Och så tar vi ett djupt andetag, sträcker på ryggen och försöker samla tankar och känslor.
Inte det lättaste.
Inte en en dag som denna.
Inte när ett glittrande New York City gör sig redo för galapremiär och det ”nya” Rangers – fullspäckat med stjärnglans och lullull – ska spela sin allra första match.
Jag var exalterad redan igår, det tror jag framgick. En urpremiär är alltid en urpremiär och livet står alltid i zenit i korresoffan.
Men nu, en fuktskadad torsdag i oktober, går vi live och därmed börjar säsongen på verkligt allvar.
För nu får jag – och därigenom förhoppningsvis även ni – åter se och höra och känna och uppleva en äkta NHL-kväll in på själva skinnet.
Alltihop är plötsligt for real.
Förväntningarna som rister under det välvda taket i The Woooorld’s Most Famous Arena. Den nyspolade isen som blänker som en omsorgsfullt slipad diamant i strålkastarskenet. De väldiga läktarvalven som långsamt fylls av euforiska supportrar och storögda turister. Den galna musiken som dånar ikapp med smällande sargdörrar, puckar som träffar stolpar och gapande ölförsäljare. Glitzen, buzzen och glamouren. Jublet, skriken och svordomarna. Doften av axelskydssvett, gammal fukt, grillad korv och tjocka zamboni-avgaser. Nervositeten, glädjen och ångesten….
Och som sagt – det är ett nytt Rangers som rider ut i manegen den här oktoberkvällen; ett som spetsats ordentligt med bländande namn och för första gången på flera år kan förväntas både underhålla och konkurrera.
Ja, det börjar nu.
På riktigt.
• • •
Att NHL-säsongen brakat igång märks nu inte bara på den allmänna upphetsningen i mitt barnsliga hjärta.
Resten av kroppen – så som den nu är, efter 52 måttligt återhållsamma år… – har också mycket snabbt blivit påmind om att den utdragna tid på året då stress och sömnbrist bildar tillvarons eget groggvirke är här.
Idag, till exempel, tvingas den nalla ordentligt på energireserverna för nä – det gick förstås inte bara att släcka lyset och som en duktig skolpojke somna på en gång efter avslutat inledningsrace igår kväll; det tog tvärtom ett par timmar att få ner pulsen såpass att John Blund kunde locka över mig till sitt rike. Däremot var det bara att stiga i upp i ottan i morse för då kom Kajsa Kex över från Brooklyn och sen hastade vi till Garden för Jets morning skate.
Men spara på medlidandet, höll jag på att säga.
Det må streta lite ögonlocken under eftermiddagen såna här dagar, men det där som bubblar i hjärtat övertrumfar alltid tröttheten och nu, när vi närmar oss puckdrop, sjunger det i varje steg jag tar.
Hurra, ropar hela Biffen.
• • •
Det kryllar av finländska mediarepresentanter i den gamla showbusiness-katedralen på sjunde avenyn när gästerna gör sig redo för sin första ”skejt” under förmiddagen – och ännu värre lär det bli under kvällen.
Inte undra på.
Som Antti Mäkinen, det östra grannlandets egen Arne Hegerfors, konstaterar:
– Det här kan den största grundseriematchen i historien för vår del del.
Han överdriver inte.
Deras älskade underbarn Kaapo Kakko begår ju NHL-debut – och han gör det mot Patrik Laine, det närmaste Finland kommer en Zlatan.
Och som som det inte vore nog debuterar även 19-åriga backlöftet Ville Heinola.
– Halva nationen kommer vara uppe och titta, lovar Mäkinen, som kommenterar live i finska och har Kimmo Timonen som bisittare.
– Bara att han kommer hit säger en del om vilken dignitet matchen har.
Vi blågula får väl bara än en gång konstatera att Finlands sak är vår.
• • •
Rangers håller ingen morning skate alls.
Istället kommer de 20 premiärspelarna insläntrande lite pö om pö under eftermiddagen – och gör sig sedan beredda för lätt fejkad Röda Mattan-entré.
Egendomligt.
Att man skippar för-värmningen – ”the most overrated thing in hockey”, som Tårtan brukar grymta – längre fram i grundserien är väl en sak, även om det fuckar upp saker och ting för oss i media, men inför allra första matchen tycker man väl att det borde vara en bra grej att samla styrkorna så snabbt som möjligt och ladda gemensamt med fina genomkörare på morgonen.
Men jag kanske bara är romantisk och tror för mycket på det sammansvetsade brödraskapets magi.
• • •
Man får bara en chans att göra ett första intryck, påstår dom.
Hoppas inte, för i så fall kommer David Gustafsson – den unge smålänningen som överraskat så positivt under Jets camp att han fått en plats på premiär-rostern – aldrig att se på mig med annat än skepsis.
Vår relation börjar nämligen med att jag går fram till honom i Gardens gästkabyss och säger:
– Är det du som är Daniel?
Morsning korsning.
• • •
Bloggens fäbless för smeknamn är inte universellt älskad, det vet vi. Men det är egentligen inte mig ni ska stöna irriterat åt när jag i fortsättningen kallar Golden Knights super-rookie Cody Glass för ”Glassen”. Det är hans svenske lagkamrat Wild Bill Karlsson.
– Det var kul att ”Glassen” fick hänga en kasse direkt, sa han på telefon i natt och hur skulle jag kunna motstå den benämningen?
• • •
Gustafsson blir dock gladare när jag säger att han låter precis som Yellbear Hjalmarsson – fast det är tolv mil mellan hans Tingsryd och Hjalles Russnäs, så jag är ute och cyklar där med… – och sedan får vi ändå igång en trevlig konversation.
Under den visar det sig att han själv nog är den som är minst överraskad över att han lyckades övertyga coach Maurice om att han förtjänade en chans.
– Jag kände att jag har kvaliteten för att kunna ta en plats i laget. Man måste nog känna det, inte bara se det som att man ska åka över för att lära sig, säger han.
Det hindrar nu inte att David är uppspelt över att han lyckades.
– Nej, det är skitkul. Jag har drömt så länge om det här. Så bara att få vara i omklädningsrummet med de här killarna i den här hallen inför en sån här match…det känns speciellt.
Om det bara inte vore för att man tvingas prata med journalister som inte kan skilja på namnen David och Daniel…
• • •
– Hörru, sa Wild Bill också på sin saltaste stockholmska, nu får du gå och lägga dig. Det är sent i New York.
Så omtänksamt!
• • •
Efter den mäktiga ceremonin med Tavares i Toronto igår hade man ju hoppats att Mika Zibanejad skulle bli föremål för samma slags happening här på Broadway ikväll.
Men nope.
Rangers meddelar att de inte tänker utse någon kapten alls den här säsongen.
Trökdasar.
Varför inte?
Det kommer ju förr eller senare bli mighty Mika – en naturlig ledare om jag nånsin träffat en – så det är väl bara att klistra på honom det där C:et på en gång.
• • •
Bloggen träffar nyblivne Jets-svensken Carl Dahlström också – och lovar mig själv att aldrig mer gnälla på att det ibland är lite stökigt med resor till och från Nassau Coliseum och The Rock.
Så sent som i går befann han sig i Europa – dit han hade rest med Blackhawks för de ”internationella” matcherna mot Flyers några dagar innan – men plötsligt blev han plockad av Jets på waivers och var tvungen att ta sig hit.
Omedelbums.
– Jag hade just kommit över jetlagen där borta, ler han.
Och sen ler han ännu mer för hur tungt det än var att få höra att Hawks inte ville ha honom, desto mer exalterande var beskedet att det fanns ett annat lag som ville det.
– Det kändes oerhört bra, jag är jäkligt taggad över att vara här, meddelar Carl.
Därefter dundrar han, trots blott några få timmars jetlag-sömn, ut på Garden is och avlossar så här stiliga skott på Laurent Brossoit.

• • •
På New York Post tror hockeyoraklen att Vegas slår Tampa i Stanley Cup-finalen.
Men dessförinnan vinner Maple Leafs Atlantic-divisionen, tror de också,
Nu vet ni det.
• • •
Tills han fått slutgiltigt besked om att han ska stanna här och vågar skaffa en egen lya slaggar Lias Andersson hemma hos Mika och som Rangers-stjärna kan man inte ha det bättre.
Mika bor nämligen i en grandios skrapa bara några kvarter från Garden, i nybyggda området Hudson Yards, och promenerar till jobbet på bara några få minuter.
Jag funderar själv på att följa detta exempel och skaffa samma postnummer, för de här förflyttningarna tvärs över Manhattan flera dagar i veckan börjar kännas…old.
• • •
Patrik Laine skrev på sitt nya kontrakt, värt 13.5 miljoner dollar, så sent som för fem dagar sedan.
Sen gick han enligt mina blåvita källor raka vägen och köpte sin sig en sprillans ny Lamborghini.
Det är klass, tycker materialistiske Biffen.
• • •
Inte heller är det mycket till besvär för Mika att ta sig upp till träningsrinken i Tarrytown från hoodsen här i västra Midtown.
Han bara styr ut på West Side Highway och är uppe på 20-25 minuter – med morgontrafiken stävande i motsatt riktning.
En sak bara:

Lias får inte köra.
Det berättade den gode förstecentern under en intervju jag gjorde åt NHL-bibeln för halvannan vecka sedan.
Vadå, kör Lias för fort, undrade jag?
– Tvärtom. Han är för försiktig. Han testade en gång och jag sa ”aldrig mer”. Här är det direkt farligt att vara tveksam i trafiken. Man måste vara aggressiv.
Vad han berättade mer – och det var en del – kan ni läsa när Bibeln kommer nästa vecka.
• • •
Eftersom han kritade på det där Lamborghini-genererande kontraktet så sent hann Laine inte spela en enda träningsmatch, men han befinner sig i New York och ska lira ikväll och är inte det minsta bekymrad över nånting.
Det framgår om inte annat när han kliver av isen på förmiddagen och en ung supporter som får en tröja signerad säger ”Du är en min stora favoritspelare”.
Blåvita Zlatan nickar instämmande och säger:
– Ja, det ska jag vara också. Vem annars?
Ha!
• • •
Eftersom jag satte en hygglig rad igår kanske jag borde låta bli att tippa mer, så åtminstone någon lever i villfarelsen att jag kan nånting. Men nej, sätter hela min legacy på spel med följande profetior om kvällens alla matcher.
•Tampa – Florida 3-2 (OT; Palat avgör).
•NY Rangers – Winnipeg 4-2
•Pittsburgh – Buffalo 5-3
•Carolina – Montreal 4-3 (OT; Aho avgör, förstås)
•Nashville – Minnesota 5-1
•Dallas – Boston 3-2 (OT; Benn avgör)
•Colorado – Calgary 6-2
•Anaheim – Arizona 3-2 (Straffar)
• • •
Han spelar dessbättre inte ikväll – istället går backen Brendan Smith som högerforward i fjärdekedjan igen, hur lugubert nu det än ter sig – men bara det faktum att Rangers signat Micheal Haley, och skickat en sån som Chytil till Hartford för att få plats med honom, är oroande.
Den sortens fyrkantiga träben borde det inte finns utrymme för i det moderna NHL.
Eftersom två tungviktare som Blues och Bruins nådde finalen i våras tror dock fler och fler lag i denna copycat-värld att de behöver mer muskler och aggression och plötsligt öppnas dörrarna för just The Haleys of the world.
Bloggen ber att få registrera sitt missnöje.
• • •
Laine har också en fin mössa när han träffar media.
Kolla bara.

Det var inte särskilt länge sedan denne unge man själv klev in i ligan, men han låter likafullt som en veteran när han pratar om unge landsmannen Heinola första match.
– Jag har sagt åt honom att man bara debuterar en gång och att han därför ska passa på att njuta. NHL-Karriären kunde inte börja på ett bättre ställe än här. Det kommer bli magiskt för honom, säger han.
• • •
Samtliga 408 NHL-matcher Jacob Trouba spelat har han representerat Winnipeg Jets.
När han nu, efter ett länge emotsett klubbyte, gör sig redo för den 409:e ställs han givetvis mot just Jets.
Som han själv konstaterade i somras är det nästan så att schemaläggarna vill jävlas med honom.
• • •
Öppningskvällen till ära kör bloggen förstås en klassisk all-in heldag på Garden.
Den ser ut så här just idag:
10.25: Ångar in genom backstage-entrén och tar hissen upp till pressrummet.
10.45: Stökar runt i Jets omklädningsrum, kallar en David för Daniel.
11.00: Lyssnar på när coach Maurice säger att Opening Night är som att öppna paket på på julafton och ”få se vad man får”.
11.15: Dricker kaffe.
11.30: Kollar när tio Jets-spelare skejtar.
12.00: Knattrar text en timme i pressrummet.
13.00: Går ut och köper en NY Post.
13.10: Äter en bättre lunch på Nick & Steff Steakhouse; deras lobster club sandwich är standardrätten stora dagar på Garden.
14.00: Återvänder till pressrummet. Knattrar vidare.
15.30: Går till presstoan och hänger på mig slipsen.
15.33: Knattrar vidare.
17.30: Går på presskonferens med coach Quinn; hör honom säga att alla älskar Breadman Panarin.
18.00: Tar hissen upp till pressläktaren med Kajsa Kex.
18.15: Skriver det här.
• • •
Varpu ingår – givetvis – i det blåvita pressuppbådet på plats. Att hon skulle missa den här matchen är lika sannolikt som att Påven skulle missa påsken.
Ni som varit med ett tag vet vad det innebär:
Bloggen får famnen full av finsk lakrits och kan sitta och mumsa kvällen lång.
• • •
OK, bästa vänner – för första gången NHL-säsongen 2019-2020:
Nu går vi live.
Det är så underbart som något överhuvudtaget kan bli!

