Staple Singers ”Let’s do it again” svänger lätt och själfullt i hörlurarna när jag promenerar Las Vegas Strip söderut i den tidiga eftermiddagssolen, från Mirage, förbi Caesars och Bellagio och Cosmopolitan, mot plazan mellan New York-New York och Park MGM, där hundratals fan redan timmar före puckdrop i Game 4 mellan Golden Knights och Avalanche samlats för att ladda upp.
Den sången har jag valt med omsorg. Dels är det en perfekt Sunday Morning Song; mjuk, varsam, avspänd. Som välgörande salva i öron och själ efter helgens hålligång. Dels förstärker den känslan jag har i bröstkorgen inför dagens da capo i T-Mobile Arena.
Rent tekniskt är det väl i och för sig sånt där som människor gör i sänghalmen – om ni nu inte föredrar tv-soffan, köksbordet eller avancerade gungställningar i källaren, vad vet jag – Mavis sjunger om, men i ett vidare perspektiv handlar sången om det gudomliga i att få återuppleva livets stora höjdpunkter.
Ja, helt nya äventyr och outforskade vägar genom tillvaron har förstås också sin odiskutabla tjusning. Utan den dimensionen stannar ju allting av. Men ibland är det sådant vi vet att vi älskar och därför alltid längtar efter som skänker livet allra mest skimmer.
Ja, man kan beskriva det som en nåd att veta att den väntar igen, kicken som fått ens värld att lysa upp och sjunga till tidigare. Exempelvis under vistelsen på det där ljuvliga hotellet i Palm Springs, under den där Primal Scream-konserten, under den där middagen på Smith & Wollensky, under bilresan genom det overkliga landskapet i Utahs öknar och under mötet med den där fantastiska vännen.
Let’s do it again, nynnar vi alla bara vi tänker på repriserna på sådana klimax.
Och precis likadant är det för mig med dagen showdown här i Vegas. Jag älskade varje sekund av fredagsföreställningen i Dojjan – besinningslös folkfest, sakralt väckelsemöte och påkostad Broadway-teater i ett. Det var tveklöst en av de tre bästa kvällarna senaste två åren. Den oerhörda atmosfären, det dånande larmet, den absurda visuella inramningen och det storartade hockeydramat på isen fick dopaminet att skölja i ådrorna, som vårfloder i Avalanches hemstat.
Så i sanning:
Let’s do it again!
• • •
Även gårdagskvällen på Encore och Mirage kommer förmodligen kvalificera sig som en happening jag vill upprepa – så fort det går.
För Bofinken gjorde lite Saturday Night succé på strippen, förstår ni.
Efter den förträffliga middagen på Sinatra på Encore – den som Islanders tillät mig att gå på genom att avgöra Game 4 i Coliseum i tid – hade jag egentligen tänkt glida hemåt lite lugnt, men stannade vid ett roulettebord och plötsligt var jag inne i den vanliga virvelvinden av snurrande hjul, studsande tärningar och spelkort snärtade i den gröna duken. Och för en gångs skull ville Fru Fortuna dansa. Furman var hot as hell, helt enkelt. Framförallt vid rouletteborden. Några summor behöver vi inte gå in på, men jag hade väldigt många fler sedlar i plånboken när jag gick än när jag gick ut.
Inget slår såna kvällar. Inget.
• • •
De undvek döden i förrgår, och det var tur för annars hade dagens uppföljning kunnat bli en begravningsmässa, men var så säker: Golden Knights måste vinna även den här matchen. Måste, måste. Annars flyger de till Denver i 1-3-underläge och det går inte. De utjämnar serien – eller förlorar den, i praktiken.
Det är de förstås medvetna om och därför kan vi räkna med samma ursinniga blitz i Avalanche-zonen ikväll.
Sen är frågan, den eviga som det verkar, om Mark Stone och de andra prickskyttarna kan göra mål…
• • •
Ikväll, däremot, SKA jag ta det lugnt – och inte helt vettlöst lämna tillbaka stålarna.
Som Robert De Niros kasinoboss Ace Rothstein – alias verklighetens Lefty Rosenthal – säger i Scorseses ”Casino”:
– The cardinal rule is to keep them playing, and keep them coming back. The more they play, the more they lose. In the end – we get it all.
Så inget Let’s do it again därvidlag – nej!
• • •
Det är samtidigt mycket sannolikt att riddarna stöter på betydligt mer robust opposition idag. Avs var mycket missnöjda med insatsen i fredags, tyckte att de inte krigade tillräckligt hängivet och lovar en helt annan inställning i denna veckans sista Stanley Cup-fajt.
Jag vet inte med er, men själv skulle jag få lite armsvett om jag som motståndare fick höra att Nathan MacKinnon, Mikko Rantanen, Cale Makar och Gabbe är griniga och vill revanschera sig för en prestation som den i Game 3…
• • •
Ondskan Ekeliw skrattar gott åt era kommentarer om att han hamnat i rena rama Yoko Ono-situationen, men vill samtidigt lugna alla oroade med beskedet att han utan pardon tvingade hela festen han var på igår att se hela Tampa-matchen.
That’s my nörd!
