CAROLINA – BOSTON 1-0 (Period 1)
• • •
Åh, they’re off and running!
Och trots att jag är helt neutral och egentligen inte bryr mig om vilka som går vidare ryser jag ända ut i örsnibbarna när jag strax innan första nedsläppet ser blickarna, ansiktsuttrycken och ångan som, nästan, ryker ur öronen på spelarna.
This it, säger dom utan att säga det. Nu jävlar…
Det finns inget bättre.
• • •

De knuffas hisnande nära avgrundens kan när Turbo Teräväinen gör matchens första mål och Hall någon minut senare får fyra minuter för high sticking, men ändå: Av de tio perioder de nu spelat PNC sedan början av förra veckan vill jag hävda att denna senaste var Bruins klart bästa.
Ni med sympatierna hos de svart-gula har, mitt i ångesten, anledning att känna tillförsikt.
• • •
Tony DeAngelo, utrustad med lika mycket självförtroende som Paulie Walnuts, trivs förstås alldeles utmärkt i det ohyggligt pressande ögonblicket.
Säg vad ni vill, men fan vilken bra hockeyspelare han är.
• • •
Domarna vill ogärna ta beslut som får betydelse, det framgår när de tar en från vardera lag efter att Trochek i princip bara åkt fram och tittat på Craig Smith för att markera för DeAngelo-tacklingen.
Sen blir det en dubbel till utan att det egentligen ska vara det.
Kom igen nu, zebror – man får beivra regelbrott även i Game 7.
• • •
Jag har vänner på plats i pressboxen i PNC och de svär på att det smärtar i trumhinnorna emellanåt.
Såna jävla AC/DC-decibel lyckas Bunch of Jerks-publiken komma upp i denna eftermiddag.
• • •
Tack för vänliga ord om introt, hörrni. Man blir ju till sig när sånt här händer, det bara kommer av sig självt.
Med det sagt ska det bli skönt att ta det lite lugnare i början av andrarundan…
• • •
Man har svårt att se att vare sig Rangers eller Penguins skulle kunna bli nåt annat än kanonmat på Hurricanes väg mot konferensfinalen.
Men nu ska vi inte rikta blicken för långt framåt, varenda hockeyspelare värd sitt salt kan upplysa om att det är det farligaste som finns.
• • •
Har ni svenska kommentatorer? Här försvann ingen.
• • •
Antti Raanta briljerar också.
Det är en finsk eftermiddag i Raleigh så här långt.
Är du vaken, Jarkko?
• • •
Bruins kan fortfarande ta detta, tro inget annat. De vill inte gå hem från festen så här tidigt och kommer krama ur sig ALLT under de återstående 40 minuterna.
• • •
Reinholdsson, vårda språket.
• • •
Snus har jag alltså, men istället visar det sig att kaffet är slut.
Vafalls, det måste ett spöke konsumerat medan jag var borta.
Nå, så kan vi inte ha det – nu blir det språngmarsch till delin på andra avenyn.