TORONTO – OTTAWA 5-3 (Slut)
ST. LOUIS – WASHINGTON 2-3 (Slut, OT)
EDMONTON – VANCOUVER 3-2 (Slut)
VEGAS – SAN JOSE 4-1 (Slut)

• • •
Igen – och det här lär jag återkomma till flera gånger i veckan här i oktober:
Man ska inte – inte, inte, inte! – dra för stora växlar på det som händer under de tio-femton första omgångarna.
Men gosse, Vegas ser riktigt giftiga ut.
De har verkligen två förstakedjor och den Wild Bill bildar med Jonathan Marchessault och, särskilt stor ikväll, Reilly Smith verkar ha bestämt sig för att ingen jävel ska stoppa dem i år.
Det blir ett lag att följa.
• • • 
Nu är det dags att dra ner rullgardinen efter den första i den oändliga rad av bloggkvällar som väntar i oktober, november, december, januari, februari, mars, april, maj och juni.
Tack alla som var under öppningsrallyt.
Imorrn blir det live-premiär – direkt från The Woooorld’s most famous Arena.
Vi hörs då, hoppas jag innerligt.

TORONTO – OTTAWA 5-3 (Slut)
ST. LOUIS – WASHINGTON 2-3 (Slut, OT)
EDMONTON – VANCOUVER 3-2 (Slut)
VEGAS – SAN JOSE 3-1 (Början av Period 3)

• • •
Nähä, ingen omedelbar smash hit för Elvis ikväll, fjolårspremiären gick inte att upprepa.
Men det kan man ju fatta, det är inte bara att gå in och skaka om världen på beställning hur som helst – i synnerhet inte när man inte längre överraskar någon.
Fast ojvoj – det kommer.
• • •
Ja, jo, även en bloggare blir ringrostig under off-season. Det var lite rörigt att få ihop saker och ting medan annat pågick samtidigt denna första afton i korresoffan. ”Tajmingen är fortfarande off”, som spelarna säger efter tråkiga pre season-matcher.
Then again, det BLIR ofta så här när referat ska bakas mitt i showen.
Ni får ursäkta.
• • •
Klart som sjutton det blir tungt för Sharks utan både Evander Kane och Erik, men Knights ser jävligt vassa ut också, visst gör dom?

TORONTO – OTTAWA 5-3 (Slut)
ST. LOUIS – WASHINGTON 2-3 (Slut, OT)
EDMONTON – VANCOUVER 1-0 (Period 1)
VEGAS – SAN JOSE 2-0 (Början av Period 1)

• • •
Joho, visst vinner Caps på övertid.
Men det är Vrana, inte Oshie, som sätter sudden-pucken – och då blir det 3-2, inte 4-3.
Men ändå.
Starkt av huvudstadshjältarna att komma tillbaka efter den starten.
• • •
Inte alls kul att höra att Erik K missar premiären mot Knights av personliga skäl.
Hoppas allt är OK, han har verkligen haft nog med motgångar senaste åren.
• • •
Nu vet ni vad som gäller: Jag måste randa lite text till redaktörerna hemma i Stockholm.
Men vi hörs om ett tag igen.

TORONTO – OTTAWA 5-3 (Slut)
ST. LOUIS – WASHINGTON 2-2 (Period 2)
• • •
Den första av säsongens sammanlagt 1271 grundseriematcher är lagd till handlingarna.
Och efter en darrig inledningsperiod ser pigga och alerta lönnlöv från Toronto till att den slutar som den ska.
De är mycket bättre än senatorerna från Ottawa och så råkar det bara vara med den saken.
• • •
I The Lou har det dragit ihop sig till härligt drama i tredjeperioden.
Två lag som båda svarar upp mot det allra senaste NHL-idealet – de är kreativa, snabba och skickliga OCH fysiskt tunga på samma gång – kommer pressa varann hårt för att bryta dödläget sista 20.
• • •
Hoppas det gick bra för Ottawas ”nye Erik” när han fick Matthews skena i plytet i slutsekunderna.
En skada hade varit ett tråkigt och orättvist slut på en så finfin premiärinsats.
• • •
81 matcher kvar, Åsa och Idsint och andra Leafs-fan.
Ni kommer se vinster i merparten av dem.
• • •
Nu laddar vi för Elvis-show i Alberta.

TORONTO – OTTAWA 4-2 (Period 2)
ST. LOUIS – WASHINGTON 2-1 (Period 1)
• • •
Såja.
Leafs behövde en perre för att skaka av sig premiärnerverna.
Nu ser det ut som förväntat i Scotiabank.
Framförallt har Auston med muschan imponerande show i snart sagt varje byte.
Planera parad!
• • •
Blues har framtoningen hos ett riktigt Band of Brothers när de står på isen i Enterprise, med armarna om varandra, och ser mästerskapsfanan hissas upp i taket.
En mycket fin syn.
Men sen får Pietrangelo lämna över bucklan till Keeper of The Cup Bill Pritchard och han bär iväg den, ut ur hallen, och försvinner i Missouri-natten.
Nu får vi inte se den ärevördiga pokalen i en NHL-rink förrän nästa kapten, vem det nu blir, ska ta emot den av Gary Bettman en het kväll i juni.
Och Blues måste fokusera på det som kommer – inte det som varit.
• • •
”Tidiga mål”, kan utses till ett väldigt tidigt tema.
I St. Louis tar det bara 53 sekunder – sen har Sammy Blais spräckt Braden Holtbys nolla.
Elias – det är bara att plaska in en puck direkt.
• • •
Fan, är rostig som korresoffa-rapportör och får inte riktigt in rätt knyck i försöken att följa två matcher samtidigt.
Men coola puckar, det kommer sitta såsmåningom.
• • •
Det tar även Caps lite tid att komma igång, första tio ser de ut som att de inte riktigt fattat att försäsongen är över och hamnar också i 0-2-underläge, men sen börjar det på sedvanligt sätt slå gnistor om dem och visst – Ovie gör sitt första av, tja, vad ska gissa…53 mål?
• • •
Bra blågult facit i Toronto:
Lill-Nyllet 1 assist, Sandin 1 assist, Timashov 1 assist.
I tredje lyckas Wille hänga en puck också.
• • •
Nu har säsongens första delivery-laddning anlänt till holken.
BBQ, såklart.
Är det premiärkväll så är det.

TORONTO – OTTAWA 0-1 (Period 1)
• • •
Min klocka är exakt 19.15 när NHL-säsongen 2019-2020 börjar – och den hinner alltså inte pågå mer än 25 sekunder förrän Brady Tkachuk gör första målet.
För Ottawa.
How very Maple Leafs att inleda en så emotsedd, laddad premiärkväll på det viset…
• • •
Nog är det lite mäktigt när Tavares presenteras som 25:e kaptenen i Maple Leafs historia.
De övriga namnen på den listan lyser med rätt förstummande skimmer.
• • •
Fortsättningen kan ses som rätt karaktäristisk, den också.
Leafs ligger på oavbrutet, främst till följd av att Senators envisas med att dra på sig utvisningar hela tiden, men kan inte göra mål.
Istället håller det på att ett par baklängesmål till när gästerna får komma loss i friläge på friläge.
Shaky.
Men det är 245 perioder kvar att rätta till saker och ting på, så ta det nu lite lugnt, fans.
• • •
Erik Brännström har sett gedigen ut och får ju coolt nog en assist i protokollet på en gång.
• • •
Jag glömde att tippa årets förste målskytt men hade självklart tänkt nämna Brady Tkachuk…
Nä.
Lill-Nyllet var min kille i den i det racet.
• • •
Om Auston Matthews existerat på 70-talet och rört sig i Hollywood med DEN mustaschen hade alla utgått från att var en leading man i den del av filmbranschen som på den tiden firade sina största triumfer i mörka biografer i sädiga delar av stan.
• • •
– Babcock har lite Mike Keenan-DNA i sig. Han gillar kontroverser som går att undvika väldigt lätt, mullrar Brian Burke i Sportsnet-studion innan nedsläpp apropå att veteranen Jason Spezza är healthy scratch.
Ja, visste den gamle patriarken inte det?
• • •
För Sandin har inledningsperioden på grund av alla utvisningar blivit lite för rörig för att det ska gå att säga något meningsfullt om insatsen.
Men han ser föredömligt självsäker ut, det gillar vi.
• • •
Värre än likheterna med Keenan är det faktum att Babs låter Dave Hakstol står och viska åt honom i båset.
Kan inte sluta bra…
• • •
They’re off and running, people!
Hur underbart är det inte?

Det var en fin sommar, späckad med festliga och givande upplevelser.
Jag hade några extremt softa dygn vid poolkanten i Palm Springs efter Awards-helgen i Vegas, avnjöt en magnifik svensk midsommarmiddag hos min gamle Barkargärdet-vän Ken i Anza i bergen ovanför Coachella Valley, satt några heta kvällar och gafflade roat på Neary’s på 57:e gatan, frossade i sol med The CEO of Everything under en Florida-vecka som kulminerade med magisk helg i Key West och floder av läskande margaritas på Captain Tony’s, gick med Kajsa Kex på grym Viagra Boys-konsert på Lower East Side, såg en likaledes uppiggande Stones-show på Metlife Stadium, fick bästa grillade biffarna hos Thomas i Westchester, älskade varje sekund av Leksands IF:s 100-årsfirande i Tegera, fann sedvanlig själsro på Borlänges trivsammaste balkong med Bussen och Alle, värmdes i hjärtat av Pluras framträdande på Mosebacke-terassen den där tropiska måndagskvällen, jublade mer ohämmat än jag gjort på flera år när Brage sparkade in ett mål mot Gais på Domnarvsvallen, tog min gamla mamma på kaffe-marinerade roadtrips till Orsa och Uffe Bodins Smedjebacken och Tällberg och Falun, mötte barndomsvänner jag inte sett på många decennier under en reunion i Nedre Tjärna och låg ibland bara still och läste förträffliga romaner.
Toppen, faktiskt.
Fem plus emellanåt.
Och ändå:
Allt det där var bara förströelse.
Pausmusik.
En serie distraktioner i väntan på kvällen när NHL åter slår på sina spotlights och lyser upp hösthimlen som rymdfärjorna lyser upp Cape Canaveral vid sina spektakulära starter.
Opening Night.
Den markerar att livet börjar på riktigt igen.

