Som den klassiska frågan lyder:
Would you be my valentine?
Det är ju kärlekens dag idag, men jag har ingen date och undrar om inte vi – jag och ni sötnosar i bloggens kommentatorsspår – kan fira den ihop?
Inga rosor, inga chokladaskar och inga kyssar utlovas, men väl två NHL-matcher och låt oss vara ärliga – det är ju hockey som fört oss samman, så vad skulle kunna vara mer romantiskt i just den här relationen än en dubbel urladdning på nordamerikanska isar?
Nothing, baby.
Först, nu på amerikansk matinétid, har vi klassikern Penguins-Capitals som sinnligt förspel inte olikt, föreställer jag mig, en sinnlig dänga med sängkammarsoulens mästare Barry White. Sedan hottar vi upp saker och ting med en efterlängtad rendezvous i neonskenet i Vegas. Alfahingstarna i väst, Golden Knights och Avalanche, går äntligen i närstrid.
Tro mig, darlings, det slår intima middagar i skenet från aldrig så många stearinljus, det slår champagne och det slår glansiga sidenlakan.
Och efteråt kommer vi vända oss mot varandra och fråga:
Var det lika bra för dig som för mig?
Så säg ja, bli bloggens date idag…
• • •
Men för i helvitte, jag glömde helt bort att självaste Sudden fyllde 50 bast igår.
Det borde ju verkligen firats med en spänstig promenad ner längs memory lane.
Han hade sina allra största år bakom sig när jag kom hit och började följa NHL på nära håll, men han var fortfarande The Big Guy i Toronto och jag fick ändå äran att bevaka honom i fyra säsonger.
En ren fröjd, kan jag berätta att jag upplevde det som. Han var alltid trevlig och rolig när han dök upp på Garden eller annorstädes – och svarade nästan alltid i telefon när jag tyckte att jag behövde nå honom på det sättet. Som lagkapten tvingades han tala med ett lika månghövdat som påträngande mediauppbåd från Toronto efter varje träning, varje morning skate och varje match, men stod det en svensk som lilla Bjuppie i utkanten av scrummen tog han sig alltid extra tid och svarade på frågor på modersmålet också.
Höjdpunkterna under ”mina” Sudden-år var första gången han – till sin stora förtjusning – gjorde mål på Henke, kvällen när han under en 8-1-seger mot Islanders slog en massa klubbrekord och blev både första, andra och tredje stjärna, debuten med Canucks i Vancouver och återkomsten till Toronto med just Canucks, då han blev utbuad varje gång han rörde pucken – tills det i en reklampaus var dags för hyllningsvideo och han istället förärades en standing ovation så lång och hjärtlig att han började gråta.

