NASHVILLE – CAROLINA 3-3 (Period 2)
• • •
Åh nej, Predators får powerplay…
Det känns som att de tvingas dra ner byxorna och förevisa något slags medicinsk kuriositet.
Och inget botemedel har tagits fram sedan senast. De hugger i stenhård sten (hm…) igen – och strax efteråt kontrar gamle Staal in 2-2.
Det är ju parodi.
• • •
Nästa moment?
Jo, Nashville får dra ner brallan och visa sig i numerärt underläge en gång till och det går lika illa då, fast Juuse med en ruggig benparad hindrar nytt baklängesmål i just det momentet.
Att råda bot på det där kommer kräva en ansträngning av samma historiska sort som den som gjorde att vi fick fram Covid-vaccin på ett år.
• • •
Med åren har Jordan Staal utvecklat en pondus som gör honom till hela familjens nestor.
Jo, Eric är äldst, men Jordan är bäst.
• • •
Carolina får också ett par powerplay och då gör dom mål. Som lag som får det brukar göra.
Nu börjar bofinken nästan låta lite cynisk och sarkastisk här, tycker ni inte?
• • •
Den är inte lite sneaky, pärlan som Trochek stänker in från ingen vinkel alls.
Erik Karlsson går igen.
• • •
The man is here! Scott Burnside i egen hög person.

Han hade, förstås, suttit i en svit och pratat med Keith Urban i första. Men nu är han min och Nashville får ducka.
• • •
Really, jag förstår inte varför alltjämt ramblin’ Bridgestone vrålar efter Canes-utvisningar – eller varför Rod The Bod blir så vansinnig när lejonkulan får som den vill.
Det är ju inget skämt, det bara sänker Preds att misslyckas gång på gång – och stärker Canes.
Rod borde embrace it.
• • •
De har stångats i tre ronder nu och det spelar ingen roll hur disciplinerade spelarna försöker vara. De står helt enkelt inte ut med varann. Hence: Bråka och tjafs och trashtalk monumentale precis hela tiden.
• • •
Kors i både tak och golv: När Preds får spela fem mot tre, då tammetusan händer det ändå.
Granlund får in en puck!
Det kan vara det mest överraskande sedan Jesus återuppstod.
• • •
I pausen blir underhållningen ännu mer sofistikerad. Då joinar Keith Urban coverbandet på läktaren på ena kortsidan. och inte bara han. Hustrun, en viss Nicole Kidman, dyker upp i Preds-jersey och sjunger några verser.

Normal syn för den här stan, I guess – vi andra blir rätt starstruck.
• • •
Bra tredjeperiod bör följa nu.
Stay tuned, spåret.

NASHVILLE – CAROLINA 2-1 (Period 1)
• • •
Åh, brothers and sisters – nu får bloggen, salig mitt i Bridgestone-infernot, sannerligen sitt lystmäte.
Det är inte som jag trodde.
Det är bättre.
Mycket, mycket bättre.
Vi befinner oss inne i en rytande orkan av extas, lidelse och oböjlig övertygelse om att det går att få sin vilja igenom bara man för tillräckligt mycket öronbedövade väsen.
Herre min skapare.
Det är nästan så jag får lov att skruva korken av den där lilla moonshine-flaskan så jag kan varva ner åtminstone en smula nu i pausen.
• • •
Det är ju inte som att det det blir tystare, eller lugnare, när gamla jätteskägget Ryan Ellis efter fyra och en halv minut lyckas plaska in det ledningsmål som, let’s face it, var absolut nödvändigt.
Ett mission impossble, trodde jag för strax dessförinnan hade Ned – ja, jag nöjer mig med att kalla Canes-målisen så, för jag orkar inte kolla stavningen varje gång – gjort två helt löjligt raffinerade räddningar.
Men som Bengan Hörnqvist sa efter comebacken i Amalie igår:
– Man måste fortsätta tro på sig själv och det man gör. Det är nyckeln i playoff.
Så preddarna fortsätter peppra skott och till slut går ketchupflaskan i topp i ladan.
• • •
En till på bara-här-frön-temat:
Keith Urban, en av den moderna countryns största stjärnor, sjunger av nationalsången.
Artister av den kalibern finns det verkligen inga andra NHL-städer som städslar för det uppdraget.
Och jag fortsätter ju drömma om att vi en dag får se Dolly också.
• • •
Canes ser, som ni påpekar i spåret, aningen mindre rappa ut än i matcherna i PNC – eller om det nu bara verkar så i skenet av Preds salivfräsande desperation.
Men en Aho – med Conn Smyth-karisman strålande om hjässan – behöver bara få en gratismillimter och så säger det pang.
• • •
Fast det behöver Filpan från Åkerö också och jävlar i dalahästen hur han med bara 24 sekunder kvar trycker in ny ledningspuck – lika viktig den – med både både kämpaglöd och skills.
• • •
Vadå, ni har väl inte föreställt er något annat än att det ska bli övertid mellan Bruins och Caps ikväll också?
• • •
Juuse är ingen dussinmålis han heller.
• • •
Den gode Scottie har inte dykt upp ännu och jag misstänker att han helt rookie-artat tagit fel på tid och tror att matchen börjar 19.00
Ojvoj, den fadäsen kommer kosta gliringar i decennier i så fall…
• • •
Exakt hur många som är här inne ikväll vet jag inte, men med risk för att bli tjatig – det känns VERKLIGEN som att det är fullt ikväll.
Ramalama indeed.
Men nu ber jag att få hämta andan en liten stund.

