Ifall någon undrar vad det i allmänhet är för kaliber på spelare som väljs som nummer fyra ber jag härmed att få presentera några exempel:
Nicklas Bäckström, Mitch Marner, Roberto Luongo, Alex Pietrangelo, Paul Kariya och Cale Makar.
Hyggligt sällskap för Raymond, det.
• • •
Haha, Maple Leafs håller på att blåsa sitt förstaval genom att missa tidsbegränsningen.
Det hade varit very Leafs.
• • •
Vi hyllade NHL för de perfekta tv-sändningarna från Toronto och Edmonton under slutspelet. Men ikväll…well, låt oss säga att den här sändningen inte kommer vara aktuell för några emmys.
• • •
Nu ska jag randa lite, så ni får köra själva i spåret ett tag.

Som jag förstår gör Wild det stora fyndet med Marco Rossi.
Så heter han ju också, nästan, som den italienska guden från fotbollens största VM_turnering någonsin.
• • •
Om HEK varit med i spåret i natt hade han haft all anledning att jubla åt att Predators plockar Askarov – enligt många den störste målvaktstalangen sedan Carey Price.
Pekka måste ju ersättas snart och this is the guy.
• • •
Applåder till Jets som låter nyligen avlidne ikonen Dale Hawerchuks hustru tillkännage valet av Perfetti.
• • •
”Victor Hedman till Islanders”….nä, skoja bara.

Cross the river to Jersey side…kommer vi får göra för att se Alexander Holtz.
Djurgårdaren blir, som många tippat, vald som nummer sju, av New Jersey Devils.
Välkommen till The Metropolitan Area, unge man.
• • •
Amerikanske backen Sanderson som femma är den hittills största överraskningen, som jag förstår – men inte ens det var, som jag förstår, mycket till skräll.
Ge oss en chock nu.
• • •
Ledsen, men jag börjar bli riktigt less på gubb-babblet i NBC-studion.
Gosh, i sina försök att få in så mycket info som möjligt på några minuter pratar Button och Pierre hål i huvudet på oss.
• • •
Trejd, trejd, trejd!

Yeah, hallå – Lucas Raymond går redan som nummer fyra och hamnar hos Detroit Red Wings, den mest klassiska svenskklubben av dem alla.
Vad skoj, hurra!
• • •
Quinton Byfield, som LA Kings tämligen väntat nyper med sitt andraval, är den högst draftade svarte spelaren i historien.
Mycket bra, hockeyn måste breddas och bli mer mångsidig, så är det bara.
• • •
Stevie Wonder gör aldrig riktigt som någon väntar sig i de här sammanhangen.
Det är därför han är så bra.
• • •
Personligen kan jag tycka att gubbarna i NBC-sändningen pratar väldigt mycket.
Ska det fortsätta på samma sätt tar pandemin slut snabbare än den här förstarundan.
• • •
Fint att cancersjuke Alex Trebek – USA:s mister Jeopardy – får välja Tim Stutzle åt Ottawa. Med just en Jeopardy-fråga.
• • •
Nu vill jag ha en blockbuster-trejd.

There’s a new sheriff in town.

Rangers tar, precis som väntat, Alexis Lafreniere – och blir i ett slag ett väldigt mycket bättre hockeylag.
Tänd strålkastarna på Broadway och öppna dörrarna till the wooooorld’s most famous arena, så vi får se honom i action!
• • •
Åh, hehe, vad fina alla pojkarna är i sina små kostymer och slipsar hemma i mammas och pappas tv-soffor.
Jag älskar att se det.
• • •
Tyvärr dröjer det innan Laffe – som vi härmed döper draftettan till i denna blogg – spelar några NHL-matcher.
Senaste budet, just offentliggjort, är att nästa säsong brakar igång första januari – men det kan garanterat komma att skjutas fram ännu längre.
• • •
Som en vän här i stan torrt konstaterar:
Lafreniere kan omedelbart få fantastiska dealar på lyxlägenheter på Manhattan.
Priserna på den marknaden har sjunkit som en motherfucker under pandemin.
• • •
OK, nu börjar den mer ovissa, spännande delen av draften.

