Här sitter han, Calder Trophy-vinnare 2019 – lycklig, stolt, lättad.

Elias säger själv att han var så nervös att benen skakade på scenen, men det märktes ju inte. Han höll ett finfint tal – och så oerhört fint av honom att nämna Jason Botchford, Vancouver-journalisten som chockerande gick bort i våras.
• • •
Ingen King Clancy för OEL, den får Minnesota-Zucker.
Men en sådan trofé är det verkligen inte viktigast att vinna, där är nomineringen helt avgörande.
Tycker jag.
• • •
Sorry, det blir som vanligt lite rörigt under det här evenemanget, med mycket spring fram och tillbaka. Därför är det svårt att hålla anständigt tempo i de här uppdateringarna, men det kommer en mer grundlig sammanfattning vad det lider.

Ja, det hinner ju inte mer än börja förrän vi har vår första blågule vinnare:
Elias Pettersson får Calder Trophy och är Årets Rookie, även i formell mening.
Hurra!

Röda mattan är utrullad, strålkastarna spelar på himlavalvet, tv-kamerorna snurrar…
Välkommen till NHL:s årliga galaföreställning i Las Vegas, Nevada.
Här ska de de bästa av de bästa i hockeyvärlden ikväll belönas med de finaste troféer och priser som finns.
Alla stjärnorna – ja, i alla fall Connor McDavid, Sidney Crosby, Nikita Kutjerov, Brent Burns, Victor Hedman, Patrice Bergeron, Elias Pettersson, Patrick Kane, Jordan Binnington, Joe Thornton och några till – har satt på sig stiligaste fracken och sitter nu förväntansfulla på parkett i Mandalay Bay Events Center och längtar efter att ridån ska gå upp.
Bloggen är, som alltid, på plats och ber härmed att få erbjuda sina tjänster som ciceron på årets fest.
Igen:
Välkommen!
• • •
Det tog sin tid, hon behövde trugas och smickras och krusas, men till slut, när klockan hade passerat 04 i natt och Simba Sjöberg vacklat iväg till sitt rum, öppnade Fru Fortuna famnen och ville dansa.
Roulettekulan studsade gång på gång ner på rätt nummer och vips var allt bra igen.
Det är med gambling som med Stanley Cup-hockey.
Man får aldrig, aldrig ge upp…
• • •
Mina tips för kvällen återfinns, ihop med utförligare kommentarer, i en krönika på Sportbladet-sajten, men vi kan ju köra en snabbrepetition här också.
Alltså, så här tror jag att det går i de viktigare kategorierna:
Hart: Nikita Kutjerov
Ted Lindsay: Connor McDavid
Norris: Mark Giordano
Vezina: Andrej Vasilevskij
Calder: Eilas Pettersson
Selke: Patrice Bergeron
Jack Adams: Barry Trotz
General manager of the year: Don Waddell
Masterton: Robin Lehner
• • •
Vi har alltså hamnat på Mandalay Bay längst söderut på Strippen i år – för första gången i Awards-sammanhang.
Det är en helt okej resort, särskilt om man räknar in grannhotellet Delano, men sedan oktober 2017 har jag alltid en liten ”uneasy” känsla här, för det var från fönster på just Mandalay Bay dåren Stephen Paddock mördade 59 människor och skadade ytterligare 851.
Det verkar det dock bara vara jag som tänker på, ett och ett halvt år senare rullar allt bara på som om inget hänt…
• • •
När jag vaknade i morse – okej, i förmiddags…eller, ja, det var efter tolv… – hade jag skäll i mailburken.
Någon tyckte jag var idiot som inte förstår att Jordan Binnington vinner Vezina efter sin uppvisning i slutspelet.
Så det är väl bäst att påminna om detta då:
Priserna som delas ut ikväll rör grundserien. Vi som röstat skickade in våra röstsedlar kvällen innan playoff började. Och Binnington är inte ens nominerad för Vezina…
• • •
Elias Pettersson gör i skrivande succé på röda mattan och undra på det – han ser helt bedårande ut i frack, gossen.
• • •
Vi i media får som vanligt följa Awards från ett separat mediacenter och det har de den här gången placerat i en trång skrubb utan syre längst ner i Mandalay Bay-källaren.
Det här livet är inte glamoröst för jämnan, nej…
• • •
Vigge Hedman har jag inte lyckats spana in på mattan ännu, men han lovade igår att han skulle ha en ännu vassare smoking än ifjol.
Håll utkik.
• • •
Idag är det exakt sex år sedan vi förlorade James Gandolfini.
Beskedet kom när vi satt och väntade på Game 4 i Stanley Cup-finalen mellan Bruins och Blackhawks i TD Garden (den finalen blev ju senarelagd på grund av lockouten under hösten) och jag minns det som en dolkstöt rakt i hjärtat. Jag minns också, väldigt tydligt, att jag fick avbryta intro-komponerande för en snabb minnesruna åt nöjet. Den var inte lätt att få ur sig.
Du saknas oss fortfarande, Jimmy.
• • •
Okej, nu låter vi värdarna Jon Hamm och Alex Trebek – Nordamerikas Magnus Härenstam! – hissa ridån.
Jag kommer inte blogga kontinuerligt, erfarenheten säger att det bara blir plottrigt, utan postar när jag har något att säga.
Men spåret är öppet, so fire at will.

