns den här passagen:
”Andra vill plötsligt inget hellre än att få pucken. En ny eld tänds plötsligt i deras hjärtan, de börjar punch above their size och njuter innerligt av möjligheten att kunna utföra bragder och bli eviga hjältar. Och inte sällan blir man förvånad över vem som visar sig vara vem.”
Jag ger er – Max Domi!
Han har inte gjort mycket till intryck sedan han kom från Columbus i en trejd vid deadline i mars, men idag står han, precis som kommentatorerna slår fast, plötsligt sitt livs match, pangar in två mål och spelar fram till et.
Det är exakt sånt som kan hända när rätt sorts karaktärer får rida Game 7-monstret.
• • •
Nu flimrar lågan som håller Bruins säsong vid liv oroväckande oregelbundet och ryckigt.
Det känns som att de är på väg att få lasson runt halsen på sydstatsoxarna när Prusseluskan DeBruskarn reducerar, men varje gång de får den sortens känning gör de röda ett ryck igen.
Nu behöver de en egen Domi, en karaktär som bestämmer sig för att det här hans majkväll – och gärna lite tur också.
• • •
Du beskriver det perfekt, Zydden.
Bara under de korta sekvenser när dragkampen äger rum i neutral zon, eller när domarna blåser, går det att slappna av.
I övrigt sitter man rak i ryggen med alla sinnen fullt aktiverade.
Så rasande härligt.
• • •
Bästa finländarna kvar i slutspelet as of now: 1. Mikko Rantanen, 2. 1. Aleksander Barkov, 3. Sebastian Aho, 4. Antti Raanta, 5. Roope Hintz, 6. Miro Heiskanen, 7. Kaapo Kakkoo, 8. Teuvo Teräväinen, 9. Anton Lundell, 10. Jesse Puljujärvi.
Åsikter?
• • •
Nej då, Johan, relax. I andrarundan växer sig ju insatserna ännu större och efter några kvällar börjar bloggens puls rusa igen.
Men när vi precis kommit ner från fem Game 7-salvor och startar om i nya serier brukar det vara hälsosamt att hämta andan några kvällar.
Annars brakar jag rakt in i sargen och får fraktur på själen.
• • •
Just idag ser man dock inte lika mycket som vanligt av Aho.
Game 7 får, som sagt, somliga att krympa.
• • •
ESPN förstör 2-0-målet med en ”kreativ” kameravinkel.
Vilka pungbråck, så skulle de aldrig våga hålla på och experimentera om det var baseboll eller NFL.
• • •
Nu, Toronto-vänner, är det inte mycket mer än en timme kvar.
Som unga kvinnor – inte sällan spelarfruar – ibland skriker på läktarna när det blir riktigt outhärdligt raffel:
Iiiiiiiii!
• • •
Handshake coming up? Kanske. Men Bruins KAN förhindra det…
• • •
Nä, jag hann inte till delin i förra pausen. Men nu – pang!