BOSTON – TAMPA 2-2 (Period 2)
• • •
Ja, Bruins jämnar ut spelet i andra och en ångande, stånkande dragkamp har tagit vid.
Den avgörs förhoppningsvis inte förrän i en riktigt svettig förlängning.
Det var för länge sedan vi fick grillas i ett sådant drama nu.
• • •
Som sagt: 
Pasta och Marchand.
Det måste finnas en hemlig formel för den där kemiska föreningen.
• • •
Victor har sån omfattande tjänstgöring ikväll att han borde få certifikat som ”essential worker” forever och kan röra sig fritt var han vill även under pandemier.
• • •
Undras var vänner som Linyreg, Vanessa, Chall, Julia, Idsint och HEK åller hus ikväll.
Inte för att det är några fel på er som håller grytan kokande, tvärtom, men man vill ju ha alla kompisar samlade såna här kvällar.
• • •
Det var bara jox med utrustningen nu, men det måste ändå ha ilat till av obehag i magen på B’s-fansen när Halak tog sig till båset för hjälp.
Om han…nä, vi tänker inte färdigt den tanken, va?
• • •
Oj, vad han svor och skällde efter sista utvisningen, Vigge. Den sidan har jag aldrig sett face to face. Han är så from och vänlig off ice…
• • •
Man ska ska passa sig för att skriva om sizzling fajita, man blir lätt för sugen på mexikanskt.
En laddning från Javelina är på väg hit nu.
• • •
Som sagt:
Övertid.
Jag ser fram emot det.

BOSTON – TAMPA 1-1 (Period 1)
• • •
Jamen, kolla – vad härligt.
De har vridit på gaskranen i den här serien, så den fräser som en sizzling fajita på öppen stekhäll i Guadalajara.
Kvällens inledningsperiod är ju så mycket bättre än den i förrgår att det är som att jämföra smurfarna med Miles Davis.
Gladiatorerna där ute trycker till med full spätta i varje byta, det händer saker hela tiden, känslorna sjuder och svallar.
Hurra!
• • •
Brad Marchands och Pastas kemi är så speciell att den som kan återskapa den lär vinna nobelpriset i just kemi.
• • •
Plötsligt får Zach Bogosian – ett namn i klungan om det nånsin funnits ett – för sig att han är Pavel Datsyuk och snurrar suspensoarerna av klassbackarna Krug och Carlo..
Han borde verkligen få en extra assist för den insatsen.
• • •
Ett vedhuggarmål ikväll också, jaha.
Men den här gången passerar pucken i alla fall mållinjen, tydligt och klart.
Det var ju problemet igår, som jag ursprungligen missade: Med ingen kameravinkel gick det att avgöra om Lindell nånsin fick in pucken bakom Francouz, men Dan O’Rourke lyckades döma mål i all fall – samma Dan O’Rourke som gjorde bort sig under skandalmatchen mellan Vegas och San Jose ifjol och sedan inte fick döma mer.
Det är kanske dags att skicka hem den lille keruben igen – och en gång för alla inse att han inte har i playoff-matcher att göra längre.
• • •
Jag förstår att Cooper svär som en sjöman efter det bortdömda målet. Det ÄR ju offside – men så långt före momentet när det blir mål att det är direkt löjligt att det alls ska kunna granskas.
• • •
Mer att morra åt:
En fluga har letat dig in i holken och surrar runt korresoffan.
Vilket svin, här vet ju hela världen att jag vill vara själv under Stanley Cup-sändningar.
• • •
Fast visst: Brayden Point ska ju inte åka och såsa så där ner det är det är dags att byta.
• • •
Eller hur, Tobbe. Personligen tror jag inte Canucks når dit de siktar förrän de återgår till de gamla tröjorna. De är så oerhört mycket snyggare än de här blodfattiga, blåvita de spelat i senaste decenniet.
• • •
Tampas grittiga tredjekedja…det är verkligen nåt med den.
• • •
Nu ska jag jaga fatt i den där flugan och göra med honom som Kronwall brukade göra med vänsterforwards som åkte och tittade i isen.