De som står där med sina troféer när NHL:s galakväll är över säger alltid samma sak:
– Det här är en kul bonus, men egentligen är jag ute efter en annan pokal.
Visst.
Såklart.
Hockey är en lagsport, inte en lek för de som jagar individuella utmärkelser, och Stanley Cup utgör det ultimata målet.
Men samtidigt måste den personliga tillfredsställelsen vara enorm.
De unga männen har just utsetts till de allra bästa i sin disciplin – i världens bästa liga.
De är alltså bästa backen i världen, bästa målvakten i världen, bästa defensive forwarden i världen, bäste spelaren i världen….
Det kan vara värt att ha i åtanke när ligans spotlights nu åter spelar på himlavalvet ovan Las Vegas.
Vi har inte bara en kul liten baluns för att ännu en säsong lagts till handlingarna.
Det är något stort och viktigt och högtidligt som äger rum i den stekheta Nevada-öknen.
• • •
Två dagar av vila tog det efter den här finalen.

Sedan kände jag det igen:
Fan vad tråkigt det är att vara ledig!
Sitta på en stol och bara titta – vad är det? Jag behöver stress och press och deadline och sprakande buzz i luften…bara då känner jag att jag lever.
Desto bättre är det därför att vi redan har så mycket off season action.
Eriks nya kontrakt, trejder varje dag, draft-spekulationer – och det här.
I love it.
Och ni, spårets fina vänner – har ni redan börjat räkna dagarna till försäsongspremiären?
Rangers har sin 18 september. Dit är det bara 92 dygn…
• • •
Tänk vad alla visste mycket om Erik – som de egentligen inte visste alls.
Än skulle han dit, än skulle han dit – och sedan skulle han ner i Ottawa-diket också.
I själva verket hade konstnären från småländska höglandet aldrig några planer på något annan än att stanna i Silicon Valley.
– Det har varit väldigt intressant att följa spekulationerna den här gången, nästan fnyste han på telefon från kanadensiska huvudstaden igår.
Nu pladdrar samma röster om att Sharks dragit på sig ett förfärligt kontrakt, men snacka skit.
Om han bara får vara hel och frisk är King Karl pjäsen som kommer ta bucklan till San Jose, det kan alla ta och skriva upp.
• • •
Vem trodde att GM Gorton hade sån rövartakter i sig?
Han blåste ju Jets som värsta albanska pyramidspelaren med Trouba-mot-PlingPlong-trejden.
Ha ha, faktiskt.
PlingPlong – eller Pionk, om ni så vill – kan vara hela NHL:s mest övervärderade spelare.
• • •
Vegas?

Det är hett, det är knäppt och Lady Luck har ingen som helst lust att dansa med Baloo.
På Sin City-fronten intet nytt, alltså.
• • •
Att Hagge gjort klart med Capitals och EK65 med Sharks innebär verkligen inte att den blågula dramatiken är över för denna gång
Vi har fortfarande 28 UFA:s och RFA:s som ska re-signa eller hitta ny klubbadress.
Hästpolo-Gustav, Robin Lehner, Mojo Johansson, Niklas Kronwall, Strålle Strålman, Wild Bill Karlsson, Alex Edler, Andreas Johnsson, Magnus Pääjärvi, Oscar Lindberg och Fredrik Claesson är bara några namn vi måste hålla koll på framöver.
• • •
Vad som hänt här borta under dagens Media Event får ni läsa om på sportbladet.se; hela sajten kommer vara fullklottrad med Awards-texter framåt morgonen.
Här kör vi några bilder – och uppmanar alla att sluta upp i spåret vid 02.00, svensk tid, kommande natt.

BOSTON – ST. LOUIS 1-4 (Slut)
• • •
Det är en bra bit från gästkabyssen i TD Garden till det utrymme som tjänstgjort som mediacenter under den här finalen.
Men när jag efter sedvanligt deadline-race reser mig för att packa ihop mina pinaler och åka tillbaka till hotellet känner jag den omisskännliga doften av cigarrök.
Den har spridit sig ända ut till oss, från en garanterat galen fest inne i den där champagne-impregnerade mini-kabyssen.
Då, om inte förr, vet jag bestämt:
En ny Stanley Cup-mästare har tagit över världen.
Grattis, ber bloggen att få önska St. Louis Blues.
• • •
Nu kan jag erkänna:
Det här hade jag verkligen inte trott.
När Björnarna vann i St. Louis i söndags kände jag jag mig, hur jag nu än orerat om allt som kan hända i en Game 7, tämligen övertygad om att finalserien var avgjord.
Men vi var några stycken som aldrig lärde oss att denna upplaga av Blues – den ädlaste någonsin – är utrustad med helt unik motståndskraft.
Varje gång de varit uträknade – och det har de i högre eller lägre utsträckning varit i samtliga slutspelsserier; i förstarundan efter Jets 2-2-kvittering; i andrarundan när Stars kunde avgöra hemma; i konferensfinalen då Sharks vann match 3 och i den ultimata Game 7 i natt – har de studsat tillbaka och, med kniven mot strupen, gjort sina allra bästa matcher.
Det är fruktansvärt imponerande.
• • •
Er vän sång- och dansbjörnen har varit ute och trippat på final-isar vid elva tidigare tillfällen, men tro mig – det blir aldrig gammalt att komma ut i det kaotiska vimlet när en Stanley Cup-mästare just utsetts och få känna på den där råa, gränslöa euforin.

Till sist har alla känslorna, de som spelarna tvingats hålla i styr så länge, bara släppt…
• • •
Samtidigt blöder hjärtat för Björnarna.
De sitter inne i sitt omklädningsrum och gråter medan deras motståndare i de senaste tre veckornas holmgång firar ute på isen.
Särskilt stark är empatin förstås för Mojo Johansson.
Han blev, indirekt, blåst på konfekten ifjol och nu blir han det igen – direkt.
Usch.
• • •
Äras de som äras bör.
Här har vi samtliga som satte 4-3 till Blues i bloggens stora finaltips – med motiveringar:

– Blues vinner, 4-3 i matcher. Stänkarn blir MVP i serien och bucklan dyker upp i S-vall igen!

