NY ISLANDERS – TAMPA 3-0 (Period 2)
• • •
Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdoooom, höll jag på att utbrista.
Men vi är på Long Island, inte i Detroit, och midsommar dröjer ytterligare en vecka – men Coliseum firar på samma sätt som Sverige gjorde den där magiska natten 1994.
Det är overkligt oväsen, overkligt drag och overkligt känslosvall ute på Hampstead Turnpike.
• • •
Hemmaledningen finns det noll och intet att säga om. Redan innan 1-0-målet dominerar de kraftigt, vinner varje närkamp, stressar gästerna till enkla misstag och trycker på så Vasy formligen töms på svett – och efter 1-0-målet ser de, precis som även femåringar som ligger och sover kunnat räkna ut, igen isen så Tampa inte får skapa ett endaste litet dugg; de kommer inte ens in på mål, får i bästa fall slafsa iväg nåt skott från utsidan.
It’s over som ingenting varit över sen Will Smith och Jeff Goldblum laddade upp viruset i inkräktarnas rymdskepp i ”Independence Day”.
• • •
Det är ett fantastiskt skott Josh Bailey får på när han gör karriärens största mål; jag älskar den gräddiga typen av cannoli, när en kvick jävel kommer direkt från båset, får fart, gör en fint och bara plaskar upp pucken i nättaket.
Att det verkligen är Baileys största bör det inte råda någon diskussion om. Det gick att känna från minut två eller tre i inledningsperren – första målet skulle bli extremt viktigt.
• • •
Nu ska ni som anar Yoko Ono-ugglor i NHL-mossen få vatten på kvarn.
Det här mail-svaret fick jag till slut i retur efter flera fruktlösa försök att nå Teddybjörnen på Åsögatan:
”Försov mig (!) två-tre minuter, så kollat med lite fördröjning i första och inte kikat in Twitter eller meddelanden för att att riskera spoil. Men nu är jag ikapp.”
Förr kunde han överhuvudtaget inte sova när Bolts spelade så här stora matcher!
• • •
Varlamov vinner den ryska målvaktsmatchen också. De gånger de i vita tröjor alls skapar något – vilket mest var i förstaperren – är han säker som soluppgången i öster.
• • •
Allas favoritsituation igen: Varlamov räddar på närskott från Point, Point blir inknuffad i Varlamov av Mayfield – och Mayfield blir jättearg på Point för att han ramlar på Varlamov.
Löjpottor, som nån sa.
• • •
– Fuck you, Stamkos, lyder en ramsa som tidvis ekar rätt ordentligt under takåsarna.
Har han gjort något specifikt för att dra på sig Long Islands vrede? Det är inte nödvändigt, det vet vi, det räcker att vara bra – jag bara undrar.
• • •
HEK, det är då roligare – mer fart och aggressivitet och glöd – än när Nashville Predators modell 2021 spelar, det kan jag säga.
Islanders hade för fan två klockrena i stolpen i första, och ytterligare en enorm chans. Är det att vara avvaktande?
• • •
Lite mer bröd åt fågeln.

