MONTREAL – VEGAS 2-1 (Period 2)
• • •
Nu ni, Julia och andra med fransk-kanadensiska hjärtan i bröstkorgen – nu har Habs ett ben, en arm och bägge höfterna i Stanley Cup-finalen.
De inte bara leder med 20 minuter kvar – de är bättre än sina motståndare. Det känns mycket farligare när de har pucken. De är kvickare och har den där utstrålningen som bara går att se hos lag som vet att de kommer vinna.
Fortsätter det likadant gör de det också.
• • •
Jesus Christ, Cole Caufield – han är ju superstar redan nu!
Vilket otroligt mål han gör när han bara flyger förbi McNabb och sen skrynklar ihop Robins scoutingrapporter och smackar upp pucken på hyllan där mamma gömmer vaniljdrömmarna.
Något sådant ska en 20-åring inte kunna göra i den överlägset största match han någonsin varit i närheten av, men det gör han ändå.
Move over, Auston Matthews – there’s a new sheriff i östra Kanada. Som levererar även när det är som tuffast och svårast och mest omöjligt…
• • •
Carey Price också. Någon duktig skulptör i Quebec har förhoppningsvis redan börjat jobba på statyn som om inte alltför många år ska stå utanför Katedralen.
• • •
Haha, det blir totalt kaos i Vegas-båset när Suzuki & co kommer i kontring, det bara ramlar ut spelare på isen och nä, här får det inte vara seven fucking guys med i the action.
• • •
Åh, hälsa Mullvaden, Julia. Han vet väl att han blivit en klassiker i denna blogg?
• • •
Golden Knights powerplay är så tandlöst att de får Predators att
framstå som CCCP 1981.
Det övergår mitt förstånd att det kan se ut så när det finns så mycket offensiv kvalitet i spelartruppen.
• • •
Nu missar Furuhatten en hög klubba i truten på Weber, men tja, enstaka misstag får väl passera när de sett allt annat.
• • •
Desto mer potent är Riddarnas penalty kill och det får de vara glada över för de är inte mer disciplinerade än Bröderna Dalton i Lucky Luke-böckerna ikväll.
• • •
Hm, Hattmyran, är du en sådan baddare på olika flygplanstyper? Hur kommer det sig, undrar man ju nyfiket?
• • •
Jeff Petrys ögonvitor har förlorat sin demoniska lyster och plötsligt ser han mest ut som en av de där raggarna man gick omvägar kring under midsommarfesterna i Leksand.
• • •
Hörrni, jag har glömt att man ska äta också. Dags att åtgärda det.

MONTREAL – VEGAS 1-1 (Period 1)
• • •
Well, semifinalen lever fortfarande.
Det känns som den dör när Mighty Weber smaskar in 1-0, för är det något Knights inte varit bra på så är det att ligga under mot Habs, men de lyckas fixa så snabb kvittering att underläget aldrig hinner få någon psykologisk effekt.
Annars är det en underlig match med mycket nerver – i bägge lagen.
Inte så konstigt.
Få i hemmalägret har varit i den här situationen tidigare och när unga män för första gången har drömmar inom räckhåll som kokat i bröstkorgen sedan de var små glin kan det lätt bli mjukost i både knän och armar.
Det brukar dock släppa efter hand, så snart borde ena kombattanten ta kommandot.
• • •
Den är inte så lite symbolisk, bilden från öppningen när Stone och Pacioretty krockar och trasslar in sig i varann.
Så har deras semifinal-serie sett ut. Dom är neutraliserade av Danault & co och det är framförallt därför Vegas befinner sig i big time trubbel.
• • •
Va, jag såg inga plan? Körde kanadensiska flygvapnet alltså en fly-over över Bell Centre? Det säger en del om den här kvällens betydelse i The Big White North.
• • •
En önskan såna här enorma kvällar är att domarna inte märks alls och hittills har de gjort det bra; tagit två självklara bonehead-utvisningar och inte missat något grovt.
Så är det inte Chris Lee som dömer heller…
• • •
I det sällsynta två-mot-en-läge Knights får i mitten av inledningsperioden väntar Jana så länge med att passa att både tid och utrymme tar slut – som jag en gång när jag glömde svänga och hamnade mitt i Grådarondellen i Borlänge. Händer så lätt
• • •
Min kompis Ash sms:ar plötsligt och undrar om jag ska med till Nearys ikväll.
Nej, jag väntar tills jag och Kotkaniemi ska dit och titta på Stanley Cup-ring…
• • •
En så erfaren och rutinerad back som Alec Martinez ska ju inte kunna slå en så direkt dekadent felpassning som han gör vid Webers 1-0-mål – i egen zon, i årets viktigaste match.
• • •
Vem håller Celine Dion på ikväll, är det många som undrar. Hon kommer från Montreal men har bott i Vegas i många år och lever på sina residence-sessions på Caesars.
Mitt tips är att hon håller på det lag vars heart goes on.
Förlåt. Uselt. Men jag kunde inte låt bli.
• • •
Nu skulle man haft lite vaniljdrömmar, men de är slut. Ulrika, kom tillbaka!