Det finns mycket lite som är vackrare att uppleva än ögonblicken då drömmar – egna såväl som andras – slår in och blir verklighet.
Däri ligger magin med NHL-draften. Den består inte av något annat än just förverkligade drömmar. I en nästan oändlig parad ser vi hockeytokig tonårsvalp efter hockeytokig tonårsvalp nå dit de längtat sedan de var små yngel – och lyckan lyser om dem som stjärnhimlen lyser i Kaliforniens öknar om vintern.
Jaja, några kanske känner ett sting av besvikelse över att de inte väljs lika högt som de trott och hoppats, eller inte hamnar i exakt den organisation de fantiserat om, men det är en snabbt övergående skuffelse.
De har de facto blivit tingade av en klubb i världens bästa liga och fått den slutliga belöningen för talangen de fötts med, tiden de ägnat åt att kultivera den och det oändliga slit det inneburit att komplettera den med allt annat som behövs.
Ja, detta är bara första hållplatsen och det finns inga garantier att resan alls fortsätter, för att få biljett till slutdestinationen krävs så många uppoffringar och så omänskliga ansträngningar att det nästan tangerar det obscena, men just ikväll behöver ingen tänka på det.
Nu ska de inblandade bara krama allt ur en kväll de aldrig glömmer och sedan, natten lång, fira en fantastisk milstolpe bara någon enstaka promille av världens alla hockeyspelare når.
Välkommen till NHL-draften 2020.
• • •
Pandemin fortsätter blästra tingens ordning till oigenkännlighet.
Den här årliga tilldragelsen skulle ju ursprungligen ha ägt rum kring midsommar – i fullknökade Bell Centre, Montreals grandiosa hockeykatedral.
Istället får vi nöja oss med en virtuell draft – den första i historien. De 31 klubbledningarna hukar i war rooms i sina respektive hemstäder, talangerna är spridda över hela världen – och ja, bloggen sitter även nu hemma i den sägenomspunna korresoffan.
Det är fel på så många sätt, men precis som under det nyss avslutade Stanley Cup-slutspelet tar vi förstås och gör det bästa av situationen
• • •
Som jag utgår från att alla vet som samlas runt bloggens digitala lägereld har vi två svenska Wonder kids som kommer riktigt högt i årets vals:
Lucas Raymond och Alexander Holtz.
Raymond kan gå så högt som fyra och hamnar i så fall hos Red Wings men tippas av de flesta bli den som Senators plockar med femtevalet – medan Holtz tros gå som sjua, varmed han blir Jersey-djävul.
Även William Wallinder, Helge Grans och Noel Gunler väntas plockas redan i förstarundan ikväll – fast aningen senare.
Kul, inte sant?
• • •
Även i normala fall brukar ett rätt så spektakulärt trejdrace utbryta under draften – och nu kan det bli chockerande. I och med att lönetaket på grund av corona-krisens ekonomiska konsekvenser frysts på samma nivå som den gångna säsongen, samtidigt som många klubbar börjar få budgetproblem, hävdar vissa general managers att namn vi inte ens kunnat drömma om kommer vara ”on the block” – och kreativa lösningar som slutar med att flera klubbar delar på lönekostnaderna för samma gubbe blir legio.
Redan i eftermiddags smällde det en första gång när Columbus och Montreal out of the Blue bytte Josh Anderson och Max Domi – och mer följer, var så säker.
• • •
Helge Grans och Noel Gunler är för övrigt otroligt coola namn.
• • •
Det första som händer ikväll är att New York Rangers med sitt förstaval nyper Alexis Lafreniere.
Därom råder inga tvivel, han är den mest givna ettan på flera år – och när man ser highlights som de nedan är det inte svårt att förstå varför.

