Bara timmar efter nattens sista slagskott i Edmonton dukar de för matiné i Toronto.
Möte nummer 3 i Bostons Bruins och Carolina Hurricanes hittills oavgjorda serie ska avgöras i vad som för oss som följer varenda ögonblick i det pågående slutspelsracet känns som svinottan.
Då ber bloggen att få sammanfatta senaste tidens största höjdpunkter och floppar i en gloriös Veckans Lista.
Åsikterna är bloggens egna, för att travestera upplysningen somliga ser sig föranledda att torgföra på sociala medier. Alltså: Här kommer inga objektiva sanningar, bara min uppfattning av vad som varit bäst och sämst under senaste veckans race.
VECKANS LISTA
1. Åtta perioder.
– Det var i sanning historia vi såg skrivas i rekordmatchen mellan Tampa och Columbus i tisdags. De spelade nästan lika länge som Michelangelo målade taket i Sixtinska kapellet – och åstadkom ett lika tidlöst konstverk.
2. Seth Jones.
– Ohios Nicklas Lidström. Han klockade in på 65 minuter i matchen som aldrig slutade. Och ett och ett halvt dygn senare gjorde han, till synes helt oberörd, en ny kanonmatch. Hetaste Conn Smythe-kandidaten hittills.
3. Fredag 7 augusti.
– Redan ett klassiskt datum i hockeyns historieböcker. Det var då NHL lade ut en veritabel bombmatta av do-or-die-matcher och alla sex blev så spännande att Hitchcock hade behövt snuttefilt i tv-soffan.
4. Montreals finländska trio.
– Det är mycket som är sensationellt i denna ärevördiga Habs-upplaga, men Jesperi Kotkaniemi, Artturi Lehkonen och Joel Armia har varit ett särskilt vasst, blåvitt finger i ögat på Philadelphia. Hakkaa Päälle!
5. Canuckerna.
– Det är 2011 i Vancouver igen. Kidsen i den uppställning som fått regerande mästarna i gungning spelar i alla fall den bästa hockey den västkanadensiska metropolen sett sedan två tvillingar från Järved befann sig mitt i sin prime.
6. Svechnikov-Aho-Teräväinen.
– Landeskog-MacKinnon-Rantanen och Marchand-Bergeron-Pastrnak i all gloriös ära: So far har Carolinas förstauppställning varit det här slutpelet mest spektakulära kedja.
7. Wennbergs mål.
– Ett definierande ögonblick. I fortsättningen är det konstverket i tredje perioden i andra matchen mot Tampa 2020 vi kommer att tänka på när vi hör om Wenny.
8. Quinn Hughes, Shea Weber och Miro Heiskanen.
– Om det fanns en Norris Trophy bara för Stanley Cup-slutpelet är detta trion som skulle flåsa Seth Jones i nackhåren. De har alla varit så enorma att jag helt enkelt inte kan skilja dem åt.
9. Torontos vändning i Game 4.
– Den är ju minst sagt överspelad nu, men i något dygn kunde Big Smoke i alla fall fira ett av de största miraklen i Maple Leafs historia.
10. Carey Prices klubbskaftsräddning.
– Årets räddning. Inte bara i alla sporter. I alla kategorier – religion och brandförsvar inräknat!
Bubblare: Colorado, Tårtan, Ivan Provorov, Anthony Beauvillier, Burras avgörande, Markan, Barry Trotz mot Todd Reirden, Bo Horvat, Draftlotteriet, Rasmus Andersson, Badtofflans vrede, Broccolipaj, Lehner, Trallgökar, Joonas Korpisalo, Elias, löften om nyordning i Nashville, Pierre-Luc Dubois.
VECKANS BU
•53 Years of Failure.
– De har pengar, de har månghövdad supporterskara, de har stjärnor. Att Toronto Maple Leafs fortsätter floppa decennium efter decennium är ett av idrottsvärldens stora mysterium.
•Domarna.
– Man trodde att misstagen skulle bli färre när de slapp pressen från tiotusentals brölande fans på läktarna, men det var en fåfäng förhoppning. Standarden på domarna i världens bästa liga är mellan varven förbluffande låg.
•Blues.
– Inget lag i pandemi-bubblan är längre ifrån normal standard än regerande mästarna från St. Louis. Imorrn riskerar de att hamna i 0-3-hålet mot gröngölingarna Vancouver.
