NASHVILLE – CAROLINA 4-3 Slut, OT2)
• • •
Det är inte som att bloggen har något att klaga på efter den inledande Stanley Cup-veckan.
Fyra matcher har jag sett live – och fyra har slutat först efter underbart gastkramande sudden death-draman.
Men den här söndagsföreställningen i Smashville tog förstås priset.
Jesus Amalia, hur kan ett ledbrutet gammalt lejon från Nedre Tjärna i Borlänge få vara med om sånt här hela tiden?
Det är något slags magi – och jag tackar innerligt för den.
• • •
Själv tyckte jag det såg ut som att Preds höll på att krokna under andra halvan av femteperren (!), medan Canes – drillade av träningsextremisten Rod The Bod – bara pumpade på, helt outtröttligt.
Men det behövs bara ett litet break och så – pang bom.
Det var väl, för att knyta an till introt för sex timmar sedan, Gud som hade hört bönerna från hela Tennessee och la sig i…
• • •
Såvida Tarasenko inte har ännu mer att säga är Avs sweep alltså snart fullbordad.
Otroligt imponerande.
• • •
Nu, ska jag andas ut över en tallrik god mat – och nåt mer kanske – i Music City, så resten av kvällen får ni faktiskt klara själva.
Imorrn flyger jag tillbaka till New York och planerar en klassisk sittning i korresoffan, men jag landar först två timmar innan puckdrop i Pittsburgh och Montreal, så vi får nog gå rakt på’t utan mycket till intro.
Ha det fint nu, tack för fantastisk uppslutning under dagen.

NASHVILLE – CAROLINA 4-3 (Slut, OT4)
• • •
Wow, wow, wow, ha ha ha – nu går trumhinnorna sönder i Nashville!
Luke Kunin avgör det fantastiska dramat när 3.50 återstår av Period 5.
Jösses.
Mer kommer senare, hörrni.
Tack för sällskapet, ni som lägger er.

NASHVILLE – CAROLINA 3-3 (Period 4, OT Pågår)
• • •
Det finns inte så mycket att säga – annat än att det här är helt fantastiskt.
Chanserna, räddningarna, tempot, intensiteten, spänningen, kasten mellan hopp och förtvivlan, anspänningen på läktaren….
Tack, den som nu ska tackas, för att jag får vara med om detta.

NASHVILLE – CAROLINA 3-3 (Period 3, OT väntar)
• • •
Hur är det de säger i det där 2013-introt jag alltid fyrar av när slutspelet börjar?
– This is the stuff you see with your heart and your stomach…I wish it could go on forever.
Så andlöst spännande.
Så storartat.
Så magnifikt.
Och ja, självfallet får vi en sudden-thriller till.
• • •
Neds räddning i slutminuten, när Cousins bara ska damma in den – det är också stuff. Championship stuff. Conn Smythe stuff.
Herregud.
• • •
En annan sån där grej som man måste klara av i playoff är att vara PÅ från första ögonblicket i varje period.
Som McGinn är när han krigar in ytterligare en puck efter tretton sekunder i tredje, på rena Bobby Orr-sättet – och som ingen i Preds när McGinn krigar in ytterligare en puck efter tretton sekunder i tredje, på rena Bobby Orr-sättet …
• • •
Värt att påpeka:
Alla matcher jag sett live i årets playoff har avgjorts på övertid.
Vill ni han spänning – bjud in bofinken!
• • •
Nu inleder Avs försöket att fullborda sin sweep mot Blues.
Fixar dom det, mina frön?
• • •
Mina hjältar:
Calle Järnkrok eller Martin Necas.

