Ah, vi skippar framkrystad ”slutrapport” från tredje ronden i väst.
Istället:
En långpromenad down memory lane.
För något dygn sedan lärde jag ju mig äntligen hantera biblioteket i den här bloggen och kan plocka fram lite bilder som för länge sedan försvunnit i
Så inför Game 3 mellan Islanders och Tampa – som jag skippar; för sista gången i årets slutspel ska jag vara lite ledig – får ni värma upp med lite bildkavalkad.
Några av de äldre är av rätt kass kvalitet, de togs med antika kameror/telefoner, så det får ni helt enkelt bara överse med. Tristare är att jag tog så FÅ bilder 07 och 08 och 09. Men jag var väl korkad – då också.
En grej till bara: Det lilla tipset inför fredagskvällens match:

•NY Islanders – Tampa 1 (4-2)

• • •

Så: Bilderna från de senaste två åren minns ni, så vi sätter punkt här.

DALLAS – VEGAS 3-2 (Slut, OT1)
• • •
Well, THAT was fast.
Radulov avgör på en gång.
Så kan det gå.
En slutrapport kommer om en timme eller så – men om den blir så lång får vi allt se.

DALLAS – VEGAS 2-2 (Period 3, OT väntar)
• • •
Äntligen blev det riktig action på schackbrädan.
Kungar och drottningar stormar fram så löpare och torn flyger över rutorna – och till slut är det som att nån bara vräker omkull alla pjäser.
Nu krävs ett extra, direkt avgörande parti för att skilja de kombattanterna åt.
Hurra!
• • •
Kudden är ett utmärkt smeknamn på Khudobin, bra jobbat Zydden och Spåret.
Och han gör verkligen en serie förbluffande räddningar. De är särskilt förbluffande eftersom det ser ut som att han är skadad och har jävligt ont.
Tappert.
• • •
Nej, jag fattar inte heller hur Bowness kan få för sig att begära granskning på kvitteringen.
Mycket farligt i det läget.
• • •
Jag känner en Kudden i Borlänge. Han är supercool. Så smeknamnet är bra på det sättet också.
• • •
Shea Theodore, Miro Heiskanen och Victor Hedman. Det är de tre backmusketörerna kvar i 2020 års Stanley Cup. Fy faen vad bra de är.
• • •
Men hur gick det för Lehner på den där sista desperata räddningen?
Det såg inte angenämt ut.
• • •
Bloggens hjältar:
Dallas: Jana Janmark (sa ju att han skulle göra mål…)
Vegas: Stastny.
Overall faktor: Lady Luck…

DALLAS – VEGAS 1-0 (Period 2)
• • •
Åh, jag skulle precis utlysa punktstrejk i protest mot att det inte görs några mål i vår konferensfinal.
Då lyckas Oleksiak till sist spräcka Robins nolla.
Därmed är vindrutetorksmatchen avgjord, no?
• • •
På fotbollsmatchen på Arrowhead Stadium i KC har de faktiskt åskådare på läktarna. Utspridda visserligen, men ändå.
Låt oss gå på hockey också!
• • •
Såg ni nu då – det är ju bara genuin otur att pucken börjar wobbla just som Wild Bill i sitt friläge ska finta bort Khudobin.
• • •
HEK, när flyttade du till Amerika – och har du bott i Bristol hela tiden? Jag är bara nyfiken.
• • •
Tillika har de watching party I American Airlines Arena I Dallas.
Såna kanske jag borde åka på och liveblogga från?
• • •
Miro Heiskanen är ju som en Playstation-pjäs i sina finaste stunder.
Vilken underbar hockeykonstnär.
• • •
Chall, jag älskar att sitta i mörkret och höra cikadorna sjunga.
Det är ju soundtracket till Amerika.
• • •
I och med att jag tänkte strejka blev det inte så mycket skrivet i den här perren. Förlåt – men vi tar igen det igen i en utbyggd slutrapport.