Det viktigaste här i livet, själva grundbulten i en fungerande existens, är hälsa, familj, kärlek – i olika former – vänskap, arbete, tak över huvudet och någon form av ekonomisk trygghet.
That goes without saying
Sedan har vi det som skänker vardagen lyster och guldkant, gör den rolig och intressant och lustfylld och vad det består i är ju individuellt, men jag föreställer mig att de allra flesta under det gångna året fått förnyade insikter om de egna preferenserna på den punkten.
Själv har jag till exempel förstått att den emotionella kicken i att vara del av en stor, hänryckt, larmande folkmassa är viktigare än jag trodde innan möjligheten att vara just det rycktes bort.
Om någon i januari-februari 2020 frågat vad jag ser som good things in life det inte går att leva ett fullvärdigt liv utan hade jag antagligen lagt ut texten om sorlet under långa sittningar på bättre krogar i rätt sällskap, oändliga roadtrips i västra USA, en jädra massa musik, den allmänna tillvaron i New York, kittlingen i att kasta tärning i Vegas när craps-bordet blir hett, utrymme för att få vara på egen hand och bestämma allt själv samt – förstås – allt man får vara med om som NHL-korren.
Just publikaspekten vet jag dock inte om jag hade tänkt så särskilt på. Kul med ”drag”, sure. Men inte är det väl essentiellt?
Jo.
Nu står det verkligen klart att the den sprakande energin i en fullsatt arena när mycket står på spel de facto är som en drog. Ett berusningsmedel jag blivit beroende av och inte kan motstå ens om jag mobiliserar all viljekraft (den lilla jag nu har; det är ju med mig som med mannen i Olle Adolphson-sången – jag har aldrig förmått att säga nej till någonting som helst, och aldrig nekat mig det ena eller andra)
De dundrande decibeltalen, de fysiska rörelserna i åskådarhavet, de tvära emotionella kasten, den våldsamt förtätade atmosfär som automatiskt uppstår när människor skuldra vid skuldra lever ut sin passion, känslan av att tiotusentals växer ihop i något som är mycket större än summan av de enskilda individerna.
Därför är bloggen i Bridgestone Arena i Music City denna kokande fredagkväll i sena maj – för att avnjuta Game 3 mellan Nashville Predators och Carolina Hurricanes.
För som ni vet finns det ingen annanstans där den sortens behov tillfredsställs, och den sortens hunger stillas, på samma sätt.
Här, i den gistna gama jamboree-ladan på Broadway, en förvuxen juke joint av klassiskt sydstatssnitt, är matcher som den här alltid tygellösa folkfester, backanaliska jätte-happenings och karnevalen i Las Palmas med cowboy-hatt.
Huruvida det blir så många festivalkvällar av den typen just i år får vi se, värdarna har det lite bekymmersamt för tillfället, så det gäller att passa på.