Vi tar och drar favoritklyschan idag igen:
It’s getting late early – både här och där.
De olycksbådande molnsjoken stävade in på Colorado Avalanches himlavalv igår kväll – och samma öde kan drabba Tampa Bay Lightning och Vancouver Canucks när nästa etapp i Stanley Cup-racet nu ska tillryggaläggas i Scotiabank Arena och Rogers Place.
Om de förlorar även Game 2 mot Boston respektive Vegas börjar marken krackelera under skridskoskenorna och inom bara dagar kan hela säsongen försvinna i ett slukhål.
Men de kan trösta sig med en detalj som möjligen ter sig banal men antagligen är rätt så betydelsefull:
Efter träningen i morgon behöver de inte knö ner sina bastanta hockeyrövar i flygplanssäten och flyga till Logan i Boston och McCarran i Vegas.
Även fortsättningen av kvartsfinalserierna fortsätter i samma arenor, under samma förutsättningar.
Det underlättar en comeback, tror jag. Eller gör det i alla lite enklare att undvika katastrof på en gång.
Nog gynnar det exempelvis Bolts en smula att de slipper ta sig an björnfamiljen i själva mothership-idet TD Garden, där de våldsamt högljudda fansen utan tvekan ger hemmapojkarna extra energi med sitt blytunga ”Let’s go Bruuuins”. Och partyt i T-Mobile Arena på Strippen i Vegas under slutspelsmatcher – gosh så Canucks ska vara glada över att få slippa det.
Men även själva resandet – eller det inställda resandet, snarare –spelar gissningsvis roll.
Ja, jag älskar att resa, i synnerhet under slutspelsrushen, och skulle just nu ge nästan vad som helst för att få uppleva även det som till vardags framstår som outhärdligt; den hopplösa kön till securityn på Pittsburgh International, illaluktande medpassagerare med för mycket handbagage på sätet intill under en red-eye från San Jose till JFK, svår turbulens under inflygningen mot Wayne County i Detroit, missad connection i Atlanta och fyra timmar försenad avgång från Lambert i St. Louis – utan möjlighet att gå till baren för jobb väntar ändå vid ankomst.
Men det är samtidigt så att oavbrutet flygande, särskilt över flera tidszoner, sliter och tär. Man blir stressad och utsjasad. Och det gäller även HL-stjärnor, fast de transporteras i så gränslös komfort. Nu, i början av serierna, är det inte så farligt, men flängandet från match 4 och framåt är pärs alla inte står pall.
Nu slipper de det momentet.
Helt.
Så min klyscha kan gå och snyta sig.
Det må bli sent tidigt här och där. – men det är lättare att vrida tillbaka klockan än någonsin.
• • •
När jag skriver om proppar i den här bloggen brukar det handla om såna som Yellbear Hjalmarsson sätter in med höfterna när Gabe The Babe Landeskog kommer fri.
Men nu har jag min egen i höger öra och den är lika omutlig som Vegas Golden Knights forechecking. Hur mycket jag än pumpar med Debrox – den amerikanska version av er Revaxör – vägrar det lätta..
Det får två konsekvenser:
1. Jag är på dåligt humör och fräser och morrar. Passa er.
2. Jag får lov att lyssna på Kung Kenta-Guran och inom kort gå till någon vårdinrättning och få hörselgången sköljd. Och – det gör mig ännu grinigare. Verkligen, passa er…
• • •
Apropå grinig blev den kostsam, Tårtans avslutande finger-flip visavi media i bubblan.
NHL meddelade idag att den argsinte Columbus-coachen får böta 25 000 dollar för sitt uppträdande.
Lite saftigt, kan tyckas. Spelare som hugger huvudet av varann får betala vad som motsvarar 50 öre men en sur coach som inte vill prata klämmer de på vad som motsvarar en årslön för somliga.
Samtidigt är det på tiden att han lär sig nån gång. Herr Kapten Haddock får big bucks av Jackets och i lönen ingår bland annat att sitta genom presskonferenser – även efter bittra förluster.
Så hemskt är det inte, skärpning gubbe.
• • •
Men nej, ni behöver inte vara oroliga för mitt öra – och framförallt behöver ni inte plåga hypokondrikern med teorier om vad för allvarligare åkommor det kan tänkas handla om.
Jag hör tydligt klart, och har inte ont – det är bara sjukt irriterande.
• • •
Aj och oj, Lightning tvingas klara sig utan Ryan McDonagh i afton.
Det är ett brutalt avbräck. Så brutalt att jag nog får ta och revidera mitt tips. Matchen kommer nog inte sluta som jag hade för mig för ett par minuter sedan.
• • •
Åh, trade alert är kul. Penguins byter alltså till sig Kasperi Kapanen, plus Jesper Lindberg och Pontus Åberg, från Toronto – och skickar bland andra Evan Rodrigues och Filip Hållander i andra riktningen.
Tja, det är inga fel på Kapanen. Men det är inte alldeles lätt att se vilka behov han tillfredsställer i västra Pennsylvania.
Och vad trist för Lill-Nyllet. Han och Kapanen är ju bästa polare.
• • •
I mediapoolen ligger er bloggare nu på 13:e plats – med blott fem konkurrenter bakom mig. Upp till stjärnan på förstaplatsen – vi kan kalla honom Arpon – har jag 35 friska poäng. Ska vi hoppas att Chara, Paquette, Markan och Nosek hjälper mig att överbrygga det avståndet ikväll?
• • •
I en intervju med The Athletic idag säger Phil Esposito att Nikita Kutjerov skulle kunna vara lika dominant som Sidney Crosby och Connor McDavid – om han bara inte förstörde för sig själv med sitt humör hela tiden
– Jag önskar jag hade haft hälften av hans talang när jag spelade. Han har så mycket mer begåvning än den han utnyttjar. Därför är det så frustrerande att se honom spela så dåligt, säger den gamle Sverige-hataren.
Något ligger det.
• • •
Reviderad tipsrad:

•Tampa – Boston 2
•Vegas – Vancouver 1

• • •
Dagens klenod i The Stanley Cup Shrine här i holken på Manhattan:

Det är själva grundpelaren, Canucks gamla tröja – plus en Sportbladet-mössa – och jag lyfter fram den i hopp om att Nucks ska kunna spela i alla fall lite bättre senare ikväll.
Och, let’s do this.
Showtime!

PHILADELPHIA – NY ISLANDERS 0-4 (Slut)
COLORADO – DALLAS 2-5 (Slut)
• • •
Well, well.
Avalanche är inte nere i brygga – men nästan.
Stunning, tycker jag.
Men det är ju så med Dallas Stars. De kan blända med sin offensiva kreativitet och sin snabbhet, men när det behövs stänger de matcherna med nästan samma beslutsamhet som Islanders också.
Så, well, om inte MacKinnon & co börjar göra fler mål och skaffar sig ordentliga försprång kan vi ha en fin liten skräll på lut här.
• • •
Leaving bloggen never easy, säger jag för att knyta an till bandet som blev kvällens tema.
Men vi hörs ju snart igen.
Eller hur?

PHILADELPHIA – NY ISLANDERS 0-4 (Slut)
COLORADO – DALLAS 2-4 (Period 2)
• • •
Dra på så kallade trissor.
Stars – Avalanches lilla hund i förstaperren – börjar bitas och iscensätter en lätt chockerande vändning.
Well, det handlar ju inte om att spela bra och snyggt – det handlar om att göra mål.
• • •
Ja, Julia, jag är med dig. Ra-Ra-Radulov får gärna fortsätta perforera protokollet med mackor och cannolis. Han är mitt sista hopp i den där beramade journalistpoolen.
• • •
Så mördande – ja, mördande på sjungande dalmål – deras PP är känns det nästan overkligt att Avalanche inte lyckas måla i fem mot tre.
• • •
Kan de sluta spela Enya i Rogers Place? Man får ju tvångstankar om att tända rökelse och ta fram sina heliga stenar.
• • •
Ja, inte vet inte hur de skulle döma på nåt annat sätt på Combat-Esas mål. Han högg lite ved på Frankies på benskydd, men pucken låg ju lös,
• • •
Andy did you hear about this one, vill man ju fråga Andy Greene apropå den där Michael Stipe-tweeten.
• • •
Nu får vi se vad Avalanche går för.
Det är en sak att spela Raj raj-hockey när allt går bra. En annan att gå to war när det tar emot och pressen ökar.