DALLAS – VEGAS 0-0 Period 1)
• • •
”Vindrutetorkarhockey”, var ett bra uttryck, Guran.
Det är verkligen vad vi ser ikväll.
Fram och tillbaka går det – utan att det skapas så överdrivet spektakulära chanser.
Så blir det lätt i den här sortens kraftmätningar, när lagen – som sagt – kan varandra som lejonhanen kan honan.
Mer av samma vara kommer, det törs jag lova.
• • •
Snart kommer Lehner inte längre ihåg hur det känns att släppa in puckar.
Han har hållit nollan i sju perioder i rad nu.
Det är ju remarkabelt.
• • •
Ännu är det ingen på isen som haft anmärkningsvärt flyt – eller oflyt.
Men är det någon gång denna faktor verkligen avgör är det såna här kvällar.
• • •
2.36 in i första perioden i Game 1 i söndags förde Burgaren från Lerum in sin tredje cannoli i ugnen i det här slutspelet.
Sedan har Stars alltså inte gjort ett avtryck i protokollet.
Not so good, det.
• • •
Mellan publicering av intro och matchstart hann jag faktiskt gå på födelsedagskalas.
Min kompis Ashs mamma Adrienne fyller år och hon förärades ett överraskningsparty på Zoom.
Fint var det – men jag hade bra gärna velat ha lite tårta.
• • •
Ingetdera lagens powerplay fick mig att springa ut på balkongen och sjunga serenader i den svarta kvällen.
Och därmed har vi misstanken bekräftad – det blir sannerligen inget målkalas den här gången heller.
• • •
Vegas vita bortatröjor är enligt min mening mycket snyggare än de ordinarie ställen – men det gäller även Dallas, så det jämnar ut sig.
• • •
Sean Couturier vinner Selke Trophy, meddelas det.
Undrar om jag röstade på honom, jag tror det – och borde för det få en klapp på axeln av er Flyers-fans.

• • •
Jaså, Guran – du bara bränner av en Judas Priest-dänga out of the blue.
Det fick jag förstås googla, hårdrock är inte min avdelning….
• • •
Hej på’re – tills vidare.