Sedan började de bua igen…
Stort grattis, Mats. Välkommen till The Big Five O. Nu börjar livet på riktigt.
• • •
De är i sanning hjärtligt välkomna tillbaka till the action, Capitals och Avalanche.
Avs har vi, på grund av att covid rasat i leden, inte sett till på nästan två veckor och Caps inte på en – inte för att de själva behövt deala med smittan utan för att lagen de skulle mött, Flyers och Sabres, gjort det.
Och som jag saknat dem. Det är ju inga dussinlag vi pratar om, det är två prima Stanley Cup-kandidater – såna man noterar i veckans spelschema och tänker att ”åh, den matchen ska jag se”.
Så vi får vi verkligen två röda paket med vita snören här på vår Valentine’s-date.
• • •
Ännu en gång är jag inne i en period när jag har svårt att somna, hur trött jag än är, och det är inte så kul, men problemet går att åtgärda med gammal storbandsjazz på låg volym.
Om jag hör bara konturerna av patinerade 40-talsinspelningar med Duke Ellington, Tommy Dorsey, Count Basie, Glenn Miller, Cab Calloway och Harry James blir jag lugn och svävar till slut iväg till drömmarna rike.
Det är något som sitter kvar från barndomen. Då hördes den sortens musik alltid svagt från en radio som aldrig slogs av och sent om kvällarna var det som att det där eleganta, snajdiga Smokerings-svänget tog med mig till en värld jag inte visste något om men ändå längtade till för att den kontrasterade så starkt mot den grå verkligheten i Borlänge; en värld där kvinnor i magnifika aftonklänningar tog män i vita smokings under armen och klev in genom entrén till Cotton Club i Harlem, tände en cigarett i munstycke, plockade åt sig ett glas champagne från en silverbricka – och allt var glamoröst och vackert och flott.
Ah, förlåt. Blev lite romantisk dagen till ära bara..
• • •
HEK överdriver inte.
Predators är verkligen på dekis, har bara en poäng mer än Detroit, och kommer missa playoff om inte GM Poile sparkar Hynes och på något vis trejdar till sig några big shots i utbyte mot Kunin och Cousins och alla andra nya, anonyma middle-of-the-road-pjäser.
Sorgligt att se, är vad det är.
• • •
Att ingen tog James ”The Real Deal” Neal på waivers…jag vill gärna tro att han i rätt miljö fortfarande har några dussin stora matcher i sig.
• • •
Varför envisas alla kanadensiska skribenter med att ta ut Drew Doughty i sina fiktiva OS-trupper?
De har tio kids som är bättre nu, för fan.
• • •
Jo, efter gårdagens alla praktmissar var de ju bara att hasta ut till Bada-Bing i Lodi och se till att Paulie fick sina pengar, annars hade det slutat för mig som för Big Pussy. Jag fick skjuts i Maseratin av Johnny Sack, han hade haft ett eget möte med Carmine Junior i Brooklyn och skulle hem till Jersey.
– What is this, the fucking UN now, fräste han när jag föreslog att han och Carmine skulle dela på makten i familjen.
Paulie hånade mig svårt för mitt usla tippande, kallade mig ”Facia bruta” och sa att jag och Vito Spatafore var som skådespelare i en reklamfilm för Viktväktarna. ”Before and WAY before!”.
Men han tog glatt emot mina tips för idag också:

•Pittsburgh – Washington 1 (OT)
•Vegas – Colorado 1

Förklaring: Jag tror helt enkelt att Caps och, framförallt, Avs inte har nödvändigt glid under pulkan efter all ledighet.
• • •
Vad roligt det måste vara för Dion Phaneuf att han har en comeback på lut i Pittsburgh.
Enligt mannen som bestämmer i Steel City nu är han ju den bäste back som någonsin existerat och det är klart att det finns en mer att hämta hos en sådan gigant.,,
• • •
Såg jag John J flimra förbi i spåret igår? Snacka om comeback – out of the blue. Vi har längtat efter dig, kompis. Välkommen!
• • •
OK, min ärade date – ta på dig din finaste klänning så glider vi ut i den romantiska Valentine-kvällen.
Because the night belongs to lovers, because the night belongs to NHL…

WINNIPEG – OTTAWA 1-2 (Slut)
SAN JOSE – VEGAS 1-3 (Slut)
TORONTO – MONTREAL 1-0 (Period 2)
FLORIDA – TAMPA 0-4 (Period 2)
NY ISLANDERS – BOSTON 2-2 (Period 2)
ARIZONA – ST LOUIS 1-2 (Period 1)
CHICAGO – COLUMBUS 0-1 (Period 1)
NASHVILLE – DETROIT 0-2 (Period 1)
DALLAS – CAROLINA 0-0 (Period 1)
• • •
Det blev en bättre kinesisk anrättning de kom hit med och nu har jag börjat smaska i mig dumplings medan jag funderar på hur Predators kan vara så kassa – och hur bra Lightning egentligen är.
Med det påbörjar jag min lediga lördag på riktigt och låter er ta hand om resten av showen i spåret.
Vi hörs när söndagsmatinén börjar i Washington morrn, vid 21 er tid.
Ni får bli min Valentine’s date.

