Stanley Cup-finalen 2020, del 30

DALLAS – TAMPA 0-1 (Period 1)
• • •
Första fem-sex minuterna är det nästan bara spel mellan blålinjerna; att ta sig in i offensiv zon är – för bägge parter – lika svårt som det var att forcera Omaha Beach 6 juni 1944.
Roligt?
Mja, kanske inte som ett cirkusnummer med Brazil Jack.
Men storartad uppvisning i konsten att spärra av en rink – fullständigt.
• • •
Med tillräckligt mycket beslutsamhet, djärvhet och talrik, offervillig personal gick det dock till slut att ta över de där franska stränderna under D-Day – och även här bryter ju Tampa, med Point och Kucherov och Hedman i rollerna som Tom Hanks och Tom Sizemore och Ed Burns i ”Saving Private Ryan”, omsider igenom ställningar och skaffar Bolts den ledning de vill ha.
• • •
Jo, Sergachev kommer känna den där rungande Corey Perry-proppen i morgon.
Men den var faktiskt helt ren och schysst.
• • •
Det är verkligen de tre tunga MVP-kandidaterna som ligger bakom 1-0-cannolin.
Hedman till Kutjerov till Point – och så Point på egen retur.
De bästa måste vara de bästa, eller vad sa vi?
Men vi som ska rösta om Conn Smythe har det inte alldeles lätt – om Tampa nu vinner.
• • •
Tampa-ryssen Alexander Volkov har aldrig tidigare spelat en Stanley Cup-match – men nu kliver han rakt in i vad som kan vara en avgörande finalmatch.
Cooper måste ha sett något på träningarna och jag har på känn att han gör mål direkt.
• • •
Det var inget fel på Dallas PP i slutminuten,
Får de fler chanser kommer det smälla.
• • •
Fint att se Jarkko coming in hot på det här viset.
Då vet man att det verkligen är stormatch.
• • •
Så många ville vara med i kvällens GWG-tips att jag bara fick dra en lott.
På den stod det Barclay Goodrow.
Hm.
Mja.
Inte klockrent precis.
Men – är det inte ofta den sortens killar som avgör den här sortens happenings?
Jo, vi säger så.
• • •
Lugn, Linyreg. En vänligt sinnad receptionist har lovat att jag kan komma ner i någon paus och få ett par skvättar nybryggt Ohio-blask.
• • •
Är det bara jag som fnissar hysteriskt åt den där Ekeliw-videon i introt?
Fan, jag trodde det fanns fler barnsliga här i världen…
• • •
Heja!
Ja, vi säger så tills nästa perre börjar.

Stanley Cup-finalen 2020, del 29

I knappt två dygn fick vi vila, andas och vårda våra svedda nervtrådar.
Men nu tänder de Stanley Cup-elden i Edmonton igen och snart grillas vi åter i den outhärdliga spänningens flammor – nu ännu hetare och våldsammare.
Ju längre finalracet pågår, desto mer stiger temperaturen – för att så här i sjätte ronden nå rent nukleära nivåer.
Och desto tydligare blir det också hur oerhört mycket som står på spel.
Om Tampa lyckas avgöra i natt, eller om Dallas vinner på nytt och tvingar fram en Game 7 och till slut fullbordar en förstummande vändning på onsdag är det inte blott mästerskapet, eller äran, just den här säsongen de erövrar.
Det är något mycket större, något mycket mer betydelsefullt – och något som påverkar och berör och faktiskt definierar tillvaron under avsevärt mycket längre tidspann än de månader segerfesten, i olika former, pågår.
Ja, som framgår av den den magiska ”Names on The Cup”-trailern från 2017 är det rent av så att tillfredsställelsen och tacksamheten och det omvälvande i att vara Stanley Cup-mästare bara tilltar när karriären såsmåningom är över och det vanliga, civila livet tar vid.

Jag tycker det är rent rörande att se hur dessa ärrade, grånande män försöker ge ord åt känslorna som efter flera decennier fortfarande väller upp i dem när de reflekterar över vad det innebär att ha sitt namn inristat i den där mytiska silverkrukan.
Bobby Clarke kommer, är han övertygad om, aldrig närmare himlen är när Flyers vann 1974 och 1975. Ed Belfour konstaterar, med en gåshudsframkallande thousand yard stare, att segern med Dallas 1999 betyder mer och mer för varje år som går. Lanny McDonald låter som en poet när han berättar om hur det var att plötsligt stå och hålla i bucklan han hade drömt om sedan han var ett litet barn – och det är extra förstummande att tänka på att en karl med sådan mustasch överhuvudtaget varit ett barn. Och Dave Keon vet att han är kung forever, för det är över 50 år sedan han blev mästare men den förtrollade känslan har fortfarande inte klingat av.
Om ytterligare 20-30 år kan det vara mer gråmelerade, skrynkligare versioner av Victor Hedman, John Klingberg, Nikita Kutjerov, Joe Pavelski, Steven Stamkos, Mattias Janmark, Ondrej Palat och Miro Heiskanen som sitter och säger ungefär samma saker.
Det är därför det vi ska se nu är så himlastormande.
Det är därför det betyder så mycket.
Det är därför det känns så här.
• • •
Välkommen, säger jag med den högtravande inledningssalvan, till vad som garanterat är den mest udda finalbloggen i historien , ty den sänds från ett hotellrum med den här utsikten.