Se den rödvita fanan häva sig väldig och majestätisk i en ljummen sommarvind norr om 49:e breddgraden.
Ikväll kan det hända.
Ikväll kan ett lag från hockeyns stolta hemland ta sig till Stanley Cup-final för första gången på ett decennium – och ännu mer remarkabelt: I så fall är det Montreal Canadiens som efter 28 års finaltorka äntligen, äntligen får chansen att bärga sin historiska 25:e titel.
Ja, NHL:s mest klassiska och ärorika klubb var hyggligt nära även 2010 och 2014, men inte så här nära. De hade aldrig slagläge i konferensfinalerna de säsongerna, mot Philadelphia Flyers respektive New York Rangers. Nu är de tillbaka i himmelriket om de bara sätter en hård, rak höger på Vegas Golden Knights hakspets hemma i Katedralen.
Att ens försöka klä digniteten i denna högtidsstund, och känslorna som brusar runt den, i ord är bara fåfängt. Den har rent religiösa övertoner. Det är inte som att Messias är på väg att återuppstå i Quebec, men nästan. Ta upphetsningen i Argentina kring VM-finalen i Buenos Aires 1978, addera yran vid krigsslutet här i New York 1945 och multiplicera med några väckelsemöten i amerikanska södern. Då närmar vi oss sinnesstämningen där uppe. Hockey och Canadiens har, måste man förstå, samma ställning och betydelse i det franskspråkiga Kanada som dollarn har på Wall Street, Dalai Lama i Tibet och skummande pilsner i München.
Givetvis är det snudd på ett hån att det är just i år, när Kanada på grund av en envis pandemi befinner sig i lockdown, hela tillvaron till sist skruvar upp sig mot sitt mest orgiastiska klimax på nästan tre decennier.
Om allt vore normalt skulle själva luften i downtown Montreal vara strömförande just nu – och inne i Katedralen, garanterad lika utsåld som Rolling Stones-showen på Cirkus 2003, hade upphetsningen varit så enorm att det inte gått att andas.
Men tro mig: Det kommer även under de här omständigheterna märkas att Montreal Canadiens spelar sin största match på mer än ett kvarts sekel. Det kommer höras. Det kommer synas. Det kommer kännas.
Ingenting kan hindra den staden, och den provinsen, från att fira ögonblicket när Le Bleu-Blanc-Rouge – kanske – förverkligar sin stora dröm och kommer hem igen.
Och den rödvita fanan vajar vidare i sommarvinden.
• • •
Utmattad var jag, så det fanns fog för gårdagens avslutande påstående om att jag skulle gå och lägga mig på momangen.
Men inte fan kunde jag sova. Vemodet efter den roliga födelsedagsfesten dröjde sig kvar och blandades med den vanliga rastlösheten och framåt 04.30 satt jag här som en fåne och tittade på La Bella Luna – den jättelika månen som spelar huvudrollen mot Cher i magnifika ”Mångalen” och bara visar sig i all sin prakt några få gånger.