Den signalerar att hela tillvaron åter får edge och buzz och puls – dag efter dag, månad ut och månad in, ända fram midsommar.
Den ropar i oktobermörkret att hey – det är dags att rikta allt fokus mot det bästa som finns.
Nu, just ikväll, är den äntligen här och det är så jag likt en italiensk katolik efter tre glas rött vill gå ner på ett knä och buga inför högre makter, som tack för att jag får vara med om detta för femtonde gången i rad.
Men jag är lite för hämmad för det, så jag nöjer mig med att, på lagom volym, ropa de magiska orden här i holken på Manhattan:
– NHL is back!
• • •
Ett tag fanns det vaga planer på ett besök i Toronto redan denna premiärkväll men jag måste ovillkorligen vara på skejten på Garden imorrn bitti så det blev för stökigt med logistiken.
Istället inleder vi årets säsong med en sittning i den sägenomspunna korresoffan och det blir helt fantastiskt, för vi har fyra ypperliga showdowns att klippa.
Först får Maple Leafs – mer hajpade än nånsin – bekänna färg direkt mot Ottawa hemma i grundseriematch 0001. Den urladdningen följs av banér-ceremoni i St. Louis, där 2019 års Stanley Cup-mästare går upp mot 2018 års dito. Därefter har vi Elias Petterssons första show för säsongen med Vancouver i Edmonton – och framåt småtimmarna rundar Vegas och San Jose av med ett äkta hatmöte på Strippen.
Och ja, för ordningens skull kan vi ju bara slå fast det en gång för alla:
Bloggen siktar på på precis samma närvaro och live-frekvens som vanligt, säsongen igenom, och kommer på ena eller andra sättet vara med er de allra flesta kvällarna.
Ojvoj vad kul vi ska ihop!
• • •
Tack för era tips i spåret.
Av dem kan man dra slutsatsen att det råder konsensus om några saker, men inte många.
Vad fan som helst kan uppenbarligen hända i år – och roligast är det förstås om Jarkko, Chall-Åsa eller Mcemilfish får in sina originella finaltips.
Ju mer oväntat, desto bättre – det är ett fint motto.
• • •
Ända sedan Brendan Shanahan tog över verksamheten där uppe har det varit spännande att följa vad som händer i Toronto, men den här premiären känns extraordinärt intressant att få vara med om.
Leafs har allt som behövs nu, inklusive en riktigt högklassig backuppsättning, och borde verkligen vara redo för en push upp mot det yttersta elitskiktet i ligan.
Men klarar kidsen att hantera de stegrande förväntningarna – och hur mycket påverkas stämningen i truppen av att Babs och Dubas inte tycks ha en hjärtligare relation än Donald Trump och Nancy Pelosi?
Vi kan få i alla fall ett delsvar ikväll.
Givetvis är det också för jäkla kul att svenska rookies som Rasmus Sandin och Dmytro Timashov – och kanske Timothy Liljegren – får chansen direkt från start i den stora koktryckaren på Bay Street.
Men allra mest exalterad är jag, som jag slog fast i en krönika i tidningen idag, över att William Nylander inleder vad som kan bli hans stora breakthrough-säsong.
Jo, jag tror det. Lill-Nyllet befinner befinns sig precis på tröskeln till något alldeles formidabelt och mig förvånar det inte alls om att han sätter tonen redan mot Senators ikväll.
• • •
Här i New York är det inte direkt ”NHL-premiär” man får de starkaste vibbarna av när man går ut genom dörren just nu.
Vi har haft uppemot 35 jävla plusgrader idag – och fukt som vore det 4th of July.
Wacko!
Men inte mig emot.
Som ni vet tycker jag egentligen hockey är som bäst när det rasslar i palmer utanför hallen…
• • •
”Det är alltid svårt att ställa om och fokusera på rätt saker när man haft flagg-ceremoni”, varnar de rättrådiga apropå det som väntar Blues i Enterprise Center.
Well, det sa samma människor åt Capitals ifjol också.
De vann med 7-0.
Mot Boston.
Alla gamla sanningar har med andra ord inte alla bäring forever.
• • •
Det allra roligaste som hände i somras var att jag coachade 83-åriga mamma, som inte vet mer om NHL än vad NHL vet om hur man lagar hennes femstjärniga kålpudding, att säga så här när min storebror kom på besök från Göteborg:
– Ola, vad tror du om NHL-säsongen i år? Jag är lite tveksam till Anaheim Ducks, backsidan ser lite klen ut.
Exakt så sa hon också – och storebrorsan fastnade med kaffekoppen halvvägs mellan bordet och munnen, med en min så förbluffad att jag faktiskt kastade mig på köksgolvet i skrattspasmer.
Oförglömligt.
• • •
Resultatet i den flaggmatchen i Betongbunkern för ett år sedan kan för övrigt ses som en påminnelse om att inte dra för långtgående slutsatser av det som händer i inledningen av grundserien.
Bruins fick som sagt spö med 7-0 – och såg bedrövliga ut.
Åtta månader senare spelade de Stanley Cup-final.
Men erfarenheten säger mig att det bara är fåfängt att varna för för-tidigt-bias
Det räcker att Senators vinner ikväll, och sedan ytterlige någon match, för att såna som jag ska få veta att vi inget fattar, ”kolla, Sens är ju grymma i år”…
• • •
Ah, fuck – i sista stund är Islanders ofina nog att skicka Simon Holmström till Bridgeport.
Därmed spricker den fulla svenska representationen redan innan första pucken släppts.
I och med att han fick en tröja på ön, och David Gustafsson samtidigt en i Winnipeg, fanns det nämligen – för första gången någonsin – en blågul pjäs i samtliga 31 lag igår.
Men den triumfen hann vi inte njuta av längre än Brage njöt av poängen mot Degerfors förra veckan.
• • •
I söndags hade vi draft till Sportbladets Fantasy-liga och meddelas kan att fjolårets expansionslag, New York Dolls, står oerhört mycket bättre rustade inför den här säsongen.
Till skillnad från förra gången fattade general managern – alltså jag – vad han sysslade med och på samma sätt kommer det i höst inte ta en månad innan jag begriper vad fantasyn går ut på.
Mina toppnamn: Nathan MacKinnon, Brayden Point, Filip Forsberg, Sergej Bobrovsky, Mark Stone, Mark Giordano, Matt Dumba och Jack Hughes.
Let’s Go, Dolls!
• • •
Elvis var aldrig bättre än i sin comeback 1968 och inte för det egentligen går att beskriva Elias premiärmatch idag som en comeback, men jag väljer att se det så ändå.
Han kommer, redan ikväll, dominera som The King gjorde i den där NBC-specialen i december 68 – jag bara känner det på mig.
• • •
Ondskan Ekeliw – regerande mästare med HC Lyftkranarna – hade en mindre lyckad draft och sitter nu dagarna i ända och muttrar om att det inte var meningen att han skulle plocka Brad Marchand i förstarundan.
Peter Chiarelli från Örby over there…
• • •
Att det onda blodet kommer svalla i T-dojan i Vegas framåt småtimmarna kan vi vara helt förvissade om.
Rivaliteten mellan Golden Knights och Sharks har snabbt utvecklats till en av NHL:s bittraste – och den nådde en fräsande kokpunkt med den kontroversiella avslutningen av Game 7-dramat i första playoff-rundan i våras.
Nu ses de alltså för första gånge sedan dess.
Ett ord:
Ojvoj.
• • •
Kunde också, i ett sms, glädja en viss hästpolo-fantast som numer huserar i centrala Ohio att jag i en av de sista draft-omgångarna plockade in honom i New York Dolls uppställning.
Hans svar:
– Sjukt att du inte valt mig tidigare…
• • •
En och en halv timme innan nedsläpp i Scotiabank Arena kommer det väntade beskedet:
Maple Leafs har utsett John Tavares till ny lagkapten.
Vad säger Leafs Nation-representanterna i spåret? Givet, va?
• • •
Att Knights och Sharks verkligen tycker illa om varann är inget jag bara fått för mig.
– Jag vet inte ens om det var så här starka känslor visavi Kings när vi hela tiden spelade mot dem i slutspelet för några år sedan. Den här rivaliteten känns ännu hetare, framhöll en sådan som Logan Couture så sent som igår.
Det säger inte lite för de bataljerna mot Kings var sannerligen inga tebjudningar.
Buckle up, people.
• • •
Sandin, Timashov, Liljegren och Gustafsson i Winnipeg har vi redan nämnt. Bloggen ber att få blåsa en välkomnande trumpetfanfar även för övriga svenska rookies som ser ut att få debutera på hockeyns största scen redan den här veckan:
Jesper Boqvist i New Jersey, Emil Bemström och Jakob Lilja i Columbus, Joakim Nygård i Edmonton (redan i natt!) och Tobias Björnfot i La La-Land.
• • •
Första coachen som får sparken blir någon som leder ett lag som ska vara med och utmanar men underpresterar grovt.
Mike Babcock, Peter Laviolette, Jon Cooper och Pete DeBoer comes to mind.
Sen får vi se om Guerin och Lille Fridolf Boudreau kommer överens i Minnesota. Annars kanske det blir som Ekeliw spådde i podden. Boudreau sparkas, varpå Canucks omedelbart kickar Green och istället tar in BB.
Det vore mumma.
EP ska ha en riktigt stor coach – inte sure Green.
• • •
Nu faller ett slagren utanför mina fönster.
Som sagt – sommaren är tillbaka.
• • •
Förra säsongen blev det ju en tradition – en olycklig en, eftersom den mest visade hur lite jag fattar… – att vi här i bloggen tippade varje omgång innan gametime.
Dum som jag är låter jag den traditionen fortsätta i år – i alla fall ett tag – och säger att det går på följande vis ikväll.
Toronto – Ottawa 6-1
St. Louis – Washington 3-4 (OT; TJ Oshie avgör).
Edmonton – Vancouver 2-5
Vegas – San Jose 4-3 (Straffar)
• • •
Röda mattan är utrullad, super troupers spelar på kvällshimlen och fotoblixtarna smattrar.
Det är Opening Night NHL-säsongen 2019-2020.
Nu åker vi.
Enjoy, kära vänner!

Närapå fyra månaders påfrestande väntan är – prisa gudarna! – till sist över.
På onsdag vevar världens mest underhållande, spännande och hisnande show igång igen – för att sedan spraka, gnistra, svänga och rocka fram till midsommar.
Och som traditionen bjuder ber jag att härmed, i bloggens maffiga preview av NHL-säsongen 2019-2020, få berätta hur det går för de 31 inblandade klubbarna.
Yes – varsågod och skratta!
Naturligtvis har jag ingen som helst aning om det – och det har ingen annan, vad de än försöker tuta i er, heller.
För ett decennium sedan gick det fortfarande an att att tippa, analysera och ha tvärsäkra åsikter om NHL.
Idag är det ett mission impossible. A fool’s errand. Hel ogenomförbart.
Ligan är jämnare än gräset på greenerna på Floridas mest exklusiva golfbanor, konkurrensen mer brutal än mellan familjerna Corleone och Tattaglia i ”Gudfadern” och de potentiella vinnarna – och flopparna – fler än tänderna som rykt i The Battle of Alberta genom åren.
Kolla bara Metropolitan-divisionen modell 2019. Där har vi dödens grupp monumentale. Alla – utom, kanske, Columbus – kan sluta etta. Och alla – utom, kanske, Washington – kan komma sist.
Så ta mina tirader med en skopa – eller snarare ett lastbilsflak – salt.
Detta är inget annat än vilda gissningar – om än grundligt genomtänkta och noggrant formulerade, i förhoppning om att roa och kittla.
Begrunda – och kontra med egna diton i kommentatorsspåret de kommande dagarna.
Sedan firar vi en exalterande Opening NIght ihop på onsdag!

ANAHEIM DUCKS
– Efter några år i de daterade doktrinernas limbo är ankorna från Orange County på väg att marschera in i samtiden igen. General managern Bob Murray började korrigera kompassriktningen redan när han, äntligen, sparkade grinige coach-fossilen Randy Carlyle i februari – och den fastställdes med sommarens beslut att flytta upp Dallas Eakins, en av den moderna hockeyideologins mest aktade profeter, från farmarlaget i San Diego. Eakins har visserligen en hel del att bevisa, för han var minst lika hajpad inför sin första NHL-stint för fem år sedan och lyckades ju inte alls den gången. Men det var Oilers han coachade då och Oilers har det i ett och ett halvt decennium kvittat vem som försökt dirigera – orkestern har spelat i fel tonart, och olika takt, alldeles oavsett. Nu är jag övertygad om att han kommer få helt annat gehör för sina idéer och därmed nå betydligt större framgångar. Med det inte sagt att Ducks omedelbart blir contender, eller ens självklar playoff-kandidat. För utöver befordringen av Eakins har samma Murray gjort väldigt lite under sommaren – i ett läge när den tidigare stommen i laget krackelerat och den som ska ta över inte riktigt tagit fast form ännu. Ja, det finns fog att hoppas att några viktiga kuggar som hade halvtungt ifjol, med Rickard Rakell i spetsen, studsar tillbaka och några av de kids Eakins tar med sig från San Diego ser helt klart intressanta ut, men ytterligare några förstärkningar hade behövts, särskilt på backsidan. En så kallad X-faktor är förstås målisen, Gibson. Om han spelar lika sensationellt bra hela säsongen som han gjorde första halvan 18-19, då finns det kanske förutsättningar för en attack upp mot strecket.
Nya: Chris Wideman (b), Michael Del Zotto (b), Nicolas Deslauriers (f), Jani Hakanpää (b), Andreas Martinsen (C), Anthony Stolarz (mv), Andrew Poturalski (f).
Förluster: Corey Perry (f), Ryan Kesler (c: oklart om han officiellt lägger av men inget tyder på att han kommer kunna spela i år), Adam Cracknell (f), , Andrej Sustr (b), Jake Dotchin (b), Chad Johnson (mv), Ben Street (c), Andy Welinsky (b), Jaycob Megna (b), Kevin Roy (f).
Förmodad förstafemma: Hampus Lindholm-Josh Manson//Rickard Rakell-Ryan Getzlaf-Ondrej Kase.
Målvakter: John Gibson (Ryan Miller).
Coach: Dallas Eakins – ny för säsongen.
General manager: Bob Murray – elfte säsongen.
Svenskar: Rickard Rakell, Jakob Silfverberg, Hampus Lindholm, Jacob Larsson, Isac Lundeström.
Tips: – Det ska kunna gå bättre än ifjol, men det räcker knappast till playoff.

ARIZONA COYOTES
– Höst efter höst envisas den här bloggen med att haussa Coyotes. ”I år kan det hända”, förkunnar jag upphetsat. Och så gör det inte alls det. Men lär jag mig någonting? Kalibrerar jag mina förväntningar till nästa vända? Nä. Den här säsongen känner jag mig mer övertygad än någonsin om att proppen slutligen kan gå ur bland sanddynerna väster om Phoenix. Någon gång måste all begåvning och allt kunnande som ackumulerats där ute få sitt utlopp – och nu, när de både vässat och breddat anfallslinjerna, med Phil Kessel respektive Carl Söderberg, och en uppsättning wonderkids, exempelvis förträfflige Clayton Keller, rimligen darrar av lust att få presentera sig på nytt efter mer eller mindre uttalade “sophmore slumps”, borde det verkligen vara dags. För det talar också att femstjärnige keepern Antti Raanta, som på grund av riktigt olycksalig skada missade hela 18-19-given, faktiskt kan spela i år. Sedan tror jag verkligen på coach Tocchet. Han är en smart och flexibel fältherre och har nu blivit så varm i Arizona-kostymen att han vet exakt hur han ska få ut max av sitt fina lag.
Nya: Phil Kessel (f), Carl Söderberg (c), Beau Bennett (f), Aaron Ness (b), Andy Miele (f), Victor Söderström (b).
Förluster: Alex Galchenyuk (c), Kevin Connauton (b), Mario Kempe (c), Richard Panik (f), Josh Archibald (f), Nick Cousins (c), David Ullström (c), Calvin Pickard (mv).
Förmodad förstafemma: Oliver Ekman Larsson-Jason Demers//Christian Dvorak-Derek Stepan-Phil Kessel.
Målvakter: Antti Raanta (Darcy Kuemper).
Coach: Rick Tocchet – tredje säsongen.
General Manager: John Chayka – fjärde säsongen.
Svenskar: Oliver Ekman-Larsson, Niklas Hjalmarsson, Carl Söderberg, Victor Söderström.
Tips: – Kanske årets Carolina…

BOSTON BRUINS
– Vad Boston-nallarna kan ställa till med när allt faller på plats blev vi åter varse i våras och det finns inga skäl att betvivla att de har chansen att ta sig lika långt igen – eller rentav ännu längre. I princip mönstrar ju GM Sweeney exakt samma lag och ännu har det mångåriga navet i maskineriet inte börjat rosta. En sådan som Zdeno Chara, som fyller 43 i mars, är förvisso klart långsammare än i fornstora dagar men det kompenserar han med annat och Patrice Bergeron och Brad Marchand har helt uppenbart ytterligare ett antal toppsäsonger kvar i bränsletanken. Så om Tuukka Rask kan hålla samma klass även den här vintern, om de unga löften som trycker på bakifrån tillvaratar den ovärderliga erfarenheten från finalresan för tre månader sedan och tar nya kliv framåt, om Sweeney i slutet av februari kan höja temperaturen i björnidet med nya trejdfynd och om startfältet öppnar sig på samma gynnsamma sätt som förra slutspelet är hämnd en rätt som kommer att förtäras varm i Boston. Ja, många ”om” där. Men så är det ju i högre eller lägre utsträckning för alla.
Nya: Brett Ritchie (f), Pär Lindholm (c), Pavel Shen (c), Brendan Gaunce (c), Maxim Lagace (mv).
Förluster: Marcus Johansson (f), Noel Acciari (f), Jakob Forsbacka-Karlsson (c), Lee Stempniak (f), Gemel Smith (c), Zake McIntyre (mv).
Förmodad förstafemma: Zdeno Chara-Charlie McAvoy//Brad Marchand-Patrice Bergeron-David Pastrnak..
Målvakter: Tuukka Rask (Jaroslav Halak).
Coach: Bruce Cassidy – tredje säsongen.
General Manager: Don Sweeney – femte säsongen.
Svenskar: Joakim Nordström, Pär Lindholm, Anton Blidh.
Tips: – Tänkbar finalist igen, absolut.