NY ISLANDERS – TAMPA 0-0 (Period 1)
• • •
Det är ju mirakulöst, det här.
Enda masen i huset – det får man väl anta? – har lysande vy över hela isen och på den isen rivstartar två fenomenala hockeylag och ger oss blixtrande action varenda sekund och på läktarna öser 12 000 maniacs så det går seismologiska stötar ner i berggrunden och eftersom masen till skillnad från senast inte sitter BAKOM dem, på ett utedass, hör och känner han trycket från alla, inte bara några fyllon inom den närmaste radien.
En bättre lördagkväll hade masen inte kunnat tänka sig.
• • •
Bolts börjar starkast och tvingar Varly till ett par feta räddningar, men sen tar elden i hemmaspelarnas magar fyr och de börjar skapa chanser med samma frekvens som de flipper burgare på Burger King och det är vid några tillfällen helt orimligt att det inte blir mål, men ibland är slutspelshockey helt orimligt.
Fråga Vegas.
• • •
Pat Maroon har aldrig varit ute efter ett bli populär på bortais, så är det ju.
• • •
Yes, jag får chansen efter så där 15-16 minuter när två tampianer kommer två mot en och grannan utbrister ”This is trouble”.
Då vänder jag mig till höger och skjuter från höften:
– Stop coaching, Pat!
Succé!
• • •
Min bild är att Bolts dräller lite med puckarna och står för fler turnovers ikväll än i torsdags.
Det brukar straffa sig mot Islanders och vore jag Cooper, oh ljuva tanke, skulle jag påpeka det nu.
• • •
Pat fick ju sin grandiosa revansch när Rangers sparkade Tortorella och första raden i Daily News-krönikan löd ”Stop coaching, Torts”.
Bland de bästa ingressrader jag sett.
• • •
De har ju ett fint litet matchintro och allt, som vettvillingarna bidrar till med tända mobillampor och allt
Det såg jag ingenting av i torsdags.
• • •
Hehe, till och med Trotzen får ramsor när han trampar ut på isen för att ta sig från spelargången till båset.
– Barry, Barry, Barry, vrålar dom.
Med all rätt. Islanders hade inte varit där dom är idag utan Mannen utan hals.
• • •
Efter 32 sekunder tar Kenny Albert av sig kavajen och hänger på ryggstödet, noterar jag.
Det är allvar nu.
• • •
Slavin var min Lady Byng-etta också, men jag säger det för hundrade jävla gången – domarna ska rösta om det jävla priset!
• • •
Här har vi Kenny och Eddie in action under pågående match.

De sitter inte, som man får för sig när man lyssnar, vända mot varann och pratar. Snarar vända från varandra – inklämda mellan en skog (nåja…) av videoskärmar.
• • •
Nationalsången, en gåshudsrysare om jag nånsin upplevt en, har jag på video och den videon ska jag försöka ladda upp när jag är hemma i holken igen.
• • •
Som alltid mellan de här två, men mer och mer ju längre vi tränger i serien, blir första målet exceptionellt viktigt.
Laget som gör det kan sedan ägna sig åt stänga ner och det andra är, för att nu coacha lite, i trubbel.
• • •
Nu ska Bofinken gå och hacka i sig lite bröd.

Efter nästan 50 år är det dags för sista beställningen i Nassau Veterans Memorial Coliseum i Uniondale på västra Long Island.
Kanske.
Alla som är här – utom Tampa Bay Lightning och de eventuella Ekeliw-gelikar som vågat sig hit – vill undvika det ödet till varje pris, men i NHL-bloggen väjer vi aldrig för sanningen, hur obarmhärtig den än kan te sig.
Detta kan vara sista kvällen någonsin i ladan där New York Islanders i början av 80-talet vann sexton raka slutspelsserier och bärgade fyra Stanley Cup, där Anders Kallur och Stefan Persson och Lill-Affa Jonsson en gång var kungar, där Bobby Nystrom alltid avgjorde de stora matcherna, där Elvis och Led Zeppelin och Bruce Springsteen alla sålde ut flera klassiska kvällar i rad på 70-talet, där president Nixon höll ett segervisst tal bara dagar innan Watergate-skandalen exploderade, där legendariska cirkusen Ringling Brothers efter 150 år höll sin sista föreställning, där också New York Nets vann mästerskap i basketens största liga på 70-talet, där Metallica spelade in sin första live-video och där jag och Kajsa Kex en gång bokstavligen höll på att frysa ihjäl i draget från en kalluftsfläkt på pressläktaren.
Det händer om Barry Trotz hockeymaskin förlorar ikväll och sedan stupar även i Tampa på måndag.
Brutalt – men sant.
Därför samlar sig hela Long Island denna lördagkväll till mayhem bortom allt.
Vi tyckte det var pandemonium och tumult i torsdags – och tidigare i slutspelet?
Välkommen till det eventuella avskedet av det som i generationer varit ett sant hem för människorna här ute, en borg, en regelrätt helgedom.
Såna lämnar man inte utan en sista hälsning som absolut ingen glömmer.
Alltså:
Buckle up, Dorothy, cause Kansas is going bye-bye!
• • •
En lördag gör man ju sig fåfänga förhoppningar om att trafiken ut över ön ska vara lite skonsammare, men fuck me – om något är den ännu värre än i torsdags och jag känner det starkt igen:
Om jag tvingades sitta i denna misär varje dag skulle jag verkligen bli kannibal.

