God dag.
Nu ska vi se New York Islanders spela hockey igen, i en eftermiddagsmatiné mot Philadelphia Flyers, och det känns angeläget att göra följande statement:
Jag har hållit på IK Brage hela livet – så jag förstår.
Vad, frågar du lätt häpet, talar han om? Vad har bloggarens livslånga Brage-sympatier med Game 2 i en kvartsfinal i Stanley Cup-slutspelet att göra?
Jo, det betyder att jag är intimt förtrogen med det New York Islanders-fansen upplever nu.
Inga jämförelser i övrigt, Borlänges grönvita hjältar har inte precis förgyllt historien med fyra raka mästerskapstitlar, eller några titlar överhuvudtaget, men bristen på respekt och omvärldens bild av favoritlaget som ”tråkigt” har vi faktiskt gemensam.
När Rolf Zetterlund – på många sätt svensk fotbolls egen Lou Lamoriello, om än i tränarrollen – 1977 kom till Tunaslätten och Domnarvsvallen låg Brage i dåvarande division 3. 1980 tog klubben lilla bronset i Allsvenskan, med snudd på nästan inget annat än hemvävda borlängetalanger som Bernt Ljung, Göran Arnberg, Tomas Nilsson, Roger Hansson och den magiske Serik Johansson – brukets egen George Best, fast med looken hos en en ung Brian Jones i Rolling Stones. Och Roffe själv vann guldbollen – som spelande tränare på 40 bast!.
Den resan var förstås ett mirakel att följa för en liten knatte. Allsvenskan fanns inte ens i sinnevärlden för tioåringen som satt på Norra E på ”Vallen” och tittade när Serik Johansson skruvade in hörnor på Hällefors och Åshammar och andra rivaler i division 3 västra Svealand. Men bara tre år senare såg han samma idol i premiär i högsta serien mot IFK Göteborg på Nya Ullevi (där lyckades Serik inte skruva in några hörnor, men han gjorde det två gånger om på Djurgården i en match samma höst, jag lovar och svär)
Resten av världen rynkade dock på näsan. Ett bonngäng från breddgrader norr om Uppland skulle liksom inte spela fotboll, inte på så hög nivå – och framförallt inte så tråkigt. Det var uppfattningen. Zetterlund stod för en vansinnigt trist, defensivt orienterad tjong-filosofi. Det gick så långt att bekanta i Stockholm som inte ens var inne på fotboll många år senare sa ”Bragelir” när de skulle beskriva riktigt tråkiga fester.
Helt omotiverad var denna image förstås inte. I alla fall inte de där första allsvenska åren. Roffe Z anpassade spelidén efter materialet och Brage tog väldigt många poäng genom att spela 0-0 (i ett tvåpoängssytem, mind you). Jag såg själva matcher mot Bob Houghtons MFF – inte heller direkt en tidig förlaga till 2010-talets Real Madrid – där utespelarna bara undantagsvis var utanför mittcirkeln.
Men vad brydde vi som höll på laget oss om det? Vad rörde det oss att motståndare och deras supportrar att de blev uttråkade? Och vad rörde det Roffe Z?
Det var inte för att vi på läktarna skulle bli roade som legendariske Brage-ordföranden Slana Österberg – den förste som såg tränarämnet i Zetterlund och erbjöd honom jobbet utan att han hade haft ansvar för några andra lag – tog den benhårde mittfältsstrategen till Dalarna. Det var för att IK Brage skulle bli en framgångsrik klubb – och en framgångsrik klubb blev IK Brage.
Likheterna med New York Islanders anno 2020 är slående, tycker jag. De är också från en avkrok – Long Island – många fnyser åt och egentligen inte ser som naturlig hemvist för ett NHL-lag. Och under den nya administrationen anses de spela riktigt rälig, strikt försvarsinriktad hockey.
Men det är inte som entertainers Lamoriello och Trotz försörjer sig. Det är, likt Slana och Roffe Z, som ledare med ambitioner att skapa framgång och framgång håller de på att skapa.
Och – just precis: Vad rör det dem, eller Islanders fans, att andra inte känner sig underhållna?
Som neutral kan jag ju säga att jag rent allmänt föredrar en annan hockey än den Long Island-laget i alla fall påstås företräda just nu. Jag gillar det där ”moderna”, kreativa, kvicka och tekniska och blir mer tagen av en virtuos som Connor McDavid än av Göran Arn…förlåt, Ryan Pulock..
Men so what? I slutändan handlar det om att vinna och till skillnad från de närmast föregående 20 säsongerna, när de kanske varit ”roligare” men inte haft mer framgångar än nyss nämnda Hällefors, kan Islanders vinna nu.
Dessutom: Precis som Brage hade den mördande anfallstrion Johansson-Hansson-Nilsson – Jo-Ha-Ni, på lokal lingo – HAR ju Islanders samtidigt offensiva artister.
Mathew Barzal, Anthony Beauvillier och Jean-Gabriel Pageau är Long Islands svar på de vi bara kallade Serik, Roger och Tomas – fast med skenor istället för dobbar under sulorna.
Med den förkunnelsen känns som att tillbörlig respekt, förståelse och erkänsla – saker Islanders sällan föräras – är etablerad.