När Mitch Marner spelade landhockey med kompisarna på radhusgatan hemma i Markham i Ontario och vallade en trådsliten tennisboll i trottoarkanten innan han skickade upp den i nättaket i den hemmasnickrade målburen och sedan var tvungen att lämna ”rinken” för att grannen skulle komma fram med bilen – då var det kvällar som den här han drömde om.
När Victor Hedman satt uttråkad i klassrummet på Själevadskolan i Domsjö under en dubbeltimme matte och stirrade ut genom fönstren medan läraren malde på om addition och subtraktion – då var det kvällar som den här han drömde om.
När Sebastian Aho låg i sängen i sitt pojkrum i sjöfararstaden Raumo och innan han somnade såg ljuset från en gatlykta utanför rutan reflekteras i Teemu Selänne- och Saku Koivu-affischerna på väggen – då var det kvällar som den här han drömde om.
När Hampus Lindholm på tv:n hemma familjens vardagsrum i Lerberget i nordvästra Skåne såg idolerna Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström avgöra OS-finalen i Turin tillsammans – då var det kvällar som den här han drömde om.
När Connor McDavid under sina tidigaste knattematcher upptäckte att han hade mer talang än alla andra, kunde åka fortare till och med än flera år äldre bjässar och blev förälskad i sporten ishockey – då var det kvällar som den här han drömde om.
När Alex Edler redan som junior, utan att ha spelat en enda match i högsta ligan i sitt hemland, lämnade Sverige för ett ovisst äventyr på en annan, helt främmande kontinent – då var det kvällar som den här han drömde om.
Det är därför det som händer nu är så trollbindande.
Det är därför det som händer nu får tiden att stanna.
Det är därför det som händer nu har sin givna plats i historieböckerna redan på förhand.
Game 7 är kort och gott stoffet drömmar – stora, livslånga, magiska drömmar – görs av.
Och nu, under ett drygt dygn vars like vi bara sett några få gånger under det sekel hockey funnits, kommer hundra mer eller mindre unga spelare och deras ledare få den sortens drömmar – såna som definierar deras öden – förverkligade eller krossade.
Fem elektriska 1000-voltstötar bränner NHL alltså av idag och imorgon. Senast så många Stanley Cup-serier nådde det slutgiltiga crescendot på samma sam gång stod det 1992 i almanackan.
Så välkommen till Drömmarna helg – en av de största någonsin i den nordamerikanska hockeyhistorien.
• • •
Bloggens utflykt till Pittsburgh blev vad stora rockband kallar en Hit and Run.
Jag kom, jag såg, jag åkte i all hast hem igen.
Fast en riktig ”Run” i rockbranschen består av att medlemmarna i, exempelvis, U2 springer rakt från scenen till väntande bilar, körs med poliseskort till flygplatsen och sitter i luften i privat-jet medan publiken fortfarande står kvar nedanför scenen och ropar efter fler extranummer.
Till allmän förvåning har Aftonbladet emellertid inte försett mig med privat-jet ännu, och det är skandalöst sällsynt att jag erbjuds poliseskort, så den sortens operationer är svårgenomförbara.
Men även om snabbresor blir utmattande utan de extravaganser U2 åtnjuter är jag väldigt glad över att fick vara med i PPG Paints igår.
Minnet pingvinerna och blåskjortorna – och alla sjövilda pittsburgare – skapade åt mig kommer aldrig blekna.
• • •
Förra gången Lord Stanley rullade ut fem Game 7 i samma svep, våren 1992, slutade det så här:

•Montreal Canadiens – Hartford Whalers 3-2 (OT2)
•Boston Bruins – Buffalo Sabres 3-2
•NY Rangers – New Jersey Devils 8-4
•Washington Capitals – Pittsburgh Penguins 1-3
•Detroit Red Wings – Minnesota North Stars 5-2
•Vancouver Canucks – Winnipeg Jets 5-0

Russ Courtnall blev sudden-hjälte för Habs 5.26 in i andra övertidsperioden i gamla Forum, Gerard Gallant (!) stod för mål och assist för Red Wings och Tommy Albelin gjorde ett av Devils mål på Garden.
Penguins, anförda av Jaromir Jagr och Mario Lemieux, fortsatte sedan hela vägen och lyckades till sist svepa Blackhawks i Stanley Cup-finalen.
• • •
Själva flygresan i förmiddags avlöpte utan förväntat wojne wojne, faktiskt.
Vi lyfte i tid, det skakade bara ordentligt i tio minuter och mot alla odds behövde jag inte vänta särskilt länge vid bagagebandet.
Men dessvärre hade jag av någon förvirrad anledning bokat flight till JFK så sedan väntade den helvetiska Long Island-trafiken och det är ju löjligt; jag satt längre tid i taxin in till Manhattan än i planet från Pittsburgh till New York.
Grattis, havererade gamla stad.
• • •
Ja, naturligtvis önskade jag att jag vore på plats i Toronto denna historiska kväll.
Leafs har gått upp i åtskilliga Game 7 de senaste åren, men den som väntar nu…well, det känns som att det är den som kommer skriva den här generationens hela legacy och det går även på 75 mils avstånd att ana hur hela miljonmetropolen i Ontario formligen darrar i väntan på att pucken ska släppas.
Men med stigande Covid-kurvor törs jag helt enkelt inte korsa gränsen, risken är för stor att jag inte kommer tillbaka in i USA och sorry – det går bara inte. Vi får uppleva de epokgörande tre perioderna – plus mer, yes! – i korresoffan.
• • •
Vi tackar Johan Forslund för det här underbara klippet i kommentatorsspåret.