Dessbättre blir Uber-chaffisen och hans GPS nånstans mitt på Long Island Expressway kreativa, tar av på någon obskyr avfart och sparar åtminstone en halvtimme genom att gena genom villakvarter, små stadskärnor och avkrokar så avsides att jag är förvånad att vi inte tvingas stanna och gå genom någons kök och fortsätta på andra sidan.
Men vi rullar hela tiden och jag får se mer av Long Island än någonsin tidigare – det är väldigt fint i Garden City, kan jag meddela – och vi kommer fram som torpeder.
• • •
En läxa Islanders och deras något snopna fans fick lära sig i förrgår är dock att det inte går att skrämma regerande mästarna med salivsprutande ilska, rytanden, taktfast sång och hån.
De bryr sig icke.
Man får snarare intrycket att de blir bättre i riktigt fientlig miljö. Hemma i Amalie måste de föra och, helst, underhålla sina fans, men i hallar som PNC i Raleigh och Coliseum kan de fokusera på att mata de defensiva virtuoserna med egen medicin, blir tråkigast i världen och bara vinner – utan att röra en min.
• • •
På Marriott-hotellet är det kaos idag. Nej, inte på grund av härjande Islanders-fans. Någon slags ungdomsturnering i lacrosse tycks pågå i trakten, så en månghövdad skock tonåringar ramlar oavbrutet runt i lobbyn och skriker och vrålar och tjuter och kastar bollar med sina konstiga håvar.
Synd att Ekeliw inte är med mig ut hit, då hade jag kunnat säga åt honom ”Gå och lek med de andra barnen” medan jag suttit mitt i larmet och knattrat. Vad kul det varit för honom, ha ha.
• • •
Någon som vet var jag tagit uttrycket ”Buckle up, Dorothy, cause Kansas is going bye-bye!” ifrån?
Det syftar ju på Dorothy från Kansas i ”Wizard of Oz”, men just de orden yttrar Joe Pantoliano-karaktären i ”Matrix”, Cypher, när Neo tar pillret och får lära sig hur verkligheten verkligen är inrättad.
Lika omvälvande förväntar jag mig alltså att vår upplevelse här i The Old Barn blir ikväll.
• • •
Det är inte lite humor att John J lyser med sin frånvaro i spåret nästan ett helt år men hugger till med en kommentar så fort Fleury gör bort sig – och sedan försvinner igen.
Klass!
• • •
– Den här serien har bara startat, säger Mannen utan hals efter förmiddagens förehavanden i Islanders träningshall i East Meadow.
Det vill säga:
Han och hans manskap har minsta panik och varför skulle de?
De låg de facto under med 1-2 även i serierna mot Pittsburgh och Boston.
De behöver dock vad fotbollsskribenter kallar ett svar på Tampas förmåga att plåga dem med de redskap de själva brukar använda.
• • •
Dagens breaking news i mediavärlden:
Rangers har sparkat John Rosasco – klubbens mediaboss sedan slutet av 80-talet, inte direkt känd för sin gränslösa kärlek visavi svenska journalister.
Wow, Chris Drury is cleaning house och tar inga fångar.
Rangers utan JR…det är som Skansen utan varg (alla liknelser avsiktliga…); faktiskt omöjligt att tänka tanken när man varit runt klubben ett tag.
• • •
Medan lacrosse-kidsen här i lobbyn rasar runt – och de gör verkligen just det; hur fan kan de springa så mycket och så fort? – sitter föräldrarna i en soffgrupp och dricker bira någon har med sig i en kylväska. Papporna sitter för sig och brummar och skrockar och försöker göra intryck på varann, och mammorna för sig, lite tystare och inbegripna i intimare samtal.
Det är precis som när lille bofinken var på handbollsläger i Hudiksvall.
Världen förändras men förblir sig också lik genom oceaner av tid.
• • •
Trotzen avslöjar aldrig en stavelse om sin laguppställning, han är notorisk på den punkten, men det finns de som gör sig förhoppningar om att han slänger in Oliver Wahlstrom i fjärde ronden.
Inte heller då har vi någon svensk i hemmalaget, men åtminstone en som låter som en – och har en svensk pappa.
• • •
Dåliga nyheter, Björn falk. Två och en halv timme innan puckdrop, när jag kliver ut från Marriott för att korsa den enorma parkeringen och ta mig mot pressingången, börjat regna vräka ner över Uniondale.
Festen tar tvärt slut, alla flyr in i sina bilar.