Någon som tog den direkt?
Ja, det är Cleveland i norra Ohio – och arenan som syns i relief mot mäktiga Lake Erie är fotbollslaget Browns hemmaborg.
Man kan förstås inte vara hundra, men jag är rätt säker på att ingen svensk hockeyskribent någonsin suttit i denna slitna gamla håla och skrivit om en Stanley Cup-final tidigare.
Men nu råkar det vara så att jag ska bevaka första debatten mellan Trump och Biden i morrn, och den hålls just här, så, ja, det fick lov att bli så.
Lite konstigt känns det, lite vilset är det – här finns till exempel inget Stanley Cup-altare att gå ner på knä inför. Men samtidigt får jag ju lov att säga att det var en lisa att få lämna Manhattan för första gången sedan början av juli och hey, ni vet: Hotellrumsbloggarna kan det bli ett jäkla bett i.
Så nu kör vi!
• • •
Förutsättningarna är, som alla vet, desamma ikväll som i lördags.
Bolts har ytterligare en matchboll så Stars måste obönhörligen vinna igen – annars är det oändliga äventyret över.
Ändå vill jag påstå att Tampa har minst lika mycket press på sig denna nådens afton i det sena september.
För om det blir en Game 7 på onsdag….det är ingenting annat än skräck för ett lag som nyss befann sig i 3-1-ledning och har en historia av kollapser i de verkligt kritiska ögonblicken och visst, vi har flera gånger konstaterat att det finns en annan mental hårdhet i den här Lightning-upplagor än i de närmast föregående, men Game 7 är Game 7 och precis allt kan hända.
Kort sagt:
Det är, i praktiken, do or die för bägge lagen nu.
Ojvoj!
• • •
Helt saknar Cleveland ändå inte koppling till den här finalen, faktiskt.
Säsongerna 1976-1977 och 1977-1978 spelade Cleveland Barons i NHL och den klubben gick sedan upp i Minnesota North Stars, som 15 år senare blev – just det; Dallas Stars!
Så Ekeliw och andra tampianer får skylla på mig för en jinx speciale om det här inte går som de vill.
• • •
Steven Stamkos har spelat färdigt för säsongen, meddelade coach Cooper igår. Det blev inget mer i slutspelet än de där 2.47 minuterna i fjärde finalen.
Det innebär, påpekar Chris Johnston i en fascinerande Sportsnet-text, att Tampa kan bli första laget på över 80 år som vinner Stanley Cup utan sin kapten på isen.
Detroit Red Wings bärgade cupen 1937 (!) utan hjälp av Doug Young, mannen med C på bröstet i det laget, men sedan dess har det aldrig hänt.
Rätt så mindblowing, det.
Händer det borde Stammer för övrigt byta nummer och spela med 2.47 på ryggen i fortsättningen.
• • •
Vet ni vilka två svenskar som hann spela i Cleveland Barons?
Dels den mytomspunne Juha Widing, dels Örebro-ikonen Björn ”Nalle” Johansson.
• • •
De i Stora Finaltipset som tippade 4-1 till Tampa – och gick bust i lördags – var en rätt exklusiv skara.
Det kan man inte kalla de som tippade 4-2 till samma lag. Det var tvärtom det klart populäraste resultatet i bloggens årliga baluns.
Här är samtliga som kan känna sig in the know om Bolts tar’t nu:
Lidas, Marie Lehmann, Henrik Sedin, Hans Abrahamsson, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Nicklas Bäckström, Kajsa Kalméus, Markus Näslund, Mats Näslund, Rikard Grönborg, Pierre LeBrun, Per-Erik Eklund, Gabriel Landeskog, Lill-Pröjsarn, Frank Seravalli, Pär Mårts, Ulf Dahlén, Filip Forsberg, Tommy Boustedt, Katie Strang, Bengt-Åke Gustafsson, Marcus Sörensen, Erik Granqvist, Håkan Andersson, Håkan Södergren, Scott Burnside, Mike Zeisberger, Niklas Vikegård, Hampus Lindholm, Marcus Ragnarsson, Mike Heber, Tomas Jonsson, Anders Hedberg, Camilla Westin, Calle Johansson, Pudding Weiderstål, Micke Reander, Kjell Samuelsson, Sanny Lindström, Rasmus Andersson, Jackie Spiegel, Alex Edler, Marcus Leifby, Tom Gulitti, Björn Oldeen, Jacob de la Rose, Eddie Läck, Jonas Bergqvist, Linus Hugosson, Stefan Åsberg, Mikael Tellqvist, Roy Kvatningen, Johan Rylander, Emil Pettersson, Sebastian Norén, Rickard Wallin, Greg Wyshynski, Robin Fredriksson, Dan Rosen, Bill Meltzer, Uffe Bodin, Leif Boork, Lönta Lindqvist, Mathias Ask, Simone Götesson, Peter Sibner, Mike Harrington, Mattias Ek, Masken Carlsson, Mark Lazerus, Göran Sundberg, Christoffer Bodin, Pelle Hägglund, Öystein Jarlsbo, Helene Elliott och – sist men sannerligen inte minst – Håkan Loob.
• • •
Försöker muntra upp Ekeliw, som vid det här laget blivit helt irrationell och kufisk av all nervositet, med uppgiften att Tampa faktiskt inte förlorat två matcher i rad under hela slutspelet – och att Vasy kan bli blott andra keepern i historien, efter Tampa-föregångaren Khabibulin, att rada upp sju segrar-efter-förlust i rad i playoff (hur blev den meningen egentligen?).
Jo, det tycker han förstås är kul men byter sedan snabbt ämne och kommer med en utläggning om att allt hänger på vad ett norskt godis hans kärlek i Lillehammer äter eller inte.
– Det enda som funkat är att Emily ätit en viss sorts norsk choklad. Då har Tampa vunnit. När jag hade sån kvar hemma också och åt vann alltid Tampa. Det finns ett samband där, helt logiskt. Så hon har sett till att äta det idag, säger han.
Ja, det är naturligtvis mycket mer talande än den där sviten. Att jag inte tänkte på det…
• • •
Alltså, jag är ju inte mycket för hokus pokus och sånt, men ibland undrar man ju.
För ordningens skull, och för att förklara för Leif Boork på Twitter varför jag inte har råd att skicka badlakan till alla, räknade jag just efter hur många de är som tippade 4-2.
Facit:
77.
Snacka om omen…
• • •
Det finns, slår det mig, duktiga svenskar som spelar hockey här i Cleveland även i nutid.
Blue Jackets har ju sitt AHL-lag här, Monsters, här i byn och hos dem såg vi såväl Kevin Stenlund som Jacob Lilja, Gabriel Carlsson och Anton Karlsson den här säsongen.
Om någon av dem till äventyrs läser det här får de gärna maila på per.bjurman@aftonbladet.se och tipsa om vad jag ska göra om jag får någon timme över…
• • •
Bubblan höll, kan vi konstatera nu.
Inte heller under sista veckans provtagningar har NHL fått tillbaka ett enda positivt svar, så inte en enda spelare eller funktionär har smittats av corona under två månader i Toronto och Edmonton.
Remarkabelt.
Å andra sidan – vem fan är smittad?
För att få tillträde till den här debatten jag ska bevaka måste man testas, så i morse var det en sköterska på Cleveland Clinic som pillade mig i snoken med en sån där lång tops i några sekunder. Sedan fick jag åka tillbaka till hotellet och isolera mig i väntan på provsvar. Efter två timmar rasslade det till i mailen. Negativt. Och då var det bara att åka tillbaka och hämta ut ackrediteringen.
Där ser ni, ingen vidrig liten mikroorganism kommer åt Furman Bjurbom.
• • •
Som jag påpekat tidigare gillar jag inte att tippa så här stora matcher, det känns som att utmana ödet, men det går ju inte att sluta nu – och jag har otrolige Loob, som satt fem av fem möjliga hittills, att hålla i handen och följer såklart hans rekommendation ikväll också.
Alltså:

•Dallas – Tampa 2 (2-5)

• • •
Om gamle Stealth-flygaren, Good ol Boy Glen Sather, fortfarande varit GM hade jag inte tvivlat en sekund på riktigheten i dagens rykte om att Rangers vill trejda till sig Jack Eichel från Buffalo. Han var lika förtjust i stora namn som Hänt i Veckan.
Men nu…äh. De behöver inte Sabres-kaptenen. Det vore bara dumt.
• • •
– Ingen tror på oss, men vi är inte färdiga ännu. Vi har sån karaktär…jag är sjukt stolt.
Så sa Burger Klingberg när bloggen nådde honom efter fajten i lördags och av den sortens kommentarer kan man dra slutsatsen att han och de övriga JR Ewing-hattarna från Big D inte har det minsta emot tips som det ovan.
Tvärtom, de trivs lika bra i underdog-rollen som Big Mac-burgaren trivs mellan brödskivorna.
Watch out, alla som tror att detta är över.
• • •
Man kan tycka att om det är någon gång reportern borde klä upp sig ordentligt så är det inför en presidentvalsdebatt, men sorry – jag fick inga slipsar med mig till Ohio.
Så vi kan slå fast att det aldrig spelats en större Stanley Cup-match med en mindre uppsnofsad biff som åskådare.
För ordningens skull får ni ändå en bild – med obäddad hotellsäng och swag-väska från universitetet som står som värd för debatten i morgon.

• • •
Häggen kvar i Philly två år till…det gillar jag.
• • •
Ett lär sig New York-bon när hen reser i landet under den här pandemin och det är att vi trots allt inte har det så hemskt hemma på Manhattan.
I städer som den här är det verkligen ”I am Legend”-läge; så igenbommat och öde och tråkigt att man befarar att lejon ska beta i gathörnen.
Värst:
Marriott-hotellen har ingen service alls – och vågar inte ens låta oss gäster hantera de små kaffebryggarna som annars är standard i varje rum. De är helt enkelt bortplockade.
Så jag får försöka klara mig utan både room service och kaffe denna heliga kväll.
Hur ska det gå?
• • •
Fick just en video från pre game-ritualen på Söder, när Ondskan Ekeliw och hans kompis Anton försöker besvärja hockeygudarna.

Det är Ekan utan hatt…
• • •
Att Joe Pavelski, 36, och Scorey Perry, 35, kallas ”gubbar” känns väl egentligen så lagom muntert när man själv är 53, men herr Biff får försöka leva med det. Med hockeymått mätt ÄR de ju gamla. Fast jävligt bra när the going gets tough. Det var de som vann Game 5 åt Stars och vill Bolts verkligen vinna får de se till att hålla kolla på den grånande duon.
• • •
Nyss var det så fint utanför fönstret – nu har vi plötsligt en rainy night in Cleveland,
Men än sen?
Vi är inte här för att sola.
Nu finns bara den sjätte Stanley Cup-finalen och absolut ingenting annat.
Den börjar alldeles strax, ladies and gentlemen.
Och ja, såklart – vi kan bara runda av introt på ett sätt en dylik kväll.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Stanley Cup-finalen 2020, del 28

TAMPA – DALLAS 2-3 (Slut, OT2)
• • •
Ibland är gammal fortfarande äldst.
Det var ju Corey Perry och Joe Pavelski som, med benägen assistans av Burger Klingberg och Kudden, vann den här matchen åt Stars och tvingade fram en Game 7.
Jim Nill förtjänar en rejäl drink i hotellbaren ikväll.
• • •
Looooooooob!
Ja, jag vill bara påpeka att han fortfarande har alla rätt.
Och visst – han slog fast att Stars skulle vinna i OT idag.
Mannen är ett medium…
• • •
Visst var Burger Klingberg inblandad i avgörandet.
Det är han i princip alltid – och det är bland annat därför han är så stor stjärna.
• • •
OK, nu hämtar vi andan i något dygn och hörs igen på måndag kväll.
Då sitter jag i ett hotellrum nånstans out there, så då jeflar blir det åka av.

Stanley Cup-finalen 2020, del 26

TAMPA – DALLAS 2-2 (Period 4, OT pågår)
• • •
Shit, snart drar jag ur en tand till – av ren upphetsning.
Det här är ju så fruktansvärt gastkramande.
Och det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter…
• • •
Ja, Bolts hade nästan allt i första OT-perren, Stars såg tidvis extremt trötta ut och fick bara iväg ett skott mot mål.
Men som påpekas överallt:
Det krävs bara ett…
• • •
Bäst är att inte Bolts avgör på den felaktiga icing-avblåsningen.
Fy och usch vilken trist eftersmak det hade givit.
Fan, varför kan de intre göra ALLA situationer granskningsbara i så här avgörande matcher?
• • •
Ekeliw är inte lika spejsad längre. Han ligger i fosterställning på golvet, rapporteras det.
Och vem gör inte det…