Zibanejad looks at the tablet to see his breakaway miss and Kreider just throws it away 😂 pic.twitter.com/zklGR3ZMwn

— Brady Trettenero (@BradyTrett) May 14, 2022

Haha, Mika vill alltså se vad som gick fel när han brände ett friläge, men det tycker radarpartnern Kreider-Greider att han ska ge fan i och så är det godnatt för den I-paddan.
Budskapet är klart:
Don’t dwell on det negativa – bara kör.
Och rådet verkar onekligen ha fungerat.
• • •
Det är, säger alla, för de här do-or-die-slagen man jobbar så hårt under säsongen för att försäkra sig om hemmaplansfördel i playoff.
Nu, men först nu, har den verklig betydelse – enligt konsensus.
Men jag vet inte jag. Möjligen kan de som kvitterar sina serier på bortaplan i Game 6 och därigenom tvingar ut motståndare på högst oönskad resa få med sig så mycket momentum hem att det påverkar – fast inte ens det är på något sätt garanterat.
Game 7 är ett fenomen för sig, helt separerat från allt annat. Ett exotiskt väsen, en urkraft som ingen vet något om förrän den blåser sin eld i ansiktet på alla som vågar närma sig – och därför kan vad som helst hända, oaktat geografin.
• • •
När jag väl kom hem väntade en liten present från My Snus i Stockholm hos dörrmännen.
Titta.

Tillgången är säkrad i åtminstone någon vecka.
• • •
Nu har de sugit på den där söta karamellen i Washington i fyra år och det är dags att spotta ut den.
Sedan triumfen 2018 har ju Caps åkt ut i förstarundan varenda vår, utan att någon som det verkat blivit överdrivet förkrossad – och så kan det inte fortsätta.
General managern MacLellan måste ta ett antal osentimentala beslut och se till att göra några offer på föryngringens, förnyelsens och förstärkningens altare.
Ja, det är tre F han ska tillbe – eller själv bli offer för ett fjärde: Förändring…
• • •
Det går, kan jag intyga, extremt mycket snus under ett Stanley Cup-slutspel.
Ju högre tempo och ju mer stress – desto snabbare åker prillorna ut och in.
Det är sen gammalt.
• • •
Resonemanget i gårdagskvällen intro om att matcher som de Penguins och Rangers utkämpade i PPG Paints, röjer spelarnas verkliga identitet och visar vad de är gjorda av har förstås ännu mer bäring idag.
Det oerhörda ögonblicket tvingar utan pardon fram deras sanna personlighet.
Somliga får ångest och åker och gömmer sig och vill inte ha pucken, det är för otäckt. Andra vill plötsligt inget hellre. En ny eld tänds plötsligt i deras hjärtan, de börjar punch above their size och njuter innerligt av möjligheten att kunna utföra bragder och bli eviga hjältar.
Och inte sällan blir man förvånad över vem som visar sig vara vem.
• • •
Idag hoppar jag slutligen av Wiklund-tåget. Det blir ingen Bofinken-signerad tipsrad. Jag vill inte jinxa, inte favorisera, inte röra upp känslor i onödan.
Min enda önskan är att det blir ohyggligt spännande – och att domarna inte begår misstag som får för stora konsekvenser.
När vi hämtat andan och börjar om med andrarundan kanske jag börjar tippa igen, för nöjes skull, men Filip – du kan fimpa mig i statistiken.
• • •
I Raleigh, där vår Game 7-orgie nu tar sin början, rapporteras det att BBQ-oset på parkeringen utanför PNC Arena aldrig legat tätare än denna lördagseftermiddag – och att tailgate-partyt aldrig heller varit så högljutt.
Trycket inne i rucklet i den där skogsdungen kommer bli helt surrealistiskt.
• • •
Svenska målskyttar törs jag dock fortfarande sia om och här är kvällens: Pierre Engvall och Carl Grundström.
Fler blir det inte, men något där ute – Saidas ande, antagligen – viskar åt mig att de målen kommer vara desto större…
• • •
Tänk om det blir nattmangling och sudden death-drama i en eller flera matcher.
Då vet jag några i spåret som borde upplysa sina anhöriga om att de behöver ses till framåt gryningen och antagligen även läggas in för observation.
• • •
Wow, det är inte säkert att Leon Draisaitl kan spela när klockan slår Forever i Edmonton om några timmar.
Det är inte lika stort avbräck för Oilers som Sidneys frånvaro var för Penguins igår, men nästan.
• • •
Vilken av de tio coacher som ska rida barbacka genom purgatorium det här ohyggliga dygnet skulle du helst ha i ryggen när åskan börjar dåna under ett av ditt livs mest betydelsefulla ögonblick?
Om jag försöker räkna in erfarenhet av stora ögonblick, allmän skicklighet, pondus, förmåga att kontrollera känslor och förmåga att inspirera kommer jag fram till följande ranking.
1. Darryl Sutter, 2.Jon Cooper, 3 Rod Brind’Amour, 4. Mike Sullivan, 5.Bruce Cassidy, 6. Gerard Gallant, 7. Todd McLellan, 8. Rick Bowness, 9. Sheldon Keefe, 10. Jay Woodcroft.
Fast det betyder inte nödvändigtvis något alls det heller – så inga Leafs- och Oilers-fans får ont i magen av min lilla gradering.
• • •
Ja, givetvis ska Zadorov stängas av.
• • •
Både Sidney Crosby och Tristan Jarry kan komma att spela på Garden i morrn, meddelade Sullivan innan pingvinerna satte sig på sitt plan och flög till New York de också.
Så Rangers-fansen vet. Absolut inget är klart för att det gick som det gick igår.
• • •
Sammanlagt har det under Stanley Cup-historien, från 1939 och framåt, spelats 184 Game 7.
Du kan studera dem alla här.
Nu tillförs ytterligare fem urladdningar till listan och jag är övertygad om att ett par av dem kommer räknas bland de stora klassikerna.
• • •
Så nu börjar den – en av största NHL-helgerna någonsin.
Det finns, som ni vet, bara en diktare som kan göra dess tyngd och dess gränslösa värde rättvisa.
Ja, nu – lördag 14 maj och söndag 15 maj 2022 – är det i sanning Karin Boye-time.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

