Islanders tar vad som gissningsvis är årets skönaste seger. 2-1.
En slutrapport kommer – men det dröjer.

NY RANGERS – NY ISLANDERS 1-1 (Period 2)
• • •
Vilken gloriös kväll i New York City.
Vilken oförglömlig urladdning av känslor och ädel hockeykonst.
Vilket klimax – helt oväntat, faktiskt – mitt i den eviga serielunken.
Er bofink bara ryser, mina vänner.
• • •
Ett tag tror jag att det helt enkelt inte ska gå att få hål på Sorokin.
Han har med en hel serie femplus-räddningar jagat Storken av den egna scenen och står likt Empire State Building ensam mitt på Manhattan och lyser.
Men till slut kommer en missil som heter Chris Kreider flygande på vänsterkanten och formligen piskar in sitt 40:e mål för säsongen.
Bada-Bing, som Frankie Five Angels förmodligen utbrister i båset.
• • •
Apropå målvakter – en historia de inte ens hade kunnat fantisera ihop i Buster håller på att ta form uppe i Toronto.
Erik Källgren har alltså hållit nollan i ytterligare två perioder och är redan på väg mot legendstatus i Big Smoke.
Ojvoj.
• • •
Det är inte bara Sorokin, dock. Islanders defensiv imponerar överhuvudtaget ikväll. De tajtar till det i egen zon på samma sätt som…well, när de var bra, och ser till Rangers inte kommer till särskilt många lägen alls och inte ens får fram några skott. Det är alltid en klubba eller en kropp i vägen.
Om det sett ut så här redan i höstas…well, spilld sockerdricka tjänar det inget till att gråta över.
• • •
HEK, hur är det – firar ni St. Patrick’s i norra Tennessee också?
• • •
Anders Lee är så het att de skulle kunna säkra energiförsörjningen på hela Long Island om det bara gick att koppla upp honom mot elnätet.
Målet han gör ikväll är nionde på senaste sex matcherna.
Återigen kommer jag tänka på den där sockerdrickan man inte ska gråta över.
• • •
Liam Neeson är in the house och zoomas in i jumbon och föräras dånande ovationer.
Jameson at work…
• • •
De är inte lika högljudda som de närmast föregående åren, men nog har vi gott om Isles-fans på på plats ikväll också.
Det blir mycket tydligt när Lee dunkar in sin cannoli.
• • •
Go Erik!
• • •
Den tredjeperiod som strax börjar här på Broadway har alla förutsättningar att bli en sann klassiker.
Don’t miss.

NY RANGERS – NY ISLANDERS 0-0 (Period 1)
• • •
Ladies and gentlemen, NHL-bloggen ber att få presentera:
Årets match på Madison Square Garden!
Det är faktiskt ett helt otroligt drag, både på isen och på läktarna – hela jävla tiden.
Åh, man. Det är det HÄR man älskar, det är det HÄR som får det att kännas att man verkligen lever när man går på hockey, det är det HÄR som som skänker mening åt hela tillvaron.
• • •
Jesus Kristus i himlen, Sorokin gör ju årets räddning när landsmannen Panarin bara ska smacka in pucken i tom kasse.
Han kastar sig som värsta Bernt Ljung och räddar med klubban.
Nåt av det svettigaste jag sett, utan tvekan.
• • •
När Reaves sänker Chara med en Peter Forsbergsk mot-tackling – det är en syn och den synen får Garden att explodera i fullständig eufori.
• • •
Björn Falk, min vän – grattis till en liten knatte! Vilken tur för henne/honom att få en så fin pappa!
• • •
Hittills är det allra främst Rangers som kokat med gas och kört så det slagit gnistor i isen, men helt klart – Islanders vill i sanning vinna det här derbyt, de också, och spelar i alla fall tidvis betydligt bättre än tabellplaceringen indikerar att de ska göra.
Att få vara här…
• • 
Redan när de strax innan nationalsången försöker hålla en tyst stund för Jean Potvin, Denis nyligen avlidne bror, märks det att Jameson gjort sitt dagen lång.
Inte fan är de tysta, någon börjar tvärtom bröla ”Let’s go Rangers” på en gång.
Knölföda, men then again – vad trodde de 19.00 på St. Patrick’s Day?
• • •
Ja, Linyreg. Håller med om amerikanernas otroliga förmåga att ställa till med fest. Det är ett mycket sympatiskt drag i nationalkaraktären.
Men just den här dagen, på just Manhattan, blir det mest ett häpnadsväckande svineri.
Inte ens Orsanbadens camping utanför Leksand midsommarhelgen 1983 går att jämföra.
• • •
Reaves är förstås gjord för såna här kvällar och kommer innan krutröken skingrats ha utmärkt sig fler gånger.
• • •
Jean-Gabriel Pageau har alltid varit en liten Biffen-favorit.
Så alla vet.
• • • •
Bortsett från att han täcker ett skott med dödsförakt och ser ut att få väldigt ont – en skada direkt hade ju varit typiskt – kan man inte säga att Frankie Five Angels gjort något särskilt intryck ännu.
Men han är väl chockad av den otroliga intensiteten. Så här brukar det inte vara i FLA Live, om vi säger så.
• • • 
HEK, tack för rapporten – och vad glad jag är att allt gick bra.
Hoppas du snart kan unna dig några glas rödpuff.
• • •
Det är helt givet att Claude Giroux kommer näta i Wells Fargo. Ödet har bara bestämt det.
• • •
Haha, RobocopJr! Ja, det borde fan bli så. Jag kan ta på mig uppgiften, bara jag hittar en häst nånstans.
• • •
Storken kan stoppa puckar han också.
• • •
Ojvoj.
Vilken period.
Nu ska jag hämta andan en stund.

