Sedin Week i Vancouver
Oh, Canada!
Oh, hockeyns hemland!
Oh, nationen där den kollektiva själen är inkapslad i vulkaniserat gummi, hjärtat klappar i takt till ljudet av sylvasst slipad stålskena som skär i nyspolad is och lungorna varje dag fylls av dieselångorna från en miljon zambonis.
Nu är vi här igen, längst bort på jättelandets bedårande Stillahavskust – för att avnjuta Sedin Week; den slutgiltiga, fem dygn långa hyllningen till tvillingarna från Ångermanland som efter arton gloriösa säsonger med Vancouver Canucks blivit för den här landsändan vad Diego Maradona en gång var för Neapel – minus droger, divalater och maffiakontakter.
Firandet kulminerar på onsdag, när tröja 22 och tröja 33 hissas upp i taket i Rogers Arena – för att sedan hänga där i evinnerliga tider.
Men vi smygstartar redan nu, ikväll, med en Legends Night då ytterligare några evigt skinande solar på Canucks-himlen – Markus Näslund, Trevor Linden och Stan Smyl – innan nedsläpp mellan Nucks och Nashville Predators får dela strålkastarskenet med Daniel och Henrik.
Jag vet att klockan är okristligt mycket hemma i Sverige och att ni redan fått en rejäl dos NHL-hockey tidigare under natten men det är min innerliga förhoppning att åtminstone några av er hänger med in i gryningen.
I promise:
Kanada är värt det – och Sedin Week är värt det.
• • •
Önskar att jag, för att understryka hur stora våra pojkar är här, kunde dra den vanliga anekdoten om hur passkontrollanterna på flygplatsen sent igår kväll blev till sig och började tjoa om tvillingarna när de fick klart för sig att de hade en svensk hockeyskribent framför sig.
Men de bara vinkade förbi mig utan att säga ett ord, snopet nog.
I gengäld brann det till lite i hotellreceptionisten trekvart senare.
– Åh, sa han och viftade lite med armarna, det finns inga hjältar i den här staden som är större än Daniel och Henrik.
Skönt att få det bekräftat – igen.
• • •
Now, kvällens drama här i mäktiga Rogers markerar ju inte bara den kittlande starten på Sedin Week.
Det blir också första gången bloggen ser Elias Pettersson live på hans hemma-estrad.
Kittlande så det förslår, det med.
Den makalöse hockey-ekvilibristen från Ånge – vars ankomst förra säsongen hjälpte hela staden Vancouver att resa sig efter traumat Daniels och Henriks pensionering innebar – var inte med på skejten i morse och det mumlas i de lokala medialeden om att han inte är hundra procent återställd efter Matt Gryzelcyks sena tackling i Boston, men han ska spela mot Preds och något säger mig att han med läktarna nerlusade av legendarer kommer häva sig upp på högsta tänkbara nivå.
• • •
Det blir nästan alltid något wojne-wojne när jag kommer till den här stan.
För två år sedan, när tvillingarna spelade sin allra sista match, dog laptoppen sotdöden och jag fick mitt i deadline-kaos ta taxi till en Apple-butik och köpa en ny (av en händelse den jag skriver på nu; den måste vara glad över att få komma hem till Vancouver igen, slår det mig…).
Nu öppnar jag resväskan och inser att jag gjort ett riktigt patetiskt rookie-misstag och glömt att packa kalsonger.
Morsning korsning.
Det är bara att ta ny taxi till annat slags butik och tjacka några trepack Calvin Klein.
Ingen katastrof kan tyckas, men jag har ju några fillingar som ger tur under flygresor och stora hockeymatcher så nu vet jag inte alls hur detta ska gå…
• • •
Att något stort, med blågula förtecken, står i begrepp att hända i British Columbia-metropolen märks i sanning även på det svenska mediauppbådet.
Det är, tycker jag mig kunna slå fast när Danne och Henke under den arla måndagsmorgonen har ett informellt pressmöte i ett nytt ”legendarernas omklädningsrum” Canucks veckan till ära byggt i gången bakom en läktarsektion på Plan 3, största någonsin under en vanlig grundseriematch.
Församlingen består av Gunnar från Expressen, Lönta från Viasat, Simba Sjöberg från HockeyNews, Smedjebackens egen Darren Dreger Uffe Bodin från Hockeysverige, Tommy från svenska versionen av nhl.com, några filurer från Modos egen sajt, Adam från Mittmedia – och så kalsongbiffen himself då.
Som om det inte vore nog är ett par gruppresor, inkluderande sammanlagt uppemot 100 fans från det gamla landet, på plats.
