Tampa drar efter andan.
För här i den eviga sommarens palmrassel slutar den första playoff-veckan med ett sanningens lätt skälvande ögonblick.
Lightning måste inte vinna den andra hemmamatchen mot Maple Leafs men de bör.
Annars får motståndarna slagläge i Game 5 på Bay Street på tisdag och då finns det uppenbar risk att det party som pågått i solen i två år tar slut.
Ja, de stoiska mästarna – numer kända för att aldrig blinka – har klarat sig ur många knipor genom åren och Leafs har sannerligen bränt matchbollar förr, men något är annorlunda i år.
Hos båda lagen.
Leafs har, känns det som i alla fall, lärt sig av sina heartbreaks och blivit vuxna och fått pondus och begriper hur olika sorters situationer ska bemästras.
Men framförallt tror jag man kan se det så här:
Om Bolts inte samlar sig till sin bästa insats i hela slutspelet ikväll, om de gör ett lika trubbigt intryck och tillåter sin mindre erfarna opponent att skaffa sig 3-1-ledning, i Amalie Arena – då är de inte samma oövervinneliga naturkraft till hockeylag längre.
Så jo, ett ögonblick väntar i downtown Tampa nu. Ett stort ett. Och ett djupt andetag är utan tvekan motiverat.
• • •
Gårdagskvällen…jag vet inte riktigt hur jag ska göra den rättvisa med mina futtiga ord.
Jag kom till tikibaren precis som tredje perioden mellan Penguins och Rangers skulle börja, hittade ett bord med perfekt sikt mot en storbildsskärm i taket, fick in en kall Yuengling och satt sedan tillbakalutad i kvällsvärmen och avnjöt såväl upplösningen i PPG Paints som hela den fantastiska matchen mellan Stars och Flames i Dallas.

Inledningsvis var jag ensam, sedan anslöt en vän och sen några till och till slut kom hela följet av Toronto-murvlar lufsande från middag i Ybor City och till sist följde samkväm av den ystra sort som tänder upp hela själen på oförlöst sällskapsmänniska.
Fem plus.
• • •
Fire’s been shot i det pågående dramat här nere!
Coach Cooper, som senaste åren lärt sig konsten att hålla en lugn och obrydd fasad utåt, förlorade sin cool när Toronto-media efter lördagens träning ställde frågor om att Campbell varit bättre än Gustav Vasy.
– Vi har gjort sju mål på honom senaste två matcherna och om han ska sitta där med 3.50 insläppta i snitt så tar vi det, fräste han.
Woah, sura miner on the top of the hill!
Inget jättebra tecken det heller.
• • •
Men faktiskt: När de mer inbitna festprissarna framåt 01.00 gjorde sig redo för att trampa vidare till Tampa-etablissemang med mer New York-färgade öppettider var bofinken en mönstergosse och tackade förnumstigt för sig.
Till slut lär man känna sig själv och sina begränsningar och vet vad man pallar och inte pallar…
• • •
Välkommen till Stanley Cup, Igor Sjestiorkin.
Igår – när han jagades ur kassen av ursinnigt attackerande pingviner – fick han lära sig ett par saker han kommer ha nytta av i framtiden.
1. Håller man på med shenanigans som de han gjorde sig skyldig till i slutminuterna i sista matchen på Garden ser man helt i onödan till att väcka motståndarfansens vrede. 2. När man väcker motståndarfansens vrede kan det bli jävligt otrevligt och är man inte förberedd på att hamna i centrum av en hatstorm i en hall som PPG Paints får man lätt psykbryt och upphör att fungera som idrottsman
Den är den typen av lärdomar som till slut tar formen av rutin och om några år Storken antagligen tillgodogjort sig tillräckligt mycket av den vara för att kunna leda Blåskjortorna riktigt långt.
• • •
Några av de kanadensiska rumlare som inte ville sätta punkt efter vår tiki-session ser ut som härsket smör idag, men deras stamina är verkligen bortom det fattbara.
Jag är gammal rockskribent och har partajat med de bästa i världen, men aldrig mött en samling som kan köra så hårt och så länge – och sedan gå upp i ottan och jobba som om inget hänt.