PHILADELPHIA – NY ISLANDERS 0-4 (Slut)
COLORADO – DALLAS 1-0 (Period 1)
• • •
Nu såg ju bloggen inte första mötet, så jag ska egentligen säga något om hur det var då, men det är uppenbart att Avalanche startar med en helt annan eld i bröstkorgen ikväll.
De spelar som stora lag spelar när de inte har råd att förlora.
Om det inte varit för Khudobin…ja, ni vet.
• • •
Så orbajsare jag är har jag inga ord kvar som räcker för att beskriva hur imponerad jag är av Nathan MacKinnon.
Men låt oss försöka:
Om han var en bil skulle han få senaste Ferrari-modellen att framstå som en Drabant, om han var gitarrist skulle Jimi Hendrix likna en nioåring som tar sina första ackord på kommunala musikskolan i Ödeshög och vore han en entrecote skulle den de serverar på Wollensky Grill kastas i soporna.
• • •
Ikväll har de hittills varit Avalanches lilla hund, men Stars är ändå klart starkare än den hårde Ekeliw gjort gällande i senaste veckornas pod-inspelningar. Och de har självförtroende nu. Så får de hänga kvar på det här sättet lever hockey-estradörerna från Klippiga bergen ändå farligt.
• • •
Så här i början av rundorna, när vi inte har några elimination-matcher på programmet, får jag knöla in några lediga kvällar då och då – och den här veckan har jag bestämt mig för att torsdag blir Pellepennans lilla hockeyfria glänta.
Så ni vet.
• • •
Denna lilla tweet från er lille bloggare re-tweetades av nordamerikanska kollegor och har plötsligt blivit lite mini-viral.

Rather surprising to see Michael Stipe in the NHL nowadays pic.twitter.com/2xjQlpwEh1

— Per Bjurman (@BjurmanPer) August 25, 2020

Men håll med, herr Greene är ju sjukt lik R.E.M.-sångaren!
• • •
Men vänta nu, hörde jag rätt – har Avalanche kallat in Michael Hutchinson som back-up i Grubauers frånvaro?
Ja, visst har dom.
Där har vi en som…hur säger man…just won’t go away.
• • •
Men Flyers var laget som were losing their religion ikväll, för att nu knyta ihop Michael Stipe-påsen.
• • •
Hoppas någon räknade hur många ”There’s no doubt” Badtofflan spottade ur sig på presskonferensen i Toronto.
• • •
Apropå det:
There’s no doubt att Pellepennan ska pigga upp sig med lite kaffe nu.

PHILADELPHIA – NY ISLANDERS 0-4 (Slut)
• • •
Utskåpning.
Och plötsligt känns det som att vi har två jämna serier i kvarten – och två väldigt ojämna.
• • •
Islanders två första mål – de viktigaste – görs alltså av Andy Greene och Jean-Gabriel Pageau.
Vad har de gemensamt?
Jo, Old School Lou Lamoriello bytte till sig bägge två innan trade deadline i februari.
Helt passé och slut är han kanske inte…
• • •
Det är fortfarande anmärkningsvärt hur lite Flyers toppspelare – Giroux, Couturier, Konecny – uträttar. Eller – hur lite Islanders tillåter dem att uträtta.
• • •
Islanders i konferensfinal… känn på den du.
• • •
Och Varlamov har alltså gjort en Hart och hållit nollan två matcher i rad.
• • •
Nu laddar vi om i tio minuter och ser om det kan bli lite raffel mellan Avs och Stars.
Vore kul som omväxling…

PHILADELPHIA – NY ISLANDERS 0-1 (Period 2)
• • •
Rivstart monumentale av Flyers i andra, ja.

