Om lite mindre än två veckor fyller jag 54 år.
Då har jag, enligt Google, levt i exakt 19 724 dagar.
Frågan som följer mig när jag återigen kommer trampande över plazan utanför T-Mobile Arena, i jakt på lite skugga, är den här:
Hur många av de 19 724 dagarna har jag upplevt något lika stort, lika exalterande, lika omvälvande som det som väntar denna junikväll i södra Nevada?
Hundra? Femtio? Tio? Jag vet inte riktigt, men åtminstone på förhand framstår detta som ett av de få definierande ögonblicken under all tid som passerat sedan midsommarafton 1967.
Det är ju så med livet. I huvudsak består det av vardag, mer eller mindre trivsam, som bildar en evig väv av…ingenting särskilt. Men några gånger per år, eller oftare om man har riktig tur, gör den dagliga lunken plötsligt halt och ett tillstånd av välsignad magi, då varje sekund får distinkta konturer och känns signifikativ och exalterande, tar över. Alla sinnen skärps, hjärtat dunkar, euforins signalsubstanser spolar genom hela kroppen.
Det här är tveklöst en av de stunderna.
Inte bara för att den bästa, hetaste Stanley Cup-kvarten på flera år når ett möjligt klimax. Det sker i en stad, och i en hall, som redan tidigare ställt till med extatiska backanaler omtumlande så det räckt och blivit över men nu hållit andan i flera dygn i väntan på detta potentiella avgörande och kommer spränga sönder alla föreställningar om vad stämning och atmosfär är.
Det blir en happening för historieböckerna – och för den del av minnesbanken där de outplånliga ögonblicken lagras.
Nej, bofinken ska inte ha några födelsedagshälsningar ännu.
Men gratuleras kan han, i sanning, redan ikväll.
• • •
Livet är lätt för NHL-korren när det bara spelas en match per kväll, tänkte jag när allt var sagt och gjort igår och stormade glatt ut i Vegas-kvällen.
Fast det är bara sant om NHL-korren är förståndig och klok och inte utsätter sig själv för onödigt lidande.
Middagen, på Michael Mina på Bellagio, var för all del en lyckträff som satte lika mycket guldkant på livet som hela Chers juvelskrin. Men sedan fick den enfaldige bofinken för sig att Fru Fortuna naturligtvis måste vara lika villig att dansa som förra helgen och började spela roulette och den som tyckte att Tuukka stod för några tavlor på Long Island kan ju hälsa på mig.
Sen dränkte jag sorgen över spillt smör i en av de där barerna som aldrig stänger och, well, uppvaknandet idag skedde till ackompanjemang av grimaser.
• • •
Men – ska Knights verkligen kunna vinna en fjärde raka kvart mot självaste Colorado?
För bara någon vecka sedan hade ett dylikt scenario tett sig helt otänkbart, Avs förlorade knappt två i rad mot någon under hela grundserien, och jag tycker fortfarande det känns osannolikt. Jag menar, vi pratar om Colorado Avalanche här. Modell 2021. Bäst i världen, hette det alldeles nyss.
Men faktum är att riddarna har allt momentum och att stjärnorna från Rocky Mountains hade det väldigt, väldigt besvärligt under de två matcherna i T-Dojjan.
Dock:
Kom ihåg Vill-vs-Måste-ekvationen.
Det kan mycket väl bli en Game 7 i Denver på lördag.
• • •
Nej, ni behöver inte vara oroliga, er blogg-kommendant spelar aldrig bort pengar han inte har råd att spela bort – och inte heller blir han så klen av brända och destillerade drycker att han inte utför sina plikter med pregnans och glädje dagen efter.
Det kändes bara lite förargligt att vinsterna från förra valsen bland Mirage- och Wynn-borden krympte så dant.
Men hey, vi har ju ikväll på oss att bygga på dem igen…
• • •
De fick lite skrämselhicka i Avs-lägret i morse. Nåt var fel på coach Bednars Covid-test så i några timmar befarade man att han inte skulle kunna stå i båset ikväll.
Det visade sig emellertid, som så ofta just nu, handla om falsklarm, så Gabe The Babe och de andra kommer höra samma hesa röst som vanligt när de åker och sätter sig efter krattiga byten.
Fast vi som följer New York Rangers på närmare håll vet ju att det inte nödvändigtvis är av ondo att ha coachen på behörigt avstånd från laget.
Blåskjortorna spelade säsongen bästa hockey när Quinn hade Covid och satt hemma och tittade på tv…
• • •
Hockeyfebern här ute i öknen märktes även på kasinogolven igår kväll, kan jag meddela.
Så fort det framkom att jag skriver om hockey och skulle hit ikväll ville alla – medspelare, dealers, drinkservitriserna, till och med en pit boss – prata Fleury och Stone och Wild Bill och DeBoer och domarna och Grubauer.
För tio år sedan hade det inte ens gått att drömma om.
• • •
Det har inte varit mycket prat från Avalanches sida inför den här matchen. Sedan förlusten i Denver i förrgår upprepar spelare och coacher bara samma mantra: – Vi måste vinna en match i en hall där vi sugit, annars börjar vi golfa på fredag och det vill vi inte.
Lovande, tycker jag. De som gafflar och gnäller och har spretigt fokus är alltid doomed. De som biter ihop har chansen.
• • •
Det slår mig nu när jag kollar hur många dagar en 54-åring levt – varför firar vi inte de siffrorna? Någon gång under 2022 kommer jag alltså ”fylla” 20 000 dagar. Det borde verkligen firas med en större baluns än 54 år. Så nu säger vi så. 20 000-party i festvåning på Manhattan nästa år.
• • •
En välkänd herre på Bruins-beatet har hela natten och dagen fått äta en tweet från Game 1 i östra kvarten, i vilken han slog fast att ”det här blir en kort serie”, efter Charlie Coyles 1-0-mål.
Det är en påminnelse om att man inte ska sprida en massa tvärsäkra påståenden omkring sig – ens när man känner sig helt säker. Det blir nästan aldrig som man tror, så mycket kan hända och förändra förutsättningarna fullständigt.
Jag har själv syndat på den punkten vad gäller North-divisionen och Montreals chanser mot vinnaren i den här serien.
Matcherna där uppe har sett långsamma och snälla ut, ja. Men dels kan ögat bli lurat, dels är det inte som att Habs coach- och management-stab inte sett samma saker som vi och kan anpassa saker och ting efter nya premisser.
Bofinken ska kort sagt hålla fan på sig.
• • •
Litet fynd i souvenir-butiken vid T-dojjan:

Vem vill inte ha en Wild bill-puck?
• • •
För Avalanche är det viktigaste – ja, helt avgörande – ikväll att Nathan MacKinnon och Mikko Rantanen får ut mer av sina enorma färdigheter än under de tidigare besöken.
Ingen behöver betvivla att de kommer försöka, de vill göra sina unga livs allra största matcher i detta do-or-die-läge. Problemet är bara att de kvällen igenom kommer tvingas upp mot Chandler Stephenson, Alex Pietrangelo, Mark Stone, Max Pacioretty och Alec Martinez och då är det extremt svårt att få någonting alls uträttat.
Men antingen klarar de det ändå – eller så är säsongen, den fantastiska, slut nu.
• • •
En gammal vän från Bollnäs, Marie, väcker idag halva bekantskapskretsen med bilder hon tog för 30 år sedan och just hittat i ett arkiv.
Här har vi en på rock ’n’roll-bofinken på backstage-området i Hultsfred 1991.

Det ser bestämt ut som att det var en småtung morgon då också…
Här är en annan tagen under samma epok, oklart varifrån. Det är katten Dylans matte till höger, kan jag meddela.

• • •
Jana Janmark spelar idag igen och jag fortsätter tjatat om att han, som vi såg i Game 7 i förstarundan, bara blir bättre ju mer som står på spel.
Så det här kan vara hans kväll – det här också, ska vi väl säga.
• • •
Två timmar före puckdrop repar de i The Fortress högst upp på en kortsidan och se – klassiska showgirls är med i leken ikväll.