Goddamned, det är ju en ännu mångsidigare Pavel Datsyuk som är på väg till Manhattan.
• • •
På fredag – 18.00, svensk tid – öppnar free agency-fönstret också och tro’t om du vill men hetaste ryktet är att Henke kommer signa med Washington Capitals.
Det vore lite mindblowing, med tanke på hur många gånger han på egen hand släckt Stanley Cup-drömmar för den klubben – men det vore väldigt bra också.
Caps har fortfarande en mycket god chans bärga en titel under Ovie & Bäckis-eran – och med kungen i truppen skulle många av dem få extra motivation att spela sin allra bästa hockey.
• • •
Er bloggare är ju ingen hårdrockare, men jag fattade att Eddie Van Halen fanimig kunde plocka på de där gitarrsträngarna – och var man tonåring 1984, när ”Jump” kom och vet vad det innebar att dundra ut på motorvägen när introt i den monsterhiten exploderade i bilstereon, känns dagens besked om att han gått bort som ännu en rostig spik i den jävla kista 2020 byggt åt oss alla.
• • •
För den som, likt mig, inte tycker sig hinna följa the prospects så noga under säsongen kan känslan ibland bli att äh, är det så noga med vilka ofärdiga produkter de olika lagen väljer.
Men det är det.
Man behöver bara gå fem år tillbaka i tiden och kolla vilka som tjingades då för att förstå att det såklart är helt avgörande.
Se här förstarundan i Florida 2015:
1. Connor McDavid, 2. Jack Eichel, 3. Dylan Strome, 4. Mitch Marner, 5. Noah Hanifin, 6. Pavel Zacha, 7. Ivan Provorov, 8. Zach Werenski, 9. Timo Meier, 10. Mikko Rantanen, 11. Lawson Crouse, 12. Denis Gurianov, 13. Jakub Zbroil. 14. Jake DeBrusk, 15. Zachary Senyshyn, 16. Mathew Barzal, 17. Kyle Connor, 18. Thomas Chabot, 19. Evgeni Svechnikov, 20. Joel Eriksson Ek, 21. Colin White, 22. Ilia Samsonov, 23. Brock Boeser, 24. Travis Konecny, 25. Jack Roslovic, 26. Noah Juulsen, 27. Jacob Larsson, 28. Anthony Beauvillier, 29. Gabriel Carlsson, 30. Nick Merkley.
Rätt många i den klassen blev det rätt betydande difference-makers, no?
• • •
Michal Kempny har opererat en hälsena och blir borta sex till åtta månader.
Då behöver Caps en ny back också.
• • •
En lustig detalj med draften är att allt låter så uppsträckt och formellt hela tiden.
Lagen är on the clock och alla picks och kontrakt ska behandlas av Central registry och ett särskilt protokoll ska föras.
Det är som på ett politiskt konvent och jag kan inte bli att fnissa lite åt det allvarsamma anslaget.
• • •
Här i bloggen är vi ju lite stolta över att Tobias Pettersson, idag en av Sveriges främsta auktoriteter på prospects, inledde sin bana i vårt spår.
Han sitter inatt hemma i Medelpad med dator och tv och läsk och kaffe och det är ingen dum idé att då och då kolla hans Twitter-feed för verkliga inside-kommentarer.
• • •
Okej, mina vänner. Då är det, alldeles strax, showtime i cyberrymden.
Som vanligt när det är draft postar jag när jag har något att säga, inte så fort något hänt – men ni ser förstås till att det sjuder i spåret hela tiden.

Dagens låt i det som nyss var Henrik Lundqvists kungadöme är förstås den här St. Vincent-dängan.

