Hej, jag heter Per – men kallas ibland Biffen och ibland Furman och ibland Bjuppie och ibland en massa annat också. Pellepennan säger några stycken i Borlänge, till exempel. Persan förekommer också. Liksom Bjurton. Och Pebs.
Ni ser – även okärt barn kan ha många namn.
Nu ska jag ännu en gång skriva ett intro i den här bloggen, som ett slags preludium och stämningshöjare inför ytterligare en laddning matcher i Stanley Cup-slutspelet.
Det hör till det roligaste jag vet. Att fräsa fritt i ett gränslöst forum har liksom förlöst mig som skribent, om jag får uttrycka det så högtravande. Utan begränsningar i form av förutbestämd textlängd, utan krav på att var-när-hur ska sammanfattas i en ingress ”som lockar läsaren till fortsatt läsning”, utan att behöva förhålla mig till en massa regler och journalistiska dogmer – ja, ibland struntar jag ju till och med i om jag ens är begriplig; somliga tycker inte det… – hamnar jag i en stream of consciousness-trans som faktiskt är helt berusande. Och så har det varit ändå sedan Front 242-Åke – också känd som Tomas Ros – sjösatte NHL-bloggen åt mig för tolv år sedan. Redan efter första inlägget kände jag – Wow! Så HÄR vill jag skriva!
Efter ett tag stod det också klart att jag var välsignad med den mest underbara läsekrets; kunnig, rolig, engagerad, lojal och mot alla odds vänlig och civiliserad, även under nog så eldfängda debatter om Sidney Crosby och Doc Emrick och Tom Wilsons tacklingar – och det mitt i en era när nästan all interaktion mellan media och dess publik präglas av osämja och hat och hån och grova förolämpningar.
Lucky me. Big time. Verkligen.
Men nu är det 2020. Och 2020…well, you know. Det är ett konstigare år än alla år någon som lever på planeten jorden idag någonsin upplevt. Och att bevaka och skriva om Stanley Cup, exempelvis i just den här sortens intron, är under detta undantagstillstånd till tidevarv en helt annorlunda utmaning än det varit samtliga av de närmast tolv föregående vårarna
I vanliga fall, när det inte är goddamned pandemi i världen, ligger jag ju på rull över den nordamerikanska kontinenten och ser matcher live i fullsatta arenor i olika städer var och var varannan dag. På onsdagen klappar jag en rödvit-målad gris på brakande tailgating-party utanför PNC Arena i Raleigh, dagen därpå blir jag jagad av Gritty i Wells Fargo-katakomberna i Philadelphia och till helgen är det viewing party med Douglas Murray på en fotbollsarena i San Jose.
Då får man mer intryck och blir inspirerad utan att anstränga sig. De kreativa juicerna börjar flöda per automatik. Det finns dessutom oändligt mycket mer handfast att berätta under de förutsättningarna. Om vad spelarna jag träffar efter morning skates och matcher säger, om hur det luktar och låter och ser ut och känns i TD Garden i Boston under tredje periodens klimax, om vad berömda kanadensiska kollegor äter och dricker på Shale’s i Pittsburgh, om Avalanche-fansens pre game-ceremonier i Denver, om vad jag ser på flygplatser och i tågkupéer och genom hyrbilarnas vindrutor, om kaffet i Detroit och pizza-slajsarna i Chicago och drinkarna i Vegas, om Patrick Kanes kostymer och Shea Webers axelskydd och Marian Gaboriks kalsonger, om partyn och missöden och game winning-lotterier och utsikten från balkongen på Marriott Waterside i Tampa och Lönta Lindqvists ofrivilliga Kramer-imitationer i Dallas och musiken de spelar i Red Wings omklädningsrum efter segrar (ja, på den tiden de vann matcher alltså…) om coachernas muttranden, zamboni-förarnas gäspningar och materialarnas onda blickar när man Ekeliw råkar sätta 45:orna mitt i klubbmärket i omklädningsrummens heltäckningsmattor.