• • •
Ännu finns inga uppgifter om när första matchen mellan Tampa och Islanders ska spelas i Amalie, men det blir i alla fall inte imorgon och det betyder att vi inte har någon hockey alls på programmet kommande dygnet.
Det känns rent besynnerligt. När hade vi en no game-kväll senaset?
Jag för min del ska bara ligga still och andas och inte skriva en endaste rad.
• • •
Det är inte som att man rycker till och tänker ”Det var som fan” när Blue Jackets presenterar Brad Larsen som huvudcoach.
Lite budget-lösning, no?
Fast vad vet jag, han kanske är perfekt för det laget.
• • •
Vi fortsätter tro på Burra, va? Kunde Jesper Fast till slutt uppfylla Ulrikas önskningar kan skåningen svara på våra böner.
• • •
Enligt Elliotte Friedman, en verklig insider, vill Buffalo Sabres inte ha tillbaka Jack Eichel nästa säsong.
Jösses, var tar han i så fall vägen? Tampa? De vet ju hur man får in mer än tillåtet under lönetaket…app app, vad sa jag nu?
• • •
Som ni vet: Jag vill inte tippa så här stora matcher. Vill inte, vill inte. Men Paulie säger att jag måste, om inte möter han och Patsy Parisi och Gene Pontecorvo upp på JFK när jag återvänder till New York.
Så jag säger…

Vegas – Colorado 2

• • •
En som definitivt hoppas att det tipset stämmer är Nazem Kadri.
Detta är sista matchen han är avstängd, blir det en Game 7 på lördag gör han comeback.
Ojvoj, tycker jag man kan säga om det.
• • •
Stort att Dick Axelsson kommer till Sportbladet. Han ska känna sig hjärtligt välkommen ombord. Vi ses i både poddar och bloggar!
• • •
Det här, säger en local jag möter i kaffekön, kan bli den största match som spelats i Vegas.
Finalerna 2018? Jo, men riddarna förlorade ju, rätt ordentligt. Och fram till Game 7 mot Wild för ett par veckor sedan hade de faktiskt aldrig avgjort en slutspelsserie på hemmaplan. Den matchen innehar alltså förstaplatsen i den lokala hockeyhistorien, men vi har trängt ännu längre in i playoff nu så vinner de även ikväll övertar denna fajt den statusen.
Alltså hurrar vi nu fast det inte är födelsedag riktigt ännu.
Hurra för en fantastisk kvartsfinal och dess stegring mot oerhörd kulmen.
Hurra för staden Las Vegas, en omöjlig hägring ute i öknen som gör allt roligt än nu roligare.
Hurra för de stora ögonblicken i livet.

NY ISLANDERS – BOSTON 6-2 (Slut)
• • •
When the saints go marching in
When the saints go marching in
Lord, how I want be in that number
When the saints go marching in


New York Saints vinner och får hela Long Island att dansa till den uråldriga hymn Louis Armstrong gjorde klassisk redan 1938.
Vackert, är det ju svårt att inte tycka.
Grattis till Björn Falk, spårets långvarigaste och mest lojala Isles-supporter – och till alla andra som delar hans sympatier för folkhjältarna där ute.
• • •
Props till björnarna ändå, för insatsen i tredje. De var ju egentligen rökta redan efter 40 minuter men slet verkligen tappert till det bittra slutet.
Ha det så bra i idet, vi ses i höst.
• • •
Men Falken, du får skriva till organisationen i ditt hjärta och förklara varför din bloggare MÅSTE få en stol, nånstans, under semifinalen….
• • •
Som av en händelse får den artificiella vulkanen utanför The Mirage ett utbrott just som slutsignalen går på andra sidan kontinenten.
Det måste betyda något, jag vet bara inte vad.
• • •
Innan han försvinner ut på golfbanan vill jag förära Mad Brad Marchand en sista applåd för säsongen.
Han har aldrig varit bättre. Ett arsle ibland, ja – men numer framförallt en helt fantastisk hockeyspelare.
• • •
Teddybjörnen går inte att få tag i, men jag kan försäkra att han har lite ont i magen över tanken på att Islanders får chansen att ta revansch på Bolts för förlusten i fjolårets konferensfinal och var så säker: Bolts kommer få något att bita i – framförallt ute på ön.
• • •
Okej, här i Vegas inleder vi nu uppladdningen för tidernas match i T-Mobile Arena.
Först bara lite middag, någon drajja och ett par kast med tärningarna.
Vi hörs definitivt i morgon!