För ni hör väl första textraden?
New York isn’t New York without you, love.
Att kalla den just detroniserade Kungen för ”love” är kanske att ta i, men resten stämmer väldigt väl in på stämningen i stan denna sista dag i september skitåret 2020.
New York är inte New York utan Henrik Lundqvist.
Inte för mig.
Han har varit konstanten i mitt liv här ända sedan början, den som jag huvudsakligen bevakat och intervjuat och skrivit om, och det är faktiskt lite svårt att ta in att det sista kapitlet nu, efter femton långa år, ska vara författat.
I sig är det förstås ingen skräll att han blir utköpt, det har ju varit på gång ett tag, men när vi stod inför kallt faktum idag blev det mer emotionellt än jag hade trott.
Jag satt på flygplatsen i Cleveland när det slutgiltiga mailet från Rangers kom och mja, det var nästan så jag behövde en drink mitt på blanka förmiddagen.
Plötsligt stod det ju klart att vi aldrig igen får höra hela Madison Square Garden förenas i den dundrande HEN-RIK-ramsan, att han aldrig mer kommer att sitta på sin plats längst in i det där luxuösa omklädningsrummet och svara tålmodigt även på Biffens frågor när den amerikanska scrummen skingrats och att det inte blir några fler resor i Lamborghinin ut till Tarrytown.
Brutalt.
Grejen är den, om ni står ut med ett något personligt anslag här, att jag känner att jag står i tacksamhetsskuld till the sharp dressed man från Åre – eller Göteborg om ni nu hellre vill det. Det är tack vare honom jag lever min dröm i New York idag, det är hans förtjänst att jag alls bor här och gör det jag gör.
När han kom hit hösten 05 var jag vanlig USA-korrespondent med kontrakt på två år och om det inte vore för hans succé, och den omåttliga aptit på Lundqvist-texter den genererade hos de dåvarande cheferna på Sportbladet, och den relation det födde ….ah, jag hade varit tillbaka i Sverige efter de där två åren. Jag hade inte blivit stammis på Gardens pressläktare, inte börjat med någon blogg, inte hamnat i rollen som regelrätt NHL-korre och inte fått vara med på hela den här hisnande resan – häftigast av allt jag upplevt i detta yrke.
Den började formellt med ur-debuten i en träningsmatch på Long Island, då Henke stod 30 minuter och efteråt var så missnöjd med sin insats att han hade nära till tårar – ”Jag kommer bli skickad till farmarlaget”, kved han helt i onödan – men på allvar tog den fart när Larry Brooks efter en segermatch mot Atlanta Thrashers 16 oktober 2005 döpte honom till King Henrik,
Här är den femton år gamla texten, otroligt nog.
Sedan kom höjdpunkterna i stöt efter stöt, kväll efter kväll, säsong efter säsong, år efter år – och plötsligt hade ett och ett halvt decennium gått (det slog mig nyligen; han är nu lika gammal som jag var när jag intervjuade honom, då en försynt 23-åring, första gången).
Folk har redan hört av sig och frågat vad jag minns bäst och man, det är inte lätt att reda ut. Det som, rent hockeymässigt, slår mig på rak arm är slutet av OS-finalen 06, några playoff-serier mot Washington då han var så vansinnigt bra och Bäckis till slut undslapp sig ”det är helt sjukt hur han spelar”, Vezina Trophy-kvällen i Vegas 2012, den där gången när han kom flygande från bakom kassen och hindrade Ryan Johansen från att lägga pucken i tom bur och Pittsburghs lika besinningslösa som hopplösa push i slutminuterna i Game 7 2014.
Sedan är det ju svårt att glömma matinén när han rånade Marc Savard med den här plocken

Ja, ni ser ju – till och med Savard själv är tvungen att ge honom en ”tap” på benskydden.
Men den enskilda räddning jag oftast tänker på är propellern mot Montreal i Game 6 i konferensfinalen 2014.

Det låg en plats i Stanley Cup-finalen i potten den kvällen och Rangers vann och där skulle jag nog vilja påstå att The Lundqvist era stod i zenit.
Och när han gjorde just den där räddningen satt jag så jag såg den rakt nedanför snoken och den gången lyckades jag inte hålla pressläktaretiketten; jag for upp ur stolen, slog knäna i skrivbordsskivan och skrek ”What the fuck was that!!!”.

Mycket annat har ju bleknat i farbror Biffens minnesbank, men här är en påminnelse om ytterligare en bunt storartade konstnummer.