Men sen lyckades jag ändå ta mig till John Blunds rike och hade en riktigt långvarig session där och nu skulle de kunna bestycka U-båtar med gamle Bofinken, för när han så småningom vaknade kände han sig precis som…just det: En torped!
Så let get this on the road!
• • •
Golden Knights, å sin sida, får försöka ta till sig vad Thomas Edison, han som bland annat uppfann glödlampan, en gång sa:
– Many of life’s failures are people who did not realize how close they were to success when they gave up.
De såg uppgivna och knäckta ut efter den bedrövliga förlusten hemma i T-dojjan i onsdags men de är fortfarande väldigt nära en ny final, de också, och får bara inte ge upp. Det är kardinalsynden; omoraliskt och fel och förbjudet.
Å andra sidan:
Det går inte att befria sig från känslan att dessa riddare befinner sig i en mycket sämre sits än Islanders gjorde igår. De spelar på bortaplan, i ett Montreal som hungrar efter seger som den utsvultna tigern i Indiens djungler hungrar efter föda – och de såg mycket risigare ut i matchen innan. Jo, trots att Isles fick på käften med 8-0 i sin game 5 hade de mer vind i seglen. För den där krossen i Amalie var helt uppenbart bara en fluke. Vegas, däremot, gjorde ett trött och frustrerat intryck under sitt senaste framträdande. Frustrationen över att Habs inte ger dem en endaste millimeter lyser om såna som Mark Stone och Pac-Man.
Så jag har ärligt talat svårt att se hur de ska kunna lösa detta – även om de lyssnar på Edison och inte ger upp.
• • •
Ingen ska komma och påstå att det roligaste som finns är att städa och diska efter en större fest.
Många vändor med flaskor har det blivit ut till soprummet idag. Fan vad mycket vi drack. Ulrika LGR, du som var vittne – vad höll vi på med egentligen?
• • •
Lehner is back.
För såklart, den vid det här laget lätt desperate DeBoer fortsätter mixtra med sina målvakter och personligen tror jag ju att han fuckar upp bägge två genom att inte visa tillräckligt förtroende för någon av dem.
Samtidigt är det ju inte där det huvudsakliga problemet ligger. Vare sig Flower eller Panda kan göra mål. Det ska Mark Stone och Max Pacioretty och Jonathan Marchessault och Reilly Smith och Wild Bill Karlsson göra och lyckas de inte bättre med det ikväll än tidigare spelar det ingen roll om Robin gör sitt livs match. De kommer förlora ändå.
Basta.
• • •
Seattle Kraken kliver in i ligan med en skräll.
Ingen, verkligen ingen, hade tippat att Dave Hakstol skulle få jobbet som den nya NHL-klubbens förste, historiske coach.
Personligen kliar jag mig förbryllat i hjässan.
Hakstol är förstås inte fullt så inkompetent som de mest eldfängda Flyers-fansen hävdar – i så fall skulle han behöva tas in på en vårdinrättning – men han misslyckades de facto grovt enda gången han hade ansvaret som huvudcoach i bästa ligan i världen och varför välja en person med ett sådant CV när det finns andra tillgängliga som visat att de faktiskt klarar detta svinsvåra jobb?
Nå, han får väl prove us wrong på samma sätt som Vegas gjorde. Sommaren 2017 bara stönade vi över vilket hopplöst ihopskrap av överblivna komponenter de fick ihop i expansionsdraften. Mindre än ett år senare spelade de Stanley Cup-final.
• • •
En liten bummer om Habs går till final, åtminstone för mig, är att jag inte kommer kunna åka dit.
Det hade förstås varit a dream come true att få vistas i Montreal under en sådan galen fest, men gränsen är fortfarande pretty much stängd, jag skulle få sitta i karantän åtminstone en vecka och sen inte bli insläppt i USA igen, så det blir det dessvärre inget med.
Om det nu fortfarande är aktuellt om några timmar…
• • •
Hur är det där hemma så här on the eve of midsommar? Doftar det av syrener och jasmin i skärgårdsnatten sval?
Själv är jag som bekant från Dalarna och där är midsommar högtiden framför alla andra; utan att vilja bli för storvulen skulle jag vilja påstå att trakterna kring Siljan utgör den svenska midsommarens själva Ground Zero. Därför åkte jag och mina kompisar, plus nästan alla från samma generation i Borlänge, under tonåren just denna torsdag, den innan själva midsommarafton, alltid upp till Orsanbadens camping i Leksand och firade helgen så grundligt så…ja, fy fan, Anders Zorn hade haft motiv till tusentals målningar om han bara varit vid liv.
Nu blir det betydligt beskedligare, här i USA är det bara en helg bland andra i väntan på 4th of July, men vi får se: Om det inte är någon match på lördag – upp till er, Julias killar! – kanske det i alla fall blir utrymme för en snaps och en sillbit nånstans.
• • •
Under de ovan nämnda timmarna hos John Blund drömde jag om Kotten.
Ja, Jesperi Kotkaniemi alltså.
Han var på något konstigt vis med på baren Neary’s, i matchtröja och, jag ljuger inte, Stanley Cup-ring på fingret och som jag minns saken skrattade han oavbrutet.
Kan det vara något annat än ett omen?
• • •
En liten – nej, en rejäl – shout-out till Örebroarn! Efter tolv säsonger här borta har ju han – Carl Gunnarsson – just satt punkt och knyter av sig grillorna för gott.
Han är en av de vänligaste och finaste svenskarna som spelat här borta under mina år som NHL-korre, alltid positiv och på gott humör och aldrig nånsin gnällig, ens när vi svenska murvlar tjatade om citat varje dag under finalen 2019. Att han till slut fick vinna en Stanley Cup visar att hockeygudarna trots allt har lite hjärta.
Tack för allt, Gunner!
• • •
Paulie ringde själv i eftermiddags och uttryckte stor förnöjsamhet över att blir Game 7 mellan Bolts och Islanders. ”Ju fler matcher dom spelar, desto mer dollar kan jag lura av dig, heh-heh. Så vi får väl en Game 7 även i den andra serien”, skrockade han.
Nej, det får vi inte. Det går så här:

•Montreal – Vegas 1

• • •
I Tampa är det locket på om hur Kucherov mår och det är i sig ett mycket dåligt tecken. Fanns det hopp om att han kan spela Game 7 imorrn hade vi hört viskningar om det redan nu. Mitt tips är att vi sett det sista av den ryske superstjärnan den här säsongen.
• • •

Lehner var, återigen, i form på Twitter under flygresan till Montreal igår. Han bad läsarna om frågor och de rasade in och man, pandan är fyndig och kvick.
Check it out.
• • •
Erik Gustafsson får ju inte spela så mycket, men det kommer hända i ett PP ikväll igen. Han gör mål. Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
I Vegas kan de, vad som än händer, trösta sig med att nya resorten, kallad just Resort World, öppnar tvärs över Strippen från Wynn och Encore ikväll. Det är dyraste schabraket genom tiderna, bortåt 4.2 miljarder dollar – japp, dollar – har hela härligheten kostat att uppföra och att något sådant kan hända vittnar om enorm optimism i Sin City.
Synd bara att de inte får ta emot någon Stanley Cup-publik kommande veckorna.
• • •
Ojvoj, Marc Bergevin har röda kostymen på sig ikväll, framgår på färsk video från Katedralens katakomber. Då förlorar Habs inte.
• • •
OK, är ni redo?
Nu börjar en av de största kvällarna i Kanada på väldigt, väldigt länge – och the stuff that dreams are made of står på spel.

NY ISLANDERS – TAMPA 3-2 (Slut, OT1)
• • •
Game 7, baby.
På midsommarafton.
Det blir nåt, det.
Nu ska Bofinken vika in årorna och sova.
Nytt drama, med inbakad elimination-faktor, i morrn.
Hörs då.

NY ISLANDERS – TAMPA 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Nu har vi hamnat i läget där det inte finns några ord längre.
Det är för överväldigande, det som ska hända nu.
Ett mål kommer ta Tampa Bay till Stanley Cup – eller tvinga fram en Game 7 på midsommarafton
Oerhört.
• • •
Hittills är det Scott Mayfields kväll.
Först crosscheckar han sönder Kucherov – utan att bli utvisad – och sedan kvitterar han.
• • •
Nu är det slut på Ulrikas vaniljdrömmar.
Attans.
• • •
Tredje var det ju nästan bara Islanders på isen, de hade allt momentum och fick ännu mer när de dödade utvisning, så de borde ta det här. Men logik och slutspelshockey – ja, ni vet.
• • •
Pulsen nu då, Björn? Lite tickar pumpen på, tror jag nog.
• • •
Mina hjältar är dessa:
Beauvillier eller Cirelli.