NASHVILLE – CAROLINA 2-2 (Period 2)
• • •
Pust och stön, jag blir alldeles utmattad…
Det är ju ett helt enastående intensivt och spännande och vackert drama som utspelas inför våra uppspärrade ögon.
Om jag någon gång under serielunken nästa år behöver bli påmind om varför jag älskar hockey och Stanley Cup ska jag tänka på just denna söndagsföreställning i ett Music City hetsat till tungotalandets eufori.
• • •
Ja, stämningen på läktaren är tidvis sådan att jag får lust att lämna laptoppen i pressboxen, gå och köpa mig några plastmuggar Bud Light och ställa mig med de andra och tjoa och dansa och skrika ”It’s all your fault”.
Party, party, man!
• • •
Men snälla predatorer, när man kommer två mot noll – vilket aldrig händer men händer nu i alla fall – är det direkt kriminellt att inte göra mål.
Likafullt – de bommar och jag börjar garva rakt ut.
• • •
Ryan Johansen känns det som att man mest suckat över sen 2017, men i de här två hemmamatcherna har han tammefan blivit sig själv igen.
Han är överallt hela tiden – och får såklart tag i pucken som Ned helt okaraktäristiskt fumlar med innan 2-1-målet.
• • •
Idag är det Carolinas PP som…ja, säg så här: Om det vore en gammal gubbe skulle det behöva en blå tablett.
De har fått tre chanser och inte fått mer uträttat än…mja, kanske är det bäst att låta bli att fullfölja denna liknelse.
I övrigt spelar de bra och även om de inte dominerar fem-mot-fem lika stort i andra känns det inte alldeles konstigt att McGinn kvitterar i slutet.
• • •
Ha ha ha, det är ju synd att ni missar vissa av reklampauserna. Ibland är det mer show då än under själva matchen. I början av den här perren zoomar de in Taylor Lewan, superstar i NFL-laget Tennessee Titans – och han sliter av sig tröjan och i bar bringa fullspäckad med tatueringar smashar han ett par ölburkar och häller innehållet över sig själv och publiken blir helt GALEN!
• • •
Organisten är rätt fyndig när han direkt efter McGinns kvittering börjar spela Culture Clubs ”Do You Really Want To Hurt Me”.
• • •
Övertid?
Det kan du skriva upp att det blir.
Därför måste jag ha mer kaffe nu.

NASHVILLE – CAROLINA 1-1 (Period 1)
• • •
Well, det verkar som att Gud vill se the juke joint på Broadway rista och rocka, för Predators får en så kallad smakstart med 1-0 i första minuten och sedan formligen flyger de i vinddraget från det konstanta vrål den extatiska hemmapubliken belönar dem med.
Ojvoj, som gumman sa.
• • •
Lika lyckorusig som stämningen är på läktaren, lika infekterad och bitter är den på isen.
Man – eller jag, i alla fall – kommer osökt tänka på rivaliserande mc-gäng som mitt i natten råkar ses på campingen på en dansk rockfestival.
Men det kan inte gärna bli på annat sätt när lag som avslutade grundserien med två heta möten går upp i Game 4 i slutspelet.
• • •
Det är ändå ingen jättesensation att Hurricanes till slut kvitterar.
Efter den inledande pushen är det mest i kontringar Preds utmanar offensivt, medan gästerna har det mesta av spelet och trycker på allt hårdare ju längre perren går och när hemmalaget dessutom börjar ta utvisningar är det bound to happen.
Lite dumt, men det är så John Hynes lag ALLTID gör när de får ledningen.
• • •
Luke Kunin ändå.
Han kändes som en sån där dussinlirare man inte riktigt förstod varför GM Poile var så angelägen om att signa inför säsongen, men den förre Wild-liraren harv ju verkligen varit ett utropstecken sedan andra halvan av grundserien började.
• • •
De blir griniga i Bridgestone men om det är någon gång det känns angeläget med videokontroll är det i situationer som den här på slutet, när Ekholm råkar sticka en medspelare i ansiktet med klubban och en Canes-spelare håller på att få fyra minuter för high-sticking.
• • •
Hurricanes saknar skadade Jaccob Slavin, det råder det ingen tvekan om.
• • •
Beklagar att introt fördes till torgs i senaste laget, men det är tyvärr lite ont om tid här på matchdagarna.
När det är som det ska brukar jag som bekant sitta och knattra i hallarna hela dagarna, men här i Nashville släpps vi under rådande omständigheter inte in förrän en och en halv timme före puckdrop och då blir det lite forcerat och stressigt.
• • •
Hellre en catfish på isen än tio i sjön, eller hur det nu är ordspråket lyder.
Och när den fula firren plaskar i isen slår det mig hur länge sen det är man såg bläckfiskarna flyga i Detroit.
Michigans fiskhandlare måste gråta.
• • •
Yzz, de skriver inte en rad om VM north of the border. Ingen vet ens att det pågår, absolut ingen bryr sig.
• • 
Mike Fisher, den gamle trotjänaren är in the house med sin Carrie Underwood och blir inzoomad och föräras nästan lika mycket jubel som 1-0-målet.
• • •
Vad gäller starstruck-faktor innebär Drew och Ellie Holcomb som nationalsångsvokalister ett kliv neråt på stegen från Keith Urban, men de framför en fantastiskt fin version.
• • •
Nu ska jag dricka kaffe och prata med lokala skribenter om att Preds måste lyfta upp spelet om det här ska gå.