De avlossar väl ett dussin skott mot Varlamov innan Isles-pojkarna ens knäppt hjälmarna.
Som om de kommit på att man måste betala ett högt pris om man ska få det man vill…
Men ännu en gång:
Man måste få utdelning under sådana ursinniga forceringarna. Man måste ha killer-instinkt. Man måste göra mål.
Annars slutar det med att motståndare som den här hittar tillbaka till sitt sätt att operera och börjar pressa syret ur matchen igen – som en sån där maskin man använder när gästerna åkt hem och luftmadrasserna de sovit på ska stoppas undan i garderoben igen.
I värsta fall gör de till och med mål i en slumpkontring, men det lyckades Badtofflans pojkar i alla fall undvika.
• • •
Det här är fortfarande lite för snällt på isen, tycker jag. Sa vi inte något om surdegar som väntat i 33 år på att bli utkavlade.?
Då ska det vara fler utvisningar än en efter 40 minuter.
• • •
Guran, om det går undviker jag helst att ha med sjukvården att göra – i synnerhet i dessa tider.
Mer hemmavård!
• • •
Hela säsongen har jag muttrat om att Varlamov inte är någon Robin Lehner, men nu får man nog lov att ge honom ett litet erkännande.
• • •
In med Backlund!
Ah, förlåt – ville bara reprisera en tio år gammal klassiker.
Hart bör definitivt stå kvar.
• • •
Och…mja, för närvarande har jag inget mer att komma med.
Mer än att jag är lite sugen på chicken wings.

PHILADELPHIA – NY ISLANDERS 0-1 (Period 1)
• • •
Just det, glömde upplysa Flyers om en viktig grej:
Är det något man ska undvika mot Islanders är det att ge dem ledningen.
Då gör de med matcherna som rymden gör med astronauter som lämnar sina farkoster utan syrgastuber.
• • •
Han må heta Greene, den gamle Devils-kaptenen – men han är rätt gray…
• • •
En annan essentiell detalj Flyers tydligen hade behövt informeras om:
Får man till äventyrs chanser som de Konecny skakar fram måste de ovillkorligen tillvaratas.
Men han är ju lika snakebitten som Samuel L. Jacksons medpassagerare i ”Snakes on a plane”.
• • •
Nej, ingen saknar Mike Milbury, men det känns ändå lite konstigt med Keith Jones som aktiv bisittare under matchens gång.
Han ska bara stå i studion och vara gemytlig i pauserna.
• • •
Det här trodde jag inte att jag skulle kunna säga under denna sensommarfestival, men faktiskt – jag påmindes just om att jag var på hockey även för ett år sedan, på dagen.
Leksand spelade sin 100-årsmatch i Tegera på just detta datum och jäklar vilken trevlig dag det var. För att inte tala om kvällen på Moskogen. Starstruck som jag inte varit sedan Lemmy en tidig söndagsmorgon kom gående genom avgångshallen på flygplatsen i Östersund, i bar överkropp och med en öppnad Jack Daniel’s-flaska i handen, fick jag prata med barndomsidoler som Göran Högosta, Peo Brasar och Peo Carlsson – den senare från samma Rydaholm som The CEO nere i Florida.
• • •
Well, Carter Hart är i alla fall in the house.
Annars hade Isles haft tvåmålsledning nu.
Minst.
• • •
Som om det inte vore nog med att Burke och Goring inte får vara med alls. Alla på Long Island är garanterat medvetna om att två av herrarna som kommenterar åt NBC är gamla Flyers-spelare…
• • •
Det är en fuktig jävla kväll i New York City, kan jag meddela.
• • •
Apropå kvällens kommentatorer: Andy Greene har inte gjort ett slutspelsmål sedan 2010, då Devils-spelare. Det var också mot Flyers – och i kassen stod Brian Boucher.
Tack för research, Tom Gulitti.
• • •
Den demolerade tanden sköter sig hyggligt ikväll, men istället störs jag av vad som verkar vara en jävla vaxpropp.
Som min bror säger: Om man i den här åldern vaknar utan några åkommor eller krämpor alls tror man ju att man är död.
Det är ju fan…
• • •
Islanders period. Helt och hållet. Och jag frågar igen: Vad göra, Guran?

Inget verkligt värdefullt här i livet går att tillskansa sig utan kamp och uppoffringar.
Det är aldrig gratis, aldrig lättfångat, aldrig till skänks.
Bara sådant vi drömt om och längtat efter under långa dagar och nätter och sedan erövrat med möda och hårt arbete och oändlig tid och uthållighet och passion och blod och svett och till sist upplever att vi förtjänat ger sann tillfredställelse och får en djupare betydelse.
Den gäller i princip allt: Karriär, kärlek, pengar, ägodelar, omvärldens respekt, saker vi skapar och bygger, vänskap, blogginlägg (…) – och det gäller i sanning i det skådespel vi just ju följer i Nordamerika.
Stanley Cup.
Det finns, säger dom, inget svårare i idrottsvärlden än att vinna hockeyns ultimata pris – och därför heller inget mer njutbart och omvälvande. Svårighetsgraden och omfattningen av kraftansträngningen och storleken på den emotionella investeringen korrelerar direkt med intensiteten i lyckoruset när belöningen är bärgad.
Eller för som det heter i ett talesätt här borta:
If you want the ultimate thrill, you’ve got to be willing to pay the ultimate price.
Kort sagt:

Vill du bli en av de utvalda som till slut får en date med Lord Stanleys buckla måste du vara beredd att ge precis allt – hur ont det än gör, hur utmattande det än är, hur mycket det än kostar.
Denna sanning är värd att påminna om nu när det unika bubbelslutspelet pågått i en månad och isolationen börjar ta sin tribut på de inblandade.
Som Dallas-coachen Rick Bowness påpekade häromdagen har de det rätt tufft där uppe. Det tär på alla att vara från familjer och vänner, det är påfrestande att få själva rörelsefriheten begränsad, det kommer stunder av ren förtvivlan när livet i princip bara består av promenader mellan ett hotell och en ishall. De som tror att det är lättare för NHL-spelare för att de tjänar mycket pengar, är berömda och bor lyxigt vet för lite om det mänskliga psyket.
Men desto viktigare är det, för Bowness och alla andra, att fokusera på just dogmen om det ovärderliga i det som kostat mest.
För de som uthärdar, för de som genomlider hela prövningen, för de som står upp i stormen ända till gryningen kommer den slutgiltiga triumfen vara större än livet självt,
Som sagt:

If you want the ultimate thrill, you’ve got to be willing to pay the ultimate price.

Amen.
• • •
Om det varit normala tider nu – undrar hur ofta jag inlett en mening med varianter på det temat senaste halvåret… – och en serie i andrarundan mellan Flyers och Islanders skulle inledas i Wells Fargo ikväll…då hade jag vid 07.00 i morse ha hämtat ut en Cadillac i Hertz-garaget på 48:e gatan, susat ner till 34:e gatan, korsat hela Manhattan, navigerat ner i Lincoln Tunnel, tagit mig upp på Jersey Turnpike och dundrat söderut. Efter avfarten från 95:an hade jag stannat på den där solkiga dinern i Bellmawr i södra Jersey, längs Route 168, och druckit ett par koppar av det svagaste kaffet på hela Östkusten. Sedan hade jag kört vidare, mot Philly, och passerat den mäktiga Walt Whitman-bron precis lagom till Flyers morning skate i Wells Fargo. Jag hade hämtat ut ackreditering i den nya, fina pressingången, tagit hissen ner till ”event level”, gått in i pressrummet och hälsat på några vänner – Frank! – och lämnat dataväskan och därefter ställt mig vid zamboni-entrén och tittat på träningen. Efteråt hade jag smugit med de andra in i Flyers sällsamt trånga omklädningsrum och hälsat på Häggen och Oskar och smygscannat alla andras platser för att hitta stoff åt bloggen – och samma procedur hade följt efter Islanders skate trekvart senare. Tidiga eftermiddagen hade jag tillbringat på ett hotellrum downtown, förmodligen Marriott-kolossen på Market Street, men redan fyra timmar innan puckdrop hade jag zickzackat mig norrut på Broad Street – att köra bil i centrala Philadelphia hör till de största utmaningar man kan ställas inför på den här planeten – och strax därefter satt mig ner på min pressläktarstol, rättat till slipsknuten och börjat hamra på det här introt.
Men nu är det, återigen, inte normala tider. Bloggen åker ingenstans. Bloggen sitter i korresoffan i holken i östra Midtown och ser matcher som denna på tv.
Det går det med, har vi ju märkt. Men det skadar inte att, för stämningens skull, drömma lite om hur det hade kunnat vara…
• • •
Sägas om den inledande ranten skall ju att jag spelar på amerikanska motsvarigheterna till Lotto varje vecka och utan tvekan skulle värdera en plötslig jackpot minst lika högt som det jag ”kämpat” mig till.
Å andra sidan går det ju att se det som att jag i det sammanhanget verkligen varit ihärdig och lämnat in samma rader vecka efter vecka, år efter år – och skulle ha rätt att känna om inte som en Stanley Cup-segrare så åtminstone som…tja, den som överraskar i andrarundan.
• • •