PITTSBURGH – NY RANGERS 3-5 (Slut)
• • •
Dallas-stjärnorna fixar’t.
Så:
Det blir fem Game 7 denna overkliga helg.
Fem!
Det är första gången på 30 år en Stanley Cup-runda kulminerar i ett sådant absurt crescendo.
Haha, jag fattar inte hur vi ska stå ut – men vi kommer aldrig glömma det.
• • •
Nu ber vi bara att allt går bra när Bofinken flaxar hemåt under lördagsförmiddagen, så jag sitter i korresoffan lagom till puckdrop i Raleigh.
Hörs då, vänner.
Vilket äventyr det blir…

PITTSBURGH – NY RANGERS 3-5 (Slut)
• • •
Stormen i PPG Paints mojnade – med en tvärbroms värdig Stig Blomqvist i ett värmländskt rally.
De arga pittsburgarna kunde faktiskt inte tro vad de såg när den där 4-3-pucken singlade in bakom Domingue.
Men – Game 7 coming up.
Ojvoj.
• • •
Katter HAR uppenbarligen sju liv. På annat sätt går det väl inte riktigt att förklara Panthers slutseger i serien mot Caps.
Men hey, nu har de kommit över det här hindret – ett mentalt ett framförallt – och kan köra för fullt.
Det blir spännande att se.
• • •
Ett tag hette det att Mika var sist att toucha pucken innan 4-3-målet också och tabloid-Furman sitthoppade lite i stolen inne i pressrummet.
Den som fullbordar ett hattrick med ett avgörande mål i en sådan match får oss att snegla mot de tunga rubriksnitten, ju.
Fast till slut var det Kreider-Greider som ”fick” den baljan.
Två mål och två assist i en av karriärens största matcher är å andra inte kattskit det heller.
• • •
Naturligtvis blir det gastkramning i Big D också.
Vad säger ni – ska vi inte ha lite Overtime där? Och sen en Game 7 i Saddledome…
• • •
När Mika fått ett par frågor om varför han inte gjort några mål tidigare i serien avbryter Kreider – som sitter med honom på podiet – och håller ett försvarstal för sin svenske vän, om att han gör otroligt mycket annat och att det väl är fan att journalister inte kan tillräckligt mycket hockey för att se det.
Hoppsan Kerstin.
• • •
Misstaget på 4-3-målet må ha varit Domingues enda grövre i serien – men snacka om att det kom vid fel tillfälle.
• • •
Storken håller också presskonferens – på engelska. Fast för att göra det kräver han att tv-kamerorna stängs av.
Hm.
Samtidigt står Mika och Kreider i dörren och kan inte låta bli att skandera ”Igoooor, Igoooor”.
Lite kul.
• • •
OK, jag ska hamra mer text – medan tredjeperren mellan Stars och Flames rullar.
Livet är ju för härligt.

Sanslöst.
Rangers vinner och tvingar fram en Game 7 på Garden på söndag!
Mer kommer vad det lider.