Kyrkklockorna ringer i det glimrande solskenet i centrala Tennessee.
Söndagens gudstjänster tog visserligen slut för nästan två timmar sedan, men nu ska Nashville Predators spela ny måste-match i Stanley Cup-slutspelet och hela denna gudfruktiga bygd manas ånyo till bön.
För att de lokala hockeyhjältarna ska lyckas frambringa samma rödglödgade fighting spirit, samma vilda hunger och samma ärorika tapperhet som i fredags kväll.
För att de tolv tusen lyckliga själar som får komma in i Bridgestone Arena – en kyrka det med, i hockeyns tjänst – återigen inspirerar till stordåd med sång och dans och rytande ovationer.
För att Flipper Forsberg, Ryan Johansen, Roman Josi, Matt Duchene, Eky Ekholm och de andra stormar ut på isen med kikarsikten perfekt kalibrerade och torrt krut i fickan.
För att högre makter skänker lite allmän medvind och flax och lycka.
För klimax lika omvälvande som i den sena fredagkvällen, när Game 3 avgjordes.
Ty det är ett sanningens ögonblick som väntar här idag – igen. Preds har inte råd att förlora. Då tvingas de tillbaka till Raleigh i 1-3-underläge och det går inte. Det är som att ställa sig vid randen av avgrunden, hålla för ögonen, snurra snabbt några varv och ta ett steg rakt fram.
Så de behöver all hjälp de kan få av sin hembygd, även sakral, och som mästaren som fyller 80 år i morgon en gång diktade:
Ring them bells.
Det är måste-match i Bridgestone Arena.
• • •
Ojdå, Garpen, det här har inte börjat bra…
VM bryr vi oss, som Sorgringo helt korrekt påpekar, vanligen inte så mycket om i denna blogg, men årets inledande praktfiasko är ju så spektakulärt att det är svårt att inte beröra alls.
Spöade av Danmark, nollade av Belarus…man tror ju inte sina ögon.
Och lustigt nog är det, att döma av meddelanden i min mailburk, i alla fall delvis mitt fel – för att jag skriver om NHL.
Riktigt hur den logiken går ihop vet jag inte, men förlåt…
• • •
Naturligtvis ringer kyrkklockorna även i det likaledes gudfruktiga North Carolina idag – för Hurricanes.
Där känner de sig förvissade om att detta är deras år, att de är predestinerade att nå åtminstone final och en förlust mot fellow sydstatslaget Nashville vore en oförrätt mot dygd och sedlighet.
Så de ber så det knakar i handlederna i klockdånet i Raleigh, Charlotte, Durham, Greensboro och Asheville – och vi får, kan man väl se det som, veta vilka gud egentligen håller på.
• • •
Det är något väldigt specifikt och egenartat med tidiga söndagsevenemang i partystäder som den här.
En grundlig dagen-efter-känsla hänger fortfarande tung och brutal över South Broadway efter lördagskvällens dekadenta eskapader – samtidigt som den nya dagens heliga förväntningar börjat sjuda bland de som samlats för att, som i detta fall, se en hockeymatch med larger-than-life-tyngd.
Det blir en motstridiga naturlagars kollision och en bisarr kemisk reaktion som egentligen inte ska vara möjlig.
Men det är inte bara av ondo, stora saker emanerar ofta ur så dramatiska krockar och jag törs svära på att det blir ännu tätare, vildare stämning i vår förvuxna juke joint ikväll.
• • •
Tänk om alla var så kloka som värmlänningen Joel EE. Han fick ett mål bortdömt på mycket tveksamma grunder i St. Paul igår – och efter det tappade Wild allt momentum och torskade Game 4 mot Vegas. Men gnällde han? Fokuserade han på sånt som inte går att kontrollera? Nej. Han så här:
– Vi kan inte låta sådant påverka oss. Det går inte att göra något åt, det är bara att jobba ännu hårdare för att göra ett nytt mål som blir godkänt.
Exactemente.
Den i slutspelet som förlorar fokus och blir frustrerade över fel saker – domare, elaka motståndare, taskiga fans, vad media säger och tycker – hamnar alltid snett.
Man ska bara, bara, bara koncentrerar sig på the uppgift at hand och vinna matcher.
Rod Brind’Amour, Hurricanes frälsare till coach, vet förstås det men halkade ändå fel efter fredagens sudden-förlust och ägnade halva presskonferensen åt att gnälla på domarna.
Ja, hans manskap åkte på några dubiösa utvisningar – särskilt den i förlängningen – men ändå.
Vad hjälper jämmer? Vad gör gnäll mer än att rubba spelarnas fokus?
Kom igen, Rod The Bod.
• • •
Själv vaknade jag pigg som en – just det! – torped idag, för igår krävde senaste veckans brist på vila sitt offer och bofinken somnade redan före midnatt. En lördagkväll. I Nashville. Då jävlar är det allvar. Men jag är tacksam idag. Matchen börjar redan 13.30 lokal tid, det är hett som i en gammal masugn på Domnarvets järnverk utomhus och jag flämtar rätt ordentligt i helsvart kostym. Om jag samtidigt haft en honky tonk-räd under bältet är det inte säkert att jag överlevt.
• • •
Ser vi det sista av Capitals och Blues ikväll? Risken – eller chansen, om ni hellre vill det – finns, men som framgår av tipsraden nedan tror jag att åtminstone Bäckis & co klarar sig och får resa tillbaka till Boston.