O Danny boy, the pipes, the pipes are calling
From glen to glen and down the mountainside
The summer’s gone and all the roses falling
’Tis you, ’tis you must go and I must bide

Ja, idag sjunger vi irländska folksånger i New York – och alla andra civiliserade amerikanska städer.
Det är ju St. Patrick’s Day, den gröna öns nationaldag, och eftersom denna nation befolkas av fler människor med irländska rötter än Irland itself firas den med rungande eftertryck.
Då passar NHL på att bränna av ett New York-derby på Madison Square Garden.
Vågat, minst sagt.
För firandet består trots allt inte i första hand av sång, människor och fasader insvepta i grönt eller spontana hyllningar till alla med rött hår och fräknar.
Framförallt häller Amerika på detta datum i sig Guiness och Jameson som han som exploderar i Monty Pythons ”Meningen med livet” trycker i sig mat och exempelvis Manhattan förvandlas redan under förmiddagen till ett veritabelt slagfält.
Några timmar senare, när jag vandrar ut i diset för att ta mig till hockey- och underhållningstemplet på åttonde avenyn, är scenerna nästa obeskrivliga. Ni tror mig inte, men det ligger drivor av fyllon utanför barerna. Några spyr, andra försöker slåss fast de knappt kan stå upp, en jag ser står lutad mot en bil på gatan, med brallorna nedhasade till knäna, och mummelsjunger sjunger just ”Danny Boy”.
Nu, till kvällen, tränger sig tio tusen av dessa grundligt marinerade knuckleheads in på Gardens trånga läktarsektioner för att ta del av en hockey-classico som ofta väcker så starka känslor att det lätt spårar ur även när åskådarna inte har en 75:a irländsk skitwhiskey innanför västen.
Ni fattar.
Vad som helst kan hända här ikväll.
Själv är jag glad att jag sitter i pressboxen, högt över Gris-Olles party, och kan rapportera om vad som händer utan att behöva vara delaktig.
Ännu gladare är jag över att ni är med mig i spåret så vi kan fira vår egen, värdigare St Patrick’s här i bloggen.
För det är ni, va?
Underbart.
The pipes, the pipes are calling!
• • •
Det började som en skakning på nedre däck…
Sedan kom stötarna slag i slag och till slut riste det i hela NHL-skutan.
Ja, onsdagen var en uppfriskande happening till dag för oss som tycker att trejder hör till det roligaste som finns här på planeten Tellus.
Särskilt exalterad blev jag förstås över Calle Järnkroks trejd till kusinen Elias Lindholms Calgary. Det är såna affärer en kvällstidningsmurvel lever för.
Fast om jag var exalterad vet jag inte hur man ska förklara de Gävle-bördiga kussarna egen reaktion. När man får tag i spelare som precis blivit trejdade brukar de vara upprivna, chockade och stressade, men en timme efter nyheten om flytten till Alberta lät Calle ungefär som om någon just ringt och meddelat att han vunnit en jackpot på Megamillions.
– Jag och Elias är mer som bröder än kusiner. Vi har skämtat om att spela ihop i NHL men trodde aldrig det skulle hända. Det känns helt fantastiskt, jublade den vanligtvis fåordige allt-i-allon från Sätra (min gamle vän Eken hävdar att alla Brynäsare det är något med kommer från stadsdelen Sätra så jag utgår från att det är så även i detta fall…).
Några timmar senare, när Flames hade spolat av Devils, hade jag en lika euforisk Elias i luren.
– Jag hade svårt att fokusera på den här matchen, så peppad är jag över att Calle ska komma hit, hette det.
Man blir ju väldans glad av sånt – och jag kan inte vänta på att få se dem ihop i den där illröda matchtröjan.
• • •
Det är en frisk Bofink ni läser just nu. Jag kände mig lite hängig igår, så jag tog ett Covid-test och det visade sig vara negativt – och idag mår jag betydligt bättre.
Jag antar att det bara var min sorglustiga kropp som ville påminna om att det blir bättre om den får sova någon gång då och då.
• • •
Rangers utförde sin egen lilla move igår och som Gallant säger på presskonferensen två timmar innan puckdrop:
– Jag känner mig mycket gladare idag än igår.
Ja, han får ju chansen att stuva in Frank Vatrano i laguppställningen och Frank Vatrano är en mycket bättre hockeyspelare än de andra som befolkat kanterna i bottom six i Rangers.
Bredd, djup – Blueshirts har det på riktigt nu.
• • •
Jameson, vill jag ha sagt, är en vidrig dryck. Det finns nästan inget värre i livet än stunder när människor man inte tycker att man kan säga nej till radar upp shots med denna spolarvätska på bardisken.
Fy satan!
• • •
Det är ombytta roller i den här ronden i The Battle of New York. Eller nygamla, kanske man ska säga.

