DALLAS – NASHVILLE 1-1 (Period 1)
• • •
Burgaren fräser på spisen!
För visst är det han som ser till att the Stars of Texas tar ledningen i detta fältslag.
I ett PP efter knappt halva perioden får han pucken ute vid sargen, glider in i position på blålinjen och vispar iväg ett sånt där karaktäristiskt, lätt, välriktat skott – och vid kassen kan bloggen-favoriten Jason Robertson styra in 1-0.
Det kommer mera, törs jag nästan lova.
• • •
Men sicken luguber inledning.
Stars kommer inte ur egen zon på sex minuter, Preds trycker på oavbrutet, bland annat i kraft av ett tidigt PP – men ändå skapar gästerna inga farliga chanser. Ja, de får inte ens iväg mer än något ströskott på mål.
Slutspelshetta är väl inte det första man tänker på, kanske.
• • • 
Tänk vad ett uppehåll på en knapp veckan kan få för effekter.
Plötsligt har var och varannan spelare problem med tajmingen, skjuter snett och vint och glömmer var de ska befinna sig.
För att inte tala om hur off hemmamålisen Oettinger är när han han släpper Tolvanens strumprullare mellan benen.
• • •
För att vara helt ärlig: Det är inte precis Mardi Gras i tegelhögen på Victory Park Lane ikväll.
Åtskilliga stolar gapar tomma på samtliga läktarsektioner och de som kommit är så lågmälda att man hör allting nere på isen.
Så kan det gå när ett tänkt topp lag underpresterar mitt under en pandemi.
• • • 
I princip kan man säga att matchen i The Big D kommer igång när Trenin sätter en armbåge i plytet på Klingberg och Jamie Benn blir förbannad och börjar brottas framför Oettinger.
Då vaknar Stars och börjar spela hockey.
• • •
Plötsligt kommer David Poile trampande på pressläktaren, stannar precis vid min stol och står sen och ser filosofisk ut i någon minut.
Har du några synpunkter som ska framföras, HEK?
• • •
Flipper har inte kommit till några lägen ännu, men man ser på honom – han bara väntar på att få ladda bössan och och smälla in ännu en rykande cannoli.
• • •
Hela skaran av scouter sitter på raden framför mig på pressläktaren och det är rätt underhållande att studera dem. Somliga är polare och skrockar och kluckar ihop, men andra ser ut att vilja döda varann med onda ögat monumentale.
I alla världar finns det vänner och fiender, det är helt klart.
• • •
Nu när jag tänker på det – borde inte bloggen tas emot med standing ovation i tegelbygget ikväll?
Det är ju första gången jag är här sedan jag, till allmänt raseri i hela Minnesota, bröt mot konsensus i sommarens Calder-race och, som ende PHWA-medlem, gav Jason Robertson min dyra röst.
Men ok, det räcker med en middag efteråt…
• • •
Det är intressant att se scouterna jobba också. De både knattrar på laptoppar och skriver med vanlig gammal penna i stora anteckningsblock – och för, i några fall, även något slags statistik i paddor.
Jag som trodde att det bara var att luta sig tillbaka, se matchen och sen ringa chefen med lite intryck.
• • •
Men Oilers – hur är det som händer i Rogers Place ikväll ens möjligt?
• • •
Hörrni, det är bra dött i spåret också. Då blir jag ledsen i ögat. När bloggen är på turné vill den belönas med drag. Jag tror bestämt vi får ta och kalla upp några U-båtar från de mörka djupen.

