Nu är vi där.
Nu händer det.
Nu sladdar vi in i den sublima fas då hela säsongen får ett förtrollat, nästan overkligt skimmer.
Bara tre veckor återstår av grundserien – ja, tre ynka veckor, det går inte riktigt att förstå – och the leaders of the pack har från och med nu chansen clincha sina playoff-platser varje kväll de spelar.
Då får de ett X vid sitt namn i tabellen och så fort det sker känns det verkligen som att en ny dimension öppnar sig i NHL:s uråldriga universum.
Lunken vi tuggade oss genom under ändlösa, svarta dygn i november, december, satans januari och februari är historia. Den finns inte längre, den har reducerats till ett eko från en sekvens utan relevans.
Istället stegrar vi, i ständig acceleration och utan bromsolja i motorn, rakt in i våren – mot hela tillvarons årliga klimax.
Redan ikväll kan en kvartett lag på östra planhalvan, under olika omständigheter, stämpla biljetten till balen på slottet:
New York Rangers, Florida Panthers, Boston Bruins och Carolina Hurricanes.
Samtidigt slåss andra – denna tisdag framförallt Washington, Detroit, Philadelphia, Pittsburgh (well…), New Jersey och Vegas – för livet för att få fingrarna på de återstående standby-plåtarna.
Glory, glory halleluja.
Det är det här vi väntat på, kära följeslagare i NHL-natten. Det är det här vi drömt om, det är det här vi knappt kunde föreställa oss när Kung Bore hade oss surrade i isande kall stålkätting.
Nu händer det.
• • •
Själv följer jag i första hand Rangers försök att säkra sin plats i himmelriket – och Flyers försök att hålla jagande uppkomlingar stången – för ja, i morse lämnade jag Nashville och flög hem till New York City igen.
Det var inte kul.
Ett vädersystem från den stormiga gårdagen hängde i strid med prognoserna kvar över centrala Tennessee och turbulensen första halvtimmen kvalar in som den värsta i Bofinkens liv på fem-sex år.
Eftersom klockan bara var ingenting, och jobb väntade här hemma, kunde jag ju inte ens parera med bourbon och fick ta mardrömmen rakt på hakan, cold turkey, utan bedövning.
Ja, du förnumstige, jag vet att turbulens i princip är ofarligt. Men det saknar betydelse. Det är inte primärt rädsla över att störta och dö som utlöser ångesten när ett plan skakar till synes okontrollerbart. Det är ångesten i sig. Och rädslan för att det ska bli ännu värre – och ångesten därmed intensifieras ytterligare.
Äh, det går inte riktigt att förklara för er icke-neurotiker, men låt oss säga så här:
Det darrar fortfarande lätt i knävecken, sju timmar efter landning.
Låt oss hoppas att hockeyn kan få mig att glömma…
• • •
Kvällens omgång rymmer ett helt koppel blockbusters till showdowns – särskilt om man räknar in alla dessa clinch-scenarier – men den i Betongbunkern i den amerikanska huvudstaden står ut som alldeles särskilt infernalisk
Caps och Wings möts ju i en direkt uppgörelse om den andra wild card-platsen i öst –och om kontrollen över det egna ödet.
Den som påstår att Stanley Cup-slutspelet i praktiken startar med den matchen överdriver bara lite – och jag ser fram emot utförliga uppdateringar i spåret.
• • •
Middag i den förföriskt doftande röken i trädgården på Martin’s BBQ, ett par järn i Filip Forsbergs bar tvärs över gatan och så en yster rond på de mest ikoniska Lower Broadway-sjappen.
Jo, Nashville-besöket kröntes med en klassisk honky tonk-urladdning under söndagskvällen.
Vad trodde ni?
• • •
Tårtan är in the house och hans närvaro skänker förstås extra nerv åt en redan het kväll på Broadway.
Med honom i gästernas bås vet vi ju att vad fan som helst kan hända.
Fast efter morgonvärmningen i morse visade han sin mildare sida och bad om ursäkt för sitt uppträdande under presskonferensen efter förlusten mot Florida i söndags.
Jag vet inte om ni såg, men han fick då en fråga om svenske keepern Felix Sandströms insats, tittade på journalisten, knackade i podiet och gick – utan en kommentar.
– Det var fel av mig, väldigt dåligt. Sandström förtjänade inte den reaktionen, hette det nu.
Nånstans där inne, inne i den ständigt brusande bröstkorgen, finns ändå ett fint hjärta.
• • •
Filip Forsbergs bar?
Ja, Masen Med Mustaschen är numer delägare i en sportbar/honky tonk kallad Almost Friday.
Så nu ingår ytterligare en punkt på listan över måsten under utekvällar i Music City.
• • •
Först Jacob Trouba, sedan Ryan Lindgren – och nu är även Erik Gustafsson tydligen så tilltygad att ingen vet om han klarar av att spela ikväll.
Rangers kan alltså tvingas gå upp i ringen utan tre av sina ordinarie backar.
Mission impossible, skulle jag vilja kalla det.
• • •
Allra bäst i söndags var den rökta korven hos Martin’s – och det eminenta bandet som stod och vevade George Jones- och Hank Williams-dängor på samma ställe.