PITTSBURGH – NY RANGERS 3-3 (Period 2)
• • •
Well, dra mig mig i boxarnäsan.
Det var lite Zibanejad-olja – tillredd i köket på Brödernas, får man anta – som behövdes för att stormen skulle tyglas.
Det är ju otroligt, plötsligt bara exploderar karln; smäller in två bomber inom loppet av en dryg minut, håller på att fullborda hattrick med ett Jack-in-the-box-mål och står sedan för förarbetet till Kreiders 3-2-mål.
Maken till islossning undrar jag när vi såg senast.
• • •
Det tål att upprepas att det verkligen finns goda skäl för Penguins att undvika att ta utvisningar.
Rangers powerplay är det nukleära hotet i denna serie.
• • •
Om RC-colan kan man ju säga att den inte förtjänar status som huvudakt i ens liv – men som vikarie under en sån här tripp är den fem plus.
• • •
Just den utvisning Evan Rodrigues tar efter fem minuter i mittperioden är dessutom så dum att Sullivan måste fått en stroke.
Att helt själviskt utföra en hämndaktion för att man blivit tacklad – det är alltid en no-no och en hanging offense i slutspelsmatcher.
• • •
Ulrika, kan meddela att Rangers icke-ombytta gör precis som du när Mika pangar in sitt mål:
De slår knytnävarna i bordet framför sig!
• • •
Sa ju det om Malkin.
När katten är borta dansar han om inte på bordet så i alla fall på isen.
Den kvitteringen kan vara värd allt.
• • •
Stämningen i Djävulshålan har skiftat en smula sedan förstaperioden och börjar bli…otålig. Irriterad, rentav. De uppjagade Pittsburgarna hade bespetsat sig på defilering och krattad grusväg till Raleigh – eller Boston – och tycker inte alls om att gästerna kommit in i matchen.
• • •
Det hade varit så OERHÖRT Mika att slå till med ett hattrick efter att ha kammat noll i fem matcher.
• • •
Både Storken och Brother Louis har varit bra den här perren, det måste sägas.
• • •
Well, hur det här än slutar har det i alla fall blivit ett utomordentligt roligt och spännande drama.
Det tackar vi för!

PITTSBURGH – NY RANGERS 2-0 (Period 1)
• • •
Stormen rasar indeed i västra Pennsylvanias malmrika backar – och besökarna från den stora grannstaten står bakåtlutade i de brutala byarna.
Om de inte, på något mystiskt sätt, lyckas tämja de naturkrafter som släppts loss av pingvinflocken går de under inom någon timme.
• • •
En hel dimension försvinner ur Penguins spel med Crosby på läktaren, tvivels utan, men det är ju inte som att resten av laget förvandlas till Surahammar bara för det.
De har so far dominerat Rangers kraftigt även denna fredagkväll och leder helt rättvist.
• • •
Kontrasten mellan stillheten jag beskrev i introt och det maffiga, öronbedövande trycket i djävulshålan när the action stegrar är nästan chockerande.
• • •

Jodå, precis som väntat blir Trouba eftertryckligt utbuad varje gång han rör pucken – men det är fortfarande Storken de ständigt arga Pittsburgarna fokuserar på.
I vad mån han vant sig och inte blir lika påverkad längre låter jag vara osagt.
• • •
Nej, tyvärr – det blev ingen takeoff för Ricky-raketen ikväll heller.
Han var inte ens med på matchvärmningen och får vänta på att ”göra” en Hampe.
• • •
I Rangers-uppställningen är den stora nyheten att Tyler Motte aktiverats – och Patrik Nemeth avaktiverats.
Nu är väl mottet rågat…nej, förlåt.
• • •
Konstigt nog har det nästan alltid varit så att Malkin blivit bättre – eller tagit större ansvar kanske man ska säga – när Crosby saknats och man får onekligen intrycket att han är PÅ den här gången också.
• • •
Det är inte långt ifrån att Trouba tystar sina belackare när han efter knappt åtta minuter för helt öppet läge i slottet – och han borde kanske gjort nåt bättre av det.
• • •
Nja, Linyreg, vi ska nog inte gå så långt som att jämföra Pittsburgh me Mexico City – men det är ALLTID kö in mot en tunnel precis innan man når downtown och kommer man på fel klockslag kan man få sitta där och glo frustrerande länge.
• • •
Jag har Rangers reserver, inklusive nämnde Nemeth, till höger om mig ute på min pressläktarflank.
Har ni något som ska framföras?
• • •
Några Pittsburgare på läktarsektionen nedanför är så upphetsade att de till och med börjar gapa åt domarna när Jason Zucker helt ouppvaktad råkar åka omkull.
Ja, ge isen två minuter för interference!
• • •
Nu när mannen som anses ha hållit dem i herrans tukt och förmaning inte spelar kan man fråga sig vad Rangers stora stjärnor tänker sig för alibi för en sån här insats.
Återigen är det kidsen som gör det lilla som alls görs framåt.
Så märkligt.
• • •
Marcus Pettersson gör en jävla nytta han – om än inte på det sätt som genererar rubriker.
• • •
Nu: Mer RC-Cola!