NY ISLANDERS – BOSTON 4-1 (Period 2)
• • •
Vaktmästarna i The Old Barn kan skrinlägga planerna på smälta isen imorgon.
Islanders kommer spela mer hockey den här sommaren.
Det är rätt givet när de FÅR tre mål av motståndarna.
Ojvoj, jag tyckte B’s trampade på mycket piggare, och mer tappert, under första halvan av andra perioden, men individuella misstag killed he bear.
• • •
Draget i ladan just nu…ja, ni hör ju. Och ser. Det rockar inte ens lika mycket på klubbarna i Meat-Packing District på nyårsafton.
• • •
Kristna ska väl inte ägna sig åt stöld, men pastor Nelson gör sig skyldig till grövsta tänkbara varianten – väpnat rån – när han bara tar pucken av stackars Grzelyck och stormar iväg mot Tuukka och gör 2-1
• • •
Helgonet Paul Mary skulle förstås haft en utvisning för axeln i ansiktet på McAvoy också – särskilt som McAvoy, katastrofalt nog för B’s, tvingas vingla ut i omklädningsrummet.
• • •
Tänk vilka långtgående konsekvenser ett litet yttrande – säkert helt spontant, formulerat i flykten –kan få. Nu kommer ju ”New York Saints” vara ett av Islanders smeknamn forever.
• • •
Nå, McAvoy kommer tillbaka. Inte för att det hjälper, men ändå.
• • •
Haha, Zydden, när bloggen kommer på besök hos dig måste du lova att ta med mig till Rolfs såg i Kalix.
Den vill jag se.
• • •
Tuukka har utgående kontrakt och somliga tror att han tänker ta sin Mats ur skolan och gå i pension. I så fall är detta hans sista match och det vore lite vemodigt om hans grandiosa karriär som björn slutar med två bedrövliga tavlor.
• • •
Nej, Ulrika, biljett kanske blir svår att få tag i, men du kan åka ut och vara med på tailgate-partyt på parkeringen och sen se matchen inne på Marriott-hotellet vägg i vägg. Det är också en stor upplevelse, tro mig.
• • •
Defileringen för Saints nu i tredje då, va?

NY ISLANDERS – BOSTON 1-1 (Period 1)
• • •
Så fascinerande.
Först tänker man ju: Mayday, Boston, Mayday.
För efter 1-0-målet är det inte bara så att New York Saints – som Coliseum helt underhållande skanderar – bärs fram i den veritabla tryckvåg fansen generar med sina sånger och ramsor och vrål. De som i förrgår såg ut som rasande grizzly-björnar påminner plötsligt mer om nallen i Björnes magasin. De är långsamma, tröga och inte det minsta aggressiva.
Men så får gästerna de utvisningar coach Cassidy betalade 25 000 dollar för – hehe, man kan verkligen se det så; en utmärkt investering! – och då nyper Mad Conn Smythe-Brad, vem annars, in en kvitteringen och i ett slag vänder det.
Vet ni hur det kommer sluta?
Inte jag.
• • •
Old School Lous trejd-affärer fortsätter betala sig. Nu är det alltså Zajac som hugger in en puck.
Det finns många i samma roll – ja, alla andra general managers, really – som borde gå i skola hos Den Gamle.
• • •
Ja, Coliseum sjunger amerikanska nationalsången med samma eftertryck som fansen i Montreal brukar sjunga kanadensiska diton.
Men efter Cassidys kommentarer i förrgår hade jag räknat med att de skulle sjunga ”When The Saints Go Marching In” också…
• • •
Hur det kommer fungera med ackrediteringar återstår att se, kan nog bli lite komplicerat misstänker jag, men om Isles nu går vidare är det bloggens plan att hit Long Island Expressway nästa vecka.
Nöjd, Falken?
• • •
Titta, Cassidys mindgames bär som sagt frukt. Domarna tar ut helgon efter helgon…
• • •
Ett litet erkännande här:
Inte nog med att jag HADE lite mindre tid än vanligt på mig till introt, jag lyckades på grund av tidsskillnaden ta fel på klockslag och trodde att jag kunde lalla på i ytterligare en timme, åtminstone.
Viss panik utbröt när jag insåg mitt misstag och introt kastades ut utan att först ha korrats.
Det är fixat nu, men jisses – sorry!
• • •
Försöker tvinga Teddybjörnen att avslöja vilka han helst vill se mot Bolts i semin, men det går inte.
Han hoppas som vanligt att alla andra lämnar walk-over så hans grabbar kan få bucklan utan att spela alls.
• • •

Tuukka är mycket vassare idag, det är mitt bestämda intryck.
• • •
Now, senare ikväll väntar ny angenäm middag på byn – I’ve earned it, skulle jag vilja påstå – så jag ber pojkarna om samma tjänst som senast:
Ingen nattmangling, tack.