Några veckor efter den mest gloriösa stunden på Garden fick han uppleva karriärens svartaste stund också,
För de här femton åren rymde ju även några sådana och ingen kan mätas med förlusten mot LA Kings i femte finalen i Staples Center 2014.
Då var det direkt smärtsamt att träffa honom i omklädningsrummet efteråt och jag har några gånger frågat om det verkligen är värt allt slit när nästan varje säsong förr eller senare slutar med såna trauman.
– Utan tvekan, har han svarat varje gång. Det handlar ju inte bara om slutmålet. Det handlar minst lika mycket om resan dit.
Lika beredvillig med svaren har han inte varit de gånger då jag med andan i halsen, och chefernas order alltjämt ringande i öronen, smugit fram efter avgörande slutspelsförluster och mumlat det klassiska ”Du…VM, har du hunnit tänka på det?”.
En gång i betongbunkern i Washington höll det på att sluta med att jag fick en klubbhandske nerkörd i halsen och det kan jag säga – de ögonblicken kommer jag inte sakna!
Höjdpunkter utanför isen behöver vi väl inte fördjupa oss i, så mycket har vi inte setts på det viset och när vi ändå gjort det har det huvudsakligen varit off the record – häpp! – men en middag på Elaine’s WAY back var oförglömlig.
Då kom bartender-duon Craig och Duffy – synnerligen vana vid celebriteter, men som hängivna Rangers-fans ändå klart starstruck när The King klev in genom dörren – fram med den inramade bilden på Elaine herself drickande ur Stanley Cup-bucklan (det var till Elaine’s 94-laget sent, sent natten efter tidernas Game 7 på Garden tog sig för vickning; Messier hörde till stammisarna).
Den satt Henke sedan tyst och tittade på i flera minuter och jag har alltid sagt att det var då han bestämde sig för att någon gång få dricka ur den själv.
Vad som händer nu vet jag inget mer om än någon annan, troligen har han inte ens bestämt sig själv ännu, men jag vill ju gärna tro att chansen fortfarande finns att han får förverkliga den drömmen – varför inte med Lehner i Vegas.
Här på Manhattan blir det under alla omständigheter tomt och konstigt ett tag framöver..
Men det är ju en tröst att veta att mannen – evig legend i en stad som aldrig, aldrig glömmer sina hjältar – såsmåningom återvänder för att få sin tröja hissad i det mytomspunna Garden-taket under en garanterat gloriös ceremoni for the ages.
Då kommer hemstaden förenas i det mäktiga HEN-RIK, HEN-RIK, HEN-RIK igen.
Tills dess:
Thanks for the memories.
Länge leve Kungen!
• • •
EXTRANUMMER

Ända sedan starten är det oftast Höken – alltså mångårige New York-fotografen Pontus Höök – jag bevakat Henke ihop med och här nedan följer några av hans greatest hits med den störste svenske hjälten på Manhattan ever.
Fler av Pontus alltid eminenta bilder kan ni se på hans Instagram-konto: https://www.instagram.com/lookforhook/

Vi tar det en gång till:
Länge leve kungen!