WINNIPEG – OTTAWA 1-2 (Slut)
SAN JOSE – VEGAS 1-3 (Slut)
TORONTO – MONTREAL 1-0 (Period 1)
FLORIDA – TAMPA 0-0 (Period 1)
NY ISLANDERS – BOSTON 2-1 (Period 1)
• • •
Chall, Idsint, ni andra Leafs-fans…nu har vi faktiskt nått dithän att ni förlorat rätten att klaga och oja er.
Ert lag är bäst i ligan, spelar match efter match strålande hockey och vinner hela tiden.
Ikväll har de hittills ätit Habs-burgare till kvällsvard och kan gå in i omklädningsrummet och skölja ner Webers och Petrys frustration med för tidig segerskumpa
Så ni får bara – bara – vara happy.
• • •
Oavsett om jag bloggar eller bara tittar, och oavsett om matchen är spännande eller avgjord i tisdags, blir jag lätt stressad när speakern tillkännager att det är en minut kvar av perioden.
Det kan man kalla yrkesskada.
• • •
Fast Julias rätt att vara förtvivlad är begränsad, den också.
Ja, det går lite tyngre än nu än de första veckorna av grundserien, men att som vissa fans – som nyss planerade var de skulle stå under segerparaden – börja ryta om att Bergevin måste sparkas efter några få förluster är ju bara FÖR kanadensiskt.
Ta en Toy, de är fortfarande bra och kommer vara med och jaga i toppen hela säsongen.
• • •
Nu ska vi se vilka verkliga finkrogar där ute som vill hjälpa Biffen att ställa till med en praktmiddag så här en lördagkväll.

WINNIPEG – OTTAWA 1-2 (Slut)
SAN JOSE – VEGAS 1-3 (Slut)
• • •
Paulie ringer direkt.
– Marone, Ottawa. How did you not see that coming? As I said, be here tomorrow…
Hm.
• • •
I övrigt har jag inte så mycket att säga om det jag såg av de här två inledande matcherna.
De var, tyckte jag, riktigt tråkiga.
• • •
Kenta, så spännande var det inte med provianten. Jag gick efter en måltid på dinern till delin och köpte två Coke zero.
Det får bli delivery senare.
• • •
Förstår jag saken rätt spelade EK65 ingenting sista tio minuterna. Var han skadad – eller ville Mister Boner markera mot sin svenske stjärna?
• • •
Nu laddar vi om för östkanadensisk blockbuster-duell i Toronto, men jag påpekar igen – jag är egentligen ledig och tar det väldigt piano ikväll.

För att parafrasera John Fogerty:
It’s almost Saturday night and you know some good old boys are ready to ride,
Och denna Saturday night är det egentligen meningen att papa Baloo ska vara ledig, men det är kallt och räligt där ute, och om några timmar ska vad som kallas en ”wintry mix” börja falla, så jag tror att jag ändå stannar hemma – och i så fall kan jag ju lika gärna hålla bloggen kokande.
Dock:
Jag tar mig friheten att skippa den tidiga matchen – Winnipeg-Ottawa är det nästan ett brott mot mänskligheten att offra en lördageftermiddag på – och återkommer någon gång under hatfajten mellan Vegas och Sharks, för att sedan höja temperaturen under Big Boy-duellen mellan Challs och Julias grabbar i Big Smoke.
Därefter får vi se. Det står ett par vinflaskor i drinkvagnen och ser förföriska ut och de kan komma att kräva all min uppmärksamhet framåt tiotiden…
• • •
Det hade varit kul att se Cedric Paquette dansa lambada och göra high-fives med sig själv när de ringde nu vid lunch och sa att han blivit trejdad till Carolina.
Efter bara några månader får han alltså lämna det svarta hål som är Ottawa och styra ner till södern igen – med Alex Galchenyuk som sällskap.
I andra riktningen åker Ryan Dzingel och han vet vad som han väntar, han lirade ju för Senators innan han trejdades till Hurricanes.
Men som Frank Seravalli påpekar på Twitter: Trots att han spelade där så sent som i februari 2019 återstår, otroligt nog, bara fyra ordinarie spelare från hans tid i klubben: Chabot, Tkachuk, Tierny och White.
Personalomsättningen där uppe har varit ingenting annat än galen senaste åren.
• • •
Slår ett nummer på mobilen och efter två signaler klickar det till i luren.
– Yeah?
– Hi, Paulie, it’s Biffen.
– Oof, marone, you up already?
– Yes, I had to get up early because it’…
– Hey, I’ve got my own problems. What do you want? We’re busy here at Satriale’s today. Fucking Phil Leotardo is planning a move and I’m sending Little Paulie and Patsy Parisi to make him an offer he can’t refuse.
– Okay, okay, I just wanna place my bet for today’s game.
– Go ahead, you fat fuck.
– Yes, here its is.