• • •
Bruins live på burken när det är tidig lördagkväll i det stolta konungariket…då blir det bra tittarsiffror för Viasat, ty de hör till de populäraste NHL-lagen i Sverige.
Exakt varför har jag inga vattentäta teorier om, men det handlar gissningsvis om att det är en klassisk original six-klubb som alltid haft en tuff framtoning.
Här är min rangordning över vilka av de nordamerikanska klubbarna som har starkast stöd i Sverige – byggd på högst anekdotisk bevisning; hur det ser ut i den här bloggen, vad som klickas på Sportbladet.se, vad jag blir utskälld för i mail – och hemsnickrade hypoteser om varför.
1. NY Rangers.
– För att det är hit de flesta genom åren åkt och kollat på hockey, och förstås för att Henrik Lundqvist de senaste 15 åren varit kung på Garden.
2. Toronto Maple Leafs.
– Ja, inte beror det på alla fantastiska framgångar de senaste 50 år. Det har i första hand med två blågula ikoner att göra: Börje Salming och Mats Sundin.
3. Philadelphia Flyers.
– Broad Street Bullies tilltalar en särskild sorts fans med sin råbarkade image.
4. Boston Bruins.
– Se ovan. För inte handlar det väl om att Pebben råkade spela här och då poserade med den mest spektakulära snusprillorna i historien under läppen?
5. Colorado Avalanche.
– Sedan de gyllene Foppa-åren förstås.
6. Montreal Canadiens.
– Den mest klassiska och ärevördiga av alla klubbar attraherar hockeyns verkliga finsmakare i alla länder.
7. NY Islanders.
– Många fattade tycke redan under dynastin i 80-talets början. Men det är ju också en klubb många New York-resenärer sett med egna ögon.
8. Detroit Red Wings.
– Hade nog rankats ännu högre för elva-tolv år sedan, men nuförtiden håller Wings-fansen en så låg profil att man knappt tror att de finns….
9. Pittsburgh Penguins.
– Fick ett väldans uppsving, särskilt bland unga hockeyfans, när Sidney Crosby dök upp på scenen.
10. Buffalo Sabres.
– En liten skräll kanske, men Sabres har en engagerad och, av de där mailen att döma, högljudd supporterskara i Sverige. Dominik Hasek kan vara en bidragande orsak.
11. Chicago Blackhawks.
– En annan klassisk klubb från en annan klassisk klubb.
12. New Jersey Devils.
– I likhet med Red Wings-supportrarna talar de med små bokstäver just nu, men det finns gott om svenskar som förälskade sig i trap-hockeyns genier på 90-talet. Och i Martin Brodeur.
13. Washington Capitals.
– Ovie- och Bäckis-faktorn.
14. Vancouver Canucks.
– Särskilt populära i Ångermanland, av lätt förståeliga skäl.
14. Edmonton Oilers.
– Wayne och Connor. Ska vi säga så?
15. LA Kings.
– La La Land är det också många som åker till och då lockar ju Staples Center.
Vad gäller övriga 16 lag är det enligt min bedömning rätt jämnt skägg, om sådana som HEK och Emil Ullbrand och Ekeliw ursäktar…
• • •
Jag fick inte mycket mer tid i drömmarnas rike i natt än Kovaltjuk fick på isen mot Islanders igår och precis som befarat var jag på väg att somna om när väckarklockan ringde för ett par timmar sedan.
Men den – väckarklockan – hade lika bra back-up som Ben Bishop. Helt i enlighet med instruktioner från igår kväll ringde Broccolipajen från Örby tio minuter senare och därför står jag nu redo på den imaginära blålinjen.
Skänk Ekeliw en tanke, det kan ha varit dagens viktigaste insats!
• • •
Att det är oändligt många flera Bruins-fans – som min gode vän Ågust från Ornäs utanför Borlänge!! – än Hurricanes-diton som sitter vid tv-apparater och bildskärmar de närmaste timmarna utgör dock inte alls någon garanti för att de får roligast.
Björnarna verkar inte riktigt trivas i bubblan, har haft svårt mobilisera normal slagkraft och ser dessutom ut att få klara sig utan Pasta Pastrnak även i denna match – varmed de per automatik förlorar lite av klöset i klorna.
Samtidigt har Canes, anförda av de helt underbara artisterna i förstakedjan, tidvis spelat som i trans de här veckorna.