Nu kan de släppa pucken i Scotiabank Arena.
Heja Brage!
• • •
Det har gått drygt fjorton timmar sedan Elvis left the building i Edmonton, men jag darrar fortfarande lite av uppvisningen.
Snacka om statement.
Han sa själv efteråt att han inte fokuserar på distraktioner som vissa Knights-spelares pladdrande i första matchen, men jodå. Det gick att se på både på det bestämda i alla magiska ”moves”– och på det lätt sardoniska leendet. Han ville visa vem de hade stungit…
• • •
Vad för svenska fotbollslag man skulle kunna jämföra Philadelphia Flyers med vet jag inte – bara att det inte är Öster, för då blir översteprästen i den svenska Flyers-församlingen, Viberg, vansinnig.
Men Djurgården under Vito Knezevic-eran kanske man kan dra en parallell till. Det var väl ett fruktat benknäckargäng.
Fast nä. Flyers är Flyers. De har en helt egen, tydligt utmejslad identitet och behöver ingen sådan draghjälp.
I sin nuvarande skepnad spelar de för övrigt också vacker, dynamisk, explosiv hockey – i alla fall när de har lust.
Så de som inte tillhör Roffe Z-falangen vet var de ska lägga sina sympatier idag…
• • •
Nej, jag har inte hunnit gå och får örat spolat. Jag har knappt hunnit ta av och på glasögonen sedan vi hördes senast.
Så proppen sitter där den sitter. Som en puck Shea Weber nitat fast i planket med sitt hårdaste slagskott. Men den märks lite mindre idag, så jag är inte på fullt lika bister humör.
Lucky er läsare.
• • •
Nu är det väl dessvärre så man nästan börjar undra om vi nånsin igen får se Vladimir Tarasenko spela hockey på högsta nivå igen.
Han ska operera sin förstörda axel en tredje gång och enligt Blues GM Doug Armstrong dröjer det fem månader innan hans status ens kan utvärderas igen.
Så väldans tråkigt.
• • •
Bo Horvat, Canucks kapten, var mer öppen än EP om hur mycket motivation Golden Knights uppträdande i första matchen genererade.
– Vi noterade hur mycket de skrattade och pratade när de hade ledningen. Sådant sitter kvar i bakhuvudet i nästa match, absolut. Ikväll var de betydligt tystare. Förhoppningsvis kan vi se till att det förblir så, sa han på presskonferensen efteråt.
There you go.
• • •
Grattis till CMore.
Värvningen av Kajsa Kex är en jackpot, varken mer eller mindre.
• • •
Apropå Brage – ni får nog räkna med att det kan bli ett återkommande tema idag – heter klubbens moderna supportergruppering något så vackert som Serik Fans och jag kan inte låta bli att berätta att jag var med och startade denna fina sammanslutning.
Jag och Anders Ljung – lillebror till världsmålvakten Bernt, tillika min bäste polare under uppväxten i Borlänge – kom under en glad kväll på Hannas Krog i Stockholm i mitten av 90 talet fram till att att laget i våra hjärtan fick för lite stöd och förtjänade en klack. Någon vecka senare hade vi kommit på det givna namnet, samlat ihop ett färgstarkt rövargäng och stod med folkölsburkar i hand på Norra E och skanderade om att Slana är gud.
Resten är, som det heter, historia,
Och numer är man ju, kan jag helt malligt meddela, hedersmedlem 001.
Kalla mig 001 Furman.
• • •
Åh, för gissningsvis sista gången under hela slutspelet får vi se tre matcher idag – och något som i alla fall påminner om en riktig tipsrad kan föras till torgs.
Här är bloggens.
•Philadelphia – NY Islanders 1
•Boston – Tampa 1
•Dallas – Colorado 2
• • •
Goda nyheter:
Claude Julien mår bra och kommer fortsätta jobba som coach åt Montreal Canadiens.
– Om vi vunnit Game 5 hade jag varit tillbaka i Toronto redan till nästa match, sa han rentav vid en presskonferens i morse.
Det är ruter i gamle Claude!
• • •
”Ut på den vänstra kant, spelar Brages elegant – Serik, Serik, Serik”.
Så löd en ramsa som den ursprungliga fyllklacken på Domnarvsvallen – förebilden till min och Anders skapelse – skanderade i slutet av 70-talet.
Den är det väl bara att översätta direkt på Beauvillier.
• • •
Ouch, Coyotes åker på en rejäl smocka av Bettman. De – eller ja, förre GM:n Chayka – har uppdagats med otillåten testning av talang innan Combine och straffas riktigt hårt. Klubben blir av med ett andraval i draften 2020 och ett förstaval 2021.
Det svider det.
• • •
Viktigast av allt för Flyers idag igen:
Hamna inte i underläge. Det var en dödssynd mot Brage, man fick aldrig komma i närheten av straffområdet igen – och det är det mot Islanders också.
• • •
Dagens godbitar från the shrine i holken – en säsongsackreditering i Nassau Coliseum/Barclays och en tidig bricka från Wells Fargo, som då fortfarande hette Wachovia Center.
Nu har bägge lagen i den tidiga matchen fått magi från helgedomen.
• • •
Och här får ni, slutligen, dagens smash hit att värma upp med innan pucken släpps.