The stars at night
Are big and bright
Deep in the heart of Texas

The prairie sky
Is wide and high
Deep in the heart of Texas

The sage in bloom
Is like perfume
Deep in the heart of Texas

Ja, inför alla NHL-matcher i Dallas bjuder traditionen att bloggintron inleds med några fraser ur Texas inofficiella nationalsång, skriven av den förträfflige Gene Autry – och det är alltså här, i The Big D, bloggen begår sin verkliga omstart efter All Star-uppehållet.
En divisionsclash mellan Stars och Nashville Predators ska avgöras i fina gamla tegelbygget American Airlines Center och det känns verkligen som en värdig nypremiär. De inblandade lagen är tvättäkta rivaler och tycker genuint illa om varandra – och framförallt Stars måste veva igång sin andra-halvlek-push nu, medan tid fortfarande finnes. Eljest kan drömmen om Stanley Cup-slutspelet snart vara krossad igen.
Vi bör följaktligen få sniffa på den typ av brännande krutrök som vanligtvis bara bolmar kring verkliga playoff-draman.
Ni, fina vänner i läsekretsen, inbjuds härmed att dela den förhoppningsvis exalterande upplevelsen med mig.
• • •
Det blev alltså en fin och välbehövlig liten resa efter All Star-helgen, trots allt.
Ursprungligen hade jag som bekant tänkt åka till Hawaii under OS-uppehållet men det suddades ju ur kalendern strax innan jul så jag trodde att det skulle få leva vidare med min törst efter nya vyer.
Men väl i Vegas växte en tanke på roadtrip fram och plötsligt satt jag i en BMW från Hertz och såg Strippens sanslösa resorts i backspegeln.
Från Sin City gick färden till skogarna i Flagstaff i norra Arizona. Sedan vidare längs Interstate 40, genom Navajo Nation, förbi Albuquerque, till Tucumcari – förevigat, måste jag än en gång påpeka, i Little Feats ”Willin’”. Dagen därpå fortsatte jag in i Texas, till Amarillo och The Big Texan, där Art Vandeley trodde att biffen skulle sätta tänderna i den legendariska 2-kilosbiffen (pun intended, jodå). Men så roligt blev det inte. Jag åt blott lunch på detta fantastiska stekhus – tillika honky tonk, ranch, museum och lite allt möjligt som går att förknippa med Texas.


Därefter styrde jag söderut, längs US Route 287, rakt genom just the heart of Texas, och kom tidigt igår kväll till denna magnifika monsterstad.
Vid det laget kändes det som att det sjöng i hela min själ, för…ja, jag kan inte riktigt förklara, men så här skrev jag till ett par vänner på Facebook efter en drajja på stekhuset Billy Can Can igår kväll:
”Jag älskar inget som jag älskar att köra bil i detta land. Jag blir till och med morgonpigg, går upp 07.00 och njuter av att ha en hel dag framför mig. Och bakom ratten – snacka om kontemplativ! Aldrig är jag mer harmonisk än där, när mil efter mil och timme efter timme passerar. Alltid på väg, alltid i rörelse framåt – det är Bofinkens modus operandi!”.
• • •
När vi – jag och Bamse Ekeliw – i eftermiddags spelade in veckans podcast-avsnitt skämtade hockeygudarna som vanligt aprilo med oss.
Just som vi var klara kom nyheten att Montreal avskedat Dominique Ducharme – och någon timme senare släppte de Martin St. Louis-bomben.
Vi och vår tajming…haha.
Beslutet som sådant finns det inte mycket att säga om. Inget hjälper förstås på kort sikt, den här säsongen är förlorad och ska bara spelas av. Och just därför skadar det inte att testa en filur som St. Louis på interim-basis. Han är helt oprövad, ja, men en ledargestalt av guds nåde och om det dessutom visar sig att han can coacha på NHL-nivå – jackpot. Om inte – ja, vad spelar det för roll? Då är det bara att anställa en ny, riktig coach i sommar och påbörja den stora ombyggnationen.
• • •
Burger Klingberg säger det själv på en presskonferens efter dagens morning skate:
– Vi vet var vi befinner oss, det här är ”a huge game” för oss.
Och coach Bowness, som fortfarande har jobbet kvar, nickar instämmande.
– Vi måste spela playoff-hockey nu, med den intensitet och emotionella laddning som man tar fram på våren.
Ni hör ju.
Det här blir nåt.
• • •
Allra bästa delen av the roadtrip var sista sträckan, längs 287:an ner genom själva spenaten.
Den sortens trafikleder slingrar sig nämligen rakt genom stadskärnorna i mindre samhällen, så jag fick ta en närmare titt på för mig tidigare outforskade metropoler som Clarendon, Childress, Vernon och Wichita Falls (den senare en stad i åtminstone Norrköping-klass, vilket jag inte hade en susning om).
Ett gammalt intryck bekräftades med emfas: Jesus och vapen står högt i kurs där ute.