De senaste fem åren har Islanders varit överlägset bästa laget i stan och dominerat divorna från Manhattan – ja, de ser Rangers så – fullständigt.
Men nu, plötsligt, simmar Rangers i gräddsås i övre delen av tabellen medan Long Islands stoltheter trampar gyttja långt, långt under strecket.
Men det betyder inte nödvändigtvis att dynamiken på isen just ikväll förändras. Ett derby är ett derby, det existerar i sitt eget lilla universum helt oberoende av yttre omständigheter och får Islanders bara slå storebror en gång till kan jag försäkra att såväl spelare som fans är nöjda med livet igen.
Bra urladdning blir det, det törs jag lova.
• • •
Major development i pressrummet, osedvanligt fullpackat en sån här derbykväll.
Någon har satt sig på Larry Brooks stol, så för första gången på sjutton år får han sätta sig på min sida av av rummet.
Det är som om någon skulle ha tagit Wayne Gretzkys säte i Oilers charterplan 1985 och tvingat honom att sätta sig längst bak.
Skandal.
• • •
I enlighet med den klassiska definitionen av vansinne, om att man gör samma sak om och om igen och förväntar sig annorlunda resultat, borde jag ha hoppa av det här tipsracer nu.
Men jag ÄR vansinnig, so no quit – här kommer kvällens rad.

•NY Rangers – NY Islanders 1
– Jag tror ändå att Rangers just nu är så mycket bättre att de kan kalla sig herrar på täppan i Gotham även framåt halv tio ikväll.

•Vegas – Florida 2
– Jo, riddarnas kräftgång fortsätter.

