“Night Time is The Right Time”, heter en gammal rhytm and blues-klassiker som framförallt Ray Charles – men också sådana som Aretha, Creedence och Memphis-drottningen Carla Thomas – firat triumfer med.
Om alla människor hade en egen signaturmelodi – en som automatiskt spelades upp för andra när man träffade dem första gången, vilket ju vore väldigt praktiskt – skulle den kunna vara min.
Jag har alltid, ända sedan jag var en liten, tyckt att night time is the right time. Ja, så länge jag överhuvudtaget kan minnas har jag älskat att vara uppe sent – och hatat att gå upp tidigt. Ju längre jag som nioåring fick vara uppe, desto mer fri och uppspelt och lycklig kände jag mig. Och ju tidigare jag blev väckt för att ta mig till skolan, desto mer miserabelt föreföll livet.
Så har det sedan fortsatt. Så fort jag fick börja bestämma själv vände jag på dynget och än idag är det kvällarna och nätterna som är mina. Först när mörkret fallit och klockan närmar sig nio-tio kommer kommer jag till liv. Juicerna börjar flöda, jag blir inspirerad och kreativ, känner mig harmonisk och komfortabel. Dessförinnan tar allt mot. Särskilt svårt har jag för att att tvingas göra saker i dagsljus som hör kvällen och natten till. Ja, ni vet: Tänka, umgås, skriva, ta del av kulturyttringar som film och musik och litteratur, dricka bourbon, dansa och sjunga. Under förmiddagen sticker sådant i min själ på samma sätt som grovt tyg sticker på naken hud.
Just därför har jag djup förståelse för att många NHL-spelare inte lyckas uppbåda lika mycket glöd och motivation och svikt i steget som normalt under matinéer av den sort vi ska se på Madison Square Garden idag.
Hockey är en definitivt en verksamhet avsedd för the night time.
Ja, ur europeiskt perspektiv är det förstås utmärkt att vi har matcher som spelas även den här tiden, så att också – exempelvis – svenskar som inte har möjlighet att följa NHL live på nätterna (stackars satar, tycker vi nocturnals…) får chansen att se den bästa hockeyn i världen live och jag blir ju själaglad om stammisarna här i bloggens kommentatorsspår får sällskap av vänner med mindre exotisk dygnsrytm.
Dessutom var det, på grund av buggarna i spelschemat, så länge sedan vi såg just Rangers spela – en hel vecka, faktiskt – att vi här i New York hade varit sugna att se dem om pucken så släppts 07.30 i morse.
Men det är bra att ha i bakhuvudet att många av de gudabenådade stjärnorna som ingår i den här showen sällan spelar sin bästa hockey mitt på blanka eftermiddagen.
De känner ju som jag:
Night time is the right time.
• • •
Först sänkte dom Islanders, sedan Devils – och nu har Oilers chansen att fullborda ett New York hattrick.
Det skulle ju vara ett saftigt körsbär på toppen av gräddtårtan för ett nederlagstippat gäng som med sina fyra raka segrar redan stått för organisationens bästa säsongsstart på elva år.
Efter att ha följt dem på nära håll under detta tour stop i Metropolis – säsongens enda – blir jag dock inte det minsta förvånad om de faktiskt lyckas med den coola bedriften. Även om senaste matchen, den i Newark, inte var något vidare har artisterna från Alberta gjort starkt intryck. Det finns en swagger, en naturlig pondus, i den här Oilers-upplagan som…well, det var länge sedan.
– Och vi vet att vi inte kan slappna av bara för att vi vunnit några matcher. Det har gett oss en härlig skjuts men vi vet att vi måste fortsätta vara på tårna och jobba stenhårt, har Kleffy Klefbom dessutom flera gånger understrukit under veckans gång.
Varning utfärdas.
• • •
Hu, det är en ruggig morgon i New York City. Grå, rå och blåsig. Det är nästan så jag överväger att gå in i garderoben och hämta vinterrocken.
Men nej.
Som ren princip, ett envist trots in the face of sakernas tillstånd, vägrar jag använda den förrän det blivit november.
• • •
För Rangers är det, nästan, som en ny säsongspremiär idag.
Att spela två matcher i tät följd och sedan direkt få en vecka ledigt är som att gå ut, dricka två drinkar – och sedan inte ha möjlighet att beställa nästa förrän tre timmar senare.
Ungefär.
– Det var jäkligt irriterande när jag först såg spelschemat. Men man accepterar faktum, går vidare och försöker göra det bästa av situationen, säger Henke.
Ja, precis som de där sönderryckta utekvällarna. Man får ju slå till på en dubbel bourbon när man väl står i en bar igen…
• • •
Eftersom jag visste att jag skulle upp idag och delta i den här morgonmässan gick jag faktiskt och la mig i hygglig tid igår kväll, men givetvis – då hade grannarna tvärs över hallen larmande party.
Natten lång.
Festdeltagarna var väldigt inne på Jay-Z, kan jag meddela. Det gick att sjunga med i allsången till ”99 Problems” i min säng.
Karma, tänker jag alltid när sådant händer för det går inte ens att räkna alla tillfällen jag genom åren utsatt andra för den typen av nattlig terror. På Bygatan 18 A i Borlänge till exempel, där jag hade en sunkig etta mellan sjutton och 24…herregud. Så jag har ingen rätt att klaga när de gamla synderna kommer ikapp mig, jag bara ligger där och tar det. Och får sedan finna mig i att vara zombie dagar som dessa.