• • •
Tuukka time no more, kan vi slå fast .
Som utmärkte Athletic-reportern Fluto Shinzawa avslöjade i förmiddags tänker den finländske målvaktsikonen avbryta sitt comeback-försök och gå i pension.
Lite sorgligt. Tuukka har varit en mäktig konstant i ligan i över ett decennium och borde få sluta på sina egna villkor, men om höften fortsätter krångla och han känner att han inte kan prestera på samma nivå som han vant sig vid är beslutet förstås ofrånkomligt.
Vi kan bara tacka för alla uppvisningar.
Han var verkliga Tuukka – med två U, två K och inga returer!
• • •
Klingberg, ja. Det här kan vara sista gången bloggen ser honom i American Airlines Center – och det är bland annat därför jag tagit mig hit.
Eftersom han och Stars inte kan komma överens om en kontraktsförlängning lär han snart bli trejdad.
Antagligen är det därför vi har så förbluffande många scouter på plats i pressläktaren.
Följande klubbar är representerade med minst en spanare: Seattle Kraken (de har två), Washington Capitals, Boston Bruins, Tampa Bay Lightning, New Jersey Devils, San Jose Sharks, Florida Panthers, Vancouver Canucks, Montreal Canadiens, Vegas Golden Knights, NY Rangers och Chicago Blackhawks.
Ojvoj.
Själv hoppas jag bloggens och Burgers gemensamma, åtta år långa Dallas-historia – som jag gissningsvis lägger större vikt vid än vad han gör, haha – avslutas med en brakande urladdning,.
2+2, det vore ett fint facit.
• • •
Längs den där 287:an passerar man Memphis också. ”Hallå Åsa”, ropade jag vid en järnvägskorsning, men fick inget svar. För det handlade ju om Memphis, Texas – en liten håla med 2290 innevånaren. Varav ingen förstås lika cool som vår Chall (boende i det riktiga Memphis, med 650 000 innevånare, om någon nu inte visste det).
• • •
Naturligtvis messade jag Flipper Forsberg igår kväll och meddelade att jag är på plats i JR Ewings hemstad och ska sa den här matchen.
Ni som varit med ett tag vet ju vad bloggens närvaro brukar göra för den gode masens målproduktion, så nu när han är medveten om att jag sitter här kan vi räkna med ett hattrick.
Jo, faktiskt. Det skulle inte förvåna alls.
• • •
De har förstås inga Covid-restriktioner alls i Texas – utom i AAC. Här ska man ha det där förbannade munskyddet på sig på pressläktaren.
Oväntat.
• • •
Detta kan överhuvudtaget bli en av de stora Klingberg-kvällarna. Först lirar John den här blockbuster-matchen – sedan ingår Carl, som jag förstått, i förstakedjan i den Tre Kronor-version som framåt svinottan begår OS-premiär.
Hoppas bägge två gör braksuccé, så jag och Ros och Abris där borta i Peking kan växa ihop våra texter.
• • •
American Airlines Center har jag inte, vad jag kan minnas, besökt sedan jag och Tvekeliw svängde förbi under en roadtrip 2018, eller nåt sånt – och hjärtat klappar glatt när jag kliver in genom media-entrén igen, för det är en förträfflig arena och jag har upplevt legendariska kvällar här. Framförallt värmer minnen från våren 2008, när Stars och Wings möttes i en magisk konferensfinal. Det var första gången bloggen bevakade en hel serie on the road och jag skulle vilja påstå att det också var då, under ständigt tjattrande med båda lagens alla svenskar – inte minst Notan i Dallas! – den hittade sin form.
Så, ja, lite holy ground är detta för mig.
• • •
Abisko, jag får säga som Johan Forslund: Vad menas? Jag har inte sett några rapporter alls om Laine-problem i Ohio.
• • •
Förutom Notan ingick även Loui Eriksson, Joel Lundqvist och Nicklas Grossmann i den Stars-uppställning som utkämpade den där grymma konferensfinalen för 14 år sedan. Och i Wings…ja, där kryllade det ju av stjärnor från konungariket: Lidas, Homer, Zäta, Kronwall, The Mule, Micke Samuelsson, Andreas Lilja.
Det var verkligen nåt alldeles speciellt med den serien.
• • •
Som framgick av de befängda resultaten igår är det omöjligt att tippa just nu. Flertalet lag tycks ha förlorat förståndet – eller i alla fall insikterna om hur hockey ska spelas – under All Star-breaket.
Men what can a poor boy do except försöka tänka logiskt.
Här kommer min tipsrad för kvällen i repris:

•Philadelphia – Detroit 1
•Edmonton – Chicago 1
•Dallas – Nashville 2
•Calgary – Vegas 1
•Seattle – Arizona 1
•Vancouver – NY Islanders 1

• • •
I den här gudfruktiga delen av världen vet de verkligen hur man gör svagt kaffe, så jag sitter på pressläktaren och jublar redan två timmar innan puckdrop.

• • •
Brad Marchands senaste incident?
Ah, att skriva om att han återigen är i trubbel känns som att skriva om att solen kommer gå upp imorrn igen.
Självklarheter, liksom.
• • •
Nåt säger mig att Zydden ännu inte hört att bloggen befinner sig i Dallas.
Synd i så fall.
Det här är ju på många sätt hans och HEKS Special Night.
Ring honom, någon!
• • •
Så, lagen som fick multipla matcher inställda tidigare i vinter får nu, under några snabba veckor, en gyllene chans att täppa till obehagliga glapp i tabellen – och många tar för för givet att såna som Hurricanes, Islanders, Flames, Oilers och Stars snart jagat ikapp i sina race.
Men jag ber att få poängtera att de ska spela väldigt många matcher på kort tid och att det är jävligt påfrestande.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
OK, nu rättar vi till Stetson-hattarna i the heart of Texas och släpper iväg hockeyhingstarna i vad vi föreställer oss blir en mycket minnesvärd.
Yippee ki yay, boys!

Ikväll blir det äntligen liveblogg igen – från Dallas.
En match, i Philly, hinner dock börja innan vi drar igång så tipsredan kommer redan nu.

•Philadelphia – Detroit 1
•Edmonton – Chicago 1
•Dallas – Nashville 2
•Calgary – Vegas 1
•Seattle – Arizona 1
•Vancouver – NY Islanders 1

Vi hörs om några timmar – och jag hoppas innerligt att både Zydden och HEK är redo.

Vet inte om ni såg, men för vad som bör ha varit första gången i världshistorien hade dagens lilla NHL-referat i Sportbladet dateline TUCUMCARI, ARIZONA.
Här, i en ort förevigad av Little Feat i mästerverket ”Willin’”, tillbringade jag natten – och här satt jag och skrev om Mitch Marner.
Nu fortsätter resan mot Zydden-land, men jag lär inte vara framme innan kvällens omgång startar – stopp i Amarillo är ju givet – så vi kär tipsraden redan nu.

•Ottawa – Carolina 2
•Boston – Pittsburgh 1
•Montreal – New Jersey 1
•Washington – Columbus 1
•Winnipeg – Minnesota 2
•Edmonton – Vegas 2
•Vancouver – Arizona 1

Vi hörs lite senare, utgår jag från.

Morsning och välkommen tillbaka till vardagen.
Bloggen är dock fortfarande ute på roadtrip och skriver nu till er från klassiska Winslow, Arizona. Eventuella Eagles-fans i spåret borde jubla.
Det betyder att det inte blir någon liveblogg på ytterligare någon dag, men håll ut – på onsdag är jag i en skojig arena där ute.
Idag, till nystarten, får ni denna lilla tipsrad.

•Toronto – Carolina 1
•Ottawa – New Jersey 1

Adios amigos, Vegas.
Vi tar farväl av årets jippo med följande små bilder.

Ok, gå i frid nu.
Till veckan blir det riktig hockey igen.
Vi hörs då.