Mitt i stormen, där vindbyarna sliter skoningslöst i skrovet och inget finns inte att hålla sig i, får man veta vem man är.
De flesta blir skärrade och rädda och vill bara krypa ihop och försvinna. Ta skydd. Slippa vara med.
Men det finns också en särskild sorts alfaindivider som snabbt finner sig tillrätta i det hotfulla ögonblicket. Som till och med trivs i otryggheten. Som uppfattar faran som en inspirerande inbjudan till strid och börjar växa och blomstra och automatiskt når sin maximala prestationsförmåga när det är som svårast, jobbigast och farligast.
Det är på de djärva lejonen det hänger. Det är de vi andra vi får hålla i handen när åskan går. Det är tack vare dem kollektivet tar sig genom stormarna.
Finns det, behöver de som bryr sig om dem fråga sig, sådana kallblodiga flockledare i New York Rangers illustra laguppställning?
Det är ett obönhörligt måste ikväll.
De – Broadway Blueshirts – ska segla rakt genom en orkan i Pittsburgh denna fredag den trettonde. Mot sig har de inte bara ett sammansvetsat förband av elitflottister, grundligt drillade i konsten att torpedera motståndare på kryssning i krabb sjö. På branta läktarvalv som störtar rakt ner mot farvattnen står 20 000 fientliga, vredgade främlingar som hatar dem, vill dem illa och kommer vråla dem i ansiktet, så saliven skvätter, kvällen lång.
Nej, PPG Paints Arena är inget för morsgrisar såna här gånger. Den överdådiga ladan på 5th Avenue får inte mycket uppmärksamhet i det avseendet, men när Pittsburgarna, om man får kalla dem så, ilsknar till och får blodvittring tar den formen av en sann djävulshåla.
Kan en Chris Kreider inte bara stå ut med en sådan miljö utan njuta i den? Kan en Mika Zibanejad? En Artemi Panarin? En Storken? En Trouba?
Hela Rangers säsong – och den våta drömmen om en Game 7 på Manhattan på söndag – hänger på att svaret är ja.
En storm blåser upp…
• • •
Som alla som reser mycket i jobbet vet ska man aldrig flyga samma dag som man har något viktigt inbokat. Dagen innan gäller alltid under de omständigheterna
Den här gången hade jag emellertid inget val och blev, när jag vimmelkantig efter blott någon timmes sömn på korresoffan dök upp på LaGuardia, påmind om varför den regeln är så helig.
Den tidiga flighten till Pittsburgh försenades på grund av dimma nånstans ute i spenaten först tjugo minuter, sedan 40, därefter en timme och till slut kom vi inte iväg förrän drygt två timmar efter ursprunglig avgångstid
Det blev ingen katastrof, jag missade bara möjligheten till en välbehövlig nap på hotellrummet, men det hade kunnat bli.
Så – inga mer såna rookie-strapatser i fortsättningen.
• • •
Beskedet, nu helt definitivt, kom medan jag satt i luften:
Sidney Crosby är skadad och kan inte spela kvällens match.
Det är för bedrövligt tråkigt, han har varit en av förstarundans absolut mest förtrollande attraktioner – och det är utan tvekan det värsta som kunde hända Pittsburgh.
De har fortfarande kapacitet att slå ut Rangers, absolut, men det blir svårare utan överlägset bäste spelaren, härföraren och generalen. Han har inte bara sett till att elektrifiera offensiven ihop med parhästarna Guentzel och Rust. Han har samtidigt i hög grad bidragit till att pingvinerna kunnat stänga ner Rangers Big Guns – framförallt Kreider, Panarin och Mika – med samma effektivitet som amerikanska myndigheter stängde ner barer under förbudstiden på 1920-talet.
Nu är risken – eller chansen för den som vill se det så – stor att de får mer syre och börjar leverera och i så fall får de svart-gula häcken full.
• • •
Det brukar vara på tåget till Washington om vårarna jag ser kändisar men i morse dök det faktiskt upp en på LaGuardia också.
David Byrne, Talking Heads legendariske sångare och låtskrivare, kom plötsligt och satt sig i en av stolsraderna vid gaten.
Om Soffan – ex-frun – varit med i det ögonblicket hade hon kreverat. Det gjorde hon redan när vi såg hans Broadway-show strax innan pandemin. Byrne är hennes allra största hjälte, i möjlig konkurrens med Bowie, Jonathan Richman och Lloyd Cole.
– Vaaaaaaaaaaaaaad? Dööööör!, stod det mycket riktigt i det sms-svar jag fick tio sekunder efter att jag upplyst om vem jag hade i blickfånget.
Den selfie hon sedan krävde att jag skulle ta blev det inget av med, jag klarar inte av att besvära andra människor på det sättet – men roligt att se honom var det.
Once in a lifetime liksom…
• • •
Det är en fröjd att återvända till Målarburken igen.
Här har jag upplevt mycket oförglömligt, inklusive Stanley Cup-finaler både 2016 och 2017 – för att inte tala om alla diton 2008 och 2009, i den igloo som på den tiden tornade på kullen tvärs över gatan. Men nu tror jag det är fyra år sedan bloggen senast sände live från denna adress – under Penguins sista förlustmatch mot Washington i andra omgången 2018.
Vad jag kan notera under en snabb inventering har mycket lite förändrats. Slitaget är marginellt, känslan av flärd intakt och vyn från varje säte inne i rundeln fortfarande perfekt.
Hej gamle vän, kan jag inte låta bli att utbrista för mig själv.
• • •
Allt är dessbättre inte Joy Division-depp i Penguins Nation.
Rocket Ricky Rakell klassas som ”game time decision” av Sullivan och kan precis som sin kompisen Hampus Lindholm i går komma att göra comeback i Game 6.
Det våras för de blågula ankorna igen – och det gillar vi verkligen i den här bloggen.
• • •
En gång såg jag Steve Earle på LaGuardia också. Han flög till och med på samma plan till Nashville – förstås.
David Byrne verkar vara på väg till New Orleans och imorrn fyller han år – Soffan vet… – och då ska man förstås fira just där.
• • •
Ganska precis två timmar innan puckdrop kommer en ensam pingvin i hoodie och gympadojor ut från omklädningsrummet och ställer sig på isen i den helt öde arenan och kör några moves med klubba och puck vid sargen