Last call på Long Island?
Ja, det kan det faktiskt vara.
Om New York Islanders förlorar ikväll, och sedan torskar även den Game 7 som i så fall följer i Boston på fredag, är denna holmgång mot Bruins sista matchen någonsin i The Old Barn på Hempstead Turnpike.
Men behåll skjortan på. 20 spelare, en storartad coach och 14 000 vrålande vettvillingar till fans kommer att försöka förhindra ett sådant förlopp med större ihärdighet än en genomsnittlig Borlängebo försöker tjata sig till ytterligare en öl efter sista beställningen hos Billy på Engelska puben.
Får de som de vill – och de där 14 000 kommer försäkra sig om det med en krevad av hängivenhet som får allt vi gapat förskräckt åt tidigare att framstå som försäsongsmummel – blir detta istället starten på den sista gloriösa våren på mammas gata.
Så dra åt säkerhetsbältet ordentligt.
The rumble on Long Island börjar nu.
• • •
Bofinken har åter bytt hotell och är nu tillbaka på Strippen – och glad för det som en hel kakadua.
Men ni vet hur det blir såna gånger, man förlorar några timmar mellan ut- och en incheckning och en bloggare får bara en knapp timme på sig att vispa ihop ett intro.
Sålunda: Vi inleder lite fåordigt idag. Men jag lovar att bokstäverna kommer regna under matchens gång.
• • •
Det konstiga är förstås att jag redan varit på ”Sista matchen någonsin i Coliseum” – för drygt sex år sedan.
Efter säsongen 2014-2015 flyttade ju Islanders till Brooklyn, så Game 6 i den svavelosande serien mot Washington i förstarunan 2015 – 25 april – innebar ett vemodigt farväl.
Trodde alla – inklusive jag, som bröt loss lite stoppning från från en pressläktarstol och tog med mig hem.
Men Barclays Center visade sig vara lika lämpat för hockey som Gamla Stan i Stockholm för Formel 1-lopp, så efter några år valda de att flytta tillbaka till Uniondale i väntan på att nya blockbuster-arenan i Belmont Park byggs färdigt – och någon gång denna sommar är det obönhörligen bye-bye.
Mig skulle det dock inte förvåna om de även sedan den slutgiltiga flytten då och då återvänder för nostalgi-kvällar i Ladan.
Coliseum är hem för Islanders på samma sätt som baren i ”Cheers” var hem för Norm och Cliff.
• • •
Han klämmer sällan ur sig några långa haranger men det är ändå en alltid en fröjd att prata med Will Bill Karlsson, för han har så underbart cool och avslappnad inställning till allting.
Igår bad jag honom säga något om att Mark Stone avgjorde så snabbt och Märsta-lejonet replikerade utan alltför stor upphetsning:
– Skönt, då fick man vila benen.
Ha!
• • •
Han kommer säga att han inte bryr sig och han kommer se ut som han inte bryr sig, men var så säker:
Lite knyter det ihop sig av obehag i magen på Bruce Cassidy de närmaste timmarna, för även coachen är människor – till och med de som låtas vara macho monumentale – och att bli hånad och utskälld och skanderad om av 14 000 i tre timmar känns inte behagligt för någon.
Han skulle aldrig sagt det där…
• • •
Now, jag tror inte lika hårt på Boston ikväll som jag hade trott på Islanders om de legat under – hängde ni med där? – men jag är fortfarande hyggligt säker på att det BLIR Game 7 i denna serie.
Därför registrerade jag just detta tips hos Paulie:

•NY Islanders – Boston 2 (OT)

• • •
OK, låt Ladan mullra.
Nu åker vi.