– Tur förtjänar man.
Det sa alltid Henrik Zetterberg när något till synes slumpartat hade gått Detroit Red Wings väg – eller fällt dem.
Andemeningen var att den som jobbar tillräckligt hårt, vinnlägger sig om att göra rätt saker och aldrig ger upp i långa loppet får turstudsarna, kantbollarna och nätrullarna med sig.
Så är det antagligen.
Det är definitivt ingen tillfällighet att ett lag som Tampa vinner övertidsrysare efter övertidsrysare – fast det det emellanåt kanske kan te sig så. Lika lite som det var det när LA Kings triumferade i sudden death gång på gång 2014 – fast Rangers och Rangers fans tyckte att de hade brutalt oflyt i den där finalen då drömmarna dog.
Samtidigt ska vi inte glömma vilken tongivande faktor ren tur faktiskt är under den hypnotiserande kampen om Lord Stanleys buckla.
Vi ägnar så mycket tid och möda åt att reda ut vilka spelare som är bäst, vilka lag som har den sinnrikaste taktiken, var det finns mest hunger och ihärdighet och kraft och tyngd och tempo och vad den otvetydiga datan säger
Sedan slutar det i alla fall med att Miro Heiskanens klubba går av precis när han ska ladda på ett slagskott på blå och så kan Jonathan Marchessault bara ta pucken och kontra in ett avgörande mål och plötsligt är Vegas klara för Stanley Cup-final.
Just därför är det kanske, mja, inte inte logiskt, men i alla fall förståeligt, att så många är av hjältarna på de välslipade rören där ute är så vidskepliga.
För det är dom – tro mig.
Inte för att dom egentligen tror på på hockeygudar eller andra högre makter, men när den simpla slumpen nu envisas med att ha så stark inverkan på utgången i livsviktiga matcher är det ju snudd på omöjligt att inte inbilla sig att den går att besvärja med vissa ritualer. Så de sätter på sig utrustningen i en viss ordning, ser till att komma ut på isen till värmning i en särskild följd och äter – i alla fall om de är Tomas Holmström – pre-game-måltid på samma restaurang där de åt innan senaste hemmasegern.
Jag är lika själv; bär alltid vissa utvalda par kalsonger när jag flyger, slår tärningarna i duken två gånger innan jag kastar dem i Vegas crapsbaljor och måste spotta och svära och stå i om jag sett någon lägga nycklar på bordet.
Det hjälper ju inte.
Men kanske ändå…
Så igen:
Även om Zäta förstås visste vad han talade om, även om man förtjänar sin tur, ska vi vara medvetna om denna omständighet när den västra konferensfinalen nu passerar det vägskäl en Game 3 vid ställningen 1-1 alltid innebär.
Det handlar mycket om tur – och otur.
• • •
Idag, 10 september, är det exakt ett år sedan Furman Bjurman senast trampade svensk mark. Jag tog det sista steget ut från gaten i F-flygeln i terminal 5 på Arlanda, hoppade på SAS-kärra och flög till Newark.
Sedan har det gått 365 dagar utan att jag sett fäderneslandet.
Det känns lite…jobbigt. Planen var verkligen inte att stanna borta så här länge, jag hade tänkt komma hem till mamma och storebror och brorsdotter och alla vänner i juli och augusti men på grund av den förbannade pandemin gick inte det. Nu vet jag inte när det går att flyga dit och tillbaka och den här dystra milstolpen accentuerar saknaden väldigt mycket. Jag längtar hem ikväll, helt enkelt.
Det är dock bara att göra som de lag som ligger sex poäng under slutspelsstrecket i februari: Bita ihop och kämpa och vägra ge upp.
Samt nynna på Vera Lynns ”We’ll Meet Again”.
Some sunny day gör vi det.
• • •
Apropå svenskarna vi har kvar i Stanley Cup 2020…
Robin Lehner var det ingen hemmavid som hade förvarnat om när han landade i Nordamerika hösten 2009.
Det unga lejonet från Mölndal hade visserligen valts i andrarundan i draften tidigare under sommaren – ja, i samma som Hedman – och var en erkänd talang, men hade inte spelat en match i högsta serien i Sverige och började sin nordamerikanska karriär i OHL. Så någon hype rådde verkligen inte.
Men Robin lät rätt snabbt höra talas om sig, skrev inom ett år kontrakt med Senators och debuterade redan säsongen 10-11.
Vi talades vid på telefon några gånger under den tiden och redan då framgick det att han inte var någon dussinperson. Han hade åsikter, han sa ifrån om jag skrev eller sa något hen inte gillade och han var inte rädd att kräva omvärldens respekt.
Det var dock först under lockouten hösten 2012 jag träffade honom första gången. Jag var på AHL-resa i nordöst och det hade varit lite liv om Robin så inför en match mellan Binghamton och Portland i synnerligen rustika Androscoggin Bank Coliseei Lewiston i Maine gjorde jag en intervju med honom. Det blev en rätt rolig, för att inte säga rar, artikel som säger mycket om vem Lehner var – och i någon mån fortfarande är.
Sedan följde åren i Ottawa och Buffalo och bloggen stötte på honom med jämna mellanrum och de där intrycken från de första samtalen, om att han verkligen inte är som alla andra, stärktes. Bra var han också. Ett minne som står ut är från mars 2013, när han slog läromästaren Lundqvist för första gången – på Garden. Det blev en bra artikel då också.
Att han långa stunder mådde så dåligt och hade så svåra problem visste jag ingenting om, inte ett endaste rykte om något i den vägen hade faktiskt nått mina vanligtvis stora öron, men när han hösten flyttade till Long Island hösten 2018 valde han själv att berätta om sin svåra resa i en oförglömlig text i The Athletic och därmed växte ju den redan stora respekten ytterligare.
Bara det faktum att han till slut erkände för sig själv att han hade problem och bad om hjälp förtjänade, och förtjänar, aktning. Att han dessutom vågade berätta om det, och blivit en aktivist i frågor rörande psykisk ohälsa och missbruksproblem…ja, för mig är han ju en hjälte. Ögonblicket i Vegas förra sommaren, när han mycket välförtjänt vann Masterton och gick upp på scenen och fällde de klassiska orden ”I’m not ashamed to say I’m mentally ill, but that doesn’t mean mentally weak” hör till de mest oförglömliga under alla mina år som NHL-korre.