Henrik Zetterberg

– 4-3 Blues.
Victor Hedman, Tampa Bay Lightning

– 4-3 till St Louis
Ett tips med hjärtat då jag har en nära relation till alla svenskar i laget. Alex Steen som jag själv hört förklara kärleken till ett lag få andra älskar och för att jag kom nära även hans pappa Thomas Steen. En av Sveriges mest underskattade spelare genom tiderna. Calle Gunnarsson för att han är en underdog som ingen trodde på och som jag och fotografen Jimmy Wixtröm tillbringade en hel dag tillsammans med i hans lägenhet då han spelade i Toronto. Generös, glad, positiv i alla lägen. Och Oskar Sundqvist för att hans pappa Anders var en nära vän och stor ledare i alpina landslaget under de tjugo är jag följde skidcirkusen. Gott så.
Mats Wennerholm, Sportbladet

– Jag tror St. Louis vinner med 4-3.
Annika Greder-Duncan, Sveriges Radio

– Blues i sju. Jag har bevakat båda de här lagen denna vår – Bruins mot Leafs; Blues mot Stars, sedan Sharks – och jag har lärt mig att de är spegelbilder av varandra. Boston har fördelen i erfarenhet men Blues har slagit ut Scheifele, Laine, Seguin, Benn, Couture, Burns och Pavelski. Jag singlade slant och fick upp Blues. Två av tre singlingar kanske skulle säga Bruins.
Mike Zeisberger, NHL.Com

– 4–3 till St Louis Blues! Varför? Främst en tippning med hjärtat eftersom alla klubbar med en not i klubbmärket bör uppskattas lite extra. Att kaptenen dessutom heter något så maffigt som Pietrangelo i efternamn gör ju valet ännu enklare. Och så tre svenskar på det. Inga konstigheter.
Frida Fagerlund, Sportbladet

– 4-3 Blues.
Magnus Pääjärvi, Ottawa Senators

– Det är inget snack om att Bruins kommer vara favoriter i den här serien, och det ska de vara. Men jag tror att det långa upphållet kommer skada dem och Blues är i rätt sorts tillstånd för att kunna utnyttja det och skaffa sig tidigt övertag. Deras powerplay har börjat sjuda, spelet i numerärt underläge var excellent mot Sharks och Vladimir Tarasenko har tagit fyr. Så jag säger Blues i sju.
Scott Burnside, The Athletic

– Jag tror och hoppas på Blues. Skulle vara kul om dom vann speciellt när jag har spelat där. Förutsättningarna till en bra serie finns. Jag säger Blues i 7 matcher.
Ricard Persson, Europa-chef för Minnesota Wilds scouter

– Jag hoppas innerligt att Blues tar det. Dels är det nog den enda chansen som Lord Stanleys buckla har en chans att besöka Gärdehov i Sundsvall under min livstid. I sällskap med Alex Steen, förstås. Dels avskyr jag Brad Marchand, den grisigaste och samtidigt mest begåvade spelare som finns i ligan. Den mannen unnar jag ingen framgång. Vi säger 4-3 till St. Louis.
Johan Rylander, GP

– Chara vs Parayko ett tungviktsmöte i sju ronder. Två lag med många individuellt skickliga spelare i ett allt snabbare NHL är det, något motsägelsefullt, storlek och tyngd som sticker ut i dom här två lagen. Bruins har lite mer spets och lite mer erfarenhet men det finns en beslutsamhet i Bluesmännen som är imponerande. Det sunda förnuftet säger Bruins men på något sätt tror jag att Bluesen kommer att sjungas i St. Louis när röken lagt sig efter sju ronder. 4-3 till St. Louis.

Niklas Eriksson, coach Örebro Hockey

– Hoppas och tror att Blues tar det med 4-3. Såg att Brett Hull sa att dom kommer ha en parad i ett par veckor när dom tar hem Lord Stanleys pokal. Bara en sån sak.
Tomas Forslund

– Brage-Bjurman, denna «skrällarnas säsong», där Storbritannien och Italien klarade sig kvar i VM och Frölunda sensationellt besegrade DIF i SM final så kan detta SC slutspel inte sluta på annat sätt än att St Louis Blues lyfter bucklan efter 7 st. stentuffa matcher. Allt annat vore att bryta en norm denna sensation säsong där inte många «brackets» har Bruins-Blues som final par! Let the games begin.
Håkan Södergren

– I 49 långa år har St. Louis förödmjukats med att gång på gång se Bobby Orrs flygande mål som avgjorde finalen 1970 för Bruins mot Blues. Nu kommer Blues’ revansch. St. Louis i 7! Fem anledningar till varför Blues vinner: 1. De ska ta revansch för finalerna 68, 69, 70 då de förlorade alla tre utan att vinna en enda match. 2. Larry Robinson är deras defensive rådgivare. 3. Jay Bouwmeester ska in i Triple Gold Club som medlem #29. 4. Familjen Jaden Schwartz förtjänar Stanley Cup. 5. Första gången sen 1935 som en Maroon kan lyfta bucklan.
Szymon Szemberg, EHC

– Ja, i år är det lite mer svårtippat och jag får hålla Boston som favoriter men Blues har kämpat länge för det här och kommer att ge allt. Jag hoppas för Steens skull och för hela deras hockeyorganisation att Blues vinner, det skulle vara roligt. Men Tuukka Rask ser glödhet ut och Pastrnak och den kedjan ser svårstoppad ut. Jag tippar med hjärtat, 4-3 till Blues.

Inge Hammarström

– St. Louis i 7.
Mark Spector, Sportsnet

– Jag tror på en tuff batalj! Efter deras bragd att gå från sista plats i januari till bäst i västra konferensen så är St Louis mentalt starkare. St Louis vinner 4-3.