Alltså, mina dyra vänner i bloggens läsekrets:
Välkomna på ramalama monumentale på South Broadway.
Det är just det här som skänker vardagen lyster och guldkant och gör den rolig och intressant och lustfylld.
• • •
Att resa, särskilt med flyg, samma dag som ett evenemang man inte får missa äger rum är egentligen en big no-no. Bitter erfarenhet från 35 år som handelsresande i ordbajseri har lärt mig att så mycket så lätt kan gå fel och leda till wojne wojne monumentale. Man ska komma senast dagen innan, det vet alla proffs.
Men nu gick inte det och dessbättre hade er bofink verklig tur. Förmiddagsflighten från LaGuardia inte bara gick i tid – vi kom fram nästan en timme ahead of schedule.
En lugn, fin flygning fick vi också. Tills sista 20 minuterna. Då började vi plötsligt tumla runt som en tumbleweed i vad pilothelvetet hade lovat skulle vara ”lätta” vindar och jag är rädd att en och annan rätt grov svordom hördes från mitt säte.
Jag skulle hellre sumpa åtta powerplay i en och samma slutspelsmatch än återuppleva den landningen.
Nej, vad sa jag nu…?
• • •
Allra roligast i afton, i alla fall för mitt eget vidkommande:
Scottie Burnside är in the house.
Er bofink till bloggare har många fina vänner i den nordamerikanska floran av hockeyjournalister men ingen riktigt som Scottie – ursprungligen från Windsor i Kanada, nu hemmahörande i Atlanta och en av The Athletics tunga stjärnor. Han är en ängel, varken mer eller mindre – och den bäste craps-partner en Vegas-besökare nånsin kan tänka sig.
Nu har vi inte setts på över arton månader och det ska bli så jäkla, jäkla, jäkla fantastiskt att träffa honom igen.
För att inte tala om hur det ska bli när vi går ut i Nashville-kvällen efter slutsignalen…
• • •
De där åtta PP-lägena Preds brände i Raleigh i förrgår, dem törs man knappt nämna här. Det vore nästan som att mobba någon för ett lyte.
Men det måste ju ändå sägas: Ska Flipper & co kunna skaka liv i den här serien måste de obönhörligen bil miljoner gånger bättre på den punkten.
Det är helt, helt avgörande.
• • •
Bra kalkyl rörande mitt knappa halvdygn mellan bloggposterna, Henning Johannesson.
Nej, frukost och djupsömn har låg prioritet såna här gånger. Det är ju playoff nu, min vän!
• • •
Hyggliga nyheter från Toronto ändå. Johnny T har efter en natts observation fått lämna sjukhuset och vilar nu ut i hemmet. Han kan röra alla kroppsdelar och kommunicerar som vanligt med omgivningen, men hjärnskakningen är förstås ett faktum och det kommer dröja länge innan han spelar hockey igen, tyvärr.
• • •
Men kolla, Ekholm gör i alla fall vad han kan för att ruska liv i det döda PP:et och tar det på en MC-tur i centrala Nashville under eftermiddagen.