“I’m not ashamed to say I’m mentally ill, but that doesn’t mean mentally weak."

Robin Lehner's Bill Masterton Trophy acceptance speech was powerful. ? #NHLAwards pic.twitter.com/BuhJE7UBz4

— Sportsnet (@Sportsnet) June 20, 2019

Så, well, som jag sa om Vigge igår: Här i korresoffan hålls det alltid en extra tumme för Robin Lehner.
• • •
Alex Killorn får en matchs avstängning – och det innebär ju egentligen två, eftersom han missade de sista 55 minuterna av gårdagskvällens holmgång.
Jag har inga problem med det.
• • •
Hur är det – någon i läsekretsen som gått omkring och joddlat idag?
Det brukar bli så när man hör trudelutter som den otroligt underhållande vi pluggade igår.
• • •
Baby, den här matchen vi ska se nu – den kommer bli nåt. Inte som slutstriden i Westeros precis, snarare som Jamie Benn säger i en AP-artikel: ett parti schack. Stars ock Knights – två enheter med exceptionellt solid struktur – kan varandra nu, har vunnit varsin match och vet exakt vad som krävs för att betvinga den andre.
Det gäller bara att kunna göra det också, i en infernalisk hjärnornas tete-a-tete.
• • •
Jaha, Paul Fenton – som höll på att förstöra hela Minnesota Wilds organisation – får nytt jobb av Floridas färske GM Bill Zito och det är ju för lustigt. NHL pratar vitt och brett om mångfald och ambitioner att bredda sporten och så är det ändå bara samma good old boys som snurrar runt på alla tunga poster i ligan – och det spelar uppenbarligen ingen roll om de visat sig vara odugliga.
Bedrövligt.
• • •
Vad kul för Rosen – Jacob de la Rose – att han får ett år till med Blues.
Rykten har gått om att han skulle spela i Sverige nästa säsong, men nä – det är för tidigt för honom att åka hem.
• • •
Dagar när det kommer nya Springsteen-singlar är förstås alltid stora dagar och även om ”Letter to You” inte direkt river ner tapeterna i holken har den satt lite guldkant på den annars smådystra ettårsdagen sedan senaste Sverige-besöket.
• • •
Som sagt, jag försöker hålla tankarna på NHL:s ovissa framtid at bay, men idag bröt denna sobering Frank Seravalli-text rakt genom barriären.
Man, winter is indeed coming – och det blir inte roligt.
• • •
Nyhetsmaskinen Abris scoop om att Sunken kanske spelar med Boden i Hockeyettan i höst slog ner som en liten bomb i korresoffan framåt småtimmarna i går.
Jisses, vi pratar om en Stanley Cup-mästare här.

Well, om det går i lås är Boden att gratulera – precis som de lokala hockeyjournalisterna. De kommer kunna fylla anteckningsblocken med legendariska citat.
• • •
Ojvoj, det är NFL-premiär ikväll. Kansas City Chiefs mot Houston Texans. Go, Chiefs, säger jag – som älskar allt från gamla jazznästet KC.
• • •
Gratuleras ska också C More. Tobbe Forsberg är en lysande expertvärving. Jag vill komma hem bara för att höra honom prata.
• • •
Dagens tips

•Dallas – Vegas 2/OT (2-3)