Henrik Tallinder

– Jag tror Bruins är starkare på papperet, men Blues har imponerat väldigt på mig. Särskilt nu när Tarasenko äntligen har vaknat. Jag tror på Blues i 7. Stanley Cup kommer äntligen till St. Louis.
Mathias Ask, TV2 Norge

• • •
Ytterligare några stycken sa bara ”Blues”, andra hade dem i fem eller sex matcher – men guldstjärnorna går till de nitton stjärnorna här ovan.
Ett särskilt omnämnande till Niklas Eriksson, Leksandslegendaren som nu leder Örebro Hockey och får se när Gunny Gunnarsson kommer hem med bucklan har satt rätt resultat tre år i rad nu.
Nya Saida är han, Nicke!
• • •
Ryan O’Reilly belönades alltså med Conn Smythe och ja, honom hade jag som etta på min röstsedel, så det ser jag förstås som helt korrekt.
Han är de facto den förste som gjort mål i fyra raka finaler sedan Wayne Gretzky 1985 och vad mer ska man behöva säga än det? Ja möjligen att han överhuvudtaget var helt lysande i de allra viktigaste matcherna.
Som tvåa hade jag Tuukka – som inte briljerade i natt men varit obeskrivligt bra tidigare i slutspelet – och trea Binnington. Honom avfärdade jag ett par gånger under resans gång, till exempel efter den skakiga insatsen i Game 6, men prestationer som den i förstaperren i natt och i Game 5 går inte att förbise.
• • •
Det är stilla i Boston nu, mitt i natten, så om man bara spetsar öronen går det att höra, svagt, ”Gloria” på repeat 190 mil västerut.
• • •
Fyll på champagnelagret på E Street i Sundsvall, dammsug röda mattan på Frimis i Örebro och ladda spotlightsen på Bodensia i Boden.
Det är dit bucklan kommer i sommar.
• • •
Om Bruins bara stångat in ett enda mål till där i slutet, då hade Schenns 3-0-balja räknats som matchavgörande och bloggen blivit 1400 dolares rikare.
Men så kul skulle vi inte ha det, nej.
• • •
För ett år sedan gjorde det ingenting alls att det drog ut på tiden med lämning och sånt efter sista finalen.
Då råkade vi ju befinna oss i en stad utan last call.
I Boston stänger alla barer 02.00, utan undantag, så det är bara att gå hem och försöka sova – som om det skulle vara möjligt att varva ner så tvärt efter en dag och en kväll som den här.
Men jag ska göra mitt bästa, så jag får några välbehövliga timmar hos John Blund (och förhoppningsvis inte stressdrömmer om bloggintron igen…) innan tåget går mot New York City.
Tack för den här finalen, det här slutspelet och den här säsongen, käraste spåret-kommentatorer och U-båtar.
Nu ska jag bara ligga i korresoffan och göra absolut ingenting några dygn, men redan nästa vecka delar de ut Calder Trophy och andra individuella priser vid Awards-galan i Vegas, så vi hörs väl då, om inte annat.
Tills dess – några avslutande bilder från säsongens sista match.

BOSTON – ST. LOUIS 1-4 (Slut)
• • •
St. Louis Blues är Stanley Cup-mästare – för första gången någonsin.
Grattis, säger bloggen.
Nu blir det ett jävla race här, så slutrapport dröjer väldigt länge.

BOSTON – ST. LOUIS 0-2 (Period 2)
• • •
Nu är det total recall brandlarm i Boston. Desperation time. Urgency monumentale.
Bluespojkarna från Mellanvästern har fått matchen exakt dit de önskat och frustrerar sina motståndaren ända rakt in i helvetets innersta kammare med en defensiv lika tajt som Mike Tysons knutna näve.
Ni ser ju.
Björnarna tuggar och trampar och sliter tarmarna ur sig, men kommer ingenstans.
De lyckas i princip inte skaka fram en enda avancerad målchans på hela perioden.
Något måste dock hända.
Måste.
Annars tar säsongen slut efter nästa period och då tar den slut med ohygglig heartbreak.
• • •
Boom – 40-gränsen sprängd i bloggen!
• • •
Gästerna rör sig norrut bara när det verkligen är krattat för attack.
Ändå är de, med den där flygande-flopp-pucken (från pizzerian i Bredäng…) som singlar över Tuukka, närmare 3-0 än Bruins är reducering.
• • •
Wallin i första pausen:
– Det här är så ologiskt att det är logiskt.
Precis.
Game 7-dramats konturer har så vassa kanter att logiken ofta skärs sönder och förblöder.
• • •
Sweets ”Fox On The Run” är en mycket trevlig överraskning i Garden högtalare.
• • •
Springer på Anton Blidh i periodvilan också. Han grimaserar svårt åt vad han, som alla andra som bor här, tycker är ett otroligt orättvist underläge.
Men ”Bliddan” från Mölnlycke har verkligen inte gett upp.
– Vi vänder det här, mullrar han.
• • •
2011, i Vancouver, var Marchand en av de allra bästa på isen. King of The Game 7, liksom.
Men om han inte ser till att kriga sig till redemption under det som återstår av den här junikvällen kommer det faktum att han slutade spela sista tio sekunderna i första perioden sitta som en skrymmande fläck i testamentet.
• • •
Isen är bedrövlig, kan man till och med se från vår utsiktsholk i taket.
Frågan är varför.
Vi har ett finaler i betydligt hetare klimat, till exempel i Tampa och Nashville och San Jose, utan att den sugit så här brutalt.
• • • 
När det känns som mest hopplöst för hemmafans zoomar de in larger-than-life-ikonen Gronk i jumbon.
Ladan ryter som ett vilddjur, men nä – inte ens det hjälper.
• • •
Är det bara 20 minuter kvar av säsongen 2018-2019 nu?
Vi vet snart.
 