DALLAS – TAMPA 0-2 (Slut)
• • •
Efter 363 dygn är NHL-säsongen 2019-2020 till sist över och jag kan inte se det på något annat sätt än den efter alla ”om” och ”men” och ”vad fan” slutar som den ska.
Bästa laget vinner Stanley Cup och förtjänar varje sekund av det euforiska rus som följer nu.
Dag efter dag efter dag…
• • •
Lidas, Zäta – och pansarkryssaren från Fäbodvägen.
Ja, Vigge Hedman följer de två stora ikonerna i fotspåren och blir alltså den blott tredje svenska Conn Smythe-vinnaren genom tiderna.
Det är ingenting mindre än in i helvete stort det
Grattis, bjässe.
• • •
Det blev mycket skoj att göra under racet efter slutsignalen här i mitt dystra hotellrum men höjdpunkten inträffade när den eminenta Linn Nordström ringde upp och såg till att jag fick göra tv-inslag med en lätt skumpa-rusig Ondska Ekeliw.
Check it out på Sportbladet, det är rätt obetalbart.
• • •
Allra störst med Victors Conn Smythe är att han INTE vann den tack vare den svenske jurymedlemmens bias.
Jag fegade i sista stund ur och gav min nummer ett-röst till Brayden Point, för jag vågade helt enkelt inte vara för mycket homer och tyckte att alla de där avgörande Point-målen också betydde väldigt mycket.
Så det var en fair and square seger.
Att jag lär få leva med att bli hånad av somliga i vinnarens närhet forever and ever…well, worth it.
• • •
Pat Maroon verkar det vara en bra idé att ha sin trupp.
Han vann med Blues ifjol – och vinner med Lightning nu.
– Jag hoppas fler lag märker att jag är värd nånting, flinar han på sin presskonferens.
Jo, det kan nog bli vissa huggsexa om herr dubbelmästarens tjänster kommande månaden.
• • •
Det ska inte gå, tror jag, men rätt vad det är svarar Vigge i telefonen under vad som låter som ett rätt bra party i omklädningsrummet.
– Per, nu får det gå snabbt, skriker han genom stimmet.
Haha, ja för fan – öppna spjällen bara så antecknar jag.
• • •
Det är lätt att bli helt absorberad av segrarnas glädje en sån här kväll, men det är ett lag som förlorar också, och får sina drömmar krossade.
Titta på det här.

Oh man, this Jamie Benn interview. pic.twitter.com/b7HosvIKkm

— Brady Trettenero (@BradyTrett) September 29, 2020

Det enda man kan säga att alla i Tampa Bay Lightning som nu firar så fradgan skummar i mungiporna befunnit sig i precis samma situation – många gånger.
Förhoppningsvis får Jamie sin redemption till slut han också.
• • •
Bloggen gratulerar alla 77 (!) i Stora Finaltipset som satte 4-2 till Tampa.
Men framförallt måste jag nämna den här mannen:
Håkan Loob.
Det är ju för fan kusligt hur rätt karln har – igen. Dallas OT-seger i Game 5…vad fan.
• • •
Det var såklart till Vigge Stamkos lämnade över bucklan först. De har ju kamperat ihop lika länge i Florida-solen som Ovetjkin och Bäckis hade i Washington när de vann.
Men det är många som jag blir lite våt i ögat av att se med den där krukan, så glada att de inte riktigt förstår det själva.
Gamle Coburn, Ryan McDonagh, Kevin Shattenkirk, Tyler Johnson, Kucherov, Bogosian…de har väntat länge.
• • •
Även Burger Klingberg – som tidvis var så jävla bra – säger saker som svider att höra.
– Det här är min andra familj. Vi är bröder. Det gör fruktansvärt ont.
Fan, om man ändå kunde göra något för att trösta…
• • •
Evig klassiker till bild från Södermalm precis efter slutsignalen:

• • •
Visst blev det lite konstigt när Bettman gjorde något slags myspysig reality-show av hela prisutdelningen?
• • •
Vad, frågar dom coach Cooper, var det som till slut gjorde Tampa Bay Lightning till vinnare?
Han svarar blixtsnabbt:
– A heartbreak.
Briljant.
• • •
Mail I natten från en viss nummer 40:
”Så där ja, då fick man i tipset i år. Bara den där Nyquist som inte infriade…”.
Ha ha!
• • •
Vigge vet uppenbarligen redan vad det betyder att vinna hockeyns heliga graal.
– Vi kommer vara Stanley Cup-mästare för alltid. Våra barn, våra barnbarn…när de tittar på bucklan kommer de se våra namn, säger han.
Det låter ju nästan som ett intro i en viss blogg…
• • •
Tikibaren just nu om det varit ett vanligt år…nej, let’s not go there.
• • •
Alla innerliga kramar Rick Bowness får av sina gamla adepter under the handshake säger en del om vad han är för slags människa.
• • •
Redan i morrn bitti sätter sig de nyblivna mästarna på planet och flyger hemåt.
Med bucklan.
Då är de gissningsvis rätt möra, men flighten från Alberta till Florida är lång så de hinner vila ut innan de landar på TPA och får inleda det verkliga firandet med sin hemstad.
Båtparad väntar tydligen i downtown om bara något dygn och vid min gud, då kommer den där fuktskadade gamla hålan att svänga.
CEO of Everything, vad säger du – ses vi i la tiki?
• • •
Ja, hörrni – då är det dags att dra ner rullgardinen för säsongen här i bloggen.
Det var en prövning på många sätt detta absurda år och det blev inte som vi är vana vid, framförallt inte under slutspelet, men in the end tycker jag ändå vi gjorde det riktigt bra.
Tack, alla, för att ni läser och stöttar och kommenterar och är så fantastiskt lojala.
Jag älskar er. Jo, faktiskt.
Men låt oss nu inte bli för melodramatiska. Snart är det draft och och sedan en massa trejder och free agency-signingar och innan vi vet ordet av har en ny säsong, i någon form, börjat.
Tills dess:
Peace!