Det är inte alldeles klarlagt, men det kan ha varit så att en besökare från östra Midtown på Manhattan sjöng med i ”He Stopped Loving Her Today” så halva baren vände sig om och tittade förbryllat.
• • •
Atlantic-finalen mellan katterna och björnarna räknar jag också kallt med att ni refererar utförligt i spåret.
• • •
Fast Ryan Lindgren – som vi för en vecka såg hjälpas av isen, utan att kunna stödja på pajat ben – har tydligen börjat träna igen och kör lika hårt som vanligt.
Den mannen är uppenbarligen inte gjord av samma material som vi andra, dödliga människor.
• • •
Man ska inte skoja om olyckor som den i Maryland den gångna natten, men vi som kan vår ”The Wire” och vet vilka som jobbar i Baltimores hamn inser ju att myndigheterna borde kontrollera Frank och Ziggy Sobotkas förehavanden timmarna innan haveriet…
• • •
Bofinken-versionen av tisdagens långa tipsrad ser ut så här:
•Florida – Boston 1
•NY Rangers – Philadelphia 2
(I alla fall om inte Erkan kan spela)
•Pittsburgh – Carolina 2
•Washington – Detroit 1
•Toronto – New Jersey 1
•Nashville – Vegas 1
•Winnipeg – Edmonton 2
•Chicago – Calgary 1
•Colorado – Montreal 1
•Arizona – Columbus 1
•Seattle – Anaheim 2
•San Jose – Dallas 2
• • •
Som om det inte vore nog med allt annat exalterande på Garden ikväll:
Marcus Leifby och hans Snett-inåt-bakåt-partner Emil Eriksson hedrar oss med sin närvaro också – och imorrn kommer de hem till holken för att hänga med lilla mig.
Det ni, där skulle ni vilja vara med…
• • •
Blågula målskyttar i vårkvällen: Mika, Lill-Nyllet, Pontus Holmberg, Filip F, Hästpolo-Gustav, Mini-Nyllet, Jakob Silfverberg, Leo Carlsson.
• • •
Vi ska inte ta i för mycket, jag vet inte om morgonens flygning tog sig in på svarta listan över värsta upplevelserna någonsin.
Den toppas alltjämt av en skräckfilm med hemska Tower Air över Atlanten 1991, när planet gick sönder och vi tvingades ner i London för att byta – och kaptenen under skakningar från helvetet ropade ”Det ska vi klara”. Sedan har vi den gången över Alperna efter en Madonna-show i Barcelona, det skruttiga propellerplanet i en åskstorm på väg mot Jönköping (!) 1995 och eftermiddagen när Virgin-kärran på väg mellan San Francisco och Vegas lyckades hitta en sån där enorm luftgrop man bara läser om.
Nån gång ska jag skriva en bok om och för oss flygrädda – med tips på allt skrock och alla trick som går att använda för att tämja luftrummets stökiga demoner.
• • •
Ikväll är det den andre svensken, Samuel Ersson, som står för Flyers och därmed tror jag bestämt att han begår sin Madison Square Garden-debut.
Stort ändå.
För några ögonblick tänkte jag att han till och med är den förste från Falun som uppträtt i The Woooorld’s Most Famous Arena, men det stämmer ju inte alls.
Tomas ”Lill-Affa” Jonsson, Anders Kallur och Bengt Lundholm har alla haft stora stunder under detta tak.
Och vem vet, kanske även Fet-Mats en gång i tiden var här och förevisade lite rödfärg.
• • •
Exakt en timme innan puckdrop reser jag mig från min pressläktarstol och tänker att jag ska gå och hämta en kaffe i pentryt – och går rakt in i King Henrik i korridoren.
Ibland har man bra tajming.
• • •
Åh, Jake Guentzel återvänder ju till Pittsburgh också.
Det händer i sanning mycket ikväll.
• • •
Det finns NHL-spelare som delar mina flygneuroser och dem är det verkligen synd om, sett till hur mycket de lik förbannat måste flyga – utan att själv kunna styra sina avgångar utefter väderprognoserna (det gör jag, hela tiden!)
En finns på isen för hemmalaget ikväll…
• • •
Om Erkan inte spelar den här matchen ersätts han av 24-årige debutanten Brandon Scanlin.
Ojvoj.
• • •
Dagens låt: Teenage Fanclubs ”Fear of Flying”.
• • •
Idag fyller Uffe Samuelsson 60 år och bloggen ber att få utbringa ett rungande hurra.
Han är inte det minsta rädd för att flyga och när han under aktiva karriären hörde att Alexander Mogilny var det använde han den informationen till sin fördel.
Under en match med Pittsburgh jagade han ikapp ryssen över isen och precis innan han satte in en rungande tackling hojtade Fagersta-skräcken ”Afraid of flying, huh” – och såg till att han fick flyga i alla fall.
True story.
• • •
Rempe på isen och Tårtan i båset…det är nåt kittlande med den ekvationen.
• • •
OK, girls and boys.
Jag säger det igen:
Nu händer det.
Nu!