• • •
Som Henrik Leman påpekade på Twitter igår är ju det festligaste med Rangers första trejd innan måndagens deadline att Frank Vatrano låter som namnet på en Sopranos-karaktär.
Allra mest kommer jag dock att tänka på Frank Pentangeli i ”Gudfadern 2”. DET är en karaktär det. Som för övrigt också råkar vara känd som ”Frankie Five Angels” och nu när jag kommit på det ämnar jag kalla Vatrano just det framöver.
Han är hockeyns Frankie Five Angels.
• • •
Jo, Eken bekräftar i sms från Stockholm: Även Järnkrok kommer från Sätra.
˝Han växte upp ett slagskott från yours truly”, heter det.
Hur mycket man ska tro på det där vet jag inte, men there you go.
• • •
Tråkigt för Ottawa att Thomas Chabot brutit en hand och blir borta resten av säsongen. Ännu tråkigare är det dock för de som har honom i sina fantasy-lag. Han spelar sjukt många minuter per match och är därför en fantasy-dröm, men no more.
• • •
Hoppas Nemeth sätter det avgörande målet ikväll. Då är St. Patrick’s-rubrikerna säkrade.
• • •
Den spontana reaktionen på Vatrano-trejden var ju att ah, då blir det ju ingen Rakell.
Men det kan det tydligen visst bli.
Enligt vad jag hör från kollegor in the know är Rangers inte alls klara ännu. De vill fortfarande ha Rocket Ricky – och en bra stay-at-home-back.
• • •
Mycket god nyhet igår. Från och med första april upphäver Kanada kravet på negativt Covid-test för inresa. Är man bara fullt vaccinerad får man komma in som vanligt. Om nu bara USA tar samma beslut sitter Bofinken snart i Saddledome och kollar på kusinerna från Gävle.
• • • 
Björn Falk, inte får vi väl sällskap av dig ikväll? Det vore väldigt roligt, tycker jag.
• • •
De är ju inte bara främsta svensklaget nu, Flames. Med både Elias, Markan och Calle är de Brynäs west. GM Treliving borde höra sig för om inte Bäckis, Ekholm, Silfverberg, Johan Larsson, Oskar Lindblom och bröderna Boqvist är tillgängliga också.
Sen kan vi döpa om hela Calgary till Läkerolfabriken.
• • •
Slava Ukraini!
• • •
När det där ämnet kommer upp, vilka klubbar de svenska stjärnorna spelat för innan de flög över Atlanten, börjar jag alltid fundera på vilka som skulle få starkaste lagen i SHL/Allsvenskan om det blev årslång NHL-lockout och alla tvingades skriva på för klubben de tillhörde när de drog.
Just Brynäs skulle milt uttryckt få rätt ordentliga förstärkningar, men jag tror jag ser en given SM-final mellan Djurgården och Frölunda.
Eller vad säger ni?
• • •

Skorna, de jag fick putsade i förrgår, skiner fortfarande som de mest glittriga aftonklänningarna på röda mattan innan Oscar-galan.
Att man kan bli så glad av något så litet.
• • •
Länge fick Rangers spelare inte värma utan hjälm, det handlade om något gammalt försäkringsärende som skrämde ägarna, men den regeln måste ha förändrats för nu är både Trouba, Strome, Reaves och Goodrow ute på isen med bar skalle.
Men Mika då, med sin lejonman – borde inte han också visa upp sig för the fans?
• • •
Frankie Five Angels har nummer 77. Ha, Victor Hedman over here!
• • •
Ok, bröder och systrar.
Nu låter vi The Battle of New York börja.
Happy St. Patrick’s allesamman!

Tippandet har ju för min del börjat likna en dålig fars, jag är sämre på det här än vad Bobby Hull skulle vara om han försökte sig på en comeback på isen, men likafullt – jag trampar vidare och ger er idag denna rad:

•Minnesota – Boston 1
•Ottawa – Columbus 1
•Seattle – Tampa 2
•Calgary – New Jersey 1

Ha en fin onsdag, imorrn firar vi St. Patrick’s ihop.