•Winnipeg – Ottawa 1
•San Jose – Vegas 2 (OT)
•NY Islanders – Boston 1
•Florida – Tampa 2 (OT)
•Toronto – Montreal 1
•Arizona – St. Louis 1
•Chicago – Columbus 2 (OT)
•Nashville – Detroit 1
•Dallas – Carolina 1
•Vancouver – Calgary 2

– OK. I need the money tomorrow. See you at Bada-Bing at 3. If you don’t show up, they’re gonna say ”Biffen sleeps with the fishes” in that fucking blog of yours.
• • •
Nu ska jag bylsa på mig och gå ut i kölden och proviantera för kvällen.
Vi hörs, tja, någon gång under de kommande timmarna.

NY RANGERS – BOSTON 0-1 (Slut)
• • •
Hallå igen – från soffan.
Här har har jag nu landat efter en taxiresa genom ett Manhattan lika tomt som Rangers målprotokoll – och här ska jag nu bara ligga och slötitta på det inte helt unika mötet mellan Coyotes och Blues.
Vi hörs framåt morgondagen, eller på söndag…vi får se.
Som Ekeliw skulle sagt:
Höj!

Det slutar 0-1 på estraden, Boston vinner alltså.
Nu åker bloggen raka vägen hem. Vi hörs därifrån.

NY RANGERS – BOSTON 0-1 (Period 2)
• • •
Björnen sov i sitt lugna bo i första perioden, men har nu klunkat i sig lite honung och slår så vilt med ramarna att bara en rysk stork i kalasform hindrar dem från att avgöra dramat på drömmarnas estrad.
Om de nu inte gör det med den puck bad boy Ritchie ändå lyckas få in.
Därefter tar ju matchen mest formen av en närstrid i ett ”Band of Brothers”-avsnitt och inte mig emot, det är underhållande – men det lär inte hjälpa Rangers att hämta in detta underläge.
• • •
McAvoy ger sig på Trouba och ska slåss efter en tackling och det blir inget bra.
Jag kommer tänka på han som ska veva mot Indiana Jones och håller på med en massa teatraliska gester och sedan blir sänkt med ett snabbt piskrapp.
• • •
Termos hade varit fint, Kenta – men verboten. Ingen mat och dryck får medtagas, och verkligen inga rörliknande föremål.
• • •
Det börjar verkligen bli föredömligt dålig stämning på isen.
I varje byte under andra halvan av mittperioden registrerar jag – med skamlig förtjusning, jag erkänner; just nu livar det upp gubben när det händer saker! – gurgel, tjuvnyp, smällar, trashtalk och allmänt tjafs.
Materialarna gör nog klokt i att hämta lite extra plåster på lagret nu i pausen.
• • •
Fickplunta är däremot en begåvad idé. Finns de i plast så de inte ger utslag när man går genom metalldetektor?
• • •
Personligen tycker jag coach Cassidy kunde ta och hämta upp Anton Blidh från taxiskvadronen. Det är en festlig göteborgsgubbe som skulle trivas utmärkt i en sån här match.
• • •
OK, då klipper vi sista 20.