Det går också, ute i den extatiska virvelvinden, att ta väldigt mycket roliga bilder och garnera blogginläggen med.
Nu, 2020, sitter jag i samma soffa i samma lägenhet vid samma tv dag ut och dag in och översköljs av match efter match efter match – oftast utan att ens hinna gå ut genom dörren annat än för att hasta bort till sopnedkastet med delivery-rester.
Det är bättre än ingenting. Mycket, mycket, mycket bättre. Men det är svårt att få sedvanlig schwung i posterna, måste jag erkänna. Det händer ju liksom ingenting. Jag träffar ingen, ser inget, är inte med om något som ens med yttersta ansträngning kan kallas oväntat.
Nej, jag jämrar mig inte, det här är ingen klagosång. Jag försöker bara förklara. För efter tre veckor med det här upplägget börjar det märkas. Det kärvar lite i motorn. Jag har för tunn deg att baka med, för få kryddor, för lite majonäs. Stoffet jag brukar blogga om saknas, helt enkelt. Som under gårdagens långa kvällspass. Det mest sensationella jag hade att komma med då var snärten i surpuffarna svenska godisbutiken Bon-Bon skeppade över. Inte precis jämförbart med salta Pierre Lebrun-anekdoter från tikibaren.
Men nu är det så här och så här förblir det – åtminstone tills jag får nog och slår till med en hotellhelg i Boston, ett besök hos Seravalli i Philly eller rentav permanent exil i den veritabla hemmabion på verandan hos The CEO på Florida-ranchen, komplett med pool och allt.
Så vi får även fortsättningsvis göra det bästa av situationen, anstränga oss för att tänka utanför boxen, intensifiera interaktionen mellan gubben i soffan och er i spåret och glädjas åt att hockeyn vi ser tvärtemot vad jag hade föreställt mig i alla fall orsakar samma emotionella rus som vanligt. Jag var övertygad om att också det förutsatte fysisk närvaro out there, att det var först när jag satt igenom suggestiva pre game-ceremonier, omslöts av den sanslöst förtätade stämningen i fullknökad lada och kände tryckvågen från ett publikvrål under hemma-push i sista perioden i en Game 7 det gick att hamna i det tillståndet. Men den metafysiska euforin bubblade ju som vanligt i hela kroppen under playin-seriernas klimax förra vecka.
Så: Tar vi i hand på det? På att vi tillsammans, utan naturlig stimulans från live-action och ständigt omväxlande miljöer, håller bloggen vid liv?
Som det heter på latin: Per aspera ad astra – med hårt arbete mot stjärnorna!
Okej, då avlossar jag femtonde introt sedan startskottet gick för en jäkla massa veckor sedan:
”Hej, jag heter Per – men kallas ibland Biffen och ibland Furman och ibland Bjuppie och ibland en massa annat också. Nu ska jag ännu en gång skriva ett intro i den här bloggen, som ett slags preludium och stämningshöjare inför ytterligare en laddning matcher i Stanley Cup-slutspelet”…
• • •
Vi har en långsam stegring i allvarsgrad och känslomässig intensitet framför oss idag.
Först bestäms vägen framåt i två omgångar i serier som står och väger; den som Philadelphia leder med 2-1 mot Montreal och den oavgjorda mellan Dallas och Calgary. Sedan, lagom till kvällsvarden, blir det skarpt läge. Elimination-larmet ljuder över nejden när NY Islanders har chansen att svepa Washington och Vegas, därefter, att slutligen knocka Chicago.
Så var nu redo på högre och högre puls i takt med att timmarna går.
Ojvoj.
