Henrik Lundqvist Night
Någon enstaka gång under alla åren han briljerade i Broadways skarpaste strålkastarsken, och kväll efter kväll fick hela Madison Square Garden att förenas i öronbedövande HEN-RIK-ramsor, fladdrade tanken förbi.
”En dag kommer Henke få tröjan upphissad i taket i den här hallen”…
Det kändes dock väldigt avlägset. Som något som väntade i en annan tid – far, far away.
Men plötsligt är den dagen här.
Plötsligt ska den fantastiska sagan om Henrik Lundqvist, The King of New York, denna fredagkväll i slutet av januari 2022 fullbordas med en högtidlig och påkostad ceremoni som slutar med att nummer 30 skickas upp i det vackra Garden-taket för att sedan hänga där för evigt.
Det känns…omvälvande.
En epok tar slut här ikväll – framförallt för Henke själv, för Rangers och för New York, men också för mig personligen.
Sedan hösten 2005 har det funnits en konstant i mitt liv och det har varit Henrik Lundqvist. Hans karriär, hans succé, hans femton år som regent på Manhattan.
I någon mån gick denna konstant förstås förlorad redan när han sensommaren 2020 köptes ut av Rangers och sedan tvingades meddela att den tänka fortsättningen i Washington av hälsoskäl inte fick bli av, men eftersom slutpunkten så att säga aldrig konkretiserats är det först nu det står klart att det här fantastiska kapitlet i livet – kanske dess ultimata klimax – tillhör det förgångna.
This is it.
Det är över nu.
Samtidigt dansar hjärtat i bröstkorgen – av lycka över att en historia jag haft privilegiet att få följa från första till sist stund kulminerar med en högtid som den här.
Efter femton säsonger, 1017 matcher (varav 130 i playoff), 520 segrar (varav 61 i playoff), OS-guld, VM-guld, SM-guld, en Stanley Cup-final, ett koppel slagna klubbrekord, En Vezina Trophy och ytterligare fyra Vezina-nomineringar, en Hart Trophy-nominering, fem All Star-matcher, otroliga Game 7-triumfer, förkrossande slutspelsförluster och hundratals tillfällen då HEN-RIK-ramsan dånat så hela Garden skakat i sina fundament ska Björn Henrik Lundqvist från Åre och Göteborg och Tribeca saluteras och skrivas in i New York-historien med eldskrift.
Det är fantastiskt.
Det är underbart.
Som alla andra som har lyckan att vara på plats nu, och säkerligen de flesta av er som sitter vakna i den svenska vinternatten och ser på tv, tänker jag tillvarata varje sekund av den här garanterat helt oförglömliga stunden.
Den börjar nu.
• • •
Dagen började tidigare än den borde gjort för mig, sett till hur sent jag kom i säng och hur svårt jag hade att somna – för ja, det finns 54-åringar som är som de snarare vore 14.
Men jag behövde få skägget ansat – är det gala så är det – så jag satt hos min ryske barberare redan under förmiddagen.
Sedan tog jag mig till det hotell i närheten av Garden där den månghövdade skara svenskar som haft lyckan att få åka hit med Ted Åström Reander och Watch-it-Live inkvarterats.
Som traditionen bjuder höll jag där ett litet föredrag om mitt lilla liv som NHL-korre och, framförallt, om hur det varit att följa Lundy på plats under alla år.
Nervöst, det. Men kul. Särskilt som VVS-kung Tony och trädgårdsmästare Robban – två gamla legendarer från tidigare resor av samma sort – var med och ställde oväntade frågor.
Som den här:
– Varför pensionerar de inte de stora stjärnornas tröjnummer redan medan de är aktiva?
Hm…
• • •
Garden är i sanning uppsnofsad kvällen till ära. Eller ska man rentav säga….henkifierad?
Så här ser det ut några timar innan första HEN-RIK-ramsan exploderade.
• • •
Det är nåt jag vill ha sagt, nåt jag vill få fram, om all tid som passerat sedan Henkes första framträdande i den legendariska Broadway-ladan i oktober 2005. Om alla matcher jag sett, om alla kvällar jag suttit här, under mörka vintrar avlägsna år som 2007 och 2010 och 2012 och 2015.
Men jag vet inte vad det är och varför det känns angeläget, jag vet bara att det på något sätt är vad de här i Amerika kallar profound.
• • •
Att vi – och ni – kommer få se tårar under kvällens gång kan jag garantera.
Redan under den presskonferens Henke håller med Chris Drury, Glen Sather, Mike Richter och Adam Graves i Hulu-teatern vägg i vägg med Garden under eftermiddagen blir han så rörd att rösten stockar sig och ögonen blänker.
