04.00 ringde väckarklockan i hotellrummet i Vancouver i morse.
Fyra fucking noll noll!
Det är bagarväckning monumentale, det – och när man lyckats somna bara ett par timmar tidigare lika skönt som att få ett Shea Weber-signerat slagskott i pannan.
En dryg timme senare checkade jag in på Vancouver International, krånglade mig genom immigration och tull – när man reser från Kanada till USA får man smidigt nog alltid passera gränskontrollen innan ombordstigning – och hittade slutligen gaten där ett plan väntade för ta mig till…just det: Denver!
Kul, va?
Här ska jag nu hänga några dygn – i första hand med en Watch-it-Live-grupp som är på plats för att träffa Foppa och se utomhusmatch i Colorado Springs på lördag, vilket innebär att jag antagligen får mindre tid än vanligt över för bloggande.
Men lite kul ska även vi – ni och jag – ha.
Och vi börjar med en sann happening till duell i Pepsi Center.
Avalanche går ju upp mot självaste Washington Capitals och förlåt mig om jag blickar mot för avlägsna horisonter men det KAN mycket väl vara ett genrep inför Stanley Cup-finalen i sommar.
Så ta rygg på bloggen upp till de tunna luftlagren nu.
När krutröken om några timmar lagt sig här uppe kommer de inblandade krigarna nästan garanterat säga att ”det var nästan som en slutspelsmatch”.
Det är, känner jag tydligt, en sån kväll.
• • •
Vi var ju tvungna.
Vi kunde inte lämna Vancouver utan att ha fått veta hur Sedin-öl smakar.
Så när alla i den svenska mediahopen sent igår kväll hade slagit ihop datorerna i pressrummet knäckte Lönta en ”Daniel” och hällde upp små skvättar i sju pappmuggar.
Sedan skålade vi högtidligt för de nyligen helgonförklarade tvillingarna.
Och?
Well, det var som sagt Danne vi drack – om jag får uttrycka det så – och den ljusa, pigg rackaren hade påtaglig målkänsla…
• • •
Det lät antagligen som jag var lite besviken över att The Great Eight inte nådde milstolpen 700 under hemmamatcherna mot Flyers och Islanders, men i själva verket var jag lättad för jag visste att jag skulle hit och ojvoj – att få vara med när den största prickskytten någonsin skriver den sortens gloriösa historia vore en mäktig jackpot.
Chansen är god, tycker jag det känns som.
Visst, han tvingas gå upp mot en formidabel motståndare här på de höga höjderna men känner antagligen lite mindre press än i Betongbunkern och de som var här på skejten i morse – alltså hela Watch-it-Live-gruppen – rapporterar att det slog veritabla gnistor om honom redan då.
Please, gudar, please…
• • •
Efter en bagarväckning monumentale av den fakir-kalibern mår man inte precis som efter en spa-helg i Sunne – särskilt inte när det även föregående nätter blivit dåligt med sömn på grund av många förpliktelser och mycket stress.
Men jag fick ett par timmar i hotellbingen innan jag träffade Ted Åström Reander & The Swedish Hockey Fans för lite uppsnack i lobbyn – se vad ni missar! – så vi ska nog kunna ta oss genom den här kvällen utan att jag tuppar av.
• • •
HEK, får Flipper och Hackspetten spela ikväll? Eller håller Hynes fast vid att det är de sämre spelarna som ska göra det för LAGET?
• • •
En kollega från DC som nyss bökade sig ner intill Biffen i den något snäva och svårnavigerade pressboxen i den här i övrigt förträffliga hallen säger sig dock vara övertygad om att Ovie spar 700:e cannolin till finalreprisen i T-Dojan på måndag.
– Det blir ett ikväll, inget i Arizona på lördag och så får han fira i Vegas, säger min vän.
Tja, det var ju där han upplevde sitt livs hittills största klimax så det vore lite poetiskt.
• • •
Mitt uppsnack i eftermiddags blev ärligt talat ett värre fiasko än Brad Marchands straff mot Flyers för en månad sedan.
I exakt samma stund som jag började prata brakade en trubadur i andra änden av lobbyn igång ett larmande Elton John-set, omöjligt att överrösta.
Så ni kanske inte missar så mycket, trots allt…
Men vi ska göra ett nytt försök i lämpligare miljö imorrn, har Sun Trip-Reander lovat.
• • •
Jomen, föraningen om att det här kan vara säsongens sista match-up, den som avgör vilken kapten som får ta emot bucklan av Bettman, är rätt väl underbyggd.
Avalanche och Capitals är två av de sammanlagt fem lag som enligt min mening ryckt ifrån klungan och etablerat sig på en högre nivå än alla andra.
De övriga tre heter Bruins, Lightning och Blues.
Then again: Om det är något vi lärt oss de senaste åren är att de som ser bäst ut i februari sällan får arrangera parad in the end.
• • •
Om det inte lät så malligt – för att inte säga fånigt – skulle jag berätta för er om hur valda delar av den närvarande presskåren börjar ropa ”Hey, The Swedish Godfather is here” när jag kommer vaggande över pressläktaren.
Capo Di Tutti Biffen – that’s me, folks!
• • •
Håller med, Kenta. Kassians spark i bröstkorgen på Cernak är riktigt jävla smutsig.
• • •
Ovie är inte bara den ende den enda det kommer slå gnistor om i i aftonenens Denver-dans.
Vi kan kallt räkna med att glödhete Lill-Burra samlar sig till en av säsongens urladdningar när han får ta emot sina gamla polare i nya hemstaden.
Bäckis bävar.
– Jag hann träffa honom en sväng igår kväll och han går på moln just nu. Om han är sig själv? Ja, det kan man lugnt säga, suckar han i ett sms.
Hihi, det blir en match i matchen att följa.
• • •
Det var några år när det inte blev några Denver-resor alls, för det fanns inte mycket för en NHL-korre att se vid Klippiga bergens fot, men sedan ifjol är det en av bloggens mer frekventa destinationer och hurra för det. Det här är en förträfflig stad – och Pepsi Center en av de coolaste arenorna i hela ligan.
Så, yes, fan, det här ska bli så kul.
Nu åker vi.
Häng på!