Jag vet inte vem det är, men den ritualen skulle jag också anamma om jag var NHL-spelare.
Det är nåt väldigt speciellt med den rofyllda stillheten i en hockeyhall innan entrédörrarna öppnas – framförallt under slutspelet.
Bara några timmar senare brakar sådant helvete loss att man knappt kan höra sig själv tänka, men där och då är det som vara ensam i en kyrka.
Ah.
• • •
En kraftig försämring i Steel City sedan jag var har senast är att Marriott-hotellet vägg i vägg med PPG Paints inte existerar längre.
Detta palats – nåja, men det var Marriott-hotellet med kortast avstånd till media-ingången i hela ligan och därför älskat av alla i ”branschen” – överlevde inte pandemin och har helt enkelt bommat igen.

Skandal!
• • •
Det ilar fortfarande av obehag när jag ska tippa matcher så oerhörda som de som spelas ikväll och från och med imorgon kan du count me out, Mister Wiklund – hur det går i Game 7 tänker jag inte sia om.
Men ikväll kan vi väl, för syns skull, skicka ut ett en rad med inbyggd förhoppning om Game 7-karneval även på söndag.

•Pittsburgh – NY Rangers 2
– Chansen för att Rangers ska få sälja ut Garden åtminstone en gång till ökar dramatiskt med Crosby utanför, det bara är så.