DALLAS – TAMPA 0-2 (Slut)
• • •
Bloggen ber att få utbringa ett dundrande hurra för Tampa Bay Lightning.
De är Stanley Cup Champions 2020.
Oerhört välförtjänt, oerhört kul – och samtidigt så väldans tråkigt för lejonen från Texas.
Nu ska jag randa monumentale ett par timmar, sedan kommer det en slutrapport.
Tack alla som var med ikväll igen – ni är också mästare!

DALLAS – TAMPA 0-2 (Period 2)
• • •
Nu kan Vigge och Kuuuuch och Point och Vasy och de andra från Tampa på Floridas västkusten ana champagne-smaken.
De leder med 2-0 inför tredje i en avgörande Stanley Cup-final.
Den är, som man säger, deras att förlora.
My God.
• • •
Goodrow eller Betjänten – det är ju samma sak, sånär som på att jag skulle tjäna någon krona på den senare.
Den typen av warriors gör alltid, alltid avtryck i de mest historiska matcherna.
• • •
Lägesrapport från den söderkvart där vår vän Broccolipajen befinner sig:
”Det är rastlöst. Jag har suttit i både soffan och på två olika stolar här intill och kört mycket ståplats också. Vet inte var jag ska ta vägen. Men det är häftigt detta!”
Haha.
• • •
Åh, så de hatar varann där ute slagfältet nu.
Men de kan inte leva ut avskyn – det kostar för mycket såna här gånger.
• • •
Men även om Bolts spelar väldigt bra finns det fog för Ekeliws oro.
Stars har varit The Comeback Kids i hela det här slutspelet och gosse – de kommer krama ur sig precis allt de har och lite till i den tredjeperiod som följer nu.
• • •
I den ursprungliga playoff-poolen, om någon minns den, är det stenhård kamp om att undvika jumboplatsen.
Jag har två man bakom mig, en respektive två poäng efter.
Upp till ettan, en stjärna från Montreal, är det 72 poäng.
Vi kan nog utgå från att mina killar i finalen, Paquette och Radulov, inte hjälper mig att ta igen det försprånget.
• • •
Ryktet säger att Bettman begärt inspelade burop när han, förr eller senare, kommer ut på isen för att dela ut bucklan till antingen Stamkos eller Benn – så processen inte känns helt främmande.
Lite distans har han, kommissionären.
• • •
Ettan i poolen har både Kucherov och Heiskanen i sitt lag – och hade tidigare även bland andra Quinn Hughes, Gabriel Landeskog, Ryan Pulock och Sean Monahan.
Mot den uppställningen körde jag Zibanejad (ute efter tre matcher), Malkin (en poäng), Alex Nylander (0 poäng) och Kulikov.
Morsning korsning.
• • •
Har vi bara en period kvar av den besynnerliga NHL-säsongen 2019-2020 nu?
Det kan vara så.
Bara för det ska jag hasta ner i lobbyn och se om jag får tag i en kaffe.