NY RANGERS – ANAHEIM 4-3 (Slut, OT)
• • •
Trodde ni jag glömt er nu?
Ingalunda.
Det var bara mycket text som skulle fram när jag väl kom hem till holken.
Först nu, 02.54, lokal tid har jag skickat de sista raderna till den store redaktören Jögga hemma på redaktionen.
Nu borde jag kasta mig i säng ögonaböj, för imorrn väntar tung trade speciale i podden med Ekan, men ni vet – det går ju inte.
Först måste jag varva ner med lite tv, lite surfande och – kanske – en liten pruttare.
Det är som det är.
• • •
Så, Rangers vinner, och vill man kan man se första-hemmamatchen-teorin dementerad.
Men jag insisterar: Om det varit en vanlig kväll hade det aldrig blivit så jämnt överhuvudtaget.
• • •
Källgrens sensationella nolla var kvällens happening – i alla fall för mig.
Blott tre målvakter i Torontos illustra och långa historia har spikat igen under sin första match från start. Garret Sparks 2015, Al Rollins 1950 och Benny Grant 1929 (!).
Den 25-årige stockholmaren kommer inte behöva betala några drinkar i Big Smoke på länge – om han nu gillar drinkar, vad vet jag.
• • •
Vegas är ju kallare än jag vid roulettebordet sista kvällen på Mirage under All Star-helgen.
Vad i hela friden är det som händer?
• • •
Coolast med Källgren är att han verkar så lugn – både på och utanför isen. Han klarar presskonferenser lika galant som han klarar Tyler Seguin-skott.
Så har det inte alltid varit med alla rookies, om man säger så.
• • •
Resor?
Jo, vi ska bara klara av trade deadline först. Sen ska bofinken ut och jaga lite.
• • •
Förnöjsamheten över hur blanka skorna blev efter eftermiddagens putsning är fortfarande stor.
• • •
Ekholms mål i Bridgestone – det var nåt, det.
• • •
OK, nu börjar jag ladda för podd. Efter den tar jag tar jag det piano resten av dagen, så ni får klara onsdagskvällen själva. Men vi hörs på torsdag – när nästa rond i The Battle of New York avgörs.

Rangers vinner på övertid.
Det är ju så lätt att komma hem…
Mer i en slutrapport – som dock lär dröja.

NY RANGERS – ANAHEIM 2-2 (Period 2)
• • •
Det blir ett mål åt vardera håll i början av mittperren – och sedan händer inte så mycket mer
Mest är det stök och kamp, pepprad med ett och annat korn av grannlåt.
Men ankorna hänger kvar i matchen och om Blueshirts inte växlar upp – vilket väldigt lite tyder på att de ska göra – kan de mycket väl ta bägge poängen.
• • •
Är det någon som räknar hur många passningar Rangers slår i obruten följd innan Mika, från helt absurt tajt vinkel, prickar in 2-1?
Många är det, hävdar jag
• • •
Adam Fox begår inte många misstag, men du har helt rätt, Linyreg – agerandet innan Fowlers kvittering höll inte Lidas-klass.
• • •
Josef påminner om att Mario Lemieux var expert på mål från ingen vinkel alls, så härmed slår vi fast att det där var Mikas Super Mario-balja.
• • •
I pausen söker jag mig till den pressläktarflank där gästande lag alltid placerar sina reserver och skadade spelare och som jag hoppas – på en stol på den flanken sitter Rocket Ricky, med mössa nerdragen över lockarna och blicken i mobilen.
Well, det är väl lika bra att börja bekanta sig med grannskapet…
• • •
Det är ju rent psykedeliskt att Coyotes börjat ösa in så otroligt mycket mål senaste veckorna.
Tänk om det sett ut så här hela säsongen. Då hade det blivit stekt bofink i öknen till sommaren.
• • •
Blir lite ledsen av att Hyttmyra går och lägger sig, det vill jag ha fört till protokollet.
• • •
Linyreg, min rekommendation är förstås att Jackets ska skicka Hästpolo-Gustav till New York!
• • •
Vegas alltså – vilken shitshow. De kommer ju missa slutspelet om det fortsätter på detta viset.
• • •
Det här är helt i onödan en väldigt snäll match. Någon borde se till att tillställningen får lite temperament i tredje. Kan inte en sådan som Nemeth ta på sig det?
• • •
Well, du vet ju sen förr, Johan, inte minst senaste veckorna – ibland letar sig verkligheten in i vår bubbla och just ikväll tyckte jag Hocul såg väldigt ensam och utsatt ut när hon helt oskyldigt kom ut på isen för att släppa en puck och då skriver jag om det.