BOSTON – ST. LOUIS 0-2 (Period 1)
• • •
Chocken i Boston.
St. Louis Blues har 2-0-ledning efter 20 minuter.
Det skulle inte vara möjligt, men – det är Game 7.
Då kan ALLT hända!
• • •
Mamma, första tio får jag nästan andnöd!
Inledningen är ju så helvetiskt intensiv att det nästan inte kan vara sant.
Vi har non-stop action, som i en elektrisk storm, och nästan inga avblåsningar alls.
The Greatest Show on Earth, på annat sätt kan detta klimax inte beskrivas.
• • •
Det är Blues som rivstartar med sin patenterade forechecking och far runt Bruins-backarna som svalor runt takåsarna Visby en sommarkväll.
Men efter bara ett par minuter tar Björnarna över, börjar stressa motståndarna till en massa nervösa misstag och radar upp ett helt koppel juicy chanser.
Om det inte vore för att en stursk 25-åring ingen hade hört talas om för nio månader sedan bestämt sig för att inga puckar ska passera honom ikväll hade de tagit ledningen.
Och vad händer efter alla missade lägen?
Det som alltid händer.
Blues tittar upp och den mästerlige Ryan O’Reilly drar first blood med en dödlig styrning.
Ojvoj.
• •
En domaren håller, av misstag, på att styra in en puck i gästernas kasse.
Det hade ju varit den perfekta kulmen på zebrornas vår…
• • •
Han har inte en tjugondel av Tuukkas lugn, Binnington.
Tvärtom sprattlar han som en hel Televinken.
Men än sen?
Han stoppar puckarna, det är allt som betyder nåt.
• • •
Marchand får ta på sig 0-2-målet.
Inte bra där.
• • •
Det hugger lite i hjärtat att se David Backes hasta förbi på pressläktaren strax före matchstart.
Han har väntat – nästan – lika länge på det här ögonblicket som Stänkarn men får inte spela.
Det finns dock noll utrymme för sentimentalitet i det här läget. Han var inte tillräckligt bra de finalmatcher han spelade och får sitter här med oss ha ont i magen.
• • •
O’Reilly har alltså gjort Blues första mål fyra gånger i rad nu.
Drar Blues iväg kommer nog Conn Smythe hamna i hans famn.
• • •
Liam Fitzgerald, en yngling som kallas ”The Fist-bump kid” och gripit tag i hela Boston med sin kamp mot cancer, står för flagg-ceremonin.
Det är förstås, egentligen, större än Brady och Bird och Big Papi – och Gaaaaden är bara ett enda stort vrål när han dyker upp.
• • •
Ozzy Osbourne – som en gång arresterades i Blues-tischa – har tagit på sig jerseyn och ger St. Louis sitt reservationslösa stöd på Twitter.
Ha ha, då kan ju ingenting gå fel.
• • •
Jävlar, ikväll sjöng Boston nationalsång så det riste i takbjälkarna.
Och direkt när den var över kom, direkt från Uplands-Väsby, ”The Final Countdown”…
• • •
Vi har Charles Barkley in the house – som så ofta när det drar ihop sig i Stanley Cup.
– Jag hoppas det blir förlängning, säger han.
Don’t go there, Charles. Den sortens överjordiska trauma kan vi inte ta in ännu…
• • •
Bara för spänningens skull – ett tidigt Bruins-mål i början av andra, tack.
• • •
Nu ska jag gå och kolla om nån har lite syrgas över.

Det finns några upplevelser vi vet att vi bara får vara med om några få gånger innan vi checkar ut och lämnar jordelivet för gott.
Som konserter när favoritartister med fallenhet för extatiska crescendon stegrar mot klimax så intensiva att vi för några ögonblick förflyttas in i en helt ny dimension. Som tillfällena då kärlek som brunnit i oss länge äntligen besvaras med ett rungande ja. Som överdådiga middagar då världens bästa maträtter försätter smaklökarna i överrumplande extas. Som kvällar då alla vi älskar är samlade på samma plats och förenas i ren glädje och lycka. Som sommarmorgnar när plånboken är välfylld, schemat tomt och vägen rakt ut i det förlovade landet viskar om gränslös frihet.
I TD Garden i Boston Town ikväll väntar ytterligare en sådan gyllene skärva av livet, utskuren ur den oändliga vardagen, på oss.
Stanley Cup-finalen ska, slutligen och obönhörligen, avgöras – i en helt definitiv Game 7.
Ja, jag har genomlevt sådana förr, men bara två gånger under alla år här borta – och det är åtta långa år sedan senast, i Vancouver 2011.
Så exklusiv är kvällens happening, så sällsynt och unik – som en jackpot på kasino, som en intim klubbspelning med Abba, som en Ferrari Pininfarina Sergio.
Att till sist åter få se en final, ett slutspel, ja, en hel säsong kulminera på det här sataniska sättet känns som stå inte bara inför en av de absoluta höjdpunkterna i karriären som NHL-korrespondent. Jag ser verkligen denna onsdagkväll i North End som en av the thrills of a lifetime.
Vi kommer bara se den här slutgiltiga uppgörelsen en enda gång och det är ikväll – och sedan kan det åter dröja ett helt decennium innan vi får erfara något lika stort och mäktigt och oförglömligt i en Stanley Cup-final igen.
Av någon anledning kommer jag tänka på Laleh-sången kidsen hemma i Sverige sjunger på skolavslutningarna just nu.

”Ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära
jag var nära, jag var där
En stund på jorden
en stund på jorden
jag var nära, jag var nära
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden

Nu för vi hockeysäsongen 2018-2019 i hamn, vänner.
Det är Game 7.
• • •
Det ska inte vara lätt att nå hela vägen i Stanley Cup-slutspelet, säger dom – och under trippen tillbaka hit i måndags blev vi varse att det gäller också oss på andra sidan sargen.
Efter två månader när det mesta rullat på befriande smidigt blev den allra sista etappen, naturligtvis och helt i enlighet med lagen om alltings jävlighet, en clusterfuck monumentale.
Två separata lågtrycksfronter gick till attack längs östkusten på samma gång, så vi som hade mellanlandning i New York blev sittande på Lambert i St. Louis. Timme efter timme efter timme.
När mitt plan till slut lyfte hade det blivit skymning – fast jag checkade in på förmiddagen – och det fanns en liten förhoppning om att även det anslutande flyget till Boston skulle vara kraftigt försenat. Det var det också. Men inte tillräckligt. Just som jag och ytterligare några desperados störtade ut i terminalen stängde de dörren till gaten – och vägrade öppna igen.
Ridå.
Tack och lov var Nicole Buckley från NHL med på samma flight. Hon jobbade tidigare på kommunikationsavdelningen, samordnar numer tv-sändningarna kring alla stora matcher och evenemang och är ett sant fullblodsproffs i grenen logistik. Så medan jag som en annan lallare stod och viftade åt piloterna (!) genom fönstret vid gaten, och sedan riktade svavelosande Haddock-ramsor åt alla Delta-anställda som kom i min väg, tog hon fram telefonen.
– Du borde veta att du i ett sånt här läge ska göra ingenting och istället låta mig lösa problemet, sa hon och went to work.
Några minuter senare hade vi boardingkort till en late night-flight som ingen hade hört talas om tidigare och var dessutom, helt mirakulöst, uppgraderade till förstaklass.
Jag kände mig som Travolta och Samuel L. Jackson i ”Pulp Fiction” när Mister Wolf dyker upp.
Fem plus.
• • •
Hockeyspelare är inga pretentiösa typer. De hemfaller vanligtvis mycket sällan åt stora ord och högtravande haranger om sin verksamhet. Sånt får såna som jag stå för istället.
Men en sån här gång, när de ska spela en match få i deras skrå någonsin får vara med om, blir de poeter allihop.
Senaste dygnen har varje kotte inblandad i decenniets Game 7 oavbrutet pratat om hur de alltid drömt om den här stunden, om hur de som små parvlar avgjorde just denna match hemma på garageuppfarten om och om igen, om hur mycket de älskar sina bröder till lagkamrater, om hur denna förmodligen enda chans i livet att få uppleva något så enormt genererar en hunger de aldrig känt tidigare och om hur de tänka spela som att det inte finns någon morgondag.
Det är så vackert att höra att en gammal intro-kompositör blir alldeles tårögd…
• • •
Alternativet i måndags natt, om det inte gått några fler flighter från LaGuardia, hade varit att åka hem till holken i Midtown, sovit några timmar och sen dundrat upp med ett tåg på tisdag morgon.
Prisa Gud för att jag slapp den downern. Att få träffa korresoffan två dygn för tidigt, efter tre veckor on the road, hade varit som att ta ut söndagssteken ur ugnen två timmar för tidigt – och tvingas äta i alla fall.
• • •
Jo, jag tror och tycker som de flesta – Bruins borde vinna den här monsterthrillern.
De var bättre i Game 6, de har mer erfarenhet av verklig Big Time och de spelar hemma.
Ändå tänker jag absolut inte spika en etta i mitt tips. Eller något annat.
Det är, ber jag åter att få understryka Game 7 och Game 7 är ett slags hockeyns undantagstillstånd.
Sportens naturlagar liksom upplöses, logik och rationellt tänkande upphör att gälla.
Allting kan verkligen hända.
Allting.
Så nä, jag säger ingenting.
• • •
Ledan på Lambert-flygplatsen lindrades avsevärt under den timme Skränfocken från Järfälla arrangerade frågesport med Lönta, Wallin, fotograf-Martin och yours truly i en bullrig bar.

Naturligtvis visade sig Holmgren vara en regelrätt Magnus Härenstam, så perfekt i rollen som lekledare att det är ett under att ”Jeopardy”-producenterna inte ringt ännu – och bloggen vann lätt, trots att han satt vid sidan om med en bourbon och bara ägnade frågorna förstrött intresse,
– Men det berodde ju på att domaren favoriserade dig, rasar Wallin.
Ah.
Färjestad-familjens ständiga gnäll på domarna…det är beklämmande!
• • •
Ändringar i uppställningarna: Matt Grzelyck har blivit clearad av läkarna och spelar, av allt att döma, sin första match sedan Sunken skickade in honom i kortplanket med huvudet före – i så fall på bekostnad av Connor Clifton. Hos Blues återvänder Barbashev efter sin avstängning (”Otroligt viktigt”, enligt Sunken), så Robert Thomas får sätta sig på läktaren. Och så petas Bortuzzo till förmån för Edmundson.
– Sen har vi gjort några ändringar i våra PP-uppställningar också, säger coach Berube.
Det låter som en bra idé…
• • •
Det är mycket ”sista” för säsongen idag
Vi har just sett de sista morgonvärmningarna något hockeylag kommer ha den här säsongen. Sunken och Mojo gör sista pre game-intervjuerna strax efteråt. Och detta är dessutom bloggens sista intro.
Snart börjar den sista matchen också.
Högtidligt och vemodigt på samma gång, visst är det?
• • •
Vis av erfarenhet, och insikt om mina begränsningar som turneringslirare, följde gamle Baloo exemplet från Game 6 och stannade hemma på hotellrummet i går kväll.
Det gjorde inte alla kollegor.
Framåt midnatt fick jag ett sms från en kanadensisk vän i vilket det stod ”karaoke”.
Messet hade den lika distinkta som ödesmättade klangen i ett ”mayday”.
Och mycket riktigt:
De få som befann sig på samma karaoke-bar som sedan lyckas kravla sig till morgonvärmningen är i så bedrövligt skick att de…ja, jag vet inte hur jag ska säga. De har uppsynen hos halvätna pizzor som legat på diskbänken i två dygn och blivit riktigt torra och ingrodda.
Sicken tur att man blivit åtminstone lite, lite klokare med åren…
• • •
Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det, men en dag med så här enorm magnitud erkänner till och med Sunny Side Up Sundqvist att han är lite nervös.