•Nashville – Carolina 1 (OT)
•St Louis – Colorado 2
•Washington – Boston 1
•Winnipeg – Edmonton 2

• • •
I allt jag älskar finns det enskilda detaljer som står ut, förhöjer och fullbordar.
Jamen, ni vet: Rick Dankos gitarrsolo i ”It Makes no Difference”, bbq-såsen till bringan på Martin’s BBQ, oliverna i drajjan och vissa av Tonys skjortor i ”Sopranos”.
En sådan detalj, ett sådant inslag, som ger NHL-hockeyn – sannerligen älskad – extra lyster just nu är Carolina Hurricanes forechecking.
Det upphör aldrig att fascinera – ja, förhäxa – att se hur de byte efter byte, i period efter period, aldrig slutar, hur de bara fortsätter terrorisera sina motståndare med evinnerlig press varje gång.
Inte ens i femte perioden i fredags lättade trycket på Preds-spelarna när de försökte ta sig ur egen zon och skapa anfall.
Att de orkar är en gåta, men det har väl att göra med att just Rod The Bod är coach. Han är en sån träningsfanatiker att de, som Teddybjörnen brukar berätta i podden, en gång fick låsa gymmet på hans college så han inte var där varenda en av dygnets timmar.
• • •
Scottie? Nä, han körde hem till Atlanta i går morse, så nu får jag sitta här ensam och sura över att vi inte mutas med små flaskor moonshine idag…
• • •
Han är fin, Rasmus Sandin. Trots att så många ryckte i honom efter succén igår svarade han när Bofinken ringde. Roligast: Han bor ju ihop med Lill-Nyllet, som gjort en grej av att inte vara tillgänglig på telefon, och när vi började prata om att även han gjorde mål i Game 2 utbrast Rasmus:
– Ja, han sitter här intill och flinar. Han är väldigt nöjd nu.
Ha!
• • •
Discjockeyn i Bridgestone är kvar i lördagskänslan och pumpar hjärndöd uppvärmningsmusik på sån obscen volym att bashelvetet får hela skrivbordet här uppe på pressläktaren att skaka.
Löjpotta och trallgök i ett.
• • •
Tyvärr, Hackspetten från Kusmark kan inte spela ikväll heller.
Det är väl fan.
• • •
Välkommen in i spåret U-båt Art Vandelay och tack för vänliga ord. Stort att få från någon som ägnar sig åt import och export i latexbranschen.
Själv är jag, egentligen, arkitekt!
• • •
Fast vad gäller musiken måste jag säga att det inte går att motstå Weeknds ”Blinding Lights” längre. Den är ju inte nu, men har under våren blivit en sån mainstrem-hit moumentale att den hörs precis överallt hela tiden och jag kommer ofta på mig själv med att nynna med, för, ja, det är helt enkelt signaturen till den oerhörde amerikanska våren 2021.
• • •
När jag och Scottie mailade våra Three Stars of The Game i förrgår – Ot-vinnaren, Forsberg och Saros – fjäskade vi och la till att fansen egentligen var nummer ett.
Ett litet skämt – men inte bara. Jag är hundraprocentigt övertygad om att stödet från publik så vansinnigt högljudd och passionerad som den som bor här får hemmalag att höja sig flera klasser och det är huvudskälet till att jag tror att Preds har en bra chans idag med.
• • •
HEK, Emil Ullbrand – hur är pulsen? Känner ni tillförsikt? Kommer ni förgylla kommentatorsspåret med känslor? Vad härligt!
• • •
Noterar på uppvärmningen att Filips mustasch börjar anta filmisk gestalt.
Det är så man hoppas att Nashville går långt bara för att få följa utvecklingen av det lilla mästerverket.
• • •
Ja, då slår klockorna över nejden en sista gång.
Det är dags.
Må vi få vara med om en urladdning vi aldrig glömmer.