NY RANGERS – ANAHEIM 1-1 (Period 1)
• • •
Att påstå att ankorna marscherar på Broadway är kanske att ta i, men jo, jag insisterar:
De har betydligt mer att säga till om än de hade haft om detta varit tredje hemmamatchen i rad för Rangers.
Blåskjortorna börjar visserligen klart bäst, helt otippat, men efter 1-0-målet blir de bekväma och gästerna får snurra rätt ordentligt runt bulgaren – utan att skapa direkt superheta chanser innan Comtois kvittering.
Vad sa vi?
Det är ju så svårt att komma hem…
• • • 
Jonny Brodzinski har jag knappt fått något intryck av alls so far, men gosse – det är en ruggig pärla han får på från högerkanten när han gör sitt första mål för säsongen.
Johnny B Goode indeed.
Samtidigt, som Linyreg påpekar – kanske borde gamle Ekeliw-favoriten Gibson tagit den pucken ändå.
• • •
Det är ”Women’s empowerment Night” på Garden och som del av det firandet kommer vår guvernör Kathy Hocul ut på isen för ceremoniell tekning och jösses, jag har inte hört så arga burop i ladan sedan Tom Wilson var här senast.
Det kändes verkligen inget vidare.
Är det bara ständigt förbannade republikaner som går på hockey?
• • •
Han har inte stoppat tiden med sina uppseendeväckande konster ännu, men ändå – det är så vackert att se en ivrig Zegras på det som verkligen var drömmarnas rink för honom.
För bara sju år sedan satt han alltså här, en fjunig tonåring, och fantiserade om just denna kväll.
Åh.
• • •
Var har vi de indignerade Leafs-fansen ikväll då?
Challs särskilde sötpojke har gjort mål, för tusan.
• • •
Är det någon gång det verkligen syns att Rangers har hemkomst-rost i knävecken är det när de får powerplay.
Allt blir snett och fel.
Att det ska vara så svårt…
• • • 
Stort, rätt vad det är slår sig Josef B, influgen direkt från Ohio, på stolen intill.
Så nu är jag med och scoutar åt Blue Jackets.
• • •
Glömde att kommentera att Maple Leafs tröjor i utomhus-matchen i söndags mest såg ut som reklam för T-sprit.
• • •
Hör från flera håll att Viasat har tjall med sändningarna i natt. Sorry, det är ju ändå för dåligt.
• • •
Sanslöst klantigt av Lindgren att vispa ut pucken över plexit i slutminuten.
Nu gör Ducks mål direkt i början av andra. Kom ihåg var du läste det först.
• • •
Nu ska jag diskutera vilka Blue Jackets borde trejda…