NY ISLANDERS – TAMPA 1-2 (Period 2)
• • •
Milda makaroner!
Det känns som det är över när Islanders först misslyckas att utnyttja fem-mot-tre-läge och Bolts sedan gör 2-0, men ingalunda.
Eberle – som det var ett tag sedan man såg något av – tar in hemmalaget i matchen med en mördande backhand och plötsligt börjar både hjältarna på isen och dess fans glöda igen.
Nu är det upplagt för drama monumentale i tredje.
• • •
Nä, Kucherov kan inte spela. Det betyder att något allvarligt hänt – och att det återigen är grundseriens Tampa vi får se i fortsättningen.
• • •
Vilken clowner de är just nu, domarna – och framförallt denne Chris Lee, ständigt inblandad i allt som går fel.
I mitten av denna period lyckas han och kollegan Gord Dwyer först att bara visa ut Clutterbucken för ett slagsmål två tampianer är lika involverade i – och sen kompenserar de genom att två gånger om blåsa för förseelser som tidigare släppts gång på gång.
• • •
Får man fråga, Herr Falk, vad du kan tänkas ha för puls just nu?
• • •
Efter finalen 07 suckade Alfie besviket om att det inte går att vinna stora slutspelsmatcher om man inte gör mål när man får fem-mot-tre-lägen och den tesen har sedan bevisats om och om igen.
Men det kanske är så att Isles kan prove us wrong ikväll?
• • •
Nu blev det riktigt tryck i ”Fuck you, Stamkos”-ramsan och det får väl ses som chockerande att NBC inte piper bort larmet.
• • •
Martin, Cizikas och Clutterbuck har insett att crosschecking inte längre är ett regelbrott och smashar ryggslut så det står härliga till.
Vem kan klandra dem? Det är domarna som inte blåser.
• • •
Vi tar den igen:
Andas in, andas ut…
Nu blir det åka av.

NY ISLANDERS – TAMPA 0-1 (Period 1)
• • •
Man får ju en stark känsla av att det inte är Tampas kväll när Kucherov – poängligans överlägsne etta – tvingas avbryta redan efter tre minuter.
Exakt vad som händer i den där icke-situationen med Barzal vet jag lika lite som någon annan men det ser ju som att han gör illa armen och i värsta fall handlar det ju om en fraktur.
En helt avgörande händelse i årets playoff, kan det mycket väl ha varit…
• • •
Men Point är fortfarande med och därför är det, so far, Tampas kväll i alla fall.
Tammefan, han håller sig framme på den där icke-ytan precis framför kassen och vispar in en cannoli för nionde jävla matchen i rad.
Det är ju galet.
• • •
Annars har matchen varit så jämn och tajt att det ter sig alldeles naturligt att HEK och Kenta kan ha olika uppfattningar om vilket av lagen som haft litet övertag.
Momentum har svängt fram och tillbaka, det är oavgjort i skott på mål och ställningen skulle kunna vara både 1-0 och 0-0 istället.
• • •
Andy Greene börjar få sin fantastiska Michael Stipe-look igen.
• • •
Enligt en bekymrad vän på Åsögatan på Södermalm i Stockholm åkte Kucherov på sin skada när Mayfield crosscheckade honom i ryggen.
Såg ni också det – eller yrar Lightning-fantasten?
• • •
Återigen slås jag av hur lite man vet om vad som ska hända i den här typen av matcher. Här trodde vi att Islanders kanske skulle tvingas klara sig utan Barzal ikväll. Istället är det Tampa som får klara sig utan Kucherov.
Men det är väl just den oförutsägbarheten som gör alltihop så fascinerande.
• • •
Det verkar som att Islanders-familjen parerar ångesten genom att skrika ännu mer och ännu högre.
Det är rent sinnessjukt hur den gamla ladan rockar ikväll.
• • •
Personligen trodde jag att Patrice Bergeron hade vunnit Mark Messiers ledarskapspris för länge sedan, men tydligen inte så han får det nu istället.
• • •
Nu såg jag också Mayfields crosschecking. Obestraffad förstås – av en värdelös domare som står och tittar på.
• • •
Ända sedan jag var liten har jag alltid känt vemod när länge planerade fester är över och nu ikväll slår detta syndrom till med full kraft. Jag vill att det ska vara igår igen…
• • •
Tack Idsint. 108, det vore nåt. Och min mormor blev faktiskt 104. Utan att motionera en enda gång i livet. Och hon krävde fyra ingredienser för att hon skulle betrakta mat som tjänlig för människor: Smör, grädde, socker och allt. Och ja, hon sig gärna en jamare mellan varven.
• • •
Nu ska jag dämpa efter-festen-melankolin med lite bbq.

