Det tog tio dygn och fyra matcher, men nu är vi till sist där vi vill vara.
Äntligen går det att förnimma de emotionella och fysiska effekter laddningen i en Stanley Cup-final ska generera.
Hjärtat slår hårt, det pirrar och kittlar i mellangärdet, tankarna rusar, andningen blir tung, ett brusande välmående pulserar genom hela blodomloppet, spänningen närmar sig tidvis det rent obehagliga.
Så sent som för ett par dygn sedan föreföll det osannolikt att vi alls skulle få uppleva denna årliga larger-than-life-kick. Finalen var för ojämn, för odramatisk, för tråkig.
Men allt vände när Josh Anderson 3.57 in i förlängningen i fjärde matchen i Bell Centre i måndags vräkte sig fram och vispade in sudden-pucken som gav Canadiens första segern i serien.
Sedan dess är 2021 års hockeyklimax ett raffinerat äventyr, nära besläktat med det älskade Karin Boye en gång diktade om.
Framförallt innebär det förstås att Tampa Bay Lightning kan bli mästare hemma i Amalie Arena ikväll och den möjligheten – att törstande fans får se sina hjältar vinna på den egna estraden – sätter alltid städer i brand. Hela downtown Tampa – ja, hela denna del av Florida – fullkomligen skälver av de enorma förväntningarnas feber idag. Decenniets fest kan komma att utbryta framåt 23-tiden.
Men det innebär också att de för första gången under hela finalresan har verklig press att hantera. I formell mening måste de inte vinna den femte ronden – men i praktiken måste de ändå göra just det det. Annars lamslås den upphetsade hemstaden istället av bedövande besvikelse och själva tvingas de åter kliva på ett plan för att flyga tillbaka upp till bubblan i Montreal och spela vidare mot en motståndare som vittrar blod och plötsligt vet att de kan vinna mot segermaskinen från västra Florida. Det går inte, då börjar det skaka i mästarbygget.
Habs, å sin sida, har absolut ingenting att förlora. De undvek förödmjukelsen en sweep hade betytt och kan nu bara ägna sig åt att förstöra så mycket som det bara går för ett lag och en supporterskara som vad som än sägs tror att detta redan är avgjort. En ny vinst ikväll vore ett underbart långfinger i luften åt den påstådda övermakten och som sagt: Då har kanadensarna plötsligt häng och kan börja äta sig in i kampen om den heliga graalen på allvar.
Så yes, Sir och yes, Madame:
Ikväll är det med ny pånyttfödd iver och upphetsning Bofinken slår sig ner i sin bekväma fåtölj på pressläktaren i Amalie för att se ännu en tagning av Stanley Cup-finalen 2021.
Den har verklig nerv nu. Den är späckad med möjliga, långtgående konskvenser av olika sort. Den känns infernalisk.
Och oändligt är vårt äventyr…
• • •
– Bring it, vrålade vi som redan varit med om så mycket senaste åren och det verkar som att Elsa blev lite skraj för hon lugnade ner sig avsevärt innan hon klev över tröskeln till Tampa och orsakade inget kaos alls.
Mycket skrik för lite ull, var det svårt att inte tänka när allting tog slut i morse.
Ja, det ven duktigt runt knutarna här på Marriott-hotellet och tidvis piskades övergivna gator och avenyer av bibliska spöregn, men inget hände – egentligen.
Så är det ofta och personligen tycker jag både myndigheter och media får ta sig i akt, för den här hysterin inför varje litet hot riskerar att plantera en vargen-kommer-attityd i breda folklager.
Efter så många falskalarm kommer ingen lyssna när det verkligen blir allvar och varningar behövs på riktigt.
• • •
Det har varit ont om svängrum i Tampa senaste dygnen, men dessvärre inte på grund av hockeyfans.
Sju tusen – jo, 7000! – medlemmar i The Elks har haft sitt nationella konvent i den stora mässhallen vägg i vägg med downtown-hamnen och fullkomligt svämmat över barer, restauranger och hotellobbys.
The Elks, om ni har turen att inte känna till dem, är ett slags vitare Frimurarna, om det går att tänka sig, och en mindre imponerande amerikansk gruppering tror jag aldrig jag träffat.
”Töntar”, är inget uttryck jag slänger ur mig hur som helst, men…well, dra egna slutsatser.
• • •
Mantrat hörs överallt:
”Lightning gör aldrig två dåliga slutspelsmatcher i rad”.