Och då är det bara oss luffare till journalister han har framför sig.
Nästa gång han ska öppna munnen offentligt råder skarpt läge…
• • •
Vid mötet med Watch-It-Live-gruppen på New Yorker-hotellet var jag förstås bara förband – som The Hives innan Rolling Stones på Stadion 2003.
När jag babblat färdigt tog den här herrn över – hockeyns egen Mick Jagger.
Han är, kan jag meddela, helt lysande i de här sammanhangen. Avslappnad, rolig och villig att bjuda på fantastiska stories och anekdoter.
Missa honom inte om ni får chansen.
• • •
I matchen som följer på balen på slottet är det alltså Minnesota Wild som står för motståndet – ingen tillfällighet, Nummer 30 ville ha sin norske kompis på plats – och jag törs nästan lova att de vinner.
Den emotionella anspänningen blir alltid för stor för lag som håller den här sortens ceremonier och när de är över har de glömt hur man spelar hockey.
• • •
Apropå andra svenska hockey-legendarer hoppas jag ni såg den lilla enkäten i Sportbladet idag, med såna som Lidas och Zäta och Foppa och Erik K och Bäckis och Henrik Sedin och rentav Fast Freddy Shoestring.
För de som följt den här bloggen i några år kommer det säkerligen inte som en överraskning att EK65 och Zäta är väldigt roliga…
• • •
Den avgörande konferensfinalen mot Montreal 2014, när han tog Rangers hela vägen till himlens port – bland annat med hjälp av den där sinnessjuka propellerräddningen.
Det är den är den kvällen, och den matchen, jag ständigt återvänder till när jag får frågor om den absoluta höjdpunkten under Henkes NHL-karriär.
Det finns förstås ett oändligt koppel andra magnifika segrar, och räddningar, att lyfta fram för den som så önskar, men den gången förverkligade han en dröm som hade brunnit innanför det eleganta skjortbröstet för evigt och
• • •
Att det händer något anmärkningsvärt med blågula förtecken i New York framgår också på mediala uppslutningen.
Utöver er vän Bofinken från Sportbladet har vi Expressen, Svenskan, DN, GP, TT, Viasat och SVT på plats.
Rekord, tror jag bestämt.
• • •
Den femte finalen i Staples Center i LA två veckor senare, när Alec Martinez smällde in den avgörande pucken i andra förlängningsperioden – och Kings, inte Rangers, vann Stanley Cup.
Det är den är den kvällen, och den matchen, jag ständigt återvänder till när jag får frågor om den värsta motgången under Henkes NHL-karriär.
Det finns fler blytunga förluster att lyfta fram för den som så önskar, men det var den verkliga dolkstöten i hjärtat, när en ännu större dröm dog och vad som skulle visa sig vara sista chansen att vinna hockeyns heligaste pokal gick om intet.
• • •
Alla kända vänner Mister Page Six plockat hit för den största kvällen i livet har inte avslöjats, men två blir vi upplysta om i det hysteriskt fullpackade pressrummet.
John McEnroe och Michael J. Fox sitter ”courtside” precis bakom spelarbåsen.
Coolt.
• • •
Michael Russo, som bevakat Wild lika länge som organisationen funnits, går förbi och hälsar.
– Du är förstås här för Jonas Brodins comeback, flinar han.
Exakt.
Händer det nåt annat?
• • •
De enda övriga svenska tröjhissningar jag upplevt live är Lidas i Detroit 2014 och bröderna Sedins i Vancouver 2020.
Tanken var att jag skulle se Alfie skrivas in i historien i Ottawa strax innan nyår 2016 också, men då hade jag firat jul hos en viss Filip i Los Angeles och blivit smittad av en sjudundrande magflunsa och fick stanna i Kalifornien.
Just hans högtid såg jag dock om på Youtube igår kväll och den var precis som de andra.
Mäktig, emotionell, vacker, oförglömlig.
Det blir, var så säker, likadant nu.
• • •
Hur jag uppdaterar här i bloggen ikväll får vi se, det blir nog tidvisa sammanfattningar snarare än ständiga poster om allt som händer.
Ni ska ju titta själv och ser vad som händer och sägs.
• • •
Snabbt, Henkes bästa lagkamrater i Rangers genom åren:
1. Jaromir Jagr, 2. Rick Nash, 3. Marian Gaborik, 4. Ryan McDonagh, 5. Mika Zibanejad, 6. Mats Zuccarello, 7. Dan Girardi, 8. Artemi Panarin, 9. Martin St Louis, 10. Michael Nylander.
• • •
Ok, nu gör vi det här.
En sista gång – för The King:
– HEN-RIK! HEN-RIK! HEN-RIK!