Stanley Cup-finalen 2020, del 25

TAMPA – DALLAS 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Åh, gud.
Sudden death overtime.
I en elimination-match I Stanley Cup-finalen.
Någon i Tampa Bay Lightning kan bli störste hjälten i klubbens historia – och någon i Dallas Stars kan rädda säsongen.
Det blir inte större än så här, mina vänner.
• • •
Jag ber att ännu en gång få påminna om Håkan Loob.
Hur sa han det skulle gå i Game 5?
Hm.
• • •
Jim Nill visste definitivt vad han gjorde när han knöt till sig gubbarna Perry och Pavelski.
• • •
Samtidigt är det med övertidsmål Bolts avgjort samtliga serier i det här slutspelet.
I’m just saying.
• • •
Mina hjältar:
Hedman eller Klingberg.
För att det blir roligast så.
• • •
OK, lite syrgas hitåt, tack. Det här blir nåt.

Stanley Cup-finalen 2020, del 24

TAMPA – DALLAS 1-1 (Period 2)
• • •
Satan alltså, vilket drama – och vilken match.
Stars är lysande i början och slutet av mittperioden, men däremellan är det Bolts som briljerar med sin allra mest explosiva hockey.
Tagna av stundens så kallade allvar?
Inte mer än han piloten som landade i Hudson River.
• • •
Alltså, det Palat gör vid kvitteringen är just sådant det absolut inte finns tid och utrymme för i den här typen av match – men han gör det ändå.
Fenomenalt.
• • •
Otroligt starkt av Olle att kunna sova när pöjken spelar största matchen i livet.
Jag hade varit vaken, och hyperventilerat, två veckor i sträck.
• • •
Fast när Palat utför sina exalterande moves står både Lindell och Heiskanen också och tittar på ett sätt som man bara inte gör i en final.
• • •
Dallas har bara fem backar nu, med Sekera satt ur stridbart skick.
Tufft.
Men Chicago vann, i princip, Stanley Cup med tre 2015, så det är ingen ursäkt.
• • •
Haha, ja, Jarkko – det var ett sanningens ord. Märkliga andar kan stiga upp ur flaskan när man slår av korken.
Fast jag har svårt att se att Jonte är stenpackad.
• • •
Vigge gör alltså ett byte på drygt tre minuter.
Jag skulle ligga på akuten nu. Han blåser ren näsan och är redo för nästa skift.
• • •
Fast nu är det radiotystnad i Ekeliw-land – trots att personlige favoriten Palat för mål.
Så han kanske däckat i soffan under livets allra största kväll.
• • •
Helt riktigt, Linyreg. Shattenkirk har verkligen återuppstått som elitback i Florida-solen.
• • •
Det är och förblir barnslige Furmans åsikt att vi borde sätta ett P framför Jan Ruttas efternamn.
• • •
Kuddens återvunna skärpa – och det faktum att de slutat ta utvisningar.

Det är vad som talar för Dallas.
• • •
Nu ni, mina vänner. Håll ut, somna inte – en episk tredjeperiod, säsongens allra största, väntar.

Stanley Cup-finalen 2020, del 23

TAMPA – DALLAS 0-1 (Period 1)
• • •
Det är ju för märkligt, det här.
Bloggen har ingen egen hund i det här racet, inget skin in the game, och ändå är jag alldeles tagen.
Det pirrar oavbrutet i magen, händerna darrar lätt, andningen blir forcerad.
Well, Stanley Cup ligger i potten och glittrar.
Då blir det bara så.
• • •
Huruvida man kan påstå att det syns att även spelarna är darriga vet jag däremot inte.

Vi får se en rätt underlig period, med väldigt få avblåsningar, men jag har i alla fall inte sett någon som är anmärkningsvärt mycket sämre än vanligt.
Har ni?
• • •
Kudden gör sin bästa period sedan Game 1 och ett bättre besked än det kunde Stars omöjligen få.
• • •
Jag har redan knutit av mig slipsen och hängt kavajen på en stol, så nu ser det ut så här…