CAROLINA – TAMPA 0-2 (Slut)
COLORADO – VEGAS 2-3 (Slut, OT1)
• • •
Boom, boom, boom, boom
I’m gonna shoot you right down
Knock you off of your feet
And take you home with me
Put you in my house
Boom, boom, boom, boom

Så sjunger bluesikonen John Lee Hooker i klassikern betitlad just ”Boom Boom” och det var väl precis så Golden Knights just gjorde med Avalanche
Dom sköt ner dom, svepte omkull dem, tog med dem hem och ska nu låsa in dem i sitt hem.
Boom boom boom!
• • •
Var det rättvist, det vi såg ikväll?
Det kan man diskutera tills korna går hem, men det är helt meningslöst. Rättvisa betyder nada i playoff. Det handlar bara, bara, bara om att vinna – på vilket jäkla sätt som helst.
Men vi kan ju säga så här:
Knights har, bortsett från i Game 1, spelat mycket bättre i Denver än vad Avs gjort i Las Vegas och, well, gör din egen matematik.
• • •
En jag tänker på just nu är den högste ansvarige på Canadiens reseavdelning.
Hen har en svettig uppgift. Det är ju inte så att de som jobbar på den avdelningen – och alla klubbar har hela travel departements – kan sitta med armarna i kors och vänta på att denna kvart ska ta slut och sen gå in på nätet och kolla om det finns några bra rum.
De måste säkra 40-50 rum plus ”gemensamma utrymmen” i både Denver och Vegas – på överdådiga lyxhotell, inget annat duger i NHL – samt bussar och måltider och what not
Dessutom ska preliminära rutter för planet registreras hos luftfartsmyndigheterna i två länder.
Ring George Costanza, han var bra i den rollen åt Yankees på 90-talet…
• • •
Själv känner jag svårartat pirr i mellangärdet inför blotta tanken på T-Mobile på torsdag.
Knights med chansen att säkra seger i kvartsfinalen…det kommer ju bli helt beyond allting.
• • •
Wild Bill svarade förstås för en assist igen och befäste sin ledning i interna poängligan.
Lejonet från Märsta är i slag.
• • •
Ok, imorrn byter jag hotell igen – det är dags att återvända till Strippen – och därmed kan jag inte svära på att jag är med från start på Long Island, men jag hoppas.
I vilket fall ses vi inom kort – runt lägerelden.

CAROLINA – TAMPA 0-2 (Slut)
COLORADO – VEGAS 2-3 (Slut, OT1)
• • •
Ja, jävlar.
Stone!
Så snabbt att de knappt hann parkera zamboni-maskinerna – igen.
Nu rullar festen i Vegas – och den kommer fortsätta tills krutröken lagt sig på torsdag.
Själv ska jag deadline-surfa lite, men återkommer med en kort slutrapport vad det lider.

CAROLINA – TAMPA 0-2 (Slut)
COLORADO – VEGAS 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Nu ekar glädjeropen i The Valley igen!
Riddarna reser sig, höjer svärden och tvingar fram övertid.
Ojvoj!
Även från min strupe kommer glädjerop. Inte specifikt för att Knights kommer tillbaka, men för att det är en så otroligt jävla bra hockeymatch – och för att vi får se mer!
• • •
Det blir dock lite panik när tv:n plötsligt lägger av mitt i tredje. Den tar plötsligt inte emot någon signal längre – och de som förespråkar parabolantenner ska i det läget vara glada att jag inte har dem inom räckhåll, jag hade gjort nåt som renderat 30 år på San Quentin.
Nu är signalen tillbaka – och jag har dessutom säkrat upp med streaming-länk, så allt ska vara lugnt.
• • •
Alltså…den här spänningen, jag blir nästan galen. Väck Julia så hon kan svabba golven åt oss och Mullvaden!
• • •
Mark Stones moves där i slutsekunderna, när han kommer loss och håller på att avgöra…det är såna grejor som skapar legender.
• • •
Bloggens hjältar:
Burra – som måste revanschera sig – eller Wild Bill. Ja, jag går all in på blågult.
• • •
Håll i er nu. Boom boom monumentale väntar.