Ojvoj!
Men jag säger det igen:
Kanada är värt det – och Sedin Week är värt det.
• • •
Har ni tänkt på hur lik Ekeliw från Örby vår nye världsrekordhållare i stavhopp är?
Kolla bara
• • •
Danne och Henke får inte helt oväntat rabbla mycket minnen de här dagarna – och de har onekligen några rätt så förstummande att dela med sig av.
Det här tycker jag är ett av de finaste, när Henke berättar om karriärens allra sista pre game-nap – ihop med yngste sonen.
• • •
HEK, du är väl med oss hela vägen? Det är ju LAGET som får äran att stå för motståndet denna Legends Night och var så säker – Flipper & co vill garanterat kröna sin nio dagar långa roadtrip i västerled genom att förstöra inledningen av Vancouvers Sedin-festival.
• • •
Ytterligare ett gäng svenskar visar sig sitta i en loge alldeles intill min pressläktarflygel.
En av dem hojtar på gamle kalsong-Biffen och vill ta en selfie.
– Vi är från Gävle, berättar han.
My god, då blir det liv i luckan här uppe!
• • •
När jag tänker på den framtida pensionen – om det nu blir någon – myser jag över tanken att bara sitta på en patio i öknen, röka cigarr och göra ingenting.
Så har bröderna Sedin inte valt att göra, om man säger så.
De springer nästan varje dag och deltog så sent som igår, söndag, i en halvmara här i Vancouver.
– Jag vann som vanligt, ler Danne. Fast bara med en sekund.
• • •
Hörrni, nu har jag till sist varit i Minnesota när Wild spelar match.
Typ.
Jag var i alla fall på flygplatsen i Minneapolis och bytte plan när de inledde duellen mot Avalanche igår.
Fast…det kanske inte räknas? Vad säger MN Johan?
• • •
Mina egna bästa Sedin-minnen drog jag hos HockeyNews igår, som ni förhoppningsvis såg, men när jag nu sitter i den här föredömligt täta hallen igen är det framförallt två som står ut.
Dels den oerhörda farväl-kvällen för två år sedan, dels timmarna efter Game 7-tragedin 2011 – när en uppretad pöbel höll på at bränna ner stan och NHL låste in oss murvlar på pressläktaren för att det var för farligt att gå ut.
Sicken sjuk kväll det var.
• • •
Hör tydligt hur någon i den där Gävle-logen en och en halv timme före matchstart ropar:
– Larsson, vill du ha en Göteborg till?
Min gissning:
Det vill Larsson.
• • •
Hej hopp trade alert!
Penguins trejdar till sig Jason Zucker från Minnesota – i utbyte mot Alex Galchenyuk.
Därmed blir Penguins i ett slag ännu starkare, inte sant?
Well, jag säger som Bäckis:
– Svårt att säga, men absolut.
• • •
Bland det bästa med den här Legends-kvällen är att Canucks lirar i sina svarta gamla retro-tröjor.
Dom älskar jag!
• • •
Ett annat grymt minne härifrån är förstås OS för, eh, ja, fan det är ju exakt tio år sedan nu.
Inte för att det blev den Sedin-fest vi hade hoppats, dåvarande Tre Kronor-bossarna coachade bort oss, men ändå – vi var här i nästan tre ljuvliga veckor och scenerna söndageftermidddagen när Sid The Kid satte The Golden Goal i kassen jag sitter och tittar på just nu hör till de mest lyckorusiga jag bevittnat.
• • •
På pressläktarsätet intill bloggen har vi i afton brodern till han som coachar stjärnorna i The Big D.
Han – brodern – scoutar åt pingvinflocken.
Vi kommer ha trevligt ihop, känner jag mig övertygad om.
• • •
Ingen ska komma och påstå att Uber fungerar jättebra i Vancouver.
• • •
Känn ingen sorg för Loui Eriksson, Göteborg.
Konsthandlaren – som ju är en kopia av Håkan Hellström – såg piggare ut än nånsin efter skejten i morse.
Och då hade jag ändå frågat var när, och var, han tror han får sin tröja upphissad nånstans.
– Haha, skrockade han. Jadu, det vetifan
Dallas, röstar jag på.
Där var konsthandlarn och hans kompis Joel ändå kungar.
• • •
– Min bild är att alla svenskar är otroligt fina människor, sa coach Green under sin presskonferens i förmiddags.
Då nickade bloggen instämmande.
• • •
Se här – manegen är krattad.
Nu blåser vi igång Sedin Week!