Att komma hem. Att återvända till den bekanta lunken efter en resa. Att ställa ner väskorna i hallen och börja jobba som vanligt igen.
Är det så svårt?
NHL och dess 32 lag och deras oförmåga att hantera homecomings på ett värdigt sätt tarvar frågan.
I den verklighet vi vanliga människor bebor händer det förstås att det känns lite nedslående att landa i den grå vardagen efter en exotisk utflykt i nya och kittlande miljöer, men de flesta av oss blir näppeligen sämre på våra jobb bara för det.
Men det blir NHL-spelarna – trots att inget i deras tillvaro någonsin är grått. De reser ständigt, så ståndaktigt det överhuvudtaget går att resa, och när de kommer tillbaka hem väntar samma glamour och välmående och beundran från omvärlden som överallt annanstans.
Likafullt:
Första hemmamatchen efter längre roadtrips cyklar de nästan alltid rakt ut i sjön, gör en volt över styret och landar i på magen i drickat.
Varför?
Ämnet har dryftats både en och tusen gånger, men ännu har ingen gett en förklaring som i alla fall jag uppfattat som tillfredsställande.
Det bara blir så, liksom.
Därför förväntar jag mig en ankornas triumfatoriska marsch på Broadway när hockeyn gör comeback på Manhattan ikväll.
Dom – Ducks från Anaheim sex timmars flygväg härifrån – är förvisso inne i en svacka djupare än ravinerna i Kaliforniens öknar och har radat upp katastrofala förluster under den bortaresa som avslutas i New York, men uh-uh:
Rangers – egentligen den klart starkaste kombattanten på isen – har å sin sida legat på rull i Central Division-land i över en veckas tid och ska nu uppträda inför hemmafansen på Garden för första gången sedan dess.
Och som sagt:
Då går det alltid åt helvete.
Det är ju, av okända skäl, alltid så svårt att komma hem…
• • •
Att spåret låg öde igår kom ju inte som en chock, man måste vara kantor för att ens komma på tanken att se en minut av en match mellan Senators och Coyotes i mitten av mars…hoho.
Men inlägget dessförinnan – holy moly. 314 kommentarer på en Tipsextra-post måste vara något slags rekord.
Fast det är klart, Toronto spelade utomhus och det hände grejor som fick blodtrycket att stiga i missnöjda läger och åsikter behövde luftas.
Inte mig emot. Låt orden flöda, I say, låt orden flöda.
• • •
Innan de de satte sig i flygmaskinen på John Wayne Airport – som flygplatsen i Orange County faktiskt heter; det vet jag bestämt för jag har själv landat där ett par gånger – och och dundrade iväg österut talade ankorna vitt och brett om att den här bortaresan förmodligen skulle komma att definiera hela säsongen.
Desto konstigare är det därför att de underpresterat så grovt och förlorat mot i tur och ordning Chicago, Nashville, Islanders och Devils.
Kanske beror det på ovissheten nye GM Pat Verbeek orsakat med offentliga kungörelser om att nästan alla kan bli trejdade innan måndag – och backat upp sina ord genom att skicka Josh Manson till Denver.
Eller också var de aldrig så bra som resultaten i höstas och delar av vintern indikerade.
Vad säger Hattmyran?
• • •
Det ni kallar aprilväder har vi redan i mars i New York. Sålunda var det kallt som i Svappavaara gruva i helgen – och förförisk vår idag. För första gången sedan kriget bröt ut i Ukraina kände jag något som liknade genuin glädje när jag dansade iväg längs 34:e gatan i eftermiddags. Världsfrånvänt och oförskämt egocentriskt, ja – men livet förlorar allt värde om man inte någon gång unnar sig sådan själslig självvård även under mörka tider.
• • •
Det har snart gått sju år sedan, men självfallet minns jag varje detalj från Game 7 mellan Rangers och Washington i andra slutspelsomgången 2015 – och hur Derek Stepan avgjorde 11.24 in i förlängningen (det var då han hoppade baklänges in i sargen).
Jag hade dock ingen aning om att det på en stol någonstans på Garden satt en 14-åring som hette Trevor Zegras och jublade ikapp med alla andra.
Jo, faktiskt. Det berättade den unge konstnären efter värmningen i morse. Han växte upp i Bedford New York, var Rangers-fan som liten, åkte hit med farsan hela tiden och minns framförallt den där majkvällen 2015 särskilt starkt.
Nu ska han själv spela sin första NHL-match i den ikoniska hallen och är uppspelt som aldrig förr.
– Bara att glida ut på isen och se det där taket…det här är verkligen awesome för mig.
Vi kan följaktligen räkna med att ligans mest oförutsägbare soloartist kommer spela sin mest inspirerade hockey och även det talar förstås för ankmarsch.
• • •
Dagens tunga nyhet från kongressen i DC:
Från och med nästa år den här tiden permanentas sommartid i USA. Senaten röstade genom förslaget i eftermiddags och representanthuset väntas ratificera inom kort.
Fattar ni vad det betyder?
Jo, det betyder att vi kan få den här extratimmen tillgodo ett helt halvår i fortsättningen – såvida ni inte kommer på samma idéer där hemma, förstås.
Vilken grej!
• • •
Bulgaren starter i kassen för Rangers, meddelas det.
Som sagt:
Ankornas glada marsch på Broadway…
• • •
Ikväll är det tur att vi inte får komma in i omklädningsrummen, för om vi fått det är risken stor att jag bländat Mika eller Hampe Lindholm eller vem jag nu skulle ha talat med.
Glad i hågen över vårvärmen kommer jag nämligen så tidigt till Penn Station att jag har tid att gå ner till de kubanska skoputsarna för att få mina italienska pjucks fejade och man, de skiner nu som solen själv.
Kolla!