• • •
När 21:an, som jag alltid staplar marker på och runt, först kom på Mirage-rouletten och tre omgångar senare kom igen, två gånger om, stod lördagskvällen i zenit. Grannarna vid samma bord trodde inte sina ögon och ville göra high fives och bjuda på drinkar.
Ni hör, bofinken reppar bloggen – alltså er! – på helt rätt sätt ute i vimlet.
• • •
Det är som bekant ingenting mindre än Sveriges nationaldag idag och det brukar de blågula som är kvar i Stanley Cup – oftast i finalen, den brukar pågå nu – fira med en cannoli eller två.
Burra, säger jag igen. Det kommer lossna snart – och när det gör det alltid med besked. Han är en streaky lirare, skåningen i den prickiga skjortan
• • •
Det är söndag idag, och matchen börjar redan 17.30, lokal tid.
Då skulle man kanske kunna tro att trycket i T-Dojjan blir lite beskedligare, men nä.
Tvärtom, enligt de som vet.
– När det varit bra stämning ena kvällen blir det oftast ännu bättre matchen därpå. De smittar av sig på varann liksom, säger en lokal PR-nisse.
I så fall sliter vi loss himlens portar från gångjärnen ikväll.
• • •
Game 7-Jana kan vad jag förstår inte delta i denna holmgång heller. Det är för jävligt. Dumma, dumma Graves. Men Brayden McNabb har lämnat Covid-listan och lär spela, om det är någon tröst.
• • •
Man ska inte vara cynisk i onödan, de som ser Hockey-VM som något stort och härligt ska väl få göra det utan att jag kommer och pinkar på paraden.
Men det är ganska talande att man får scrolla rätt ordentligt på de största kanadensiska nyhetssajterna för att överhuvudtaget hitta någon information om att hockeyns hemmanation vunnit VM-guld.
Någonting måste någon gång göras, så världsmästerskapet inte hela tiden krockar med den överlägset största ligans slutspel och får verklig status där denna sport betyder som mest.
Allt annat är ju faktiskt idioti och accepteras i ingen annan sport, mer än möjligen basket.
• • •
Även Ryan Reaves gör comeback.
Ojvoj.
• • •
De brukade ha en väldigt trevlig godis-buffé i det lilla pentryt bakom den här pressläktaren, men sån lyx har alla utom Predators i Nashville rationaliserat bort under pandemin, så en gammal sweet tooth som Furman får sitta här och försöka vara nöjd ändå.
Det går ändå att få sig en kopp kaffe, om man fixar lite med en småkrånglig bryggare. Det är ju ändå lite stort.
• • •
Vare sig DeBoer eller Bednar kommer våga sig på några Brind’Amour-artade experiment och byta målvakt mitt i serien, för då är risken att det går exakt som det gjorde för Carolina i Tampa igår,
Flower och Grubauer – ligans mest underskattade målis – står även fortsättningsvis i västfinalen, punkt och slut.
• • •
Under middagen igår kom det in ett stort sällskap skäggiga män och satte sig vid ett jättelikt runt bord i mitt hörn. En av dem var något slags alfahanne, med tjocka guldkedjor och grejor och bjöd alla andra, säkert 15 man, på hela kalaset. Även två bastanta livvakter som satt vid ett mindre bord intill mig blev förstås bjudna – liksom det äldre paret på andra sidan, som livvakterna konverserade med. Alfahannen tyckte det var trevligt, så han tog helt enkelt deras nota också. Och jag ångrade svårt att inte jag kunde varit lite mer social.…
Men vad. var det Abba sa?
Money, money, money, must be funny, in a rich man’s world.
• • •
Meddelande till fansen på jumbon i dojjan en timme före matchstart:
”Om du blir inzoomad på denna skärm – uppträd som om du just vunnit en jackpot”.
Som om det skulle behöva sägas. I The Fortress är det jackpot-frenzy hela tiden.
• • •
Även idag sitter vi på pressläktaren och följer förehavandena i Kanada på generöst tilltagna bildskärmar i taket.
Och det är ju inget att mumla om: Habs kommer svepa Jets. Då blir de klara för semifinal först av alla, för Game spelas ju redan imorrn – och plötsligt har kanadensarna inte bara kommit ikapp amerikanerna i schemat utan gått om.
• • •
Själv åt jag en hatt på Sinatra. Franks egen fedora. I choklad.
Mer dekadent blir det inte.
• • •
Bäst med Montreals frapperande framgångar är, förstås, att vi får hänga med Julia hela sommaren. Men var är hon ikväll?
• • •
Kan de få countryns största stjärnor att sjunga nationalsången i Nashville borde Vegas kunna svara med några av Strippens affischnamn.
Celine Dion bor de facto här, liksom Mötley Crue-sångaren Vince Neil, Britney Spears, Wayne Newton, Marie Osmond – och Mike Tyson.
Han kan kanske inte sjunga, men ändå!
• • •
– Den som vinner ikväll vinner hela serien, slår min bänkgranne fast precis innan matchvärmningen börjar.
Så kan det bli, ja.
• • •
Kolla – Bofinken och Dojjan.
• • •
Kan någon hindra Mikko Rantanen från att förlänga sin poängsvit till arton playoff-matcher?
Tillåt mig tvivla.
• • •
Det kliar under ansiktsmasken – på näsryggen.
Så ni vet.
• • •
Okej, frön i natten:
Let’s do it again!