• • •
Om jag ändå, bara för sakens skull, försökte återge vad som hänt sedan ”The End”-inlägget i natt skulle det se ut så här: Ringde Sunken i Edmonton och fick några kommentarer om att Blues utjämnade serien mot Canucks – och blev samtidigt varse att bluesmännen skämtsamt kallar en gräsplätt utanför hotellet för rastgården. ”Det låter ju som fängelse”, sa jag. ”Jo”, svarade Sunken. Skrev referat, skickade till redaktör Emilia i bStockholm med en ”tack för i natt, vi hörs imorrn”-hälsning. La mig i soffan och bara andades en stund. Tryckte i mig ett par surpuffar till, trots att de vid det laget bara smakade äckligt. Plockade undan skräp och sköljde ur några kaffekoppar. Undrade varför det låg en strumpa bakom tv:n. ”Hör den hemma här, Per”, hörde jag mig själv säga – som vore jag både mitt elvaåriga jag och min mamma i samma person. Surfade efter coola T-shirts på nätet- Fastnade för en på vilken det stod ”Ever since David Bowie died, shit’s been weird”. Väldigt sant det. Han dog ju i januari 2016 och sedan dess har vi fått både Trump och pandemi och ett NHL-lag från Las Vegas i Stanley Cup-final. Läste ikapp lite citat från nattens matcher. Tårtan var, till absolut ingens förvåning, vrång efter förlusten mot Tampa. Tittade lite förstrött på nya, hyllade serien ”P-Valley”. Kom inte in i den alls, slog av. Gick och la mig. Hade svårt att somna. Men till slut svävade jag iväg till vännen John Blund. Drömde konstigt. Men Dave Tippett var i alla fall inte inblandad. Däremot rörde sig Konsthandlare Eriksson och Lill-Babs i utkanterna av storyn, på nåt vis. Ett udda par, minst sagt. Vaknade efter fem timmar. Gick upp och gnuggade gruset ur ögonen. Tog en snus. Knäppte på kaffebryggaren. Satte mig vid skrivordet. Kollade mail och nyhetssajter. Ringde mamma, skickade sms till Bullen. Började skriva på det här introt…
• • •
Bäckis var med på Capitals skate i förmiddags och är game time decision.
Jag vill ju väldans gärna se Valbos finest, så det är vad mig anbelangar mycket kittlande nyheter. Bara coacherna inte, i sin desperation, tvingar ut honom på isen för tidigt.
• • •
The tipsrad of the day
•Montreal – Philadelphia 2 (OT)
•Calgary – Dallas 2 (OT)
•NY Islanders – Washington 1
•Chicago – Vegas 2
• • •
Det är knappt så jag tror det själv, men jag lyckades faktiskt undvika att smälla i mig allt godis igår kväll så även dagens och kvällens sessions kommer spetsas med surpuffar, salta paddor och helnöt.
Hurra!
• • •
Kanske var det inte helt oförståeligt att Sunken i ett sms fullsprängt med gråtskrattande emojs senare under natten undrade om jag inte kunde hitta en bättre bild.
Nu är det i och för sig inte jag som bildsätter artiklarna, det gör redaktörerna i Stockholm, men vadå – han ser ju tuff ut, Bodens egen Mario Lemieux.
• • •
Den finska treenigheten – Kotten, Armia och Lehkonen – har dragit ett tungt lass åt Montreal so far och de kommer säkert utmärka sig även i Game 4, men framförallt får jag en känsla av att vi får se Nick Suzukis stora genombrott som superstar idag.
Kom ihåg var ni…ja, yada-yada-yada.
• • •
Apropå godis:
Idag landade det ett paket från MySnus i Stockholm hos vaktmästarna här i Midtown-huset och 50 färska dosor Ljunglöfs Ettan ligger nu i Svullo-kylskåpet.
Nästa playoff-omgång är räddad!
• • •
Det händer inte så ofta, han har ju inte den rollen, men det kan vara så att Robban Hägg smäller in en puck i den här matchen också.
I slutet av första perioden.
• • •
Nu går vi ner på knä inför altaret, grant och mäktigt till höger om bloggens tv, och ber en bön.
Goda hockeygudar som är i himlen: Ge oss dundrande slagskott, ge oss överjordiska finter, ge oss spektakulära mål, ge oss stormande känslor, ge oss Niklas Kronwall-artade tacklingar, ge oss outhärdlig spänning och ge oss allt det där som gör att vi känner att vi lever.
Nu åker vi, som gumman sa.