Bara om man tittar noga kan man såna gånger se att de darrar en smula, men som en särskilt hängiven Pinot Noir-konnässör among them förklarade under en morning skate i San Jose en gång:
– Sometimes you’ve got to play through injuries…
• • •
I Maple Leaf Nation spirar optimismen och det är inte svårt att förstå efter fredagens eminenta uppvisning av hela LAGET, som en av bloggens vänner i Tennessee skulle sagt, men fansen – och journalisterna… – måste se till att stävja den övermodiga i-år-kommer-vi-ha-parad-yran.
Den märks av i centrala Torampa idag och jag vill nästan skrika rakt ut:
Bolts förlorar aldrig två matcher i rad och Gustav Vasy är alltid som mest omöjlig efter mindre himlastormande insatser.
Var redo. Inget är klart, inget är säkert, vad som helst kan hända.
• • •
När en NHL-korre måste tillbringa så mycket tid på hotellrummet att städerskorna aldrig får tid att komma in och städa, då blir det jävligt stökigt.
Jösses.
• • •
Med Darryl Sutter i båset trodde jag att Flames skulle veta hur man fokuserar på rätt saker, men vad har de gjort i två matcher? Lagt energi och betoning på att tjafsa med John Klingberg, av alla. Och fått stryk.
Det är ju snudd på enfaldigt och behöver ovillkorligen rättas till innan Game 4.
• • •
Varje matchvärmning i den här serien har slutat med att Corey Perry skickar in en puck i Maple Leafs tomma kasse, tvärs över isen.
Men när han efter träningen i morse fick en fråga om varför svarade han, utan att röra en min:
– Jag vet inte vad du talar om.
Mind games galore!
• • •
Tampa är i ännu högre grad Torampa idag. Av någon anledning flög många fans ner först i går – när de kunde gjort en helhelg i paradiset, hallå! – och ännu fler har skaffat biljett till denna Game 4.
Räkna med ännu mer bortajubel när Lill-Nyllet gör sitt första mål i årets slutspel.
• • •
Många har försökt och misslyckats under säsongen, men naturligtvis klarar Brad Marchand av att komma in under skinnet på Tony DeAngelo.
De hade några verbala uppgörelser och efter slutsignalen i TD Garden är det någon som undrar vad han sa till den kontroversiella Carolina-backen.
– Hur är din Mors Dag?
Haha, han är i alla fall väldigt rolig ibland.
• • •
Kolla, det är mer än en bofink på pressläktaren ikväll!

Den stackars pippin har lyckats förvilla sig in i hallen och flaxar förvirrat omkring i takåsarna när jag kommer stövlande under sena eftermiddagen.
Eller också är det det bara teater. Hen kanske är Bolts-fan, vet att kvällens match är en blockbuster och vill försäkra sig om en riktigt bra plats.
• • •
Det är alltså Mors Dag i USA idag (men inte i Sverige, du behöver inte få dåligt samvete för att du glömt…)
Då tror jag att Victor smäller in en cannoli bara för mamma Elisabeths skull!
• • •
Tipsraden har ju redan säckat ihop, men hedern kräver att jag på traditionellt sätt luftar extended-versionen i introt.
•Boston – Carolina 2/FEL
– Som de flesta andra ändrade jag raskt till tvåa när nyheten kom att Charlie McAvoy skulle missa matchen, men goddamned – Björnarna stod för hela slutspelets hittills största bragd.
•St Louis – Minnesota 2/Oklart
– Naturligtvis kommer bluesmännen pressa sig till yttersta, men det känns som att Wild som det heter ”löst” dem vid det här laget. Tänkte jag när jag tippade. Det resonemanget visade sig dock inte vara värt så särdeles mycket,.
•Tampa – Toronto 1
– Nope, jag är inte alls säker nu heller. Det finns absolut en möjlighet att Bolts bränt sitt bästa krut och är för slitna för att orka hålla den hungriga Leafs-skocken stången. Men jag utgår tills vidare från att det blir som vanligt i matcher efter förluster.
•LA – Edmonton 2
– Ledsen, M.R och andra Kings-supportrar, men det finns inget som tyder på något annat än att Oilers skaffar sig slagläge och sedan avgör serien i Rogers-plejset på tisdag. Särskilt som Arvy från Kusmark inte kan spela heller den här matchen.
• • •
Själv är jag en äkta morsgris och ringer mamma i Borlänge varje dag – och skäms inte det minsta för det, tvärtom.
Apropå vad det är för amerikanskt högtidsdatum alltså.