• • •
Apropå att tiden går för fort: Imorrn är det 19 år sedan södra Manhattan i ett slag förvandlades till helvetet på jorden. Helt obegripligt.
• • •
Robin Lehner har hållit fyra nollor i årets slutspel. Tre till och han tangerar Martin Brodeurs rekord på sju, satt våren 2003.
Now, DET vore något.
• • •
Vad, var det idag någon som frågade Jon Cooper, betyder Victor Hedman för Tampa?
– Jag vet inte var jag ska börja och inte heller var jag ska sluta, svarade han.
Conn Smythe…sa vi nåt om den trofén?
• • •
Oj, sicket långt intro det blev idag då. Ja, men det är väl en grå torsdag mitt under konferensfinalrundan värd?
• • •
Jana Janmark hänger en puck ikväll.
Kom ihåg var ni…ja, ni vet.
• • •
Alltså, det har bara tagit mig tretton år…men igår kom jag plötsligt på ett enkelt sätt att hantera bloggens rätt omfångsrika bildarkiv.
Det betyder att det kan bli en långpromenad ner genom memory lane om en dag eller två.
• • •
OK, folks, ta ett djupt andetag.
Det är showtime igen.
Må bästa lag ha mest röta…

TAMPA – NY ISLANDERS 2-1 (Slut)
• • •
Oh.
My.
God.
Det är bara 7.8 sekunder kvar och ett Islanders-mål har hela perioden hängt i luften som luftballonger hänger ovanför Stockholm ljusa sommarkvällar.
Då hugger superstar Kutjerov in avgörandet för Tampa.
Det, hävdar jag, skadade Islanders ännu mer än utskåpningen i måndags.
Vilken grej…
• • •
Mailet från Ekeliw kommer direkt:
– Joddelidejoddelidejoddelidedo!
Ha ha!
• • •
Men det är ju märkligt att Bolts alltid får sina allra bästa spelare skadade vid de mest olägliga tillfällen.
Om Brayden Point är illa tilltygad kan det här blir väldigt svårt i alla fall.
• • •
Och sällan har en coach varit sämre på att dölja sin rusiga glädje än Cooper efter det segermålet.
Det var ingen större skillnad på honom och Ekeliw i det läget, törs jag påstå.
• • •
Nu har vi samma kvällsprocedur som vanligt här – fast med lite mer tid än tidigare.
Vi har nämligen just satt en ny organisation i verket, så på vardagar kommer morgonredaktören in en halvtimme senare än vanligt – och på helger hela en och en halv timme senare. Det betyder att jag har kan deadline-surfa halva natten lång. Lycka.
Likafullt: Ett samtal med Vigge ska inväntas och ett referat därefter komponeras och skickas till redaktör Glader.
Sedan kan jag börja joddla med mitt vin.
• • •
Imorrn har vi Game 3 mellan Dallas och Vegas och för fan, då kör vi igen.

TAMPA – NY ISLANDERS 1-1 (Period 2)
• • •
Det hänger ett veritabelt, svavelosande moln av krutrök över isen i Rogers Place efter mittperioden.
Den här serien har ju plötsligt förvandlats till slaget i Gettysburg.
Ojvoj så grinigt och elakt och brutalt det är.
Otäckt, nästan.
Och väldigt kittlande…
• • •
Ett antal svenskar har vunnit troféer som Hart och Norris och Calder genom åren, men verkliga tungviktaren Conn Smythe – priset till slutspelets mest värdefulle – är det bara två som höstat hem:
Lidas 2002 och Zäta 2008.
Så om Vigge keeps it up och Lightning vinner är det den mest exklusiva skaran av alla han joinar.
• • •
Aj och oj, är Brayden Point skadad nu också?
Jag kan se Tampas odds på de stora bildskärmarna i Vegas spotsbooks rassla till och höjas i ett slag.
• • •
Jaha, Björn, det är alltså rena rama kooperativet – en kibbutz på is – Old School Lou och Barry Trotz skapat ute på ön?
Det visste jag ändå inte.
• • •
Goodrow går verkligen över gränsen när han crosscheckar den redan skadade Nelson i huvudet, men frågan är samtidigt om Nelson alls ska spela. Han ser ju lätt vimmelkantig ut, som han inte riktigt vet var han är och undrar när bussen ska komma.
• • •
Tillåt mig joddla lite över hur fruktansvärt god Pastis steak sandwich var.