Nej, det stämmer – men just ikväll har den omtuggade sanningen ingen riktigt bäring, för de gjorde ingen dålig match i måndags. Tvärtom stod regerande mästarnas antagligen för bästa insatsen i hela serien i Game 4 – men förlorade ändå, för det var slut på turen och de hade inte tillräckligt mycket killer-instinkt i avslutningarna.
Så det blir intressant att se hur den dynamiken, som de säger här, plays out nu.
Fast samtidigt:
När ett lag har chansen att vinna Stanley Cup, på hemmaplan, kan vi nog bortse från alla trender som färgat händelseutvecklingen fram till detta ögonblick.
De kommer vara mer motiverade än någonsin tidigare och köra så det gnisslar i isen.
• • •
Naturligtvis var jag ändå tvungen att dansa ut på balkongen och ta lite av Elsa på hakan, chansen att Stanley Cup-finalen någonsin igen krockar med en orkan är ändå minimal.
Då såg det ut så här
• • •
Man ska inte fixa det som inte är trasigt, så Habs fortsätter med samma laguppställning som senast.
Alltså: Ingen Erik G på isen ikväll heller – och ingen Kotten.
Tampas laguppställning är också densamma, såvida inte Killorn blir spelklar – men det verkar inte troligt.
• • •
Bägge lagen hann tack och lov landa på TPA i god tid innan stormvindarna och svepte in över bukten igår – och det gjorde även övrig NHL-personal. Jag såg med egna ögon hur Phil Pritchard, Keeper of The Cup, baxade in en stor lår på Marriott Waterside vid 13-tiden och ja, hjärtat slog dubbelslag. Jag visste ju vad som låg i den otympliga trälådan och vad det som låg där representerar; historien, drömmarna…ah, ni minns ramsan i förra introt.
Om några timmar kan vi få se den gnistra i de skarpaste strålkastarskenet i Amalie Arena – eller så får Pritchard åter baxa ner pjäsen i sin låda och flyga tillbaka upp till The Great White North.
• • •
Fuck The Elks!
Ja, sorry, jag behövde få skriva meningen också. Inte bara muttra den…
• • •
Under en lunch på Columbia Cafe frågar Whyno från AP lite högtidligt hur många ”clinching”-finaler jag sett på plats.
Well, det är ju alla sedan 07, utom den i bubblan ifjol.
Alltså:
Anaheim i Game 7 mot Ottawa i Honda Center 2007, Detroit i Game 6 mot Pittsburgh i gamla igloon 2008, Pittsburgh i Game 7 mot Detroit i The Joe 2009, Chicago i Game 6 mot Philadelphia i Wells Fargo Center 2010, Boston i Game 7 mot Vancouver i Rogers Arena 2011, LA i Game 6 mot New Jersey i Staple Center 2012, Chicago i Game 6 mot Boston i TD Garden 2013, LA i Game 5 mot NY Rangers i Staples Center 2014, Chicago i Game 6 mot Tampa i United Center 2015, Pittsburgh i Game 6 mot San Jose i SAP Center 2016, Pittsburgh i Game 6 mot Nashville i Bridgestone Arena 2017, Washington i Game 5 mot Vegas i T-Mobile Arena 2018 och St. Louis i Game 7 mot Boston i TD Garden 2019.
Jag minns allihop i detalj, vad som hände före och under och efter, och hur det kändes. Det är alltid lika med matchen som till sist avgör finalen – den gör helt outplånligt intryck.
Här är vi hyggligt neutrala – ibland i alla fall – men får jag vara om en likadan till ikväll ska hela världen veta att jag är extremt tacksam.
• • •
Josh Anderson sa det själv under presskonferensen i måndags:
– Tampa vill absolut inte flyga tillbaka till Montreal en gång till. Men vi ska se till att de tvingas göra det ändå,
Det är den där hållningen Les Habitants måste ha i nuläget. De ska inte bara reducera serien en gång till. De ska förstöra för tampianerna, krascha planerad fest och utsätta dem för en massa oförutsett obehag.
Det kittlar alltid lite extra, på ett helt eget sätt, när den typen av faktor blir del av upplägget
• • •
Återigen famlar jag efter orden som kan beskriver stämningen i det Tampa som efter kort orkan-lockdown – downtown var lika tomt igår kväll som Manhattan i slutet av mars förra året – tittat fram och flämtar av förväntan.
Men jag kan i alla fall konstatera att praktiskt taget hela stan är på fötter – och varenda kotte har siktet inställt på segerfest all night long.