• • •
På torsdag spelar Claude Giroux sin 1000:e match för Philadelphia Flyers – och frågan är om det också är den sista.
Med sin luriga trejd idag, när han bytte Tyson Jost mot Nico Strum frigjorde Joe Sakic en hel del lönetaksutrymme och the word är att han tänker locka Philly-kaptenen till Klippiga bergen.
It’s on nu, folks. De kommande sex dygnen blir en blast!
• • •
Efter sjutton år finns det förstås inga ursäkter för rookie-misstag, så jag örfilar just nu upp mig själv för att jag glömde fylla på snuslagret i dataväskan i eftermiddags och därför tvingas ransonera med en enda dosa hela kvällen.
Det blir bagskating på vardagsrumsparketten imorrn, helt klart.
• • •
Just Anaheim-truppen kan alltså komma att brandskattas hårt, Verbeek skyggar ju inte för R-ordet (som i Rebuild…), och såväl Rocket Ricky Rakell som Hampus Lindholm hör till de som kan få ringa myndigheterna och upplysa om adressändring.
Var, undrar man ju, hamnar de då?
– Rakell kommer hit, säger en bekant som har känningar överallt.
– Rangers vill verkligen ha honom,.
Ojvoj, DET skulle bloggen verkligen älska.

• • •
OK, Carl-Folke, I’m coming for you. Med den här maffiga raden tänker jag återerövra ledningen i interna tipsligan.

•Toronto – Dallas 2
– Jag hopas förstås att Erik Källgren gör succé, men med Matthews avstängd och självförtroendet nerspolat i toaletten skulle det förvåna om Leafs kan freda sig mot ett hungrigt Dallas. Räkna med krisrubriker i Sun och Star imorrn…

•San Jose – Florida 2
– Jumbo Joe Thornton återvänder till Sharktank för första gången sedan han lämnade San Jose 2020 och klubben han ledde under femton år kommer inte ha hjärta att slå honom.
• • •

Apropå Vegas klämde Chandler Stephenson ur sig ett rätt klassiskt citat efter den bedrövliga förlusten mot Columbus i söndags:
– Jag är så trött på det här. Vi måste grabba tag i kulorna och börja jobba!
Hoppsan Kerstin.
• • •
Däremot verkar det inte längre så troligt att John Klingberg lämnar Dallas.
Miro Heiskanen har ju körtelfeber och blir borta på obestämd tid och då klarar sig Stars helt enkelt inte utan sin burgare. Han blir kvar som egen ”rental” och är säkert glad för det.
• • •
Ledsen Idsint och Sorgringo, men ni är väl enögda när ni inte tycker att Matthews crosschecking var ”så farlig”.
Han höll för tusan på att dekapitera stackars Dahlin, det var en alldeles given avstängning – och om en återfallsförbrytare som Marchand varit inblandad hade han fått tio matcher.
• • •
Ett annat bra citat levererade butter-Sutter i Calgary tidigare idag:
– If you are a wild card team I sure as hell don’t want to play Colorado in the first round, because it’s going to be a waste of eight days.
Fast det är ju förstås rackarspel, han försöker sätta ännu mer press på Avs än de redan tvingas stå ut med.
• • •
Den gode Chris Johnston kommer med en spännande nyhet:
Spelare som på grund av Putins våldtäkt på Ukraina lämnat KHL kan skriva på för ett NHL-lag innan måndag – och flera av dem ska redan ha blivit uppvaktade.
Det borde betyda att Lucky Luke Wallmark återvänder till Nordamerika och Nordy Nordström likaså.
Kul – get Wall.E till New York, för tusan!
• • •
Rackarspel är för övrigt ett trevligt gammalt uttryck.
• • •
Det här är första gången på två veckor jag sitter på min stol på Gardens pressläktare, så jag återvänder liksom jag också. Men till skillnad från spelarna känner jag mig som allra mest inspirerad när jag inte varit här på ett tag. När det blir för många matcher i tät följd är det lätt att bli blasé och mätt, men efter ett uppehåll av det här slaget påminns jag om vilket privilegium, vilket vilken fantastisk ynnest, det är att ha detta jobb och ränna i denna ärevördiga hall on a regular basis.
Därför blev det här introt oväntat långt – och därför ska jag fortsätta i samma stil kvällen lång.
Det är ju så härligt att komma hem…