• • •
Sms från Teddybjörnen Ekeliw så fort han vaknade i morse:
– Förbannade Kommissarie Lomhörd!
Haha.
Och jo, han har gemenligen döpt om min Beck-karaktär till Lomhörd.
• • •
Redan tre timmar innan puckdrop är det fullt Smashville-ställ inte bara runt Bridgestone utan i hela i centrala Music City.
Matoset hänger som dimman i Bob Marleys omklädningsrum på Gröna Lund 1980 medan drivor av fans i Preds-tröjor väller fram längs gatorna, noddande till musik som dundrar från alla håll och kanter – och på plazan får de som vill slå släggan i Canes-bilen.
Det går inte riktigt att återge, men hjärtat börjar dunka i bröstkorgen. Det är är fantastiskt.
Några bilder.

• • •
Att slutspelet efter en knapp vecka börjat stegra på allvar märktes även i spåret igår, milt uttryckt. Känslorna blev väldigt heta på sina håll. Det är okej, så ska det vara den här tiden på året, men mina små frön – vi är aldrig elaka och aggressiva mot varann i den här bloggen.
• • •
Tråkigt för Nashville, men Jesper Fast kommer göra sitt första slutspelsmål för Carolina ikväll.
• • •
Till och med på pressläktaren – en av mina favoriter, eftersom den är integrerad med vanliga läktarsektioner och placerar oss mitt i the mayhem – höjs feststämningen kvällen till ära.
De har placerat ut små godispåsar på våra platser och i dem hittar man bland annat två små flaskor Ole Smoky Moonshine – ädlast tänkbara Tennessee-whiskey.

Bara här, små frön, bara här!
• • •
Calle Järnkrok är frisk igen – och går såklart raka vägen in i laguppställningen på nytt.
Men istället saknas Arvy pga upper body-skada.
Gud ger och gud tar, HEK.
• • •
En välkommen liten detalj är att den här duellen börjar 18.00, lokal tid.
Såvida Aho och Flipper inte får för sig att det är dags för nattmangling i tre OT-perioder betyder det att Scottie och jag får gott om tid på oss ute på byn efter deadline.
För det förstår ni ju – ikväll steker bloggen de två sena matcherna och går ut på honky tonk.
Resten av helgen?
Det blir hotellrumsblogg hela dagen och kvällen imorrn och livesändning från matinén här i ladan på söndag – följd av ytterligare en kväll off, såvida inte någon av serierna kan avgöras då.
• • •
Paulie ringer och säger att jag måste påminna om tipsraden igen.
Okej, okej.

•Boston – Washington 2 (OT)
•Nashville – Carolina 1
•Edmonton – Winnipeg 1
•St Louis – Colorado 2

• • •
Som klyschan lyder:
Man är inte i trubbel i slutspelet förrän man förlorat på hemmaplan och även om Canes, med sin sjuka forechecking och sin förmåga att ”stänga ner”, är ett helvete att möta även när de lämnar Raleighs stadsgränser SKA Predators ha en god chans att reducera serien ikväll.
Det gäller bara att…ja, ni vet. PP, PP, PP!
• • •
I skrivande stund har det inte kommit något besked om vad som blev sagt och bestämt under ligans möte med Kadri i eftermiddags.
Bara George Parros kan ha problem att ta beslut efter en sådan sekvens.
• • •
Då ska vi se då om jag likt en riktigt bofink kan avsluta den här posten med en ”schvungfull krusidull”, ha ha.
Åh, vilken press.
Jag säger så här:
Kvack!
Nej, fan, det är ankan som låter så.
Äh, vi konstaterar bara helt kort:
Nu blir det ramalama monumentale i Nashville och ni är hjärtligt välkomna att hänga på!

Greetings from LaGuardia!
Härifrån ska Bofinken, som en annan flyttfågel, snart flyga söderöver och om allt går som det ska – ta i trä! – landar jag i Nashville om ett par timmar.

Sedan blir det, i så fall, live-ramalama från Bridgestone Arena till kvällen.
En annan match, Game 4 mellan Bruins och Caps, hinner dock tjuvstarta innan dess så för ordningens skull tar vi och fyrar av dagens tipsrad redan nu (ja, Paulie har gett sitt godkännande).

•Boston – Washington 2 (OT)
•Nashville – Carolina 1
•Edmonton – Winnipeg 1
•St Louis – Colorado 2

Så här ser jag för övrigt ut under väntan vid gaten

Later, folks.

TAMPA – FLORIDA 5-6 (Slut, OT1)
NY ISLANDERS – PITTSBURGH 4-5 (Slut)
TORONTO – MONTREAL 1-2 (Slut)
MINNESOTA – VEGAS 2-5 (Slut)

• • •
Ännu en kväll i Stanley Cup-slutspelet 2021 är över – efter otrolig dramatik, förbluffande överraskningar, sjudande känslor och makalösa bedrifter.
Det här är nästan bättre än nånsin, visst är det?
• • •
Nu ska jag packa ihop, sova några timmar och sedan stäva söderut.
Sedan, när det är Friday Night Puckdrop, går vi live igen.
Välkomna tillbaka till lägerelden då.