TAMPA – FLORIDA 6-2 (Slut)
NY ISLANDERS – PITTSBURGH 4-1 (Slut)
TORONTO – MONTREAL 5-1 (Slut)
MINNESOTA – VEGAS 0-4 (Slut)
• • •
Jaha, vi fick inte så mycket till drama runt lägerelden denna lördag.
Ena laget var för dominant, och vann för klart, i samtliga matcher.
Man kan, antar jag, inte alltid få som man vill – även om man borde.
Sammanlagt fyra lag har slagläge nu:
Boston, Colorado, Tampa – och Vegas.
Och några av dem kommer vara klara för nästa omgång inom kort, tro mig.
• • •
Nu slår Bofinken ihop vingarna och säger tack. Dags för laddning hos John Blund – så vi spritter av lust och inspiration lagom till matinén på South Broadway.
Hörs då, fina frön!

TAMPA – FLORIDA 6-2 (Slut)
NY ISLANDERS – PITTSBURGH 4-1 (Slut)
TORONTO – MONTREAL 5-1 (Slut)
MINNESOTA – VEGAS 0-3 (Period 2)
• • •
Leafs pallar trycket och ser till att även hockeyns il classico blir en serie.
Nu gäller det bara att palla Katedralen också – och utan publik, som får komma in först i en eventuell Game 6, borde det väl inte vara så stor skillnad.
• • •
Det var inte meningen att ni andra skulle bli skraja bara för att jag beskrev Åsa och Julia som gunslingers.
Här är alla som kan uppföra sig – och några som ibland inte kan… – välkomna.
• • •
Att spela utan målvakt i sex minuter är oortodoxt, men va fan – det är väl lika bra att chansa när det står 4-1.
• • •
Den episka divisionsfinalen Avalanche-Golden Knights närmar sig med stormsteg, verkar det som.
• • •
Ikaros är lite gramse på Simmonds i slutet – och tar sig friheter.Han får passa sig. Simmonds kan verkligen vingarna att smälta på de flesta.
• • •
Några i församlingen som hänger med hela vägen in kaklet och ser sista St. Paul också?
Vore skoj.

TAMPA – FLORIDA 6-2 (Slut)
NY ISLANDERS – PITTSBURGH 4-1 (Slut)
TORONTO – MONTREAL 3-1 (Period 2)
MINNESOTA – VEGAS 0-1 (Period 1)
• • •
Sötpojken Sandin, Åsa!
Han dammar in första slutspelsmålet i karriären och det kanske inte vänder hela serien – vi får se – men han ser med det definitivt till att det väger över kraftigt i Torontos fördel denna lördagkväll.
Snyggt, som Ekeliw brukar säga åt mig när jag överraskar positivt (det händer, nån enstaka gång…)
• • •
Prickskytten från Arizona-öknen lyckas även han till sist ladda skarp ammunition i slutspelsbössan och har nu lämnat krampande McDavid bakom sig i ett moln av damm.
Eller ja, han har gjort mål i alla fall.
• • •
Det är väl inte så snyggt av Chiarot att tackla snälle Sandin när han tappat hjälmen.
Fy skäms, faktiskt.
• • •
Nu har våra drottningar en härlig duell i spåret. Varannat inlägg kommer ett tag från Åsa och varannat från Julia.
Det är som att se en gammal western där två beryktade gunslingers går mot varann på den öde gatan med händerna utefter sidorna…
• • •
Strunt och trams med dessa fåniga goaltender-interference-granskningar hela tiden.
I St. Paul får Joel EE ännu ett mål bortdömt för att Foligno råkar passera Fleury – och i Toronto försöker Habs få Rasmus mål underkänt för att Jumbo Joe kommer åt Prices benskydd med klubban.
Montreal blir helt korrekt bestraffade med en utvisning, men i X:et rycker de verkligen cannolin ur näven på Joel.
Man baxnar.
• • •
Varje gång jag hör namnet Chiarot tänker jag Ikaros och vet inte varför. Det var han som flög för nära solen med vingar av vax, var det inte nåt sånt, ni som kan er grekiska mytologi?
• • •
Hur gör man förresten när man baxnar?
• • •
Wild kommer vända. Habs? Tror inte det, men om Kotten sätter en puck direkt tredje – vem vet.