• • •
Jodå, jag såg att Heddy – vårt huvudtema ikväll – körde samma matchvärmningsritual som vanligt med rundnätte materialaren Bubba i Rogers.
Det så ut så här – och jag skulle vilja ge Bubba en medalj för modet.

• • •
OT?
Ja. Det känns som vi predestinerade för det ikväll – och i så fall börjar jag joddla på samma sätt igen.

TAMPA – NY ISLANDERS 1-1 (Period 1)
• • •
Konsensus uppstod inte ur tomma intet.
Islanders ÄR mycket bättre i denna showdown och kan definitivt konkurrera med glowing 2020-Tampa.
Bra.
Då blir det här en serie att följa med dunkande hjärta.
• • •
Mighty, Mighty Conn Smythe-Victor!
Han är ju för satan helt fenomenal just nu.
Den dag prospects får hälsa på honom kommer de vara minst lika storögda som han var när han smög fram till nummer 5 i den hutlöst trånga bortakabyssen i igloon i Pittsburgh för elva år sedan.
• • •
Killorn har alltid framstått som en normalbegåvad person i mina ögon, men tacklingen han förstör Nelson med – och helt korrekt får matchstraff för – antyder att det varit en felaktig bedömning.
Herregud så enfaldigt gjort.
• • •
Islanders hade dock behövt göra mer av det fem minuter långa powerplay Killorn bjuder på.
Det går inte att försätta såna chanser i en konferensfinal. Det är en hundraprocentig no-no. Motståndarna som lyckas med sin penalty kill får ju allt momentum.
• • •
Det verkligt jobbiga för Tampa är att Cooper envisas med elva forwards och sju backar. Så nu har de bara tre kedjor plus en tjomme som skvalpar runt lite här och där.
• • •
Matt Martin är i sanning en man att hålla i handen när konferensfinal-åskan går.
• • •
Woah, Trotz chockar med Andrew Ladd i laguppställningen.
Det är alltså inte med speed han föreställer sig att Tampa ska besegras…
Men du ser Björn Falk, din vän från centrala Bayern befinner sig till och med lägre ner i hierarkin än såna gubbar.
Å andra sidan: Även Ladd har ju faktiskt en ring han också.
• • •
Hehe, Mat Barzal ser ut som han firat midsommar i Rättvik 1978 och kallat alla raggare han stött på för ”töntar”.
• • •
Jaha, det var Jack Adams-vinnaren som presenterades ikväll – och han heter Bruce Cassidy.
Välförtjänt, absolut, han har gjort ett enastående jobb den här säsongen (också) – men personligen hade jag gett plaketten till Tårtan, som lyckades göra ett Columbus brandskattat på nästan allt konkurrenskraftigt.
• • •
Tänk att en icing kan bli så där kostsam.
• • •
Nu ska en steak sandwich levererade av Pastis konsumeras. Det är det första äter idag, så jag är nästan lika glad som Oskar Lindbloms hund.