BUFFALO SABRES
– Ifjol fick Hurricanes äntligen sitt efterlängtade lyft. Så nu har Sabres övertagit den föga smickrande förstaplatsen på listan över klubbarna som vandrat längst i slutspelstorkans öken. Det är åtta långa år sedan de hårt prövade fansen i västra New York senast såg sina hjältar på vårbalen. Ingen kan påstå något annat än att de regimer som kommit och gått verkligen försökt bryta dödläget med allehanda satsningar på spelare och ledare – och ändå no banana. Förra hösten såg det väldigt lovande ut med tio raka segrar och allt, men det visade sig vara en så kallad false start. Man kan med andra ord förstå att även de mest hängivna anhängarna börjar misströsta. Fast den där sviten – ja, stora delar av höstsäsongen – underströk ju att det finns obestridlig potential i lagbygget och det är inte otänkbart att nye coachen Ralph Krueger klarar att exploatera den på mer kontinuerlig, långvarig basis. Han floppade under sin förra NHL-sejour, visst, men se utläggningen om Dallas Eakins ovan: Det var i Edmonton han misslyckades och där misslyckas alla. Den omsusade tysken har dock en tuff utmaning framför sig. Portalfiguren Jack Eichel och hans närmaste omgivning på isen måste få hjälp att nå ett läge där de utgör riktigt vass spets säsongen igenom – samtidigt som breddspelarna längre ner i forwardshierarkin förmås ge ett helt annat understöd än tidigare. Därvidlag lär Marcus Johansson bli mycket nyttig, men han kan inte göra det själv. Vidare krävs att fler av ynglingarna i den välfyllda talangpoolen får mer förtroende – och visar att de förtjänar det förtroendet. Ingenting är omöjligt om Krueger och laget checkar av punkterna på den listan, plus några till, men jag tror det när jag ser det.
Nya: Jimmy Vesey (f), Marcus Johansson (f), Colin Miller (b), Jean-Sebastian Dea (c), Curtiz Lazar (c), Andrew Hammond (mv), Henri Jokuharju (b), Jacob Bryson (b).
Förluster: Jason Pominville (f), Matt Moulson (f), Sean Malone (c), Alexander Nylander (f), Scott Wedgewood (mv), Matt Tennyson (b), Danny O’Reagan (c).
Förmodad förstafemma: Rasmus Dahlin-Rasmus Ristolainen//Jeff Skinner-Jack Eichel-Sam Reinhart.
Målvakter: Carter Hutton (Linus Ullmark).
Coach: Ralph Krueger – ny för säsongen.
General Manager: Jason Botterill – tredje säsongen.
Svenskar: Rasmus Dahlin, Marcus Johansson, Johan Larsson, Linus Ullmark, Victor Olofsson, Lawrence Pilut.
Tips: – De borde kunna bli ett bubbellag i alla fall. Borde. Borde, säger jag…

CALGARY FLAMES
– Att skillnaden mellan grundserie och playoff kan vara kolossal illustrerade Calgary Flames med all önskvärdhet – eller snarare icke-önskvärd – tydlighet förra säsongen. De gick som tåget så länge inget stod på spel – och slocknade som ett tomtebloss i hällregn så fort det blev skarpt läge. Förutsättningarna för ett annat förlopp i år förefaller inte särskilt goda, för Brad Treliving har inte precis adresserat problemen under sommaren. Om något har han försvagat laget med Neal-Lucic-trejden. James Neal var en icke-faktor under sitt enda år i Albertas oljemetropol, absolut, men hellre det än en Milan Lucic som är alldeles för mycket faktor genom att sänka kvaliteten på sin omgivning. Hoppet lär stå till att Johnny Gaudreau och de andra som hamnade på mjölkpaketen i den bleka serien mot Colorado ska ha lärt sig läxan och ser till att bli mer produktiva även när tid och utrymme försvinner, samt att tillräckligt många valpar i den månghövdade up-and-coming-svärmen slutar vara just valpar. Men jag undrar jag, det här gänget hade nog behövt hottas upp med några tunga vinnarskallar som varit med förr och vet hur man agerar under hård press. Det hade också, apropå Trelivings misslyckade sommar, behövt ett vassare målvaktspar än Rittich och Talbot.
Nya: Milan Lucic (f), Cam Talbot (mv), Martin Pospisil (c), Brandon Davidson (b), Bryon Froese (c), Alexander Yelesin( (b).
Förluster: Mike Smith (mv), James Neal (f), Garnet Hathaway (f), Curtis Lazar (c), Michael Stone (b), Tanner Glass (f), Oscar Fantenberg (b), Anthony Peluso (f).
Förmodad förstafemma: Mark Giordano-TJ Brodie//Johnny Gaudreau-Sean Monahan-Elias Lindholm.
Målvakter: David Rittich (Cam Talbot).
Coach: Bill Peters – andra säsongen.
General Manager: Brad Treliving – sjätte säsongen.
Svenskar: Mikael Backlund, Elias Lindholm, Rasmus Andersson, Oliver Kylington.
Tips: – Går väl till slutspel igen, även om Alberta-klubben inte gjort det två år i rad sedan 2008. Men sedan? Nä.

CAROLINA HURRICANES
– Det finns alltid risk för en negativ reaktion efter genombrott så plötsliga som det Hurricanes var med om förra säsongen. I synnerhet när manskapet är så ungt – och förlorar en ledargestalt av Justin Williams kaliber (han har ju tagit en timeout från hockey och det kan man inte göra i hans ålder med bibehållen slagkraft. Fråga Mike Fisher). Men det är ändå svårt att se att vindstyrkan i den just den här orkanen ska börja avta när den nu fått fart och börjat närma sig Kategori 5-status. Don Wadell, som vi alla helt felaktigt såg som nödtorftig budgetlösning på GM-positionen förra hösten, har fortsatt excellera även under off-season. Erik Haula, Ryan Dzingel och Jake Gardiner är alla ypperliga förstärkningar som, av allt att döma, passar perfekt i Wadells pussel. Den både passionerade och varme Rod Brind’d Amour framstår dessutom inte som typen som någonsin skulle tillåta att någon han coachar tar sig friheter och börjar tro att tidigare succéer upprepar sig av sig själva. Canes kommer säkerligen att spela sin säreget ettriga hockey med samma edge igen. En liten brasklapp bara: Fansen får vintern lång be kvällsbön om att Petr Mrazek inte går sönder. För nu har han inte klippan Curtis McElhinney som back-up längre. Han har James Reimer och James Reimer är inte mycket mer betryggande att hålla i handen när klockan slår än Scott Darling
Nya: Erik Haula (c), Ryan Dzingel (f), Jake Gardiner (b), James Reimer (mv), Gustav Forsling (b), Anton Forsberg (mv), Fredrik Claesson (b), Max McCormick (f), Brian Gibbons (f).
Förluster: Justin Williams (f), Micheal Ferland (f), Calvin de Haan (b), Greg McKegg (c), Curtis McElhinney (mv), Scott Darling (mv), Andrew Poturalski (f), Nicolas Roy (c).
Förmodad förstafemma: Jaccob Slavin-Dougie Hamilton//Nino Niederreiter-Sebastian Aho-Teuvo Teräväinen.
Målvakter: Petr Mrazek (James Reimer).
Coach: Rod Brind’Amour – andra säsongen.
General Manager: Don Wadell – andra säsongen.
Svenskar: Lucas Wallmark, Gustav Forsling, Anton Forsberg, Fredrik Claesson.
Tips: – The Bunch of Jerks kommer se till att fansen i Raleigh får kul i år också. På flera sätt.

CHICAGO BLACKHAWKS
– Naturligtvis vore det fullständigt befängt att bygga en analys om ett NHL-lag på erfarenheter från Allsvenskan i Sverige. Det är två vitt skilda galaxer. Likafullt är det svårt att helt bortse från det faktum att det var under sitt andra år i Dalarna wonderkid-coachen Colliton förvandlade ett Mora helt utan stjärnglans till en mer eller mindre ostoppbar lagmaskin. Igen, premisserna är väsensskilda i Chicago, men den 34-årige (!) strategen har en egen ledarskapsfilosofi och ett eget spelsystem och först när han kunnat förbereda sig ordentligt och fått sätta verklig prägel på hela verksamheten får hans visioner ordentligt genomslag. Så effekten kan bli densamma nu, det skulle inte förvåna – allra minst som han tydligen varit extremt ambitiös i planeringen av den här säsongen. Och det är tvivelsutan en intressant grupp herr Colliton har att jobba med. De delar av chassit från Stanley Cup-trippeln mellan 2010 och 2015 som fortfarande finns kvar är med något undantag fortfarande bona fide elit – både Patrick Kane och Jonathan Toews slog exempelvis personliga poängrekord 2018-2019, trots att laget som helhet underpresterade – och runt den grå eminensen spritter det av ung iver och skicklighet. Jag menar, Alex Debrincat…hur kul ska det inte bli att se honom spela hockey igen? Genom att byta till sig backarna Olli Määttä och Calvin de Haan och Vezina Trophy-nominerade Robin Lehner har GM Bowman också gjort vad han kunnat för att täta till det som var en påfallande ihålig defensiv under senaste varvet runt kontinenten. Exakt hur långt det räcker får vi se, men det borde bli roligaste säsongen i Madhouse on Madison på några år.
Nya: Olli Määttä (b), Andrew Shaw (f), Calvin de Haan (b), Robin Lehner (mv), Zack Smith (f), Aleksi Saarela (c), Alexander Nylander (f), John Quenneville (f), Andreas Martinsen (f), Kirby Dach (c), Ryan Carpenter (f), David Kampf (c).
Förluster: Artem Anisimov (c), Dominik Kahun (c), Marcus Krüger (c), Chris Kunitz (f), Brandon Davidson (b), Gustav Forsling (b), Anton Forsberg (mv) John Hayden (c), Victor Ejdsell (c), Peter Holland (c), Jordan Schroeder (f), Cam Ward (mv).
Förmodad förstafemma: Duncan Keith-Erik Gustafsson//Brandon Saad-Jonathan Toews-Dylan Sikura.
Målvakter: Corey Crawford (Robin Lehner).
Coach: Jeremy Colliton – andra säsongen (*tog över mitt under fjolårssäsongen).
General Manager: Stan Bowman – elfte säsongen.
Svenskar: Erik Gustafsson, Robin Lehner, Alexander Nylander, Carl Dahlström.
Tips: – En spännande dark horse i den bästa divisionen av dem della.