• • •
Another Saturday, för att nu citera ytterligare en gammal rhytm & blues-hit – och another NHL-program späckat med matcher.
28 lag av 31 lag är de facto i action – och så här inbillar jag mig att det kommer gå för dem.
•NY Rangers – Edmonton 2 (OT)
•Ottawa – Tampa 2
•LA Kings – Nashville 2
•Chicago – Winnipeg 1 (OT)
•Boston – New Jersey 1
•Montreal – St. Louis 2 (OT)
•Detroit – Toronto 1
•NY Islanders – Florida 1
•Carolina – Columbus 1
•Dallas – Washington 2 (OT)
•Minnesota – Pittsburgh 1
•Colorado – Arizona 1
•Vancouver – Philadelphia 2
•Vegas – Calgary 1
• • •
Apropå grannarnas fest:
När jag kom ut i morse låg det ett par nerspydda jeans och en dammig mockasko utanför deras dörr.
Lugubert.
• • •
Innan Rangers gick på ofrivilligt höstlov var Mika, som ni minns, hetast i NHL och regerade poängligan i egen majestät med fyra mål och fyra assist på två matcher.
Nu är den stora frågan om han lyckats konservera sin rödglödgade kanonform.
Min ”take”:
Antagligen.
Mika är inte längre typen som svalnar av för att han får stå och trampa ett tag.
• • •
Mm, Jets – och framförallt Laine – har sett märkligt inspirerade ut senaste veckan och jag förstår att de flesta tror att de därför tar full pott även i United Center ikväll.
Men Blackhawks ställer Lehner i kassen och jag bara känner att han gör braksuccé direkt – där också. Därav ettan i den matchen.
• • •
Två timmar före matchstart sitter Ken Holland och petar i en torr kyckling i Gardens presslounge. Samtidigt befinner sig Detroit Red Wings någon helt annanstans. Det kommer ta tid att vänja sig vid att han – efter 280 år – bytt klubb.
• • •
Tidigare i veckan skrev jag om den förväntan och eufori och lycksaliga overklighetskänsla som lyste i ögonen på Edmontons blågula rookie-duo Joakim Nygård och Joel Persson under denna NHL-karriärens första roadtrip.
Då skulle ni se idag – och det kan ni ju också, om ni tittar noga på era bildskärmar.
Framförallt Nygård är exalterad som ett barn.
Innan den här trippen med sitt nya, nordamerikanske lag hade Färjestad-ikonen, berättade han i förrgår, aldrig varit i USA överhuvudtaget – och följaktligen inte heller i närheten av mytomspunna Madison Square Garden.
Men nu ska han uppträda här – eftermiddagen lång.
Det går knappast att förstå hur det känns, på riktigt, men jag föreställer mig en underbar jolt av extatiskt pirr i hela systemet.
• • •
Carolina Hurricanes är inte bara en fluke här i början av grundserien. Carolina Hurricanes är ett legit elit-lag i National Hockey League. Det känner jag mig helt övertygad om efter att ha sett gårdagens match mot Islanders – och pratat med den förträfflige Lucas Wallmark efteråt.
• • •
Vill redan nu förvarna om att det inte blir något bloggande i korresoffan ikväll. Jag ska se den här matchen och ska sedan ta ut en trio Edmonton-kollegor på byn.
– Vi vill ha en riktig New York-upplevelse, upprepar de gång på gång.
Ojvoj.
• • •
Man ska egentligen inte ödsla onödig energi på att reta sig på saker människor gör som egentligen saknar betydelse, men jag kan inte låta bli att grimasera i plågor när ”sov gott” används som avskedsfras då någon avlidit.
Ursäkta mig, men personen ifråga sover inte. Personen i fråga är död.
• • •
Så sent som förra veckan pratade coach Quinn fortfarande om att han ville ge Lias Andersson mer istid, men nu har han ändrat sig och morrar om att den unge svensken måste spela bättre om han vill få fler minuter.
Som om det vore möjligt i en fjärdekedja med McÄgg och backen (!) Brendan Smith.
Jag fattar inte varför han inte vågar testa honom i andralinan, ankrad av den allt annat än övertygande Ryan Strome.
Vad finns det att förlora?
• • •
Har de berättat för Henke att The Real Deal Neal återuppstått?
Om inte kan det bli en jobbig eftermiddag på jobbet för New Yorks kung.
• • •
Det är inte direkt samma stämning i den gamla Broadway-ladan som det var hos mina grannar i natt. Även vanligtvis högljudda, påstridiga new yorkers har svårt att jabba upp rätt sorts hetta när väckarklockan precis ringt – och Gris-Olle är inte uppe i mer än två öl ännu.
Men det kan komma, börjar Rangers bara bra vaknar församlingen i allmänhet till.
• • •
Det är lite med Kaapo Kakko som med Jack Hughes. Vi har inte sett så mycket av honom att vi svimmat de första matcherna. Goes to tell you – att bara kliva in i NHL är ingen picknick, ens för de allra största talangerna.
• • •
Okej, alla vänner där ute.
Nu låter vi säsongens första matiné börja och säger, bara för sakens skull, att day time är the right time – i alla fall för några timmar.