CENTRAL – METROPOLITAN 3-5 (Slut)
• • •
Så, Metropolitan Division vinner årets All Star-final.
Nu blir det parader på gatorna i New York, Newark, Philly, Pittsburgh, Washington, Raleigh och Columbus.
Eller kanske inte.
• • • 
Claude Giroux utses till årets All Star-MVP och får en Honda-SUV för det.
Ja, han har ju inte så mycket att vara glad åt i övrigt just nu, så – grattis.
• • •
Machine Gun Kelly väcker kanske inte min lust att åka hem till Hagalund i Borlänge och revidera hela skivsamlingen, men han står för i alla fall för ett livligt framträdande; sänks ner från taket på en plattform, ligger på isen, dansar med Gritty.
Tre plus.
• • •
Svenskkvoten i årets All Star:
Rasmus Dahlin – 1 mål + 1 assist.
Victor Hedman – 1 assist (plus ett bortdömt frilägesmål).
Ja, nä, vinklarna kastar sig inte över en blågul korre.
• • •
Alla andra maskotar som är för och hottar upp inramningen – eller hur man ska se det – måste få komplex när de träffar just Gritty.
Han är så otroligt överlägsen i den rollen, så dominant, att det ju inte liknar nånting.
• • •
Nu ska jag gå hem och och ta en lång nap – och, nån gång, ladda upp de utlovade bilderna.
Gonatt.

ATLANTIC – CENTRAL 5-8 (Slut)
• • •
Hedman bakar en fin frilägescannoli, men dessvärre gjorde Kyle Connor ett oupptäckt mål i momentet innan så Vigges bakverk torkas bort ur protokollet.
Typiskt för oss i blågul media, på jakt efter nånting – vad som helst! – att vinkla på.
Nu är alla våra killar utslagna.
Tjenare.
• • •
Pete DeBoer, som coachade Pacific-laget, erkänner utan omsvep efter den inledande förlusten:
– Jag är bakfull idag.
Haha.
• • •
Auston Matthews och Jonathan Huberdeau känns som en duo som skulle kunna rip it up ganska så brutalt i riktiga matcher.
Ojvoj liksom.
• • •
Jadu Forslund, men får man. gräva så djupt för att hitta stunder när All Star-matcherna varit sevärda bevisar man min poäng, tycker jag.
I modern tid, från lockouten och framåt, har de varit stendöda – allihop.
• • •
Tampa-spelarna har stor förståelse för DeBoer, skulle jag tippa.
• • •
Videogranskning för offside i en All Star-semi…lite humor ju.
• • •
OK, Snåla – ska vi tippa finalen också då?

•Metropolitan – Central 2
– Jag tycker Kadri & co verkade mest eager, man skulle nästan kunna tro att de är angelägna om att vinna.

METROPOLITAN – PACIFIC 6-4 (Slut)
• • •
Skyll inte på mig.
Jag utfärdade en varning om att de här matcherna är helt värdelösa för oss som har elvaårsdagen bakom oss och…ja, ni ser ju själva.
Om jag tvingades välja mellan en rotfyllning i månaden och NHL-matcher av den här sorten på frekvent basis vet jag inte hur jag skulle välja.
• • •
Och vi kan säga hejdå till hemmaspelarna på en gång. Metro vinner inledningsmatchen med 6-4 och publikfavoriterna Mark Stone, Jonathan Marchessault och Alex Pietrangelo får åka hem till Summerlin och äta lunch.
Morsning och korsning.
• • •
Efter en helg av burop verkar det som att Tom Wilson är ivrig på att få replikera.
Redan efter tretton sekunder stänker han in dagens första mål – på assist från lagkamraten Kuznetsov.
Det kan förstås handla om att just de två vill tacka Vegas för senast också.
Washington-pojkarna är ju de enda i Vegas denna helg som firat Stanley Cup-seger på T-Mobile-isen…
• • •
Man kan lätt få intrycket att även vissa av spelarna var ute och partajade med hårt tatuerade bikers igår och tycker att klockan är åt helvete för lite just nu…
• • •
Det skulle vara lite underhållande om Wilson också markerade genom att sätta in en brutal tackling.
Skandaler har det varit alldeles för av under All Star-helgerna genom åren.
• • •
Introt med tre konståkande Elvisar, sex showgirls, Golden Knights egna science fiction-figurer till trumslagare, riddare och en DJ får man ju ändå ge fem plus.
Haha, vilket ljuvligt smaklöst vanvett.
• • •
Visst – det är ju Devils-Jack som gör snyggaste målen.
• • •
Men nu ni, nu blir det…äh, jag kan inte låtsas.