COLORADO AVALANCHE
– Det är ju bara att slå fast: För första gången sedan början av 00-talet är Colorado Avalanche en tvättäkta contender igen. De kan, arton år efter senaste triumfen, vinna Stanley Cup på nytt. Ja, de stod för mästerligt inspirerad hockey redan under delar av förra sässen och hade till slut västra konferensfinalen inom ett måls räckhåll – och med tanke på det är det uppseendeväckande hur mycket Joe Sakic rumsterat om i truppen sedan Game 7-torsken mot San Jose. Men det går svårligen att argumentera mot något av ingreppen. Mister Clutch har shoppat just den typ av offensiva förmågor som, om de varit med då, antagligen hade tvingat fram ett annat resultat i den matchen. Att bakom den gyllene förstakedjan, nu helt etablerad som en av världens allra bästa, kunna mobilisera namn som Nazem Kadri, Andre Burakovsky, Joonas Donskoi och Valeri Nichushkin (som jag vägrar ge upp om; förr eller senare fattar han eld)! plus den solida klase av forwards som fått stanna…gosh, det ger intryck. ”Secondary scoring” kommer knappast bli ett problem i fortsättningen. Vad beträffar den defensiva uppställningen hade det förstås varit allra mest angenämt att kunna behålla en juvel som Tyson Barrie, men eftersom Avalanche ha det bättre förspänt än de allra flesta i fråga om unga backvirtuoser var det korrekt att offra honom för att kunna bärga Kadri, ett ess till andrecenter. Min enda lilla fråga gäller Philipp Grubauer. Har han uthålligheten, alltså förmågan att uträtta det som krävs månad efter månad, hos en uttalad förstemålis? Och om inte – vad är Pavel Francouz för en? I övrigt finns inga tvivel om denna Avalanche-upplaga.
Nya: Nazem Kadri (c), Andre Burakovsky (f), Joonas Donskoi (f), Valeri Nichushkin (f), Pierre-Edoard Bellemare (c), Calle Rosén (b), Kevin Connauton (b), Jayson Megna (c), Dan Renouf (b).
Förluster: Tyson Barrie (b), Alexander Keerfoot (c), Carl Söderberg (c), Semyon Varlamov (mv), Gabriel Borque (f), Derick Brassard (c), Patrik Nemeth (b), David Warsofsky (b), Sven Andrighetto (f), Scott Kosmachuk (f).
Förmodad förstafemma: Samuel Girard-Erik Johnson//Gabriel Landeskog-Nathan MacKinnon-Mikko Rantanen.
Målvakter: Philipp Grubauer (Pavel Francouz).
Coach: Jared Bednar – fjärde säsongen.
General Manager: Joe Sakic – sjätte säsongen.
Svenskar: Gabriel Landeskog, Andre Burakovsky, Calle Rosén, Anton Lindholm.
Tips: – Ett av runner up-lagen i jakten på Stanley Cup.

COLUMBUS BLUE JACKETS
– Vi fick en nyttig lektion av New York Islanders ifjol. Att man förlorar en superstar måste inte innebära katastrof. Inte om man har en tränare som klarar av både att skapa genuin sammanhållning och får laget att agera som en verklig, harmonisk enhet. Situationen är i och för sig annorlunda i Columbus. De har inte bara förlorat en franchise-ikon. Fyra stycken – inklusive en av världens bästa målvakter – packade och drog så fort det blev sommarlov i centrala Ohio.
Som någon beskrev det: De gick från ”all in” till ”all gone” på några dygn. Och möjligheterna att ersätta den femstjärniga kvartetten visade sig högst begränsade. Det säger sig själv att kvaliteten därmed sjunkit. Att låtas som något annat är bara löjligt. Men nota bene: Är det någon som har förmågan att spränga en trupp full av vi-mot-världen-glöd och tajt kamratskap är det den eldfängde John Tortorella. Det var så, genom att han fick hela manskapet att tro på det omöjliga, blårockarna chock-knockade Tampa i fyra raka i senaste slutspelets första omgång. Och i färska intervjuer säger vår gamle vän Tårtan att han är ”skitförbannad” över att organisationen blir ”pissad på”. Följaktligen ska ingen låta sig tas på sängen om det går bättre än förväntat. Men grundgissningen måste vara att Jackets sjunker genom tabellen.
Nya: Gustav Nyquist (f), Marko Dano (c), Emil Bemström (c).
Förluster: Sergel Bobrovsky (mv), Artemi Panarin (f), Matt Duchene (c), Ryan Dzingel (f), Keith Kinkaid (mv), Adam McQuaid (b), Mark Letestu (c).
Förmodad förstafemma: Zach Werenski-Seth Jones//Gustav Nyquist-Pierre Luc Dubois-Cam Atkinson.
Målvakter: Joonas Korpisalo (Elvis Merzlinkis).
Coach: John Tortorella – femte säsongen.
General manager: Jarmo Kekäläinen – sjätte säsongen.
Svenskar: Gustav Nyquist, Alex Wennberg, Emil Bemström, Gabriel Carlsson.
Tips: – Det blir rimligen svårt att undvika sistaplatsen i divisionen.

DALLAS STARS
– Ytterligare en ädel Central Division-druva som vuxit färdigt och är redo att skördas och förvandlas till det mousserande vin som skummar bäst i Stanley Cup-bucklan. Dallas har strängt taget allt man ska ha för att sopa hem den stora potten 2019: Två fenomenala målvakter. Offensiva stjärnforwards så det räcker till nästan tre kedjor och därutöver stabila komplement. Kvicka, kreativa backar – och sådana som håller tätt bakåt. Tillräckligt mycket färsk erfarenhet av svidande förluster i stora slutspelsmatcher för att rätt sorts bitterhet ska ha fått fäste i leden. En klok coach med tidsenlig syn på hockey. En utsökt balans mellan ung iver, glupande mitt-i-prime-hunger och åldrande sista-chansen-desperation. Den sistnämnda komponenten har varit en bristvara senaste åren eftersom Jason Spezza inte levt upp till förväntningarna, men med San Jose-institutionen Joe Pavelski i grön tröja har Jim Nill, ständigt en av NHL:s mest aggressiva general managers, täckt upp även på den fronten. Eventuellt till och med dubbelt upp, om det går att skaka liv i Corey Perry en sista gång. Det är värt ett försök, i alla fall för det i sammanhanget beskedliga priset. Det ser kort sagt bra ut under Texas väldiga himlavalv. Det kan vara dags att slå av korken på flaskan kommande vår.
Nya: Joe Pavelski (c), Corey Perry (f), Andrej Sekera (b), Joel Kiviranta (f), Emil Djuse (b).
Förluster: Mats Zuccarello (f), Jason Spezza (c), Valeri Nichuskin (f), Brett Ritchie (f), Tyler Pitlick (f), Ben Lovejoy (b), Marc Methot (b), Eric Condra (f).
Förmodad förstafemma: Esa Lindell-John Klingberg//Jamie Benn-Tyler Seguin-Alexander Radulov.
Målvakter: Ben Bishop (Anton Khudobin).
Coach: Jim Montgomery – andra säsongen.
General Manager: Jim Nill – sjunde säsongen.
Svenskar: John Klingberg, Mattias Janmark.
Tips: – Spelar final mot Tampa.

DETROIT RED WINGS
– Stevie Wonder är hemma igen, så allt kommer bli bra i Detroit. Om några år. Han är en briljant impressario men kan inte trolla med knäna och få det embryo till lag – en ren rebuild-produkt – han tar över efter Ken Holland att flyga direkt. Dylan Larkin och Anthony Mantha och Andreas Athanasiou är tre eminenta grundpelare att konstruera ett nytt storlag kring, men betongen har så att säga inte stelnat ännu och myllan de ska ha som grund måste sås om rätt så ingående. Det är exempelvis ont om backar av Nicklas Lidström-snitt, om man säger så. Stevie fixar det dock. Om några år…
Nya: Adam Erne (f), Valtteri Filppula (c), Patrik Nemeth (b), Calvin Pickard (mv), Oliwer Kaski (b).
Förluster: Niklas Kronwall (b), Thomas Vanek (f), Luke Witkowski (b), Martin Frk (f), Libor Sulak (b).
Förmodad förstafemma: Danny DeKeyser-Mike Green//Tyler Bertuzzi-Dylan Larkin-Anthony Mantha.
Målvakter: Jimmy Howard (Jonathan Bernier).
Coach: Jeff Blashill – femte säsongen.
General manager: Steve Yzerman – ny för säsongen.
Svenskar: Jonathan Ericsson, Jacob De La Rose, Christoffer Ehn, Patrick Nemeth.
Tips: – Får svårt i år igen.

EDMONTON OILERS
– Tiden går fort. Nyss var Connor McDavid The Next Big Thing. Nu gör han sig redo för sin femte NHL-säsong. Om Oilers floppar igen kan man alltså på goda grunder hävda att de slarvat bort första halvan av det inledande decenniet i en av de största karriärerna någonsin. Det vore direkt tragiskt. Men tyvärr är det inte jättemycket som tyder på att den dysfunktionella Alberta-klubben kan undvika en skitsäsong till. Man har för all del bytt både general manager och coach och bägge old school-karaktärerna som tar över – Ken Holland respektive Dave Tippett – inger respekt, även om slutklämmen av Hollands 21 år långa (!) regim i Detroit indikerade att han inte precis hanterar den samtida lönetakskulturen som Ray Charles hanterade ett piano. Den typen av försök till förändring är emellertid inte oprövad i Edmonton. För att uttrycka sig diplomatiskt. Tvärtom är Tippett, otroligt nog, nionde coachen på de senaste elva säsongerna. Och Holland har inte direkt gjort entré med buller och bång. Utöver det i och för sig beundransvärda i att lyckas stjälpa över det hemska Milan Lucic-kontraktet på Alberta-grannen Calgary kan förstärkningarna i bästa fall kallas försiktiga och i sämsta blott kosmetiska. I praktiken ska samma gäng göra det igen och det innebär att supporterskaran, vars tålamod av förklarliga skäl börjar tryta, är garanterad iögonenfallande individuell flärd, men ett verkligt lag vill ju aldrig utkristalliseras runt McDavid och Draisaitl och Nugent-Hopkins. ”Fast Tippett kan det där med att staga upp truppstyrkorna”, invänder de trosvissa. Det har det dock sagts om åtskilliga av de där nio befälen som passerat revy sedan 2008. Men låt oss hoppas att det är jag som är fel. Världen berövas gyllene hockeykonst annars.
Nya: James Neal (f), Mike Smith (mv), Riley Sheahan (c), Markus Granlund (c), Joakim Nygård (f), Tomas Jurco (f), Josh Archibald (f).
Förluster: Milan Lucic (f), Jesse Puljujärvi (f), Andrej Sekera (b), Tobias Rieder (f), Alex Petrovic (b), Anthony Stolartz (mv), Ty Rattie (f), Jason Garrison (b).
Förmodad förstafemma: Oscar Klefbom-Adam Larsson//Leon Draisaitl-Connor McDavid-Zack Kassian.
Målvakter: Mike Smith (Mikko Koskinen).
Coach: Dave Tippett – ny för säsongen.
General manager: Ken Holland – ny för säsongen.
Svenskar: Oscar Klefbom, Adam Larsson, Joakim Nygård, Joel Persson.
Tips: – Vi får nog inte se världens bäste spela playoff-hockey den här gången heller.

FLORIDA PANTHERS
– Nu finns det inga fler ursäkter. Efter att flera år i rad ha stått med för dåligt vässade klor i avgörande ögonblick och trots kapacitet värdig savannens dödligaste rovdjur bara åsamkat sina tilltänkta byten lättare skador måste pantrarna i södra Florida kamma till morrhåren och klösa sig över den till synes oöverstigliga tröskeln till playoff. De har fått en av de bästa coacher som någonsin existerat, de har fått en tvåfaldig Vezina Trophy-vinnare att ställa mellan stolparna, de har fått bästa rörmokaren av Tampa, fast besluten att täppa till hålen i den defensiv som förra året ofta läckte som hemligstämplad information från FBI-kontoret i DC, och de har fått ett par mycket dugliga bredd-och-djup-tillskott. Då är det inte bara enskilda spelare som, likt ifjol, ska excellera på egen hand. Då ska de kunna göra det ihop – som ett ihärdigt, effektivt, motståndskraftigt, oomkullrunkeligt lag. Om det händer kan Panthers rent avbryta trion Tampas, Bostons och Torontos mångåriga Atlantic-hegemoni.
Nya: Sergej Bobrosvky (mv), Anton Strålman (b), Noel Acciari (c), Brett Connolly (f).
Förluster: Roberto Luongo (mv), Riley Sheahan (c), James Reimer (mv), Troy Brouwer (f), Jamie McGinn (f).
Förmodad förstafemma: Keith Yandle-Aaron Ekblad//Jonathan Huberdeau-Aleksander Barkov-Evgeni Dadonov.
Målvakter: Sergej Bobrosvky (Samuel Montembeault).
Coach: Joel Quenneville – ny för säsongen.
General Manager: Dale Tallon – tredje säsongen under den här sejouren. Hade samma roll mellan 2010 och 2016 också.
Svenskar: Anton Strålman.
Tips: – Bryter slutspelstorkan.

LOS ANGELES KINGS
– För gamla, för långsamma, för dålig rustade för samtida hockeyströmningar. Det är så Kings sett ut senaste åren och det är nog tyvärr så de kommer se ut ytterligare ett tag. Kungariket i downtown LA är helt enkelt byggt så. För en annan era. Det kommer klubben ändra på framöver, få har en lika kittlande och månghövdad kull ungblod på tillväxt. Men de är inte redo att sitta vid vuxenbordet ännu, i alla fall inte under några längre sekvenser. Så Kings får tuffa på med sina grånande trotjänare. Några av dem – främst Drew Doughty och Anze Kopitar – kan fortfarande spela mer än anständig hockey. Men inte så många att det avspeglar sig i de faktiska resultaten. Den här säsongen behöver dock inte bli fullt lika deprimerande som den förra. Att ersätta Willie Desjardins – klåparen som tog över efter bleke John Stevens en månad in i grundserien 2018 – med Todd McLellan måste ju ändå vara vara som ett ersätta den flytande födan med en första burgare när man haft en bruten käke ihopskruvad i ett par månader. McLellan är en top notch-coach och kommer åtminstone säkerställa en annan arbetsmoral och en annan, värdigare mentalitet.
Nya: Mario Kempe (f), Joakim Ryan (b), Martin Frk (f).
Förluster: Dion Phaneuf (b), Johnny Brodzinsky (f), Peter Budaj (mv), Brendan Leipsic (f).
Förmodad förstafemma: Derek Forbort-Drew Doughty//Alex Iafallo-Anze Kopitar-Dustin Brown.
Målvakter: Jonathan Quick (Jack Campbell).
Coach: Todd McLellan – ny för säsongen.
General Manager: Rob Blake – tredje säsongen.
Svenskar: Adrian Kempe, Mario Kempe, Carl Grundström, Joakim Ryan, Tobias Björnfot.
Tips: – Nejdu.