De kan bli intressanta.

NY RANGERS – BOSTON 0-0 (Period 1)
• • • 
Fast…det finns nog faktiskt fog för den försiktiga optimism som spirar i Rangers-lägret.
De är fan så mycket bättre än senast jag såg dem, i de där matcherna mot Islanders och Devils – om någon minns det laget.

Snabbare och mer aggressiva – och samtidigt har de betydligt mer gedigen struktur, framförallt defensivt.
Det här kanske kan bli nåt ändå.
• • •
På något sätt tycks en Gris-Olle ändå ha tagit sig in på Garden ikväll.
Någonstans ifrån takåsarna hörs någon som brölar och skriker och svär – utan att jag kan lokalisera exakt var.
Det kan väl inte vara GM Gorton som tagit sig en fredagsgrogg och, så att säga, lets it all out?
• • •
B’s står väl å sin sida knappast för vinterns mest inspirerande insats, nä.
Men det är farligt varje gång den formidabla förstakedjan får minsta antydan till tryck och man vet ju – så länge de hänger kvar i matcherna på det här sättet kan de vinna.
• • •
Hur är det, Bostonmolle? Stramar det i ögonlocken? Inte vika ner sig i pausen nu. Öppna ett fönster och andas lite frisk luft, sätt sedan på en stark kanna kaffe.
• • • 
Haha, vi har alltså världens standoff efter matchvärmningen.
Brad Marchand och Mika duellerar om vem som ska kliva av isen sist – och bägge vägrar ge sig.
När isen efter åtskilliga minuter är färdigspelad står de fortfarande i varsitt hörn av isen .

Men till slut: Marchand trippar iväg – medan DJ Zbad noddar lite till en U2-dänga och sen går själv också.
Ett stort ögonblick!
• • •
Debatten om nationalsånger före matcherna är helt likgiltig för mig, vem bryr sig liksom – men just nu känns det lite konstigt att de femton-tjugo man som är här ska stå upp och se högtidliga ut medan en förinspelad version dundrar i hallen.
• • • 
Mika är nära, nära igen,.
Kikarsiktet måste bara kalibreras med några små klick till.
• • •
Idsint, dig kan man lita på. Tyckte själv det blev bra löd i inledningen av introt och gläds mycket åt att du noterade det.
Let the good times roll ikväll, kompis!
• • •
Först tycker jag det står ”Medlidande” på skynket som hänger i Bruins bås.
Det hade varit…udda.
Men det är reklam för ”Medliminal”, vad det nu kan tänkas vara.
• • •
Laffe är inte långt från att få in en cannoli i ugnen han heller.
• • •
Apropå bakom båsen – så här i verkligheten ser det riktigt udda ut utan ”vägg” bakom spelarna. Som vore det knattematch i ishallen i Furudal.
• • •
Nu skulle jag ta ett slagskott åtminstone i ena skinkan för en kopp kaffe.
Men nä. Det är bara att sitta här och glo.
Hej på en stund.