• • •
Det är förstås ingen tillfällighet att den mest rutinerade på isen spräcker nollan i en sån här match.
• • •
Lady Luck vänder sig mot 001 Furman i sena september.
Mina GWG-killar: Hanley och Oleksiak.
Tjenare.
• • •
Doc Emrick är i alla fall lite fyndig när han förklarar förutsättningarna ikväll.
– Det blir champagne-bubblor ikväll. Eller så fortsätter livet i bubblan.
• • •
Fast det var väl Oleksiak jag vann med i första matchen?
Go, Jamie!
• • •
Har fått det ödesmättade Conn Smythe-mailet från ligan nu.
Det är elimination-match, då ska rösterna in senast tio minuter innan slutsignal – och blir det fortsättning på finalen annulleras de och så får vi rösta nästa gång igen.
• • •
Guran, vad sa pappa Olle åt Lönta & co i Viasat-studion?
• • •
Sms från Broccolipajen:
”Det är väldigt konstigt. Känns verkligen inte som det brukar göra. Inte samma intensiva ångest, utan mest bara surrealistiskt. Som att det är en annan person som är jag och sitter och tittar här i soffan. Jag kan inte förstå att det är sant.”
Han håller på att bli religiös, den nye söderkisen.
• • •
Du menar den arga bilden, John J?
Ja, där började jag bli sur på att det var så förbannade svårt…
• • •
Fint ställ i spåret nu – som sig bör en så stor kväll.
• • •
Nu ska jag försöka få lite ordning på andningen och de darrande händerna…

Stanley Cup-finalen 2020, del 22

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ja, vi är där nu.
Vid ett av de sällsynta, heliga ögonblick som väger så tungt att bara Karin Boyes suggestiva diktkonst kan ge det verklig rättvisa.
Sådana ögonblick får vi bara uppleva några få varje år, om ens det, och när allt någon gång – förhoppningsvis i en avlägsen framtid – ska summeras gissar jag att det är de vi kommer minnas och tänka tillbaka på som hela föreställningens mest värdefulla höjdpunkter.
Ögonblick då långa, intrikata och spänningsmättade skeenden vi följt med ivrig lust och djupaste engagemang eskalerar mot sin slutliga kulmination.
Ögonblicken då den emotionella laddningen är så förtätad och intensiv att alla sinnen reflexmässigt skärps maximalt och tillvarons själva konturer sätts i brand.
Ögonblicken då det känns som att tiden upphör och ersätts av ett här och nu som kan likna en evighet i miniatyr och under några ljuva timmar är det enda som betyder någonting.
Och den femte finalduell Tampa Bay Lightning och Dallas Stars ikväll ska utkämpa i Rogers Place i Edmonton på Albertas oljerika prärie – mindre än ett dygn efter det hittills mest blixtrande sjöslaget i den ultimata serien – är utan tvekan en sådan Karin Boye-värdig högtid.
För nu står hockeyns själva kronjuvel på spel. Hope-diamanten. Den drömmarnas klenod alla spelare på isen redan som små barn såg sina hjältar gråta åt över att få hålla i och sedan längtat efter med en hetta som bara blivit starkare och starkare för varje år.
Inga hockeymatcher, någonstans, är större än just de, när Lord Stanleys hypnotiskt skimrande pokal väntar backstage i en hockeylada och inom några timmar kan komma att hissas mot taket av en kapten galen av glädjerus.
Jag känner det nu, när vi långsamt närmar oss showtime. Tiden stannar in, själva livskänslan förhöjs, inget annat än just det här finns nu.
Åh, oändligt är vårt äventyr…
• • •
Ingen jag känner skulle komma på tanken att ringa mig på ett dylikt klockslag så jag blev rätt förvånad över att behöva vakna av en telefonsignal redan vid tio i förmiddags.
Det visade sig vara Doctor Lustman, som ville kolla att jag mådde bra. Han hörde av sig sms-ledes igår kväll också. Vilken kung. Den omsorgen har ingen annan tandläkare någonsin visat tidigare och I’ve seen em’ all, höll jag på att säga.
Dessbättre kunde jag upplysa om att jag somnade som en stock i natt, utan behov av vare sig milda eller starka värktabletter, och att jag mår finemang idag.