Ett omen, behöver man inte vara Thomas DiLeva för att tro.
Men ni som håller på Isles kan trösta er med att Bofinken inte hinner ta skydd i ett partytält, med Ed Olczyk, förrän den ljusgrå kavaj han bär idag är helt dränkt…
• • •
Vad gäller Elvis finns det fler historiska kopplingar till Coliseum än de tre utsålda showerna 1973 (22, 23 och 24 juni – så han firade min sexårsdag på denna adress, Kungen!). Faktum är att han skulle inlett en ny turné här 22 augusti 1977 – men sex dagar innan premiären föll han död ner på badrumsgolvet hemma på Graceland i Memphis.
Biljetterna till showen som aldrig blev av räknas idag som klenoder och köps för enorma summor av samlarna.
• • •
Ni kan ju tänka på de när ni hör Olczyk i tv-sändningen i natt:
För några timmar sedan stod han i ett partytält med Furman och grimaserade åt slagregnet.
• • •
Så fort det blir en lucka under eller efter semifinalrundan drar jag och Paulie till AC, kom vi överens om. Vi bor på Borgata, förstås och lyssna: Om jag sätter även kvällens resultat lovar Paulie att stå för allt.
Så…

•NY Islanders – Tampa 2 (OT)

• • •
– Jag har varit med om det här förr, säger Marc-Andre Fleury.
Jo, vi vet…
• • •
Man trodde ju aldrig att det skulle kännas som en lyckans triumf att få klättra upp i den sannskyldiga byggnadsställning som Coliseums reguljära pressläktare utgör, men efter kvällen på utedasset känns det ungefär som när man som gift tvingade sova på soffan och efter något dygn släpptes in i sovrummet igen (hm, är jag helt säker på att den liknelsen fungerar…?)
Jag ser det som händer på isen, inga fans lufsar förbi bakom ryggen och skvätter öl på mig och måste jag lätta på det så kallade trycket kan jag gå på toa utan att behöva packa matsäck för att det är så långt.
Ni kan kort sagt räkna med en mycket gladare och mer inspirerad Furman Bjurman ikväll.
• • •
I utkanterna Garden City, precis på gränsen till Uniondale, passerar vi några synnerligen välsituerade kvarter med breda gator kantade av regelrätt slott till villor.
Där, bestämmer jag mig för, bor Islanders-lirarna och bockar sedan av palatsen för mig själv.
”Där är Pastorns hus, där är Varlamovs, där är Eberles, Pulocks och Trotzens”.
Något ska man roa sig med under bilresor som aldrig tar slut.
• • •
Inte kan jag klaga på min placering i den gamla byggställningen heller, snett bakom tv-kommentatorerna.
Kolla, här gör Kenny och Eddie en ståuppa en timme före puckdrop.

Och vem har jag som bänkgranne till höger om inte min gamle vän Pat Leonard, legendarisk Daily News-reporter som hade Rangers-beatet för ett antal år sedan och blev känd som den Tårtan hoppade på med sitt ”Stop coaching, Pat”, hela tiden.
Idag är han samma tidnings NFL-skribent, men just ikväll gör han comeback på hockey och jag jublar.
• • •
Vet inte om ni såg men jag skrev min egen lilla runa om Anders i bladet idag.
• • •
Ja, var så säkra, vid första bästa tillfälle kommer jag såklart dra till med Stop-coaching-kommentaren!
• • 
Även i det som var Islanders tillfälliga hem ett tag, Barclays Center, avgörs ett stort drama ikväll.
Det är Game 7 mellan Brooklyn Nets och Milwaukee Bucks i NBA-slutspelet och i Post kallas den tilldragelsen ”största idrottshändelsen i Brooklyn sedan Dodgers flyttade till Los Angeles 1957”.
Kul för dom.
Här på Long Island bryr sig ingen om något annat än det som nu äger rum i The Old Barn.
• • •
Har ingen riktig feeling för att Vigge gör mål ikväll, det blir nog ”bara” två assist, men jag känner på mig att Maroon gör ett – precis som Uncle Leo.
Och Point förstås, men that goes without saying.
• • •
Coliseum, innan du, kanske, stänger – kan vi få göra en riktigt saftig beställning?
OK, tack – då vill jag en riktigt lysande hockeymatch full av action och häpnadsväckande grannlåt, ren kalabalik på läktarna och spänning så intensiv att vi tuppar av?
Inga problem, säger du? Tack!