Jaha, då knyter vi ihop 2022 års All Star-helg med…ja, ni vet.
Styggelsen.
Efter gårdagens läckerheter – Zegras blinda mål, Jack Hughes trollkonster, Kaprizovs Ovetjkin-maskerad och Vigges mördarslägga – ska pojkarna som samlats i Vegas spela matcher de egentligen inte bryr sig om det minsta.
Alla vänner i spåret är ursäktade om de går trallgök on me hela kvällen, men den som inte har något bättre för sig och gör mig sällskap får förstås extra guldstjärna.
• • •
Bild speciale var utlovat, men jag vaknar lite senare än planerat och får hasta till T-Dojan i den otrevliga förmiddagssolen.
Här är wifi fortfarande trögt som Hal Gill under kontring, så det tar för lång tid att ladda upp mina små mästerverk.
Sålunda:
Allt visuellt kommer i en sista, sammanfattande post senare i afton.
• • •
Men, undrar kanske vän av ordning, om nu allt är så dåligt och poänglöst – vad gör vi alls på det här jippot år efter år?
Den frågan försökte jag besvara i en krönika i papperstidningen i onsdag och nu tänkte jag att även ni ska få ta del av synpunkterna i den.
Här:

NEW YORK. Framtida fans måste kultiveras och säkras.
Därför kommer NHL aldrig lyssna på kritiken om att All Star-helgen bara är ett spektakel utan värde för den vuxna hockeypubliken
Med några små korrigeringar skulle det dock vara en enkel match att väcka lite intresse även hos oss gubbar och tanter.