– Så, tack Doc, säger jag, nu kan jag avnjuta Stanley Cup-finalen i prima form.
– Huh?
Ja, nej, alla kan inte förstå, men det är ju det verkligt stora med den lyckade behandlingen. Jag behöver inte bekymra mig om någonting annat och kan fokusera helt och hållet på den här underbara upplevelse.
Halleluja!
• • •
Det har i de senaste matcherna sett ut som att Tampa, för att citera en mig närstående Örebro-coach, knäckt koden och vet hur man slår Dallas.
Då kanske man tycka att de borde göra det utan större problem ikväll också, när de rimligen kramar ur sig det allra bästa de har.
Men så enkelt är det som bekant inte.
Det här är största matchen alla i laget, utom Pat Maroon, någonsin spelat och risken finns att ledande spelare får förlamande stage fright när de inser att de faktiskt kan förverkliga sin livslånga dröm. Vi har sett det förr, knävecken hos de allra bästa har förvandlats till överkokta nudlar. Det bara blir så, pressen är overklig.
Kan coach Cooper hjälpa dem att undvika det, att hantera de överväldigande känslor som hänger som en tjock dimma i omklädningsrummet redan innan värmningen, vinner dom antagligen – och han har bevisat att han är ett geni.
• • •
Foppa, Börje, Daniel Sedin, Ros, Antti Mäkinen, Stephen Whyno, Niklas Holmgren, Nick Costsonika, Dick Axelsson, Glenn Strömberg, Brian McNally, Carl-Johan Goth, Claes Åkesson, Craig Custance.
De fjorton herrarna kan bli levande legender ikväll – igen, i flera fall; som Salming, Foppa och Ros…. – för de tippade alla 4-1 till Tampa i Stora Finaltipset.
Stora guldstjärnor kommer med posten om det blir så.
• • •
Det är mindre än en vecka sedan vi alla vara indragna i diskussioner om hur i hela friden Lightning skulle göra för att få hål på Kudden.
Nu, senaste dygnet, febrar nordamerikansk media istället om huruvida Stars i ren desperation ska kasta in skadade Ben Bishop i kassen istället.
De ska de inte, försäkrar coach Bowness, Big Ben är alltjämt unfit to play, men bara att diskussionen förs visar ju att den här Kudden inte är längre är mycket mer att ha än den platta dun-variant jag slängde bort när jag köpte nytt till sängen förra hösten.
Eller?
• • •
Om jag räknar rätt är detta den 21:a gången under min tid som NHL-korre jag ser en elimination-match i Stanley Cup Finalen – alltså en när bucklan kan komma att erövras.
Let’s see:
Game 5 mellan Anaheim och Ottawa 2007, Game 5 och 6 mellan Detroit och Pittsburgh 2008, Game 6 och 7 mellan Detroit och Pittsburgh 2009, Game 6 mellan Chicago och Philadelphia 2010, Game 6 och 7 mellan Boston och Vancouver 2011, Game 4 och 5 och 6 mellan LA och New Jersey 2012, Game 6 mellan Chicago och Boston 2013, Game 4 och 5 mellan LA och Rangers 2014, Game 6 mellan Chicago och Tampa 2015, Game 6 mellan Pittsburgh och San Jose 2016, Game 6 mellan Pittsburgh och Nashville 2017, Game 5 mellan Washington och Vegas 2018 samt Game 6 och 7 mellan Boston och St. Louis 2019.
Det är också den första av denna sort jag ser på tv, i korresoffan, sedan Game 6 och 7 mellan Carolina och och Edmonton för drygt fjorton år sedan.
Lite dystert att konstatera, men hey – det är 2020 för alla.
• • •
Mer jobbigt för Dallas:
Roope Hintz gjorde sig riktigt illa igår och kan inte spela Game 5.
Det är inte den typ av spelare man vill förlora i det här läget.
• • •
Att ta selfie för att bevisa för läsekretsen att man hållit löftet att klä upp sig på värdigt Stanley Cup-sätt i de stora matcherna även under pandemi-slutspel är inte det lättaste, vilket torde framgå av denna tragikomiska kavalkad.




Men ja, ni ser.
Nu är det allvar.
• • •
Vigge Hedman är inte de stora ordens man, det vet ni som följt mig och den här bloggen ett tag.
Även om han står för hattrick får en reporter tjata sig blå i ansiktet för att få honom att säga något mer rubrikvänligt än det vanliga ”Det är alltid kul att bidra”.
Men igår kväll tvekade han inte på hanen.
– Det här är absolut den största match jag någonsin spelat och jag ser fram emot den enormt mycket. Att få spela om Stanley Cup-bucklan är ju vad jag alltid drömt om.
Med andra ord:
Det låter som att bjässen från Varvet tänker toppa vad som varit ett av de bästa svenska slutspelsframträdandena genom tiderna med något ännu större.
Ojvoj.
• • •
Det är ändå förståeligt att Texanerna reagerade starkt på utvisningen på Benn i förlängningen igår. Domarna hävdade ju att han åkte ut för att sparkade undan benen på Tyler Johnson och det gjorde han inte alls – och i det powerplay som Tampa fick som följd avgjorde de matchen och, kanske, hela serien.
Surt som surströmming till frukost.
Stars har dock inget annat val än att bara glömma, helt, och fokusera på the uppgift at hand – annars är det definitivt över nu.
• • •
Det är inte bara största matchen i Victor Hedmans liv som börjar alldeles strax.
Inte heller vår vän Tampa-fanatikern frön Örby och Sofo – känd under namn som Jonathan, Ekeliw, Ondskan, Jonte, Ekan, Youngblood, Bamse, Bambi och Broccolipajen – har sett en match av denna magnitud.
Någonsin.
2004 var han för ung – hur sjukt det nu än låter i öronen på oss old-timers – och 2015 hade Bolts aldrig chansen att vinna.
Så det här…oh man,.
Och som av en händelse har jag inte kunnat nå honom på hela dagen, vare sig med sms eller samtal.
Vi får hoppas att han inte svimmat redan på förhand…
• • •
Så här avgörande matcher drar jag mig för att tippa, det känns för ödesmättat på något vis, men Håkan Loob har fortfarande inte haft ett enda fel, så jag går åtminstone delvis på hans linje. Stundens allvar blir för mycket för tampianerna reden vid första matchbollen.