MINNESOTA WILD
– Krisen i Twin City är över, stormen lade sig när Billy Guerin ställde sig vid rodret i slutet av augusti. Han har bara gjort bra saker sedan dess. Men man kan ju undra hur många bestående skador Paul Fenton lämnar efter sig – och hur mycket det ändå gungar till i en organisation som tvingas sparka sin general manager efter blott ett år. Enligt samstämmiga rapporter hann han förstöra mycket av den goda stämning och positiva kultur ägaren Craig Leipold ägnat år åt att kreera i klubben och sådant reparerar man inte med ett fingerknäpp. Tillika försvagade han truppen med en serie dubiösa trejder. Det var med facit i hand direkt absurt att byta bort sådana om Charlie Coyle och Nino Niederreiter. Det som blev kvar är alls inte skräp, men laget tiltar åldersmässigt åt fel håll och det finns ett oroväckande glapp mellan de grå pantrar som utgör den mångåriga kärnan och de yngre caballeros som snart måste ta över. Skiktet mitt emellan känns urgröpt. Guerin kommer korrigera de bristerna vad det lider, men tills dess är det av monumental betydelse att bland andra Joel Eriksson-Ek och Ryan Donato och Kevin Fiala visar sig vara redo för större roller. I annat fall blir det nog en pärs i Central, en division som ju i övrigt nästan inte består av annat än presumtiva Stanley Cup-finalister. Men vad som än händer kan MN Johan och de andra fansen trösta sig med att de har underhållning att se fram emot. Mats Zuccarello, en artist för alla väder, är ju Minnesota-vilde nu.
Nya: Mats Zuccarello (f), Ryan Hartman (f), Luke Johnson (c), Gabriel Dumont (c), Drew Stafford (f).
Förluster: Pontus Åberg (f), Eric Fehr (c), Andrew Hammond (mv), Matt Read (f), Nate Prosser (b), Landon Ferraro (c), Anthony Bitetto (b).
Förmodad förstafemma: Ryan Suter-Matt Dumba//Jason Zucker-Eric Staal-Kevin Fiala.
Målvakter: Devan Dubnyk (Alex Stalock).
Coach: Bruce Boudreau – fjärde säsongen.
General Manager: Bill Guerin – ny för säsongen.
Svenskar: Jonas Brodin, Joel Eriksson-Ek, Victor Rask.
Tips: – Det känns som det blir ett till tufft år i omöjliga Central.

MONTREAL CANADIENS
– De är bra, Canadiens. Bara inte tillräckligt bra. I den obönhörliga konkurrensen i Atlantic räcker det inte med en jämn och välbalanserad uppställning, späckad med habil kvalitet i alla formationer – och inte heller att man spelar attraktiv hockey byggd på speed och teknik och fantasi. Man behöver udd, främst i form av minst en tiotaggare till center, också och tyvärr – sådan saknas. Det vet Marc Bergevin och just därför bröt han i somras mot general manager-skråets tysta överenskommelse och försökte roffa åt sig Carolinas Sebastian Aho med ett så kallat offer sheet. Om den kuppen lyckats hade bilden av Les Habitants fått helt andra konturer. Men som bekant, det blidde tråkigt nog inget med det. Canes matchade budet. Och nu står hoppet till samma gossar som ifjol, minus rivjärnet Andrew Shaw och plus några helt nykläckta NHL:ers. Det är förstås inte uteslutet att någon av dem, antingen en etablerad publikfavorit som Max Domi eller framtidshopp som Nick Suzuki och Ryan Poehling, får ett saftigt genombrott och blir just vad hela Quebec-metropolen drömmer om. Därtill har de ju Carey Price längst bak. Då finns alltid anledning att känna förtröstan. Om han…ja, ni vet. Fast jag tror ändå ordningen i hockeyns huvudstad återställs först när Bergevin får tag i det villebråd hela världen nu vet att han jagar.
Nya: Nick Cousins (f), Ben Chariot (b), Keith Kincaid (mv), Otto Leskinen (b), Phil Varone (c), Riley Barber (f).
Förluster: Andrew Shaw (f), Jordie Benn (b), Tomas Plekanec (c), Nicolas Deslauriers (f), David Schlemko (b), Michael Chaput (c), Antti Niemi (mv).
Förmodad förstafemma: Victor Mete-Shea Weber//Tomas Tatar-Phillip Danault-Brendan Gallagher.
Målvakter: Carey Price (Keith Kinkaid).
Coach: Claude Julien – tredje säsongen.
General Manager: Marc Bergevin – åttonde säsongen.
Svenskar: Christian Folin.
Tips: – En playoff-push är inte helt osannolik. Men det är trångt i kön.

NASHVILLE PREDATORS
– Det berömda fönstret står fortfarande på vid gavel. Predators är ett lag som kan, och ska, vinna nu. Gamle Poile har tålmodigt, målmedvetet och skickligt satt samman ett lag som skulle kunna kallas perfekt. I teorin. I praktiken har det de senaste två åren dock visat sig att delar av den gyllene skara han samlat i hjärtat av Music City inte klarat av att leva upp till sin förmodade storhet. Bakom den ständigt sprakande Forsberg-kedjan är det många, framförallt just forwards, som helt enkelt borde spela mycket bättre än de gjort. Kyle Turris är – verkligen – en, Nick Bonino en annan och Colton Sissons ytterligare en. Ska det bli någon parad förbi alla honky tonks på södra Broadway under den pågående feelgood-eran är en allmän kvalitetshöjning hos den sortens spelare absolut nödvändig. Tillika fordras att Matt Duchene, som ju Poile med sedvanlig förkärlek för spekatkulära affärer nallade framför ögonen på alla andra så fort den fria marknaden öppnade första juli, infriar fler löften än han gjorde sista åren i Colorado och de som sedan följde i Ottawa. Hypotetiskt sett konsolideras centersidan med den hypade 28-åringens entré, men jag tycker nog att juryn fortfarande överlägger i hans fall. Inte om förmågan men vad han gör med den. I försvarsuppställningen har The Big Four blivit The Big Three och det kommer gissningsvis märkas i alla fall litegrann, men kanske kan unge Danto Fabbro efterhand fylla tomrummet efter PK Subban. Och då kanske Predators i sin tur fyller tomrummet i prisskåpet också…
Nya: Matt Duchene (c), Steven Santini (b), Daniel Carr (f), Connor Ingram (mv).
Förluster: PK Subban (b), Brian Boyle (c), Wayne Simmonds (f), Cody McLeod (f), Philipp Di Giuseppe (f), Zac Rinaldo (f), Tom McCollum (mv).
Förmodad förstafemma: Roman Josi-Ryan Ellis//Filip Forsberg-Ryan Johansen-Viktor Arvidsson.
Målvakter: Pekka Rinne (Juuse Saros).
Coach: Peter Laviolette – sjätte säsongen.
General Manager: David Poile – 23:e (!) säsongen.
Svenskar: Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Mattias Ekholm, Calle Järnkrok.
Tips: – Ingenting ska vara omöjligt med detta lag.

NEW JERSEY DEVILS
– Ojvoj, är det svårt att inte utbrista när man tar sig en titt på hur Ray Shero uppgraderat sin Jersey Boys-konstellation sedan exit-intervjuerna i april. Faktum är att jag hade höjt ett varningens knubbiga finger för Devils även om han suttit still i båten, för den regression vi såg ifjol reflekterade, enligt min mening, inte den egentliga kvaliteten på styrkorna där ute. Den var den sorts naturliga tillbakagång unga lag som slår igenom snabbt ofta tvingas hantera – och den fördjupades när Taylor Hall gick sönder. Det förstod såklart Shero, men han tänkte inte nöja sig med att blott återerövra statusen från 2017-2018. Så han laddade bössan och gick på trejd- och free agency-jakt och förfogar nu över en produkt det lyser och skiner riktigt förföriskt om. PK Subban, Nikita Gusev och Wayne Simmonds är riktigt tunga förstärkningar. För att inte tala om Jack Hughes, ettan i sommarens draft och redan publikfavorit i The Rock efter en bländande försäsong. Det som utspelas så tidigt ska man i och för sig akta sig för att överskatta, men det är solklart att Devils fått tag i en väldigt, väldigt speciell hockeyspelare. Solklart verkar det också att Corey Schneider fått tillbaka sin ”mojo” i kassen. Sammanfattningsvis: Inget annat lag har höjt sitt eget värde lika mycket sedan i våras.
Nya: PK Subban (b), Jack Hughes (c), Wayne Simmonds (f), Nikita Gusev (f), John Hayden (f), Matt Tennyson (b).
Förluster: Drew Stafford (f), John Quenneville (c), Stefan Noesen (f), Kenny Agostino (f), Eric Gryba (b), Eric Tangridi (f).
Förmodad förstafemma: Sami Vatanen-PK Subban//Taylor Hall-Nico Hischier-Kyle Palmieri.
Målvakter: Corey Schneider (MacKenzie Blackwood).
Coach: John Hynes – femte säsongen.
General Manager: Ray Shero – femte säsongen.
Svenskar: Jesper Bratt.
Tips: – I högsta grad med i slutspelsjakten.

NEW YORK ISLANDERS
– Folk är bra konstiga. Plötsligt menar ”alla” – i alla fall många av dem – att Islanders kommer få svårt att upprepa succén från ifjol. För att…mja, de verkar bara känna så. Befängt. Sånär som på Robin Lehner och Valtteri Filppula är det ju samma band of brothers som ger sig ut på slagfältet igen – och de anförs återigen av general Trotz, som i en handvändning för ett år sedan förvandlade den klenaste defensiven i hela ligan till den mest ogenomträngliga. Varför skulle de bli sämre nu? För att motståndarna lärt sig Islanders? Ett tätt försvar är ett tätt försvar, det går inte att betvinga bara för man vet hur det fungerar. Åsikten att det var egendomligt att släppa Robin Lehner delar jag förvisso, men eftersom även ersättaren Varlamov hamnar under magiske målvaktscoachen Mitch Korns beskydd skulle det inte förvåna det minsta om han bara tar vid där Robin slutade. Det kommer bli ett elände för motståndarna – allihop – att åka till Brooklyn och Long Island i år också.
Nya: Derick Brassard (f), Semyon Varlamov (mv), Cole Bardeau (c).
Förluster: Robin Lehner (mv, Valtteri Filppula (f), Stephen Gionta (c), Luca Sbisa (b), Steve Bernier (f).
Förmodad förstafemma: Nick Leddy-Ryan Pulock//Anders Lee-Mathew Barzal-Jordan Eberle.
Målvakter: Semyon Varlamov (Thomas Greiss).
Coach: Barry Trotz – andra säsongen.
General manager: Lou Lamoriello – andra säsongen.
Svenskar: Inga.
Tips: – Har tvivels utan chans på ny playoff-run

NEW YORK RANGERS
– Renoveringen är över på Manhattan. Den plågsamma och besvärliga nedmonteringen av den rostskadade skapelse till lag klubbledningen identifierade som förbrukad för två år sedan har avslutats. Nu vidtar en mer konstruktiv återuppbyggnad och med spännande stjärnskott som Artem Panarin, Jacob Trouba, Vitali Kravtsov, Adam Fox och, inte minst, finländska underbarnet Kaapo Kakko på ”rostern” råder det inga tvivel om att Blåskjortorna tänker konkurrera igen. Nä, automatisk framgång är absolut inte tryggad för det, utmaningen i att få en ensemble med så många nya partiklar att svänga i samklang är betydande och bemanningen i centerdjupet framstår fortfarande som rätt tunn. Men efter de två senaste årens golgatavandring är det en kick för hela organisationen – ja, hela stan – bara att det finns lite hopp igen, att resultaten faktiskt kommer ha betydelse och att truppen innefattar stora spelare som inte ska trejdas bort innan tomten stämplar in i december. Happy days är kanske inte tillbaka på Broadway ännu. Men happier.
Nya: Artem Panarin (f), Kaapo Kakko (f), Jacob Trouba (b), Vitali Kravtsov (f), Adam Fox (b), Igor Shesterkin (mv), Gregg McKegg (f), Philipp Di Giuseppe (f).
Förluster: Kevin Shattenkirk (b), Jimmy Vesey (f), Neal Pionk (b), Fredrik Claesson (b), John Gilmour (b).
Förmodad förstafemma: Brady Skjei-Jacob Trouba//Artemi Panarin-Mika Zibanejad-Pavel Buchnevich.
Målvakter: Henrik Lundqvist (Alexandar Georgiev/Igor Shesterkin).
Coach: David Quinn – andra säsongen.
General manager: Jeff Gorton – femte säsongen.
Svenskar: Henrik Lundqvist, Mika Zibanejad, Jesper Fast, Lias Andersson.
Tips: – Är med och slåss runt playoff-strecket för första gången på ett par år.