MONTREAL – VEGAS 3-2 (Slut, OT)
• • •
Hurra för dig, Julia – inte mer än rätt att du får fortsätta fira efter dotterns födelsedag.
Inte är det heller mer än rätt eftersom Habs tog över helt i OT – och blev blåsta på ett helt gäng utvisningar, med den uteblivna när riddarna smashade Perrys ansikte som särskilt anmärkningsvärd skandal.
Knights får skylla sig själva som inte avgjorde när de hade 40 chanser – och sedan gav bort kvitteringen i slutet.
• • •
Undrar när Paulie ringer? Tipset satt som en Weber-pärla från blå, med OT-vidhäng och allt.
Mot AC!
• • •
Det är ett ruskigt snyggt mål firma Anderson och Byrån avgör med också.
Holy shit, faktiskt.
• • •
Somliga säger att det är the ghosts from old Forum som jagar Flower.
Alldeles oavsett förstår jag inte hur han ska kunna sova i natt.
• • •
Nu får vi se, det kanske blir en kall ändå. Ska bara få några citat till referatet, tänkte jag.
Hur som helst:
Vi hörs när det blåst upp till orkan ute på Long Island imorrn igen.

MONTREAL – VEGAS 2-2 (Period 3, OT Väntar)
• • •
Oh boy…man kan ju bara skratta.
Vegas ska vinna med fyra-fem mål, de dominerar fullständigt, de har tagit kommandot i serien.
Men så begår Fleury årets mest dråpliga tavla och visst blir det nattmangling.
Ja, man kan bara skratta.
Ha ha ha.
• • •
Lucifer, Hattmyran? Det låter otäckt. Jag kan inte se skräckfilmer, jag blir för rädd och tror även jag att demoner med Jeff Petrys ögon lurar under sängen.
• • •
Varje gång jag sagt att målvakter som inte är så bra på att hantera pucken – vi hade en här i New York rätt länge… – borde hålla sig kvar i kassen har jag fått skäll för att jag inte fattar att de MÅSTE gå ut ibland, så jag säger ingenting nu.
• • •
Alex Pietrangelo har varit Conn Smythe-aktig sedan andra halvan av Colorado-serien och bara fortsätter stegra.
Jeez.
• • •
Man kan inte byta hur som helst, så jag får stå fast vid att Erik G blir Montreals hjälte (i ett PP efter 9.47 i så fall) – och att Wild Bill bli det för Vegas.
• • •
Redo, frön?
Det här blir drama monumentale.

MONTREAL – VEGAS 1-1 (Period 2)
• • •
Riddarna borde ha kört svärden genom Montreals rödvita hjärta vid det här laget.
De dominerar som en ung Mike Tyson dominerade sina fajter, men till skillnad från honom lyckas de inte få in ett enda knockout-slag.
Det påminner om något…få se…vad tänker jag på…jo, just ja: Riddarna i fjolårets semifinal mot Dallas.
Även då hände det att de ägde hela matcher och ledde skotten lika överlägset, men de kunde inte göra mål och förlorade i alla fall.
Samma scenario känns inte helt otänkbart nu – och i så fall kommer gästerna ligga vakna hela natten och inbilla sig att de ser Jeff Petrys röda ögon lysa i mörkret…
• • •
Han är ju helt underbar, wonderkid Caufield.
Vilken karisma i varje aktion.
Så fort han spränger iväg i det där friläget VET man att han kommer göra mål.
Det går att se, det går att känna, det går tammefan till och med att lukta sig till.
Habs har en tvättäkta superstar i vardande där.
• • •
Men vad gör Eric Staal?
Jo, det kan jag svara på själv.
Gamla karln trampar rakt i klaveret och serverar motståndaren Roy en perfekt macka precis framför Price och pang-boom-morsning-korsning.
• • •
Helt otroligt är det inte om Montreal-fansen känner sig lite förfördelade av zebrorna i kväll.
• • •
Erik Gustafsson får inte precis spela så mycket så urmakarna i Schweiz blir oroliga om de verkligen har instrument som kan mäta den mängden tid, men mitt tips står fast.
Han kommer baka cannoli i Katedralen.
• • •
Det vore magstarkt att påstå att Brayden McNabb uppför sig som man förväntar sig att en gäst ska göra.
• • •
Shea Weber är alldeles för ärrad för ta en så dum utvisning. Tacklingen på Suzuki är tuff men ren och att ”hämnas” på det sättet känns som ett rookie-misstag.
• • •
Du får hälsa Mullvaden också, Julia!
• • •
8-30 i skott.
1-1 i mål.
Förbluffande.
• • •
Nu ska en laddning wings konsumeras i holken.