CAROLINA – TAMPA 0-2 (Slut)
COLORADO – VEGAS 2-0 (Period 2)
• • •
Nu börjar det bli tyst bland palmerna.
Riddarnas stödtrupper på hemmaplan ser ju att glödande Avalanche har allt momentum och troligen kommer vinna ikväll.
Därmed blir det ingen extatisk elimination-baluns i Dojjan på torsdag.
Det blir en gastkramande, ångestladdad kamp på liv och död.
En vacker skymning kan förlora sin glans för mindre.
• • •
I två matcher på Strippen förlorade Avs sin identitet, som många gör i det förföriska neonskenet här borta – men det visade sig bara vara tillfälligt.
Ikväll är de min själ sig själva igen och iscensätter tidvis rena shock-and-awe-sekvenserna framför motståndarkassen.
Jösses, faktiskt.
• • •
Marc-Andre har spelat upp sig och håller gästerna kvar i matchen – ja, typ – men det där skitmålet i första periodens sista sekund kan han få gå och tänka på hela sommaren.
Där vände den här matchen – och kanske hela serien.
• • •
Nu är jag väldigt sugen på en kall öl. Men det är bara att vänta, lille Per…
• • •
Donskois direktslägga är ett mästerverk. Jag får gåshud över hela ryggen av att se såna mål.
• • •
Vad gäller den enerverande tv-reklamen har de vänligheten att varva med lokala inslag här i Vegas, men det innebär å andra sidan att vi tvingas utstå Alex Pietrangelos inte helt femstjärniga skådespelarkonster om och om igen.
Han gör reklam för ett bilmärke och låt oss kort konstatera att Hollywood knappast lär komma rusande när NHL-karriären är över.
• • •
Tvärtom, Hattmyran, jag tror Oskar är given Masterton-vinnare efter sin tappra kamp mot cancern.
• • •
Vigge påminner på telefon om att de lag som nu går till semifinal får möta helt nya motståndare för första gången på hela säsongen.
– Bara det ska bli otroligt roligt när man spelat mot samma lag om och om igen, säger han.
Det kan man tro, ja.
• • •
Burra spräcker sin nolla i tredje, sanna mina ord.
• • •
Papper i maskin – den lilla intervjun med Hedman ska färdigställas tills redaktör Källström loggar in på redaktionen om en dryg timme.

CAROLINA – TAMPA 0-2 (Slut)
COLORADO – VEGAS 1-0 (Period 1)
• • •
Dörren ut mot verandan står öppen i Mojave-öknens vackra, brandgula skymning och nånstans där utifrån i lummigheten hörs ständiga ”Oh!”, ”Ah!” och ”Come on, shoot the puck!”.
Som sagt:
Hockeyfeber råder i Las Vegas Valley.
• • •
Lysande gjort av Saad i sista sekunden, begreppet ”time management” comes to mind, men vad är det för ingripande av Flower? Han tar liksom ett kort till på blackjack-bordet fast han redan har 20. Inte bra.
• • •
Frågan är hur mycket mina grannar får jubla innan solen slutligen försvunnit bakom The Spring Mountains.
Knights jämnar ut spelet och tillbringar mer tid i hemmazonen under andra halvan av inledningsperioden, men dessförinnan har Avs hunnit visa att de är sig själva ikväll igen. Då går ingen säker.
Och så kommer det där förödande sena målet…
• • •
Efter matcherna här i Vegas fick Jared Bednar, Avalanche-coachen, svidande kritik i Denver Post för sin frustrerade framtoning och sin oförmåga att vaska fram en ny strategi när den gamla inte längre fungerade.
Inte så lätt, antar jag, när man bara behövt stå och humma åt ett självspelande piano hela säsongen och knappt ägnat match-ups en tanke, men nu är han så illa tvungen och hittills känns väl korrigeringarna hyggligt.
Framförallt blir det red alert i Vegas-zonen varje gång han slänger MacKinnon, Rantanen och Saad, som ju ersatt Gabbe i den kedjan, mot gästernas fjärdelina – och det gör han mest hela tiden.
• • •
Är det bara jag eller ser Fleury överhuvudtaget extra yvig och sprattlig ut ikväll?
In med Robin!
• • •
Deppiga Canes-fans kan trösta sig genom att studera just Tampas moderna historia. De var också väldigt bra i många år – men det tog tid innan de blev storartade. Det gör det.
• • •
Dags att ladda den lilla kaffebryggaren i pentryt bortanför sovrummet.