OTTAWA SENATORS
– Det är inte mycket i dagens NHL man kan vara helt förvissad om. Kvaliteten är generellt så hög och jämn, och konkurrensen så brutal, att nästan vad som helst kan hända. Ett expansionslag går till final ena året, en tabelljumbo vid jul vinner Stanley Cup nästa. Kort sagt: Det ska fan vara NHL-tippare. Men i fallet Senators känner jag mig ändå påfallande säker: Det kommer under inga omständigheter gå bra för det här laget. Ägaren från helvetet, Eugene Melnyk, har förstört den en gång gloriösa klubben i grunden och kvar av det magnifika brödraskap som så sent som våren 2017 pressade Pittsburgh i sju matcher i konferensfinalen återstår ny bara en rykande grav. I den har GM Dorion, en man det är svårt att inte tycka synd om, förvisso planterat en näve fina groddar han fått sig tillsända i utbyte mot de guldtackor han tvingats skicka kors och tvärs över kontinenten och ifall Melnyk mot all förmodan låter bli att tarmpa in och skövla även den delikata odlingen kommer de en dag att slå ut i ståtlig prakt. Men det är då det. I nutid ska kanadensiska huvudstadens ära huvudsakligen försvaras av leftovers, främst från Toronto, och om de lyckas ta sig någonstans är det en nästan lika stor skräll som att Bolts kraschlandade i förstarundan i våras.
Nya: Tyler Ennis (f), Artem Anisimov (c), Connor Brown (f), Nikita Zaitsev (b), Ron Hainsey (b).
Förluster: Cody Ceci (b), Zack Smith (f), Oscar Lindberg (c), Magnus Pääjärvi (f), Ben Harpur (b), Tom Pyatt (f), Brian Gibbons (c), Justin Falk (b), Andreas Englund (b).
Förmodad förstafemma: Thomas Chabot-Nikita Zaitsev//Brady Tkachuk-Colin White-Anthony Duclair.
Målvakter: Craig Anderson (Anders Nilsson).
Coach: D.J Smith – ny för säsongen.
General Manager: Pierre Dorion – fjärde säsongen.
Svenskar: Anders Nilsson, Erik Brännström, Marcus Högberg.
Tips: – Sist i öst.

PHILADELPHIA FLYERS
– Det känns som en apart teori att föra till torgs, men Alain Vigneault kan mycket väl vara båsbossen som förlöser Flyers och får dem att göra det de borde gjort redan förra året men inte klarade av för att turbulens a la tropisk storm envisades med att utbryta både i och, framförallt, runt truppen. Rangers-fansen ville ju, i bildlig mening, hänga honom för att han de sista åren i New York coachade Blåskjortorna med samma snits som genomsnittliga sköldpaddor hoppar stavhopp. Men om historien lär oss något är det att Herr Badtoffla alltid inleder storartat – möjligen för att de han styr över inte upptäckt, eller hunnit lessna, på de drag av arrogans som tenderar att slita på långvarigare relationer. Just Rangers tog han, ber jag att få understryka, hela vägen till Stanley Cup-final under sitt första år. Nu övertar han ett hungrigt förband som i flera stått med ena skridskospetsen inne i ligans förstaklass-kupé och ter sig tämligen potent på alla viktiga positioner. De har ju till och med något så för Philly sällsynt som en målvakt med riktigt stor potential. Somliga i min närhet – läs: Ondskan Ekeliw – tror till och med att de kan vinna hela racet. Det kanske är att ta i, men en rejäl AV-effekt kan vi nog faktiskt räkna med.
Nya: Kevin Hayes (c), Matt Niskanen (b), Justin Braun (b), Tyler Pitlick (f), J-F Berube (mv), Andy Andreoff (f) Andy Welinski (b), Kurtis Gabriel (f).
Förluster: Radko Gudas (b), Ryan Hartman (f), Andy MacDonald (b), Jori Lehtera (c),Michal Neuvirth (mv), Cam Talbot (mv), Phil Varone (c), Corban Knight (c).
Förmodad förstafemma: Ivan Provorov-Matt Niskanen//Claude Giroux-Sean Couturier-Travis Konecny.
Målvakter: Carter Hart (Brian Elliott).
Coach: Alain Vigneault – ny för säsongen.
General manager: Chuck Fletcher – andra säsongen (tog över när Ron Hextall fick sparken förra säsongen).
Svenskar: Oskar Lindblom, Robert Hägg.
Tips: – Kandidat för en lång ”run” i slutspelet.

PITTSBURGH PENGUINS
– Det hände LA Kings och det hände Chicago Blackhawks. Nu är frågan om också den tredje supermakten under lönetakseran till slut kramat de sista dropparna juice ur sina depåer och kommer halka utför, mot en obönhörlig rebuild. Så länge Sidney Crosby, Evgeni Malkin och Kris Letang bara är några få år över 30 tvekar i alla fall jag att slå fast något sådant med bergfast bestämdhet. Men något hände helt uppenbart när pingvinerna för två slutspel sedan slutligen vek ner sig mot det Washington de ägt under hela Ovie-och-Sid-epoken. Något har varit lite, lite off sedan dess. Och när de lät sig svepas av Islanders i våras började varningslamporna blinka som på ett kärnkraftverk under hotande härdsmälta. Det såg ut som att de inte riktigt brydde sig, insatserna var renons på hunger och dedikation – och värst av allt: Delar av laget, med keepern Matt Murray som särskilt graverande fall, spelade långa stunder direkt mediokert. Gamle Rutherfords reaktion? Otillfredsställande, skulle jag vilja påstå. Han trejdade bort Phil Kessel och visst, det var kanske ohållbart att behålla en en kuf som befann sig i konflikt med coach Sullivan och bara besvärade Malkin med sin obesvarade ”förälskelse”. Men det strikt kvalitativa tomrum han han lämnar efter sig har inte fyllts – och det har inte heller de mindre diton som uppstått efter Olli Määttäs och Matt Cullens respektive farväl. Truppen ser helt enkelt svagare ut på papperet i år. Som sagt, de tre superstjärnorna är alltjämt kvar och jag tappar inte hakan om de lyckas blåsa liv i hela baletten igen, sån potens finns hos den trion – och just Malkin borde väl få en rejäl nytändning när han slipper det påstådda obehaget i att spela med Kessel. Men jag blir inte heller helt paff om det visar sig att festen är över i The Steel City nu.
Nya: Alex Galchenyuk (f), Brendon Tanev (f), Dominik Kahun (f), Pierre-Oliver Joseph (b), David Warsofsky (b).
Förluster: Phil Kessel (f), Olli Määttä (b), Matt Cullen (c), Chris Wideman (b), Garret Wilson (f), Jean-Sebastian Dea (f).
Förmodad förstafemma: Brian Dumoulin-Kris Letang//Jake Guentzel-Sidney Crosby-Dominik Kahun.
Målvakter: Matt Murray (Casey DeSmith/Tristan Jarry).
Coach: Mike Sullivan – femte säsongen.
General Manager: Jim Rutherford – sjätte säsongen.
Svenskar: Patric Hörnqvist, Marcus Pettersson.
Tips: – Kan missa playoff för första gången sedan Crosby var rookie.

SAN JOSE SHARKS
– Bohemian Rhapsody lär gå på repeat i Silicon Valley även denna vinter. Det vill säga: De sorglösa artisterna som simmar i Pete DeBoers hajbassäng kommer även fortsättningsvis ta dagarna på uppstuds och ibland spela gudomlig hockey och ibland enkom garva åt alltihop. Så råkar Sharks bara vara, på gott och ont. Naturligtvis räcker det för att en slutspelsplats ska vara mer eller mindre tjjngad redan i januari-februari, något annat är inte möjligt när två av världens fem bästa backar ingår i samma laguppställning och inte ens förlusten av en veritabel institution som Joe Pavelski får någon att svälja särskilt hårt enär det finns så gott om duktiga, ivriga glin redo att avlösa honom som big time medelpunkt (jag tror både Kevin Labanc och Timo Meier kommer explodera i årets grundserie). Men det är det som händer sedan som avgör värdet på säsongen. Sharks kan göra’t och bli tredje laget i rad som vinner sin första Cup. Men orkar de vara tillräckligt seriösa två månader i rad och göra det som måste göras? Den frågan går aldrig att besvara förrän vi har facit.
Nya: Jonny Brodzinski (f), Dalton Prout (b), Nikolai Knyzhov (b), Jeffrey Viel (f).
Förluster: Joe Pavelski (c), Gustav Nyquist (f), Justin Braun (b), Joonas Donskoi (f), Joakim Ryan (b), Micheal Haley (c).
Förmodad förstafemma: Brenden Dillon-Erik Karlsson//Timo Meier-Logan Couture-Kevin LeBanc.
Målvakter: Martin Jones (Aaron Dell).
Coach: Pete DeBoer – femte säsongen.
General Manager: Doug Wilson – 22:a andra säsongen.
Svenskar: Erik Karlsson, Melker Karlsson, Marcus Sörensen, Tim Heed.
Tips: – Är som vanligt en av utmanarna.

ST. LOUIS BLUES
– Det är numer extremt sällsynt att regerande Stanley Cup-mästarna får försvara sin titel med en helt intakt manskap. Lönetaket syftar aktivt till att motverka bibehållna styrkeförhållanden. Alla ska ha chansen, även de som draftar dåligt, lyder den inte helt rationella tanken. Men sånär som på local boy Pat Maroon och försumbara Joel Edmundson återvänder St. Louis faktisk med samma suveräna lag som firade den historiska Game 7-segern på isen i TD Garden i Boston tolfte juni. Ja, det är till och med ännu bättre efter sena förvärvet av ypperlige Carolina-backen Justin Faulk. Ändå känns det inte så sannolikt att de kommer att, som det heter, upprepa. Dels är Stanley Cup hangover en verklig grej, dels är konkurrensen idag så ohygglig – alldeles särskilt i Blues division – att minsta tillstymmelse till mättnad och förnöjsamhet ger utslag. Och sådana tendenser är antagligen helt oundvikliga när gamla kämpar som Alex Steen, Jay Bouwmeester, Ryan O’Reilly, Carl Gunnarsson och Alex Pietrangelo efter oändlig väntan äntligen fått uppleva den slutgiltiga triumfen. Samtidigt brinner ett heligt begär och en vulkanisk hunger hos de makalösa rivaler som ännu inte varit uppe på bergets topp. Konklusion: Det är någon av dem som tar sig dit den här gången. Med sin kackerlacksartade motståndskraft och envishet trotsade Blues å andra sidan logiken vid upprepade tillfällen under den förtrollade vårresans gång, så vem vet. De kanske bara lagt första grundstenen i en regelrätt dynasti. Men här tvivlar vi en smula på det.
Nya: Justin Faulk (b), Nathan Walker (f), Andreas Borgman (b).
Förluster: Joel Edmundson (b), Pat Maroon (f), Michael Del Zotto (b), Chris Thorburn (f).
Förmodad förstafemma: Vince Dunn-Alex Pietrangelo//Jaden Schwarz-Brayden Schenn-Vladimir Tarasenko.
Målvakter: Jordan Binnington (Jake Allen).
Coach: Craig Berube – andra säsongen (tog över när Mike Yeo fick sparken förra säsongen).
General Manager: Doug Armstrong – tionde säsongen.
Svenskar: Alex Steen, Carl Gunnarsson, Oskar Sundqvist, Andreas Borgman.
Tips: – Till playoff. Men den här gången tar det slut efter en eller två rundor.

TAMPA BAY LIGHTNING

– Så här är det: Tampa Bay borde vinna Stanley Cup. De är bäst. Inget annat NHL-lag har en lika komplett trupp, lika många extraordinära superstars, en lika strålande målvakt, en lika briljant coach eller en lika djup brunn av erfarenhet av stora ögonblick att ösa ur. Men så har det varit länge och det har inte hjälpt det minsta. När de tvingats operera i DEFCON 1-läge har de ändå vikit ner sig, framförallt mentalt. Men fan i mig, det kan inte sluta med att Stamkos, Hedman, Kutjerov, Point, Palat, Vasilevskij och de andra i denna sagolika Bolts-generation såsmåningom rider in i skymningen utan att ha sina namn inristade i bucklan åtminstone en gång. Någon jäkla vår lyckas de omsätta all skicklighet, allt kunnande, all kraft, all törst och all revanschlystnad i en tjurrusning som lämnar samtliga motståndare hostande i ett tjockt moln av damm. Och jag tror det är dags nu. I år. Säsongen 19-20. Om inte den förnedrande katastrofen mot Columbus i öppningsrundan den gångna våren tar fram det allra bästa, okuvligaste och mest mördande hos dessa hockeykonstnärer kommer ingenting att göra det. Men så blir det.
Nya: Kevin Shattenkirk (b), Curtis McElhinney (mv), Pat Maroon (f), Luke Schenn (b), Luke Witkowski (b), Gemel Smith (c).
Förluster: Anton Strålman (b), Adam Erne (f), JT Miller (f), Dan Girardi (b), Ryan Callahan (f).
Förmodad förstafemma: Victor Hedman-Mikhail Sergachev//Ondrej Palat-Brayden Point-Nikita Kutjerov.
Målvakter: Andrej Vasilevskij (Curtis McElhinney/Louis Domingue).
Coach: Jon Cooper – sjunde säsongen.
General Manager: Julien Brisebois – andra säsongen.
Svenskar: Victor Hedman.
Tips: – Till sist vinner de ändå Stanley Cup.