MONTREAL – VEGAS 0-0 (Period 1)
• • •
Efter två usla starter – och en uppsättning likadana tidigare i slutspelet – var Knights av förhandssurret att döma mycket angelägna om att inleda med helt annan snärt i steget ikväll och det gör de ju.
17-3 i skott har vi, de facto.
Men det är fortfarande Carey Price de måste utmanövrera, så utdelningen blir noll i alla fall.
Habs, å sin sida, har inte riktigt lyckats veva igång sin offensiv. Precis som McGuire konstaterar förväntade man sig att de skulle gå efter de förmodat vilsna gästerna hårt, men…nja.
Ducharme lär dock ha direktlina in till omklädningsrummet och kan rätta till ett och annat nu i pausen.
• • •
De buar grundligt i Bell Centre varje gång Pacioretty nuddar pucken och hur var det nu – begärde han en trejd innan han till slut skickades till Nevada?
I så fall får han ju leva med det.
• • •
Det är ett otyg att NBC lägger så många av de pågående semifinalerna i den obskyra USA-kanalen, för i den visas vanliga program fram till matchstart så det blir nästan ingen studio och inget ”uppsnack” – detta förfärliga ord, värre än ”mysigt” – och vad är det för strunt när vi närmar oss hela säsongens absoluta höjdpunkter?
Nu får vi se ett dussinavsnitt i generiska ”Chicago P.D” och sen säger. Mike Babcock hej och så kör vi. Typ.
Det är en välsignelse att ABC, TNT, TBS och ESPN tar över nästa år.
• • •
Kors i både tak och golv – en riddare blir utvisad…
• • •
De lyckas verkligen få 3500 troende i Katedralen att se ut, och låta, som oerhört många fler.
Snyggt jobbat.
• • •
Däremot är kommentatorerna – Forslund, McGuire och Micheletti – dessvärre inte på plats, för de får inte heller korsa gränsen och all närvaro går förlorad. Sändningen känns helt död.
Kanske dags för en night off på söndag…
• • •
Julia, kan vi räkna med några kommentarer från din nyblivna nioåring framåt gryningen?
Dyker hon upp i soffan får du berätta att en blogg i Amerika och dess läsare hurrat för henne!
• • •
Aleksander Barkov vinner Selke Trophy och det tycker jag är helt rätt.
• • •
Det enda tråkiga med en eventuell nattmangling i Katedralen är att jag är lite sugen på några kalla och gärna skulle trampa ner till Bravest när jag skickat hem kvällens referat.
Enkom just därför kan vi vara HELT säkra på OT om några timmar.