• • •
När jag efter dagens lunch tar en liten promenad längs kanalen mellan Marriott-hotellet och Amalie för att se om jag kan hitta alligatorn som – kanske – stack upp huvudet i min toalett igår är det plötsligt någon som ropar mitt namn.
Nej, inte alligatorn, tyvärr.
Det är Lightnings PR-boss, Brian, som är ute och joggar i den massiva hettan.
Jävlar vad hurtigt.
• • •
Joe Smith på The Athletic återpublicerat en lång blänkare om Corey Perry i vilken busen själv och andra försöker förklara hur en så tystlåten, vänlig och försynt man kan bli ett sånt arsel så fort han kommer ut på isen.
Den är rätt rolig
Själv beskriver han det som att han vrider om en knapp när han får på sig utrustningen men hans gamla GM i Anaheim, Brian Burke, är mer rakt på sak:
– He’s a mean son of a bitch.
Ingen har hört av sig till Athletic för att dementera…
• • •
Bra citat av Sheldon Keefe:
– Det är dags för oss att bli giriga.
Ja, greed is good, slog ju redan Gordon Gekko fast.
• • •
Så här ser en random solnedgång i den här delen av världen ut.

Med andra ord har jag övervägt att stanna här nere även kommande vecka och kanske hänga en stund hos The CEO på ranchen, men då missar jag ju Rangers vs Pittsburgh på onsdag och det går inte, så imorrn sitter jag på ett plan som stävar norrut igen.
• • •
Annat bra citat, från Michael Bunting:
– Det är roligt att spela bortamatcher i slutspelet och vara the bad guy i rinken.
Det är väl så några av er ser på kommentatorsspåret också…
• • •
Riktigt varför jag under gårdagskvällens också gav mig in i en Twitter-debatt om när och hur hockey-coacher borde ta ut målvakten under jakt på kvittering vet jag inte, det var mycket dumt. Jag hade inte en chans mot de raffinerade brainiacs till statistiker som har tidig ut-med-målisen-strategi som en av sina käpphästar och lätt knockar en knucklehead som Furman hockeynörd med knivskarpa argument.
Ändå är jag så envis att jag insisterar på att Gallant tog ut bulgaren för tidigt igår, Rangers hade sånt momentum att de kunnat kvittera fem mot fem men sumpade den chansen när Pens omedelbart kunde sätta sexan i tom kasse.
• • •
Darcy Kuemper kan antagligen spela match 4 för Colorado, ögat är inte skadat.
Det beskedet tackar vi för.
• • •
Kritiken mot NHL-stjärnor som påstås strunta i landslaget brukar vara besk, men när ska en sådan som Oliver Ekman-Larsson få den cred han förtjänar?
Efter en lång jäkla säsong i ett nytt lag – som han kanske inte får vara kvar i – åker denne veteran alltså hem och spelar Beijer Fucking Hockey Games.
Det är sann dedikation.
• • •
Säg inget till Ondskan, men även Tampa-fansen har sina sidor.
De är, känns det som ibland, lite bortskämda efter senaste årens enorma framgångar och reagerar som om de blivit förolämpade när motståndare i den här hallen spelar bra och gör mål på Vasilevskij.
Lite ödmjukhet skulle behöva re-introduceras i bänkraderna.
• • •
Oj, en ”Linda” smög in en rosenrasande kommentar under första inlägget när ingen såg.
Så här löd den.
”Som vanligt undviker Bjurman att skriva om Edmonton, vad har du emot dom??? Bara dravel om rangers och solkustens lag….jävla uselt!!!”
Oj, vad arg man kan bli.
Jag har inget alls emot Edmonton, men truppen är just nu helt renons på svenskar och fokus ligger på svenska spelare i denna svenska publikation, så mina chefer – och jag! – vill att jag huvudsakligen följer lagen där såna kan göra rejäla avtryck.
Annat var det under Kleffy Klefboms heydays, han svarade alltid i telefon och bjöd på färgstarka citat och sajten var därför fullspäckad med Edmonton-texter.
Vad gäller närvaro i kanadensiska hallar är det fortfarande trassligt för svensk medborgare att resa fram och tillbaka över gränsen, så det väntar vi med.
• • •
Ännu en gång tickar klockan ner mot Showtime i det pågående Stanley Cup-dramat och nu står alltså ett Moment of Truth för dörren i Tampa.
Andas in, andas ut – nu åker vi.