Senast jag tog del av sådan kollektiv upphetsning var…nä, jag kan inte erinra mig när det var.
Så här ser det för övrigt ut i Thunder Alley utanför Amalie, där tiotusentals ser matchen på jättebildskärmen, fyra timmar innan puckdrop.
Varning för mayhem i tropikerna om några timmar…
• • •
Paulie är stressad när jag får tag i honom, han ska köra Gigi till Newark Airport för att utföra nåt hyss med Patsy Parises bror Phil, men han hinner ändå ta emot detta tips.
•Tampa – Montreal 1
– Är du verkligen säker på att Tampa vinner, skrockar han.
– Inte alls, svarar jag, Montreal vet hur de ska slå dem nu och har inget att förlora och…
– Hey hey, stunado, I didn’t ask for an essay. Just send me the money.
OK.
• • •
The Elks var en whites-only-organisation – alltså rasåtskillnadsanhängare – även på papper så sent som 1973 och släppte in kvinnor i medlemsrullorna först på 90-talet.
Så det är verkligen inte bara för att de uppför sig som dorks i Tampas barer man ska säga ”Fuck The Elks”.
Vill jag understryka.
• • •
Men faktiskt – här och där springer man in i såna som inte alls vill se någon folkfest i Tampa Town ikväll.
De här gossarna ser förstås mycket hellre att de får hålla hov under en liten tillställning i tikibaren framåt småtimmarna.
• • •
Borgmästare Castor låter stött som en tonåring när hon kommenterar all kritik hon, helt rättmätigt, fått för det befängda uttalandet om att hon ville se Bolts förlora i Montreal för att kunna ha fest här ikväll istället.
– Jag ska komma ihåg att aldrig skämta mer, fnyser hon.
Skämta?
Man har inte förstått mycket om man tror att det går att skoja om så här livsavgörande saker.
Hockeygudarna blev utmanade, Habs fick extra bränsle – hon gjorde helt enkelt bort sig och får hemmalaget stryk ikväll igen är det i mångas ögon hennes fel, punkt och slut.
• • •
Bofinken ready för det som kan bli fjortonde kvällen i livet i Stanley Cup-bucklans sken:
• • •
Ja, det var ju bittert för Dannmark på Wembley, men man får inte lämna returer.
Det kan Carey Price berätta för Kasper Schmeichel om…
• • •
Kanada har till sist öppnat gränserna för sina egna medborgare – de slipper framförallt sitta i fjorton dagars karantän när de återvänder – så nu har en hel skrälldus nya Montreal-murvlar landat i Tampa och den sjungande franskan ekar i environgerna. Men mot alla odds får jag behålla min plats i den reguljära pressläktaren. God bless den på NHL-kontoret som tog det beslutet.
• • •
Den ende svensken på isen kommer göra ett av karriärens största mål i afton.
Av oklara skäl känner jag mig helt säker på det.
• • •
Rykten har nått mig om exakt var Bolts har bord för segerfest i natt. Någon borde ringa Habs omklädningsrum och berätta att en sådan beställning faktiskt gjorts…
• • •
Men jag känner mig också hyggligt säker på att Shea Weber tackar sina lagkamrater för att de räddade honom undan ett liv av grämelse i måndags och plaskar in ett av sina barnförbjudna monsterskott i krysset.
• • •
Whyno, vår lekledare, är plötsligt försvunnen så jag har inget Pool du but gagnant-namn att rapportera ännu. Men jag hoppas att jag drar…ja, Hedman då. När jag nu sagt så där.
• • •
De största svenska målen under alla de tidigare clinching-finalerna:
Zäta 2008, Bengan 2016 och Hagge 2017.
Eller har ni andra förslag.
• • •
Jo, nu kom Whyno ändå förbi. Jag drog Chiarot. Morsning korsning.
• • •
Vem går plötsligt förbi på pressläktaren, precis bakom ryggen på Bofinken, om inte George Parros.
Om jag inte vore så väluppfostrad skulle jag säga till honom som till de där Älgarna.
• • •
Det är nästan en timme kvar tills de släpper pucken, men ojvoj – stämningen i Amalie är redan så förtätad att det hettar om kinderna bara man tittar ut över läktarna.
• • •
OK, mina fina vänner i sommarnatten – nu gör vi det här och ser det som mycket väl kan vara säsongens sista match.
Och såklart – Karin tar oss in i dramat:
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