Korten-på-bordet-tajm för New York Islanders.
Ikväll måste de bevisa att det som hände i första mötet med Tampa bara var en fluke.
Det är inte absolut nödvändigt att de vinner, även om det såklart vore att föredra, men de måste visa att de kan tävla med Lightning på lika villkor och inte är ett lag som låter sig förödmjukas två matcher i rad.
Om inte, om de blir skymfade på samma sätt igen, är östra konferensen i 2020 års Stanley Cup Playoffs i praktiken över.
Men alla är ju överens om att det här blir en HELT annan match än den förra. Islanders kommer, säger konsensus, spela betydligt bättre och pressa favoriterna från Florida i tre perioder. Till och med Ekeliws grabbar tillhandahåller sådana prognoser – åtminstone när omvärlden hör på.
Och ja, även jag tror väl egentligen på ett likadant scenario. Men jag vill se det också. Jag vill få bekräftat att den rent iögonenfallande klasskillnaden i måndags bara vara tillfällig.
För det finns samtidigt en gnagande känsla hos mig om att den sanna differensen i konkurrenskraft dessa lag emellan faktiskt blottlades i Game 1.
Bolts är inte blott i strålande form denna exceptionella indiansommar. De har helt uppenbart DET. Inspirerande feelgood-värme strömmar genom truppen. Självförtroendet lyser om dem som auran lyser om Di Leva i videon till ”Naked Number One”. De spelar med övertygelsen om att de fått ett uppdrag av högre makter och därför inte kan stoppas.
Så jag skulle inte ramla ur korresoffan av förvåning om de pulvriserar sin motståndare en gång till.
Vi får se.
Korten på bordet, Islanders, korten på bordet.
• • •
Idag var det en bra dag i New York City.
Vi fick nämligen beskedet att våra restauranger från och med sista september äntligen får börja med bordsservering inomhus igen. Bara 25 procents kapacitet tillåts, temperatur kommer tas på alla gäster, telefonnummer måste lämnas för eventuell smittspårning och mask är krav utom när man sitter till bords. Men ändå. It’s a start.
Jag planerar fira denna milstolpe med några glas finfin Merlot när vi är klara med allt i afton.
• • •
Sverige har alltså fem spelare kvar i årets Stanley Cup-vals och den med allra mest stjärnglans ska upp i ringen ikväll igen.
Första gången bloggen träffade honom – Victor Hedman alltså – stod det 2 juni 2009 i almanackan. Pittsburgh Penguins och Detroit Red Wings skulle just spela Game 3 i Stanley Cup-finalen i gamla igloon i Steel City och Vigge var där som en av de top prospects som alltid bjuds in till finalen. Han var extremt artig och vänlig – och storögd. Såklart. Blott arton år gammal fick hans ju för första gången hälsa på Lidas och Zäta och Datsyuk och Crosby och Malkin. Det är som att vara ung gitarrist och få ta i hand med Jimi Hendrix, Keith Richards, Eric Clapton, BB King, Prince, Robbie Robertson och The Edge. På kvällen efteråt gick den församlade svenska mediakåren, inklusive legendarer som Calle Johansson och Eken och TT-Göran, ut i Pittsburgh-kvällen och då kunde Victor själv inte delta, han var för ung, men pappa Olle gjorde oss sällskap och trevligare har vi sällan haft. I alla fall inte i den stan.
Senare samma sommar blev den bastante ångermanlänningen vald som nummer två i draften i Montreal och hösten därpå debuterade han med Bolts i nya hemstaden Tampa. Bloggen var med då också. Jag minns särskilt att mamma Elizabeth hade svårt att greppa att yngste sonen var föremål för så mycket uppmärksamhet. ”Det är ju bara min Victor”, sa hon när vi stod och tittade på medan han gjorde ännu en tv-intervju med något amerikanskt bolag i St Pete Forum-environgerna (Amalie hette så då). Well, mamma – det har i visat sig inte vara så bara det.
Därefter har jag följt nummer 77 under ett oändligt antal matcher i Tampa och annorstädes, sett honom i finaler och Game 7:s, varit med när han vunnit Norris Trophy i Vegas och klätt ut sig till pirat under All Star-helger, gjort hundratals intervjuer och varit hemma hos honom på reportage (efter mycket tjat…) – och han är sedan länge en av mina stora personliga favoriter.
Han har en hemlig nasty sida som ibland kommer fram på isen, det har ni sett, men aldrig utanför. Där är han otroligt vänlig och ödmjuk och tillmötesgående och till och med omtänksam som få hockeyspelare tycker sig ha anledning att vara visavi oss snokande murvlar.
För några år sedan var det en ung nordamerikansk kollega som förlorade sin mor och förstås var otroligt ledsen över det, de stod varandra väldigt nära, och första gången efter den hemska dagen han åkte ner till Tampa och kom in i Bolts omklädningsrum gick Vigge, som hade hört om tragedin från gemensamma bekanta, omedelbart fram och la en arm om axeln på honom och sa några tröstande ord.
– Det glömmer jag aldrig, det hade han egentligen alls behövt göra och det värmde enormt, har kollegan flera gånger berättat.
Well, that’s Victor for you.
Så ja – i den här soffan, känd under förnamnet ”korre”, håller vi alltid en extra tumspets för pansarkryssaren från Fäbodvägen.
• • •
Nej, i skrivande stund är det absolut ingen som vet vilken av Islanders målvakter som startar.
Att få ur Trotz den typen av information på förhand är svårare än att få främlingar på stan att avslöja sina bankomatkoder.
• • •
Det får gärna sluta rycka i min vänstra ögonlock nu. Ytterligt irriterande.
• • •
Det är inte bara vi tvåbenta varelser som varit glada över att se Oskar Lindblom in action på slutet. Så här glad blev hunden Tage (!) när husse kom hem till Arlanda igen.