•Tampa – Dallas 2 (2-4)

• • •
Haha, nu kom det ändå ett sms-svar från Herr Broccoli.
– Jag har en kompis som lugnar ner mig lite. Har blivit 5-6 (och så en öl-emoji).
Ojvoj, det låter ju inte alls bra…för mycket borsten när stämningen är så upptrissad kan leda till brutalt överslag.
• • •
Tyler Seguin visade välkomna tecken på liv igår, men annars har ju den stora, stora skillnaden i den här finalserien varit att Tampas superstars levererat medan Dallas inte gjort det.
Det är ett faktum som går stick i stäv med mina teorier om att de stora artisterna alltid neutraliseras i de här sammanhangen och att krigarna längre ner i kedjehierarkin därför måste steppa upp och avgöra matcherna, men, ja, det är ju bara att kapitulera inför sanningen: Det är framförallt Hedman, Point, Kutjerov och Palat som lett laget fram till himmelrikets portar.
• • •
Breaking news on a Saturday Night:
Marc Staal ska, efter tretton säsonger med Rangers, ha trejdats till Detroit.
Say what?
• • •
Kolla noga, för det här kan vara det sista ni ser av helgedomen i holken.

När Stanley Cup är över plockas altaret isär igen, förhoppningsvis för att aldrig mer sättas samman, och en champagne-korken flyger i taket…
• • •
Det var den store Joey Mac i Boston, som ingen har vett att anställa, som breakade den andra chockerande Staal-trejden på några veckor.
Bless him – och ge honom ett jobb.
• • •
Även om jag såklart unnar Tampa den Stanley Cup de verkligen haft på gaffeln i flera år kan jag inte blå att tycka lite synd om den genuint sympatiske Cliff Barnes-karaktären Bowness om han får sin dröm krossad i natt.
Fan, han, som varit med i ett kvarts sekel, lär inte få så många fler chanser.
• • •
Fast champagnen kommer inte öppnas redan ikväll, vad som än händer. Jag har bagarväckning imorrn och ska iväg på första jobbresan sedan i mars – i ett HELT annat ärende. Så blir det fler finaler kan jag härmed avslöja att vi avslutar säsongen med hotellrumsbloggar.
• • •
Som vår gamle vän Tobias P påpekar på Twitter lär Detroit komma att köpa ut gamle Staals kontrakt – och förmodligen var det därför han gick med på att waiva sin no trading-klausul. Sen kan han signa billigt någon annanstans – om hans tjänster nu alls är efterfrågade.
• • •
Jodå, vi har GWG-lotteri ikväll också. Kanske säsongens sista. Men det dröjer tills strax innan puckdrop innan namnen tillkännages, så jag får återkomma i det ärendet.
• • •
Vad som händer i Tampa om Lightning nu vinner vet jag inte, men guvernör DeSantis har lättat enorm på restriktionerna nere i Sibner-land så förmodligen blir det en parad i veckan och den hade ju varit något att bevaka – med efterföljande party i tikibaren…
• • •
Well, friends.
Det är showtime – med Stanley Cup-bucklan on the line.
Då avslutar vi introt som vi inledde det.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Stanley Cup-finalen 2020, del 21

DALLAS – TAMPA 4-5 (Slut, OT)
• • •
Ja, nej, vi behöver inte orda så mycket mer om det här.
Man kan beklaga den måhända tveksamma utvisningen på Benn, man kan skriva en dikt om Vigges framspelning vid avgörandet och man kan tända ett ljus i Stanley Cup-altaret i holken i Midtown för att hylla Shattenkirkarens tjong i medaljongen-pärla.
Men allt det är ju redan historia.
Nu ser vi istället fram emot den största hockeymatch som spelats sedan Game 7 mellan Bruins och Blues i TD Garden i Boston 12 juni 2019.
Den börjar 02.00, svensk tid.
Då är det obligatorisk närvaro i spåret för alla bloggens stammisar.
Basta!

Sida 376 av 1355