Man kan bara hoppas att vi minns.
Att vi aldrig glömmer vad det är som kan gå förlorat – på ett ögonblick.
Att vi, när dessa nödens år är över, har förstånd att sätta sant värde på det verkligt dyrbara i livet och inte återfaller i slapp, bortskämd, blaserad likgiltighet inför allt som kan te sig självklart.
Den sortens tankar har vi alla idisslat vid åtskilliga tillfällen det gångna året, men de drabbar mig med nytt eftertryck när jag denna fredagkväll åter sitter och glor i ett spöklikt öde Madison Square Garden.
Att vistas i denna sägenomspunna arena brukade kännas som att befinna sig vid universums absoluta mittpunkt. Den var myternas skådeplats, scenen alla sorters estradörer i världen drömde om att få uppträda på – och varje kväll skälvde ett brännande ”nu” parallellt med vinddraget från historiens mäktiga vingslag under det välvda taket. En alldeles särskild sorts elektrisk atmosfär fanns här – och bara här.
Ändå hände det att jag i min arrogans – den arrogans alla representanter för arten homo sapiens olyckligtvis har i sig, om inte annat latent – suckade när jag trampade hit för att se ännu en hockeymatch. För att den kanske inte var den sexigaste på schemat. Det oerhörda privilegiet i att år efter år gå som barn i huset på en världsberömd adress blev helt enkelt vardag, något ordinärt och intetsägande, något jag fick för mig att jag kunde ta för givet.
Nu, när Rangers och Knicks spelar för tomma läktare och inga andra av de där estradörerna överhuvudtaget får komma hit, är ladan på sjunde avenyn bara en tom byggnad bland andra – och jag skulle göra nästan vad som helst för att få uppleva en riktig bal på slottet igen.
Med skrävlande och högljudda new yorkers tätt sammanpackade i bänkrad efter bänkrad, med larm och skrän i högtalarna, med hojtande försäljare och buttra ordningsvakter, med förväntan och nervositet i luften, med doft av grillad korv och popcorn, med förvirrade turister som inte hittar sina platser och påstrukna Gris-Ollar som skriker otryckbara invektiv åt Sidney Crosby, med öl i plastmugg och pizzaslice på papptallrik, med DeNiro och Jessica Chastain och Susan Sarandon och Steven Schirripa och andra celebriteter på de dyra stolarna bakom spelarbåsen, med ”Let’s Go, Rangers”-ramsor så dånande att det rister i den väldiga jumbotronen, med Kajsa Kex och Arvika-Anton och Varpu och Eken och Lönta Lindqvist och The CEO och Uffe Bodin och Linus Hugosson som bänkgrannar på pressläktaren, med sorl och burop, med Broadway-gnistrande spotlights som spelar över nyspolad is och zambonis med vinkande fans som passagerare, med Dancing Larry och inzoomad Lill-Pröjsarn på besök och sådan applomb i speakerns ”Ladies and gentlemen, welcome to Madison Square Garden, the wooooorld’s most famous arena” att det går regelrätta rysningar utefter ryggraden.
Oh, man. Oh, man…
En dag, någon gång, får vi uppleva det igen.
Man kan bara hoppas att vi minns, att vi inte glömmer, att vi då tar vara på varenda litet ögonblick.
• • •
Samtidigt: Substitutet vi får hålla tillgodo med denna fredagkväll, en match mellan New York Rangers och Boston Bruins utan fans på plats, ska man inte heller spotta på.
Se ovan – inget är som det ska, inget av det jag beskriver ingår i föreställningen. Men vi råkar ju också befinna oss mitt i en förbannad pandemi och att under sådana omständigheter bara få lämna sin soffa, ta sig till Garden, kliva in genom dörrarna och få se på hockey live är – även utan Gris-Ollar, atmosfär, energi och hallaballaoo – en nåd i en skoningslös tid
Den nåden vill jag ju hemskt gärna dela med mig av till alla vänner som följer den här bloggen, så kära ni:
Välkomna till en afton på Madison Square Garden under det stora undantagstillståndet.
Nu gör vi, som alltid, det bästa av handen vi fått att spela med och har så kul att de vänder sig om i himlen och undrar vad som pågår.
• • •
Idag får jag erkänna att jag är lite byxis medan jag sitter och väntar på provsvaret i den stora testanläggningen på Madison Square Garden Theatre.
Inte för att jag har minsta symtom – jag är pigg och alert som en kakadua – men efter tio dagar i ett Florida som inte riktigt köper idén att pandemi pågår kan man inte vara hundra på att inga mikropartiklar letat sig in genom näsborrarna.
Fast nope.