TORONTO MAPLE LEAFS
– Okej, korten på bordet i Toronto. Särskilt för Mike Babcock. Han har nu bossat i den utsvultna hockey-metropolen i fem år och under den vunnit vunnit exakt noll slutspelsserier. Illa, för att uttrycka det försiktigt. Han är trots allt högst avlönad av alla ligans coacher och svor efter World Cup 2016 på att Leafs, under honom, skulle vinna sin första Cup sedan 1967 inom en snar framtid. Nu har han dessutom exakt de råvaror en mästerkock behöver för att tillreda en Michelin-värdig anrättning – inklusive ingrediensen som han tidigare kunnat skylla på att han saknat: Tillräckligt många ädla backar. Att förfoga över Morgan Rielly, Jake Muzzin och Tyson Barrie är som att ha saffran, svart tryffel och Beluga-kaviar i nyporna – att addera till all offensiv Kobe-biff som redan fräser på stekhällen i Scotiabank Arena (Herregud, nu saltar bloggaren väl hårt med matmetaforerna…). Om inte heller det visar sig vara tillräckligt för att infria löftena är det nog bye-bye, Babs. Jag har en känsla av att det kan bli oväntat motigt under grundserien, dels för att disharmoni av den sort som verkar råda mellan just Babcock och unge general manager Dubas lätt smittar av sig på spelartruppen, dels för att höga förväntningar historiskt sett aldrig lett till annat än elände i Toronto – men att de ändå tar sig till slutspel och där kanske för en gångs skull får nånting uträttat för att förväntningarna mildrats vid det laget.
Nya: Tyson Barrie (b), Alexander Kerfoot (c), Jason Spezza (c), Cody Ceci (b), Pontus Åberg (f), Kenny Agostino (f), Ben Harpur (b), Kevin Gravel (b).
Förluster: Nazem Kadri (c), Patrick Marleau (f), Nikita Zaitsev (b), Ron Hainsey (b), Connor Brown (f), Tyler Ennis (f), Garret Sparks (mv), Calle Rosén (b).
Förmodad förstafemma: Morgan Rielly-Cody Ceci//Andreas Johnsson-Auston Matthews-William Nylander.
Målvakter: Frederik Andersen (Michael Hutchinson).
Coach: Mike Babcock – femte säsongen.
General Manager: Dyle Dubas – andra säsongen.
Svenskar: William Nylander, Andreas Johnsson, Pontus Åberg, Rasmus Sandin, Timothy Liljegren.
Tips: – Till slutspel och väl där ska de kunna vinna i alla fall en serie. Kanske…

VANCOUVER CANUCKS
– Här borde jag egentligen bara publicera en bild på Elias Pettersson. Det unga Ånge-geniets lika omedelbara som dånande genombrott förra hösten förändrade allting i British Columbia. Den identitetskris som hotade att bryta ut när tvillingarna Sedin efter två decennium beslutade sig för att lägga av hann till exempel aldrig slå rot. Den bara sveptes iväg i vinddraget från ”Elvis” elektriska räder över isen i Rogers Arena – precis som den pessimism som hängt över organisationen, och bygden, senaste halvdecenniet. Och trots att hans ”impact” bedarrade under senvintern – som för nästan alla rookies, hur svinbra de än är; det överväldigande i 82 grundserieomgångar går inte att föreställa sig förrän man upplevt dem – fortplantar sig effekten av det han ställde till med in i den här säsongen. En ny ton är liksom satt, hela laget drogs med i den plötsliga kvalitetshöjningen och kommer nu till start med en swagger som inte synts i Vancouver sedan, tja, 2011. De har till yttermera visso fått se sitt gäng spetsas till med några nya, spännande namn. Tuffe Micheal Ferland tror jag exempelvis kan bli en utomordentlig förstärkning vid Elias sida. Det kommer kosta mer att jäklas med Vancouvers nyblivne kung i år. Huruvida en gren i playoff-trädet väntar på canuckerna i april är inte givet för det, såklart. Men de är på äntligen på väg uppåt igen.
Nya: TJ Miller (f), Micheal Ferland (f), Tyler Myers (b), Jordie Benn (b), Oscar Fantenberg (b).
Förluster: Markus Granlund (f), Ben Hutton (b), Derrick Pouliot (b), Luke Schenn (b), Ryan Spooner (c).
Förmodad förstafemma: Alex Edler-Tyler Myers//Micheal Ferland-Elias Pettersson-Brock Boeser.
Målvakter: Jacob Markström (Thatcher Demko).
Coach: Travis Green – tredje säsongen.
General Manager: Jim Benning – sjätte säsongen.
Svenskar: Elias Pettersson, Jacob Markström, Alex Edler, Loui Eriksson, Oscar Fantenberg.
Tips: – En spännande resa inleds i år.

VEGAS GOLDEN KNIGHTS
– Allt på rött. Det är en riskabel men populär strategi i näringen som dominerar Golden Knights hemstad – och Bill Foleys unga hockeyklubb har anammat den med med hull och år. Efter två futtiga säsonger går de utan att tveka all in och lägger alla marker på rutan ”Stanley Cup-titel nu”. Den typen av krigföring kräver att man spenderar maximalt och for sure, det går inte ens att få in ett spelkort från blackjack-borden på MGM Park vägg i vägg med T-Mobile Arena under taket på det här bygget. Och det, i sin tur, har fått den mindre roliga bieffekten att nye general managern McCrimmon – som inte alls är ny; denna storartade förmåga har hela tiden funnits vid George McPhees sida och fick GM-titeln för att ingen annan skulle sno honom – tvingats avyttra ett antal gubbar han helst hade behållit på Strippen. Det ekar påfallande tomt efter Colin Miller, Erik Haula och, i synnerhet, Nikita Gusev – den exempellöst löftesrike ryssen som skulle bli självklar del av riddarnas framtid. Men det som är kvar bländar ändå. Mest iögonenfallande: Knights har, som enda lag i hela ligan – med möjligt undantag för Tampa – två regelrätta förstakedjor. Jo, man kan verkligen påstå det. Den ena – klassisk enligt Vegas-mått mätt – bildas av Jonathan Marchessault, William Karlsson och Reilly Smith, den andra av Max Pacioretty, Paul Stastny och Mark Stone. Så mycket dödligt offensivt gift har de inte ens samlad i terrariet på Skansen. Det är inga fel på ”bottom six” heller och backarna känns habila, åtminstone de som figurerar i de två första paren. Det hänger sålunda på Marc-Andre Fleury i målet. Har han en supersäsong till i sig drar Knights måhända en jackpot.
Nya: Nicolas Roy (c), Marcus Kallionkieli (f), Jake Bischoff (b).
Förluster: Erik Haula (c), Colin Miller (b), Pierre-Edouard Bellemare (c), Ryan Carpenter (c), Daniel Carr (f), Tomas Hyka (f), Maxim Lagace (mv).
Förmodad förstafemma: Brayden McNabb-Nate Schmidt//Jonathan Marchessault-William Karlsson-Reilly Smith.
Målvakter: Marc-Andre Fleury (Malcom Subban).
Coach: Gerard Gallant – tredje säsongen.
General Manager: Kelly McCrimmon – ny för säsongen.
Svenskar: William Karlsson.
Tips: – Konferensfinal mot Dallas väntar.

WASHINGTON CAPITALS
– Med tanke på hur ingående de firade sin första titel sommaren innan var det anmärkningsvärt hur mycket av fjolårssäsongen som hann passera innan Caps visade några tecken på baksmälla. Först när det var dags för nytt playoff-race kom verkligheten ikapp dem och satte en fet punkt för historiens roligaste år i DC redan i öppningsomgången mot gamla slagpåsen Carolina. Snopet. Men inget ont som inte har något gott med sig, som odrägligt hurtiga optimister brukar kvittra. Huvudstadens stjärnor har nu fått återhämta sig och samla kraft under en lång, och betydligt lugnare, sommar och ställer sig i startblocken strålande av fräschör. Det betyder med till vishet gränsade sannolikhet att de kommer gå som en trimmad skördetröska genom grundserien i år igen för, ja vad fan, Capitals är alltjämt Capitals. Med tidernas bäste målskytt flankerad av bland andra den störste playmaker Sverige producerat, en Norris Trophy-värdig back, en zenbuddist till målvakt som när han verkligen vill håller världsklass och en rysk center-estradör med fågelvingar. Vad kan gå fel? Inte mycket. Särskilt inte som de inte längre hemsöks av de mörka nederlagens demoner, utan bara vill återuppleva det de var med om sommaren 2018. Sedan kan man tycka att det är lite besynnerligt att MacLellan injicerat så mycket nya muskler och ny bryskhet i truppen. När Tom Wilson redan ingår i ekvationen är behovet av män som Radko Gudas och Garneth Hathaway inte jättestort. Men den kuriösa parentesen betyder nog inte så mycket. Capitals kommer gå för det igen – med full kraft.
Nya: Radko Gudas (b), Richard Panik (f), Garnet Hathaway (f), Brendan Leipsic (f).
Förluster: Matt Niskanen (b), Andre Burakovsky (f), Brett Connolly (f), Brooks Orpik (b), Devante Smith-Pelley (f), Nathan Walker (f).
Förmodad förstafemma: Michal Kempny-John Carlson//Alex Ovetjkin-Nicklas Bäckström-Tom Wilson.
Målvakter: Braden Holtby (Pheonix Copley).
Coach: Todd Reirden – andra säsongen.
General Manager: Brian MacLellan – sjätte säsongen.
Svenskar: Nicklas Bäckström, Carl Hagelin, Christian Djoos.
Tips: – En 2018-repris är fullt möjlig.

WINNIPEG JETS
– Det kunde varit värre. De skakade Jets-fansen får försöka gaska upp sig med den tanken. Ett tag verkade det ju faktiskt som att även Patrik Laine och/eller Kyle Connor skulle gå förlorade – och att det inte fanns något hopp alls om att Big Buf tänker spela någon mer hockey. Då hade klubben haft lika stor chans att hävda sig i Central-konkurrensen som en skinnflådd katt skulle ha att överleva i en öppen vak i Lake Winnipeg i januari. Men det är illa nog som det är – utan att de värsta farhågorna besannats. Verkligheten har ju slängt in en handgranat i det omklädningsrumshörn där backarna bor och efter att den detonerat är plötsligt Neal Pionk en av de viktigaste portalfigurerna i den församlingen. Då har man, kan vi som suttit på Madison Square Garden och glott de senaste säsongerna bedyra, problem. Att det varit så mycket stök och krångel kring flera nyckelspelare, och i viss mån fortfarande är i Byfuglien-fallet, hotar samtidigt i sig att sätta förödande spår. Det har liksom börjat svaja i hela organisationen, på flera sätt, och när det gör det hjälper det inte alltid att man har högoktaniga elitnamn som Scheifele, Wheeler, Laine och Hellebuyck att tillgå. Fokus förvrängs så lätt. Men att det är bra märkligt att det kan gå så fort. När jag satt här och knattrade för ett år sedan övervägde jag som, så många andra, att utse Jets till SC-favoriter. Nu skulle jag inte komma på tanken.
Nya: Neal Pionk (b), Anthony Bitetto (b), Mark Letestu (c).
Förluster: Jacob Trouba (b), Dustin Byfuglien (b – kanske), Kevin Hayes (c), Tyler Myers (b), Ben Chiarot (b), Brandon Tanev (f), Matt Hendricks (c), Joe Morrow (b), Pär Lindholm (c).
Förmodad förstafemma: Josh Morrissey-Neal Pionk//Nikolai Ehlers-Mark Scheifele-Blake Wheeler.
Målvakter: Connor Hellebuyck (Laurent Brossoit).
Coach: Paul Maurice – sjätte säsongen.
General Manager: Kevin Cheveldayoff – nionde säsongen.
Svenskar: Inga.
Tips: – Contender no more. Det blir inte ens slutspel nu.

• • •

BIFFEN TIPPAR

ATLANTIC
1. Tampa Bay Lightning
2. Florida Panthers
3. Boston Bruins
4. Toronto Maple Leafs
5. Buffalo Sabres
6. Montreal Canadiens
7. Detroit Red Wings
8. Ottawa Senators

METROPOLITAN
1. Washington Capitals
2. Carolina Hurricanes
3. New Jersey Devils
4. NY Islanders
5. Philadelphia Flyers
6. NY Rangers
7. Pittsburgh Penguins
8. Columbus Blue Jackets

CENTRAL
1. Dallas Stars
2. Colorado Avalanche
3. Nashville Predators
4. St. Louis Blues
5. Chicago Blackhawks
6. Winnipeg Jets
7. Minnesota Wild

PACIFIC
1. Vegas Golden Knights
2. San Jose Sharks
3. Calgary Flames
4. Arizona Coyotes
5. Vancouver Canucks
6. Edmonton Oilers
7. Anaheim Ducks
8. LA Kings

(*Fetade till playoff)

KONFERENSFINAL I ÖST: Tampa Bay Lightning – Washington Capitals 4-2
KONFERENSFINAL I VÄST: Dallas Stars – Vegas Golden Knights 4-3

STANLEY CUP-FINAL: Tampa Bay Lightning – Dallas Stars 4-2
STANLEY CUP-MÄSTARE: Tampa Bay Lightning.

Annan utmanare i öst 1: Boston Bruins
Annan utmanare i öst 2: Florida Panthers
Annan utmanare i öst 3: Toronto Maple Leafs

Annan utmanare i väst 1: Nashville Predators
Annan utmanare i väst 2: Colorado Avalanche
Annan utmanare i väst 3: San Jose Sharks

Poängkung: Nathan MacKinnon, Colorado Avalanche
Målkung: Alex Ovetjkin, Washington Capitals
Svensk poängkung: Erik Karlsson, San Jose Sharks
Svensk målkung: Filip Forsberg, Nashville Predators

Årets rookie: Kaapo Kakko, NY Rangers

Årets svenske rookie: Victor Olofsson, Buffalo Sabres.

Nu är det mindre än en vecka kvar tills vi fjuttar på stubinen till NHL-säsongen 2019-2020.
Oerhört.
Innan dess har jag dock miljoner texter och grejor som ska vara klara, så ikväll skippar jag pre season-wanschet på Garden.
Hoppas ni som eventuellt tittar ändå får trevligt – och ni är givetvis välkomna att smälla in kommenterar här.
Jag ber att få återkomma framåt söndag eller måndag.