I natt spelas fem matcher i NHL och när slutsignalen i de sista två, i Chicago och Glendale i Arizona, ljuder gör ligan halt.
Sedan följer ett fyra dagar långt uppehåll för att 44 spelare och ett antal coacher ska kunna delta i All Star-kalaset i Las Vegas till helgen.
Det är många fans upprörda över, framförallt i Sverige och resten av Europa.
Kan man, lyder en vanlig åsikt, ta paus för sådana meningslösa jippon, borde man kunna skicka sina bästa spelare till Kina för OS också.
Fast den kritiken är lite orättvis. Det var inte för att hinna med den här årliga firmafesten NHL och spelarfacket drog sig ur vinterspelen. Det var för att de ville rädda sin säsong och hitta användbara datum för de över hundra matcher som fick lov att ställas in när Covid rasade genom spelartrupperna runt nyåret – och det gick bara om det planerade OS-uppehållet denna månad togs i anspråk.
Att istället – eller också – ställa in helgens evenemang i T-Mobile Arena hade gjort varken till eller från.
Däremot delar jag åsikten att All Star-showen i sig är genuint ointressant och poänglös. Vissa moment under den inledande kvällens individuella kraftmätningar kan vara underhållande, men matchen i sig är en ren styggelse. År efter år blir jag chockad över att jag glömt hur otroligt tråkiga hockeykamper som inget betyder kan vara. När ingen tacklas, ingen tar i det minsta och ingen bryr sig återstår bara allmänhetens åkning.
Men sedan tittar jag ner på läktarna och där sitter de som All Star-konceptet skapats för – och de har hur roligt som helst.
De yngsta fansen.
Barnen.
Kidsen.
Det är dem NHL – precis som de andra tre stora proffsligorna – vänder sig till när man gör sina största tillgängliga och exponerar dem i lättsamma sammanhang och ungarna älskar att komma nära idolerna och få se dem göra häftiga, roliga saker utan hjälm.
Därigenom säkras de, är förhoppningen, för framtiden och det är förstås vad allt går ut på.
Affärer.
Det kan man tycka illa om ifall man vill, men inte göra något åt. Amerikansk idrott är business som omsätter miljardtals dollar och kommer alltid att agera i enlighet med detta faktum – och spelarna de anställer har inget emot det, ska man komma ihåg. Det är för att få ta del av frukterna denna business genererar de utöver sin idrott i Nordamerika.
Samtidigt finns det ett par detaljer Gary Bettman & co utan mycket till ansträngning skulle kunna skruva till för att göra tillställningen attraktiv även för redan etablerade fans.
För det första vore mycket vunnet om de såg till att All Star Weekend levde upp till sitt namn och verkligen var en årlig presentation av de bästa, mest spektakulära stjärnorna och artisterna.
Men det räcker med en snabb inventering av årets laguppställning för att konstatera att upplägget är ett annat. Bland de som INTE dyker i neonskenet på Strippen på fredag och lördag – och – finns dessa:
Sidney Crosby, Artemi Panarin, Nicklas Bäckström, Mat Barzal, David Pastrnak, Brad Marchand, Aleksander Barkov, Aaron Ekblad, Mitch Marner, John Tavares, William Nylander, Nikita Kutjerov, Patrick Kane, Mats Zuccarello, Kevin Fiala, Mikko Rantanen, Gabriel Landeskog, Vladimir Tarasenko, Miro Heiskanen, Jason Robertson, Filip Forsberg, Matt Duchene, Jacob Markström, Elias Lindholm, Anze Kopitar, Drew Doughty, Erik Karlsson, Logan Couture, Max Pacioretty, Robin Lehner, Trevor Zegras, Elias Pettersson och Quinn Hughes.
Varför?
Det stora problemet är att bossarna bestämt att samtliga 32 lag måste få skicka minst en spelare, för annars tillgodoses inte alla ”marknader”. Den alla-får-godis-principen känns lite lökig. Fansen på exempelvis Long Island kommer knappast sitta klistrade för att Adam Pelech bildar backpar med Columbus Zach Werenski – men skulle antagligen gå att locka med en mano-a-mano-duell mellan Pastrnak och Zuccarello.
En annan ogynnsam aspekt är att själva matchen saknar prestige, varför många stjärnor helt enkelt inte vill åka och gör vad de kan för att slippa. Jag vet en före detta Detroit-profil – inga namn, men han kommer från Njurunda…- som alltid fick mystiska problem med handlederna den här tiden på året.
Det problemet skulle kunna åtgärdas med en åtgärd vi diskuterade i podcasten förra veckan Jonathan Ekeliw och jag. Låt de bästa från Nordamerika göra upp med de bästa från Europa, som vid några tillfällen på 90-talet, och pumpa in ordentligt med prispengar.
Då skulle vi på lördag få se en holmgång som hänförde både knattarna och gamlingarna.
• • •
Bofinken har upplevt många bistra morgnar under sina snart 55 år på planeten Tellus, men få kan mäta sig med denna lördag i Nevada-öknen.
Att alls kliva upp ur sängen känns som att bli överkörd av en skördetröska. Sen…nä, ni vill inte veta.
Men det som måste göras måste göras, så impulsen att stanna på rummet och se den här skiten på tv trycktes bort och nu sitter jag här.
Dock:
Puh…
• • •
Alla tre svenskarna – Vigge, Kempe och Rasmus – kommer göra mål under eftermiddagen, känner jag på mig.
Alltid nåt.
• • •
Hur ligan alls kan komma på tanken att veva igång den här balen redan vid lunch, lokal tid, en lördag i Las Vegas är ofattbart.
Jag kommer inte glömma…
• • •
Dagens stora behållning blir Jack Hughes, känner jag också på mig. Om nu behållning är ordet.
• • •
Hamnade återigen på goddamned Huntridge Tavern efter middag igår och representanter för Mongols MC var där då också. Nu hade emellertid de verkligt håriga bjässarna, med tatueringar i ansiktet skit, bestämt sig för att gå ut, så det blev ingen ny ”YMCA”-session, det kan jag försäkra.
• • •
OK, Snåla – vi testar

•MET – PAC 2
•ATL – CEN 1

• • •
Nu åker vi.
Ha inte för höga förväntningar – allra minst på mig…