Oskar Lindblom and his dog Tage reuniting for the first time since leaving for the NHL bubble ? pic.twitter.com/z9j0pg18Ya

— Brooke Destra (@BrookeNBCS) September 9, 2020

Är det så där Manfred regerar när han ser dig på morgnarna, HEK?
• • •
Dagens tips:

•Tampa – NY Islanders 1 (5-2)

Jo, nu när det bara är en match per kväll tror jag vi får spica upp saker och ting med ett siffertips också
• • •
Rolig kuriosa om Hedman: Han är glödande Manchester United-supporter och så besatt av fotboll att han har aktuella laguppställningar hos samtliga lag i de stora europeiska ligorna i huvudet.
Det där trodde jag inte på när jag först hörde om det och gick fram och sa ”få höra nu då, Borussia Dortmund”…
– Hm, Dortmund, sa han och tänkte en sekund. Sedan kom alla namnen som rinnande vatten.
Rain Man från Ö-vik.
• • •
The Athletic nådde en tung milstolpe idag. Den nordamerikanska sportsajten kunde meddela att man nu har över en miljon prenumeranter.
En miljon betalande läsare…rätt tungt det.
När ska en miljon svenskar inse att det är värt att punga upp några kronor för att läsa NHL-bloggen.
• • •
Mer om 77 i vad som håller på att bli rena rama Hedman-posten, men lugn bara – jag tänkte framöver berätta lite personligt om alla svenskarna som fortfarande har chansen att få namnet inristat i den heliga bucklan:
Han är flygnörd och lär komma att skaffa eget flygcertifikat när karriären är över – och så är han rädd för alltför hård rockmusik.
Ja, det såg i alla fall så ut när förre lagkamraten, death metal-fanatikern Strålle Strålman, spelade sina favoriter för honom.
Jag var en gång vittne när Victor fick låna Antons lurar i omklädningsrummet i Amalie och efter bara några minuter var han helt blek.
Mycket kul.
• • •
Ikväll får vi veta vem som vinner utmärkelsen ”General manager of the year” och som av en händelse råkar samtliga nominerade – Islanders Old School Lou, Tampas Brisebois och Dallas Nill – vara kvar i bubblan.
Det indikerar onekligen att de som röstade – tv- och- radiofolket – hade koll på grejorna i år.
• • •
Varlamov står för Isles, vet vi nu.
Håll i hatten gosse. Du kan, som det heter i en klassisk liknelse, få se ner gummi än en död skunk på en Parkway här i New York.
• • •
Det var ett tag sedan Stanley Cup-altaret syntes på bild i bloggen, men det står kvar här på parketten och det buzzar lite ikväll, som om det visste at något alldeles väldigt speciellt ska hända nu.

Låt oss hoppas.
Nu: Showtime!