Om vi säger så här:
Ojvoj!
Det är kanske inte säsongens allra största match som alldeles strax börjar i Hockeykatedralen på 1909 Avenue des Canadiens-de-Montréal, men det är en av de allra intressantaste.
Om Montreal Canadiens slår Vegas Golden Knights en gång till står de plötsligt med ena boots-klacken i Stanley Cup-finalen och det vore den största överraskningen sedan New Jerseys resa till den stora balen 2012.
Nej, de var aldrig så dåliga som många av oss fick för oss under den mindre lyckade grundserieavslutningen, och North-divisionen aldrig så svag som ögat emellanåt lurade oss att tro, men ändå. Ingen alls, inte ens de mest optimistiska i den ärevördiga klubbens väldiga fan-skara trodde att de var redo för en final-push redan i år och väldigt få vågade hoppas på fördel i denna serie mot Vegas, en av de riktigt tunga favoriterna, byggda för titel NU.
Här är vi likafullt, på tröskeln till…nånting högst oväntat. Ingenting är förstås ens i närheten av klart ifall de går upp i 2-1-ledning, särskilt inte som Vegas visat sig ha nästan lika mycket av kackerlackans egenskaper som Kings i fornstora dagar, men de rycker åt sig momentum och får oddsen på sin sida och bara det vore sensationellt.
Så, jo:
Ojvoj!
• • •
Till slut tömde de ladan igår kväll och även vi på utedasset – den provisoriska pressläktaren – fick möjlighet att trycka ur oss våra små aktstycken i någorlunda ro.
Sen körde Skräddarbacken-Johan som en Gud genom den sena kvällen, med ”Darkness on The Edge of Town” på hög volym, tillbaka till Manhattan.
Om jag inte hade såna problem med det uttrycket skulle jag sagt att vi hade det ”mysigt”.
Allra bäst dock:
När jag kom hem och slog på burken på nytt väntade ett mail från Islanders med besked att det kommer finnas ett säte på vanliga pressläktaren åt papa Bofinken i morgon kväll.
Därmed är det bevisat att vänlighet och respekt räcker längst.
För några år sedan hade jag reagerat på situationer som den igår med helig vrede och frustration, men istället skickade jag ett artigt mail med förfrågan om det inte möjligen. på något sätt, kunde gå att hitta nåt litet hörn åt mig till Game 3 och se – jackpot.
Det kommer alltså live-rapporter – mycket gladare, dessutom – från orkanens öga även imorrn.
• • •
Det är något mycket lugubert med Canadiens-coachen Ducharmes positiva provsvar.
Habs var inneslutna i en regelrätt bubbla i Vegas – där smittspridningen för övrigt är lägre än någonstans i Kanada – och ingen annan i eller runt laget har blivit smittad, så hur fan har han kunnat bli det? Och inte fört viruset vidare? Det ligger en hund – eller åtminstone en mikroorganism – begravd här.
Nu får Habs klara sig utan chefen ikväll, Ducharme har isolerats i sitt hem och Luke Richardson basar i båset i denna tredje rond.
Det är såklart ett jävligt ovälkommet störningsmoment, men oroliga fans kan dämpa eventuell oro med erfarenheterna från New York i vintras.
Det var när David Quinn låg hemma och hostade Rangers spelade säsongens bästa hockey.
Then again, det var just David Quinn, inte Dominique Ducharme…
• • •
När matchen i St. Petersburg blåstes av och Fotbollslandslagets vinst mot Slovakien var ett faktum fick jag ett sms av min kanadensiske vän Mike.
”Jag ber att få gratulera till Tre Kronors seger”, skrev han.
Det tycker jag var mycket dråpligt och skoj.
Mike fann sig dock snabbt när jag skrattande förklarade att det bara är hockeylandslaget som kallas Tre Kronor.
”Ah, sorry”, svarade han, ”my mistake. Jag trodde alla svenska landslag med en Forsberg som avgör matcher var Tre Kronor”.
• • •
Chandler Stephenson kan inte spela för Knights ikväll heller och man kan ju lugnt konstatera att det är svårare att ersätta en förstecenter än en coach, men riddarna försöker.
På värmningen i morse gick Alex Tuch in mellan Mark Stone och Max Pacioretty.
Den trion är det power i, no doubt. Men istället förlorar den tredjekedja Tuch normalt ankrar slagkraft och Montreal får färre enheter att stänga ner.
Bra för dom, illa för Vegas.
• • •
Idag var det återigen en magisk sommardag i New York och jag hade det oerhörda privilegiet att få äta långlunch med en god vän på Pastis i Meatpacking och det var väldigt nära att jag följde vännens exempel och tog in ett glas vin eller tre, för vin till lunch skänker extra glans åt så ljuvliga dagar, men så påminde jag mig om att jag behövde vara skärpt för detta intro och tog in en diet coke istället.
Ni ser vilka uppoffringar en gammal bofink gör bara för er…
• • •
En annan faktor som bidrar till att detta är säsongens kanske mest spännande duell är det faktum att Golden Knights blir första amerikanska laget på kanadensisk is på hela säsongen.
Det är fascinerande inte bara såtillvida att två nationalsånger plötsligt ska framföras i Bell Centre; Riddarna har tvingats leva i sträng karantän sedan de passerade gränsen och hur reagerar de på det efter månader i stegrande frihet? Det kan påverka ordentligt, tror jag.
• • •
Vi har en liten sidekick i spåret som ska gratuleras idag. Hon har blivit känd som ”Åttaåringen” hos oss, men det namnet gäller inte längre för under fredagen fyllde Julias lilla ängel nio, råkar jag veta.
Hurra för dig, lilla människa. Låt oss hoppas att din mamma får fortsätta fira även i natt!
• • •
Paulie vet att jag ska ut till De Fem Familjernas Long Island en gång till och var exceptionellt hövlig när jag ringde idag.
– Hey kid, sa han, it’s an honor to be your bookie. Waddaysay, if you get the game right tonight, let’s take a ride down to Atlantic City and celebrate with a couple of steaks and some blackjack. I just need to make a stop at this Russian guy’s place. It shouldn’t be a problem.
Jag tackade ja – fast det där med ryssen lät lite skumt – och registrerade följande rad:

•Montreal – Vegas 1 (OT)

• • •
Erik Gustafsson kommer panga in ett viktigt mål i kväll.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Noterar att även Knights nu fått Saints-stämpel och faktum är att de inte åkte på en enda utvisning i förra matchen – för andra gången i årets slutspel.
Anmärkningsvärt, inte minst som det handlar om ett lag med betydande attityd, men disciplin är en viktig, eh, disciplin i playoff och jag vill ju gärna tro att det handlar mer om det än om att domarna åker omkring och tänker ”Åh, vilka helgon vi har på isen ikväll”.
• • •
Jo, OT ikväll. Det infernaliska momentet kan inte försvinna bara för att det blivit semifinal. Kom, nattmangling, kom!
• • •
Nu ber jag att få travestera introt till klassiska Sweet-hiten ”Ballrom Blitz”:
Are you ready Kenta? Uh-huh
Julia? Yeah
Linyreg? Okay
Alright fellas, let’s go!

NY ISLANDERS – TAMPA 1-2 (Slut)
• • •
En av de mest aparta upplevelserna i bloggens historia slutar med – ingenting.
Islanders tar ut Varly sista 90 sekunder men skapar inte en chans, för Tampa försvarar sig fantastiskt i fem-mot-sex och så går slutsignalen och stormen i ladan bedarrar på en halvsekund.
Det blir tyst och alla går.
Av allt egendomligt denna kväll var det kanske det konstigaste.
• • •
Islanders tvångsmatades överhuvudtaget med egen medicin i tredje – precis som Carolina i flera av mötena i förra omgången.
Mästarna kan ju vinna så också. Vill de bara stänger de ner och ger sina motståndare ingenting.
• • •
Men en Long Island-variant av Gris-Olle i Johnston-tröja sitter fortfarande kvar på sektionen precis nedanför och gormar och skriker.
Exakt vad han vill ha sagt är oklart, men nöjd är han inte – med något i livet.
Är det du, Björn?
• • •
Flera som satt här ikväll har registrerat klagomål om ”oacceptabel arbetssituation” hos NHL, så vi får vi se – det kanske blir någon form av förbättring på lördag.
I så fall är det inte omöjligt att Bofinken flyger ut igen, men troligen inte. Jag ser bättre i korresoffan…
• • •
I tredje var det en annan tomte precis framför mig som utbrast ”Fan, Tampa spelar så tråkigt”.
Ha ha ha!
Att höra en Islanders-supporter fälla det yttrandet är som att höra Lemmy klaga på att andra spelar för högt.
• • •
OK, nu trycker vi på off-knappen och börjar navigera tillbaka mot Manhattan.
Väl mött imorrn kväll igen, när vi för första gången på hela säsongen får se ett amerikanskt lag på kanadensisk is.

Slut, 2-1 till Tampa.
Slutrapport, av något slag, kommer.