•Dallas – Calgary 1
– Hela förstarundans mest kittlande showdown får inte ta slut redan nu. Men egentligen vet jag förstås inget mer än att det sannolikt blir målsnålt igen.
• • •
Dom verkar för övrigt fortfarande ta pandemin på ett väldigt allvar i den här delen av landet.
Munskydd är till exempel obligatoriskt för oss murvlar i PPG Paints – hela tiden.
Sånt trodde jag att vi hade slutat med.
• • •
Gårdagens ”På spåret”-parafras genererade både intressanta gissningar och underhållande resonemang och jag kan tänka mig att en och annan undrar varför jag valde denna destination istället för till exempel Dallas.
Jo, det ska jag berätta, kära fågelungar. Dels är detta, vid sidan av Leafs vs Lightning, den serie som ådrar sig klart störst intresse i den vidare läsekretsen – dels var det bara här de på så kort varsel kunde garantera mig på en stol på pressläktaren.
Av samma anledning vänder jag åter till New York redan morrn, ingen av städerna där det spelas Game 7 imorrn går att resa till på ett rimligt sätt – och ingen av matcherna skulle jag kunna live-sända från som jag vill.
End of mystery.
• • •
Jacob Trouba har en mycket sammanbiten min när han kommer släntrande genom backstage-korridorerna en trappa upp i PPG-bygget under sena eftermiddagen
Det ansiktsuttrycket lär inte förändras under matchens gång.
Om det är någon som VERKLIGEN får uppleva en storm i kväll är det han.
Den som skadar Sidney Crosby står inte högre i kurs i Pittsburgh än den som vill förbjuda majswhiskey gör i Kentucky.
• • •
Här har vi dock en konstant som aldrig försvinner i Pittsburgh.

Livets dryck, folks, livets dryck!
• • •
– Jag vill under inga omständigheter sätta mig på det där jävla planet och flyga till Vancouver en gång till, jag hatar blotta tanken.
Så uttryckte sig Dave Bolland, om någon minns den lymmeln, en gång när Blackhawks – som han spelade för då – hade chansen att avgöra en infekterad playoff-serie mot Canucks hemma i United Center.
Naturligtvis förlorade de – och Bolland fick dagen därpå snällt knöla ner sig i flygplanssätet igen.
För så är det alltid: Det man absolut inte vill ska hända i ett slutspel envisas med att hända hela tiden och även det är en faktor in play i afton.
Det är inte lika påfrestande att flyga mellan Pittsburgh och New York som mellan Chicago och Vancouver, men pingvinerna vill absolut inte dit igen, de har fått sin dos av Metropolis nu – och just därför finns risken att de får tillbringa sin lördagkväll på ett Manhattan-hotell istället för hemma med sina käraste…
• • •
Manfall på pressläktaren! Flera av Pittsburgh-reportrarna har testat positivt sedan de var i New York och är inte på plats ikväll. Ingen är dock det minsta sjuk då kan man ju undra…nä, vi ska väl inte ha den diskussionen här.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Mika, Rakell (om han nu spelar), Mojo, Klingberg och Kylington.
• • •
Okej, let’s do this.
Live från en vild storm i downtown Pittsburgh – NHL-bloggen proudly presents ännu en av de förtrollade Stanley Cup-kvällarna våren 2022!

BOSTON – CAROLINA 5-2 (Slut)
TAMPA – TORONTO 4-3 (Slut, OT)
ST LOUIS – MINNESOTA 5-1 (Slut)
LOS ANGELES – EDMONTON 2-4 (Slut)
• • •
Well, Grundström krigade ju in en puck direkt i början av tredje och då trodde nog jag att det skulle bli handshake även i City of The Angels.
Men nope – Oilers vägrade vika ner sig.
Så:
Vi har tre Game 7 på lördag.
Herrejävlar.
• • •
Tack får låtönskningar, Arne Östlund. De har vidarebefordrats.
• • •
Nu ska lille Bofinken försöka få sig åtminstone några timmar hos John Blund.
Sen bär det av västerut och går allt bra hörs vi strax innan de släpper pucken på Fifth Avenue i den amerikanska stålindustrins gamla huvudstad.
Tills dess:
Peace.

BOSTON – CAROLINA 5-2 (Slut)
TAMPA – TORONTO 4-3 (Slut, OT)
ST LOUIS – MINNESOTA 5-1 (Slut)
LOS ANGELES – EDMONTON 1-2 (Period 2)
• • •
Den stora besvikelsen med Wilds snabba sorti är att jag hade allvarliga planer på att resa upp och se några matcher i X:et i år – och ta några kalla med MN Johan.
Men det kommer ske först när de be3stämt sig för att inte skaka hand med motståndarna redan efter förstarundan.
• • •
Auston Matthews om Game på lördag:
– We just gotta put our balls on the line and go for it.
That’s the spirit!
• • •
I La La land kan det bli enväldigt kittlande tredjeperre.
Ska vi gissa att Grundström kliver in och tar över igen?
• • •
Kevin Fiala har varit fiala lätt för Blues att bort i den här serien.
• • •
OK, nu knyter vi ihop den största dagen med en oförglömlig urladdning i gamla Staples Center.