Som synes – ingen bug hittas i Biffens omfångsrika lekamen den här gången heller.
Det är, tror jag, snuset och generna från mammas sida, de Strömbergska, som skyddar mig.
• • •
Rangers gav Boston-björnarna mer att stå i än väntat i förrgår och det går bland såväl fans som media som följer laget ana förhoppningar om att Blueshirts långsamt är på väg att ta samma skepnad som under slutklämmen av grundserien som avbröts.
Behåll skjortan på, säger jag. De är fortfarande så sköra – minsta motgång tycks få allt att rasa samman – och ikväll får de dessutom klara sig utan självaste Breadman. Såna jobsposter har de inte alls råd med.
Kort sagt: Manhattans NHL-lag har fortfarande lång, lång väg att vandra innan det åter blir lika kul som under Henke Lundqvist-erans kulmen.
• • • 
Hey, Bostonmolle!
Nu, när du svarar upp så rakryggat på bloggens utmaning, befrias du officiellt från epitetet ”trallgök”.
Du är ingen trallgök.

Du är en made man.
• • •
Kvällens lilla rad:

•NY Rangers – Boston 2
•Arizona – St Louis 1 (OT)

• • •
Idag fick New Yorks krogar och restaurangers öppna för inomhusservering igen.
Det firade jag med sen lunch på ”min” diner på andra avenyn – och spillde förstås äggula på svarta finksjortan.
Men det var det värt.
• • •
Ett verkligt positivt tecken såg även jag hos i Rangers i onsdags:
Mika stod för sin klart mest gedigna insats för säsongen, hade ett flertal feta chanser och sa själv efteråt att han kände sig som sitt gamla jag.
Får han bara in en puck – och det kan mycket väl ske ikväll – blir det förmodligen islossning monumentale och i så fall häver sig hela ekipaget upp på en ny platå, sanna mina ord!
• • •
Först blev han skadad – igen. Nu kommer beskedet att Steven med Kniven Stamkos hamnat på covid-listan också.
Någon har utfärdat en voodoo visavi den mannen, det kan inte vara på något annat sätt.
Taddson, har du alibi?
• • •
Det finns, tror jag, inget lag som gjort slarvsylta av Rangers så ofta och så brutalt under mina år här borta som just Bruins.
Särskilt minns jag en match vintern 2018, när Blåskjortornas ledning hade inlett sin rebuild och börjat sälja tillgångar som på en loppmarknad, som så blodig att den borde varit barnförbjuden.
Jag tror jag skrev att björnarna från B-town den kvällen gjorde med Rangers som björnen i ”The Revenant” gjorde med Leonard Dicaprio.

Så blir det inte ikväll, men grundseriestarten har lärt oss att Bruins fortfarande är ett topplag – fast de tappat både Chara och Krug och egentligen inte ersatt någon av dem.
Att de lyckats med det, att de trots de blytunga förlusterna bibehållit sin fulla slagkraft, är en mycket imponerande prestation.
• • •
Helt kan kan jag inte förstå varför det skulle vara riskabelt att låta oss ta en slurk kaffe här på en pressläktare som nu är så glesbefolkad att jag skulle kunna arrangera distriktsmästerskap i schottis utan att komma i närkontakt med en enda kollega.
Kom igen, feed the animals…
• • •
Det är Viberg på Svenska Fans som uppmärksammar en färsk radiointervju med Brian Burke och det är ju för underhållande: Hockeyns Fred Flintstone tycker att de tre senaste lag som vunnit Stanley Cup varit stora och tuffa och elaka och nu ska Penguins knådas efter samma mall.
Jösses, Sidney Crosbys dröm om en fjärde Stanley Cup dör en plågsam död…
• • •
Här har vi henne som hon ser ut nu – drömmarnas estrad.

Det gör lite ont att se, det går inte att komma ifrån.
Men om bara några veckor släpps i alla fall några tusen Gris-ollar in och det kommer göra en enorm skillnad, säger alla som vet.
Jag ser fram emot det som de Krista ser fram emot återuppståndelsen – och tills den utlovade stunden äger rum försöker jag, likt dem, vara salig i min väntan och betraktar exempelvis kvällens match som en helig högmässa.
Så slå er ner i kyrkbänkarna och följ med i min predikan i februarinatten.
Amen.