TAMPA – FLORIDA 5-6 (Slut, OT1)
NY ISLANDERS – PITTSBURGH 4-5 (Slut)
TORONTO – MONTREAL 1-2 (Slut)
MINNESOTA – VEGAS 2-3 (Period 2)

• • •
Ja, ursäkta blogg-papegojan, men jag kan bara köra en av öppningsraderna i förra inlägget i repris:
Det här är i sanning Stanley Cup, folks – vad som helst kan hända.
Här är vi alla övertygade om att Wild tagit över hela serien efter sin briljanta förstaperiod – och så kommer riddarna ut och dominerar andra fullständigt och till och med vänder.
Otroligt.
• • •
Amanda, du är så välkommen i spåret – och jag besvarade en av dina frågor!
• • •
Nu är jag mitt uppe i lämning åt redaktör Källström – och Ekeliw – så…vi hörs sen.

TAMPA – FLORIDA 5-6 (Slut, OT1)
NY ISLANDERS – PITTSBURGH 4-5 (Slut)
TORONTO – MONTREAL 1-2 (Period 2)
MINNESOTA – VEGAS 2-0 (Period 1)

• • •
Och efter 15 369 dygns väntan går det alltså precis på samma sätt igen…
Det här är i sanning Stanley Cup, folks – vad som helst kan hända.
• • •
Joel EE tar över.
HAN är den svenska Stanley Cup-kungen 2021 so far. Eller svenske och svenske…den outtröttlige värmlänningen är en av de stora kungarna överhuvudtaget.
Jisses, Knights är verkligen illa ute – inte minst på grund av honom.
• • •
Om de fått fira i Montreal ikväll – och det kanske de gör fast de inte får, det är ändå Montreal – hade de förmodligen paraderat ner längs Rue St. Catherine med hemgjorda statyer av Byrån.
Hans shorthanded-mål känns som en instant classic.
• • •
Sorry, Björn Falk. Det är baksidan med det här, Känslosvallet förstör sömnen. Det enda som hjälper – booze.
• • •
Han har ett jävla oflyt, Mojo. Nu trippas han av Wild Bill och brakar in i kassen och det ser inte bättre ut än att han slår av en arm.
Sura puckar.
• • •
Fan, det har varit sån rush ikväll, överallt, att jag glömt att äta. Det ska man ju också, så det ordnas nu, innan Bengan – förhoppningsvis – ringer.

TAMPA – FLORIDA 5-6 (Slut, OT1
NY ISLANDERS – PITTSBURGH 4-5 (Slut)
TORONTO – MONTREAL 1-1 (Början av Period 3)
MINNESOTA – VEGAS 0-0 (Början av Period 1)
• • •
Haha, LOMBERG!
Han, allas nya favorit och min Bevk-kompis, avgör för katterna i Amalie.
Fntastiskt.
Och igen – tur inte Ekeliw är vaken och ser, eller hör om, min reaktion…
• • •
Tredjeperren på Long Island trotsar också alla naturlagar, snudd på – och vi får åter bekräftat att Jeff Carter var en guldtrejd.
• • •
OK, OT i Toronto också?
Gärna för mig.

