DET…
Trots att han inte alls kunde förklara närmare förstod jag precis vad Teemu Selänne menade första gången jag hörde honom tala med min vän Varpu om att NHL-lag antingen har DET eller inte och hur det avgör om de når framgång eller inte.
Naturligtvis har jag inga fler ord för DET än den finländske legendaren, men det handlar om en stark känsla som slagit rot i kollektivet. Om genuin sammanhållning. Om tro på varandra. Om brödraskap och, ja….kärlek tror jag man kan kalla det.
Som Gabriel Landeskog beskrev det när Avalanche åkte till Stockholm för de två Globen-matcherna mot Ottawa hösten 2017.
– När vi åkte dit var vi ett gäng killar som spelade hockey ihop. När vi åkte tillbaka var vi en familj.
De hade kort sagt utvecklat DET – och har det sannerligen fortfarande – och man kan ju tänka sig att just den sortens teambuilding-aktiviteter, när gruppen isoleras och är samlad i ett tajt sammanhang under längre tid, stimulerar DET.
En annan väg dit går tveklöst genom plötslig, och gärna oväntad, succé. När det lag som ingen tror på ändå vinner och i ett slutspel som det pågående slår ut tunga favoriter börjar DET växa automatiskt. Hela truppen får självkänsla, stämningen blir direkt lyrisk, alla börjar tro att praktiskt taget vad som helst är möjligt.
Vi kan följaktligen utgå från att det är två lag höga på pulserande kvantiteter DET som ikväll radar upp sig på isen i Bell MTS Place i downtown Winnipeg för Game 1 i North-divisionens final.
Vare sig Winnipeg Jets eller Montreal Canadiens skulle egentligen haft en chans i öppningsrundan. Bägge backade in i playoff efter svaga avslutningar av grundserien och bägge mötte extremt hajpade blockbuster-lag.
Men Jets svepte stjärnspäckade Edmonton Oilers i fyra raka och Canadiens såg med en spektakulär vändning till att döda rivalen Toronto Maple Leafs själ.
Och i ett slag: DET…
Nu är frågan vilka som har mest och var den kollektiva tuppkammen därigenom vuxit sig allra fetast. Teemu skulle antagligen bara behöva se en morning skate, och vistas ett par minuter i respektive omklädningsrum, för att att besvara den. Han kan sånt, han känner och han vet:
Den faktorn kommer avgöra hela denna skäll till serie.
• • •
Jaha, hur mår alla småpippis efter första riktiga playoff-kvällen i bloggen utan Bofinken Furman på kommandobryggan? Min bedömning efter att ha scannat kommentatorsspåret är att ni kände er trygga och hemtama och hade samma spänst i näbbarna som vanligt.
Gott så.
Själv tog jag det väldigt lugnt, nattsuddet med AP-stjärnan Whyno och Sporting News-diton Jackie kvällen innan blev för mycket för en gammal Bofink, ej mycket till turneringslirare längre. Men det var skönt, och nödvändigt, att få stänga av hjärnan och bara titta på en match – utan att försöka komma på klyftiga formuleringar om allt om hände (i och för sig hände det inte så mycket, men ändå…)
Nu?
Ni vet:
Torped!
• • •
Som sagt: Colorado Avalanche fick tag i DET redan under Sverige-resan för fyra år sedan, men som vi vet som sett dem lira senaste veckorna har feelgood-känslan i gruppen bara intensifierats och dunkar nu som Säffle-motorn på en gammal fiskebåt i Lysekil.
Ja, Rocky Mountain-hjältarna har ju till och med trängt in i ännu en dimension och kombinerar DET med den heliga We’re-on-a-mission-from-God-känslan.
Då är man snudd på oslagbar och hittills har de ju varit exakt det – och den som inte tror att segersviten håller ikväll får gärna förklara hur Vegas ska kunna klippa av den.
• • •
Matchen igår, den andra mellan Canes och Bolts, var verkligen ingen action-pjäs av den sort som får en att sitta längst fram på kanten av soffkudden och vifta med armarna.
Den kändes mer som en lång sekvens i ”The Queen’s Gambit”, men det var ju en av fjolårets bästa tv-serie, så inte mig emot. Det är fascinerande även med när playoff-serier skruvar ihop sig i hjärnornas kamp – och det var ju just en sådan exceptionellt tajt uppgörelse om varje millimeter is vi förutspådde innan serien tog sin början.