Det ser i och för sig inte så ut när han står och myser med en pappmugg kaffe utanför omklädningsrummet efter morgonvärmningen – men han säger det.
– Jo, lite pirrar det. Men enligt min mening är det här det största som finns, i all sport. Match sju i en Stanley Cup-final. Inget slår det.
Nej, inget.
• • •
I och med att vi står vid säsongens absoluta slutpunkt fördubblas insatsen i murvelskockens goal winning- pool, så den som vinner ikväll sopar hem 1400 dollar.
Då drar jag – David Pastrnak.
Jubel, tror ni, för han SKA ju vara en av de the prime candidates.
Men det är ju aldrig superstars av den kalibern som avgör såna här matcher. Det är the Stephane Matteaus, Alec Martinezes och Brooks Orpiks of the world.
Som Mowgli Ekeliw sa i podden igår:
– Håll ett öga på Noel Acciari. Han hör till de som kan avgöra.
• • •
Boston Town är i princip belägrad idag. Av sig själv. Upphetsningen har antagit sådana proportioner att centrum, och framförallt North End, korkat ihop sig i en enda, vibrerande standstill.
Hela stan liksom rör sig hitåt, till nollpunkten, som järnspån rör sig mot en magnet.
Som den gode Stephen Whyno på AP varnade på alla kanaler redan vid ettiden i eftermiddags:
– Försök inte ta dig någonstans i Boston om du vill vara tillbaka på samma ställe där du är lagom till puckdrop. Det här är som Cherry Blossom-trafiken i Washington på steroider.
Hur hög feber människor i och utan för ladan i korsningen Causeway/Legends Way kommer ha strax innan puckdrop…well, det finns inga termometrar som klarar av att mäta.
• • •
Hur är det, St. Louis Dispatch har väl inte publicerat några bilder på den tänkta paradrutten under eftermiddagen?
Oops, förlåt.
• • •
De har, som ni vet, hårda krav på proper klädsel i NHL. Spelarna måste komma i kostym till matcherna, annars får de böter.
Runt träningar och morning skates är stilen dock mer avslappnad. Det blir vi påminda om när vi råkar stöta på Shooter Nordström efter onsdagsförmiddagens övningar i Gaaaaden.
I hoodie, smålortiga mysbyxor och sneakers påminner han mer om en söndagstrött DJ på väg till La Prima Pizzeria i Bredäng för att hämta en Bussola (eller en Flygande Flopp med bea, om han nu ger sig på specialpizzorna…) än om en Stanley Cup-finalist som gör sig redo för största matchen i livet.
– Men det är bekvämt, flinar han och drar sig lite i getskägget.
Och after dark tar både han och Mojo Johansson alltid revansch med knivskarpa gangster-svider, det ska påpekas.
• • •
De säger bra saker i NBA-finalen också.
Kevin Durant, Warriors-stjärnan, slet av hälsenan i senaste matchen i Toronto, men njöt ändå av att sitta i omklädningsrummet och se sina bröder vinna det gastkramande dramat.
– Det var som att dricka en shot tequila. Jag fick nytt liv, sa han.
Den måste Hästpolo-Gustav dra nästa säsong.
• • •
Alex Steen satt på podiet igår och talade även han om drömmar och barndomsminnen, men idag syns han inte till.