Så…mja, mja, jag hoppas Ågust och andra i majoriteten är beredda på att det kan bli lite kärvt.
• • •
Den som tycker att det görs fler shorthanded-mål än någonsin har inte fel och Mickis Backlund – specialist i den grenen, vilket han ju återigen visade i Game 3 mellan Flames och Stars – förklarade varför på telefon sent i natt:
Många lag använder nuförtiden forwards på blålinjen i powerplay och när de hamnar i trångmål är det lättare för motståndarna att sno pucken av dem än det hade varit om naturliga försvarare befann sig i samma situation.
Det kan ju Roope Hintz, apropå just gårdagens exempel, också vittna om…
• • •
Och nu gled ännu mörkare moln in över Bruins horisont. Tuukka Rask valde i morse att lämna bubblan och avbryta Stanley Cup-slutspelet för att vara med sin familj.
Chockerande – och ändå inte. För oss som såg honom på presskonferens i förrgår, när han beskrev upplevelserna mot Hurricanes som ”träningsmatcher”, känns det samtidigt rätt logiskt.
B’s har en nästan lika värdig back-up som min väckarklocka (!) i Jaroslav Halak, men ändå. Det här är ju, framförallt mentalt, en ruskig örfil rakt i plytet på hela laget.
• • •
Idag, på förmiddagen, fick jag plötsligt för mig att jag skulle snitsa till slutspelsskägget med trimmern.
Så nu vet ni vad och vem ni ska skylla på ifall era lag får äta saltfläsk idag.
• • •
The tipsrad of the day
•Carolina – Boston 1
•Arizona – Colorado 2
•Columbus – Tampa 2 (OT)
•Chicago – Vegas 2
• • •
Vi kan, vill jag förvarna om, mycket väl få en serie mellan Islanders och Blue Jackets i nästa omgång.
Gosse.
Det kommer att bli som att se två kontinenter krocka – i just den fart kontinenter brukar röra sig…
• • •
Pinan i att behöva masa sig ur slafen efter så få timmar av vila lindras lite av insikten att sista matchen denna lördag faktiskt börjar redan 20.00
Men så slår nästa insikt till: Det kan ju bli övertidsmangel där också. Och en ny 12.00-matiné väntar imorrn…
• • •
Finland är, det ska vi vara storsinta och erkänna, hetare än Sverige i denna Stanley Cup-svängom. Här är den blåvita topptiolistan just nu: 1. Sebastian Aho, 2. Miro Heiskanen, 3. Jesperi Kotkaniemi, 4. Joonas Korpisalo, 5. Teuvo Teräväinen, 6. Artturi Lehkonen, 7. Joel Armia, 8. Mikko Rantanen, 9. Sami Vatanen, 10. Leo Komarov.
• • •
Ha så trevligt på kräftskiva, BostonMolle – sjung en sång för Tuukka – men jag står fast vid den skepsis jag och Broccolipajen uttryckte i senaste poddavsnittet.
Skivorna i sig har jag inget emot, det är gott med snaps och trevligt att sjunga med trevliga vänner om den fulla månen, men själva kräftorna är överskattade. Att hålla på och pilla så och krångla så mycket för så lite mat…nä, in med räkmacka åt Furman, tack.
• • •
Det är alltså så att Tuukka har en nyfödd dotter hemma i Boston och hellre vill vara med henna och resten av familjen än att sitta isolerad på ett aldrig så lyxigt hotell i Kanada.
Dessvärre lär det finnas gott om världsfrånvända idrottsfans som inte accepterar den prioriteringen, men de har i så fall inget fattat.
Det FINNS verkligen viktigare saker än hockey och dessutom: En spelare som inte trivs, som mår dåligt, som längtar nån annanstans kan aldrig prestera på högsta nivå.
Jag tycker Herr Rask är modig som allt grupptryck till trots vågar göra så här och önskar honom fina sensommardagar med den familjens nya lilla klenod.
• • •
Hjärtat klappar lite extra för Coyotes, de sliter verkligen heroiskt, men tyvärr: Idag ramlar de ner i 0-3-gropen.
• • •
Här på parketten i holken på östra Manhattan glänser The Stanley Cup Shrine med extra lyster idag, för den vet att vi har ytterligare ett batteri oförglömliga ögonblick framför oss nu.
Showtime, baby.