Den enda överraskningen är att Canes hittills blivit tvångsmatade med egen medicin. Det är Bolts som stängt ner matcherna, bland annat med en ettrighet i forecheckingen som måste kännas väldigt bekant i Raleigh, och därmed bevisar mästarna att de kan vinna på olika sätt. Och de kan faktiskt svepa Emil Ullbrands grabbar – utan det egentligen varit en 4-0-serie på minsta vis.
• • •
Breaking News:
I morgon flaxar Bofinken västerut.
Japp, han ska bevaka ett par matcher på ett roligt ställe under helgen – och ni är medbjudna på festen.
Det innebär dock att bloggen ligger mörk även under de två torsdagsmatcherna, för när de avgörs befinner sig papa finken på 10 000 meters höjd över kontinenten. Synd på väldigt rara ärter – men jag kan försäkra att ni blir rikligt kompenserade ett dygn senare.
• • •
48 timmar har gått sedan Torontos hjärta krossades, men det är inte som att de, likt Predators eller Panthers, bara släckt lyset och vandrat ut i sommaren.
Idag var det exit-dag där uppe och såväl spelare som ledare höll presskonferenser och på Twitter har det formligen regnat citat hela eftermiddagen.
De spretade åt rätt många olika håll, men intrycket är definitivt att hela ledningen blir kvar – och att ledningen tänker satsa på samma kärna av stjärnor även fortsättningsvis.
För ja, varför stöka med ett så vinnande koncept…
• • •
Hoppas verkligen det blir lite mer magsyra och hetta i serien i The Great White North nu.
Annars kommer denna lilla krönika från idag besannas så det sjunger om det.
Det går verkligen inte att vara artig och vänlig i slutspelet. On the contrary – blotta huggtänderna, låt saliven fräsa, bit dom i halsen och ruska!
• • •
Riddarna har en uppförsbacke lika brant som bergväggarna som ramar in staden de besöker just nu, för det formligen ryker ur öronen på motståndarna, men den alltid lika coole och avslappnade Wild Bill Karlsson verkar inte alltför oroad.
Så här löd dagens bästa citat i Denver, levererat av just Märstas minst uppstressade lejonman:
– Yeah we got smoked in Game 1, but the sun is shining and it’s a new game today.
• • •
Lite off topic kanske, men bloggen måste givetvis passa på att gratulera Charlie Watts – världens bäste rocktrummis, tillika den stiligaste i ”branschen” sedan tidigt 60-tal – på 80-årsdagen.
Hurra, hurra, hurra!
• • •
För någon månad sedan jag jag bio för första gången på över ett år och såg Godzilla vs Kong.
Nu får jag – och alla andra – se Price vs Hällebucken.
Samma grej, typ. Bortsett från Godzilla och jätteapan inte hade mask och benskydd.
Det är ju den verkliga huvudattraktionen i Kanada-serien. Två sanna målvaktsgiganter går i clinch och det blir min själ något att se.
• • •
Shanny konstaterar i alla fall att den nuvarande Leafs-truppen saknar ”Killer-instinkt” och att det måste korrigeras.
Jo, det låter som en rätt bra idé.
• • •
Ja, titta, nu vill Gary Bettman att Buffalo ska vinna igen.
Det är så man ska se draft-lotteriet, yes?
• • •
Paulie Walnuts var på bra humör när jag ringde idag, han hade tydligen ordnat någon ny deal med Barone Sanitation, och replikerade bara med sitt tourettes-artade ”Heh heh” när jag gav honom följande rad:
•Winnipeg – Montreal 1 (OT)
•Colorado – Vegas 1
• • •
Whyno, han på AP som lurade ut mig på dåligheter i måndags, skrämmer ändå lite med en benhård övertygelse om att Jets kommer skrälla sig hela vägen till final.
– De är Kings 2014. Ingen ens tänker på dem, men de bara köttar på och ger aldrig upp. Vänta ska du få se, sa han över skummande sejdlar på nåt obskyrt hak på 52:a gatan.
Men så kan det väl inte bli? Eller hur?
• • •
Coolt ändå, att Seattle Kraken, nu är en realitet. Välkomna in i värme, kaffedrickande grunge-rockare som måste gå i regnrock året runt.
• • •
DET mot DET.
Det är vad vi får se nu.
Må vi få hockeygodis tills vi svimmar.