Förstås.
Fokus är tusenprocentigt i hans ande och kropp nu, för just han – sonen till en av de stora NHL-svenskarna och sedan, under femton år, själv bland de bästa i världens finaste liga – är fantamme född för exakt det här ögonblicket.
Må gud vare med honom, höll jag på att skriva.
• • •
Hyresgäst-Johan från Skräddarbacken glider in i cirkusen igen efter några dygns frånvaro, noterar förnärmat att han inte har någon stol på pressläktaren, ringer ett par samtal – och får ta över Wolf Blitzers CNN-stol.
Mm, de vet väl på NHL-kontoret – Skräddarbacken ain’t nothing to fuck with.
• • •
Det här blir första gången på jag-vet-inte-hur-länge vi spräcker Del 40-barriären i bloggen i finalen.
Bara en sån sak.
• • •
Känslosvallet vi får se ikväll, när allt är sagt och gjort, överträffar det mesta här i världen.
I den gripande video jag la upp tidigare i eftermiddags förklarar Bob Gainey väldigt väl varför.
Det är inte bara det spelarna når sina drömmars mål om de vinner. Efter två månader får de äntligen, i en enda urspolning, släppa loss alla känslor de tvingat sig själva att hålla i strikta tyglar, trängt bort och försökt låta bli att ens erkänna.
Då blir det…oerhört.
• • •
När han sitter på podiet under eftermiddagen får coach Cassidy frågor om sin egen legacy och hur han tror världen uppfattar honom och what not.
Till slut tittar han bara stint på den församlade pressen och utbrister:
– I just want my name on the damned cup!
• • •
Känslorna kommer explodera på samma sätt, och av samma anledning, hos förlorarna.
All heartbreak de verkligen vägrat tänka på sedan äventyret började, all sorg och förtvivlan, kommer ta ett strypgrepp på dem och kreera ett outhärdligt intryck av att hela världen gått under.
Men låt oss inte tänka på det – ännu.
• •
Eftersom jag ändå har den del tid över under den stillsamma, men likafullt förtätade eftermiddagen – det känns verkligen i varje vrå i ladan att något enormt snart ska äga rum – tar jag och bläddrar bakåt i arkiven för att se hur emotionell jag lyckades bli i mina intron före Game 7-pjäserna 2009 och 2011.
Inte så värst, visar det sig.
Jag minns de kvällarna som några av livets största, men lyckades inte formulera det med något särskilt imponerande eftertryck när de ägde rum.
Det var liksom bara ”åh, vad coolt med en Game 7 i finalen” och ”det är speciellt när allting dras till sin spets på det här viset”, men inget mer suggestivt eller spirituellt än så.
Hm.
Gubben har tydligen blivit mer känslosam med åren – och kanske, dare I say it, bättre på att formulera de stormande stämningarna i bröstkorgen.
• • •
Ja, det är lätt att känna att det vore underbart om Stänkarn fick kröna sin – och hela familjen Steens! – NHL-karriär med viktoria ikväll. Men lika underbart vore det verkligen om Mojo fick uppleva triumfen han missade med Capitals ifjol.
Så var säker – mina sympatier är verkligen helt jämnt fördelade nu.
• • • 
Tammefan, nu kommer de dragande med ett FIRST-goal-lotteri också.
Så mycket som jag bränt i de där poolerna i år borde jag verkligen låta bli att delta, men kan inte hindra mig själv och drar – Brayden Schenn.
Är det så mycket begärt, att han får baka första cannolin?
• • •
Två önskningar har jag dock.
1: Det får väldigt gärna bli olidligt spännande.
2. Låt oss slippa domarkontroverser – helt och hållet.
• • •
Inte helt oväntat är det enormt mediatryck kring den här winner-takes-it-all-given, så bloggen och Sanomat-Sami har fått flytta några hack och sitter nu, i praktiken, högst upp på kortsidan bakom Tuukka.

Det gör mig inget alls, jag gillar att se hockey ur det perspektivet.
• • •
Senaste rapporten om svartabörspriserna ger vid handen att de billigaste plåtarna ikväll – högst upp i tjotaheiti – går loss på strax under två tusen bucks.
De dyraste, belägna nere vid plexit, får man hosta upp tio tusen stycket för. Alltså 95 000 kronor. Och de säljs bara i paket a två och två.
Well, är det Game 7 – den första i Boston i historien, faktiskt – så är det.
• • •
Keeper of The Cup Pritchard behöver inte smyga längre.
Han ska, förr eller senare, bära ut bucklan på isen ikväll.
Så den kånkas in i hallen under eftermiddagen, hockeyns heliga graal. Och det går som en stöt genom environgerna. Det är som att ett nytt kraftfält sveper in. Tillvaron börjar liksom darra…
• • •
De vilka spekulationerna om vem som ska leda den beramade flaggceremonin innan den största match TD Garden någonsin sett håller på att eskalera bortom all sans.
Naturligtvis ”vet” somliga att Tom Brady kommer hit, medan andra är lika förvissade om att Larry Bird flugit in för att hjälpa björnarna.
Allra galnaste gissningen: Förre Red Sox-stjärnan David ”Big Papi” Ortiz, som skottskadades i Dominikanska Republiken i söndags och opererades här i Boston några dagar senare, kommer hälsa från sjukhussängen – i direktsändning på jumbotronen.

Det vore ju galnast nånsin – men också helt i linje med de obeskrivliga stämningarna i stan just nu.
• • •
Blunda nu, John J, men här kommer ett rungande hurra för 72-åringen Doc Emrick, som precis satt sig tillrätta för att kommentera slutklämmen i sin 21:a Stanley Cup-final-
Hurra, hurra, hurra!
• • •
Att vi använde henne som huvudtema i Game 6 innebär inte att vi kan glömma Karin Boye ikväll.
De här raderna måste alltid eka i våra hjärtan när en Game 7 avgörs:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

• • •
Om Björnarna trampar snett i den här historiska holmgången tvingas sitta och titta när Gary Bettman kommer ut på isen och överräcker bucklan till lede fi.
Det kommer inte bli pretty.
Komissionären tror han har upplevt fientliga miljöer förr – som i Vancouver 2011 – men inget kan förbereda honom på 20 000 krossade, förbannade bostoniter…
• • •
Buzzen i luften i TD Garden nu, när vi börjar närma oss showtime, är ingenting annat än förstummande.
Upp ur min hjärnsubstans bubblar scenen från ”West Wing” när Charlie Young för första gången träffat president Bartlet och blir kvar i Ovala rummet under ett direktsänt tal till nationen:
Precis innan scriptan räknat ner till sändning vänder han sig till Josh Lyman och säger:
– Jag har aldrig känt så här.
Lyman svarar:
– Jag vet. Det går aldrig över.

• • •
Det har varit en lång resa, bröder och systrar.
Den började med några iskalla träningsmatcher i september, fortsatte med en kittlande opening night i början av oktober – och sedan var vi off and running med Elias Pettersson Show i Vancouver, Tampas överlägsenhet nere i Florida, Robin Lehners fantastiska genombrott på Long Island, Blues resa från botten till toppen, ett fint All Star-party i San Jose och en grundseriespurt när sådana som Colorado och Carolina och Columbus visade att de har riktiga huggtänder.

Sedan kom slutspelet med sina sensationella skrällar och sweeps och domarskandaler och andlösa dramatik och en knallhård final mellan Bruins och Blues.
Och here we go – för sista gången.
It all ends tonight.
Nu.

Six hours to go…