Andas in, andas ut…
Det som händer nu, i den gamla ladan på Long Island, öppnar en helt ny dimension i Stanley Cup-spelet 2021.
Det är matcher som den här hockeyknattar drömmer om när de ligger i sina pojk- och flickrum och sover medan månens sken reflekteras i idolaffischerna på väggarna.
Det är matcher som den här vi åskådare och fans längtar efter så vi går sönder när serielunken aldrig tar slut i det mörka och kalla februari.
Det är matcher som den här som stoppar tiden, skriver om historien och skapar legender.
Det är matcher som den här som verkligen förtjänar att kallas STORA.
I potten ligger en plats i Stanley Cup-finalen – och vad som garanterat skulle bli en episk Game 7 i Tampa på midsommarafton.
Dramatiken kan nästan inte bli mer diabolisk, spänningen inte mer intensiv, den emotionella påfrestningen för de som håller på något av lagen inte mer outhärdlig.
Så gör som jag säger innan de släpper pucken där ute i den rytande stormen:
Andas in, andas ut…
• • •
Ni får inte bli arga nu, men faktiskt – Bofinken är kvar hemma i korresoffan ikväll.
Det var oklart om det skulle gå att få ackreditering på reguljära pressläktaren och dessutom hade jag behövt köra själv, ingen jag känner har plats i bilen när det är dags för hemfärd. och om vi säger så här:
Biffen bakom en ratt idag – ingen bra idé.
För det blev min själ rajtantajtan igår. Vi firade att jag nu är medlem i Studio 54 riktigt grundligt. Redan vid 18 ramlade det in gäster i holken och nio timmar senare satt några av oss på B-bar i East Village och skrockade.
Jag ber därför om överseende och förståelse och lovar full spätta i soffan i utbyte.
• • •
Det lilla jag hann se av matchen i T-Dojjan igår var mer eller mindre chockerande.
Att Riddarna kan göra en så usel match, visa så lite sisu och hjärta i ett så oerhört stort ögonblick…det vittnar om att något inte är som det ska i öknen.
Och DeBoer har ansvaret. Det är han som ska se till att laget är i rätt sorts sinnesstämning – och det är han som ska ta kloka beslut istället för dumma. Jag håller helt med Kalle Björklund, det är ju pappskalleri på hög nivå att byta målvakt igen, när Lehner tog dem till seger i Game 4.
Men vi har sett det förr, när det verkligen bränner till brukar DeBoers lag alltid vika ner sig…
• • •
En stammis från spåret var faktiskt med under backanalen igår.
Just det: Ulrika LGR!
Hon kom förbi här med vaniljdrömmar en amerikansk vän bakar och var sedan med hela vägen till legendariska B-bar mitt i natten.
Nu sitter hon på ett plan över Atlanten och jag ligger kvar i soffan och mumsar på vaniljdrömmarna, de är helt suveräna.
• • •
Montreal Canadiens, däremot….jag är verkligen full av beundran. Det är ohyggligt svårt att flyga över hela kontinenten och spela en Game 5 i T-Dojjan, men de tog sig an uppgiften som real men och har sannerligen gjort sig förtjänta av den sensationella finalplats de garanterat säkrar i morgon.
Heja!
• • •
Liten skräckis:
När jag efter sittningen på B-Bar ramlade runt i East Village för att försöka hitta en taxi – det har blivit sanslöst ont om sådana i New York efter pandemin – fladdrade det plötsligt till runt byxbenen.
När jag såg vad det var gick associationerna till nummer 63 i Boston Bruins.
Jovisst, det kryllade av råttor på den övergivna trottoarerna, stora som as.
Jag skrek…
• • •
Som sagt, jag är inte där just ikväll, men det går ändå att ana att stämningen i Islanders-familjen svängt.
Stoltheten och lyckan över bedriften denna gyllene sommar blandas med uppenbar ångest över att allt kan ta slut om några timmar.
Inte bara den här säsongen och den här sommaren. Till skillnad från när jag skrev min runa i lördags innebär ju en förlust ikväll att sagan om mångåriga hemmet, borgen och helgedomen Coliseum faktiskt är över.
Därför tror jag vi kan förvänta oss lite annat ljud i skällan i det gamla rucklet nu. Det kommer rytas lika mycket som vanligt, men mer av oro än av glädje och förväntan.
• • •
Se på fan om det inte håller på att bli lite EM-sommar – en miniversion av 1994, rentav – där hemma.
Då hamnar Stanley Cup-slutspelet automatiskt i medial radioskugga, men här klagar vi inte – Bofinken och hans vänner enkom gläds med de många fotbollsmänniskorna, eller hur?
• • •
Vad Islanders-fansen dock inte behöver tänka på är 0-8-fadäsen i förrgår.
Den sa inget alls om lagets egentliga standard och den betyder absolut ingenting nu. Sånt där råkar bara hända ibland, men det händer aldrig två gånger i rad.
• • •
Det är och förblir en tung ego-boost att fylla år på Facebook. Jädrar vad människor är trevliga. Men 54…man, det är en bisarr siffra. Jag lovar och svär, jag känner mig fortfarande precis som när jag var sexton, praktiskt taget ingenting på insidan har förändrats (men desto mer på utsidan, det får medges…) och jag kan faktiskt inte förlika mig med tanken på att jag nu är lika gammal som farsan var 1980. Han var exceptionellt vuxen då. Det är verkligen inte jag, jag är tvärtom en förvuxen tonåring som fnissar hela tiden och bara, bara vill ha kul.
Galet, alltihop.
• • •
– They don’t give a rat’s ass who they’re playing against.
Så förklarar Jon Cooper framgångarna för den oborstade kedjan med Coleman, Goodrow och vår vän Gårde – CGG – och ja, det låter som en vägvinnande inställning.
• • •
Senaste gången jag såg en match av den här digniteten var…nu ska vi se…i Enterprise Center i skabbiga St. Louis 21 maj 2019.
Även då var det Game 6 i en semifinal – kallad konferensfinal – och Blues hade chansen att slå ut Sharks och det gjorde de också, med en odiskutabel 5-1-seger och sen dånade Laura Brannigan i Missouri-natten, ända in till gryningen.
Sedan följde ännu större matcher, förstås, men kvällens urladdning i ladan är repris av 21 maj 2019.
• • •
Paulie har åter blivit sitt gamla jag och muttrar när jag ringer om att jag är en ”Stunada of the first degree” som tippar som en åsna och det är ju inte som att jag kan invända mot den beskrivningen. Däremot försöker jag staga upp mitt rykte med följande tips:

NY Islanders – Tampa 1

• • •
Det är värst vad smuligt det blir av vaniljdrömmar.
• • •
Regerande mästarna har en chans till om de förlorar ikväll och det är inte alltid så bra, Som vi ofta talat om i denna blogg genererar ”Vill” till skillnad från ”Måste” inte automatisk All in-satsning i varje ögonblick, men just Bolts är ärrade och vet värdet av att döda så fort chansen finns.
Som Vigge sa efter matchen i tisdags:
– Det gäller att ta vara på sina chanser, man vet inte om man får några fler.
Just precis.
• • •
Barzal fick alltså böter för sin crosschecking i Ruttas plyte. Fem tusen dollar. Nog måste väl alla inblandade – ligan, spelarfacket, den usle George Parros – fatta att de där summorna är helt löjeväckande?
• • •
Naturligtvis kommer Daniel och Henrik Sedin göra succé som executives i Vancouver.
De ger sig aldrig på något de inte vet att de kan bli bäst på.
• • •
Som Linyreg är inne på fick Islanders lite boost av guvernör Cuomo ikväll.
Med sådana vänner behöver man inga fiender, är det så man säger?
• • •
Andas in, andas ut…
Nu börjar säsongens allra, allra största match och de kommande timmarna finns inget som betyder mer.

Hej frön!
Hoppas ni har det riktigt fint – och FÅR det ännu finare under kvällens lopp.
Som jag flaggat för på förhand är Bofinken själv ledig och vakar in sin lilla birthday, så ni småpippis har själva ansvaret för fortsatt frid i lugn i spåret denna sommarnatt.
Det går bra, va?
Mitt tips är det här:

•Vegas – Montreal 1

Vi hörs imorrn igen – när det är, håll i hatten, elimination-match ute på ön.

TAMPA – NY ISLANDERS 8-0 (Slut)
• • •
Urladdning monumentale.
Och den finns det inte så mycket mer att orda om.
Jo, en sak ska sägas:
Heder till Barry Trotz. Han gnäller inte på Barzals matchstraff. Han uttrycker istället besvikelse över att den unge stjärnan satte laget i en sådan sits.
Bravo.
• • •
Imorrn vet ni att jag ämnar fira tidig födelsedag, så ni går ta er genom Game 5 i den serien utan pappa Bofinken.
Men det kommer förstås en liten tipsrad.