Det är bra märkligt, de tillhör samma division och nöter nästan ut varandra i grundserien – men i playoff har Flyers och Islanders alltså inte mötts sedan 1987.
De har med andra ord mycket att ta igen, generationer har ju hunnit komma och gå i bägge klubbarna – och mig förvånar det inte om de redan i första perioden gör upp alla räkningar som hunnit ackumuleras under 33 år.
Broad Street Bullies och Isles känns som den sortens lag, liksom.
• • •
Såg ni Lehners tweet direkt efter utklassningen igår kväll?

Watching the guys dominate tonight. Good start! Let’s go game 2. ⚔️⚔️⚔️ pic.twitter.com/phPCTrxnDl

— Robin Lehner (@RobinLehner) August 24, 2020

Han har en skön attityd, finingen från Götet.
Jag vill för övrigt vara en panda i ett träd, jag också.
• • •
För Avalanche kan det – och ja, jag gillar att återkomma till den här klyschan – bli sent tidigt.
Om de förlorar även ikväll befinner de sig plötsligt i 2-0-underläge mot ett Dallas fullsprängt med självförtroende och det går ju bara inte.
Nu får de dessutom klara sig utan både Grubauer och Erik Johnson och man grimaserar ju lite när man konstaterar det – drar in lite luft genom sammanpressade tänder och drar ihop pannvecken, så så skulle jag beskriva det – men var det något Avs bevisade i vintras var det att de kunde sluta leden när de hade skadeproblem.
• • •
Idag, vid lunchen, gjorde jag en Ekeliw och åt, faktiskt, lite broccoli.
Så nu vore det väl fan om det inte slår gnistor om bloggen.
• • •
Hetaste svenskarna just nu. 1. John Klingberg, 2. Robin Lehner, 3. Victor Hedman, 4. Elias Pettersson, 5. Jacob Markström.
Men jag har en stark känsla av att Gabe The Babe Landeskog och Lill-Burra båda tränger sig in på den listan ikväll.
• • •
Off topic så det skvätter om det, men ändå: God bless Victor Lindelöf. Det finns hopp för mänskligheten.
• • •
Lilla tipsraden


•Philadelphia – NY Islanders 2
•Colorado – Dallas 1

• • •
Under min korta lunchrush i kvarteret idag mötte jag faktiskt en kvinna med Islanders-jersey.
Bossy, stod det på ryggen.
Klass.
Till vardags ser man inte särskilt mycket av den tröjan på Manhattan, särskilt inte i augusti, men till skillnad från Rangers-fansen har ju de som håller på Islanders anledning att vara lite stolta just nu.
• • •
Det är då fan vad somliga pushar Babcock som ny Capitals-coach.
Nej, säger jag. Nej och nej och nej.
Bäckis ska inte ha en skitstövel till chef.
Lavy.
Det blir bra.
• • •
De mest framstående av Gurans grabbar behöver vara bättre om Flyers ska ha en chans i den serie som börjar nu, men hade Giroux, Couturier och Konecny svårt att få något att uträtta på de begränsade ytor Canadiens gav dem är jag rädd att ett mission impossible väntar mot Pulock, Pelech, Toews, Mayfield, Leddy och Greene.
Vad göra, Guran?
• • •
En trist detalj för Islanders-fansen – och för alla andra i New York – är att Brendan Gallagher och Butch Goring inte får kommentera fler matcher nu.
Från och med andra omgången tar NBC över helt och lokala stationer som MSG får dra ner rullgardinen.
Synd, de två är enastående.
• • •
Lou Lamoriello fick lämna Maple Leafs och Barry Trotz gavs inget förtroende i Washington.
De var, förstod man, för old school för de moderna visionerna i de storklubbarna.
Nu har de just de två förenats i Islanders och, mja, det är ju svårt att inte fundera en stund över vad deras gamla klubbar åstadkommit senaste året – och hur det går för Islanders.
• • •
OK, combat gear on.
Nu smäller det.
Låt oss hoppas att alla på isen minns vad som är värdefullt i livet – och varför.