TAMPA – FLORIDA 5-5 (Period 3, OT väntar)
NY ISLANDERS – PITTSBURGH 3-4 (Mitten av Period 3)
TORONTO – MONTREAL 1-1 (Period 2)
• • •
Katterna vägrar ge sig!
De var ju rökta efter fem insläppta i andra men kommer ut och trycker tillbaka mästarna och tvingar fram seriens första förlängning.
Viktigast:
De slutar ta utvisningar.
Tills The Duke mycket dumt crosscheckar Stamkos i ryggen i slutminuten, vilket innebär att Bolts får börja OT i PP.
Det kan kosta, det.
• • •
Lill-Nyllet – the man!
Som jag ångrar att jag inte följde mina instinkter och redan i introt slog fast att det här kommer bli hans serie, men, well, jag säger det nu istället:
Det här kommer bli Lill-Nyllets serie.
• • •
Naturligtvis är det Bengan som på ren tjurighet krigar in reduceringen i början av tredje i Amalie – och sen sätter han sig i båset och jagar igång lagkamraterna med några barska verbala salvor.
Den nya kulturen i södra Florida, den har vuxit ur hans hjärta.
• • •
Säg aldrig något åt Teddybjörnen, men när Forsling piskar in kvitteringen hörs ett litet ”Yes!” i holken.
• • •
Det är i sanning rock ’n’ roll-drama ute på ön nu också.
Vilken kväll!
Igen…
• • •
Exakt, Julia – man fick snällt gå och lämna sina filmrullar i Expert-butiken och komma tillbaka en vecka senare och så var man spänd på hur alla bilder egentligen såg ut.
Det är något annorlunda för dagens Benidorm-resenärer, kan man lugnt säga.
Men de partajar fortfarande på Bacchus Garden, som jag förstår – om än inte till 80-talshiten ”Vamos a la playa”.
• • •
Personligen tycker jag matchen i Big Smoke är utmärkt – bland annat för att Habs återigen lyckats häva sig upp på en helt annan nivå än i grundserien.
Denne Josh Anderson alltså – Teddybjörnen och jag hade rätt när vi utnämnde honom till vår favorit under besöket i Columbus häromåret.
• • •
Vasy har varit sällsynt medioker i Tampa-kassen ikväll.
• • •
Inga besked om Tavares hälsotillstånd ännu, men har körts till sjukhus och får jag gissa handlar det om kraftig hjärnskakning.
Men igen, snälla ni – den här gången var det en olyckshändelse.
• • •
Mina hjältar i Florida:
Kucherov eller Wenny Wennberg.

TAMPA – FLORIDA 5-3 (Period 2)
NY ISLANDERS – PITTSBURGH 1-1 (Mitten av Period 2)
TORONTO – MONTREAL 0-1 (Period 1)
• • •
Oh, baby.
Det känns verkligen som om energi som varit uppdämd sedan våren 1979 lösgörs så fort de släpper pucken på Bay Street.
Matchen bara exploderar.
Men sen stannar den dessvärre av efter John Tavares otäcka olycka och fy fan, det där vill man inte se.
Men även om han nu rullas ut på bår tror och hoppas jag att det ser värre ut än det är, han vill ju sätta sig upp och kan röra på alla kroppsdelar, så det handlar antagligen i huvudsak om en försiktighetsåtgärd.
Men luften går verkligen ur och det kan inte vara lätt för kompisarna att bara trampa vidare.
Och mycket riktigt drar Habs first blood strax efteråt.
Ojvoj.
• • •
Vad sa vi om mästarna?
De inte ens blinkade.
Istället kom de ut till andra och började kastrera katt igen.
Åtta och en halv minut in i mittperioden har de vänt. Sen lyckas Wenny visserligen kvittera, men så får de blåvita två powerplay – och morsning och goodbye.
• • •
Om det varit normala tider och det varit möjligt att ta sig fram och tillbaka över gränsen kan jag lova att bloggen hade varit i Big Smoke ikväll – och sedan åkt till Montreal.
Fan, att vi snuvas på de live-sändningarna…
• • •
Det verkligen dånar på Long Island – i alla fall under de korta sekvenser jag zappar över till denna afterthought till match.
• • •
Nej, Chall och Idsint. Ni kan inte deppa ihop och ge upp efter en halv period!
Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig vara lätt i playoff.
Nu testas det här laget på en gång – och ska man ta sig nånstans behöver man klara såna tester.
• • •
Tampas powerplay är verkligen ohyggligt.
Det blir ju mål varje gång – och det går inte att göra något åt.
Jag ser redan fram emot sittningarna i tikibaren under finalen…
• • •
Corey Perry väcker även min misstänksamhet, men nä – den här gången var det en olycka.
• • •
Nu är kraven på split vision i korresoffan brutala; jag har Florida-derbyt på tv:n och den kanadensiska classicon på laptoppen för den sänds på NHL Network och den kanalen vill inte funka på tv:n.
Ingen har varit lika splittrad sedan den där filmen när Travolta och Nic Cage bytte ansikten.
• • •
Tack, Julia och Chall – men det är ni som är bäst!
• • •
Leafs PP här på slutet slår det gnistor om – och vad härligt att se Rasmus Sandin i så stor roll.
• • •
Nu ska jag plocka ihop strumpor till resan imorrn.
Under tiden får ni en till gammal bild att studera – på 18-årig bofink.

Jag säger bara – Benidorm 86!